Dagen därpå har bladen legat på golvet, och någon försäljning blev aldrig av. Ungefär så var det med vår katt. Redan när jag fick se huset i en

Transkript

1 Kapitel 1 Det väckte många känslor när vi bestämde oss för att flytta. Min mor blev så arg att det nästan slog över i förtvivlan. Jag begriper mig inte på dig, sade hon, och det fanns en sådan bitterhet bakom orden att de tycktes kasta en skugga över hela vår gemensamma historia. Som om hon aldrig hade begripit sig på mig, men lyckats hålla inne med det tills nu, när det blev övermäktigt. Min svärmor tog det som vanligt lite coolare, hon höjde ett ögonbryn och log ett mångtydigt, inåtvänt leende som man kunde tolka lite som man ville, mig gjorde det bara osäker. Micke hade visserligen flyttat hemifrån ett halvår tidigare och tyckte sig därmed inte ha någon talan, men jag hann se en glimt av chock innan han snällt sade att det lät spännande. Nu kunde han inte längre komma hem till sitt barndomshem, och vi kände båda att dörren till familjeepoken slog igen på ett sätt som smärtade mer än jag varit beredd på. Inte heller Peter ville riktigt låta sig dras med när jag svävade ut i planer på hur vi skulle inreda vårt nya vardagsrum, och han hade börjat leta upp räntenoteringarna det första han gjorde varje morgon när tidningen kom. Och katten, hon dog. Jag har hört talas om fikusar som dött för att de har avlyssnat telefonsamtal där det framgått att de skulle säljas för att de blivit för stora. Priset har gjorts upp, dag för hämtning likaså. 5

2 Dagen därpå har bladen legat på golvet, och någon försäljning blev aldrig av. Ungefär så var det med vår katt. Redan när jag fick se huset i en annons den där söndagsmorgonen och upphetsat langade över tidningen till Peter i sängen intill min, började hon förlora glansen i pälsen. Medan jag hänryckt letade upp bilder på matsal med burspråk, balkong från sovrummet och vita, spröjsade fönster på nätet och försökte förmå min man att titta på dem, drog katten sig undan och slutade äta. Vi märkte det inte först. Det fanns så mycket annat att tänka på. Det var jag som stämde träff med mäklaren, och det var knappt jag fick Peter med mig. Jag fattar inte vad det ska tjäna till, sade han. Det huset kostar minst en miljon mer än vad vi kan få för vårt, om vi nu får det sålt över huvud taget. Du vet hur det gick för Bengtssons! Ja, Bengtssons öde kunde få vem som helst att tappa modet. Bengtssons, som bodde i samma kvarter som vi, hade köpt en dyrbar våning med panoramautsikt innan deras eget hus var sålt, och för att finansiera det nya, luxuösa liv som hägrade hade de satt ett övermodigt högt pris på sin villa, med påföljd att den inte blev såld över huvud taget. Kontraktet på våningen fick brytas, med ersättningskrav som var så högt att det ledde till processer, kostsamma även de. Bengtssons hälsade knappt när man mötte dem, de bara skyndade sig in och stängde om sig för att slippa bli tvungna att svara på ett enkelt Hej, hur är det?. Skulle man dra någon lärdom av det så skulle man tänka att man vet vad man har men inte vad man får. Man skulle absolut inte läsa fastighetsannonserna med sådan lystenhet som jag. 6

3 Men du, visst vore det kul med en nystart! Så himla dyrt är det ju inte ändå? Nog skulle vi klara att ha lite högre lån än vad vi har, nu när Micke har flyttat? Vi har ju varit så försiktiga hela livet vore det inte fantastiskt att få bo i ett sådant här urgulligt hus! Vi kan väl i titta på det i alla fall? Det är kanske jättedåligt, det kanske är fuktskadat! lockade jag. I så fall kunde vi bara glömma det, ju. Peter kände uppenbarligen inte något behov av ett urgulligt hus. Vad fuktskador beträffade tyckte han att vi skulle vara mycket tacksamma över att vi bodde i ett hus utan sådana, och att det sällan visade sig förrän längre fram om man råkat köpa ett hus som hade fukt och mögel på dolda ställen. Han konstaterade att det skulle ta mycket längre tid att ta sig till stationen från den ände av stan som huset låg i, att hans arbetsdag skulle öka med minst en timma, som om det inte var nog som det var redan med detta pendlande. Både Bengtssons och pendlandet blev nästan mer än jag kunde ta mig förbi, och när jag ändå ringde till mäklaren kände jag mig både ansvarslös och hänsynslös. Men det där lilla klossiga huset i handslaget tegel med sitt burspråk och sin rad av fönsterkupor på taket var mig så oemotståndligt att jag förhärdade mig och fick en tid tjugo i sju på tisdagskvällen. Det är inte säkert jag kan komma så tidigt, sade Peter. Tåget kan vara försenat. Men om jag hämtar dig vid stationen får vi gott om tid, sade jag. Det beror ju på. Hur mycket försenat det är, sade han. Men tåget kom in i tid den där tisdagskvällen i september och i själva verket kom vi alldeles för tidigt och kunde gå runt kvarteret och känna in dess stillsamma sensommaratmosfär. En man gick och klippte gräset med en handgräsklippare i trädgården intill, kanske sista gången för året. Några enstaka 7

4 bilar körde sakta förbi och sökte efter parkeringsplats. Hela området hade stillnat när alla hade kommit hem från jobbet och gått in och stängt om sig. Huset låg en bit in från gatan och syntes bara delvis bakom gamla knotiga fruktträd. En gång lagd med ölandssten och med stora tussar ogräs i fogarna ledde fram till det. Gången var kantad av spretig, grå lavendel som fått blommorna bortklippta, och sex småvuxna fruktträd stod parvis utmed hela dess längd. Vi försökte få syn på mera genom att gå runt hörnet, men utsikten från det hållet blockerades av grannens stora syrenbuskage. Men så kom mäklaren och öppnade grinden, och äntligen fick vi gå uppför gången och se huset så som det var fotograferat i tidningen. Som en nästan kvadratisk kloss byggd i hårdbränt, mörkbrunt tegel och med taket brant stigande mot mitten från fyra håll såg det nästan komiskt stadigt ut, som ett litet fort. Vitmålade fönster med smårutig spröjs överst lättade upp intrycket och takkuporna tittade som sömniga, halvslutna ögonlock upp runt hela huset, två på varje sida mot söder, norr och öster. Mot väster och gatan fortsatte botten våningens burspråk och bildade en tjock vägg runt en balkong. Det var omöjligt att stå emot. Jag tror det var när Peter kom in i vardagsrummet och såg hur det öppnade sig mot matsalen med ett valv, och hur högt det var i tak, som det hände något i honom också. Det känns nästan som hemma, sade han för sig själv. Med hemma menade han inte vårt mexitegelhus från sextiotalet, det förstod jag. Det här huset hade mera av den atmosfär han präglats av i barndomen, med generösa rum i fil och höga fönster. Ett ganska tråkigt kök med gula väggar, mönstrade kakel 8

5 plattor och luckor med formpressade speglar lyckades inte dämpa min entusiasm. Köksluckor kan bytas, väggar kan målas. På ovanvåningen stal en onödigt stor hall utrymme från det minsta rummet, som kanske varit för litet om Micke fortfarande bott hemma. Men det gjorde han inte, och det största rummet var desto större, och det var härifrån man kom ut på den murade balkongen med dess utsikt över lavendelgången och fruktträden på rad. Åh, sade jag. Sedan bröts rösten och jag kunde inte få fram mer. Peter log mot mig. Ja, det här var fint, sade han. Det var det verkligen. Det är så otroligt skönt när det är högt i tak, jag har inte tänkt på hur mycket jag har saknat det förrän nu. Han sträckte sig i sin fulla längd, 188 cm, och drog med handen över sitt grånande hår. Det var som om han strök bort ovälkomna närmanden uppifrån. Han var skapt för stora rum, min man, jag såg det nu, proportionerna stämde mycket bättre här. Jag kollade faktiskt hur det är med bussarna härifrån, och man är ju nere vid stationen på fem, tio minuter, lade han till, och det var då jag förstod att vi var på samma sida. Det var i ett välsignat tillstånd av förhoppningar som vi kom tillbaka till vårt mexitegelhus, där katten hade kräkts i soffan och nu låg flämtande och nätt och jämnt kontaktbar på mattan nedanför den. Hon var ju så gammal, försökte Peter trösta mig. Jag älskade den katten, och hon älskade mig tillbaka. Hon måste ha varit jättesjuk för att kräkas i soffan, grät jag. Hon som var så noga! Kommer du ihåg när Micke glömde att han skulle komma hem och ge henne mat och släppa ut 9

6 henne hur hon hade satt sig på golvbrunnen i källaren för att det skulle bli så lite förstört som möjligt? Hennes blick som mötte min när jag låg i soffan och tittade på tv. Det där kärleksfulla kurrandet som hon lät höra innan hon hoppade upp till mig, lade sig tillrätta på sin plats i mitt knäveck och hakade fast klorna i sömmen på mina jeans. Samma ritual varje kväll, alla mina långbyxor hade utdragna trådar på det stället. Jag hade tänkt att hon skulle kunnat sitta där i köksfönstret bakom vasken och titta ut i trädgården. Det hade blivit så fint för henne! Hon kunde ha klättrat i det där gamla äppelträdet, det hade hon tyckt om, snyftade jag vidare. Vi hade precis fått veta att vi vunnit budgivningen med ett betydligt högre belopp än vi satt som gräns för oss själva när den hemska striden om huset inleddes. Jag var överlycklig och rädd på samma gång, men allra mest var jag förtvivlad över att vi hade blivit tvungna att ta beslutet hos veterinären och låta vår katt få den sista sprutan. Fast det hade hon nog inte, egentligen, sade Peter. Hur fint där än är, så hade hon inte tyckt om att byta revir. Hon var ju så trygg här, hon hade sina rundor, hon kunde varenda liten vrå. Du vet hur hon avskydde att vara hemifrån. Kommer du inte ihåg när vi var i den där stugan i Småland? Vad hette det? Hildashult? Jo, det kom jag ihåg. Vi letade hela kvällen, ropade utåt skogen, rädda att räven hade tagit henne. Och så hittade vi henne i sovrummet, gömd under täcket. Hon var ju så gammal. Det hade inte blivit lätt för henne att byta miljö, tillade Peter. Visste hon det? Var det därför hon dog? Tror du det var därför hon dog? frågade jag. I så fall var det mitt fel. 10

7 Var inte dum! Det var ju en tumör, veterinären sa ju att det var ett under att hon kunnat leva med den så länge! Jag sade inte emot. Men jag kunde inte låta bli att tro att hon kunnat leva med sin tumör så länge hon var helt trygg. När hon kände av uppbrottsstämningen förlorade hon sin trygghet och tumören tog över. Vi hade tagit ifrån henne hennes under. Vi kan kanske skaffa en ny katt, när vi kommit i ordning? föreslog Peter. Det var ett riskfritt erbjudande, det visste han. Jag skakade på huvudet. Nej, inte en ny katt. Inte nu när vi vet att Micke är allergisk. Jag visste att det var en senkommen hänsyn, nu när han inte bodde hemma hos oss längre. Medan han fortfarande gjorde det behöll vi vår katt, även sedan vi fått veta att hans eviga nästäppa sannolikt berodde på att han drabbats av allergi. Han ville ju inte själv att vi skulle göra oss av med vår gamla Silke. Om han inte klappade henne eller hade henne i knäet så var det inte så farligt, sade han. Och jag förmådde inte säga emot honom, trots att jag visste att jag borde. Men att skaffa en ny katt med berått mod och ge honom nästäppa varje gång han besökte oss var något annat och otänkbart. Det skulle inte bli någon katt i köksfönstret bakom vasken i vårt nya hus, och plötsligt kändes det som om det hade uppstått ett tomrum där. Ett hål, som efter en bortklippt katt. Min vision av livet i det nya huset hade fått sin första justering. 11

8 Kapitel 2 Det var en lättnad att berätta om vårt nya hus på jobbet. Här behövde jag inte vara rädd för att bli ifrågasatt. De flesta av mina arbetskamrater bodde själva i charmfulla, konstnärligt bohemiska hus i områden med hög status. Jag var helt klart den enda AD:n på byrån, kanske i hela landet, som bodde i mexitegelhus i ett villaområde från sextiotalet. I vår bransch var det nästan ett etikettsbrott, och under åren hade jag pendlat mellan en längtan att flytta och att upproriskt försvara det som var mitt. Vi hade det ju bra i vårt vanliga, tråkiga hus. Lånen var låga, huset var gediget. Micke kunde lära sig cykla på återvändsgatan utanför huset utan att vi behövde vara rädda för trafiken, och skolan han så småningom började i var liten och hade gott rykte. Allt det där kunde mina arbetskamrater också förstå och uppskatta, men de prioriterade annorlunda själva, och deras barn lärde sig cykla med livet i behåll ändå. Nu skulle jag också vara lite djärvare, det var högt på tiden, det tyckte vi allihop, även om ingen sade det. De sade bara precis vad jag ville höra, att det var ett underbart hus vi hade hittat. Den äldre dam som ägt huset före oss var Bengtssons raka motsats. Hon hade satt upp sig på en lägenhet i ett fler bostadshus som var inbegripen i ett omfattande och långsiktigt renoveringsprojekt, och hon ville ha sitt hus sålt i god tid innan det blev dags att flytta. Vi fick vackert vänta nästan ett halvår, en 12

9 framförhållning som fortplantade sig i alla led. Vårt eget hus såldes direkt, även det efter en uppmuntrande budgivning, och den förlamning som Bengtssons öde lagt över området släppte. Det barnlösa läkarpar som köpte huset suckade lite över den långa väntetiden, och även de som köpte deras lägenhet fick anpassa sig till den takt som bestämts av den försiktiga gamla damen. Vi fick gott om tid att längta. Svärmiskt närmade vi oss huset som skulle bli vårt. Körde förbi så långsamt det gick och stannade en bit bort för att betrakta det utom synhåll. Vi såg lite bättre när bladen fallit från alla fruktträden. Ibland anade vi den gamla damen bakom gardinerna och blev rädda att hon skulle komma fram till fönstret och få syn på oss, men jag tror aldrig att hon gjorde det. Varje gång upptäckte vi något som vi inte lagt märke till förut. Titta, där är ju en mattbom! En mattbom bland syrenerna! Att jag inte sett det innan! Och titta på balkongen! De där små spröjsade rutorna ovanför balkongdörrarna de går att öppna för sig! Ser du? De är öppna för sig! Som att vara nyförälskad var det; samma bubblande upptäckarlusta, en underbar tid. Ibland gick vi in i bageriet i kvarteret bredvid och köpte bröd bara för att ta reda på hur det skulle kännas sedan. Jag kände ett blygt behov av att förklara vad vi gjorde där, men lyckades låta bli. Tycker inte du att folk är lite snyggare häruppe? frågade jag Peter. Vi tittade efter en kvinna med stort, lockigt hår som körde förbi oss på en smart cykel. Hon hade en välskräddad kavaj i något mjukt, stickat tyg som följde hennes smala figur, och vad hon än tänkte på så var det inte om hon hade någon rätt att vistas i dessa kvarter. Kanske tänkte hon på några dyra 13

10 skor som hon skulle köpa. Eller så funderade hon på vart hon skulle resa för sina hopsamlade bonuspoäng på SAS. De kanske tycker vi är fula? sade jag, men då blev han trött på mig. Håll inte på så där! sade han. Han fattade inte att jag bara skojade. Och så, till slut, chockades vi av att upptäcka att huset var mörkt och tömt. Bara en kristallkrona hängde ensam kvar från mitten av taket. Nu väntade det på oss! Några dagar senare svimmade jag i hallen. Jag störtdök med ansiktet före rakt ner i klinkergolvet, rakt ner i tröskeln. I alla fall verkade det så. Hur kunde jag annars vara så sönderslagen? Jag hade vaknat med en intensiv huvudvärk, det gjorde jag allt oftare ju närmare flytten kom, och tagit en ny tablett som jag fått av doktorn, och som skulle hjälpa effektivare än de som jag tagit tidigare. Jag låg kvar i sängen och väntade på att detta skulle ske. Att den tunga smärtan i bakhuvudet, i stället för att påbörja sin skoningslösa förflyttning uppför huvudet och fram i vänstra halvan av pannan till den punkt som var smärtans hemvist, mirakulöst skulle lyfta och försvinna, som utlovat. Jag försökte visualisera lyftet för att hjälpa det på traven. Som svart järn tänkte jag mig det, järn som skulle få duniga, vita vingar. Det som hände var i stället att ett illamående vällde fram, sköljde genom mig i rysningar och kallsvett, drev mig ur sängen, mot toaletten, med sina yrselframkallande över halningar i magen. Jag kommer inte att hinna fram, hann jag tänka i hallen innan allt försvann. Sedan gick det en stund. Tydligen. 14

11 När jag vaknade från den stunden var jag på väg att resa mig till sittande ställning. Huvudet hade redan lämnat golvet, resningen hade påbörjats i medvetslöst tillstånd. Jag hörde ett knastrande ljud, det lät som snö som smälte, snabbt och högljutt. Det kom inifrån mig själv. Jag tittade oförstående på mitt nattlinne. Det var randigt i grönt och vitt, men nu var det mörkrött på hela framsidan. Jag tog tag i dörrkarmen till toaletten, som jag alltså inte hunnit fram till, och reste mig långsamt och försiktigt, tills jag stod upp i höjd med spegeln. Det var jag, ett annat jag, som stirrade tomt tillbaka. Det blödde bara lite från det hål som slagits upp där näsbenet brutits av. Jag hade aldrig sett ett avbrutet näsben. Det var alltså så här det såg ut. Det blödde desto mer från näsborrarna. Från dem utgick två röda forsar som förenade sig med ytterligare en källa lite nedströms, den utgjordes av ett sår som sträckte sig mellan näsan och överläppen. Med den avtrubbade saklighet som en nyss lämnad medvetslöshet skänker konstaterade jag att såret var djupt. Nästan igenom in till tänderna. Hjälp, hjälp, viskade jag och visste att det inte finns någon som kunde hjälpa mig. Peter hade redan gått till jobbet, det skulle jag också ha gjort om inte huvudvärken omöjliggjort det. Jag fick hjälpa mig själv, och sjönk på nytt ner på golvet, där jag nu såg stora pölar av blod. Jag kröp ut i köket på alla fyra. Jag måste ringa efter en ambulans. Sitt kvar på golvet, sade de. Sätt dig inte på en stol. Och så kom de och bar iväg med mig. Men huvudvärken hade släppt, märkte jag. När allt kopplats bort hade även smärtan barmhärtigt domnat av och lösts upp. På sitt sätt var alltså tabletten effektiv vill man bli av med huvudvärken till varje pris kan man ta den. 15

12 Två dagar senare ringde det på dörren. Jag tvekade. Jag hade en tamponad stoppad i en gummituta djupt inkörd i ena näsborren. Den spände ut den redan svullna näsan till groteska proportioner. Gummitutan stack ut ett par centimeter. Ett par gånger hade jag gripits av sådan panikångest när jag tänkte på att luftvägarna var obönhörligt blockerade att jag svimmat igen. Men nu kunde jag känna det komma, och sökte mig till sängen eller soffan innan det skedde. En söm med grov, svart kirurgtråd prydde avståndet mellan näsan och munnen. Överläppen var så svullen att den såg ut som en näbb. Ungefär som om den satt på en anka eller en gås. Kinderna, som så småningom skulle bli gröna, var fortfarande lila. Så jag tvekade. Skulle jag öppna ändå? Det kunde ju vara något viktigt. Det kunde vara någon som ville läsa av elen och som annars gått förgäves. Eller en granne som behövde hjälp med något viktigt. Eller Micke! Så jag öppnade. Det var två små pojkar som sålde jultidningar. De stirrade på mig och fick inte fram ett ord. Jag försökte dra mig tillbaka in bakom dörrkarmen, in i hallens dunkel, men det fick mig antagligen att se ännu kusligare ut. Vill du köpa jultidningar? lyckades den ene få ur sig. Egentligen ville han bara slänga ifrån sig reklambroschyrerna och springa hem till sin mamma och slippa att någonsin mer ringa på en dörr där han inte visste vem som skulle öppna. Varje dag under resten av sitt liv skulle han kanske komma att uppleva obehag när han ringde på dörrar, med tiden skulle han glömma varför. Frågan bröt paralyseringen hos den andre pojken som, försvagad av kamratens mod, tog ett steg bakåt och ställde sig bakom honom. 16

13 Nej tack, sade jag och försökte le vänligt och lugnande. Hur vänligt kan man le med en överläpp som ser ut som en gåsnäbb med en svart söm som förhindrar den att blotta tandraden? Kanske såg jag ännu otäckare ut när jag log. Inte ens snäll värme från blicken kunde jag åstadkomma, inte med denna inramning i lila. Det kunde också göra detsamma. Pojkarna var redan på vild flykt ut från trädgården. Snacka om ful. Du har inte möjligtvis en burka att låna ut? försöker jag skämta där jag sitter med gummitutan utstickande genom näsan i baksätet på en taxi. Egendomligt nog är det samma taxichaufför som körde mig till sjukhuset förra gången. Han dyker upp som en ängel, mörk och ståtlig, och när jag kikar på hans id-kort som är uppsatt vid framrutan tycker jag att namnet ser persiskt ut med en massa r och e och z. Tänk om han kunde köra hem och hämta sin mors eller sin systers burka? Tänk om jag kunde få försvinna bakom skyddande sjok av tyg och bara kika ut så pass att jag hittade fram till receptionen? Om jag kunde få vara inuti den en månad utan att någon såg mig. Utan att jag behövde komma med förklaringar eller skämt. Om jag var en burka bland burkor, anonym och osynlig. Han svarar inte. Han ser bara allvarligt på mig i backspegeln. Detta är inget att skämta om, säger blicken. Han tar mitt lidande på stort allvar. Det känns som han är min egen beskyddare, eftersom han kommit och hämtat mig båda gångerna jag ska åka till sjukhuset, och eftersom han är så omtänksam i sitt sätt att öppna dörren, räcka ut en hand och ge mig stöd. 17

14 Man han ler inte och svarar inte. Kanske kränkte jag honom med min fråga. Kanske är namnet inte alls från Iran, eller kanske har han flytt därifrån för att slippa ifrån slöjor och alla andra islamistiska yttringar. Och dessutom, slår det mig när han redan kört därifrån, är det i Afghanistan och inte i Iran man har burka. I Iran har man chador. Jag hade sett ännu värre ut i en chador än jag gör i mina vanliga kläder. Den hade dolt allt utom mitt hemska ansikte i sina svarta tygmassor. Han tyckte nog att jag tänkte i klichéer. Att jag är en dum, okunnig västerländsk kvinna, och extremt ful är jag också. Det var nog därför han inte svarade. Jag vet inte om jag kan följa med, säger jag till Peter. Det är två dagar innan näsan ska dras rätt under narkos, det är tre veckor innan flyttlasset ska gå. Vi är inbjudna till gamla bekanta, som vi nästan förlorat kontakten med, men som fått veta att vi ska flytta till stadsdelen de själva bott i hela sitt vuxna liv, och nu vill de hälsa oss välkomna. Men Lena är ju sjuksköterska. Hon är van vid sådant här, säger Peter och gör en gest som inbegriper mitt ansikte. Han är angelägen om att vi ska gå. Han vill dela den börda jag blivit med någon annan. Han kan inte komma på fler överslätande fraser om att allt snart ska vara som vanligt, det överlåter han med varm hand åt någon annan, åtminstone för några timmar, så att han får slappna av lite. Men Jan och Ann-Marie är ju också bjudna, protesterar jag. Men dem känner du ju så väl. Dem behöver du väl i alla fall inte vara rädd för att visa dig för? Jag tvekar. På ett sätt skulle det kännas skönt att mötas av värme och omtanke. Medlidande, rentav. Det är ju faktiskt 18

15 riktigt synd om mig. Och Lena är inte bara sjuksköterska, hon är operationssköterska. Det är på hennes avdelning jag ska bli omhändertagen kommande måndagsmorgon. Det kunde kännas tryggt att träffa henne strax före ingreppet, som jag känner mig rädd för. Och Ann-Marie hör till mina allra närmaste vänner. Plötsligt längtar jag efter mina vänner som ett barn efter sin mor. Jag vill bli tröstad och bekräftad, jag vill värma mig i omtanke som icke söker sitt och icke räds mitt nya utseende. Aldrig har jag väl behövt mina vänner som i denna stund! Svag av självömkan klär jag mig i en fin märkeströja som jag normalt är riktigt snygg i. Jag avstår från halsbandet som jag brukar ha till. Det är helt omöjligt att kombinera det med detta ansikte, lika omöjligt som det vore att sätta på läppstift på de svullna, hopsömmade läpparna. Det gäller bara att försöka se så neutral ut som möjligt, vilket inte lyckas särskilt väl. Lena är lite sent ute med maten, hon är mitt uppe i ett gigantiskt hackningsprojekt. Det ligger kålrötter, morötter, potatis, palsternackor, fänkål, röda och gula paprikor, lökar och purjolökar över hela diskbänken en del färdighackade, andra ännu hela. Menyn verkar vara anpassad till Ann-Marie, som är vegetarian och förmår alla andra att tillfälligt bli det varje gång det är en fest där hon deltar. Lena är hektiskt röd i ansiktet och ger mig bara en flyktig blick. Oj då, så du ser ut. Kan ni inte själva hälla upp ett glas vin? Jag är strax klar här, ropar hon och ger sig på en stenhård kålrot med en jättelik kniv. Vi häller upp varsitt glas rödvin och slår oss ner, samtidigt som det ringer på dörren. 19

16 Kalle! ropar Lena med en röst som vittnar om naturlig auktoritet. Hennes man visar sig i trappan från ovanvåningen, springer nedför i strumpsock, öppnar dörren och släpper in Ann-Maries fot. Det är den som kommer in först, stelt framlyft av en gråtfärdig Ann-Marie. Efter kommer Jan, som tafatt bär på hennes lilla röda, krokopräglade handväska, medan han försöker ge henne ett symboliskt stöd genom att hålla henne om armbågen. Jag trillade i badrummet! säger hon och ser sig uppbragt omkring för att få sympati. Ojdå, så du ser ut! säger hon när blicken fastnar på mig. Jag hade väl stänkt ut på golvet, jag vet inte om det var schampo, eller kanske balsam också, för det var så enormt halt, fortsätter hon. Fast det är ju italienskt kakel på golvet, det är väldigt halt i sig, ni vet vi köpte ju plattorna när vi var i Milano. Ann-Marie är känd för sin exklusiva smak och kompromissar aldrig när det gäller inredning. De är ju riktigt högblanka, konstaterar hon, det är ju det som är så snyggt, men de är väldigt hala. Jag har halkat många gånger förut, Pontus trillade en gång och slog huvudet i badkarskanten. Jan skakar på huvudet för sig själv. Jag visste inte om jag skulle kunna gå, men det är ju bara tvärsöver gården, säger hon med darrande underläpp. Hon har hoppat på ett ben hela vägen, stödd på sin man som försökt samordna stegen så att det skulle bli ett någorlunda jämnt flyt. Han tyckte inte det var lätt rätt som det var hoppade hon när han inte var med på det. Jag får titta på den där, säger Lena. Hur länge sedan är det som det hände? Precis nu. För bara en timma sedan. När jag gick ur duschen. Känn håret är inte torrt än. 20

17 Peter, som står närmast, känner pliktskyldigast på håret, utan att förstå sambandet. Ann-Marie placeras i en korgstol i hallen, och foten läggs upp på en pall och undersöks av Lenas sakkunniga händer. Jag drar mig ut i köket. Ska det hackas alltihop? ropar jag utåt hallen. Ja. Kalle! Hämta en elastisk binda från skåpet i badrummet! Den här är säkert stukad. Jag ska lägga ett stödförband, säger Lena till min väninna, som är lite blek om nosen. Här får du ett glas vin, så går det nog över, säger Peter och häller upp ett åt Jan också. Jag står i köket och hackar kålrötter. Lena kommer ut till mig efter att ha gjort ett professionellt förband som ser ut att få Ann-Marie att slappna av och känna sig bättre. Hon börjar skratta när hon ser mig. Jag tittar osäkert på henne. Hon skrattar och skrattar, hon får torka sig i ögonen. Förlåt mig, jag kan inte hjälpa det. Jag bara tänker på att du ska in på måndag morgon det är alltid då de brutna näsorna kommer, i långa rader efter helgens slagsmål och fyllor. Det är bara så komiskt att tänka sig dig i den samlingen! Det är tur du är sköterska, för här fick du att göra, skojar Jan när vi till slut satt oss till bords. Grönsakerna har nog inte stått inne i ugnen tillräckligt länge, de är ganska hårda, och alla tuggar födan länge och omsorgsfullt, vilket gör att samtalet blir mindre livligt. Peter harklar sig på ett sätt som han gör när han inte vet om han ska säga något eller låta bli. Så bestämmer han sig, efter att ha fått ner en bit purjolök som gett ifrån sig ett gnisslande läte när han tuggat den. 21

18 Ja, alltså, ska jag vara riktigt ärlig så undrar jag vad det här är, säger han och kavlar upp höger skjortärm. Jag klippte Cotoneastern precis innan vi skulle gå, och jag vet inte om det var någon jäkla insekt eller vad det var. Kan det vara en bålgeting som har stuckit mig? Armen är faktiskt lite svullen, och det syns ett blåaktigt litet hål i mitten av svullnaden. Det är ju för fan två hål, säger Jan. Du har kanske blivit biten av en huggorm? Eller en vampyr! skriker Ann-Marie och skrattar. Alla tittar på mig och skrattar ännu mera. Även om jag inte direkt ser ut som en vampyr så leder jag säkert tankarna åt monsterhållet i alla fall. Herregud, vad är det med er, jag får väl hämta lite Salubrin till dig då, suckar Lena och bryter upp från bordet. Nej, nej, det är ingen brådska, protesterar Peter. Men om det nu var bålgetingar, är det farligt? Det kan jag inte tänka mig, säger Ann-Marie. Inte om man inte är allergisk. Det var ju hemskt vad grönsakerna är hårda, passar Kalle på att säga när hans fru är på jakt efter Salubrin. Jag tycker de är goda, säger Ann-Marie. Det här är nyttigt för dig, Kalle, så näringsrikt skulle du äta varenda dag. Kalle ser tveksam ut och spetsar med viss möda en morotsbit på gaffeln. Lena kommer tillbaka och snart svävar en ettrig doft av Salubrin över det generöst tilltagna fatet med ugnsbakade grönsaker, som inte har någon större åtgång. Kalle ursäktar sig och lämnar bordet. Det är faktiskt min födelsedag i dag, avslöjar Ann-Marie blygt. Jag tänkte inte säga något, men så tänkte jag, varför skulle jag inte göra det, egentligen? 22

19 Vi skäms allihop över att vi glömt hennes födelsedag, även om vi inte brukar uppvakta varandra. Alla reser sig och stämmer upp Ja må hon leva. Det låter mäktigt och starkt vackert, för alla har fina sångröster med en bra spännvidd, alltifrån mörka basar till Lenas körskolade sopran. Även jag lyckas för tillfället hålla tonerna, om än jag låter täppt med tamponaden i näsan. Ann-Marie sitter kvar och lyser av glädje med sin omlindade fot på en pall. Vart tog Kalle vägen egentligen? frågar Peter, för nu har värden varit borta bra länge. Jag tror han fick ont i magen, suckar Lena. Vi anar honom genom råglaset på dörren till gästtoaletten. Av huvudet skymtar bara flinten, som är belyst av lampan; han måste sitta och stirra ner i golvet. Han rör sig inte ens när han hör hur vi alla klär oss och tar avsked. Peter lägger armen om mina axlar medan vi går iväg mot bilen, som vi inte kunnat låta bli att parkera utanför vårt blivande hus, även om det blev en bit att gå. Vilken konstig kväll, säger han. Jag vänder mitt ansikte in emot hans rock och det känns skönt att han är så stor att det går att gömma sig hos honom. 23