SÄNGSTU-PELLE. En sockenskomakare i Holm. Av Bror A Erixon.

Transkript

1 SÄNGSTU-PELLE. En sockenskomakare i Holm. Av Bror A Erixon. För 140 år sedan föddes en gosse, som fick namnet Pelle. Föräldrarna ägde en gård och redde sig till en början bra. Men fadern blev mer och mer slav under dryckenskapen. Husbehovsbränningen var då allmän och en del bönder tillverkade även brännvin i större skala och sålde åt andra. I Åby fanns en sådan "brännvinsfabrikör". Hos honom gjorde Pelles far allt tätare besök och slutade ej förrän han supit upp allt han ägde. Även gården togs ifrån honom. När det gått så långt, kastade han all hänsyn, övergav sin familj och for till Stockholm och tog värvning som livgardist. Men hemma nöden allt större. När Pelle var 14 år tog han mod till sig, gick till Stockholm och sökte rätt på sin far vid regementet och bad honom bevekande att han skulle följa med hem. Fadern var obeveklig. Men befälet tyckte synd om den ensamme pilten. Dom gav gossen några slantar och visade honom vägen ut ur staden. Med tunga steg trampade han de tretton milen och med sorg i sinnet omtalade han där hemma att han inte lyckades få fadern med sig. Men dom satte sig i sinnet, att dom skulle leva ändå. Pelle kom i tjänst som skomakardräng. Han fick säkert smaka "sölbältet" och bära lästknippan från gård till gård och från by till by. Omsider blev han egen mästare. Efter åtskilliga irrfärder finna vi honom bosatt i Holm i Nora lydande namnet "Sängstu-Pelle". Stugan, som han byggde, var usel från början, troligen var det en gammal Säng-stu därav namnet.

2 2. Om några år byggdes en ny och bättre stuga. Den bestod av kök och en liten förstugkammare, den vanliga backstugetypen på den tiden. Han var nu gift och hade fyra söner, Erik, Olle, Johan och Gustaf. Hustrun hette Anna och var. från Skinnarbo. Före äktenskapet hade hon en dotter vid namn Karin. Men det är en särskild historia. Pelle tyckte nog också om brännvin, men någon slav var han inte. Kortleken tyckte han också om, ända till en viss julnatt på 1850 : talet. Han och några likar satt i stugan och spelade kort. Då kom en okänd, fint klädd herre in och slöt sig till sällskapet. Spelet fortsatte i den heliga natten. Ett kort föll under bordet och Pelle böjde sig ned för att ta upp det. Då får han till sin häpnad se, att främlingen hade hästfötter. Han förstod, att det var den onde själv, som gjorde dem sällskap. Aldrig mer tog Pelle i en kortlek. Tiden gick under arbete och försakelser. Det var smått om brödet i stugan, men barnen växte upp, Erik kom till Ö. Wåla, han blev också skomakare. Olle flyttade till Ö. Färnebo, Gustaf var "mindre vetande", men desto mer fyndig. Aldrig blev han svaret skyldig, Johan följde även han i faderns fotspår och blev skomakare. Han nöjde sig inte med det han fick lära av far utan for till Gävle, där han blev gesäll och mästare. Under vistelsen där förkovrade han sig i att läsa och skriva. Han exerserade även som skarpskytt där och kom åter till hembygden, som en stilig "herrskomakare" med militärisk hållning och ett nytt namn, hade bytt efternamn till Nordin. Johan kunde sy skor även åt sockenherrskap och annat fint folk. Som Ålanders i Torp, socknens förnämsta bonde. En dag på 1860:talet, kom han dit för att sy. Där fanns då två giftasvuxna döttrar och tre lika vuxna pigor. Två av pigorna var ofta ihop och slogs. Den tredje var mera fredlig, fast stor och stark, som en karl. Hon var soldatdotter från Loberg och hette Brita och lever än, 93 år gammal. Huset fick ofta besök av ungersvenner av den högre klassen. Dom undrade vilken skomakaren var. Det är en herrskomakare från Gävle, men bor i Holm, blev svaret.

3 3. Den ena av döttrarna skulle gifta sig, naturligtvis skulle det göras fina brudskor. Pigornas skor ingick i lönen, men när verket var färdigt befanns det, att pigan Brita fått finaste skorna. Skomakaren hade köpt hem skinn från Gävle till hennes skor, det såg nog vanvördigt ut, men det hade sina orsaker. Kort därefter finna vi pigan som skomakarens hustru, boende i Sängstu.Pelles förstugkammare. I stugans kök bodde Pelle och mor Anna, dottern Karin och sonen Gustaf. År lades till år, sockenskomakaren var nu gammal och höll sig hemma. Men en dag vintern 1877 tog han sin kälke och ställde kosan till Ö Färnebo, där han ämnade besöka sonen Olle. Han tog genvägen över Nystrand, om någon tid spordes, att han aldrig kommit fram till Färnebo. Efterforskningar gjordes och han hittades död på älven, sittande på sin kälke. Sängstu- Pelle hade slutat sin vandring, ett tragiskt slut på ett strävsamt liv. Sonen Johan och hans hustru byggde snart en egen stuga på andra sidan landsvägen, högt uppe på klippan. Brita gör dagsverken, värre än en karl, Johan är ute i bygden och syr skor, ett tag såg det ut som om han skulle ha ärvt farfaderns spritbegär. Vid ett tillfälle skulle han i övermod vrida halsen aven brännvinsbutelj, skar han av pulsådern på handen och räddades med nöd och näppe till livet. Efter den betan blev han en ny människa, "som lät sig styras av gud och smakade ej vin och starka drycker". Åt honom föddes en dotter, det var då som förstugkammaren blev för trång. Dottern växte upp och snart höll hon söndagsskola med barnen i byn. Sin far lik styrde hon kosan till Gävle, för att lära sig sy, inte skor utan kläder och kom åter som utlärd sömmerska. Hon fick ej länge utöva sitt yrke, utan blev snart beslagtagen av en bonde i Torp som var nybyggare i hagen. Hon födde fyra söner och fyra döttrar, som kom ut i världen.

4 4. En av de åtta hittade vägen tillbaka till förfädrens solvarma backe. Hon sitter i stugan med barnet i skötet, också det en Sängstu-Pe1les sentida ättling. Epilog. Öde låg gården i femtio solvarv, sen den gamles stuga försvann. På platsen för hyddan, det visar en kulle, växer en timmergrov pil på dess krön. Riven och bortförd blev stengärdsgårdslängan, stod som ett tecken på odlarens flit. Brunnen och källaren jämnad med jorden, täppan för fäfot en mångfald av år. Mossbeväxt rönnen och apeln förvildad, frambringar fåfängt sin surbeska frukt. Humeln i stenharet, envis att leva klänger på vildskott av plommon och pil. Men på ruinkullen åter en vända timras en boning åt barnbarnens barn. Häggen från Sängstu-far blommar om våren, humeln har flyttat till stugdörrens kvist. Apeln fast ihålligt grönskar i kronan, rönnarna två leva upp som på nytt. Berget det gråa och skogen den gröna, bildar som förr emot nordan en mur.

5 5. Och som ett minne från fädernas dagar, står där stuga så låg under ås. Väggfast är bänken och bordet så åldrigt, dukat där stått mången nödtorftig spis. Jällsängen ännu, fast murken i hörnen, bjuder till en man, som är trött. Ännu som förr uti mång tusen nätter, halvt dussin släktled har där sovit sött. Saxen på spiken, så grov smidd i skalmen, täljer om skräddarn, som ut drog i krig Kistan på golvet har mycket att säga, men ständigt hon tiger och locket är på.