En annan historia, Karl Andersson, kallades i byn för "Fredriks-Kalle", han var ogift, hade hushållerska som hette Agnes Karlsson. "Fredriks-Kalle" ar

Transkript

1 Vretback-Olle. Ett original i Kerstinbo, blev kallad "Vret-back-Olle. Han var torparson, men blev föräldralös vid 12 års ålder, en syster dog 4 år gammal, mamman dog 37 år gammal och fadern när han var 48 år. Olle blev nu inhyses, i Vret-backen, hos torparna Olof och Anna Ersson, året var 1849, dom hade en dotter Anna-Stina som då var 2 år. Här bodde sedan Vretback-Olle livet ut, det sägs att han var lite efter, som man sa på den tiden. Elsa Eriksson berättade en gång, att torpstugan var dragig och kall, Olle frös, kröp då upp på spishällen och brände upp sig på hela ryggen, men svårt lidande som följd. En annan händelse som Bror Johansson berättade om, Olle var ute i skogen, då möter han patron Benedikt på Gysinge, han var ute och red på sina marker. "Då säger Olle, de er te å va ut å ri sir ja". Patron ska sedan ha sagt att idag har jag mött hinhåle. När Anna-Stinas föräldrar dött, så bodde dom ensamma kvar i stugan, har ett kort på dom här, när dom är ute på älvängen för att bärga hö. Olle dog år gammal. En händelse som var mycket tragisk, inträffade den 10 juli Tre unga pojkar var ute på Skärsjön för att fiska, båten kantrade alla tre drunknade, Anders Ivarsson 31 år, hade familj med tre små barn. Dom hade en stuga; vid minkbacken, som vi kallar den, finns några grundstenar och gamla äppelträd kvar dar än idag, hustrun Ingrid och barnen hade det mycket fattigt sedan. Dom två andra pojkarna var ogifta, hette Anders Jansson 31 år och Anders Karlsson 20 år gamla.

2 En annan historia, Karl Andersson, kallades i byn för "Fredriks-Kalle", han var ogift, hade hushållerska som hette Agnes Karlsson. "Fredriks-Kalle" arbetade i sågen i Kerstinbo, han blev retad av gubbarna i sågen, att han skulle ligga hos Agnes. Då svarade Kalle, Agnes ligger inunder och jag uppe på, han menade att han låg på vinden och Agnes där nere. En läsar historia. En gång när läsarna samlades till möte, var det några pojkar som stod i förstugan, dom var väldigt högljudda. Det tolererades vid sången, men inte vid bön, vid detta tillfälle gick Sörling ut i förstugan och sa håll käften på er för nu ber dom och därmed blev det tyst. En annan historia efter gubben Sörling. Det skulle bli offerfest i Godtemplarlokalen i Kerstinbo, dom hade bestämt att ta 25 öre i inträde. Sörling skulle ta upp den här avgiften, men när han kom dit hade några gubbar redan gått in, så han gick och krävde dom på avgiften. En av dom ville då retas med Sörling, han sa, förr var frälsningen fri, men nu ska ni ha betalt. Då sa Sörling, att inte du passade på då då, du som är så snål. Vid hovgårdsudde finns en stuga som var skogvaktarboställe på Gysinge bruks tid, senare Korsnäs a.b. När tjänsten upphörde 1913, blev stugan förmånsbostad, för f. skogsinspektoren i Gävle, han hette Otto Maunsback. Han var ensamstående, men hade hushållerska här, hon hette Alfhild Hedling, Dom hade odling av potatis och grönsaker, varje vår brukade man anlita en bonde i Sälja (Levi Jonsson) som med häst och harv körde om landet och hjälpte dom att sätta potatisen. Som sed var bjöd Alfhild på mat vid sådana tillfällen, den här gången hade hon gjort en omlett som hon bjöd på, Levi trodde det var en pannkaka, så han tog hela omletten. Då frågade Alfhild om den var god, Levi som i övrigt var fåordig, svarade "den var rätt så trivlig".

3 En historia från Kerstinbo "Rolanders". Henning Rolanders svärfar Erik Eriksson, hade en son som hette August. Var i unga år, som ungdom mesten morgontrött, Erik fick väl väcka honom flera gånger, för att få upp honom. Den här morron så ropade han att, idag får du nötta potatis eller får du ut och välta, men August somnade om, så Erik skrek upp nu, eller ska jag komma upp med potatisen. Då svarade August: Nej välten. En historia efter Bror Johansson i Kerstinbo. I byn i gamla soldattorpet bodde en ungkarl som hette Forsman en tid. Han blev gammal och trött, ville ha plats på Klockgården i Tärnsjö, så han blev då uppsatt i kö. Tiden gick, han hoppades att komma dit snart. Bror gick förbi stugan där han bodde, träffade Forsman och frågade då om han hört när han fick komma dit. Då svarade Forsman: "Nej där får dom så bra mat så där dör dom aldrig" På åsen i Bro stog en stuga, här bodde arbetaren Per Olsson f 1823, med hustrun Karin och fyra barn. Men Per dog mycket ung 33 år gammal, änkan Karin som var soldatdotter ifrån Loberg och barnen fick det mycket fattigt, fick hjälp aven ung flicka som hette Karin Eriksson, hon blev kvar hos dom till 1918, då sonen Anders och mamman dog, hon blev 97 år. Men tidigare hände en olycka, stugan som stod invid sjön, rasade ner i den, nar kanten gav vika, som tur var kom ingen till skada. En ny stuga byggdes åt dom uppe på åsen, på en säkrare plats nar stugan blev tom, flyttade Hellmans Anna och sonen Gerhard hit, Anna hade kafe här, många var dom som stannade här för att dricka kaffe. Kafeet upphörde på 1940: talet, stugan är nu borta.

4 En historia efter Bror Johansson. Många bönder hade fora till Gävle för att sälja sina varor, som bestod av kött, fläsk och ägg. Han berättade om Anders-Ers Axel som stod på fisktorget och sålde fläsk, det kom två damer och tittade på fläsket, dom tyckte det var för fett och sa: "Vad ska man ha det här till som är så fett". Då sa Axel: "Till blanda fruktsoppan eller va fan som helst." Han var nog ingen stor affärsman. Stugdans. På 40:talet under krigsåren när det var svårt med kommunikationerna, uppstod något i byarna i Bergslagen som kallades stugdanser. Då samlades ungdomarna på lördags.. kvällarna och så gick man hem till någon och dansade. Man turades om så de flesta i byn som hade ungdomar fick lördagsbesök. Det var trevligt tyckte även många föräldrar, för dom hade levande musik, oftast med dragspel och gitarr. Nästan alltid nyktret var det på den tiden. En gång om året vid tjugondag Knut bjöd byns herrgård på fest, kaffekalas, för traktens befolkning, ung som gammal. Man dukade för kaffe vid långbord. Men något som herrgårdsfrun tyckte var osmakligt var när männen gick ut bakom knuten och kom sedan in och tog socker direkt ur sockerskålen. Så när en av pigorna vm- till stan och handlade, fick hon till uppgift att köpa en sockertång. En lördagskväll när kaffekalaset kommit igång, gjorde frun en inspektionsrunda runt kaffebordet, men till sin fasa fanns ingen tång i sockerskålen. Hon rusade då in till pigan i köket. Jag ser ingen tång i sockerskålen, var är den? "Jasså den," sa pigan, "den har jag hängt på en spik på knuten."

5 Vi förflyttar oss till Holm, här fanns en stuga som kallades "Sängstun", Här bosatte sig Per Andersson f 1802 i Öster-Våla, med hustrun Anna, dom hade fyra söner. Per kallades för "Sängstu-Per", 1877 skulle han besöka en son som flyttat till Öster Färnebo, han for med sparkstötting över Nystrand och älven, som skulle vara en genväg, efter en tid spordes att han inte hade kommit fram. Han hittades död på älven, hade blivit trött, satte sig att vila på sparken, somnade och frös ihjäl. Änkans yttrande, de var värst med klädren, kanske han hade nya kläder, ett strävsamt liv var tillända, änkan levde inte länge efter honom. Stugan revs på 1880;talet. Bror och Maria Eriksson, byggde sitt hus på ruinerna efter hans stuga, omkring En stuga bakom Bror Anderssons gård i Holm, stod en stuga, beboddes aven lantvernis och skräddare som hette Anders Ersson Norberg, var länge ungkarl, gifte sig sedan med Lisa Larsdotter, Anders dog En historia efter Anders, "Förr hade jag ro men ingen Lisa, nu har jag Lisa, men ingen ro" flyttades stugan till Grällsbo i Tämsjö, idag bor Christer och Elisabeth Åström i den stugan.