PROPOSITIONENS HUVUDSAKLIGA INNEHÅLL

Transkript

1 UTKAST Regeringens proposition till riksdagen med förslag till ändring av lagen om fiske PROPOSITIONENS HUVUDSAKLIGA INNEHÅLL I denna proposition föreslås det att lagen om fiske ändras. Det föreslås i lagen om fiske, som trädde i kraft vid ingången av 2016, sådana ändringar som utifrån erfarenheter av tillämpningen av lagen uppskattats vara behövliga. Enligt förslaget ska det påföljdssystem som gäller brott mot bestämmelserna om fiske utvecklas genom att det i lagen tas in en ny form av förverkandepåföljd. För de i lagen föreskrivna utrotningshotade fiskarterna och fiskarterna på tillbakagång ska i samband med vissa fiskeförseelser och fiskebrott det värde som fisken har som representant för sin art dömas förverkat. Avsikten med reformen är att effektivisera skyddet av utrotningshotade fiskarter och fiskarter på tillbakagång samt återställandet av dem. Fiskerättigheterna i Övre Lappland utvecklas genom att lokalbefolkningens möjligheter att fiska i statens vattenområden förbättras inom de ramar som fiskbestånden tillåter. I propositionen föreslås det att bestämmelserna om skyldigheten att anmäla fisk- och kräftodlingar ska ändras. De föreslagna ändringarna eftersträvar att förhindra spridning av fisksjukdomar och att effektivisera odlingarnas spårbarhet i samband med förekomsten av eventuella fisksjukdomar. I lagen föreslås vidare andra ändringar av teknisk natur samt ändringar som preciserar innehållet i bestämmelserna. Den föreslagna lagen avses träda i kraft den 1 april 2019.

2 ALLMÄN MOTIVERING 1 Nuläge Den nya lagen om fiske (379/2015) trädde i kraft den 1 januari 2016 och upphävde samtidigt lagen om fiske från 1982 samt lagen om allmän fiskerätt. Syftet med den nya lagen har varit att ordna nyttjandet av fiskresurserna på ett sätt som är mer ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbart än tidigare. Genom lagen om fiske tryggas fiskarnas naturliga livscykel och förökning genom att göra nödvändiga fiskebegränsningar och andra åtgärder möjliga. Syftet med lagen är att skapa goda förutsättningar för kommersiellt fiske och fritidsfiske. Lagens 12 kap. innehåller bestämmelser om tillsyn och övervakning samt påföljder. Det nuvarande påföljdssystemet i lagen om fiske har upplevts som ineffektivt med tanke på vissa sakhelheter. Det har i synnerhet betraktats som en utmaning att bekämpa olagligt fiske, eftersom påföljderna vid olagligt fiske av utrotningshotade fiskar har varit mycket ringa. Framför allt i fråga om projekt för att återuppliva vandringsfiskbestånden har det också varit mycket ovälkommet att effekterna av dyra åtgärder för att förbättra fiskarnas levnadsförhållanden i vissa fall har omintetgjorts på grund av olagligt fiske. I en del områden har observerats en lagstridig fiskekultur där man trots effektivare övervakning har struntat i påföljderna och fortsatt med sådan verksamhet. Enligt en bedömning har olagligt tjuvfiske kunnat fortsätta delvis på grund av att påföljderna för olagligt fiske i lagen om fiske har varit ringa och påföljdssystemet till denna del har upplevts vara kraftlöst. Enligt 10 i lagen om fiske har personer vars hemkommun enligt 2 i lagen om hemkommun (201/1994) är Enontekis, Enare eller Utsjoki rätt att avgiftsfritt få tillstånd av Forststyrelsen att fiska på vattenområden som tillhör staten och finns i ovannämnda kommuner. Tillståndet är personligt och ges för högst tre år i sänder. Tillståndet gäller inte de områden i Tana älvs och Näätämöjokis vattendrag där lax och öring stiger, de områden i Tuulomajokis och Paatsjokis vattendrag där lax och öring stiger eller de områden i Torne älvs och Ounasjokis vattendrag där lax och öring stiger. Forststyrelsen beviljar särskilda tillstånd för statens vattenområden som gäller de ovannämnda områdena. Att de områden där lax och öring stiger har exkluderats från det omfattande och avgiftsfria fisketillståndet i övre Lappland har av ortsbefolkningen upplevts som mycket negativt och som en oskäligt stor förändring. Forststyrelsen har kvoterat det totala antalet fisketillstånd i de områden där lax och öring stiger enligt tillståndsområde. Tillstånden har sålts till alla och även ortsbefolkningen har varit tvungen att skaffa dygnstillstånd på förhand, på samma sätt som andra fiskare. Det har funnits ett begränsat antal fisketillstånd och därför har inte alla fiskare kunnat fiska då de velat. Att försätta ortsbefolkningen i samma ställning som den övriga befolkningen har ansetts begränsa det levnadssätt som hör till områdets traditionella samekultur och annan lokal kultur. 2 Målsättning och de viktigaste förslagen Syftet med propositionen är att sträva efter att framöver mer effektivt bekämpa olagligt fiske, oftast av utrotningshotade fiskar framför allt på fiskeförbudsområden och under fredningstid, genom att effektivisera påföljdssystemet i lagen om fiske. För att förhindra tjuvfiske framför allt av utrotningshotade fiskarter och fiskarter på tillbakagång samt effektivisera skyddet av dessa fiskbestånd har det ansetts behövligt att införa bestämmelser om en ny typ av förverkandepåföljd, där det värde som fisken har som representant för sin art ska dömas förverkat till staten i samband med vissa fiskeförseelser och fiskebrott. Bestämmelser om riktgivande värden på fisk ska utfärdas genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet. Riktgivande värden finns redan för djur som är fridlysta 2

3 enligt naturvårdslagen samt för viltarter enligt jaktlagen. Riktgivande värden på fisk har hittills saknats helt i lag. Detta rättsläge kan inte anses vara önskvärt, eftersom även fisk, oftast utrotningshotad sådan, ställvis är utsatt för omfattande tjuvfiske. De nya begränsningarna i 10 2 mom. har påverkat de lokala fiskemöjligheterna i betydande grad. Genom propositionen föreslås att 10 ändras så att den blir mera flexibel i fråga om beviljande av tillstånd för ortsbor i de områden där lax eller öring stiger. För att ordna fisket praktiskt är syftet med propositionen en lösning där man tryggar vandringsfiskbeståndens livskraft, men samtidigt underlättar ortsbornas möjlighet att bevara sitt traditionella levnadssätt. Således ska propositionen underlätta för personer som bor i kommunerna Utsjoki, Enare och Enontekis att få fisketillstånd i statens vattenområden på de områden där lax eller öring stiger genom att ge dessa personer möjligheten att fiska med säsongstillstånd. Ett mål med propositionen är också att effektivisera och underlätta övervakningen av fisket, verkställandet av lagen om fiske och lindra de administrativa förfarandena. Med hjälp av propositionen ska man effektivisera anmälan om utplantering av fisk och kräfta till myndighetens register. En effektivisering är nödvändig för att förbättra uppföljningen av fisk- och kräftsjukdomar och för att följa upp effekterna av utplanteringar samt för att få basuppgifter om användningen av och planeringen av skötseln av fiskeriområden. 3 Propositionens konsekvenser Den nya typen av förverkandepåföljd och fastställandet av riktgivande värden bedöms öka skyddet av utrotningshotade fiskarter mot olagligt fiske, eftersom en kännbar förverkandepåföljd, trots att det inte handlar om ett nytt straff eller en ny sanktion, ändå bedöms ha en viss allmänt förhindrande effekt på potentiella förbrytare. Fastställandet av riktgivande värden på utrotningshotade fiskarter ska också å ena sidan mer allmänt förmedla skyddsvärdet på arterna och å andra sidan förmedla att olagligt fiske är klandervärt i samhället. Propositionen ska underlätta för personer som bor i kommunerna Utsjoki, Enare och Enontekis att få fisketillstånd i statens vattenområden på de områden där lax eller öring stiger genom att ge dem möjligheten att fiska med handredskap med säsongstillstånd till självkostnadspris. Propositionen bedöms förbättra det inflammerade läget i fiskeärenden i övre Lappland och underlätta den praktiska skötseln av fiskeärenden i området samt inledandet av verksamhet i nya fiskeriområden. Propositionen ska även förbättra förutsättningarna för fiske inom samekulturen och underlätta ortsbornas tillgång till statens vattenområden för att fiska, samtidigt som vandringsfiskbeståndens livskraft tryggas genom att ge Forststyrelsen möjligheten att fastställa behövliga villkor i anslutning till tillstånden. Lagförslaget ger också Forststyrelsen möjligheten att sälja dygnstillstånd till alla som vill i de områden där kvoterna tillåter detta. Den föreslagna ändringen försvårar i viss mån Forststyrelsens kvotbeslut om det totala antalet fisketillstånd, eftersom säsongstillståndet för invånarna i varje kommun ska vara kommunspecifikt och det är svårt att bedöma fiskedygnen särskilt under det första året. Dessutom minskar antalet dygnstillstånd som säljs till alla som vill fiska. Ovan nämnda omständigheter minskar i viss mån Forststyrelsens inkomster av fisketillstånd i övre Lappland. Ändringarna i anslutning till anmälan om utplantering av fisk och kräfta förbättrar uppgifterna om utplanteringarna. Kompletteringen av uppgifterna förbättrar förutsättningarna att utreda resultatet och effekterna av utplanteringar vid undersökningar, obligatoriska kontroller samt uppgörandet av användnings- och skötselplaner. Förtydligande av vem som bär ansvaret för anmälan av uppgifterna 3

4 samt sanktioner vid försummelse att lämna anmälan betonar betydelsen av anmälan om uppgifter om utplanteringar både för att förhindra att fisk- och kräftsjukdomar sprids och för att förhindra utplanteringar som försämrar naturens biologiska mångfald. Effektivare registrering av utplanteringsuppgifter kräver också åtgärder av myndigheterna för att förbättra mottagandet av uppgifterna. Ändringarna angående kommersiellt fiske i propositionen är av teknisk natur och bedöms inte orsaka några väsentliga förändringar för verksamhetsförutsättningarna inom branschen. Ändringsförslaget som gäller förlängd giltighet från tre till fem år för klassificeringsbeslut som gäller kommersiella fiskare i grupp II väntas minska den administrativa bördan som registreringen medför. Den längre giltighetstiden för beslutet förhindrar dock inte en kommersiell fiskare i grupp II att ansöka om att få tillhöra grupp I, om denne uppfyller förutsättningarna för grupp I under de fem år som beslutet är giltigt. Förslaget om att ta bort kräfta från förbudet mot första försäljning av fångst bedöms eventuellt försämra verksamhetsförutsättningarna för företagarna inom kommersiellt fiske. Genom propositionen ska definitionen av fors- och strömområde i vattendrag för vandringsfisk preciseras för att minska de tolkningssvårigheter som har uppdagats i tillämpningspraxisen. Framöver ska det vara lättare att identifiera fors- och strömområden och lättare för fiskare att få information om var handredskapsfiske är tillåtet utifrån fiskevårdsavgift eller ålder. Även rådgivning för fiskare i ärendet ska underlättas. Likaså föreslås att NTM-centralen ska få rätt att fastställa att ett vattendrag är ett vattendrag för vandringsfisk, om detta inte är tydligt. Detta förbättrar fiskares möjlighet att få information om var begränsningar i anslutning till vandringsfisk gäller eller inte gäller. 4 Beredningen av propositionen 4.1 Beredningsskeden Propositionen har beretts vid jord- och skogsbruksministeriet. 4.2 Remissyttranden och hur de har beaktats 5 Samband med andra propositioner Propositionen hänför sig till regeringens proposition med förslag till lagstiftning om inrättande av landskap (RP 15/2017 rd) och till regeringens proposition med förslag till lagstiftning om verkställigheten av landskapsreformen och om omorganisering av statens tillstånds-, styrnings- och tillsynsuppgifter (RP 14/2018 rd) vilka behandlas i riksdagen. Om landskapsreformen förverkligas innebär detta att närings-, trafik- och miljöcentralerna läggs ner genom en införandelag som ingår i regeringens proposition med förslag till lagstiftning om verkställigheten av landskapsreformen och om omorganisering av statens tillstånds-, styrnings- och tillsynsuppgifter. Detta innebär att landskapet i framtiden ska ha de befogenheter och sköta de uppgifter som i propositionen föreskrivs för närings-, trafik- och miljöcentralen. Eftersom landskapsreformen fortfarande behandlas i riksdagen och lagarna inte har godkänts, har man ändå inte direkt kunnat införa landskapen i stället för närings-, trafik- och miljöcentralerna i propositionen. Avsikten är att landskapsreformen ska träda i kraft den 1 januari

5 DETALJMOTIVERING 1 Lagförslag 4. Definitioner. Det föreslås att 4 4 punkten ändras i definitionerna i den gällande lagen om fiske. Enligt förslaget ska definitionen av fors- och strömområde i vattendrag för vandringsfisk i 4 punkten ändras för att precisera innehållet och minska de tolkningssvårigheter som har uppdagats vid tillämpningen. Den nuvarande definitionen som grundar sig på vattnets strömmar och som orsakat tolkningssvårigheter ska upphöra och ersättas med en mer praxisnära definition, vars syfte är att förtydliga vad som i lagen avses med fors- och strömområde i vattendrag för vandringsfisk och på så sätt underlätta tolkningen av var fisket är begränsat för att trygga vandringsfiskbestånden. Ändringen av definitionen utvidgar eller inskränker alltså inte de områden som hör till fors- och strömområden i vattendrag för vandringsfisk eller deras antal i förhållande till det rådande rättsläget, utan det är bara definitionens innehåll som preciseras. Enligt den nya definitionen ska fors- och strömområde i vattendrag för vandringsfisk avse en fors eller ett motsvarande kraftigt strömområde i ett vattendrag samt forsens eller det kraftiga strömområdets nacke och utlopp i samband med dessa. Med forsens eller det motsvarande kraftiga strömområdets nacke ska avses den del av vattenfåran i forsens eller strömområdets övre lopp där vattnet flödar jämnt innan vågsvallet börjar i forsen eller strömområdet. Med forsens eller det motsvarande kraftiga strömområdets utlopp ska å sin sida avses den del av vattenfåran i forsens eller strömområdets nedre lopp där det brusande vattnet jämnas ut i slutet av forsen eller strömområdet. Utöver forsar ska definitionen omfatta motsvarande kraftiga strömområden, som i fråga om fiske av vandringsfisk ofta kan jämföras med forsar. Även av kraftiga strömområden förutsätts emellertid storleksmässigt att det ska finnas en tydlig nacke och ett tydligt utlopp i samband med dessa. Således ska mindre strömområden lämnas utanför definitionen. Motsvarande kraftiga strömområden kan till exempel vara strömdrag, det vill säga strida strömmar, som är kraftigt strömmande ställen i en å eller älv och vars karaktäristiska drag är en kraftig, till största delen jämn ström, där det finns en del vågsvall och turbulens och där man kan avskilja en nacke och ett utlopp, men som saknar större vågor som är typiska för forsar och som således inte är egentliga forsar. 7. Allmänna fiskerättigheter. Enligt 7 3 mom. i den gällande lagen om fiske ska tillstånd inhämtas av fiskerättsinnehavaren för tävlingar i mete, pilkfiske och handredskapsfiske eller andra motsvarande anordnade tillställningar. Det föreslås att bestämmelsen ändras, så att tillstånd emellertid inte ska behövas för sådana fisketävlingar där de tävlande fiskar med stöd av en rättighet som avses i 1 eller 2 mom. i ett av tävlingsanordnaren fastställt vattenområde som består av hela Finland eller något annat vattenområde som överstiger kvadratkilometer. Vattenområden som överstiger kvadratkilometer är till exempel stora havsområden samt stora sjöar såsom Päijänne, vars vattenyta är cirka kvadratkilometer. Befrielse från behovet av tillstånd för fisketävlingar på geografiskt mycket stora områden föreslås främst för att möjliggöra nya former av fisketävlingar som vuxit fram under de senaste åren i takt med att de sociala medierna har vuxit. Nya former av fisketävlingar som oftast ordnas via sociala medier skiljer sig betydligt från traditionella fisketävlingar. Vad gäller de senare har man i lagen om fiske ansett att tillstånd ska inhämtas av fiskerättsinnehavaren. Behovet av tillstånd för fisketävlingar ansågs ursprungligen, i förarbetet till den tidigare lagen om fiske (RP 214/1980 rd), bero på att ordnandet av en fisketävling kan leda till särskilda trafik- och andra arrangemang och att inhämtande av tillstånd därför var behövligt. 5

6 Typiskt för fisketävlingar som ordnas via sociala medier eller till exempel av fisketidningar är att tävlingsområdet inte alls är begränsat eller att tävlingsområdet är mycket stort, såsom hela Finland eller till exempel Skärgårdshavet. Även hur länge tävlingarna pågår varierar från en dag till flera månader. Eftersom tävlingsområdet ofta är mycket stort eller tävlingstiden lång, leder ordnandet av tävlingen oftast inte till något sådant fisketryck i ett område som avviker från det fiske som sker med stöd av en allmän fiskerättighet enligt 7 i lagen om fiske. Inhämtande av tillstånd från alla fiskerättsinnehavare till exempel för att ordna en fisketävling som omfattar hela Finland är också omöjligt i praktiken. Typiskt för tävlingarna är också att de som deltar inte samlas på ett ställe i början eller slutet av tävlingen och att anmälan om fångstfisk i regel sker elektroniskt. Således anses ordnandet av sådana fisketävlingar vars tävlingsområde består av hela Finland eller något annat vattenområde som överstiger kvadratkilometer inte heller orsaka trafik- och andra arrangemang som avviker från det vanliga. 10. Rätt till fisketillstånd i övre Lappland. Det föreslås att paragrafen ändras för att förbättra fiskemöjligheterna för kommuninvånarna i Enontekis, Enare och Utsjoki på de områden där lax eller öring stiger i vattenområden som ägs av staten i den omfattning som anges mer ingående i 2 mom. Dessutom föreslås att innehållet i 1 och 3 mom., som enligt förslaget ska vara 4 mom., ändras och att ett nytt 3 mom. fogas till paragrafen. I det nya 3 mom. ska ingå bestämmelser om fiske på de områden som avses i 2 mom. Enligt förslaget ska 1 mom. ändras på så sätt att första meningen i det gällande 2 mom. om att det i 1 mom. avsedda tillståndet är personligt och om tillståndets giltighetstid ska flyttas till 1 mom. I bestämmelsen preciseras innehållet i det tillstånd som avses i 1 mom. och därför passar den sakmässigt bättre i 1 mom. I 2 mom. föreslås bestämmelser om de statliga vattenområden i kommunerna Enontekis, Enare och Utsjoki som inte ska omfattas av det tillstånd som avses i 1 mom. Formuleringen av bestämmelsen ska ändras, så att det tydligt framgår att det till de områden där lax eller öring stiger ska räknas både områden där det förekommer vandrande individer av de båda ovan nämnda arterna och områden där bara en av arterna förekommer. Enligt den nya formuleringen ska det i 1 mom. avsedda tillståndet inte gälla de områden i Tana älvs, Näätämöjokis, Tuulomajokis, Paatsjokis, Torne älvs eller Ounasjokis vattendrag där lax eller öring stiger. Med områden där lax eller öring stiger ska avses områden med strömmande vatten där det förekommer vandrande lax eller öring. Forststyrelsen ska även framöver besluta om områden där lax eller öring stiger. Forststyrelsen ska också vid behov ha möjligheten att justera gränserna till dessa områden, till exempel om nya forskningsdata eller skyddsmålen bakom regleringen om sådana områden talar för detta. I områden där lax eller öring stiger ska de personer som avses i 1 mom. vars hemkommun är Enontekis, Enare eller Utsjoki ha rätt att mot en avgift som motsvarar självkostnadsvärdet lösa in ett personligt säsongstillstånd av Forststyrelsen. Säsongstillståndet ska berättiga till handredskapsfiske som definieras i 4 i lagen om fiske i sådana områden i personens hemkommun där lax eller öring stiger och som tillhör staten. Detta innebär att säsongstillståndet, i motsats till det tillstånd som avses i 1 mom., ska gälla enbart i den egna hemkommunen. Med anledning av 3 1 och 2 mom. i lagen om fiske ska kommuninvånarnas säsongstillstånd emellertid inte gälla på sådana områden där lax eller öring stiger som omfattas av bestämmelser om fiskerättigheter i en överenskommelse med en främmande stat. Säsongstillståndet ska beviljas till självkostnadspris och bestämmelser om det ska utfärdas i jord- och skogsbruksministeriets förordning om avgifter för vissa prestationer som hänför sig till Forststyrelsens offentliga förvaltningsuppgifter. För att stöda barns och ungas fiskehobby ska en ny bestämmelse fogas till momentet, enligt vilken personer under 18 år ska kunna beviljas säsongstillstånd avgiftsfritt eller till ett lägre pris än den avgift som motsvarar självkostnadsvärdet. 6

7 Forststyrelsen ska fastställa olika tillståndsvillkor för säsongstillstånden. De tillståndsvillkor som ska fastställas i säsongstillstånden utgörs av fiskekvoter per fiskare, rapporteringsskyldighet i fråga om fångsten och andra eventuella allmänna och tillståndsområdesvisa fiskebegränsningar. Syftet med den föreslagna ändringen är att man ska avstå från kvotering av fisketillstånd för ortsbor på de områden där lax eller öring stiger och att fisketrycket på dessa områden i framtiden ska regleras med fiskekvoter per fiskare och andra eventuella fiskebegränsningar som Forststyrelsen anser behövliga, för att säkerställa att fisketrycket på dessa områden ligger på en ekologiskt hållbar nivå. I fråga om naturresurser bedöms det inte finnas några hinder för att återställa säsongstillståndet för ortsborna i den omfattning som beskrivs ovan på de områden där lax eller öring stiger. Till paragrafen fogas dessutom ett nytt 3 mom., enligt vilket en del av fisket i de områden där lax eller öring stiger som avses i 2 mom. reserveras för att beviljas som områdesvisa fiskekvoter enligt 18 i lagen om Forststyrelsen (234/2016). Den nya bestämmelsen innebär att Forststyrelsen även i framtiden kan bevilja områdesvisa fisketillstånd med stöd av 5 i lagen om fiske och 18 i lagen om Forststyrelsen, oberoende av de lokala säsongstillstånden. Således ska avgiftsbelagda fisketillstånd som kan köpas av alla reserveras så att de kan beviljas för en del av fisket i dessa områden även i framtiden. Kvotbesluten ska fattas i form av områdesvisa fiskekvoter som avses i 18 2 mom. i lagen om Forststyrelsen. Paragrafens 3 mom., framöver 4 mom., ska ändras, så att formuleringen beviljande av tillstånd i framtiden ska användas i stället för formuleringen utfärdande av tillstånd. Ändringen är språklig. 24. Fiskeriområdenas uppgifter. Enligt 24 8 punkten i den gällande lagen är en av fiskeriområdets uppgifter att fördela de medel som influtit i form av ersättning för handredskapsfiske mellan ägarna av vattenområden. Enligt förslaget ska punkten preciseras, så att fiskeriområdet framöver ska fördela de medel som betalas i form av ersättning för nyttjande av avgiftsbelagda allmänna fiskerättigheter samt för fiskeguideverksamhet mellan ägarna av vattenområden. Enligt förslaget ska således uttrycket nyttjande av avgiftsbelagda allmänna fiskerättigheter användas i stället för medel som influtit i form av ersättning för handredskapsfiske. Syftet med den preciserade formuleringen är att det tydligare än tidigare ska framgå av punkten att den hänvisar till de medel som betalas i form av ersättning för nyttjande av de avgiftsbelagda allmänna fiskerättigheter som avses i 7 2 mom. Dessutom ska 8 punkten kompletteras så att den i framtiden hänvisar också till de medel som betalas i form av ersättning för fiskeguideverksamhet som avses i 18 4 mom. Det föreslagna innehållet motsvarar också bättre den formulering som används i 82 och som enligt förslaget också ska preciseras i samband med denna proposition. Ändringarna påverkar inte fiskeriområdenas uppgifter, men undanröjer eventuella tolkningssvårigheter i fråga om vad uppgiften i fråga går ut på. 25. Fiskeriområdets stämma. Paragrafen innehåller bestämmelser om fiskeriområdets stämma. Det föreslås att paragrafen ändras, så att ordet fiskeområdet som använts av misstag i 4 mom. ersätts med ordet fiskeriområdet, som det var avsett i samband med att lagen stiftades. Ändringen är språklig och görs för att förenhetliga lagens terminologi. 42. Fördelning av delägarlags fiskerätt. Det föreslås att det till 1 mom. i paragrafen om fördelning av delägarlags fiskerätt fogas att det redskapsenhetsvärde som fastställs för fångstredskapet eller fiskemetoden ska motsvara dess fångsteffektivitet i förhållande till övriga fångstredskap och fiskemetoder. Olika fångstredskap har olika effekt vid fiske av olika fiskarter och deras storleksklasser. Eftersom delägarna i delägarlaget ofta vill använda olika fångstredskap har man utvecklat redskapsenheter för att beräkna varje delägares andel av fiskerätten och fördela fiskerätten mellan olika 7

8 delägare. Redskapsenheten används för att värdera olika fångstredskaps fångsteffekt i förhållande till andra fångstredskap. Redskapsenheterna används för att fastställa delägarens fiskerätt och priset på redskapsfisketillståndet för fångstredskapet. Varje delägares rätt till ett visst antal redskapsenheter fastställs enligt detta mantalstal. Vid fastställandet av enhetsvärden för olika fångstredskap bör man beakta redskapsslagets effektivitet i förhållande till effektiviteten av andra redskapsslag. Med effektivitet avses möjligheten till fångst per tidsenhet. Eftersom redskapsenheterna påverkar delägarens möjlighet att utnyttja sin egen fiskerätt, anses det behövligt att säkerställa att delägarlagen inte använder andra grunder än fångstredskapets fångsteffekt för att fastställa redskapsenheterna. Exempelvis ska redskapsenheterna inte konstgjort användas för att förhindra användningen av vissa fångstredskap, gynna användningen av vissa fångstredskap på bekostnad av andra eller förhindra att delägare som bor utanför delägarlagets placeringsområde använder fiskerätten. Den föreslagna ändringen påverkar främst de enskilda delägarlag där redskapsenheterna har upplevts favorisera vissa fångstmetoder på bekostnad av andra på grund av andra orsaker än sådana som gäller skötsel av fiskbestånden eller ordnande av fisket. Dessutom föreslås en ny bestämmelse i 1 mom., enligt vilken delägarna uttryckligen ska behandlas på samma villkor när redskapsenheterna fördelas och redskapsenhetsvärdena fastställs. Det främsta syftet med jämlikhetsprincipen är att skydda minoritetsdelägare. Principen hindrar inte majoriteten att utöva sin makt, men den innebär att majoritetsdelägarna inte får gynnas på minoritetens bekostnad. Utgångspunkten är alltså att en delägare ska ha rätt att lita på att hans eller hennes ägarandel ger samma rättigheter som övriga lika stora ägarandelar. Om inget annat har beslutats i delägarlaget, ska delägarens rätt till delägarlagets överskott och redskapsenheter motsvara delägarens andelstal. Genom tillägget stärks det förbud mot favorisering som förverkligar jämlikheten i 28 i lagen om samfälligheter (758/1989), enligt vilken en delägare eller någon annan inte får beviljas en uppenbart obefogad fördel på delägarnas eller delägarlagets bekostnad genom beslut av delägarstämman. 46. Förbjudna fiskemetoder, fångstmetoder och fiskeredskap. Det föreslås att 1 mom. 7 punkten ändras, så att inte bara mete, pilkfiske och fiske med utter ska vara förbjudna, utan även användningen av naturligt bete vid allt fiske i fors- och strömområden i vattendrag för vandringsfisk. Som naturligt bete ska anses såväl levande som dött naturligt bete samt delar av detta. Sådant bete är bland annat fiskar, maskar, larver, märlor och räkor som ofta används som fiskbete. Förbud mot naturligt bete i fors- och strömområden i vattendrag för vandringsfisk anses nödvändigt för att skydda vandringsfiskbestånden från allt för kraftigt fiske samt för att vandringsfiskarnas yngel ska överleva på yngelproduktionsområden. I samband med att den nuvarande lagen om fiske stiftades införde man av detta skäl en ny begränsning i form av ett totalförbud mot mete och pilkfiske i fors- och strömområden i vattendrag för vandringsfisk. Genom bestämmelsen strävar man särskilt efter att trygga ett ekologiskt hållbart fiske som avses i 1 i lagen om fiske. Ett totalförbud mot mete och pilkfiske har dock inte varit tillräckligt för att fiske med naturligt bete ska upphöra, eftersom förbudet mot mete har kringgåtts i fors- och strömområden i vattendrag för vandringsfisk genom att fiska med naturligt bete med kastfiskeredskap i stället för med metspö. Därför föreslås att förbudet utvidgas och att förbudet mot användning av naturligt bete ska omfatta alla fiskemetoder i fors- och strömområden i vattendrag för vandringsfisk. 47. Dispens som ges av närings-, trafik- och miljöcentralen. I paragrafen finns bestämmelser om närings-, trafik- och miljöcentralens befogenhet att ge dispens från de förbud som anges i paragrafen och som fastställts i lagen om fiske eller med stöd av den. Det föreslås att det till 1 mom. fogas en ny 9 punkt, med stöd av vilken dispens kan ges också för provsumpning av kräftor med avvikelse från 51 8

9 2 mom. Med provsumpning ska avses ett test eller en annan undersökning eller utredning som utförs genom sumpning. I första hand för att skydda lokala kräftbestånd och för att förhindra okontrollerad spridning av signalkräftan samt spridning av kräftsjukdomar, såsom kräftpest, innehåller 51 2 mom. i den nuvarande lagen om fiske bestämmelser om att kräftor får förvaras i sumpar eller motsvarande anordningar bara i den del av en sjö eller ett vattendrag där de har fångats. Förbudet är ovillkorligt och den nuvarande lagen om fiske beaktar inte behovet av provsumpning av kräftor som av olika skäl är nödvändigt i undantagsfall. På grund av detta föreslås ett tillägg till 47 som ska möjliggöra dispens från det ovillkorliga sumpningsförbudet i 51 2 mom., vilket gäller andra områden än den del av en sjö eller ett vattendrag där kräftorna har fångats. Tidigare har det främst varit Naturresursinstitutet, konsulter inom vatten- och fiskerihushållning och universitet som genomfört provsumpningar, men också delägarlag i fiskevatten och andra aktörer. Det största enskilda behovet av provsumpning av kräftor uppstår när det finns ett behov av att försäkra sig om att det inte finns kräftor med kräftpest i sjön eller vattendraget när man planerar utplantering av kräftor. I så fall sumpas friska kräftor på olika håll i sjön eller vattendraget för att utreda om det förekommer kräftpest. Andra fall där man behövt provsumpning har till exempel varit då man velat försäkra sig om att vattenkvaliteten är lämplig före utplanteringar samt då man velat bedöma skador för kräftor i samband med vattenbyggnad eller avloppsvattenutsläpp. Utöver vad som nämns ovan behövs provsumpningar tidvis också för andra forskningsändamål av olika slag. Eftersom det är svårt att förutse alla eventuella nödvändiga behov av provsumpning, föreslås inga mer ingående begränsningar om i vilket syfte dispens för provsumpningar ska kunna ges. Således ska närings-, trafik- och miljöcentralen ha prövningsrätt i ärendet. Dispensen ska dock bara gälla provsumpningar, vilket innebär att dispens för sumpning i andra områden än den del av sjön eller vattendraget där kräftorna har fångats inte kan ges för andra syften, till exempel sumpning i syfte att sälja kräftor. Den föreslagna ändringen stöder målen i den nationella kräftstrategin (MMM 2012:10) och står inte i strid med den nationella hanteringsplanen som utarbetats för att bekämpa skadliga främmande arter och som gäller signalkräftan som listats som en skadlig främmande art. 48. Utsättning och utmärkning av fångstredskap. I 3 mom. föreslås ett tillägg, enligt vilket kommersiella fiskare som avses i 4 18 punkten utöver de uppgifter och märken som redan nu räknas upp i 48 3 mom. dessutom i samband med de fasta och stående fångstredskap som har satts ut för fångst och som avses i 48 2 mom. ska ange det identifikationsnummer för kommersiella fiskare som de använder. Således ska tillägget gälla endast sådana personer som sätter ut fångstredskap och som är registrerade som kommersiella fiskare. Tillägget behövs, eftersom det för att möjliggöra effektiv fiskeövervakning är väsentligt att veta om den fiskare som satt ut ett fångstredskap är en sådan kommersiell fiskare som avses i 4 18 punkten eller inte. Informationen behövs framför allt för att verifiera att den som har satt ut fångstredskapet har rätt att använda sådana fångstredskap som nämns i 49 och som uteslutande är avsedda för kommersiellt fiske. Den gällande lagstiftningen har uppfattats som problematisk, eftersom det har visat sig vara svårt att bedöma om antalet nät är lagligt vid fiske under isen framför allt i inlandsvatten och i havsområden om identifikationsnumret för kommersiella fiskare har saknats. I samband med att identifikationsnumret för kommersiella fiskare framöver anges i samband med kontaktuppgifterna, förutsätts också av identifikationsnumret att märket placeras så att identifikationsnumret kan observeras utan att fångstredskapet lyfts upp ur vattnet i enlighet med 3 mom. 49. Fångstredskap för kommersiellt fiske. Paragrafen innehåller bestämmelser om fångstredskap avsedda för kommersiellt fiske, som endast sådana kommersiella fiskare som avses i 4 18 punkten 9

10 och de som handlar för deras räkning har rätt att använda då de bedriver kommersiellt fiske. Syftet med paragrafen är att tillåta att kommersiella fiskare använder effektiva fångstredskap, vilken för sin del främjar förutsättningarna för kommersiellt fiske samt tryggar tillgången till inhemsk fisk. Enligt 49 1 mom. i den gällande lagen hör till fångstredskap som är endast är avsedda för kommersiellt fiske i andra vattendrag än de som är belägna norr om breddgraden N nät med en sammanlagd längd som överskrider 240 meter per fångst- eller båtlag. Termen fångst- eller båtlag har visat sig vara svår, eftersom den inte är etablerad och det finns olika tolkningar om vad den betyder. För att precisera omfattningen av rätten att fiska med nät bland andra än kommersiella fiskare samt för att minska tolkningssvårigheterna vid tillämpningen föreslås att punkten ändras, så att ordet båtlag utesluts ur den nuvarande termen fångst- eller båtlag. I framtiden ska alltså rätten att fiska med nät gälla per fångstlag. I förhållande till det rådande rättsläget innebär uteslutandet av ordet båtlag ur termen att personer som hör till olika fångstlag i framtiden tillsammans kan lägga ut och ta upp nät i samma båt, utan att detta påverkar det högsta antalet tillåtna nät. Med tanke på båtsäkerheten och av praktiska skäl upplevs det nödvändigt att möjliggöra att samma person inte behöver både ro och ta hand om fångsten. Det väsentliga vid fastställandet av omfattningen av rätten att fiska med nät ska alltså inte vara om nätfisket i själva verket sker genom samarbete, utan att personer som tillsammans fiskar med nät hör till olika fångstlag, det vill säga fiskar för olika hushåll och att varje fångstlags fångst utgörs av fisk som fiskats med egna nät. Av samma skäl som ovan föreslås också att det sammanlagda antalet om mer än 100 krokar för de krokfångstredskap som avses i 1 mom. 2 punkten ändras så att det gäller per fångstlag. De föreslagna ändringarna bedöms förtydliga rättsläget och underlätta fiskeövervakningen. 62. Anmälan om bifångst. Det föreslås att den gällande paragrafen kompletteras, så att innehavaren av ett fångstredskap utan dröjsmål ska underrätta Forststyrelsen om en saimenvikare fastnat i fångstredskapet, vilket inte är fallet om andra sälarter eller tumlare fastnar i ett fångstredskap. Enligt artikel 12.4 i habitatdirektivet (92/43/EEG) ska medlemsstaterna införa ett system för övervakning av oavsiktlig fångst och oavsiktligt dödande av de djurarter som finns förtecknade i bilaga 4 a till direktivet. För att genomföra nämnda system innehåller 62 en bestämmelse om skyldigheten att anmäla bifångst av sälar och tumlare. Eftersom Forststyrelsen under ledning av miljöministeriet samt jord- och skogsbruksministeriet ansvarar för uppföljning och skötsel av saimenvikarbeståndet, är det ändamålsenligt att anmälan om saimenvikare görs till Forststyrelsen, i stället för till Naturresursinstitutet. Anmälningsskyldigheten ska gälla innehavaren av ett fångstredskap vad gäller både säl och tumlare som redan tidigare angetts i lagen och saimenvikare som nu föreslås. Med innehavare av ett fångstredskap ska avses den person som förfogar över fångstredskapet i det ögonblick då det tas upp. Skyldigheten ska alltså avgöras utifrån den konkreta hanteringen, inte utifrån vem som äger fångstredskapet. Skyldigheten att anmäla bifångst av saimenvikare ska gälla både levande och döda djur som hittats i fångstredskapen. Åsidosättande av skyldigheten att göra anmälan om bifångst är en fiskeförseelse som är straffbar enligt mom. 12 punkten. I och med den föreslagna ändringen ska den nämnda 12 punkten framöver också gälla åsidosättande av skyldigheten att göra anmälan om bifångst av saimenvikare. 64. Fastställande av vattendrag för vandringsfisk samt av fors- och strömområden. Det föreslås att 3 mom. ändras, så att vattendragen för vandringsfisk, utöver gränserna för fors- och strömområden inom dem, framöver ska få fastställas genom beslut av närings-, trafik- och miljöcentralen. Den myndighet som får fastställa vattendragen för vandringsfisk saknas i den gällande lagen, vilket har orsakat problem ifråga om vattendrag som medför tolkningssvårigheter samt bland annat försvårat anteckning om 10

11 vattendrag för vandringsfisk i datasystem. Närings-, trafik- och miljöcentralen är den naturligaste myndigheten som vid behov kan fastställa vattendrag för vandringsfisk, eftersom den med stöd av 64 3 mom. i den nuvarande lagen redan har bemyndigande att fastställa fors- och strömområden inom vattendrag för vandringsfisk. 72. Undantag från förbud att fiska vid älvmynning, i fiskled och i fiskväg. Enligt gällande 72 kan närings-, trafik- och miljöcentralen bevilja ett tillfälligt tillstånd till fiske som är förbjudet enligt 66, 68 eller 71 på de villkor som föreskrivs i paragrafen. Enligt förslaget ska paragrafen ändras så att nämnda myndighet i stället för ett tillfälligt tillstånd i framtiden ska kunna bevilja ett tidsbegränsat tillstånd till fiske vid älvmynning som avses i 66, i fiskled som avses i 68 eller i fiskväg som avses i 71, om en sådan åtgärd är nödvändig för tryggande av det allmänna fiskeriintresset eller av någon annan särskild orsak och inte äventyrar fiskens gång i vattendraget eller genomförandet av planen för nyttjande och vård. Ordet tillfälligt som hänvisar till giltighetstiden för det nuvarande tillståndet i bestämmelsen ska ersättas med ordet tidsbegränsat. Tillfällig hänvisar i allmänhet till en kort varaktighet i förhållande till en omständighet och inte till en angiven tid. Ett tillfälligt tillstånd innebär också osäkra förhållanden för tillståndshavaren. Den nya föreslagna formuleringen gör det möjligt att bevilja undantag för längre tid än i nuläget av ett motiverat skäl. Tidsbegränsat undantag är motiverat till exempel i samband med fångst av moderfisk som en del av vården av fiskevatten, regelbundna överflyttningar av fisk eller nejonöga inom ramen för fiskevårdsskyldigheter samt vid fiske vid en rekreationsfiskeplats i närheten av fiskvägar och dammar. I en del fall är det också möjligt att bevilja tillstånd till kommersiella fiskare för ryssjefiske vid älvmynning med stöd av paragrafen. Om närings-, trafik- och miljöcentralen med stöd av 67 4 mom. har bestämt att fiskleden ska gå på ett sätt som avviker från det som anges i lag under högst tio år eller med stöd av 71 3 mom. för en viss tid av högst fem år har förbjudit fiske på ett större område än vad som anges i lag nedanför en damm, i ett vattenmagasin ovanför en damm, i en konstgjord sjö eller någon annan konstgjord bassäng, påverkar den föreslagna ändringen inte dessa ålägganden eller villkoren för dem och inte heller de befogenheter som ingår i nämnda moment. 74. Utplantering av fisk och kräfta. Enligt gällande 74 4 mom. ska utplanteraren inom tre månader anmäla utplanteringen till det utplanteringsregister som avses i 94 1 mom. 4 punkten. Det föreslås att momentet ändras, så att anmälningsskyldig i framtiden ska vara den som beställt utplanteringen, i stället för utplanteraren. Dessutom föreslås att beställaren i stället för inom tre månader som nu gäller ska anmäla utplanteringen inom en månad till det utplanteringsregister som avses i 94 1 mom. 4 punkten. Enligt förslaget ska även momentets andra mening ändras, så att det inte ska vara obligatoriskt att utfärda närmare bestämmelser om de uppgifter som ska registreras om utplanteringen och om sättet för anmälan om utplanteringen genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet, utan att bestämmelser om detta vid behov ska få utfärdas genom förordning av ministeriet, eftersom det inte har funnits något absolut behov av att utfärda en förordning. Syftet med att omdefiniera vem som ska göra anmälan och att förkorta anmälningstiden är effektivare fullgörande av skyldigheten att anmäla utplanteringar samt effektivare utredning av utplanteringskedjan genom uppföljning av utplanteringarna, vilket behövs framför allt om det uppkommer fall av fisksjukdomar. Utplanterarens allmänna skyldighet att anmäla alla utplanteringar till det utplanteringsregister som avses i 94 1 mom. 4 punkten infördes i lagen om fiske då den totalreformerades år I samband med utredningen av spridningen av infektiöst IHN-virus (infectious haematopoietic necrosis) hos laxfiskar som observerades första gången i Finland i november 11

12 2017 lade man dock märke till brister i anmälan av utplanteringar till registret. Med beaktande av den risk som fisksjukdomar medför för fiskbeståndets bevarande, anses det nu behövas mer ingående bestämmelser om anmälan av utplanteringar. Gruppen av utplanterare är tämligen splittrad och många utplanteringar görs som gemensamma utplanteringar, och därför har det funnits brister i anmälan av uppgifter om utplanteringar till registret. På grund av detta föreslås att det i framtiden ska vara den som beställt utplanteringen, det vill säga den som gör beställningen, som ska ansvara för att utplanteringen anmäls. I praktiken ska den som beställt utplanteringen kunna överföra utförandet av anmälan om utplantering till en annan aktör genom avtal, men i sista hand är det den som beställt utplanteringen som ska ansvara för att utplanteringen anmäls. För en effektivering av fullgörandet av skyldigheten föreslås nedan i punkten dessutom att försummelse av den anmälningsskyldighet som avses i denna paragraf ska kriminaliseras som fiskeförseelse. För en effektivering av spårningen av utplanteringar framför allt i samband med fisksjukdomar ska tiden för att göra anmälan förkortas från tre månader till en månad. De tre månader som nu har varit reserverade för anmälan har upplevts vara för lång tid och oändamålsenligt med beaktande framför allt av ett eventuellt behov av att kunna spåra en fisksjukdom som potentiellt spridits via utplanteringar, då sjukdomen i fråga kan äventyra till exempel bevarandet av ett livskraftigt fisk- eller kräftbestånd eller den biologiska mångfalden i det vattendrag där utplanteringen sker. Mer aktuella uppgifter om utplanteringarna ska också hjälpa till att bedöma effekterna och resultatet av utplanteringsverksamheten i största allmänhet. Det görs många utplanteringar och de har stor betydelse för fiskbeståndens tillstånd. Därför förutsätts tillförlitliga och aktuella uppgifter om utplanteringarna för genomförande av nyttjande och vård av fiskresurser som grundar sig på fakta. Den andra meningen i 1 mom. ska ändras på det sätt som föreslås ovan, eftersom det i nuläget inte har funnits något behov av att utfärda bestämmelser om de uppgifter som ska registreras om utplanteringen och om sättet för anmälan om utplanteringen genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet. 79. Fiskevårdsavgift och justering av den. Det föreslås att 1 mom. i paragrafen om fiskevårdsavgift, dess belopp, justering av beloppet och avgiftsskyldiga ändras, så att skyldigheten att betala fiskevårdsavgift enligt paragrafen ska gälla annat än i 7 1 mom. avsett fiske. Med 7 1 mom. hänvisas till avgiftsfria allmänna fiskerättigheter, som är mete och pilkfiske samt fiske av strömming med ett spö där det i reven har fästs krokar som hålls i rörelse i lodrät riktning. Genom propositionen förenhetligas således innehållet om avgiftsskyldighet i 7 1 mom. och 79 1 mom. 82. Användningen av avgiftsmedlen. Enligt förslaget ska 1 mom. 4 punkten preciseras, så att det tydligare ska framgå att punkten hänvisar till ersättningar till ägare av vattenområden för nyttjande av avgiftsbelagda allmänna fiskerättigheter som avses i 7 2 mom. och sådana ersättningar till ägare av vattenområden som grundas på fiskeguideverksamhet som avses i 18. Således ska i framtiden uttrycket avgiftsbelagda allmänna fiskerättigheter användas i stället för allmänna fiskerättigheter i fiskevatten. Den föreslagna ändringen har ingen praktisk effekt på användningen av medel som samlats in i form av fiskevårdsavgifter, men den undanröjer eventuella meningsskiljaktigheter om tolkningen av innehållet i fråga. Den nya formuleringen är också enhetlig med den föreslagna formuleringen i 24. Beslut om hur stor andel av fiskevårdsavgifterna som ska användas för ersättningar fattas även i framtiden av statsrådets finansutskott. 12

13 I 2 mom. finns en bestämmelse om att jord- och skogsbruksministeriet får använda avgiftsmedel till betalning av utgifter för vissa register som hör till fiskeriförvaltningens informationssystem. Enligt förslaget ska bestämmelsen preciseras, så att jord- och skogsbruksministeriet även får använda nämnda medel för kostnader som avses i 1 mom. 1 punkten, vilka utgörs av kostnader för planering, genomförande, styrning och utveckling av ett hållbart nyttjande och hållbar vård av fiskevattnen samt kostnader för fiskeövervakning. Jord- och skogsbruksministeriet har sporadiska behov av att genomföra utredningar och projekt, exempelvis för att skaffa bakgrundsdata för åtgärder inom fiskereglering. Dessutom utvecklas fiskeriförvaltningens informationssystem allt mer även som hjälpmedel för fiskeregleringen och därför är det motiverat att jord- och skogsbruksministeriet vid behov ska få använda medlen i fråga för båda användningsändamålen. Fördelningen av medel som samlats in i form av fiskevårdsavgifter till olika användningsändamål förs årligen till statsrådets finansutskott för beslut. Finansutskottet ska således även i framtiden fatta beslut om hur stor del av medlen som jord- och skogsbruksministeriet får använda för de användningsändamål som anges i 2 mom. 87. Registrering. Enligt gällande 87 1 mom. kan en fysisk eller juridisk person registrera sig som kommersiell fiskare. Det föreslås att 1 mom. kompletteras, så att även en sammanslutning av fysiska personer ska vara en sådan aktör som kan registrera sig som kommersiell fiskare. Till exempel en sammanslutning av två eller flera personer som grundats för att bedriva näringsverksamhet, när det inte handlar om exempelvis ett öppet bolag eller ett kommanditbolag, anses inte vara en juridisk person. Genom det föreslagna tillägget förtydligas bland annat registreringen av så kallade fiskesammanslutningar. 88. Grupper av kommersiella fiskare. Enligt föreslaget ska 2 mom. ändras för att förenhetliga lagen internt, så att termen juridiska personer ska användas i stället för termen sammanslutningar både i 1 och 2 punkten, på samma sätt som i 87 om registrering som kommersiell fiskare. Juridiska personer är en mer etablerad term än sammanslutningar. Som term omfattar juridiska personer både offentligrättsliga juridiska personer, såsom stat och kommuner, och privaträttsliga juridiska personer, såsom aktiebolag, andelslag, registrerade föreningar och stiftelser. Dessutom ska 2 mom. 2 punkten kompletteras med ett tillägg, så att det läggs till en bestämning om att det handlar om omsättningen av försäljningen av fisk som kommersiella fiskare själva fångat eller av bearbetade fiskeriprodukter av sådan fisk. Denna bestämning har av misstag lämnats bort. Det är viktigt att ingen annan fisk än fisk som de själva fångat beaktas i omsättningen, på samma sätt som i 1 punkten. Likaså föreslås att det till 1 och 2 punkten fogas ett omnämnande om den sammanräknade omsättningen av försäljningen, så att det tydligt framgår att det handlar om den sammanräknade omsättningen av försäljning av både fisk som fiskarna själva fångat och bearbetade fiskeriprodukter av sådan fisk. Syftet med bestämmelsen är att beakta båda källorna till omsättningen, om en kommersiell fiskare till exempel både fiskar strömming och säljer bearbetade fiskeriprodukter av den. Enligt det gällande 4 mom. görs indelningen av kommersiella fiskare i grupper vid registreringen och därefter med tre års mellanrum, eller på fiskarens egen begäran. Det föreslås att momentet ändras så att den nämnda indelningen i grupper även framöver görs vid registreringen, men därefter med i 89 1 mom. angivna mellanrum och alltså inte längre med tre års mellanrum i vartenda fall. Fiskaren ska fortfarande även själv kunna begära att gruppen ändras för hans eller hennes egen del. Genom ändringen förenhetligas giltighetstiderna för indelning av kommersiella fiskare i grupper och registrering av kommersiella fiskare enligt 89. Samtidigt minskar det administrativa arbetet med att registrera kommersiella fiskare vid närings-, trafik- och miljöcentralen. 13

14 89. Giltighetstiden för registrering av kommersiella fiskare och registreringens upphörande. Det föreslås att 1 mom. ändras, så att den tid registreringen gäller för kommersiella fiskare i grupp II förlängs från högst tre år till fem år. Giltighetstiden för registrering av kommersiella fiskare i grupp I ska vara oförändrad, det vill säga även i framtiden högst tre år. En längre giltighetstid för registreringen ska minska det administrativa arbetet för fiskerimyndigheten samt arbetet för kommersiella fiskare i grupp II. Sedan den nya lagen om fiske trädde i kraft har antalet kommersiella fiskare i grupp II ökat med cirka fiskare jämfört med det tidigare antalet yrkesfiskare i grupp II och III. Av de fiskarna finns två tredjedelar i inlandsvattenområden. Kommersiella fiskare i den nya grupp II är cirka stycken, och det är ett betydande administrativt arbete att förnya registreringen med tre års mellanrum. Det bedöms att detta administrativa arbete minskar med nästan hälften, om registreringsintervallet förlängs från nuvarande tre år till fem år. Fem år är ett ändamålsenligt intervall även därför att omregistreringen av största delen av de kommersiella fiskarna i grupp II således inte skulle ske under samma år som registreringen av de sammanlagt cirka 700 kommersiella fiskarna i grupp I. Endast kommersiella fiskare i grupp I enligt lagen om fiske har rätt till investeringsstöd med stöd av Europeiska havs- och fiskerifonden (EHFF), nedsatt bränsleskatt, fiskeriförsäkringsstöd, mottagande av överlåtbar nyttjanderätt och aktörsspecifika fiskekvoter i fråga om laxkvot samt lindrigare fiskebegränsningar om vilka det utfärdas bestämmelser separat. Det är alltså motiverat att bevara ett registreringsintervall på tre år för fiskare i denna grupp för att säkerställa att registret är aktuellt och att rättigheterna riktas till dem som bedriver kommersiellt fiske i huvudsyssla. Även framöver ska kommersiella fiskare i grupp II på begäran ha möjlighet att ansöka om registrering som kommersiell fiskare i grupp I, om omsättningen av deras fiskeverksamhet eller deras planer på detta uppfyller förutsättningarna i 88 2 mom. i lagen om fiske. 90. Skyldighet att anmäla fångster. Det föreslås att 1 mom. ändras, så att kommersiella fiskares skyldighet att anmäla fångster vid fiske som de bedriver någon annanstans än på havsområdet ska preciseras. Vid kommersiell fiskeverksamhet i inlandsvatten ska fiskarna i framtiden anmäla fångster enligt fiskart, de områden där fiske bedrivits samt de fångstredskap som använts vid fisket och den tid de använts för fångst. Syftet med förslaget är att möjliggöra insamling av behövliga uppgifter om kommersiell fiskeverksamhet som bedrivs någon annanstans än på havsområdet. Dessutom föreslås att bemyndigandet i 3 mom. ändras så att det hänvisar till 1 mom. och de uppgifter som avses där. Framöver utfärdas således närmare bestämmelser om den journal som avses i 1 mom., om andra uppgifter som ska lämnas till Naturresursinstitutet minst en gång per kalenderår samt om tidpunkterna för lämnande av uppgifter genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet. 91. Första försäljning av fångst. Enligt förslaget ska paragrafen ändras, så att bestämmelserna i den inte tillämpas på första försäljning av kräftor. Detta innebär att det delvisa förbudet i 2 mom. mot första försäljning av fångst som gäller andra än kommersiella fiskare och som tillämpas i inlandsvatten inte ska gälla försäljning av kräftor. Det nuvarande 2 mom. tillåter att andra än kommersiella fiskare i inlandsvatten sporadiskt säljer ringa partier fisk eller kräftor direkt till en slutkonsument. I förarbetet till lagen om fiske (RP 192/2014 rd) konstateras att som en ringa mängd kan högst betraktas cirka hundra kilo orensad fisk eller trehundra kräftor per år. Enligt data som publicerats av Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet år 2010 har den årliga kräftfångsten i Finland uppgått till cirka 7 miljoner stycken och till ett värde om cirka 12 miljoner euro. Särskilt signalkräftan har en betydande roll i fångsten bland kommersiella fiskare i vissa inlandsvatten. Då 14