Problemet immigration i möjligheternas EU

Transkript

1 Problemet immigration i möjligheternas EU en diskursanalys av EU:s immigrations- och asylpolicies

2 There is no such thing as love of the human race, only the love of this person or that, in this time and not in any other...the problem is not to defend universality, but to give these abstract individuals the chance to become real, historical individuals again, with the social relations and the power to protect themselves...the people who have no homeland must be given one; they cannot depend on the uncertain and fitful protection of a world conscience defendning them as examples of the universal abstraction Man. -Michael Ignatieff, The needs of strangers (Hyndman, 2000:169) 2

3 Sammanfattning Problemet immigration i möjligheternas EU är en uppsats som ämnar analysera EU:s immigrations- och asylpolitik. Materialet består av olika policydokument, utgivna av EUkommissionen. Det är en diskursanalys med syfte att söka urskilja bakomliggande mönster för den politik som formuleras i texterna. Diskursanalysen vilken är en breddad typ av textanalys utgör uppsatsens metod. Utöver det diskursanalytiska perspektivet så tolkas materialet utifrån två teoretiska perspektiv. Dessa två består av ett universalistiskt respektive ett postkolonialistiskt. Det universalistiska perspektivet används för att ta reda på hur EU tar hänsyn till mänskliga rättigheter i sina immigrations- och asylpolicies. Den postkolonialistiska teorin brukas i syfte att pröva om politiken kan sägas ge uttryck för en så kallad colonialism of compassion. Resultatet visar att en sådan ny typ av kolonialism är applicerbar på EU:s immigrations- och asylpolicies. Respekt för mänskliga rättigheter är ett återkommande tema i de analyserade dokumenten men slutsatsen blir dock att de politiska idéerna bygger mer på ett partikularistiskt synsätt än ett universalistiskt. En övrig viktig slutsats är att politiken verkar styras av en syn på immigration som ett problem som för med sig mer ont än gott. Benämningen olaglig invandring visar hur EU avser förstärka problemdimensionen av immigration vilket gör att politiken formas därefter. Abstract This thesis aims to investigate the EU immigration and asylum policies by reviewing official policy documents. The method used is a discourse analysis which seeks to uncover different underlying patterns or discourses that might effect the policies. Apart from the discourse analytic perspective there are two theoretical views applicated. These two perspectives are a universalistic and a postcolonialistic. The universalistic perspective is used in order to examine how the EU treats human rights in their immigration and asylum policies. The postcolonialistic perspective is used with the purpose to see if there might be an expression for a kind of colonialism of compassion. According to the result this new kind of colonialism can be said to make part of the policies. As for the universalistic perspective it is shown that there is an explicit ambition to respect human rights but the political ideas seem to be more particularistic then universalistic. Another conclusion is that the EU seems to view immigration through a very negative perspective which this thesis claims has an effect on how the policies are written. When the EU insist to speak about illegal immigration instead of just irregular immigration this shows how they aim to strenghten the dimension of immigration and asylum as a problem. 3

4 Innehållsförteckning 1. Inledning Syfte och frågeställningar Disposition Bakgrund och tidigare studier EU:s migrationspolitik en historisk överblick Interna, externa och osynliga gränser i Europa Immigration som ett hot Metod Material Diskursanalys Laclau & Mouffe Teori Universalism Colonialism of Compassion Analys Den yttre dimensionen av frihet, säkerhet och rättvisa Frihet för några Frihet kontra säkerhet Rättvisa för alla EU-medborgare Vikten av solidaritet Den verkliga flyktingen Asylpolitik teori och praktik Den yttre dimensionens asylpolitik Problemet blandade migrationsströmmar Kampen mot den olagliga invandringen Ingen gillar en olaglig Problemet olaglig invandring Pullfaktorer Immigration som lösning Slutsatser och diskussion Litteraturlista

5 1. Inledning Natten den 29 september 2005 sköts fem migranter till döds i gränsområdet mellan Marocko och den spanska enklaven Ceuta. Knappt en vecka senare, den 5 oktober, sköts ytterligare 6 migranter till döds vid gränsen mellan Marocko och spanska Melilla. Dödsskjutningarna utfördes av marockanska respektive spanska säkerhetsstyrkor, utplacerade i områdena för att förhindra att människor tar sig över gränserna irreguljärt. Dödsfallen har beklagats av de inblandade nationella myndigheterna och av EU. Marocko hävdar dock att de endast agerade i självförsvar. (Joseph, Amnestys flyktingkonferens ) Händelserna i Ceuta och Melilla är inte unika vad gäller migranter som har fått sätta livet till på grund av den ökade säkerheten vid EU:s yttre landgränser. Enligt nederländska UNITED for Intercultural Action går dödsfallen av (immigrations-)politik i EU att räkna till 6300 personer sedan 1993 (Joseph, Amnestys flyktingkonferens ). Amnesty International oroar sig för EU:s alltmer restriktiva immigrationspolitik och menar att den leder till allvarliga inskränkningar av de mänskliga rättigheterna. För att rätten att söka asyl ska kunna implementeras förutsätts till exempel en möjlighet att ta sig in på EU:s territorium vilket i takt med den ökade säkerhetskontrollen blir allt svårare. En väsentlig fråga i det här sammanhanget blir: Hur kan man motivera en ökad restriktiv immigrationspolitik om den leder till inskränkning av de mänskliga rättigheterna? Den här uppsatsen handlar om EU:s immigrations- och asylpolicies och ämnar undersöka de diskurser som ligger bakom dessa. 5

6 1.1 Syfte och frågeställningar Syftet med den här uppsatsen är att granska EU:s immigrations- och asylpolicies, med inriktning på den så kallade kampen mot den olagliga invandringen, och försöka urskilja bakomliggande diskurser. Förutom diskursanalysen som utgör både teori och metod så ämnar jag genomföra min undersökning ur ett universalistiskt samt ett postkolonialt perspektiv. Övergripande frågeställning är: Vilka diskurser går att skönja av EU:s immigrations- och asylpolitik? Ytterligare frågeställningar är: Hur behandlar EU de mänskliga rättigheterna i sina immigrations- och asylpolicies? Kan EU:s immigrationspolitik sägas ge uttryck för en så kallad colonialism of compassion? Vad är enligt EU den olagliga invandraringen, och vem är den olagliga invandraren? 6

7 1.2 Disposition Inledningsvis i uppsatsen ges en övergripande bakgrundsbild av EU:s migrationspolitik. En kortfattad presentation av EU:s utveckling av en gemensam europeisk immigrations- och asylpolitik följs sedan av en introduktion till en del tidigare studier som gjorts på området. Bakgrundsavsnittet är viktigt för att det ger läsaren en överskådlig inblick i den politik som uppsatsen syftar analysera. Efterföljande avsnitt är Metod och Teori där jag presenterar och motiverar mina val av dessa. Metoden består av kvalitativ textanalys i form av diskursanalys. Diskursanalys betraktas som både teori och metod men eftersom uppsatsens teoretiska perspektiv består av ytterligare två så har jag valt att begränsa teoriavsnittet till dessa. Diskursanalysen beskrivs således endast under rubriken Metod. Teoriavsnittet är indelat i underrubrikerna: Universalism samt Colonialism of compassion. Metodavsnittet innehåller även en genomgång av det utvalda materialet och en mindre diskussion om avgränsningar kring detta. Efter Metod och Teori följer Analys. Empirin är inkluderad i detta avsnitt vilket består av ett flertal underrubriker döpta efter funna teman i materialet. Uppsatsen avslutas med en integrerad sektion av slutsatser och diskussion. Avslutningen sammanfattar de slutsatser som dras under analysens gång och sätter de i ett kortfattat större perspektiv. 7

8 2. Bakgrund och tidigare studier I inledningen konstaterades att EU:s immigrations- och asylpolitik utvecklas mot att bli mer restriktiv. Paradoxalt med denna utveckling sker dock en framåtskridande process av ökad frihet inom unionens gränser. Ett av ledorden för EU:s nuvarande migrationspolitik är just frihet, och fri rörlighet var det första mål som fastställdes för en gemensam europeisk migrationspolitik. Säkerhet började bli en viktig del av politiken först under 80-talet. Idag är den integrerad i ledorden vilka är: Frihet, Säkerhet och Rättvisa. Nedan följer en genomgång av de viktigaste fördrag, avtal och åtgärder som genomförts på EU:s migrationspolitiska område. Sedan ges en introduktion av två migrationsforskares analys av den migrationspolitiska diskursen i Europa. 2.1 EU:s migrationspolitik en historisk överblick Det europeiska samarbetet med en gemensam migrationspolitik började redan 1957 med det så kallade Rom-avtalet som fastslog idén om fri rörlighet i Europa (Geddes, 2005:129). Den fria rörligheten skulle gälla arbetskraft, tjänster, varor och kapital och målet var en gemensam marknad, det vill säga att uppfylla EU:s vision av en ekonomisk union. Under 80-talet intensifierades samarbetet med en gemensam migrationspolitik vilken nu kom att omfatta även säkerhetsfrågor (Geddes, 2005:127) skrev de dåvarande tolv medlemsstaterna under the Singel European Act. Målet var fortfarande en gemensam europeisk marknad med fri rörlighet för varor, kapital, tjänster och arbetskraft men nu inkluderades även varje enskild EU-medborgares rätt att resa fritt och bosätta sig i valfritt land inom unionen. (Pécoud and De Guchteneire, 2007:138). Året innan, 1985, antogs Schengen-avtalet på initiativ av Frankrike, Tyskland och Beneluxländerna vilka blev de första medlemsstaterna i det senare utvidgade Schengenområdet. Idag är alla EU-länder medlemmar med undantag av Irland och Storbritannien. I tillägg har icke-eu-medlemsländerna Norge, Island och Schweiz också anslutit sig till Schengen-avtalet. (Pécoud and De Guchteneire, 2007:140) Parallellt med att de inre gränskontrollerna minskade ökade kontrollen av EU:s yttre gränser. Samtidigt implementerades ett ökat polisiärt samarbete mellan länderna i syfte att kontrollera organiserad brottslighet. I denna kontext realiserades informationssystemet SIS (Schengen Information System), en databas som registrerar uppgifter om personer och föremål vilka Schengen-ländernas myndigheter får tillgång till. EU benämner detta ökade polisiära 8

9 samarbete som en kompensationsåtgärd för att kunna genomföra målet om fri rörlighet. (EU:s webbportal: 2008) Under 90-talet utmärktes immigrationen till Europa av ett ökat antal asylsökanden fastslogs en gemensam asylpolitik genom Dublin-konventionen (Pécoud och De Guchteneire, 2007:140). Enligt denna konvention ska en asylansökan endast prövas i ett EU-land och detta land ska vara det första sökanden anländer till. Målet var att motverka så kallad asylum shopping, det vill säga att ansöka om asyl i flera länder. För att effektivisera asylpolitiken infördes ännu ett datasystem. Eurodac behandlar uppgifter om asylsökanden som fått avslag på sin ansökan. I samband med antagandet av Dublin-konventionen infördes så kallade buffertzoner. En buffertzon skulle vara ett säkert tredje land utanför EU dit man kunde skicka asylsökande som man inte ville bevilja asyl och som man önskade avlägsna sig på ett smidigt vis. Dessa buffertzoner bestod oftast av östeuropeiska länder som anhöll om att gå med i EU. Att verka som buffertzon ökade i gengäld deras chanser att erhålla medlemskap i unionen (Geddes, 2005:133). Idag är flera av dessa östeuropeiska länder medlemmar och utgör alltså inte längre buffertzoner. Maastricht-avtalet (1992) innebar fler riktlinjer för en vidare kontrollerande immigrationsoch asylpolitik i EU. Politiken verkade dock under hela 90-talet präglas av idén om eget beslutstagande av de enskilda medlemsstaterna. Andrew Geddes beskriver i sin bok The Politics of Migration and Immigration in Europe perioden mellan 1993 och 1999 som en proliferation of non-binding measures concerning immigration and asylum. Han anser att perioden påvisar tydligt vilken liten makt EU, som överstatlig institution, har jämfört med de enskilda staterna (Geddes, 2005:136) inkorporerades Schengen-avtalet i EU genom Amsterdam-fördraget vilket banade väg för en mer tydlig överstatlig migrationspolitik. I december 1998 enades EU-kommissionen om en så kallad Action Plan som skulle få slut på den tidigare så kallade soft law och nå en tydlig gemensam migrationspolicy i EU (Geddes, 2005:137). I Tammerfors 1999 fastslogs idén om EU som an area of freedom, security and justice (Pécoud och De Guchteneire, 2007:141). Under mötet i Tammerfors utformades även ett antal olika riktlinjer för EU:s 9

10 gemensamma immigrations- och asylpolitik. Fokus ligger framförallt på fyra olika områden: Samarbete med tredje länder (i syfte att förhindra migration); Ett gemensamt asylsystem (för en lika handläggningsprocess av asylansökningar); Rättvis behandling av tredjelandsmedborgare (med ändamål att främja integration och motverka diskriminering); samt; En mer effektiv hantering av immigrationsflöden (för att kontrollera irreguljär immigration) (Pécoud och De Guchteneire, 2007:141) fortsatte diskussionen kring EU:s gemensamma immigrations- och asylpolitik i Haag. Haag-programmet utgör ett av de viktigaste dokumenten som ligger till grund för min analys. Där stadgas bland annat ett åtagande om hårdare tag mot irreguljär immigration. 2.2 Interna, externa och osynliga gränser i Europa För att förtydliga EU:s migrationspolitiska mål om fri rörlighet och säkerhet delar migrationsforskarna Jan Kunz och Mari Leinonen in politiken i en intern respektive extern dimension. Medan gränserna inom Europa öppnas (interna dimensionen) stängs gränserna mot tredje länder (externa dimensionen). Bakom den interna dimensionen av ett gränsfritt Europa döljer sig dock ett stort antal osynliga gränser, menar Kunz och Leinonen. Med osynliga gränser avser de sådant som kulturella, språkliga, sociala, ekonomiska, administrativa och rent mentala barriärer. Det är således inte helt oproblematiskt för en EUmedborgare att bosätta sig i ett andra EU:land, och faktum är att de som flyttar är relativt få. Mest benägna att migrera inom EU är välutbildade akademiker, professionella experter och affärsmän vilka Kunz och Leinonen omnämner som den europeiska eliten. (Pécoud och De Guchteneire, 2007:137). Europa betecknas ibland som fort Europa. Denna metafor hänvisar till den externa dimensionen av den europeiska migrationsdiskursen. Gränskontrollerna vid Europas yttre gränser ökar men kontrollen av tredjelandsmedborgare sker även inom Europas gränser. Det handlar om begränsad tillgång till arbetsmarkanden, välfärdsystemet och det politiska systemet där immigranter sällan sitter på några högre poster (Pécoud och De Guchteneire, 2007:138). Eurodac-systemet som lagrar uppgifter om asylsökanden måste också ses som en del av den kontroll av immigranter som sker inom EU:s gränser. 10

11 2.3 Immigration som ett hot Fri rörlighet inom EU har setts som ett relativt problemfritt mål att uppnå (vilket dock verkar ändras i takt med unionens utvidgning i östliga delar av Europa), medan migration från utomeuropeiska länder ses som ett hot mot medlemsstaternas och deras medborgares säkerhet. Den europeiska välfärdstaten associeras med social trygghet och demokratiska rättigheter, och många av dess medborgare hyser en rädsla mot att allt detta ska försvinna om man tillåter för mycket immigration från utvecklingsländer som associeras med kriminalitet och problem av alla de slag. Nationalister och kommunitarister anser i tillägg att immigration inte bara är ett hot mot nationens säkerhet och välfärd utan även mot dess kulturella egenart vilken enligt dem ska skyddas: The need to protect cultural particularities is expressed most explicitly among communitarians, according to which the right to immigration is justifiably limited by the right of a political community to preserve the integrety of its way of life (Pécoud and De Guchteneire, 2007:146). Nationalism i till exempel Sverige ses sällan som normativ men Kunz och Leinonen menar att liknande åsikter står att finna även utanför denna ideologi: Discourses in which migration is represented as a threat to societal or personal security have become a natural part of Western politics and media coverage. Even influential international institutions such as NATO and the EU have placed migration on their security agendas (Pécoud and Guchteneire, 2007:146-7). 11

12 3. Metod Metoden för uppsatsen består uteslutande av kvalitativ textanalys. Materialet är ett antal olika EU-policy-dokument. Det finns många olika typer av textanalys. Jag har valt att utgå ifrån den något mer utvidgade formen diskursanalys. Diskursanalys kan ses som både metod och teori och passar bra till undersökningar vilka avser kartlägga eventuella bakomliggande mönster i en eller flera texter. Den är vanlig i sammanhang av politisk eller medial analys. Anledningen till att diskursanalysen passar så bra till just politiska och mediala texter är för att den har en väsentlig dimension av maktanalys. En mer ingående beskrivning av diskursanalysen och begreppet diskurs ges nedan. Först en diskussion kring mitt val av material. 3.1 Material I bakgrundsavsnittet introducerades en del av de politiska överenskommelser som skett under EU:s utveckling mot en gemensam immigrations- och asylpolitik. För fyra år sedan formulerades EU:s senaste riktlinjer för denna politik på ett möte i Haag Riktlinjerna går att finna i ett dokument kallat Haagprogrammet (publicerat 2005 och refereras till i texten som Haagprogrammet). Flera av punkterna i programmet har sedan kompletterats med ytterligare skrivelser. Den här analysen inriktar sig främst på asylpolitiken och frågan om hur man ska gå tillväga för att förhindra irreguljär immigration. Dessa två punkter har tillfogats dokumenten Grönbok om det framtida gemensamma europeiska asylsystemet (publicerat 2007 och refereras till i texten som Grönbok asylsystemet ) och Meddelande från kommissionen om politiska prioriteringar i kampen mot den olagliga invandringen av tredjelandsmedborgare (publicerat 2006 och refereras till i texten som Kamp olaglig invandring ) vilka båda utgör en viktig del av analysen. Ett tredje, mindre viktigt, dokument som också refereras till i analysen är Meddelande från kommissionen om en strategisk plan för laglig migration (publicerat 2005 och refereras till i texten som Strategisk plan laglig migration ). Benämningen irreguljär eller olaglig immigration syftar till att förklara samma fenomen men jag väljer att använda den första. Varför EU väljer att bruka den andra kommer att utredas i analysen. Samtliga dokument har 12

13 utgivits av EU-kommissionen och finns tillgängliga att ladda ner från dess hemsida. Det var således relativt problemfritt för mig att få tag i materialet. En mer uttömmande studie kring EU:s immigrations- och asylpolitik hade kunnat genomföras om jag hade haft mer tid och resurser för att resa och intervjua politiker samt även besöka någon av EU:s yttre gränser. Intervjuer med migranter som tagit sig över EU:s gränser irreguljärt hade gett uppsatsen en intressant vinkel men det var dessvärre inte genomförbart i det här sammanhanget. Att studera policies i dokumentform är dock även det en givande form av analys. 3.2 Diskursanalys Diskurs har kommit att bli ett populärt begrepp inom samhällsvetenskapen. Det finns olika definitioner för vad diskurs innebär. Winther Jörgensen och Phillips beskriver diskurs såhär: diskurs är ett bestämt sätt att tala om och förstå världen [eller utsnitt av världen] (Winther Jörgensen, 2000:7). Centralt för all typ av diskursanalys är språket och dess användning. Bergström och Boréus beskriver diskursanalys som en speciell och breddad form av textanalys (Bergström, 2005:305). Utgångspunkten är att språket inte återger verkligheten på ett direkt sätt utan att det bidrar till att forma den: Vi kan inte på ett meningsfullt sätt tala om en verklighet utan att språket fungerar som en sorts konstruerad lins (Bergström:2005: 22). I enlighet med postmodern teori utgår diskursanalysen från att det inte existerar någon självklar vetenskaplig sanning. Vår kunskap om världen kan inte omedelbart betraktas som en objektiv sanning. Verkligheten är bara tillgänglig för oss genom våra kategorier och vår kunskap och våra världsbilder är inte spegelbilder av verkligheten därute utan en produkt av våra sätt att kategorisera världen (Winther Jörgensen, 2000:11). Enligt Foucault är det omöjligt att nå fram till sanningen eftersom man aldrig kan tala från en position utanför diskurserna; det finns ingen väg utanför representationerna (Winther Jörgensen, 2000:21). Winther Jörgensen och Phillips skriver vidare: Eftersom man inte kan nå fram till sanningen ska man upphöra att fråga om något är sant eller falskt och istället fokusera på hur sanningseffekter skapas inom diskurser som varken är sanna eller falska (Winther Jörgensen, 2000:21). Min uppgift är således inte heller att försöka bevisa någon sanning utan att försöka återge de sanningar (diskurser) som ges i de politiska dokumenten. Jag frågar mig vad mitt textmaterial egentligen säger och vad detta kan få för konsekvenser för samhället. Min intention är att vara objektiv men jag är medveten om att även mitt tankesätt styrs av särskilda diskurser. 13

14 Diskursanalys kan sägas vara en studie i makt. Enligt Foucault är makt ingenting som utövas av ett subjekt mot ett annat subjekt. Makt är mer invecklat än så. På samma sätt som diskurser finns överallt så finns makt överallt. Foucault använder sig av begreppet sociala praktiker för att visa hur makt reproduceras ständigt (Winther Jörgensen, 2000:20). Vi är alla sociala praktiker i någon mening och bidrar till att makt i form av konventioner och olika typer av regelverk existerar och efterföljs. Detta är enligt Foucault inte enbart negativt: Så här skriver han: Det som får makten att äga giltighet, det som gör att den blir accepterad, är helt enkelt det faktum att den inte bara tynger oss som en kraft som säger nej utan genomsyrar och skapar tingen; den framkallar njutning, frambringar kunskap, skapar diskurs. Den måste betraktas som ett produktivt nätverk som löper genom hela samhällskroppen än som en negativ instans med förtryck som uppgift. (Winther Jörgensen, 2000:20) Foucault förbinder makt med kunskap och menar att begreppen befinner sig i ett slags symbiosförhållande där den ena inte kan existera utan den andra. 3.3 Laclau & Mouffe Medan Foucaults diskursanalys syftar till att fastställa en diskurs i taget ger Laclau & Mouffes mer utrymme för att identifiera flera diskurser samtidigt. Laclau och Mouffe ser diskurser som något mer flytande: Betydelser kan aldrig slutgiltigt fixeras, vilken ger plats för ständig social strid om definitioner av samhälle och identitet en strid vars utfall får sociala konsekvenser (Winther Jörgensen, 2000:31). För att kunna urskilja diskurser i en text presenterar Laclau och Mouffe ett antal analytiska hjälpmedel i form av termer som tecken, moment, element, flytande signifikant, ekivalenskedjor, nodalpunkt/nod, antagonism och identitet. Laclau & Mouffe har inspirerats av den strukturalistiske lingvisten Ferdinand de Saussures. Han delade in språket i teckensystem vilket även blivit ett viktigt inslag i Mouffe & Laclaus diskursanalys (Bergström, 2005:315). Ett tecken motsvarar en term eller ett uttryck som består av dels ett namn; en beteckning och; dels ett innehåll, något betecknat. Ett tecken utvecklar sin specifika betydelse i förhållande till andra tecken, alltså det får mening eftersom 14

15 det skiljer sig från andra tecken i ett system. Denna teori vidareutvecklades senare i poststrukturalismen som menade att tecken inte bara får sin betydelse genom att skilja sig från andra tecken, sammanhanget vari tecknen används spelar också en viktig roll för deras betydelser (Winther Jörgensen, 2000:17). Man kan säga att betydelsebildning som social process går ut på att fixera betydelser som om det fanns en saussuresk struktur (Winther Jörgensen, 2000:32). Laclau och Mouffe kallar alla tecken i ett system för moment (Winther Jörgensen, 2000:33). Element betecknar sådana tecken som står i ständig strid om sina definitioner. I politiska texter och medial debatt är element väldigt vanligt. För element med särskilt öppna betydelser används termen flytande signifikant. (Bergström, 2005:316) I min analys är frihet ett exempel på en flytande signifikant. Ekivalenskedjor handlar om hur element har olika kopplingar till varandra (Bergström, 2005:317). Kopplingarna kan vara positiva eller negativa. Termen immigration får en positiv innebörd då den kopplas till ekonomisk tillväxt och en negativ innebörd då det kopplas till kriminalitet. Alla element har inte kopplingar till varandra men ofta går det att urskilja ett element som spelar en särskilt viktig roll i diskursen. Laclau och Mouffe kallar dessa element för nodalpunkt eller nod vilken: fungerar som ett slags nav i diskursen, den centrerar diskursen och alla andra element kan ses röra sig kring denna nod (Bergström, 2005:318). Antagonism är ett viktigt begrepp inom Laclau och Mouffes diskursanalys. De har inspirerats av marxismen men istället för att tala om en konflikt på ekonomisk nivå så talar de om en konflikt på språklig nivå. Återigen: enligt Laclau och Mouffe pågår en ständig strid om definitioner av olika begrepp: ( )den ständiga kampen kring mening och meningsskapande leder till att forskaren ser relationer i termer av motsättningar snarare än konsensus (Bergström, 2005:320). Laclau och Mouffes diskursanalys inriktar sig på konstruktionen av olika definitioner. Antagonism inbegriper termen vi och dom -perspektiv vilket är knutet till begreppet identitet. Ett givande sätt att nå en diskurs kan vara undersöka hur identiteter konstrueras. 15

16 4. Teori 4.1 Universalism Utifrån ett universalistiskt perspektiv ska alla människor ha samma rättigheter. Det handlar om mänskliga rättigheter, det vill säga rättigheter baserade endast på det faktum att man är människa och inte på grund av att man tillhör en viss grupp eller erhåller ett visst medborgarskap. Enligt universalismen är det alla människors rättighet att få ta del av världens välfärd och det är alla staters ansvar och skyldighet att erbjuda sina medborgare samma rättigheter: Any legal or political arrangement in which citizens have rights which aliens do not have is injust and in contradiction to natural law (Pécoud and Guchteneire, 2007:71). I tillägg har stater även ett globalt ansvar att se till att de mänskliga rättigheterna efterföljs. Vilka de mänskliga rättigheterna är beslutades för första gången av FN 1948 och antogs i form av The Universal Declaration of Human Rights (Greenhill och Ulfsparre, 2007:20). En av de rättigheter som uttrycks i The Universal Declaration of Human Rights är rätten att emigrera: Var och en har rätt att lämna varje land, även sitt eget, och att återvända till sitt land (Universal Declaration of Human Rights, art. 13-2). Det problematiska med denna rättighet är att den inte kompletteras med rätten att immigrera. I boken Migration Without Borders ställs den här problematiken på sin spets och man frågar sig huruvida det är moraliskt och i enlighet med de mänskliga rättigheterna att kontrollera migration: From a human rights point of view, we are faced with an incomplete situation that sees many people being deprived of their right to emigrate by an absence of possibilities to immigrate. It is therefore worth envisaging a right to mobility: in a world of flows, mobility is a resoure to wich everyone should have access (Pécoud och Guchteneire, 2007:foreword). Mehmet Ugur, en av författarna i Migration Without Borders, problematiserar det universalistiska synsättet och menar att det är fel att argumentera för fri rörlighet endast på grund av det är en rättighet. Enligt Ugur borde fokus i diskussionen istället hamna på huruvida fri rörlighet legitimeras genom att det kan utgöra ett medel för att uppnå andra delar av de mänskliga rättigheterna: the natural law perspective and liberal egalitarian approaches must accept that free movement is not a basic right but only an instrument that could enable individuals to escape inequality (Pécoud and Guchteneire, 16

17 2007:72). Rätten till asyl borde således kompletteras med rätten att immigrera eftersom immigration är en förutsättning för att kunna söka asyl. Den universalistiska åskådningen står i opposition till partikularism som bygger på suveränitet (Noll, 2000:79). Ett exempel på en partikularistisk rättighet är EU-medborgarens rätt till fri rörlighet inom unionen. Rätten till asyl är ett tydligt exempel på en universell rättighet eftersom den förutsätts av att en annan stat tar den asylsökande under sitt beskydd. På vilka grunder en individ har rätt till asyl står definierat i FN:s flyktingkommission (Greenhill och Ulfsparre, 2007:131). Eftersom människor som är i behov av skydd ofta flyr under svåra förhållanden har de ofta inte korrekt dokumentation med sig, därför kan det vara svårt juridiskt att bedöma vem som är i behov av skydd. Möjligheten att överhuvudtaget få lämna in sin asylansökan bör dock vara mindre problematisk att förverkliga. Universalismen utgår från att alla människor är världsmedborgare. Alla världsmedborgares lika rättigheter kan argumenteras för genom att vi bor på samma plats, det vill säga jorden. Den tyska upplysningsfilosofen Immanuel Kant menar att varje enskilds rätt till fri rörlighet bygger på två premisser: The individual right to hospitality is based on two premises. As the Earth is formed as a globe, its inhabitants cannot disperse indefinetely, but are compelled to meet sooner or later. Originally, nobody has a greater right to be at a certaine place than anybody else (Noll, 2000:76). Att vara världsmedborgare borde således enligt ett universalistiskt perspektiv innebära det samma för alla men i praktiken har inte alla människor samma rätt att befinna sig på en viss plats. Jag anser att uttrycket världsmedborgare är ett relativt missbrukat begrepp. Det associeras ofta till positiva aspekter av att en liten del av världens befolkning har börjat resa mer och längre bort. Världsmedborgare är sällan ett begrepp som associeras till problematiska förpliktelser för stater att ta sitt universella ansvar. Det finns någonting romantiskt över att se sig själv som världsmedborgare. Att erhålla ett speciellt nationellt medborgarskap är också ofta någonting som kan kopplas till romantiska föreställningar men i Sverige är det till exempel inte lika politiskt korrekt att känna sig stolt över att vara svensk som att kalla sig världsmedborgare. Det ligger någonting motsägelsefullt i det, precis som det är motsägelsefullt att EU talar om mänskliga rättigheter när rätten till asyl inte efterföljs med asylsökandes möjlighet att ta sig in på unionens territorium. 17

18 4.2 Colonialism of compassion Inledningsvis i uppsatsen omnämndes Amnesty Internationals kritik mot EU:s immigrationsoch asylpolitik vilken de anser inskränka de mänskliga rättigheterna. Amnesty International menar vidare att: EU och nationella regeringar erbjuder för få långsiktiga, hållbara förslag på hur de globala orättvisorna ska lättas, detta är huvudorsaken till varför uppskattningsvis hundratusentals migranter och flyktingar dras mot Europa varje år (Joseph, Amnestys flyktingkonferens ). Jennifer Hyndman, professor i geografi och före detta biståndsarbetare för UNHCR och CARE, framför en liknande kritik i sin bok Managing Migration. Boken kan ses som en studie av den humanitära kulturen som Hyndman beskriver som colonialism of compassion. Ur ett postkolonialt perspektiv så har de maktförhållanden som rådde under kolonialtiden inte försvunnit helt och hållet. De har endast bytt skepnad. Colonialism of compassion är ett uttryck för dagens mer politiska korrekta kolonialism vilken yttrar sig bland annat i den humanitära kulturen. Hyndman har dels forskat kring förhållandena i flyktingläger och dels utfört analys av policydokument av framförallt UNHCR. Hon har funnit att det finns ett gap mellan teori och praktik gällande organisationers sätt att manage displacement. Temporära flyktingläger som i teorin ska vara en tillfällig lösning men i praktiken utgör hem för människor under flera års tid påvisar detta gap: refugee camps that feed, house, and provide some protection to involuntary migrants as dependent provide no solution to the problem of forced migration (Hyndman, 2000:188). Återigen talas om kortsiktiga lösningar vilka Hyndman funnit som trend i de organisationer hon studerat. Hon anser att det ligger en motsägelse i att samtidigt som de humanitära insatserna ökar så är det bara en liten del av alla flyktingar som får chansen att lämna flyktinglägret (Hyndman, 2000:38). Slutsatsen blir att det från västvärldens sida går att urskilja en vilja av att hjälpa utsatta människor, parallellt med en ovilja att ge dessa människor tillträde till samma välfärd, frihet och makt som man åtnjuter som till exempel EU-medborgare. Denna vilja och ovilja är en slags colonialism of compassion, ett sätt att reproducera maktförhållanden genom humanitärt bistånd och policys om upprätthållanden av mänskliga rättigheter: The fictional unity of common humanity becomes clear as one group of people flies in and out of Kenyan refugee camps occupied by another group of people who are restricted to the camps (Hyndman, 2000:188). Hyndman ställer sig mycket kritiskt till långvariga flyktingläger och anser att de är sätt att skjuta ifrån sig den 18

19 reella problematiken samtidigt som västvärldens maktposition stärks: As people, organizations, and countries become increasingly integrated into transnational networks of power, it becomes even more important that those roasted out of these circuits not simply be left in exclusion and isolation. Refugee camps do just that: They remove evidence of human displacement from view and contain the problem without resolution, as noncommunities of the excluded (Hyndman, 2000: ). Hyndmans idéer sätter ord på många av de tankar som jag har haft i arbetet med den här uppsatsen. Jag ville gärna ha någon form av postkolonial teori och Hyndman erbjuder en form som passar bra till den typ av analys jag vill göra, det vill säga undersöka vilka diskurser som ligger bakom EU:s restriktiva immigrationspolitik som också säger sig ta hänsyn till mänskliga rättigheter. 19

20 5. Analys Problemet immigration i möjligheternas EU; uppsatsens titel och en fras att ha i ständig åtanke under läsandets gång. För att förstå EU:s immigrations- och asylpolitik krävs en förståelse av EU:s syn på immigration och asyl. Hur definierar EU immigration, asyl och andra begrepp i anslutning till dessa? För att nå insikt om hur EU tar hänsyn till mänskliga rättigheter i sina immigrations- och asylpolicies krävs en analys av EU:s syn på mänskliga rättigheter. Vad är mänskliga rättigheter för EU och hur viktiga gör sig dessa på den migrationspolitiska agendan? Slutligen erfordras också en analys av EU:s syn på sig själv som politisk aktör i en värld av migration. Vilket ansvar anser sig EU själv ha för världens alla immigranter och flyktingar? EU:s immigrations och asylpolicies innefattas i det politiska området kallat Frihet, Rättvisa och Säkerhet. Jag kommer att börja analysen med en undersökning av dessa tre begrepp. Vad står de för och vad säger de om den migrationspolitiska diskursen i EU? Det var i Tammerfors 1999 som riktlinjerna för EU som Ett område med frihet, säkerhet och rättvisa fastställdes för första gången. Haagprogrammet tar formuleringen till en annan nivå: I Haagprogrammet efterfrågas en strategi som täcker den yttre dimensionen av unionens politik om frihet, säkerhet och rättvisa (Haagprogrammet, 2005:4). 5.1 Den yttre dimensionen av frihet, säkerhet och rättvisa Frihet, säkerhet och rättvisa konstateras i Haagprogrammet inte endast utgöra en del av EU:s interna migrationspolitik. Den yttre dimensionen är den nya immigrations- och asylpolitiken som får en allt viktigare position inom den europeiska politiken. För att säkerställa frihet, säkerhet och rättvisa inom unionen krävs, enligt EU, en effektiv immigrations- och asylpolitik. Det handlar således inte om att de tre målen ska säkerställas på universell nivå utan det är inom EU:s gränser som dessa ska gälla. Frihet avser fortfarande bara en inre dimension av fri rörlighet inom EU:s gränser. Visionen om fri rörlighet inom EU har inte ändrats i samband med Haagprogrammets införande av en yttre dimension men man har insett att för att säkerställa frihet för EU-medborgare så krävs en politik som tar i beaktning även vad som sker utanför EU:s gränser. Denna insikt är inte helt ny men Haagprogrammet tar den till en ytterligare nivå genom förslag på en mer kontrollorienterad 20