Ämnet Indologi vid Stockholms Universitet

Transkript

1 Ämnet Indologi vid Stockholms Universitet Kort presentation av ämnet och avdelningen. Ämnet indologi Ämnet indologi skulle i sin vidaste bemärkelse kunna sägas omfatta samtliga vetenskapliga discipliner som berör eller studerar förhållanden i Indien. Ämnet har dock historiskt kommit att begränsas till humaniora, och inom den ramen till i huvudsak språkvetenskapliga, litterära och filologiska studier. Vad som därutöver huvudsakligen profilerar indologin gentemot närliggande akademiska discipliner, såsom religionshistoria, filosofi, historia, antropologi, litteraturvetenskap m.fl., med överlappande intresseområden, förblir dess språkliga och filologiska utgångspunkter. Ämnet har genom denna omständighet rika kontaktytor mot ett flertal humanistiska ämnen, och utgör en viktig del i fördjupade specialstudier som berör regionen i stort. Det "Indien" som utgör indologins regionala begränsning omfattas geografiskt av Sydasien, som i sin nuvarande politiska indelning inkluderar de sju staterna Indien, Pakistan, Bangladesh, Sri Lanka, Nepal, Bhutan och Maldiverna. Områdets vidsträckthet och dess språkliga och kulturella mångfald, både i modern och historisk tid, ger för indologin, även i sin snävare definition, ett mycket omfattande ansvarsområde. Historiskt delar sig den språkligt inriktade indologin vanligen i studiet av fornindiska-, medelindiska- och nyindiska språk, samt geografiskt i nordindiska- eller indoeuropeiska språk och sydindiska- eller dravidiska språk. De forn- och medelindiska språken omfattar huvudsakligen sanskrit i klassisk och vedisk form, samt pali och prakrit-språk. Bland de moderna nordindiska språken finner vi bl.a. hindi, urdu, gujarati, punjabi, marathi, bengali, assamesiska och oriya; och bland de sydindiska, tamil, telugu, malayalam och kannada. Därutöver kan studiet av ett antal sydasiatiska språk hörande till den tibeto-burmanska och till den austro-asiatiska språkfamiljen inkluderas i ämnet. Den jämförande indo-europeiska

2 språkforskningen är, slutligen, ett område nära knutet till indologin. Inriktning och omfattning på studierna har på de enskilda lärosätena kommit att definieras i förhållande till sin särskilda ämneskompetens och sina resurser. Indologin i Stockholm I Stockholm inrättades professuren i indologi 1967 med en särskild inriktning på nyindisk filologi, men utvecklades successivt mot den bredare ämnesdefinitionen "Indiens språk och kulturer" som gällt sedan Ämnets grundutbildning har givits två huvudsakliga inriktningar som utformats efter språkhistoriska principer. En "forn- och medelindisk inriktning" med tonvikten på sanskrit och dess litteratur, samt en "nyindisk inriktning" med tonvikten på det moderna nordindiska språket hindi och dess litteratur. Bägge inriktningarna innehåller realiamoment i Sydasiens kultur-, språk- och litteraturhistoria. Detaljerad beskrivning av dessa inriktningar följer senare i texten. Indelningen, och valet av huvudspråken sanskrit och hindi, representerar den specialisering och prioritering inom indologins område som gjorts i Stockholm. De bägge inriktningarna innefattar emellertid i sig ett antal språk, eller språkformer, som successivt introduceras på de olika nivåerna i grundutbildningen. Den forn- och medelindiska inriktningen innehåller förutom huvudspråket klassisk sanskrit även det medelindiska språket pali och skilda litterära prakrit-dialekter, samt den arkaiska språkformen vedisk sanskrit. Den nyindiska inriktningen omfattar på motsvarande sätt både modern och klassisk hindi med olika litterära dialekter. Varje språkform i de båda inriktningarna studeras grammatiskt och litterärt. På de högre nivåerna i den nyindiska inriktningen med hindi som huvudspråk ges även tillfälle att studera andra nyindiska språk såsom urdu, vilket är ett kulturbärande språk främst bland Sydasiens muslimska befolkningar. Språket har en rik litteratur och är officiellt språk i Pakistan. Den nyindiska inriktningen har även en variant med bengali som huvudspråk. Bengali talas i den Indiska delstaten Väst-Bengalen samt är officiellt språk i Bangladesh. Bengali-inriktningen har inte erbjudits i

3 grundutbildning sedan 1994, men avdelningen bibehåller sitt intresse och kompetens i Bengali och andra närliggande östliga språkformer. Givet sina begränsade resurser så har avdelningen sålunda fokuserat sina moderna språkliga studier inom republiken Indiens gränser, särskilt till nordindien och det centrala språket hindi, men berör i viss mån både Bangladesh och Pakistan. På den forn- och medelindiska sidan är regionens klassiska språk genomgående sanskrit, och avdelningen har valt att fokusera på i huvudsak klassisk sanskrit och dess litteratur, mer än på vediska studier och den närliggande jämförande indoeuropeiska språkforskningen. Indologin i Stockholm har som ett särskilt kompetensområde även kurser i ämnet tibetanska. Kurserna utvecklades främst som breddningsstudium till indologin, särskilt för buddhologiskt inriktade textstudier och fördjupning i indo-tibetansk filologi, men kom även att intressera studerande utan indologisk bakgrund. Ämnets forskarutbildning har i Stockholm likt grundutbildningen två huvudinriktningar, en forn- och medelindisk inriktning samt en nyindisk inriktning. Grund- och forskarutbildningarna samt deras inriktningar beskrivs i detalj nedan. Utbildningens mål och lokala profil Avdelningen bedriver grundutbildning inom ämnet indologi, med två inriktningar, samt i ämnet tibetanska. Utbildningen är huvudsakligen språkligt och filologiskt inriktad, men rymmer även ett brett realiastudium inom områdena språkhistoria, kulturhistoria och litteraturhistoria rörande Indien och Tibet. Den indologiska grundutbildningen har två huvudsakliga inriktningar: en forn- och medelindisk inriktning, som lägger tonvikten på sanskrit och sanskritlitteraturen samt de medelindiska språken och litteraturerna, och en nyindisk inriktning med tonvikten på modern och klassisk hindi och hindilitteratur. Bägge inriktningarna har realiakurser i de ovan

4 nämnda områdena. Indologin har en treårig grundutbildning (120p) med två större vetenskapliga arbeten på de högre nivåerna som är utformade som kandidat- och magisteruppsatser. Målet, och den lokala profilen, för grundutbildningen avspeglas väl i den sedan 1993 antagna kursplanen. Planen reviderades 2002, men har behållit sin övergripande idé och struktur. Möjligheten att 1993 utöka grundutbildningen från 80p till 120p utnyttjades av avdelningen främst för en pedagogisk förnyelse, som med bibehållen ambition att brett täcka in de olika språken och litteraturerna inom varje inriktning, gett varje nivå en klart definierad språkform, eller litterär genre, som fokus och huvudinnehåll. Bibehållen bredd och förbättrad pedagogisk struktur har kännetecknat kursplanerna, och givit grundutbildningen sin profil. Grundutbildningen eftersträvar att ge den breda filologiska kompetens som erfordras för en internationellt jämförbar kandidat eller magisterexamen i indologi, samt för ett fortsatt vetenskapligt arbete inom ämnesområdet. Bredden kan exemplifieras med innehållet i den forn- och medelindiska inriktningen av indologi som under den allmänna beteckningen "sanskrit" på den språkliga och litterära sidan omfattar ett studium av såväl klassisk som episk och vedisk sanskrit, samt de medelindiska språkformerna (pali och prakritdialekter) och tillhörande litterära genrer: epik, skönlitteratur, vetenskaplig text, den buddhistiska pali-kanon samt den vediska hymnsamlingen. Motsvarande bredd eftersträvas i den nyindiska inriktningen genom ett studium av både modern och klassisk hindi, samt olika genrer av modern och klassisk hindilitteratur. Den nyindiska inriktningen har därutöver kursmoment inriktade på talad och skriftlig språkfärdighet, vilket har en underordnad betydelse i den forn- och medelindiska inriktningen. Grundutbildningens båda inriktningar innehåller slutligen, som

5 antytts ovan, forskningsorienterade kursmoment. Poängmässigt omfattar dessa en fjärdedel (30p) av grundutbildningen. Huvuddelen av dessa utgörs av två självständiga vetenskapliga arbeten i form av en kandidat och en magisteruppsats om 10p vardera på de två avslutande nivåerna, fördjupningskurs 2 samt magisterkurs. Uppsatsarbetet förbereds och introduceras genom en vetenskapligt inriktad kurs på fördjupningskurs 1 (80pnivån): Bibliografi, dokumentation och terminologi (7p), samt Seminarieuppgift (3p). Dessa båda kurser, som introducerades i 1993 års kursplan, har som målsättning att ge grundläggande kännedom om bibliografier, handböcker, lexika, facktidskrifter och andra hjälpmedel, samt en orientering i för indologiska studier relevant vetenskaplig terminologi, samt numera, en kännedom om IT-baserade forskarresurser. Seminarieuppgiften har formen av en mindre uppsats som färdigställs i beaktande av uppsatsskrivandets formalia. Dessa sammantaget är tänkta att ge en god vetenskaplig bas för de större uppsatsarbetena. Grundutbildningens profil för ämnet indologi kan därför sammanfattas med ambitionen att sammanföra bred språklig och filologisk kompetens med goda realiakunskaper och vetenskapligt inriktat arbete. Tibetanska Avdelningens tibetologiska kurser omfattas formellt inte av den pågående utvärderingen, men omnämns här kortfattat då den utgör en viktig del av avdelningens profil och kompetens. Grundutbildningen i tibetanska omfattar än så länge endast 60p och har karaktären av enstaka kurs eller breddningsämne. Ämnet kan ännu inte utgöra huvudämne i filosofie kandidateller magister examen. Ämnets mål och profil liknar den indologiska, men i en mindre skala och omfattning. Tonvikten läggs vid språklig, filologisk kompetens i kombination med realiakunskaper och viss vetenskaplig färdighet. Ämnet omfattar endast klassisk tibetanska och förekommer i Sverige endast vid Stockholms universitet. Forskarutbildning saknas. En framtida

6 utökning av ämnet skulle kunna omfatta en fördjupning i indotibetansk filologi samt en introduktion till modern tibetanska och litteratur. Ämnet, i sin nuvarande form, utgör ett lämpligt breddningsämne för avdelningens kandidat och magisterexamina i indologi, forn- och medelindisk inriktning, särskilt för studerande med buddhologiskt intresse. Organisation Avdelningen för indologi är en del av institutionen för orientaliska språk inom den humanistiska fakulteten vid Stockholms universitet. Vid institutionen finns utöver den indologiska avdelningen även avdelningar för arabiska, sinologi, japanologi, koreanska, centralasienstudier samt ett centrum för Stillahavsasienstudier. Institutionen leds av en institutionsstyrelse med företrädare för samtliga avdelningar och personalgrupper samt studeranderepresentanter. Styrelsen leds av prefekten som även har det övergripande ansvaret för institutionens verksamhet. Avdelningen utformar självständigt sin akademiska verksamhet som i frågor rörande grund- och forskarutbildningen regleras genom kurs- och studieplaner som underställs institutionsstyrelsen för beslut. Vid institutionen finns ett ämnesråd som är öppet för studerande i grundutbildningen från samtliga avdelningar och nivåer, samt ett doktorandråd för institutionens doktorander. Bägge dessa råd är representerade i institutionsstyrelsen. Avdelningen, och institutionen i sin helhet, är underställd den humanistiska fakulteten, ledd av den humanistiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet. 2004