FOLKSOUYERAINBTETEN. m FRANZ GABRIEL EIGNER ISAK SWEN LANDTMANSON. på Gustavianska Lärosalen den 7 December Ali cq dem is fe a fh a η dl i η g

Transkript

1 OM FOLKSOUYERAINBTETEN. Ali cq dem is fe a fh a η dl i η g som med vidtberömtia Philosophiska Facultetens i Upsala tillstånd af m FRANZ GABRIEL EIGNER och ISAK SWEN LANDTMANSON af Vestgötha Landskaj) kommer att offentligen försvaras på Gustavianska Lärosalen den 7 December 1850 ρ. v. t. f. m. I. UPSALA, LEFFLER OCH SEBELL, 1850.

2 T HESES. TL. I. Quum praeter rationem nihil sit per se justum, ea tantum natura, quae rationis particeps est, juris est consors, atque in omnia, quae ipsi re vera conveniant, jus habere debet. Th. II. Ut uiaxime ens quodque rationis particeps est, ita maxime juris etiam est compos; quare ut singulis hominibus perfectior est civitas, ita huic plus quam illis recte conceditur juris, et quidem homo, ut menibrum civitatis, plura, quam ut civilate carens^ jura teneat necesse est. Th IIT. Quod si civitas nihil nisi institutum, ab hominibus paclo convento factum, esse existimatur, nulla ei possunt esse jura, quippe quae nullius in arbitrio umquara sint posita. Th. IV. Neque, si islo modo consideratur, ulla umquam civita tis disciplina, quae quidem sit ex ratione, institui potest.

3 Om Folksouveraiiietet I en tid, då intresset för staten dagligen tillväxer, och po litiska frågors lösning nästan uteslutande tyckes hafva tagit den civiliserade mensklighetens intellectuella krafter i an språk, torde vi ej behöfva vara vidlyftiga i angifvandet af de skäl, som föranledt oss, att ur Statsläran hemta ämne för denna vår afhandling. Att vi åter valt just frågan om Folksouveraineteten har sin grund deruti, att denna fråga, enligt vår mening, utgör sjelfva grundproblemet, hvaromkring nästan alla vår tids politiska strider ytterst hvälfva sig. Väl vete vi, att folksouveraineteten för mången gäller såsom en sjelfklar sanning, den der icke ens tarfvar något bevis; men tydligt är, att denna föreställning för den tän kande menniskan ej eger någon nödvändighet och visshet med annat vilkor, än att den antingen redan engång är be visad, eller åtminstone kan bevisas vara i statens begrepp och väsende grundad. Densamma har dock under statslärans historiska utveckling alldrig någonsin blifvit ur vetenskapliga grunder deducerad, och kan ejheller, enligt vår öfvertygelse, med en sann och motsägelselös åsigt af staten stå till sammans. Rättfärdigandet af detta vårt påstående är här vårt ändamål. 1

4 2 Men innan vi gå att genomföra detta vårt ämne, böra vi bestämma, i hvilken bemärkelse vi här tagit och måst taga ordet folksouverainetet, enär detta kan få olika betydel ser, allteftersom ordet folk fattas olika. Först och främst kan med folket menas den empiriska summan af en stats enskilda medlemmar, och fordran af folksouverainetet kom att innebära, att de enskilda medlemmarnes gemen samma vilja, sådan som denna i tiden de facto uttalar sig, skall vara den högsta lagstiftaren i staten. i detta fall blir folket identiskt med staten, och republik den enda consequenta statsformen, ehuru man egentligen ej kan tala 0111 nå gon statsform, emedan staten under den gifna förutsättnin gen i sjelfva verket förvandlas till ett blott bolag. I en an nan och mera rationell bemärkelse kan man ock fatta ordet folk, då man dermed ej menar en blott empirisk summa af individer, utan en organisk och lefvande enhet af medlem mar. Om man med en sådan uppfattning af ordet folk for drar folksouverainetet, så innebär denna fordran någonting helt annat, än den förra. Man fordrar då, att folkets san na och förnuftiga vilja, hvilken står öfver såväl de enskil das livar för sig, som allas empiriskt gemensamma, skall vara den högsta lagstiftaren i staten, en vilja, hvilken, mer då långtifrån att alltid vara detsamma, som den i ett visst tidσ moment uttalade s. k. allmänna viljan, t ver tom ligger öfver all tid och är identisk med folkets eviga begrepp och vä sende. Denna olika uppfattning af ordet folk leder sålunda till tvenne hvarandra alldeles motsatta åsigter; ty det som af den förra sättes såsom styrande princip, är enligt derl sed na re just det styrda; och livad den sednare fattar såsom statens högsta lag, har för den förra af skäl, som vi fram deles skola se, ej ens blifvit bragt till medvetande, utan är och förblifver de jure positivo alltid undertryckt. Hvad de statslärare beträffar, som yrkat folksouverainé* tetens giltighet, så hafva de antingen från början fattat or-

5 det i den empiriska bemärkelsen, eller också, om de möjligen liaft en rationell tendens, hvilket vi för vår del ej vilja neka, vid genomförandet af sin åsigt kommit till sådana påståenden, som endast med den empiriska folksouveraineteten kunna stå tillsammans. Till följe häraf kan det endast vara med denna, vi här hafve att befatta oss, och då vi i det följande begagna ordet, mena vi endast den folksouverailietet, som innebär, att den empiriskt gemensamma viljan hos alla statsmedlemmarne utgör den högsta makten i staten. Hvad dem åter angår, som uti folkets förnuftiga vilja se sta tens princip, så torde man kunna anmärka, att dessa högst olämpligt tala om folksou verainetet, såsom om något, h v i 1 - ket de påyrka, alldenstund de, då folket vanligen fattas i den empiriska bemärkelsen, blifva ansedde för att vilja all deles motsatsen mot hvad de egentligen åsyfta. Efter dessa förberedande anmärkningar öfvergå vi till den första afdeliiingen af.vår undersökning, hvaruti vi hafva till ändamål att taga en allmän öfversigt af statslärans historiska utveckling, hvarigenom det skall visa sig, huru föreställningen om Folksouverainetet först uppkommit, och på hvilka grunder den samma blifvit antagen. Det finnes en åsigt af staten, enligt hvilken denna icke är någonting annat, än en sinnlig inrättning, uppkommen genom och bestående uti en yttre förening af menskliga in divider. Så fattad har staten sin grund uti dessas samman stämmande vilja, och dess ändamål är något af samma vilja satt. Yi vilja kalla denna åsigt för den Empiriska, emedan den fattar staten såsom något blott sinnligt och i tiden va rande. Med denna är föreställningen om folksouverainetet nödvändigt förenad; ty, är statens grund och ändamål att söka uti menniskornas empiriskt sammanstämmande vilja, så

6 4 måsle ock dess lag härledas ur samma källa, eller m. a. o. om flera förena sig, att göra en inrättning för vinnande af något dem alla intresserande ändamål, så måste oved-ersägligen livar och en af de sig förenande ha lika del i rättig heten, att bestämma, huru denna inrättning hör organiseras och styras. Den allmänna viljan hos dem som sammanslutit sig, och livilken kallas folkets vilja, är således den sjelfskrifna souverainen i staten. När en sådan åsigt först in kom i statsläran, stod följaktligen folksouveraineteten, så att säga, för dörren, om den också icke genast ined tydliga ord uttalades. Yi vilja tillse, när och huru delta skett. Η vad först Grekerna beträffar, så finna vi uti det ursprungliga och genuina Grekiska medvetandet intet spår till denna åsigt. Deras föreställningssätt om staten samman hängde på det närmaste med det sätt, hvarpå de uppfattade begreppet af det rätta. Detta begrepp var för Greken be greppet om en lag eller nödvändig ordning (δικαιοσύνη). Den na lag var icke något af menniskorna sjelfva uppfunnet eller hestämdt1), (kå fattades den först sedermera, då stalslifvet redan var i sitt förfall)2), utan den var någonting i sig sjelf ursprungligt och evigt. Uttrycket af denna lag var, livad Greken benämnde stat. Under den var allt enskildt subbrdineradt, och lagen var den absoluta souverainen. Att i) Se Fr v. Räumer, Geschichtliche Enlwickeliing der Begriffe von Recht, Staat u. Politik, pp. 4, 5. "το δίκαιον bezeichnet (bei den Griechen) den Zustand des Rechtverhältnisses als schon gesetzt, und drückt die bestimmte Ordnung der Dinge oder vielmehr der Menschen aus, worin sie sich gegenseitig begegnen und einer nicht in das Gebiet des zweiten hinü berschreiten kann. Die Ordnung betrachten sie als etwas Ursprüngliches, nicht als durch die Befugniss des Subjects Bewirktes.11 s) Såsom hos Sophisterna: δίκαιον δυ ψνοει, αλλά νομω och i det praktiska lifvet under det Peloponnesiska kriget.

7 åler alla kommo att deltaga i statens styrelse, det hade sin grund deruti, att den lag, som utgjorde statens princip, var den blott Ethiska, hvilken, såsom varande individens egendomliga lag, alla måste anses i lika grad känna genom sin omedelbara moraliska känsla. Det var ock just häruti, som den Grekiska staten var ofullkomlig. Den ethiska la gen kan nemligen icke vara statens lag, emedan ej alla menskliga rättigheter kunna ur den bestämmas. Den mäk tade derföre icke att sammanhålla den Grekiska staten längre än under dess första barndom, då ännu medvetandet om subjecliv rätt slumrade, ulan denna sprängdes såsnart detta begrepp koin till något klarare och tydligare medvetande. Detta förhållande finna vi ännu fullständigare ådagalagdt hos Romarne. Conilicten mellan subjectiv rätt och objecliv lag var här starkare, ehuru den förra alltmer träng de den sednare i bakgrunden, till dess slutligen lagen all deles försvann, och hela statslifvet utgjorde blott en kamp emellan hvarandra växelvis undertryckande privata intres sen. Sedan lagen engång var borta, stod den tomma sinn liga inrättningen qvar, deruti ingen annan makt fanns, än den godtyckliga viljan och dess hugskott. Staten hade såle des nedsjunkit ifrån att vara ett absolut och evigt, såsom händelsen var med den ursprungliga Grekiska staten, till ett blott relativt, ett blott medel för menniskans empiriskt fastställda ändamål. Man såg i staten blott en yttre anstalt, varande till för att gifva skydd åt de enskilda medlemmarlie i anseende till deras materiella intressen, deras lif och egendom. Härmed var den empiriska åsigten om staten gifven. Denna åsigt fortfor sedan öfverhufvud taget hela Medeltiden igenom. Det var dock egentligen först i nyare tiden, som denna åsigt började vetenskapligen utföras, och såsom den första heat betai en deraf anmärka vi Hugo Grotius. Staten är enligt honom en förening af menniskor, upp-

8 6 kommen genom en medfödd, i menniskans natur liggande, drift, en viss s. k. appelitus societatis, hvilken väl äfven visar sig hos djuret och barnet, skild ifrån och inskränkan de deras sträfvan elter det blott nyttiga och sinnligt ange näma, men som dock först hos den utvecklade menniskan framträder i en fullkomligare form *). Den visar sig nemligen hos henne såsom en "appelitus societatis, non qualiscunque, sed tranquillae et pro sui intellectus modo ordinalae, cum his qui sui sunt generis."2) Häraf blir då för inenniskorna ett sätt att ömsesidigt förbinda hvarandra nöd vändigt, och det sålunda uppkomna rättsförhållandet är det, som utgör staten3). Genom detta sätt att betrakta staten, har Grotius in fört empirismen i den vetenskapliga statsläran. Det är nemligen hos Grotius, vi finna de förutsättningar, som sedan blefvo allmännare gängse, såsom att staten har uppkom mit, att dess grund är att söka i menniskans vilja, empi riskt bestämd, att rättsförhållandet, som inom staten egev rum, innefattande såväl allmänna som enskilda rättigheter och skyldigheter, är bestämd t genom ett fördrag, o. s. v. Visserligen kan man ej neka, att Grotius hade medve tande om en högre princip hos menniskan, än den sinnliga driften, och dermed ock om en högre princip för staten. 1) Hugo Grotius, de Jure belli ac pacis. Proleg. JfJf. 6, 7. "Qnod dicitur naturå quodque animal ad suas tantum ulilitales ferri, ita universe lumptum concedi non debet. Nam et ceterarum animantium quaedam utilitatum suarum studium, partim foetuum suorum, partim aliorum sibi congenerum respectu aliquatenus temperant. Homini vero perfectae aetatis appelitus ex cellens est.11 2) A. st., och föröfrigt. 8. 5) Proleg. ff. 16. "Naturalis juris mäter est ipsa humana natura; cirilis vero juris mäter est ipsa ex consensu obligatio."

9 7 Att η em Ii gen lians s. k. sociali tetsd rift icke är att hänföra till det blott sinnliga hos ménniskan, är klart af flere lians yttranden rörande densamma1), sä att vi visserligen kunna medgifva, att denna socialitetsdrift är en förnuftig och så lunda till menniskans högre natur hörande tendens. Men dels förblef denna socialitetsdrift för Grotius en blolt qualitas occulta, utan att han kunde visa den ega för ménni skan någon förbindande kraft, då en drift, såsom blott så dan, icke har mer värde än någon annan drift. Dels var den nämnda driften blott grunden till att menniskorna inginge en förening; men sättet, livarpå de förenade sig, eller formen för deras organisering och rättsförhållandet dem emellan berodde på en "obligandi modus'' eller ett fördrag, livilket åter, till och ined enligt Grotii egna ord, måste lia sin grund i den godtyckliga viljan hos de contraherande 2). Härutinnan kan man derföre med skäl säga alt Grotius är empirist. De följande gingo troget i hans fotspår och satte alldrig i fråga, alt någon högre synpunkt för uppfatt ningen af statens väsende kunde finnas. De bestämde sålun da blott närmare menniskans natur och livad som deri kun de vara den rätta anledningen till staten, äfveiisom de ut förligare utredde beskaffenheten af fördraget samt af hvad detta kunde anses innebära. Detta skedde närmast genom HobRés, hvilken i motsats mot Grotius påstod, att menniskans grunddrift är egoism eller lycksalighetsbegär3). Ménniskan slräfvar, enligt hans i) T ex. Proleg. Jf. 16. "Humana natura nos etiamsi nulla re indi ge - mos ad socielatem mutuani appelendam ter t." - Dessutom är detta tydligt af hans yttrande. 8, m. fl. st. a) Se bland många sndra ställen, som bevisa uetla, De jure belli ac pacis, Lib. II. Cap. V. Jj' ) Höbbes, Élementa phitosopliica, de Clre. Ed. nova. Basilhe

10 8 åsigt, med absolut nödvändighet till det sinnligt angenäma och nyttiga, till hvilket hon således ock har absolut rätt *). Men då denna absoluta rätt och drift tillkommer alla i lika grad, så kommer den ena vid utöfvandet af sin rätt i strid med den andra, oaktadt livar och en blott ntöfvar sin rätts liga verksamhet. Det uppstår då ett tillstånd af fruktan och våld, et t bellum omnium inter oranes, och menniskorna måsle lör sin egen nyttas skuldsöka fred, hvilket naturligen endast kan ske derigenom, att de ömsesidigt afsäga sig nå got af sin absoluta rätt eller inskränka sin frihet. Genom lord rag härom uppstår den enda verkliga rätten. Men då egoismen fortfarande drifver menniskan att bryta fördra gen2^), så måste en borgen sökas för deras hållande, och då denna endast kan vara fruktan3), så måste en tvångsmakt upprättas. Denna tvångsmakt är staten. För dess enhet och för att drifva den nödvändiga fruktan till det j^ttersta, må ste maktens innehafvare vara en enda4), absolut souverain, oberoende såväl af alla enskildas viljor som af lagar, och emot hvilken sålunda ingen har någon rätt5) Cap. V: 1. "Manifestum est per se actiones hominum a voluntate, voluntatem a spe et metu proficisci, adeo ut quoties bonum majus, malum mi nus videtur a violatione legum sibi proventurum, quam ab observatione, volentes violent." 1) A. st. "Quamdiu cautio ab invasion aliorum non babeatur, cavendi sibi, quibuseumque modis voluerit, unicuique manere jus primaevum, h. e. jus omnium in omnia, sive jus belli." 2) Se ofvan 1. c. 3) A. st. "Consensio s. societas contracta sine potestate aliqua communi, per quam metu poenae singuli regantur, non sufficit ad securitatem, quae requiritur ad exercitium justitiae naturalis." 4) Monarchiens förträfflighet utvecklar Hobbes utförligt. De cive, Cap. X: HT 5) De cive, Cap. V: II. "Summa potestas et jus imperandi in eo con-