Utevistelser från anstalter - i perspektivet behandling contra samhällsskydd

Transkript

1 JURIDISKA FAKULTETEN vid Lunds universitet Hampus Ralfnert Utevistelser från anstalter - i perspektivet behandling contra samhällsskydd Examensarbete 20 poäng Handledare Helén Örnemark-Hansen Ämnesområde Straffrätt Termin 9

2 Innehåll 1 INLEDNING Bakgrund och problemdiskussion Syfte, metod och avgränsningar Syfte Avgränsningar Metod och urval 7 2 HISTORIK talet: införandet av permission talet: utökning av antalet permissioner och införandet av frigång syftet med permissioner förändras talet: status quo talet talet: dagens lagstiftning ser ljuset talet talet talet Framtiden gällande utevistelser 19 3 GÄLLANDE RÄTT Författningar Lagen 1974:203 om kriminalvård i anstalt Förordningen 1974:248 om kriminalvård i anstalt Kriminalvårdens författningssamling 2006: DE OLIKA UTEVISTELSEFORMERNA Korttidspermission Normalpermission Riskbedömning Minimitider för normalpermission Generell minimitid Sammanfattning av generell minimitid Individuell minimitid Permissionsperiod Träningspermission/permissionsstege Särskild permission Lufthålspermission 31 5 ANDRA UTEVISTELSEFORMER ÄN KORTTIDSPERMISSION Frigång Vistelse utom anstalt enligt 11 KvaL vistelser 34

3 5.2.1 Vistelse utom anstalt enligt 14 andra stycket KvaL vistelser Vistelse utom anstalt enligt 34 KvaL IÖV-utsluss Vistelse utom anstalt enligt 33 KvaL (IÖV-utsluss) 36 6 BEHANDLING CONTRA SAMHÄLLSSKYDD Behandlingstanken Intagnas livssituation Hemförhållanden Sociala relationer Familjesituation Barn (biologiska) Umgänge Utbildningsnivå Försörjning Boendesituation Missbruk Återanpassningsfaktorer Tidigare studier Svenska forskningsresultat Samhällsskydd Misskötsamhet under permission 45 7 ANALYS OCH SLUTSATS Samhällsskyddet i realiteten Behandlingstankens faktiska betydelse Övriga utevistelseformer 50

4 Sammanfattning Kriminalvården har under de senaste åren utsatts för en hel del svidande kritik när det gäller permissionsinstitutet. Denna kritik har till stor del sitt ursprung i Malexanderdådet eftersom en av de inblandade gärningsmännen vid tillfället var på permission. Med anledning av detta har Kriminalvården förändrat sina rutiner när det gäller säkerheten kring permissioner. Planeringen inför permissionerna är numera mer ingående. Detsamma gäller de villkor som ställs inför permissionen och som permittenten skall följa. Summan av de senaste årens ökade fokus på säkerhet har lett till en ökad arbetsbelastning på de anställda inom Kriminalvården, högre krav på de intagna som ansöker om permission och en markant minskning av antalet beviljade permissioner. Effekten av denna satsning är dock inte glasklar. Den mätbara skillnaden i permissionsmissbruk jämfört med tidigare är nämligen försumbar och det är tveksamt om de förändringar som ändå kan påvisas kan tillskrivas den nya säkerhetsinriktade strategin. Frågan blir då om Kriminalvården, genom exempelvis förbättrad permissionsplanering, kan säkerställa en rimlig nivå av samhällsskydd. Jag menar att det är tveksamt eftersom osäkerhetsfaktorerna är för stora. Detta understryks genom oberoende undersökningar som visar att det råder mycket stor osäkerhet kring hur det egentliga permissionsmissbruket ser ut. Om det då råder osäkerhet kring permissionsinstitutets inverkan på samhällsskyddet måste det ställas höga krav på institutets positiva behandlingseffekter. Anledningen till att permissioner överhuvudtaget tillåts beror nämligen på att institutet anses ha en mycket betydelsefull behandlande funktion, en funktion som till viss del får stå över absoluta samhällsskyddsintressen. Jag menar dock att det även råder viss tvekan kring institutets behandlingsmässiga relevans. För en stor del av de intagna kan permissioner säkerligen fylla en viktig roll, sett ur ett återanpassningsperspektiv. Detta gäller främst individer som har en positiv livssituation utanför murarna med fungerande familj/släkt, umgänge och som inte är missbrukare. För denna grupp av intagna kan det vara en stor fördel att inte mista kontakten med faktorer som har ett positivt inflytande och som kan underlätta en kommande återanpassning. För en stor del av de intagna ser dock inte situationen utanför murarna så positiv ut. Det kan röra sig om missbruk, dåligt umgänge och negativa familjesituationer. För dessa menar jag att permissioner, och då främst normalpermissioner, kan ha en negativ inverkan och man bör istället använda sig av andra behandlingsformer, i kombination med särskilda permissioner. I dagsläget finns det dessbättre en rad utevistelseformer som 1

5 svarar upp mot de krav som rimligen kan ställas på dem sett ur en samhällsskydds- och behandlingssynvinkel. För att de skall få det genomslag som de behöver krävs det dock att det antingen tillförs nya resurser eller att annan, resurskrävande, verksamhet nedprioriteras. 2

6 Förord Efter mycket om och men så står jag nu vid slutet av min juristutbildning, ett slut som jag från början tänkte skulle infinna sig något tidigare. Att mitt avslutande arbete dragit ut på tiden har dock inte enbart varit av ondo. Under de år som passerat har jag nämligen haft förmånen att få arbeta inom Kriminalvården, på anstalt såväl som på häkte och detta har naturligtvis gett mig erfarenheter och inblickar som jag kunnat dra nytta av i den aktuella uppsatsen. Under tiden för uppsatsskrivandet har jag också utbildat mig till polis och därigenom har jag också insett vidden av Malexanderdådet och vilket trauma det fortfarande utgör för landets poliser. Jag vill tacka min handledare på polisutbildningen, Erik Wångmar, för att jag fick möjligheten att slutföra detta arbete parallellt med mina polisstudier. Slutligen vill jag också tacka min handledare Helen Örnemark-Hansen för hennes gränslösa tålamod och stöd under de år som gått. 3

7 Förkortningar ARK Kriminalvårdens allmänna råd om permission BehL Behandlingslagen IÖV-utsluss intensivövervakning med elektronisk kontroll-utsluss KRUM Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering KvaF Författningen om kriminalvård i anstalt KvaL Lagen om kriminalvård i anstalt KVFS Kriminalvårdsverkets författningssamling KVS Kriminalvårdsstyrelsen RRV Riksrevisionsverket 4

8 1 Inledning 1.1 Bakgrund och problemdiskussion I maj 1999 rånade Tony Olsson Östgötabanken i Kisa tillsammans med Andreas Axelsson och Jackie Arklöv. Under flykten sköt de mot närpolischefen Kenneth Eklund och senare i Malexander mot polismännen Olov Borén och Robert Karlström som dödades i eldstriden. Denna tragiska händelse fick inte endast konsekvenser för polisen vilket kan tyckas naturligt, genom exempelvis införandet av ett nationellt taktiskt koncept, utan även i stor utsträckning för Kriminalvården. Anledningen till att Kriminalvården drogs in i svallvågorna av Malexanderdådet berodde till stor del på att en av gärningsmännen, Tony Olsson, befann sig på permission vid det aktuella tillfället. Vid en efterföljande granskning visade det sig att Olsson under en sexmånadersperiod innan dådet haft inte mindre än 80 permissioner vilket ledde till mycket upprörda tongångar. 1 Med ens hade Kriminalvården hamnat i fokus på ett sätt som inte varit fallet sedan det turbulenta 60- och 70-talet. Kriminalvården befann sig då i centrum av en, tidvis mycket häftig, debatt som fördes på en rad olika plan. Under den perioden var diskussionen främst inriktad på en humanisering och liberalisering av kriminalvården och behandlingstanken fick agera ledstjärna. Det ökade intresset för kriminalvården och den inblick i systemet som det gav ledde i sin tur också till omfattande konkreta förändringar av dåvarande lagstiftning, förändringar som än i dag är aktuella. Efter Malexander blåste det dock inte längre några liberala vindar. Tvärtom så höjdes omedelbart röster från olika håll om att införa en tuffare kriminalvård. Behandlingstanken skulle stå tillbaka och krav på ett ökat samhällsskydd framfördes istället. Utvecklingen som skett åren efter Malexander har redan fått konsekvenser för de intagna när det gäller deras möjligheter att få permissioner. Har dessa inskränkningar varit väl underbyggda och tillräckligt kraftfulla. Vidare inställer sig frågan om det finns andra alternativ som uppfyller det grundläggande behandlingssyftet på ett bättre sätt. Jag anser att de senaste årens åtgärder inom Kriminalvården och fokus för dagens debatt har hamnat något snett i och med att det i det stora hela endast är permissionsinstitutet som diskuteras. Permissionsinstitutet är nämligen endast en av de möjligheter som erbjuds under det paraply av utevistelseformer som idag existerar, möjligheter som idag kanske inte utnyttjas optimalt. 1 Justitieombudsmannens ämbetsberättelse 2001/02 s

9 1.2 Syfte, metod och avgränsningar Syfte Mitt syfte med denna uppsats är att se på utevistelseinstitutet i dess helhet och institutets utveckling. Fokus kommer att ligga på effekterna av en enskild händelse, Malexanderdådet, sett ur en lagstiftnings- och idésynvinkel. Inom dessa yttre ramar kommer jag särskilt att inrikta mig på följande: 1. Göra en kartläggning av samtliga utevistelseformer som existerar inom svensk kriminalvård samt kortfattat redogöra för utvecklingen av dessa. 2. Bland de utevistelseformer som existerar kommer jag att skärskåda permissioner utifrån följande frågeställningar; fyller de sin grundläggande funktion och syfte sett ur ett behandlingsperspektiv och går det i realiteten att tillgodose kravet på ett acceptabelt samhällsskydd. Huvudpunkten för denna diskussion kommer att röra sig kring behandlingstankens betydelse för permissionsinstitutets utveckling. Redan tidigt, 1949, sades det att permissioner var viktiga sett ur en behandlingssynvinkel och detta synsätt har sedan kommit att bli en oomtvistad sanning när det gällt utvecklingen av institutet. Frågan är dock hur väl underbyggt detta påstående är i realiteten och om vikten av regelbundna permissioner under anstaltstiden överskuggar de ökade kraven på samhällsskydd. 3. Permissioner, tillsammans med de senaste årens rymningar, har hamnat i fokus för den allmänna debatten gällande kriminalvården och institutet har fått utstå en hel del kritik. Är denna kritik rättfärdigad och finns det i sådant fall andra möjligheter inom den existerande floran av utevistelsemöjligheter som bättre svarar upp mot de krav och det syfte som ställs, eller som rimligen bör ställas. 6

10 1.2.2 Avgränsningar Jag har valt att inrikta mig mot utevistelser inom ramarna för Kriminalvården. Således har jag medvetet valt att välja bort det område som ryms inom den psykiatriska vården. Att jag överhuvudtaget nämner psykiatrin här beror på att det ibland kan vara en hårfin skillnad mellan att bli dömd till fängelsestraff som avtjänas genom Kriminalvårdens försorg eller till rättspsykiatrisk vård som ligger under psykiatrins ansvarsområde. Bortsett från detta finns det dock tydliga beröringspunkter mellan de två områdena när det gäller utevistelsemöjligheter. För att arbetet inte skall svälla ut väljer jag dock att koncentrera arbetet till att gälla utevistelser inom Kriminalvården. Av samma anledning så kommer jag inte att genomföra någon internationell jämförelse med utländska system och lösningar. En påföljdsform som till viss del tangerar området för detta arbete är kontraktsvård. Jag har dock valt att inte behandla detta överhuvudtaget då det de facto inte är en utevistelseform utan ett alternativ till fängelse. När det gäller behandlingstanken, kopplad till permissionsinstitutet, kommer jag att lägga tonvikt vid dess betydelse för den intagnes återanpassning till samhället. Således kommer jag endast summariskt att gå in på permissionernas eventuella inverkan på anstaltsskador så som invertering av sexuallivet eller institutionalisering. Analysmaterialet kommer jag att begränsa på så sätt att jag främst kommer att använda mig av det material som de lagstiftande organen och Kriminalvården själv har använt och använder sig av. Anledningen till denna avgränsning är att jag vill se om jag kommer till samma slutsatser som dessa olika instanser gjort, utifrån samma material. Avgränsningen är således medveten. Jag är också medveten om att det valet begränsar arbetet. Med ett bredare underlag, särskilt när det gäller utevistelsernas betydelse för den intagne sett ur ett psykologiskt perspektiv, finns det säkerligen mer intressant kunskap att inhämta från andra akademiska discipliner än den juridiska. Målet är dock inte att lägga fram ett tvärvetenskapligt arbete samtidigt som arbetet i sig blivit alltför omfattande Metod och urval När det gäller första delen av mitt arbete, kartläggningen av de olika utevistelseformerna och utvecklingen av dessa, kommer undersökningen till övervägande del att bli deskriptiv. Syftet med denna inledande del är att skapa ett underlag och en gemensam utgångspunkt för min fortsatta diskussion kring punkterna två och tre. En underliggande tanke bakom kartläggningen står också att finna i att det för tillfället inte finns någon lättöverskådlig sammanställning över de olika utevistelseformerna. Till min 7

11 hjälp för denna sammanställning kommer jag att använda mig av litteratur; doktrin, kriminalvårdens föreskrifter, förarbeten och lagstiftning, som behandlar området. När det gäller de två övriga punkterna, permissioner sett ur ett behandlingsoch samhällsskyddsintresse, samt frågan om det finns en anledning att prioritera andra utevistelseformer än just permissioner kommer jag att ha en annan problemformulering. Arbetet kommer här att utgå från mina egna hypoteser, hypoteser som jag skall pröva mot befintlig kunskap på området. Jag har då valt att, huvudsakligen, arbeta med kunskap som finns lätt tillgänglig för de beslutsfattande organen samt inom Kriminalvården. 8

12 2 Historik Sett ur ett historiskt perspektiv är svensk kriminalvård inte speciellt svensk. De utländska influenserna har nämligen varit mycket framträdande. Genom åren är det få betydande reformer som i grunden haft svenska initiativtagare. Däremot har det funnits gott om förgrundsgestalter som genom åren gått i bräschen för en bättre och mer ändamålsenlig fångvård. Gemensamt för dessa reformatorer var att de oftast inte var upphovsmän till de idéer som de ville införa utan mer eller mindre agerade som förespråkare för tankar som uppstått runt om i Europa och USA. Historien kring permissionssystemet skiljer sig här markant från den övriga kriminalvårdshistorien. Influenserna till införandet av permission finns till stor del att hitta inom landet. Det första förslaget till att införa permission lades fram av justitieministern K.J. Schlyter Historien kring permissionens införande började dock några år tidigare talet: införandet av permission 1930 arbetade Torsten Eriksson, sedermera generaldirektör inom kriminalvården och den som kom att utforma de första permissionsreglerna, på anstalt i Göteborg. Här fick han av fängelseprästen höra en gripande berättelse som kom att få betydelse för den kommande reformen. 3 På trettiotalet hade fångarna i svenska fängelser mycket liten kontakt med världen utanför murarna. De som avtjänade straff på anstalt fick vid ett fåtal tillfällen ta emot besök och under övervakning skriva brev. Dessutom avtjänades en stor del av straffet under total isolering. Under de här förhållandena levde en fånge som dömts till ett långt straff för förfalskning. Han saknades av sin familj som besökte honom så ofta som det gavs en möjlighet. Dessvärre dog hustrun plötsligt och mannen led oerhört av att inte kunna delta på fruns begravning. Den tidens regler tillät nämligen inte permission av något slag. Till saken hör att kyrkogården låg precis utanför fängelset och änklingen kunde höra begravningsceremonien från sin cell. Några år senare berättade Eriksson denna, enligt hans tycke hemska, historia för Schlyter. Det som gör historien intressant är att det var just Schlyter som två år senare lade fram det ovan nämnda förslaget om införande av permission. Att påstå att denna berättelse verkligen var fröet bakom framväxten av det svenska permissionssystemet är kanske inte hela sanningen. Däremot ledde 2 Eriksson. Torsten, Kriminalvård idéer och experiment P.A. Norstedts & Söners förlag, Stockholm 1995 s Eriksson. Torsten, s

13 det framlagda förslaget till snabba förändringar. Redan innan det hunnit beredas och givits status som lag började fångvårdsstyrelsen bevilja bevakade dagspermissioner för besök av svårt sjuka anhöriga och för att deltaga på närståendes begravningar. Tre år senare, 1937, stiftades den första lagen som tillät permission. Lagtexten var mycket kortfattad och de mer detaljerade bestämmelserna utformades av fångvårdsstyrelsen. 4 I stort föreskrevs att en fånge endast kunde få permission om det ansågs att fara för missbruk var utesluten. Vidare skulle fången få en permissionssedel där syfte, färdväg och färdsätt skulle vara beskrivet. Permittenten fick ha civila kläder på sig och han skulle själv stå för kostnaderna. Bidrag kunde utgå i vissa speciella fall. En annan intressant bestämmelse var att det efter permissionens slut skulle avgöras om tiden i frihet skulle avräknas på strafftiden. Detta beslut samt beslutet om det över huvud taget skulle beviljas permission skulle tas centralt av fångvårdsstyrelsen efter en föredragning av anstaltschefen talet: utökning av antalet permissioner och införandet av frigång Nästa utvecklingssteg togs inom den då nyligen införda ungdomsvården. 5 Det ansågs att de som dömts till ungdomsfängelse inte nödvändigtvis skulle utsättas för lika ingripande straff som de vanliga fångarna. För denna grupp blev det betydligt enklare att få permission. Det krävdes inte något egentligt skäl eller specifikt syfte för att få permissionen beviljad. På så sätt kunde den intagne få kortare permissioner enbart av den anledningen att man ville se om permittenten kunde leva upp till det givna förtroendet. Det visade sig att så inte alltid var fallet. Missbruket av permissioner inom denna grupp visade sig vara mer omfattande än för de övriga fångarna. Resultatet av de första åren med permissioner ansågs dock vara så pass positivt att strafflagberedningen till 1945 års verkställighetslag, med Schlyter som ordförande, föreslog en utökning av möjligheten att bevilja permission. 6 Permissionsgrunderna skulle utökas för att de intagna lättare skulle kunna bevaka sina privata intressen, exempelvis genom civil rättegång, ta del av undervisning och söka anställning. 7 Förslaget, som föll riksdagen på läppen och trädde i kraft som lag 1946 (SFS 1945:872), var på många sätt en liberal kodifiering av de tidigare försöken. Den nya lagstiftningen påminde till stor del om de gamla regleringarna för ungdomsbrottslingar. 4 Eriksson. Torsten, s ibid s ibid s SOU 1971:74 s

14 Vidare påpekade beredningen att permissioner kunde beviljas av andra privata skäl, nämligen för att undvika invertering av sexuallivet. Att just privata aspekter nämns som skäl för permissioner är intressant eftersom det framöver kommer att bli ett av grundsyftena med institutet. Behandlingstanken som sådan lagfästs sedan genom 4: års verkställighetslag. Intagen skall behandlas med fasthet och allvar och med aktning för hans människovärde. Han skall sysselsättas med lämpligt arbete och i övrigt erhålla sådan behandling att hans anpassning i samhället främjas. Skadliga verkningar av frihetsförlusten skola såvitt möjligt förebyggas. Sammantaget kan sägas att det i och med den nya lagen blev lättare för stora delar av fängelseklientelet att beviljas permission. Antalet godtagbara skäl utökades markant och beslut om permission kunde nu för första gången tas på ett lokalt plan av anstaltschefen om det rörde begravning eller besök av svårt sjuk anhörig. I övriga fall eller om permissionsfrågan var svår att utreda skulle fångvårdsstyrelsen besluta precis som tidigare. Under denna period, 1943, infördes även den nya utevistelseformen frigång. 8 Tanken med frigången var att den intagne skulle kunna arbeta på den öppna marknaden på dagtid och övrig tid skulle spenderas på fängelset. Institutet utvecklades snabbt och redan 1945 var åtgärden tillgänglig för samtliga kategorier av intagna syftet med permissioner förändras Nästa stora steg togs Genom fångvårdsstyrelsen försorg skapades nya möjligheter till permission. 9 Nyheten var införandet av regelbunden permission. För att bevilja denna permissionsform krävdes inget särskilt skäl. Det räckte att fången dömts till ett tillräckligt långvarigt straff och att en viss del av straffet avtjänats. Den tidigare permissionsformen där det krävdes särskilda skäl permanentades och kom att kallas särskild permission, en term som än idag har samma innebörd. En annan viktig nyhet var att syftet bakom permissionen förändrades. Tidigare var syftet att fången skulle ges möjlighet att få tid utanför murarna för att lösa vissa specifika och behjärtansvärda uppgifter. Tanken bakom den nya förändringen var att permissionen skulle motverka det skadliga inflytandet av isoleringen och främja den dömdes anpassning till livet utanför murarna. Denna tanke som fick genomslag 1949 har därefter kommit att bli ledstjärnan inom svensk kriminalvård och har haft en mycket stor betydelse för utvecklingen av permissionsinstitutet Eriksson. Torsten, s

15 talet: status quo Femtiotalet blev en relativt sett lugn period för Kriminalvården. Inga större reformer genomfördes talet Till skillnad från 1950-talet så genomfördes flera reformer under 1960-talet. Den i särklass viktigaste av dessa var införandet av Behandlingslagen (SFS 1964:541). Lagen var den första egentliga lagstiftningsförändring som skedde sedan 1945 års verkställighetslag trädde i kraft. Under denna långa period hade det inte skett några reella förändringar men i praktiken hade mycket hänt. Främst så hade antalet beviljade permissioner ökat markant. Denna utveckling fortsatte även efter det att den nya lagen trätt i kraft. En anledning till denna ökning kan härledas till att rekvisiten för beviljandet av permission ändrades. Under slutet av trettiotalet krävdes att risken för missbruk ansågs utesluten medan det under sextiotalet, efter det att Behandlingslagen trädde i kraft, räckte med att fara för missbruk inte ansågs föreligga. 10 Samtidigt ändrades kriminalvårdsstyrelsens praxis gällande bedömningsgrunderna för beviljande av permissioner. 11 Detta gällde främst tolkningen av starka skäl enligt 36 Behandlingslagen som sade att permission kan förekomma när det finns starka skäl för en sådan permission. Efterhand blev praxis mera generös än vad som från början förutsatts i Behandlingslagen. 12 Genom den nya Behandlingslagen utvidgades också möjligheterna att få permission för att söka arbete eller bostad. Syftet med denna förändring var att skapa möjligheter för en smidigare övergång från anstaltsvård till vård i frihet, möjligheter som de dåvarande reglerna inte gav utrymme till 13. Vidare gavs möjligheter enligt lagens 50, 55 och 60 att få långtidspermission för att förbereda frigivningen. Här gavs också möjlighet för vissa fångkategorier, ungdomar och internerade, att lämna anstalten under längre tid om det var till gagn för behandlingen. När det gäller frigång så utökades gruppen som kunde beviljas sådan genom införandet av nya regler i BehL. Tidigare hade frigångsinstitutet endast varit tillgängligt för dem med fast anställning men nu gällde det även för dem som innan anstaltstiden varit egna företagare Amilon. Clas, Edstedt. Eva, Kriminalvård insikter och utblickar Norstedts Juridik AB, Stockholm 1998 s SOU 1993:76 s SOU 1972:64 s prop. 1964:76 s ibid s

16 Sammantaget ledde denna liberalisering och ändrade syn till en fördubbling av antalet beviljade permissioner mellan 1969 och talet: dagens lagstiftning ser ljuset Den utveckling som svensk kriminalvård gick igenom under slutet av sextio- och början av sjuttiotalet är utan motstycke och resulterade i ny lagstiftning på området. Anledningen till den nya lagstiftningens tillkomst kan härledas till det faktum att kriminalvården utsattes för mycket skarp kritik under slutet av sextio- och början av sjuttiotalet. Debatten om fångarnas förhållanden fördes på många olika plan och engagemanget var mycket stort. Bland annat bildades riksförbundet för kriminalvårdens humanisering, KRUM, som efterhand kom att bli ett kriminalpolitiskt kamporgan. 16 Debatten blev med åren mer och mer kampinriktad och utmynnade i ett flertal stora fångstrejker på fängelserna och de omfattade som mest tvåtusenfemhundra intagna. Att de intagna fick en relativt stark ställning märktes inte minst genom de förhandlingar som hölls under 1970/71 på anstalten Österåker mellan KVS, personalorganisationer samt representanter från de intagna. 17 Resultatet av dessa förhandlingar blev att kvalifikationstiderna förkortades och det blev således lättare för de intagna att få permissioner på ett tidigt stadium. 18 Med anledning av detta tillsattes en rad olika utredningar med uppgift att se över kriminalvården. För att skapa en överblick över de reformförslag som redan lanserats tillsattes i oktober 1971 en särskild utredning, Kriminalvårdsberedningen och de fick totalansvaret för reformarbetet på hela kriminalvårdens område. 19 Beredningens förslag ledde slutligen till införandet av KvaL, lagen 1974:203 om kriminalvård i anstalt. Lagen kom att bli slutpunkten på en av de mest oroliga och omvälvande perioderna inom den svenska kriminalvårdens historia. Efter det att KvaL infördes upphörde den tidigare så hetsiga debatten mer eller mindre över en natt, vilket i och för sig inte var så anmärkningsvärt. Genom den nya lagen hade samtliga parter fått igenom sina olika viljor och det rådde politisk enighet i själva sakfrågan. Den överlag viktigaste principen som slogs fast var syftet med anstaltsvården. I förarbetena sägs det att anstaltsvården redan från början skall inriktas på konkreta åtgärder som förbereder den intagne för tillvaron utanför anstalten, allt i den utsträckning det kan ske utan att kravet på samhällsskydd blir eftersatt. 20 Med konkreta åtgärder menades främst insatser för att underlätta för den intagne att få ett arbete och lämplig bostad. 15 Amilon. Clas, s Ekbom Thomas m.fl. Brott, straff och kriminalvård andra utgåvan, Natur och Kultur, Stockholm SOU 1972:64 s SOU 1971:74 s SOU 1972:64 s prop. 1974:20 s. 1 13

17 Detta fick i sin tur genomslag genom att permissionsbestämmelserna blev än mer liberala. Dåvarande departementschefen betonade de regelbundna korttidspermissionernas, numera normalpermissioner, värde såsom ett viktigt led i kriminalvårdens åtgärder för att underlätta den intagnes anpassning i samhället. 21 Permissionernas värde från angivna synpunkt sades vara så betydande att avgörande hinder inte bör föreligga mot en ordning som innebär att en intagen skall få komma i åtnjutande av sådana permissioner även om det föreligger en viss risk för missbruk. Permission bör endast vägras om avsevärd fara för missbruk anses föreligga. När det gällde korttidspermission av annan särskild anledning, numera särskild permission, uttalade departementschefen att det bör beaktas att det kan finnas speciellt starka skäl för permission och mera påtagliga risker för missbruk bör i regel kunna neutraliseras genom att den intagne ställs under bevakning. Liberaliseringen gällde dock inte för alla fångkategorier. I den nya lagen infördes en regel med innebörden att de som dömts till långvariga straff för särskilt allvarlig brottslighet skulle få kraftiga inskränkningar vad gällde deras permissionsmöjligheter. När det gällde den här typen av allvarlig brottslighet ansågs det viktigare att värna om samhällsskyddet än om den enskilde fångens möjlighet till permission. 22 Korttidspermission för dessa borde endast kunna beviljas om det föreligger synnerliga skäl. Den här fångkategorin kom att kallas för 7:3-or efter den paragraf i lagen om kriminalvård i anstalt, KvaL, som reglerade vem som skulle få inskränkta permissionsmöjligheter, och det var ironiskt nog även titeln på den teaterpjäs som Tony Olsson var involverad i i samband med hans avvikande. Den liberalisering som blev effekten av den nya lagen kom efterhand att utsättas för kritik. En arbetsgrupp inom Justitiedepartementet tillsattes och fick i uppdrag att undersöka hur de nya reglerna om permission fungerade och tillämpades. Gruppens slutsats var att de överlag fyllde sin funktion och cirka 90 % av permissionerna hade skötts. Problemet var att det framkom att en viss kategori av de intagna, de som tidigare var starkt kriminellt belastade, i stor utsträckning begick ny brottslighet under sin permission. 23 Det visade sig dessutom att just den här kategorin fick permission oftare än andra intagna. Dessa alarmerande siffror ledde till ändringar i KvaL Ändringarna bestod av att permission kunde vägras om det förelåg en påtaglig risk för fortsatt brottslighet samt att fler intagna kom att betraktas som 7:3-or. 21 ibid s ibid s Ds Ju 1977:13 s

18 talet Under 1980-talet fortsatte diskussionen kring problematiken rörande grov brottslighet kopplad till återfall och samhällsskydd. Framöver kom därför mycket av förändringarna i permissionsreglerna att kretsa just kring 7:3- orna samt farerekvisitet kring fortsatt brottslighet som återfinns i 32 KvaL. Redan 1983 ändrades dessa paragrafer så att det skulle bli lättare att neka personer som dömts för grova narkotikabrott eller använt narkotika under anstaltsvistelsen permission. Anledningen till denna skärpning var att det visat sig att de som nyttjade eller sålde narkotika misskötte sina permissioner mer än andra fångar. 24 Vidare föreskrevs att en intagen som avsågs i 7 tredje stycket KvaL och som var placerad i sluten riksanstalt inte fick beviljas regelbunden korttidspermission talet 1990-talet får till sin helhet ses som ett relativt händelselöst decennium sett ur en lagstiftningssynvinkel men slutet av detsamma kom dock att få en mycket stor betydelse för utvecklingen av dagens utevistelsemöjligheter infördes delvis nya regler, som möjliggjorde en mer individualiserad bedömning gällande riskbedömning för intagna som dömts till längre fängelsestraff. Under år 1999 genomfördes några smärre ändringar i 32 KvaL. Begreppen normalpermission och särskild permission som redan tidigare har använts inom kriminalvården infördes nu också i lagtexten. I förarbetena gjordes också tydliggörande uttalanden om det grundläggande syftet med och målsättningen med kriminalvården. Den nuvarande regleringen av verkställigheten av kriminalvård i anstalt tar enligt 4 KvaL sin utgångspunkt i att ett frihetsberövande är skadligt men att alla åtgärder som kan bör sättas in för att motverka dessa skadliga följder (omvårdnad) och att åtgärderna på verkställighetsplanet har som övergripande syfte att främja den intagnes anpassning i samhället till ett liv utan kriminalitet (rehabilitering). 25 Dessutom betonades bland annat syftet med själva permissionsinstitutet och vikten av att det finns en genomtänkt permissionsplanering. En av grundtankarna i KvaL är att anstaltsvistelsen redan från början skall inriktas på åtgärder som förbereder den intagne för tillvaron utanför anstalten. Permissionsinstitutet utgör ett mycket väsentligt inslag i denna strävan och är viktigt för att den intagne skall kunna behålla kontakten med anhöriga och andra personer 24 prop. 1980/82:141 s prop. 1997/98:95 s

19 i hans närhet. Det utgör också ett betydelsefullt medel för att underlätta den intagnes anpassning i samhället och för att motverka anstaltsskador. Permissioner är ofta den mest betydelsefulla länken mellan anstalten och samhället i övrigt för den intagne. Det är emellertid också viktigt för kriminalvårdens förtroende hos allmänheten att samhällsskyddsfaktorerna tillmäts stor betydelse vid bedömningen av om en permission skall beviljas. För att uppnå fördelarna med permissionerna är det nödvändigt med en väl genomtänkt permissionsplanering, så att risken för missbruk minimeras. Den nyss redovisade statistiken visar att permissionsmissbruket har minskat till en mycket låg nivå. Detta torde ha sin huvudsakliga förklaring i att planeringen inför permissionerna har avsevärt förbättrats under senare år. 26 Här betonades således vikten av permissionsinstitutet och avvägningen mot samhällsskyddet. Enligt uttalandet fanns det inga problem med denna avvägning utan det var snarast så att de försumbara problem som tidigare existerat, gällande bland annat permissionsmissbruk, åtgärdats genom nya riktlinjer och effektiva metoder. Problemet var dock att uttalandet inte återspeglade en riktig bild. Detta tydliggjordes på ett mycket påtagligt sätt genom Malexanderdådet och de utredningar som följde därefter. Under samma period som Malexanderdådet skedde hade Riksrevisionsverket, på regeringens uppdrag, granskat Kriminalvården och dess resursutnyttjande. Uppdraget redovisades i rapporten Effektivare kriminalvård En hindersanalys, RRV 1999:27. Riksrevisionsverket fann vid sin granskning brister i bland annat styrningen. Verket riktade också kritik mot den verksamhetsuppföljning som sker. Med anledning av Riksrevisionsverkets kritik och att en av de misstänkta för de s.k. Malexandermorden var på permission när brotten begicks beordrade generaldirektören för Kriminalvårdsstyrelsen i en skrivelse den 18 juni 1999 samtliga myndighetschefer att omedelbart förvissa sig om att man hade erforderlig kontroll över långtidsdömdas utevistelser. Vidare tillsattes en arbetsgrupp inom kriminalvården för att se över den praktiska tillämpningen av gällande regler för utevistelser och, i mån av behov, föreslå erforderliga förändringar i regelverket. Översynen skulle särskilt avse utevistelser för personer dömda för grov brottslighet till fängelse fyra år eller mer som hade eller kunde förväntas bli föremål för normalpermissioner före den 1 februari Arbetsgruppen, som antog namnet 1999 års permissionsutredning, undersökte bl.a. i vilken grad kunskaper från riksmottagningen på kriminalvårdsanstalten Kumla används i riskbedömningen och i vad mån en förnyad riskbedömning görs. Uppdraget gick också ut på att granska de förberedelser som görs för utevistelser och tillämpningen av villkor i 26 prop. 1997/98:95 s års permissionsutredning, Kriminalvårdsstyrelsens reprocentral, 2000 s. 5 16

20 samband med utevistelser. Det innefattade vidare att undersöka tillämpningen av förekommande beslutsdelegation och att beskriva i vilken omfattning myndighetscheferna involveras i bedömning och beslut angående enskilda intagna. Arbetsgruppen redovisade i januari år 2000 sitt uppdrag i rapporten Långtidsdömdas utevistelser. Av rapporten framgår att det fanns brister i det dåvarande regelverket samt i fråga om den praktiska tillämpningen av detta. Sammanfattningsvis ansågs att lagstiftningen på området var tillfredsställande, men att Kriminalvårdsstyrelsens föreskrifter i vissa delar borde bearbetas och förändras. Arbetsgruppens främsta kritik rörde dock den praktiska tillämpningen av regelverket samt brister i intern kontroll och uppföljning. Permissioner hade i många fall beviljats slentrianmässigt och särskilda permissioner hade ibland beviljats för tveksamma ändamål. I många fall hade särskilda villkor för utevistelserna saknats trots att de hade behövts. Härtill kom att kontrollen av de intagna varit bristfällig. Kriminalvården hade i ett flertal fall haft dålig kännedom om under vilka förhållanden som den intagne tillbringat permissionen. Någon mer ingående uppföljning efter genomgången permission hade inte skett utan i regel hade endast drogfrihet och färdhandlingar kontrollerats vid återkomsten till anstalten. Enligt arbetsgruppen krävdes det en stramare tillämpning, bättre kontroll och minskad volym av utevistelser. En rad åtgärder föreslogs, bland annat att lokala och regionala chefer omedelbart skulle ges i uppdrag att snarast göra en genomgång av samtliga intagnas utevistelser och särskilt kontrollera att regelsystemet tillämpades korrekt talet Under 2000-talet har det redan genomförts ett antal relativt genomgripande förändringar gällande utevistelser från anstalter. Grunden för dessa lades genom propositionen Från anstalt till frihet. 28 Här förtydligades vikten av frigivningsförberedelsernas betydelse för de intagnas återanpassning i samhället samt den tillhörande problematiken gällande samhällsskyddsintresset. Kriminalvårdens brottsförebyggande ansvar kan sägas vara tudelat. Dels skall kriminalvården genom ett långtgående säkerhetstänkande, där samhällsskyddsaspekter tillmäts stor vikt, förhindra att intagna begår brott under straffverkställigheten. Dels skall kriminalvården tillvarata de möjligheter till påverkan och förändring som anstaltsvistelsen ger för att minska riskerna för återfall 28 prop. 2000/01:76 17

21 efter frigivningen. Ofta är det fråga om att finna en lämplig balans mellan dessa båda intressen. 29 Det framfördes vidare synpunkter på att Kriminalvårdens arbete skulle ses i ett större perspektiv. Åtgärder som vidtas på de olika anstalterna, exempelvis behandling, utbildning och arbetsträning, behövde få en tydligare koppling till tiden efter anstaltstiden. Tanken med detta var att den intagnes positiva resultat under anstaltstiden inte skulle spolieras på grund av den situation som den intagne skulle komma att konfronteras med utanför murarna. 30 Denna mer accentuerade inställning till Kriminalvårdens förebyggande funktion ledde snabbt till konkreta åtgärder infördes IÖV-utsluss som ett treårigt experiment, som sedan dess har permanentats genom lag. 31 I övrigt har det inte skett några större lagstiftningsåtgärder under 2000-talet. Skillnaderna efter Malexander märks däremot tydligt ändå. Precis som 1999 års Permissionsutredning påpekade så fanns det inom den då gällande lagstiftningen tillräckligt med möjligheter för att bevara ett starkt samhällsskydd. Deras slutsats var snarare att det fanns brister inom Kriminalvårdens regelverk och att tillämpningen av regelverket var undermålig. 32 Denna kritik, samt den nya inriktningen på förstärkta frigivningsförberedelser, har fått mycket stort genomslag i dagens Kriminalvård. Rent generellt kan man säga att antalet permissioner har minskat på ett dramatiskt sätt sedan 1999 samtidigt som de övriga utevistelseformerna fått ett visst uppsving. En intressant iakttagelse är dock att permissionerna återigen ökat kraftigt under de senaste åren. Permissioner enligt 32 KvaL Antal påbörjade permissioner enligt 32 KvaL åren År Antal År Antal ibid s prop. 2000/01:76 s SFS 2005: års permissionsutredning, Kriminalvårdsstyrelsens reprocentral, s KOS, Kriminalvårdens officiella statistik 2004 s

22 Beläggningsutveckling 34 Medeltal tillgängliga platser samt medelbeläggning vid anstalterna åren År Tillgängliga platser Medelbelägg ning Belagda platser i procent av tillgängliga År Tillgängliga platser Medelbelägg ning Belagda platser i procent av tillgängliga Sett till statistiken ovan framkommer det att samtidigt som permissionerna blivit färre har beläggningen ökat. Detta betyder i sin tur att minskningen av antalet permissioner, procentuellt sett, blir än större eftersom antalet intagna som i normalfallet skulle kunna kvalificera sig för den utevistelseformen ökat Framtiden gällande utevistelser I skrivande stund har regeringen överlämnat en proposition med ett, för Kriminalvårdens del, intressant innehåll. 35 Propositionen, som får ses som relativt omvälvande, fokuserar mycket tydligt på förstärkta frigivningsförberedelser. På så vis får förslaget ses som en naturlig följd av de senaste årens försök med bland annat IÖV-utsluss. Denna utevistelseform är dock inte den enda som regeringen vill föra fram. I propositionen nämns fyra olika utslussningsåtgärder, varav två är helt nya, som skall underlätta den intagnes återanpassning KOS Kriminalvårdens officiella statistik 2004, s prop. 2005/06: ibid. sid. 1 19

23 Först och främst så skall frigången bibehållas. Denna kan enligt förslaget utvidgas genom att den intagne under slutfasen av sin strafftid kombinerar frigången med ett kontrollerat boende i det egna hemmet, en så kallad utökad frigång. Vidare så skall möjligheterna att få en så kallad 34- vistelse för behandling av missbruk utökas och denna vårdform benämns vårdvistelse. Slutligen vill regeringen införa vistelse i halvvägshus som i stort går ut på att den intagne under slutfasen av strafftiden är placerad i ett hus särskilt anpassat för att ge stöd och tillsyn. Huset skall vara kontrollerat av Kriminalvården. Syftet med dessa nya utevistelseformer/återanpassningsmöjligheter är att ytterligare fokusera på den intagnes möjligheter att återanpassa sig till livet utanför murarna. Förslaget betonar även vikten av att dessa förberedelser skall vara individanpassade. En annan aspekt som poängteras är att Kriminalvårdens arbete och metoder för att underlätta anpassningen skall vara kunskapsbaserade. Verksamheten skall inriktas på åtgärder som påverkar den dömde att inte återfalla i brott. Den måste bygga på kunskap om vad som är verkningsfullt för att ge positiva resultat i nu nämnda avseenden prop. 2005/06:123 sid

24 3 Gällande rätt 3.1 Författningar Det finns en rad olika regelverk som reglerar permissioner och utevistelser inom kriminalvården. Grunden för alla regleringar finns i lagen 1974:203 om kriminalvård i anstalt, KvaL. Samtidigt som den gavs ut kom också förordningen 1974:248 om kriminalvård i anstalt, KvaF. Jämfört med lagen är förordningen mer detaljinriktad. Ännu mer detaljerad är KVFS 2006:20 som är Kriminalvårdsstyrelsens senaste sammanställning av föreskrifter och allmänna råd rörande permissioner och andra utevistelseformer. KVFS 2006:20 är så pass detaljerad att den mer eller mindre kan ses som en handbok för de anställda inom kriminalvården och då främst för dem som arbetar på anstalterna Lagen 1974:203 om kriminalvård i anstalt När lagen trädde i kraft i början av juli 1974 var det början på en ny era inom den svenska kriminalvården. Lagen som sådan ändrade inte enbart fångarnas möjlighet till permissioner utan var nyskapande på ett flertal punkter. Bland annat fastställdes de intagnas rätt till meningsfull sysselsättning, träning och behandling. Författningen kan ur kriminalvårdssynvinkel ses som ett nav kring vilket övrig lagstiftning utgår ifrån. Lagen är relativt allmänt hållen beträffande utevistelsefrågorna då den främst behandlar de mer grundläggande kriminalvårdsfrågorna. Exempelvis finns här lagrum som reglerar anstaltsplacering, transporter, isolering och ersättning vid arbete. En av lagens viktigaste funktioner är dock att konkretisera vilka grundläggande rättigheter som de intagna kan åtnjuta. Här finns lagrum som reglerar kommunikationsmöjligheterna med omvärlden, exempelvis besök, telefonkontakter och korrespondens samt bestämmelser som reglerar sjukvård och utbildning. För permissionsfrågan har regleringen av dessa grundläggande rättigheter stor betydelse. En av de viktigaste förändringarna som infördes i och med att lagen trädde i kraft var att det fastställdes att det var kriminalvårdens ansvar att erbjuda möjligheter till goda frigivningsförberedelser. Slutligen så framhålls själva huvudsyftet med permissionerna genom 32. Permissionerna skall underlätta för den intagnas anpassning i samhället. 21

25 3.1.2 Förordningen 1974:248 om kriminalvård i anstalt Förordningen fyller en tydliggörande funktion i förhållande till lagen om kriminalvård. Bland annat så konkretiseras till viss del beslutsfattandeprocessen ute på de olika kriminalvårdsmyndigheterna samt myndigheternas ansvar när det gäller förberedandet av det villkoriga frigivandet. Beträffande utevistelserna återfinns de viktigaste regleringarna i förordningens sjätte och sjunde paragraf. Dessa lagrum reglerar nämligen anstalternas ansvar för upprättandet av en så kallad behandlingsplan. Syftet med planen är att skapa struktur för arbetet med att främja den intagnes återanpassning i samhället. En viktig del i behandlingsplanen är att anstaltens personal, tillsammans med den intagne, skall planera arbetsplacering, utbildning och fritidsverksamhet. I samband med detta skall även eventuella permissioner planeras. Härmed fastställs således anstaltens ansvar för planeringen av de intagnas utevistelser samtidigt som syftet med permissionerna konkretiseras. Slutligen så bemyndigas Kriminalvårdsstyrelsen, genom 43, att meddela mer detaljerade föreskrifter om tillämpningen av lagen 1974:203 om kriminalvård i anstalt Kriminalvårdens författningssamling 2006:20. Kriminalvårdsstyrelsen har i enlighet med förordningen1974:248 meddelat föreskrifter gällande lagen 1974:203. I dagsläget återfinns dessa föreskrifter i Kriminalvårdens författningssamling 2006:20. Föreskrifterna är för närvarande det mest detaljerade och uppdaterade instrumentet när det gäller permissioner och andra utevistelseformer. En nyhet mot tidigare års föreskrifter är att samtliga regler gällande utevistelser nu har samlats i ett heltäckande dokument vilket har lett till en bättre överblick över gällande regler och anvisningar. Permissioner regleras i kapitel 9, frigång i kapitel 10, IÖV-utsluss i kapitel 11, 34-vistelser i kapitel 12 samt slutligen vistelse utanför anstalten enligt 14 i kapitel 7. 22

26 4 De olika utevistelseformerna Det finns en rad olika utevistelseformer inom kriminalvården, som jag redovisar översiktligt nedan. Därefter kommer jag mer grundligt att presentera de olika utevistelseformerna var för sig. Övriga utevistelseformer Frigång Särskild permission 14- vistelse obsoleta 34-vistelse IÖV-utsluss Frigivningspermission Besökspermission Långtidspermission obsolet Utevistelseformer Korttidspermissioner Normalpermission Lufthålspermission Träningspermission 23

27 4.1 Korttidspermission Korttidspermissioner är utan tvekan den vanligast förekommande utevistelsesformen och står för en mycket stor del av de cirka 40 permissioner som beviljas årligen. 38 Termen korttidspermission är i själva verket en samlingsbenämning för samtliga former av permissioner som inte är långvariga. I dagsläget förekommer tre olika former av korttidspermissioner; normal-, särskild- och lufthålspermission. I 32 i lagen om kriminalvård i anstalt regleras korttidspermissionerna. Dessa regler kompletteras främst av 12 i förordningen 1974:248 (KvaF) samt Kriminalvårdens meddelade föreskrifter och allmänna råd för permission och då i första hand KVFS 2006: Generellt för samtliga permissioner och vistelser utanför anstalten är att de skall planeras och förberedas väl. En faktor som är särskilt viktig är under vilka förhållanden som permissionen skall avlöpa. I samband med förberedelserna skall beslut tas angående de villkor som skall reglera vistelsen utanför anstalt. En permission kan nämligen villkoras på så sätt att permittenten endast får vistas på en särskild ort, avkrävs anmälningsskyldighet eller liknande. Under denna förberedelsefas kan beslut tas om att permittenten skall stå under bevakning. Med det menas att den intagne under hela permissionen står under bevakning av minst två kriminalvårdstjänstemän. Om det inte är två kriminalvårdsmän med under permissionen utan endast en anses permittenten stå under tillsyn Normalpermission Syftet med normalpermissioner är att underlätta den intagnes anpassning i samhället. 40 Tanken är att den intagne under något så när regelbundna former skall hålla kontakten med livet utanför anstalten och ha möjlighet att träffa familj och vänner. Normalpermission, som tidigare gick under benämningen regelbunden permission, regleras i 32 KvaL. Regelbunden permission är egentligen en mer rättvisande benämning eftersom normalpermissionen är långt ifrån att vara den vanligaste utevistelseformen samt det faktum att den skall utnyttjas med en viss regelbundenhet. Idag så utgör normalpermissionerna knappt femtio procent av alla beviljade permissioner. Antal påbörjade normalpermissioner enligt 32 KvaL år beviljades permissioner. KOS Kriminalvårdens officiella statistik 2004 s KVFS 2006:20 kap prop. 1974:20 s KOS Kriminalvårdens officiella statistik 2004 s

28 Säkerhetsklass Sluten Öppen Summa Riskbedömning Tanken är att den intagne skall beviljas normalpermission med ett regelbundet intervall efter det att han genomfört sina första normalpermissioner utan anmärkningar. För att den intagne skall kunna beviljas normalpermission krävs att ett flertal faktorer uppfylls. För det första är det nödvändigt att det inte föreligger påtaglig fara för fortsatt brottslighet verksamhet eller avsevärd fara för annat missbruk. 42 Vid bedömningen om fara för annat missbruk föreligger skall hänsyn tas till om den intagne vägrat att lämna urinprov enligt 52 KvaL eller nyttjat narkotika eller förfarit olagligt med narkotika. 43 Detta tillägg till ursprungstexten tillkom Enligt propositionen som föregick tillägget konstaterades att regelbunden korttidspermission, nuvarande normalpermissionen, inte regelmässigt skulle beviljas den som övertygats om att ha nyttjat eller förfarit olagligt med narkotika på anstalt. 44 Här är det dock viktigt att påpeka att det måste vara styrkt att missbruk föreligger. I enlighet med detta kan en vägran till urinprov, vilket är ett verktyg som används för att fastställa påverkan, inte jämställas med en styrkt påverkan. En vägran får dock andra konsekvenser som redovisas längre fram i texten. Det bör även tilläggas att ett positivt prov i sig inte är bevis för påverkan och om den intagne nekar till att ha använt narkotika krävs en samlad bedömning, där provet förvisso har en tung bevisverkan. Likaså kan en intagen som försökt omöjliggöra en provtagning få en ny möjlighet till prov eftersom provsabotaget i sig inte styrker påverkan. 45 Innan permissionsbeslut får tas måste en individuell riskbedömning ske i varje fall. Syftet med denna riskbedömning är att få en bild av den intagne så att det blir möjligt att bedöma risken till fortsatt brottslighet och annat missbruk under anstaltsvistelsen. Enligt permissionsföreskrifterna skall särskild hänsyn tas till faktorer som exempelvis arten och omfattningen av den tidigare brottsligheten och strafftidens längd. 46 Utöver detta skall hänsyn dessutom tas vad gäller den intagnes personliga förhållanden, eventuellt missbruk, psykiska störningar och under vilka förhållanden som permissionen skall avlöpa. 42 KvaL 1974: samt KVFS 2006:20 s KVFS 2006:20 s prop. 1981/82:141 s KVVFS 1998: KVFS 2006:20 s