Några avslutande kommentarer

Transkript

1 Några avslutande kommentarer De fyra aktörer som uppmärksammas här befann sig alla nära de historiska händelserna och hade goda kunskaper om vad som rörde sig under ytan. Deras egna ageranden saknade inte betydelse, men var naturligtvis marginella i ett större sammanhang. Alla hade personliga tillkortakommanden som begränsade deras handlingsramar, men också viktiga mål som de lyckades uppfylla Tsarens besök i Stockholm: Hjalmar Branting var tvungen att vara försiktig när han kritiserade den svenska polisen och Högerregeringens samarbete med Tsarryssland Brantings socialdemokrater stod nästan ensamma i sin kritik av tsarbesöket. Liberalerna valde att ligga lågt förutom enskilda liberaler som Eliel Löfgren, som bland annat kritiserade rättsproceduren kring utvisningen av ryska anarkister. Det var i efterdyningarna till det ryska imperiets kris kring 1905, Tsarens anhängare hade återvunnit styrka och den ryska ekonomin växte kraftigt. Stora svenska företag investerade, en färjeförbindelse med Riga i Baltikum hade just öppnats och det var inte läge för domstolen att ta upp asylrätten och Ochranans ageranden på svensk mark. Även om det gällde mord på öppen gata. Eliel Löfgren, liberal riksdagsman Gustaf Lidberg, chef för detektiva polisen Gustaf Lidberg hade övertagit rollen som förste stadsfiskal i Stockholm 1908 med ansvar för den detektiva verksamheten, en befattning som han behöll till Tjänsten som förste stadsfiskal gav honom stor makt över polisutredningar kring viktiga kriminalmål, utvisningsärenden och tryckfrihetsmål. Lidberg hade ett stort kontaktnät i det internationella polisväsendet. Branting namnger bara Lidbergs kollega Lars Stendahl, Lasse med påken som är Brantings favorit som motståndare. Men som andre stadsfiskal har Stendahl inte något direkt ansvar. Anklagelserna om bestickning lyckas han inte driva vidare även om hans politiska retorik är hård. Lidberg begick förmodligen inga formella fel, han kunde snabbutvisa ryssar bara av den anledningen att de inte anmält sig till myndigheterna regelbundet. Men det fanns en underström av kritik som kommer till uttryck i DN:s 50-års- hyllning : Stadsfiskal Gustaf Lidberg fyller 50 år idag och den händelsen kan naturligtvis inte gå obemärkt förbi. Den plats han intar i samhället tillhör ju de mera framskjutna han är alla dåliga människors skräck och vill vara alla goda människors värn och dessutom upprätthåller han jämte utrikesdepartementet och kommerskollegium Sveriges förbindelser med utlandet. Särskilt är detta fallet med Ryssland, och stjärnkartan på hans bröst visar också att hans tjänster och förtjänster är högt skattade österut.

2 1914 En senare rättegång i april 1914 rättar till några misstag i Lidbergs summariska snabbutredning 1909 och den ryske provokatören pekas ut och en svensk medhjälpare blir dömd publicerar bokförlaget Bonniers i sina månadshäften detektivchefens berättelser om berömda kriminalfall. Men den utlovade berättelsen om vad som hände sommaren 1909 och hur långt de ryska anarkisterna hade gått för att förbereda ett attentat mot Tsaren i Stockholm blev aldrig publicerade. Inte heller några memoarer som kunde ge klarhet i några andra fall med ryssar som varit fängslade i Sverige eller kollegiala kontakter med Ochrana Hjalmar Branting befinner sig i Petersburg när Lenins grupp anländer till Stockholm. Enligt Catherine Merridales bok om Lenins resa (Historiska Media 2017) har man glömt bort viseringsfrågan för att få tillstånd att resa genom Sverige i april Det löser sig snabbt genom några telefonsamtal till det svenska utrikesdepartementet och den svenska regeringen gav sitt godkännande. För att förstå den svenska beslutsgången och vad det fick för reaktioner i Sverige finns det inte några längre resonemang från Merridale. Det var framför allt Storbritannien som ville förhindra att ryska exilrevolutionärer återvände hem medan den tyska generalstaben ville utnyttja bolsjevikernas medverkan till separatfred på östfronten. Socialdemokraten kritiserade bolsjevikernas resa den 15 april för att den vågat träda i förbindelse med den tyska regeringen. Resan genom Sverige fick i efterhand en mytologisk karaktär. Några veckor efter Lenin kom 300 exilryssar till Trelleborg, de flesta mensjeviker(som Martov) eller socialrevolutionärer. Avgörande för Lenins försprång i kampen om makten var de tyska pengar som finansierade bolsjevikernas kampanjer. Svenska Dagbladet kallar Branting för en krigsagitator när han återvänt från Ryssland, samma datum som Lenins hemresa och besök i Stockholm får en neutral presentation. Branting angrips inte bara från högern utan även från den grupp som håller på att bilda vänstersocialdemokratiska partiet. I det pågående världskriget hörs pro-tyska tongångar från Carl Natanael Carleson: Ej utan en bismak av hyckleri låter däremot Hr Branting påskina att ingenting är att hoppas av de tyska arbetarna......alltså för freden och en radikal maktomläggning i det inre och det yttre i både Tyskland och Ryssland den ryska revolutionen bör icke få hejdas av ententens politiker, kapitalister och agenter...

3 Carl Natanael Carleson Fredrik Ström Carl Lindhagen Ture Nerman mottagningskommittén för Vladimir Lenin i Stockholm, Zeth Höglund satt i fängelse. Vänstersocialdemokraterna är en heterogen samling politiker, Zeth Höglund och Ture Nerman träffade Lenin i Schweiz när Zimmerwaldrörelsen bildades. Första världskriget radikaliserade opinionen men det fanns inhemska frågor som också var av betydelse. Snart uppstår splittring bland hemma bolsjevikerna och de flesta återvänder efterhand till Socialdemokratiska partiet. Men under revolutionsåren och inbördeskriget var vänstersocialdemokraterna en mycket aktiv grupp i sitt stöd till bolsjevikerna, på jämbördig nivå och med nära personliga kontakter för främjande av ett politiskt erkännande och för handelsförbindelser med Sverige. Bankiren Olof Aschberg arbetade i samklang med både Branting och vänstersocialdemokraterna. Det gick ett rykte om att Aschberg skulle varit med redan i april 1917 med att förmedla pengar till Lenin-gruppen, men han dementerade att Nya Banken skulle ha varit inblandad. Till en början verkade Aschberg för ett lån på 2 miljoner till Kerenskijs regering, men när bolsjevikerna tog makten bytte han genast fot och verkade för att så snart som möjligt öppna handelsförbindeler Aleksander Kan skrev en bok om Hemmabolsjevikerna 2005 och tog upp ny forskning om Hjalmar Brantings stöd till mensjeviker som Akselrod och till socialrevolutionärer. Han stödde

4 även Kerenskij och hjälpte hans familj. Det handlade om små penningsummor, man kanske kan se det mer som ett socialt stöd än som stöd till ett fortfarande möjligt politiskt alternativ. Brantings förra partikamrater besökte Petersburg i Januari 1918 för att fördjupa samarbetet och för handelsförbindelser med Sovjetunionen. I februari 1918 höll Aschberg ett tal i Hornsbergs hage om att det inte gick an att resonera att vi måste vänta tills lugnare förhållanden inträtt, ett tal som han visat i förväg för Branting. Den röde bankiren Olof Aschberg hade goda kontakter med både Hjalmar Branting och med Vänstersocialdemokratiska partiet, var med och förhandlade med bolsjevikernas representanter för utrikeshandeln Krasin och senare Litvinov. Aschberg hade sedan Ryssland (Sovjetunionen) som sitt viktigaste arbetsfält under början av 20-talet och NEP-perioden tills utrikeshandeln hamnade under statligt monopol Under den socialdemokratiska partikongressen 1920 var det främst Hjalmar Branting som försvarade Aschbergs roll i Nya Banken när flera av de högsta socialdemokratiska funktionärerna blev anklagade för korruption och andra oegentligheter i olika export- och importaffärer. Kritiken var hård från många av delegaterna på kongressen och några av de mest komprometterade fick avgå från sina poster., men frågan om det tidiga stödet till bolsjevikerna var inte uppe för diskussion. Hjalmar Branting blev finansminister i den liberala Edens ministär 1917 men hans egna insatser blev inte särskilt lyckade. Branting hade ingen talang för att sköta finansiella frågor. Han var frikostig med att dela ut bidrag till behövande och hade svårt att sköta sin egen privata ekonomi. Aschberg hjälpte honom att reda ut de privata affärerna, och han klagade också på att det var svårt att kontrollera de som använde sig av banken när vinstnivåerna var så höga i slutet av kriget. Svenska företag med verksamhet i Ryssland/Sovjetunionen drevs av olika intressen vad gäller kompensationer och handel. En ny svensk-rysk kapitalgrupp gjorde ett genombrott mot bojkotten av Sovjetunionen genom en stor industriorder på lokomotiv mot betalning i guld. Aschberg skrev memoarer med en ingående beskrivning av sin egen roll. Erik Palmstierna, sjöminister och utrikesminister under Brantings tid kritiserade Aschberg hårt för samröre med bolsjevikerna. Det finns ingen mer oberoende biografi som tar upp Aschbergs roll, men han förefaller ha varit mera eklektiker än leninist. Sverige tjänade på affärerna. Handelsförbindelserna hjälpte till att mildra lågkonjunkturen och bortfallet av den tyska marknaden efter första världskriget, och 1924 var Aschberg värd för festligheterna på Saltsjöbadens hotell när det diplomatiska erkännandet av Sovjetunionen firades. Konni Zilliacus hade politiska erfarenheter från andra kontinenter med sig när han återvände till Finland. Han deltog med full kraft i den breda konstitutionella oppositionsrörelsen med namninsamlingar och internationella påtryckningar men var inte främmande för att använda våld och konspirationer med den japanske militärattachén i Stockholm för att uppnå målet Finlands självständighet. Som enda borgerliga kraften lyckades han ena de socialistiska grupperingarna i Ryssland och andra mer nationalistiska grupper i imperiet till gemensamma möten i Västeuropa. Zilliacus agerade med skicklighet och utan skrupler. Finland var den enda nationella frigörelsen från imperiet som överlevde hela sovjetepoken, men man lyckades inte undvika ett uppslitande inbördeskrig Inte särskilt mycket finns skrivet om det stöd Zilliacus fick under sin exiltillvaro i Sverige och hur man ställde sig till den aktivistiska linjen. Genom en uppmärksammad serie föredrag vintern 1891 framträdde Palme offentligt i Finlandsdebatten, och det är uppenbart att detta engagemang påverkade såväl hans stigande försvarsintresse som hans allmänna utrikespolitiska preferenser. I Thules kassavalv förvarade Palme de från Finland landsflyktigas arkiv och medverkade även i deras hemliga brevväxling och

5 smuggling av litteratur. På nyåret 1918 deltog Palme i bildandet av en kommitté till stöd för de vita i Finland. Som dess ordförande utövade han påtryckningar på den svenska regeringen för att få den att engagera sig officiellt genom att utrusta frivilliga och sända vapen, eventuellt också intervenera. (Svenskt biografiskt lexikon) Sven Palme Under första världskriget och långt in på 20-talet var Sven Palme ordförande in Svensk-Tyska föreningen och mer än någon annan Tysklands röst i Sverige. När han skriver en nekrolog om Zilliacus uppehåller han sig kring de fredliga aktionerna i slutet på 1890-talet och väljer att undvika eller förtiga annat som han borde haft goda kunskaper om, eftersom Zilliacus var en flitig gäst i Palmes hem. Kanske kan intresset för Zilliacus leda till att man lite mer belyser förvecklingarna inom den finska exilgruppen och svenska understödjare som Palme och Gösta Mittag-Leffler med flera. Vladimir Burtsev drabbades personligt hårt av Ochranans förföljelser. Han lyckades på egen hand avslöja flera av den hemliga ryska polisens agenter och deras samarbeten internationellt. Men vad gäller Sverige och Finland utlovade han mer avslöjanden än han kunde åstadkomma När journalister från högerpressen besökte honom i Paris begärde de dementier av anklagelser mot stadsfiskalen Lars Stendahl. Burtsev påstod att det fanns komprometterande material och att det också handlade om kontakter med ochranas agenter som Hartling-Landesen i fallet med den ryske studenten Tscherniak, som dog av förgiftning på en svensk båt. Några bevis lades aldrig fram. I Sverige publicerades bara några enklare pamfletter av Burtsev, en utlovad bok om Ryssland 1918 publicerades aldrig av Andelsförlaget (Natur och Kultur) och det är osäkert om manuskriptet någonsin blev översatt och vad det motsvarar i hans ryskspråkiga utgivning. Den svenska detektiva polisen var misstänksam mot Burtsev och bevakade honom noggrant de månader han befann sig i Sverige, men det finns bara spridda anteckningar bevarade. Burtsevs försök att ena motståndet mot bolsjevikerna ledde honom att stödja de vita generalerna i inbördeskriget på ett sätt som gjorde honom politiskt omöjlig i ett närmare samarbete. Sergei Cyon var officer på Sveaborg både 1906 och Men det var inte militära meriter som gjorde att han fick en central ledarroll. Hans insatser bidrog delvis till att hålla den ryska militärbasen utanför ett ingripande i det finska inbördeskriget. Men han betraktades med stor misstänksamhet från flera håll och han hade ingen framgång med att organisera en demokratisk opposition i exil när han hamnade i Sverige Trots att han bodde i Sverige under lång tid är han närmast bortglömd, men han har på senare tid uppmärksammats mer i dokumentationen omkring Sveaborgs historia, och mer kan framkomma när ryska källor blir översatta. Det finns också självbiografiska anteckningar som inte har översatts från ryska. Cyons roll som analytiker av Rysslands militära kapacitet, hans missbedömningar från april 1914, blir ihågkomna även 1917, när Svenska Dagbladet angriper Hjalmar Branting.