2.10 ONSDAGSSERIEN 3 Musikhuset kl

Transkript

1 2.10 ONSDAGSSERIEN 3 Musikhuset kl Hannu Lintu, dirigent Alina Ibragimova, violin Magnus Lindberg: Chorale 6 min Alban Berg: Konsert för violin och orkester (Till minnet av en ängel) 25 min I Andante Allegretto II Allegro Adagio Coda PAUS 20 min Ludwig van Beethoven: Symfoni nr 4 B-dur op min I Adagio Allegro vivace II Adagio III Menuett (Allegro vivace) Trio (Un poco meno allegro) IV Allegro ma non troppo Paus ca kl Konserten slutar ca kl

2 MAGNUS LINDBERG (f. 1958): CHORALE Chorale fungerar utmärkt också som en självständig komposition men är ursprungligen tänkt att spelas i samband med Alban Bergs violinkonsert. Lindbergs stycke fick sitt uruppförande i Leicester år Philharmonia Orchestra leddes av Esa-Pekka Salonen och då hade musiken också rollen av introduktion till Bergs konsert. Idén går ut på att Lindberg har byggt Chorale på samma protestantiska koral arrangerad av Johann Sebastian Bach som Berg byggde slutet av konserten på och där den sjunker djupt i de lägre registren och stiger till stratosfäriska höjder. Lindberg skrev sin version av koralen nästan 70 år efter Berg. Under talen tillägnade han sig en ståtligt klingande stil med präktig orkestrering som med åren blivit mycket bekant för konsertpubliken. Sålunda nalkas han inte heller Bachs koralversion på samma sätt som Berg med förkärlek för en tunn linje utan snarare via mäktiga, färgstarka klangblock. Icke desto mindre bygger han mycket på enskilda stämmor och på självständigt rörliga skikt som bildas av dem. Han bygger ett slags sex minuter lång miniatyrsymfoni, som utgår från den ursprungliga koralen, befriar sig från den och återvänder till den i rikhaltig flerdimensionell terräng. Med risk för att ta till en kliché känner jag mig frestad att kalla den för kalejdoskopisk: tempona, texturerna och karaktärerna är fantastiskt varierande men klangen och gestalten förblir till väsentliga delar de samma, precis som då man vrider på ett kalejdoskop. 2 ALBAN BERG ( ): KONSERT FÖR VIOLIN OCH ORKESTER I februari 1935, under sitt dödsår, fick Berg av den amerikanske violinisten Louis Krasner en beställning på en konsert. Han tände på idén och tog itu med uppdraget omedelbart men arbetet löpte inte så väl av någon anledning. I april kom budet om den 18-åriga Manon Gropius död. Hon var dotter till Gustav Mahlers änka Alma Maria och arkitekten Walter Gropius. Berg blev djupt skakad och chocken fick utlopp i en stark inspiration som ledde till att konsertprojektet verkligen kom i gång med full fart. Violinkonserten blev färdig i augusti och fick sitt uruppförande i början på nästa år vid ISCM:s (Det internationella sällskapet för nutida musik) årsmöte i Barcelona, men Berg hann aldrig höra konserten. Han dog på julaftonen. Han dedicerade konserten till minnet av en ängel och avsåg därmed Manon Gropius, men vid de första framförandena fungerade konserten lika väl som musik till minnet av kompositören själv som var bara 50 år gammal vid sin död. Efter Bergs änkas död på 1980-talet uppdagades ett annat program som kompositören ville hålla hemligt. Det har dels med kompositörens ungdomskärlek att göra och dels med en senare hemlig älskarinna, fru Hanna Fuchs-Robettin. Denna nya tolkning är omtvistad. Bergs violinkonsert omfattar två satser som bägge i sin tur är tudelade. Första satsen består av ett lugnt spinnande Andante (enligt Berg porträtt-

3 tet av en ängel ), som har dold potential under sitt behärskade yttre, samt ett Allegretto med dansanta ländlerassociationer som för tanken både bakåt och framåt. De nostalgiska dragen betonas av lånet av en folklig vals från Kärnten som lindas in i minnets dis. Andra satsen för genast lyssnaren mitt in i ett stort drama. Det slitande, kraftfulla Allegrot som är uppbyggt som en ackompanjerad kadens beskriver den ödesdigra sjukdomen. Efter en förkrossande kulmen övergår musiken i ett förklarat Adagio, som genomgående bygger på en koralmelodi. Melodin hörs både i Bergs eget arrangemang och i en harmonisk gestalt som följer Bach. Den behandlas litet på samma sätt som dodekafoniskt radmaterial, men det viktigaste är trots allt att vara robringande och uppnå himmelsk frid i sluttakterna. LUDWIG VAN BEETHOVEN ( ): SYMFONI NR 4 B-DUR OP. 60 Den fjärde symfonins mest markanta egenskap är kanske dess godmodiga livfullhet, men en lika njutbar egenskap är även dess perfekt behärskade stilrenhet. I många avseenden hör denna symfoni vad formen beträffar verkligen till sin tids yppersta symfonier. Den är i väsentlig grad en mera modern komposition än Haydns och Mozarts sista stora symfonier men har ett liknande glödande olympiskt ljus. Första satsen börjar med en långsam introduktion som trevar sig fram i varierande tonala landskap utan att finna någon riktigt fast punkt. Den letande stämningen framhäver starkt den följande grundmurade känslan av säkerhet i allegrot: övergången sker visserligen inte i ett snabbt snitt utan är en aning utdraget, men kontrasten är speciellt skarp vad stämningen beträffar. Det inledande allegrot i Beethovens fjärde symfoni kör i gång som en fyrverkeripjäs. Satsen domineras tidvis av en roligt smygande pianissimotextur som osökt för tankarna till en avvaktande kurragömmalek. Huvuddelen har trots det ett glatt rusande tempo till vars charmiga profil den detaljerade temagestaltningen bidrar. Den långsamma satsens skönhet har svalt stilfull karaktär men saknar ändå ingalunda vare sig glöd eller energi. Energin upprätthålls av ett studsande rytmmotiv som hörs för första gången i första takten som en oskyldigt klingande ackompanjerande figur. Typiskt nog för Beethoven och hans efterföljare växer detta obetydliga motiv i betydelse till stora mått och elektrifierar hela satsen som byggts upp kring en klassisk melodi så att den till sist slutar otypiskt i ett crescendo och fortissimostötar. Scherzot har äkta beethovenskt rytmisk puls och spark. Dess mycket mer lyriska triodel spelas två gånger vilket här sker för första gången i symfonins historia. Finalen är impregnerad med humor som ibland kan vara ganska frejdig. Det litet hostande, ständigt snurrande första och det barnviseliknande trallande andra temat genererar en rejäl dos av glädje i människans vardag tills symfonin får det överraskande slut som den är värd. Jouni Kaipainen (sammandrag) 3

4 HANNU LINTU Hannu Lintu, på vilket sätt är Magnus Lindbergs Chorale och Alban Bergs violinkonsert besläktade med varandra? Magnus komposition är en introduktion till Bergs konsert. Det finns överraskande få verk av detta slag. Jag tycker att idén är fascinerande: man tar en klassiker och så komponerar man ett nytt verk som tematiskt ansluter sig till detta och inspirerats av dess anda. Exempelvis Sjtjedrin har komponerat en uvertyr till Beethovens nionde symfoni och Mikko Heiniö har komponerat ett verk som heter Envelope, som innesluter Haydns trumpetkonsert. Lindbergs Chorale är en introduktion till Bergs violinkonsert. Det är ett kort, kompakt verk med en väldig mängd information och med detta lindbergska sound som här är av yppigaste slag. Bachs koral Es ist genug har spunnits in i Magnus stycke på ett synnerligen förnämligt sätt. Någon kunde kanske ställa frågan varför man skall lyfta fram en koral som i form av ett slags överraskande apoteos dyker upp först i slutet av konserten. Jag tycker att dessa två verk bildar en fin krets som slutar i samma punkt som de började. Koralens betydelse har bara förändrats på vägen. Därtill väcker Lindbergs verk skickligt förväntningar som kräver att man absolut måste få höra Bergs konsert. Bergs violinkonsert är inte heller vilken konsert som helst den är fulladdad med myter. Den är mytisk på många olika nivåer. För det första naturligtvis genom bakgrundsberättelsen en död, ung, vacker flicka som därtill råkar vara dotter till Gustav Mahlers änka och en berömd arkitekt. Konserten hör till tonsättarens allra sista verk och han fick aldrig själv höra den. Den uruppfördes först efter hans död under kollegan Anton Weberns ledning. Till råga på allt var det uppenbarligen så att Berg inte hann fullborda operan Lulu på grund av att han började komponera violinkonserten. Och så har vi denna Bachkoral som kommer med på slutet som ett befriande element. Få konserter har i sin tillkomsthistoria och i sin struktur så många legendbyggande ingredienser av musik- och kulturhistorisk betydelse. Konserten hör enligt mig till Bergs mest tillgängliga verk. Jag har alltid upplevt det litet problematiskt att nalkas t.ex. Tre orkesterstycken eller t.o.m. Lyrisk svit, i vilka Berg betonar expressiviteten och tekniken på mänsklighetens bekostnad. I konserten, liksom även i operorna, finns det däremot någonting som tilltalar en mycket djupt. På vilket sätt ansluter sig Beethovens fjärde symfoni till dessa två stycken? Tanken är den att eftersom den förra delen av konserten är så djup, rivande, tankeväckande och expressiv, så behövs det ett ljust och befriande element i den senare delen, så att säga som ett glas vatten efter alla dessa absintångor. Fastän Eroicans första sats ofta anses representera de klassiska idealens höjdpunkt, tycker jag att fjärde symfonin är den mest klassiska av 4

5 Beethovens symfonier. Jag älskar mest kompositionerna i Beethovens mellersta period. På det melodiska planet har de en alldeles speciell nobless. De senare kompositionerna har givetvis ett visst djup medan de tidiga har en viss energi. Första och andra symfonin bygger på arvet efter Haydn, trean är revolutionär och förromantisk, men fyran är den i vilken den troskyldigaste och klaraste klassicismen kommer bäst till uttryck. Inte ens den långsamma satsen, fastän den är ett adagio, är något massivt beethovenskt adagio utan den är på ett visst sätt lätt, mild och sångbar. Att spela wienklassiker är för mig även ett sätt att utveckla relationerna till RSO. Jag har alltid varit intresserad av förhållandet mellan tempo och karaktär. Hos wienklassikerna och hos de tidiga romantikerna är detta någonting ytterst väsentligt. RSO och jag har ännu inte spelat wienklassiker tillsammans så ofta men nu kommer då Beethovens fjärde och senare hans nionde symfoni. Med kombinationen Berg-Beethoven är vi således ute efter kontrast men å andra sidan är de ju även kompositörer från samma kulturkrets med bara ett hundra år mellan verken. Den värld som Berg föddes till var ännu densamma som Beethoven lämnade efter sig. Intervjuare Lotta Emanuelsson ALINA IBRAGIMOVA Till den ryskfödda violinisten Alina Ibragimovas repertoar hör såväl barockmusik som nya beställningsverk spelade på moderna och på periodinstrument. Hon har uppträtt med bl.a. London Symphony Orchestra, Deutsche Kammerphilharmonie Bremen, Stuttgarts radiosymfoniker, Philharmonia Orchestra samt alla BBC:s orkestrar. Hon har samarbetat med dirigenterna Valerij Gergijev, Vladimir Jurowski, Osmo Vänskä, Tugan Sohijev, m.fl. Till kommande höjdpunkter hör Schumanns violinkonsert med London Symphony Orchestra, Bergs violinkonsert med Bergens filharmoniska orkester och WDR-symfoniorkestern, Beethovens violinkonsert med Seattle Symphony Orchestra och Mendelssohns violinkonsert med Deutsche Kammerphilharmonie Bremen och Hallé Orchestra samt Sibelius violinkonsert på turné i Australien och Nya Zeeland. Ibragimova har spelat solo och tillsammans med pianisten Cédric Tiberghien i de mest kända konsertsalarna i världen: Wigmore Hall, Concertgebouw, Musikverein, Carnegie Hall samt vid många festivaler. Ibragimova har fått ett flertal pris. Hon har spelat in skivor för skivmärket Hypérion. Hon trakterar en Anselmo Bellosio-violin från år

6 RADIONS SYMFONIORKESTER Radions symfoniorkester (RSO) är Oy Yleisradio Ab:s orkester med uppgift att producera och befrämja finländsk musikkultur. Orkesterns nye chefsdirigent är Hannu Lintu. År 1927, ett år efter Rundradiobolagets grundande, bildades en tiomanna ensemble som utvidgades till en fulltalig symfoniorkester på 1960-talet. Orkesterns tidigare chefsdirigenter är Toivo Haapanen, Nils-Eric Fougstedt, Paavo Berglund, Okko Kamu, Leif Segerstam, Jukka-Pekka Saraste och Sakari Oramo. Saraste och Oramo är RSO:s hedersdirigenter. Den nya inhemska musiken utgör en viktig del av RSO:s repertoar. Varje år uruppför orkestern ett flertal verk som beställs av Yle. Till RSO:s uppdrag hör också att göra friköpta inspelningar av all inhemsk orkestermusik. Under spelåret uruppför orkestern sex inhemska verk som Yle beställt. RSO har spelat in på skiva musik av bl.a. Eötvös, Nielsen, Hakola, Lindberg, Saariaho, Sallinen, Kaipainen och Kokkonen samt premiärskivinspelningen av Armas Launis opera Aslak Hetta. Orkesterns inspelningar har fått betydande pris bl.a. av BBC Music Magazine och Académie Charles Gros. Skivan med Lindbergs och Sibelius violinkonserter (Sony BMG) där solostämman spelas av Lisa Batiashvili fick MIDEM Classical Award Samma år valde New York Times orkesterns andra Lindbergskiva till årets skiva. RSO turnerar regelbundet på olika håll i världen. Under spelåret åker orkestern ut på turné i Mellaneuropa under Hannu Lintus ledning. RSO:s radiokanal är YLE Radio 1 som radierar alla orkesterns konserter. I allmänhet sänds både de inhemska och utländska konserterna direkt. På webbsidan yle.fi/klassinen kan konserterna avnjutas live med hög upplösning. 6