Fjärrvärme Andromeda

Transkript

1 Fjärrvärme Andromeda Baggensgatan gamla stan, stockholm Arkeologisk schaktövervakning SR 1214 Anna Bergman Stadsmuseet rapporterar 123

2 Omslagsbild: Schaktet sett mot söder och valvhjässan K 201. Foto M. Ek. SSM Stadsmuseet Box Stockholm Rapportförfattare: Anna Bergman Foto: Anna Bergman, Emmy Kauppinen, Mattias Ek Grafisk form: Cina Stegfors Publicering: 2017 ISBN Stadsmuseet

3 Innehåll 1 Inledning Administrativa uppgifter Sammanfattning Bakgrund Tidigare undersökningar Syfte, utförande och metod Undersökningsresultat Beskrivningar av lämningarna Fynd Tolkningar och slutsatser Källor och litteratur Bilaga 1. Kontextbeskrivningar Bilaga 2. Matris Bilaga 3. Fyndlista Bilaga 4. Arkeobotanisk analys Bilaga 5. Termer och dateringskriterier för murverk stadsmuseet arkeologisk schaktövervakning 3

4 Figur 1: Schaktet markerat med rött på ett utsnitt ur DP/Map, Stockholms stadsbyggnadskontor. 4 stadsmuseet arkeologisk schaktövervakning

5 1 Inledning Stadsmuseet i Stockholm har efter beslut från Länsstyrelsen i Stockholms län utfört arkeologisk schaktövervakning i Gamla stan med anledning av arbeten för nedläggande av fjärrvärme. Uppdrags givare var AB Fortum Värme och schaktentreprenaden utfördes av Mark och Bygg Resursen AB (MBR). Denna rapport behandlar ett schakt som drogs i Baggensgatan från Andromeda 9 till Andromeda 2 och vidare över en gård med fastighetsbeteckningen Gamla stan 1:24 fram till Andromeda 13 (SR 1214). Inom samma beslut från Länsstyrelsen ingick flera schakt fördelade på sju olika områden inom Gamla stan. Arbetet pågick under större delen av år 2016 och schakten fick separata SR-nr ( , 1475, 1476 och 1492). Dessa redovisas i sex delrapporter (två undersökningar redovisas i samma rapport). 2 Administrativa uppgifter Stadsdel: Gamla stan Fastighet: Gamla stan 1:24, Andromeda 2, Andromeda 13 Adress: Typ av undersökning: Schaktövervakning Länsstyrelsens beslut dnr: Uppdragsgivare: AB Fortum Värme Stadsmuseets dnr: 4.4/4350/2015 Undersökningsperiod: Oktober 2016 Höjdsystem: RH2000 Arkeologisk personal: John Hedlund (projekt ledare), Emmy Kauppinen, och Anna Bergman. Dokumentation: Ritningar samt numrerade fotografier förvaras i Stadsmuseets arkiv. 3 Sammanfattning Inför nedläggning av fjärrvärmerör drogs ett schakt i Baggensgatan från Andromeda 9 till Andromeda 2, och sedan vidare över gårdsmark från Andromeda 2 till Andromeda 13. I Baggensgatan påträffades endast omrörda massor. På gården dokumenterades flera murpartier samt vissa kulturlager i sektionen. Flera murpartier låg i gränsen mellan de två fastigheternas gårdsrum. Här har det funnits en mur åtminstone från 1700-talet fram till 1930-talet (K 206, K ). Murpartierna var av natursten och kunde inte dateras. Inom den del av gården som har tillhört Andromeda 2 påträffades rester av en valvhjässa av tegel, (K 201), ungefär i läget för en källare som avbildades på en ritning från Källaren hade då till stor del hamnat utanför tomtgränsen sedan en vändplan hade skapats intill Baggensgatan. Tegelstorleken och läget utanför tomtgränsen talar för en datering till 1600-tal eller äldre, en medeltida datering är möjlig. En del av en murkärna (K 202) strax söder om valvet överlagrades i sektionen av ett kolrikt lager (K 205) där två medeltida keramik fragment tillvaratogs. Om lagret var avsatt på platsen eller tillhörde omrörda fyllnadsmassor /rasmassor kan inte avgöras. I schaktets norra ände påträffades ytterligare en murad lämning som innehöll tegel, varav åtminstone några av medeltida dimensioner. En hovslagarverkstad uppfördes på gården vid 1800-talets mitt och stod kvar till 1930-talet då all bebyggelse ovan mark revs, inklusive den medeltida Själagården längs Själagårdsgatan. Några säkra spår av 1800-talsbebyggelsen påträffades inte. 4 Bakgrund Gården har tidigare varit uppdelad mellan de två fastigheterna Andromeda 13 (f d 1) och Andromeda 2. Båda tomterna har varit bebyggda med äldre stenhus som revs på 1930-talet. På tomten Andromeda 2 låg Själagården från tidigt 1400-tal fram till reformationen. Det var en institutionsbyggnad som tillhörde altarstiftelsen Själakoret i Storkyrkan. Stiftelsen delade ut allmosor till fattiga, men erbjöd också åldringar kost och logi mot betalning. Själagårdar fanns i flera svenska städer och i Stockholm är den belagd från 1421 (Dahlbäck, 1987, s 154 f ). På granntomten Andromeda 13 låg under medeltiden ett hus som enligt Tord O:son Nordberg tillhörde Vårfrugillet, ett förmöget gille som hade Tyska köpmän som medlemmar (Nordberg 1975, s 63). År 1666 flyttade stadens trivialskola in i Själagårdshuset och sannolikt uppfördes då en flygel på gårdens norra del (Nordberg, 1935, s 63, 97ff ). stadsmuseet arkeologisk schaktövervakning 5

6 Stadsarkitekten Johan Eberhardt Carlberg lade 1730 fram ett förslag på hur en del av skolans gård skulle kunna användas som vändplats för att öka framkomligheten på Baggensgatan vid brand (Ahnlund 1984, s 97f ). Så skedde också, vilket syns på den indragna tomtlinjen på en ritning från 1761, se figur 2. Ritningen visar även att det då låg en källare under vändplanen, dit en trappa ledde ner från skolgården. Källaren omnämndes i fastighetens äldsta brandförsäkring som tecknades 1759 och bör av läget att döma ha anlagts innan vändplanen skapades (BrK 1759:419). Grannfastigheten Andromeda 13 brandförsäkra- des första gången 1747 av kommissarien Matthias Bäckman. Den bestod av två sammanbyggda hus med skilda ingångar. På stora gårdsrummet fanns det en stenlagd brunn men ingen övrig gårdsbebyggelse (BrK 1747:659). År 1754 lämnade en senare ägare, tobaksfabrikör Anders Nordström, in en ansökan om att bebygga den lediga gårdstomt som tillhörde hans hus, se figur 3. Bilden visar muren mot gården som tillhörde Andromeda 2 till höger i bild (svart), och den planerade nybyggnationen i rött. Möjligen är det brunnen som avbildas i det rundade utrymmet vid gatan. Det är tveksamt om gårdsbebyggelsen uppfördes enligt ritningen. Figur 2: Andromeda 2, planritning av bottenvåningen Efter Nordberg 1975, original i Stockholms stadsarkiv. Gatunamn, nordpil och fastighetsbeteckningar har lagts till för denna rapport. 6 stadsmuseet arkeologisk schaktövervakning

7 Figur 3: Andromeda 13. Ansökan om att få uppföra bebyggelse på gården. Bebyggelsen som senare uppfördes tycks inte helt ha överensstämt med ritningen. SSA, BNA 1754:533. stadsmuseet arkeologisk schaktövervakning 7

8 Figur 4. Nybyggnadsritning för en hovslagareverkstad på gården till Andromeda 2. Svartvit kopia i SSM:s arkiv av original i SSA, BNA 1849: stadsmuseet arkeologisk schaktövervakning

9 När brandförsäkringen förnyades 1757 uppgav Nordström att Å nyo uppbyggt utav sten uppå östra gårdsrummet 3:e st välvda källare med en järndörr. Häröver äro 2:e bodar och en portgång. Nybyggt på norra gårdsrummet ett valv och 3:e avträdesrum (BrK 1757:455). Någon brunn omnämndes inte längre, och hur det östra respektive norra gårdsrummet förhöll sig till varandra framgår inte. Skolverksamheten i Andromeda 2 flyttade 1814 på grund av att lokalerna var för små. Fastigheten köptes av sidenfabrikören Axel Goutelle, som lät påbygga både hus och flygel år 1817 (Nordberg, s 97ff.). Ombyggnaden var sannolikt mer omfattande än så, eftersom källaren under gården inte omnämndes efter det. Förmodligen hade den fyllts igen (BrK 1818:1111). En tillbyggnad ute på gården uppfördes Den innehöll en hovslagarverkstad med smedja, verkstad och skostall. På gårdens norra del fanns tre latriner och en soplår, se figur 4. Tillbyggnaden hade ingen källarvåning. Hovslagareverkstaden tycks ha uppförts enligt ritningen, se figur 5. År 1932 sålde staden fastigheten Andromeda 2 till stiftelsen S:t Nicolaihemmet, som ville uppföra ett församlingshem för gamla. Det ansågs då att inget fanns kvar av den medeltida Figur 5. Baggensgatan sett mot söder år Till höger ligger tillbyggnaden som uppfördes som hovslagarverkstad, i bildens mitt syns muren mot gården till Andromeda 13. Foto: Byggnadskontoret. SSM, C stadsmuseet arkeologisk schaktövervakning 9

10 Själagården. År 1933 påbörjades rivningen av bebyggelsen på tomten. Det visade sig då att stora delar av Själagården ändå var bevarad. De båda långfasaderna innehöll två våningar medeltida murar och det gick att urskilja de ursprungliga fönsteröppningarnas utformning och storlek, se vidare nedan. I båda gavlarna fanns spår av en hög vindsvåning ovanför, och i den södra gaveln kunde påbyggnaden av en tredje våning under 1600-talet samt en fjärde våning från 1817 urskiljas, se figur 6. En överenskommelse gjordes mellan Stiftelsen S:t Nicolaihemmet och Stockholms stad om att källarvåningen, som var så gott som orörd sedan medeltiden, skulle bevaras och hållas tillgänglig för allmänheten. Även bebyggelsen på tomten Andromeda 13 revs under 1930-talet och ersattes av dagens byggnad. Här revs även källarvåningen (Nordberg 1975, s 48f, 63). Figur 6: Spår av Själagården och senare påbyggnader kunde urskiljas mot brandmuren till Andromeda 13. Foto J. Söderberg SSM, E stadsmuseet arkeologisk schaktövervakning

11 Figur 7. Dörröppning i källaren till Andromeda 13, under rivningen SSM F stadsmuseet arkeologisk schaktövervakning 11

12 5 Tidigare undersökningar Tord O:son Nordberg och John Söderberg mätte upp källarvåningen i Andromeda 2 i samband med att bebyggelsen ovan mark revs. Det finns också några fotografier av husets gavlar mot norr och söder (se figur 6). Däremot har inga foton eller uppmätningar av långsidornas murverk påträffats, och vad rekonstruktionerna av långsidornas fasader bygger på är oklart. Dokumentationen gjordes först på uppdrag först av Rådet till skydd för Figur 8. Utsnitt ur SR kartor där grönt markerar tidigare arkeologiska undersökningar och rött markerar det aktuella schaktet. 12 stadsmuseet arkeologisk schaktövervakning

13 Stockholms skönhet och sedan för den nybildade Stadsmuseikommittén. Resultaten publicerades i en artikel i Samfundet Sankt Eriks årsbok 1935 (Nordberg 1935, s 79ff ). I Stadsmuseets arkiv finns också ett par doku- mentationsnotiser från Andromeda 13 som revs några år senare. En odaterad skiss av fasaden mot Baggensgatan visar mindre murverkspartier som inte var uppförda med något medeltida förband. Skissen är signerad John Söderberg. Det finns också Figur 9. Ritning över källarvåningen till Andromeda 13, sannolikt från 1930-talet innan huset revs. Gården och gårdshusets källare syns överst till höger i bild. Stadsmuseets arkiv, SR 923. stadsmuseet arkeologisk schaktövervakning 13

14 ett antal fotografier från rivningen, bland annat av en dörröppning i källarvåningen med valv av medeltida typ (SSM:s arkiv), se figur 7. Nordberg uppgav senare att även om huset var kraftigt ombyggt fanns den medeltida källaren bevarad fram till rivningen 1938 (Nordberg 1975, s 63). Efter 1930-talets rivningar har gården varit obebyggd och avgränsas från Baggensgatan med ett staket. Den har en egen fastighetsbeteckning; 1:241. År 1988 inträffade ett ras på gårdens södra del efter ett häftigt regn. Ett 0,5 m stort hål undersöktes av stadsmuseets arkeologer, som konstaterade att ett skadat tegelvalv fogat med kalkbruk fanns 0,4 m under gårdens marknivå. En ritning av källarvåningen till det hus som revs 1938 bifogades arkivrapporten, se figur 9 (SR 923). Ritningen visar att flera källarrum låg under gårdshusen längs Baggensgatan. Under åren 1992 till 1993 togs ett antal schakt upp i Baggensgatan. Två schakt låg i jämnhöjd med flygeln till Andromeda 2, och här påträffades endast fyllnadsmassor (se figur 8). I de två schakt som togs upp i jämnhöjd med gården påträffades endast fyllnadsmassor i det södra schaktet, medan en grundmur av natursten framkom i det norra. Muren låg parallellt med schaktets västra kant och dess toppmått låg 0,5 m under gatunivån. Den fortsatte djupare ned än schaktbotten som låg 1,5 m under gatan (Århem 2002, SR 1366). Murens ovansida var dold under rördragningar och dokumentationen består av ett fotografi som visar en ojämn mur av naturstenar. Den sammanfaller sannolikt med gårdens begränsning mot gatan innan vändplanen skapades i början av 1700-talet. SR 10 utgjordes av ett långt schakt i Baggensgatans norra hälft. Mindre murpartier påträffades i mynningen till Köpmantorget men längre söderut fanns inga bevarade lämningar, se figur 8 (SR 10). 14 stadsmuseet arkeologisk schaktövervakning 6 Syfte, utförande och metod Syftet med 2016 års undersökning var att se om arkeologiska lämningar fanns bevarade inom undersökningsområdet. Längs Baggensgatans östra sida bör den äldsta stadsmuren ha löpt och på gården till Andromeda 2 och 13 har det tidigare funnits bebyggelse av sten. Schaktet drogs i Baggensgatan från Andromeda 9 till Andromeda 2 och sedan över gården till Andromeda 13. I Baggensgatan var schaktdjupet huvudsakligen 0,9 m och schaktbredden ca 1,5 m. Här påträffades endast omrörda massor. På gården varierade schaktbredden mellan 1 och 2 m och djupet var ca 0,9 m. Den arkeologiska schaktövervakningen utfördes av John Hedlund. Schaktningen skedde med maskin och schaktbegränsningarna mättes in analogt. Murade lämningar rensades fram för hand. Inga kulturlager grävdes i plan men i schaktkanten uppmättes olika raseringslager i sektion i ett parti (S1). I ett av dessa lager togs ett arkeobotaniskt prov, vilket har analyserats av Stefan Gustafsson på Arkeologikonsult, se bilaga 4. Emmy Kauppinen har gjort delar av uppmätningarna samt registrerat fynden. Mikael Johansson har analyserat och daterat keramikfynden och Anna Bergman har mätt upp några av de murade lämningarna, samt sammanställt denna rapport. När fjärrvärmerören skulle läggas revs de övre delarna av flera murpartier, men inga murar avlägsnades helt. Bilagorna i rapporten innehåller: 1. Kontextbeskrivningar. 2. Matris. 3. Fyndlista. 4. Arkeobotanisk analys. 5. Kriterier för murverks datering.

15 7 Undersökningsresultat 7.1 Beskrivningar av lämningarna I Baggensgatan påträffades endast fyllnadsmassor men inne på gården var flera murade lämningar bevarade. K 200 fundament eller mur? På gårdens norra del påträffades vad som kan vara ett tegelfundament eller en del av en nord-sydlig tegelmur på naturstensgrund, se figur 11 och 12. Den kunde dokumenteras på en ca 2,5 x 0,8 m stor yta och fortsatte in i den västra schaktväggen. Muren eller fundamentet var synligt till 0,3 m höjd, och bestod av ett skift naturstenar och ett skift tegel. Möjligen fortsatte naturstenarna djupare under schaktbotten. Där tegelstorlek kunde mätas var den 30 x 14 x 8 11 cm. Bruket var ljusbrunt, sandigt och mycket fuktpåverkat, vilket kan ha urlakat kalken. Förband och eventuell fogbehandling kunde inte avgöras. Inga kulturlager var bevarade intill K 200 som täcktes av raserings-/utfyllnadslagret K 203. Figur 10. Schaktet markerat med grönt och murade lämningar med rött (tegel) och grått (natursten). Sektionen S1 i schaktkanten har markerats med pilar. stadsmuseet arkeologisk schaktövervakning 15

16 Figur 11. K 200 sett mot väster. Skalstocken är 0,5 m lång. Foto: M. Ek SSM Figur 12. Uppmätning av fundamentet eller muren K 200 i sektion (ovan) och i plan med sektionen markerad (nedan). 16 stadsmuseet arkeologisk schaktövervakning

17 K 201, tegelvalv och naturstensmur Cirka 6 m söder om K 200 påträffades en del av ovansidan av ett helstensvalv av tegel, uppfört mot en naturstensmur, se figur 13 och 14. Valvets högsta punkt vilade på naturstensmuren som löpte i östvästlig riktning. Teglen i valvet var 16 x 8 9 cm stora (endast koppsidorna var synliga). Kalkbruket i valv och naturstensmur kunde inte skiljas åt, det var och var ljust, och homogent. Raserings- och utfyllnadslagren som överlagrade K 201 schaktades bort med maskin. K 202, murkärna K 202 utgjordes av en murkärna av bruk och naturstenar, se figur 14 och 15. Hur murkärnan förhöll sig till valvet och muren K 201 intill kunde inte avgöras, de två lämningarna låg sida vid sida. Raserings- och utfyllnadslager I schaktbotten noterades ett rödaktigt lager av tegelkross (K 204) samt ett svart kol- och sotlager (K 205), se figur 16 och 17. Lagren var även synliga i schaktkanten (sektion S1, se figur 10 och 17), och bedömdes som ett raserings- eller utfyllnadslager. Tre keramikfragment tillvaratogs från sotlagret K 205 i samband med rensning av profilen, varav två kunde dateras till tal. Lagret innehöll även en bränd, horisontell planka (K 211), och bedömdes vara yngre än murkärnan K 202 i norr och möjligen äldre än grundmuren /stenpackningen K 206 i söder, se figur 17. I lagret togs ett arkeobotaniskt prov från schaktkanten. Analysen visade på förekomsten av träkol från bland annat gran, tall, björk och ek. Provet innehöll även gott om förkolnade sädeskorn, ärtor, bönor och enbär. Innehållet tolkades som hushållsavfall, eller rester av ett förråd som brunnit ner. Säden har inte odlats inom stadsgränsen utan anskaffats via handel. Möjligen kan ärtor och bönor odlats i någon trädgårdsodling men även dessa kan införskaffats via handel (Gustafsson 2017, bilaga 4). Förutom lagren K 204 och 205 kunde flera raserings- eller utfyllnadslager urskiljas i sektionen S1. Samtliga lager var yngre än de murade lämningarna K 201 och K 202. Figur 13. K 201 sett mot väster. Rakt fram syns naturstensmuren, till höger ansluter valvhjässan. Skalstocken är 0,5 m lång. Foto: M. Ek SSM stadsmuseet arkeologisk schaktövervakning 17

18 Figur 14. K 201 och K 202 i sektion (ovan) och i plan med sektionen markerad (nedan). Figur 15. K 202, sett mot väster.. Skalstocken är 0,5 m lång. Foto: M. Ek SSM stadsmuseet arkeologisk schaktövervakning

19 Figur 16. En del av schaktet sett mot norr. Mitt i bild syns två kulturlager i schaktbotten, det röda tegelkrosslagret K 204 och det svarta sot- och kolblandade gruslagret K 205. I förgrunden ligger stenpackningen /grundmuren K 206. Foto: Emmy Kauppinen SSM Figur 17. Sektion S1 (ovan) och motsvarande del av schaktet i plan nedan. Utbredningen av lagren K 204 och K 205 i schaktbotten har markerats liksom profilens sträckning. stadsmuseet arkeologisk schaktövervakning 19

20 K 206, stenpackning eller naturstensmur I schaktets sydöstra kant påträffades en stenpackning (K 206), möjligen en delvis raserad grundmur i östvästlig riktning, se figur 18 och 19. Inget bruk var synligt kring stenarna. Stenpackningen fortsatte in i schaktkanten mot söder och öster. Mot väster Figur 18. Del av schaktet uppmätt i plan. 20 stadsmuseet arkeologisk schaktövervakning övergick K 206 i den med bruk murade K 208 utan någon tydlig övergång, förutom att K 208 inte var kallmurad. Det fanns inte heller någon tydlig avgränsning mot den kallmurade stenpackningen eller grundmuren K 207, som sträckte sig i nordsydlig riktning, se figur 18 och 20.

21 Figur 19. K 206 utgjordes av naturstenar i schaktkanten, möjligen från en riven grundmur. Vy mot sydöst, skalstocken är 0,5 m lång. Foto: M. Ek, SSM Figur 20. Vy mot öster av K 207, en stenpackning eller en del av en grundmur. I bakgrunden sträcker sig stenarna i K 206 bortåt, mot öster.till höger i bild skymtar K 208 där stenarna var murade med bruk. Foto: Emmy Kauppinen, SSM stadsmuseet arkeologisk schaktövervakning 21

22 K 208, 209 och 210, naturstenar och bruk De tre öst-västliga murpartierna K 208, 209 och 210 kan ha utgjort delar eller faser av samma öst-västliga konstruktion, se figur 18 och 21. K 208 bestod av flata kalkstenshällar blandat med naturstenar och murade med bruk. Mot norr var stenarna synliga i ett skifts höjd över schaktbotten och mot söder ca 10 cm över det släta murbrukspartiet K 209. Den senare låg upp mot stenarna i K 208 och utgjordes av en 0,8 m bred yta av murbruk med inblandning av tegelbitar, se figur 20 och 21. I söder låg K 210 som bestod av naturstenar i bruk. Möjligen låg stenarna ovanpå bruksytan K 209. Alla tre kontexter var murade med ett ljust bruk med synliga kalkklumpar och fortsatte in i schaktväggarna mot öster och väster. 7.2 Fynd Fem fynd tillvaratogs vid undersökningen. Utfyllnads- /raseringslagret K 203 innehöll enligt kontextbeskrivningen ett mycket blandat fynd material med keramik från 1400-talet och kapsyler från 1900-talet. Två fynd tillvaratogs från lagret; ett svart kakelugnskakel (F8) daterad till 1600-tal och en skärva stengods från Westerwald med blå blyglasyr (F9), daterad till 1600-tal eller 1700-tal. I det sot- och kolblandade gruslagret K 205 tillvaratogs tre keramikfragment i samband med rensning av sektionen i schaktkanten. De utgjordes av en botten till ett tyskt 1300-tals stengodskrus (F10), en skärva av ett Siegburgkrus (F11) daterad till talet och en odaterbar skärva yngre rödgods med brun blyglasering (F12). Figur 21. Rakt fram i bild syns de tre parallella murpartierna K 208, 209 och 210 mot väster. I bakgrunden sträcker sig K 207 norrut närmast i bild och K 206 bortåt, mot öster. Skalstocken är 0,5 m. Foto: Emmy Kauppinen. SSM stadsmuseet arkeologisk schaktövervakning

23 8 Tolkningar och slutsatser Tomtritningarna från 1700-talet och 1800-talet stämmer inte helt överens med dagens karta, men är ändå intressanta att jämföra med de arkeologiska resultaten. Murarna K 206 och 208 av natursten kunde inte dateras, men följer ungefär tomtgränsen mellan de två gårdar som tillhörde Andromeda 2 och 13, se figur 22. Den äldsta tomtritningen från 1754 visar att en mur markerade tomtgränsen, och en mur fanns där fortfarande när bebyggelsen revs på 1930-talet. K 200 längst i norr ligger ungefär i läget för en mur som avbildas i bottenvåningen 1849 (figur 22), men åtminstone vissa av teglen hade medeltida tjocklek. Om muren är från 1800-talet eller betydligt äldre kan inte avgöras med säkerhet. Murkärnan K 202 och tegelvalvet K 201 låg nära den källare som avbildades på gården till Figur 22. Ritning av gårdsbebyggelsens bottenvåningar på de två gårdarna fanns det endast lättare byggnader innanför gårdsmuren till Andromeda 2 (svart tunn linje), men 1849 uppfördes en smidesverkstad (grå). Längan på gården till Andromeda 13 (röd) uppfördes eventuellt inte exakt efter ritningen från stadsmuseet arkeologisk schaktövervakning 23

24 Andromeda 2 år 1761, se figur 23, svart linje. Källarens nedgång låg då på gården, medan själva källaren hade hamnat utanför gården efter att en vändplan hade skapats vid Baggensgatan. Valvet K 201 var uppfört av tegel i medeltida dimensioner. Källaren fylldes igen under tidigt 1800-tal och den senare gårdsbebyggelsen saknade källarvåning. Kontexterna K 207, 209 och 210 har inte någon tydlig koppling till den kända gårdsbebyggelsen. De kan tillhöra byggnader som inte finns avbildade på någon tomtkarta. Murarna var av natursten och kunde inte dateras. Inga lager grävdes i plan men två medeltida keramik fragment samlades in från lager K 205 vid rensning av schaktkanten. Vid framtida undersökningar bör man vara observant på att äldre murade lämningar finns på gården, och att det kan finnas bevarade kulturlager från medeltid och framåt i tiden. Figur 23. Kända källare på de två gårdarna inlagda på dagens karta. Ritningen över källaren till Andromeda 2 är från 1761 (med gårdsmuren inlagd i grått). Ritningen över Andromeda 13 från 1930-talet, strax innan gårdshusen revs. 24 stadsmuseet arkeologisk schaktövervakning

25 9 Källor och litteratur Stockholms stads brandkontors arkiv (BrK) Stockholms stadsarkiv (SSA) Stadsmuseet i Stockholm (SSM) Stadsarkeologiskt register (SR) Ahnlund, Henrik Johan Eberhard Carlberg. Stockholms stads arkitekt Stockholmsmonografier utgivna av Stockholms kommun 49. Stockholm. Dahlbäck, Göran I medeltidens Stockholm. Monografier utgivna av Stockholms stad. 81. Stockholm. Nordberg, Tord O:son Medeltidshus i Staden mellan broarna. Sankt Eriks årsbok S Stockholm. Nordberg, Tord O:son Gamla stan i Stockholm. Kulturhistorisk beskrivning hus för hus. 1. Kvarteren Achilles Glaucus. Monografier utgivna av Stockholms Kommunalförvaltning. 35. Stockholm. Århem, Barbro Baggensgatan. Arkeologisk undersökning Arkeologisk rapport, Stockholms stadsmuseum 2002:3. Stockholm. stadsmuseet arkeologisk schaktövervakning 25

26 Bilaga 1. Kontextbeskrivningar Kontextnumreringen var gemensam för flera av de fjärrvärmeschakt som omfattades av samma Länsstyrelsebeslut. Det gör att numreringen i denna rapport löper från 200 till 211 samt 223 till 225. K 200. Fundament eller mur av tegel och natursten Del av en tegelmur eller ett fundament murat med kalkbruk, synligt på en ca 2,5 x 0,8 m stor yta till 0,3 m höjd. Tre sidor var skadade, den fjärde fortsatte in i schaktväggen. Ovanpå ett skift naturstenar låg ett skift tegel. Tegelstorleken var 30 x 14 x 8 11 cm, det vill säga av medeltida dimensioner. Bruket var ljusbrunt och sandigt. Förband och eventuell fogbehandling kunde inte avgöras. K 201. Helstensvalv av tegel samt naturstensmur En del av hjässan till ett helstensvalv i tegel var synlig i schaktet på en ca 1 x 1 m stor yta. Valvet vilade i söder på en öst-västlig naturstensmur som fortsatte in i den västra schaktkanten men var riven mot öster. Valvet var rivet mot öster och väster men dess lägre delar mot norr fortsatte ner under schaktbotten. Teglen i valvet var 16 x 8-9 cm stora. Bruket i både valv och mur var ljust och homogent, vilket tillsammans med tegeldimensionerna kan tala för en datering till medeltid. K 204. Tegelkross Ett lager av tegelkross, upp till 10 cm tjockt och synligt både i schaktbotten och i schaktkanten. Tegelfragmenten var upp till 7 cm stora. Lagret grävdes inte i plan och inga fynd påträffades. K 205. Gruslager med kol och sot Lagret bestod av svart, krossat kol blandat med grus, samt innehöll även en förkolnad planka som var synlig i sektionen (K 211). Det var upp till 0,25 m tjockt och synligt i schaktbotten och i sektionen. Lagret grävdes inte i plan. Tre fynd har registrerats från lagret och kom enligt uppgift från rensning av sektionen; en botten till ett tyskt 1300-tals stengodskrus (F10) och en skärva från ett Siegburgkrus (F11), daterad till talet. En odaterbar skärva yngre rödgods med brun blyglasyr (F12), och en bukdel av en trefotsgryta där en del av ett tumavtryck kunde urskiljas. Ett makroprov från lagret genomgick en arkeobotanisk analys, se bilaga 4. K 206. Grundmur (?) av naturstenar Stora naturstenar i öst-västlig riktning var synliga längs schaktkanten i ett ca 3 m långt parti. Inget bruk var synligt mellan stenarna, som möjligen hade rasat ut från en riven mur. Muren fortsatte in i schaktkanten i öster, i väster övergick den i K 208 utan någon tydlig gräns mellan kontexterna. K 202 Murkärna Stora naturstenar blandat med mindre stenar i ett gulaktigt bruk. Inga intakta sidor var bevarade. Muren fortsatte in i den västra schaktkanten. Muren kan vara medeltida. K 207. Kallmurad grundmur (?) av naturstenar Flera större naturstenar sträckte sig över schaktet i nord-sydlig riktning och anslöt i söder mot murarna K 206 och K 208 utan någon tydlig avgränsning. Inget bruk fanns mellan stenarna. K 203. Matjord och raseringsmassor Under ca 0,3 m brun matjord påträffades raseringsmassor som innehöll tegelkross, takpannor, murbruk. I lagret förekom enligt kontextbeskrivningen keramik från 1400-tal till 1900-tal, kritpipskaft, 1900-talskakel och kapsyler från 1970-talet. Två fynd har tillvaratagits: ett svart kakelugnskakel (F8) daterad till 1600-tal och en skärva Westerwaldstengods med blå blyglasyr (F9), daterad till 1600-tal eller 1700-tal. K 208. Naturstensmur En ca 1 m bred mur uppförd dels av relativt flata gula och röda kalkstenar, dels gråsten. Muren löpte i öst-västlig riktning och stenarna var sammanfogade med ett ljust bruk med synliga kalkklumpar. Dess norra sida var synlig till ett skifts höjd, mot den södra sidan var en yta av kalkbruk anlagd (K 209). Murens sidor var något ojämna och sannolikt inte tänkta att ses ovan mark. Det fanns ingen tydlig gräns mot K 206 som utgjorde en fortsättning mot öster. I väster fortsatte muren in i schaktkanten. 26 stadsmuseet arkeologisk schaktövervakning

27 K 209. Plan yta av murbruk och tegelbitar En plan yta av murbruk med inblandning av tegelbitar. Ytan var ca 0,8 m bred och begränsades mot norr och söder av murarna K 208 och K 210. Ytan fortsatte in i schaktkanterna mot väster och öster. Bruket var ljust med synliga kalkklumpar. K 210. Naturstenmur Sträcka av gråstenar, ca 0,3 0,4 m stora. De flesta av stenarna var sammanfogade med ett ljust bruk med synliga kalkklumpar. Även mindre bitar av tegelkross ingick i muren, som tycktes överlagra den plana bruksytan K 209. K 211. Förkolnad planka Svart förkolnad planka som var synlig i sektionen i lager K 205. K 223. Raseringslager Grått grus med inblandning av kalkbruk, synligt i sektionen. K 223b. Raseringslager Grått grus med inblandning av kalkbruk, synligt i sektionen. K 224. Raseringslager Grått och svart grus med inblandning av kalkbruk, synligt i sektionen. K 225. Raseringslager Fläckar av ljust kalkbruk, synlig i sektionen. stadsmuseet arkeologisk schaktövervakning 27

28 Bilaga 2. Matris 28 stadsmuseet arkeologisk schaktövervakning

29 Bilaga 3. Fyndlista Keramiken har bestämts av Mikael Johansson på Stadsmuseet. Fyndnr Kontext Sakord Godstyp Del Datering 8 K 203 Kakelugn BIIy Kakel 1600-tal 9 K 203 Krus/kruka CII Buk 1600/1700-tal 10 K 205 Krus CI Botten 1300-tal 11 K 205 Krus CII Buk, hals 1300/1400-tal 12 K 205 Trefotsgryta BIIy Buk saknar datering stadsmuseet arkeologisk schaktövervakning 29

30 Bilaga 4. Arkeobotanisk analys Den arkeobotaniska analysen har utförts av Stefan Gustavsson på Arkeologikonsult. Inledning På uppdrag av Stadsmuseet i Stockholm har Arkeologikonsult utfört en arkeobotanisk analys av 5 jordprover från Gamla stan i Stockholm. Proverna lades i blöt och sedan vattensållades materialet genom en sållsats med en maskstorlek från 0,9 mm ner till 0,2 mm. Det förkolnade materialet lufttorkades och det subfossila växtmaterialet hölls fuktigt. Artbestämningen gjordes med hjälp av mikroskop med en förstoring av 4 till 400 gånger och med hjälp av referenssamling och referenslitteratur (bl.a. Berggren 1969, 1981, Jacomet 2006; Digital Seed Atlas of the Netherlands, Schweingruber 1978, 1990, Mork 1946, Vid urval av träkol för datering går det inte att med exakthet avgöra vilken egenålder kolbiten har. Den högsta egenåldern har den innersta årsringen medan den yttersta har den lägsta. Saknas tydlig bark är det omöjligt att avgöra kolbitens egenålder. Även kvistar kan ha hög egenålder eftersom de anläggs inne i en gren eller i en stam för att successivt kapslas in och bevaras i veden. Därför måste man utgå från trädens maximala livslängd när det gäller egenålder. Frön, nötter, knoppar, rotknölar och sädeskorn Prov 3, kontext 205, kvarteret Andromeda Provet innehöll mycket träkol från bland annat gran, tall, björk och ek. Provet innehöll även gott om förkolnade sädeskorn, ärtor, bönor och enbär (tabell 2). Skalkorn Brödvete Råg Havre Gråärt Hästböna Enbär Innehållet tolkas som hushållsavafall eller rester av ett förråd som brunnit ner. Säden har inte odlats inom stadsgränsen utan anskaffats vi handel. Möjligen kan ärtor och bönor odlats i någon trädgårdsodling men även dessa kan införskaffats via handel. Litteratur Berggren, G Atlas of seeds and small fruits of Northwest-European plant species wit morphological descriptions. Part 2: Cyperaceae. Swedish natural Science Research Council, Stockholm. Berggren, G Atlas of seeds and small fruits of Northwest-European plant species with morphological descriptions. Part 3: Salicaceae Cruciferae. Swedish Museum of natural History, Stockholm. Digital Seed Atlas of the Netherlands: seeds.eldoc.ub.rug.nl/?planguage=en Grabowski, R Cereal Husbandry and Settlement. Expanding archaeobotanical perspectives on the Southern Scandinavian Iron Age. Archaeology and Environment 28. Umeå Jacomet, S Identification of cereal remains from archaeological sites. Archaeobotany Lab, IPAS, Basel University. Opublicerat kompendium. Schweingruber, F. H Microscopic Wood Anatomy. Structural variability of stems and twiggs in recent and subfossil woods from Central Europe. Zug. Switzerland. Schweingruber, F. H Anatomy of European woods. Paul Haupt förlag, Bern, Stuttgart, Wien Tabell 2. Fördelning av förkolnade kärnor och frö i prov stadsmuseet arkeologisk schaktövervakning

31 Bilaga 5. Termer och dateringskriterier för murverk Förband De medeltida tegelförbanden utgörs av vendiskt förband och munkförband, där kopp och löp förekommer i samma skiftgång. Under 1500-talet började de så kallade renässansförbanden ersätta de medeltida förbanden, för att under 1600-talet helt dominera. Renässansförbanden blandar inte kopp och löp i samma skiftgång. Tegelstorlek Fram till och med 1500-talet var tegelstenarna mycket kraftiga, med en tjocklek på 8 9 cm. Under 1500talet började så kallat holländskt tegel att förekomma i Stockholm: små gula eller röda tegel, ca 4 cm tjocka och endast ca 18 cm långa. Från 1600-talets andra hälft och senare var teglen vanligen endast ca 7,5 cm tjocka. Tegel kunde återanvändas, och dimensionerna i sig kan inte datera en mur. Bruket och fogarna Det medeltida bruket var ljust, finfördelat och fett, med en hög kalkhalt. Eftersom murarna sällan putsades brukar fogarna vara strukna. Under 1500-talet var bruket ofta mindre finfördelat och stora klumpar av kalkbruk kan förekomma. Under 1600-talet förekommer både ljusa och bruna bruk, vissa sandrika, andra med stora synliga kalkklumpar i. Strukna ogar förekommer fortfarande under 1600-talets förra hälft men blev mindre vanligt i slutet av seklet då de flesta murar putsades och fogarna därför inte syntes. Murverk från talet kan vara svårt att skilja åt. Natursten Naturstensmurar är svåra att datera, även om brukets utseende kan ge en viss ledning. stadsmuseet arkeologisk schaktövervakning 31

32 32 stockholms stadsmuseum stadsarkivet 1