VILL DU HA EN KOPP CITRONTE?

Transkript

1 VILL DU HA EN KOPP CITRONTE?

2

3 VILL DU HA EN KOPP CITRONTE? PER ENGSTRÖM Rámus förlag Malmö

5 Contents 1. I foajén 2. Vi lämnade parken 3. Knappt förnimbar musik 4. En ny var och en 5. Musiken igen, den hördes knappt 6. Den sista detaljen 7. Vi kan inte gå redan 8. Maria 9. och regnet regnar v

6

7 1 I foajén I foajén rann en fontän lojt; som blod ur en liggande människas mun. Vi lämnade den och letade oss genom de smala, rödtapetserade korridorerna fram till vårt rum. Enkelt: dubbelsäng, en fåtölj badrum, och så en TV-apparat med sjuttiosex kanaler. Hotellet låg ett par kvarter från stadens mitt, på en stilla bakgata som var kantad av låga träd och parkerade bilar. I ett hörn låg en mindre butik, det var allt. Husen tycktes övervägande hysa kontor på bottenvåningarna och sedan bostäder. Intet liv syntes till denna tidiga lördagsmorgon. Gatan, hotellet, läget, standarden allt var som vanligt perfekt valt. Jag hade börjat tänka på sådant. Jag hade överhuvudtaget börjat tänka på saker som jag aldrig reflekterat över förut. Dagen var grå, behagligt varm. Vi kastade en blick i den lilla turistkarta vi tagit på flygplatsen för att lokalisera vår exakta position i taxin hade vi bara uppgivit adressen vi fått sneddade över ett torg, sedan genom en stor park och så var vi framme. Tavlorna hängde där som vanligt. Jag stannade till vid mina tre, fyra favoriter vid en av dem stod jag, som jag brukade, extra länge. Om det är sant att man känna när man är betraktad, så gjorde jag det. Ingen fanns i salen. När jag förstrött vände mig om mötte jag endast den veka, melankoliska blicken från Lorenzo Lottos mansporträtt från

8 2 Vill du ha en kopp citronte? Hon tecknade till mig från salen intill att hon avvek nu. Jag gick till cafeet och slog mig ner med en kopp. När hon var klar hämtade hon mig och vi lämnade muséet. Besöket var över. Vi gick in i samma park som vi passerat genom tidigare, men valde nu en annan promenad. En passage utklippt i en stor, tät häck ledde in till en mindre häck, bara ett par decimeter hög, formad som en labyrint. Mitt i häcklabyrinten står en kvinna vänd mot slottet som ligger innanför vallgraven, och hon tvekar med en kamera. På vattnet flyter änder och ett par svanar. Hon höjer kameran till ansiktet, kikar genom linsen, och plötsligt riktar hon den rakt mot oss. Ett par sekunder darrar fingret ovanför avtryckaren, men så vrider hon sig tillbaka mot slottet, sänker långsamt armarna igen och blir stående med ett frånvarande uttryck i ansiktet.

9 I foajén 3 I ett av slottets fönster syns en rörelse, som om någon låter en glipa i en gardin slutas igen, och drar sig undan. Tre japaner sitter i utkanten av labyrinten på en bänk och håller på att mata några änder och ett par svanar som vaggar omkring på grusgången. En av japanerna ser ut att frysa. Han har en ärtgrön, tjock täckjacka men håller ändå armarna runt kroppen och sitter framåtlutad med tom och sorgsen blick som om han längtade någon annan stans. Hem, kanske? Jag ville inte vända mig om när vi nådde utkanten av labyrinten, fastän jag kände att de följde oss med blicken. Trots det vände jag mig, precis när vi gick igenom häcken: allihop var försvunna. Kvinnan med kameran, japanerna. Jag kände något mjukt och kletigt i fickan. Tog upp handen med en grönaktig smet på fingrarna. Luktade: ärtpuré?

10

11 2 Vi lämnade parken Vi lämnade parken bakom oss och kom in bland kvarteren igen. Just som vi närmade oss ett litet torg dök en ung japan upp med en kamera och bad oss kyssas så att han kunde fotografera det. Torget var folktomt; det var som om allting pågick om det alls pågick någonting i en annan del av staden. Det kändes skönt. Vi ser roat på varandra, och så möts våra läppar i en kyss. Den varar länge. Det är första gången. Hon försöker få in sin hand under min rock, och jag känner hotelltvålens doft i hennes ansikte. Mina ögon är slutna, hon är en främling, någon på avstånd, och kanske är det därför jag ser inre bilder från längesedan: Monique. Henne som jag alltid ville kyssa, tror jag. Jag föreställer mig i alla fall att det var kyssa henne jag ville, jag var sex eller sju år. På somrarna brukade hon ha kort, vit klänning, och jag ser hur hon står bredvid ett garage, med blått diadem, och gråter när någon lekt med en kniv och snubblat och skurit sig i ansiktet. Hon var en aning kobent, något jag aldrig tänkt på förrän den gången, och sedan dess är det som om denna detalj är det enda jag minns. Vi kysste varandra i säkert fem minuter, utan att någon av oss gjorde en ansats till att sluta; som om vi lika gärna kunde stått där och kyssts tills det var dags att åka. Vi hade ju blivit ombedda. Den unge mannen var sedan länge försvunnen. En stund senare befann vi oss på en stor, tom indisk restaurang som låg vid ett annat torg, nära en av kanalerna. Restaurangpersonalen satt djupt inne i lokalen kring ett bord och drack kaffe och rökte. Ett litet barn kröp omkring på golvet mellan stolarna och borden. Klockan var fem på eftermiddagen och buffén var just framdukad. Vi plockade åt oss av ristaffel, grönsaker och allt möjligt annat i det utbud av mat som bordet erbjöd. Under tiden samtalade vi allmänt om staden som vi befann oss i. Sedan åt vi under tystnad och 5

12 6 Vill du ha en kopp citronte? drack rött vin till maten. Då och då såg vi på varandra. Vid kaffet spelade vi upp den lilla scenen och hon reste sig häftigt, slet åt sig kappan och rusade ut. Jag kunde se henne försvinna runt husknuten in på en sidogata. Jag fick mera kaffe, och något litet till. Sjönk ner i stolen, sträckte på benen. Allting kändes mycket stillsamt.

13 3 Knappt förnimbar musik Ur väl gömda högtalare strömmade en knappt förnimbar musik med tjocka lager av stråkar, utan sång. Jag var inte längre helt ensam på restaurangen; långt inne i dunklet satt nu ett äldre par som verkade bekanta på stället. Ingenting att oroa sig för. Ett par bord från dem, närmare mig, satt en man med en tidning och drack kaffe. Paret bytte då och då några ord med kyparen, men deras röster nådde mig bara som ett svagt mummel. Istället försjönk jag i den lågmälda musiken och hamnade i ett tillstånd som liknade koncentration, men som egentligen bara var absolut sysslolöshet. Och väntan. Ljuden, och dofterna från ris och kött, låg som ett orörligt dis i lokalen, vilket gav upphov till en vag oro; som om det fanns något dolt i detta stillsamma, något jag plötsligt skulle kunna komma på. Som man spänt lyssnar efter ett rop man tyckt sig höra i skogen: om det skall komma en gång till. Jag slet åt mig kappan och rusade ut, utan att vända mig om, nästan utan att öppna dörren. Det var meningen att det skulle gå till så, det fanns ingen möjlighet att improvisera, men under den korta stunden det tog för mig att komma runt hörnet och in på den där lilla gatan, hann en fullständigt oväntad tsunami av olustkänslor stiga upp från magen och nå huvudet: det fick inte ta slut här! Vid varje sådant här tillfälle kunde allt ta slut, och för första gången kände jag att jag brydde mig på ett irrelevant sätt, att det inte fick ta slut, att jag faktiskt ville träffa honom igen. Vad var detta! Jag lutade mig mot det svala teglet på den skuggiga sidan. Andades. Fokuserade. Någon sjöng i en lägenhet högt upp i huset mittemot. Solen kastade en reflex i rutan när fönstret drogs igen; jag kunde fortsätta ut på den större trafikerade gatan i andra änden. Ett tag hade jag trott att jag skulle kräkas. Jag märkte att jag hade hållit handen över magen först när jag kom ut i solen. Sånt duger 7

14 8 Vill du ha en kopp citronte? inte. Jag rätade på ryggen, petade vardagligt något grand ur ögonvrån. Dags att handla. Nu stod hon där på andra sidan gatan och såg på mig. Hur länge hade hon stått där? Jag hade ryckt till av att en man korsat restauranggolvet på väg mot mig. Han lyfte upp barnet som rest sig mot mitt bordsben och drog sig snabbt tillbaka, liksom skyggt, utan det där leendet som föräldrar brukar leverera när de hämtar sina barn innanför någon annans intimsfär. Solen belyste på sin nedgång genom lövverken den trottoar där hon stod, och dessutom hade hon placerat sig, precis som hon skulle, alldeles intill en garageport där en röd måne var målad. Förmodligen hade hon stått där litet för länge; hon tittade diskret på klockan och tog fram en cigarett. Jag kom att tänka på en kvinna som en gång på mycket nära håll betraktat mig oavbrutet i tjugo minuter: den tid det tog för mig att dricka upp en kopp kaffe. Det var natt, jag satt och väntade på ett morgonplan på Gatewickflygplatsen, omständigheterna var litet speciella som så ofta, jag var mycket trött, men allting var fel. Så till slut gick jag fram, fullt beredd att skära halsen av henne, och det visade sig att hon bara suttit och tittat på TV-skärmarna ovanför mitt huvud. Hon väntade väl på något försenat flyg, men hon bar svarta solglasögon, vilka hon tog av sig när jag kom fram, och det räckte för mig. Efteråt insåg jag att jag blivit litet besviken. Som om jag egentligen helst hade velat skära halsen av henne.

15 4 En ny var och en Men den här gången rådde det ingen tvekan. Jag satt vid fönstret, kvinnan på andra sidan gatan höll mig under uppsikt, och jag henne. Minsta detalj som inte stämde innebar ett omedelbart hot, och naturligtvis var det en ömsesidig vetskap. Jag lät det gå ytterligare några minuter och så tog jag fram en cigarett och tändaren som klickade två gånger, jag slog den lätt mot bordet och då började hon gå över gatan. Jag hade förstått redan några timmar tidigare, på muséet. När jag stod framför dubbelporträttet av Max Beckmann kom hon in i salen och ställde sig alldeles bakom mig. Tavlan fyller mig alltid med motstridiga känslor, ett tecken på kvalitet har jag tänkt. Dels ogillar jag det avporträtterade parets ansiktsuttryck och hållning, dels tilltalas jag av bildens framfusighet. De två människorna är målade i naturlig storlek, i helfigur, stående. Mannen ser mycket bestämd ut, sammanbiten och framför allt sorgsen, med en scarf runt halsen, svart grov kostym, handen i sidan med en käpp hängande över handleden och hatten i den andra handen. Kvinnan står halvt skymd bakom honom med en liten blombukett i ett löst grepp, och sin andra hand uppslängd på mannens axel. Tavlan är målad under kriget, och jag brukar tänka att hon med handen på hans axel vill säga: Stanna! Res inte ut! Eller om man fixerar mannen: Jag finns alltid hos dig. Eller snarare: Vi kanske aldrig ses mer. Jag kanske dör. Jag kanske skaffar mig en älskarinna. Det där vet båda två. De kommer ifrån varandra, kriget är omfattande. Var och en kanske finner sig en ny var och en. Kanske har de aldrig varit så nära varandra som nu, och ändå är de allaredan ifrån varandra; skilda åt på ett obegripligt vis. Blommorna har hon just fått av honom. Kanske är tavlan ett självporträtt, med fru. 9

16 10 Vill du ha en kopp citronte? Varför inte här, varför inte i en stad som denna? En dag som denna. Någon gång måste någonting ske. Man kan inte sluta, man kan inte gå i pension. Man kan bli helt ensam. Man blir helt ensam. När jag stod där och såg på Beckmanntavlan insåg jag att min blick och mina tankar var långt borta. Samma sak som hänt på grund av musiken i högtalarna på restaurangen där jag nu satt; drömmerier. Något av en dödssynd. Åtminstone ett misstag som kan bli dödsorsak. Kvinnan som var på väg in i restaurangen, och som på muséet kom och ställde sig bakom mig, stod där alldeles för länge. Det var litet dumt gjort, men så gör många som är trötta på alltihop. Våra armar rörde vid

17 En ny var och en 11 varandra; hon doftade lätt av någon parfym jag inte kunde komma på det huvudsakliga extraktet i. Hon var klädd i gult och vitt och bar en hatt som utmärkte henne bland de övriga besökarna. När jag insåg att hon stått bakom mig under hela min tavelbetraktelse, och att det var hon, fick jag en plötslig känsla av overklighet, som om jag befann mig i ett annat rum, en annan värld, där jag inte alls visste vilka regler som gällde, trots att jag i verkligheten mycket väl kände till dem, och var trött på dem, trött på alla som skulle spela sina små spel, som hon. Men, hon var också trött, led, utled. Till sist slet jag mig ifrån tavlan, då svettades jag, och hon kostade på sig ett litet leende som straff för att jag försjunkit så totalt att jag först inte märkt henne. Jag gick och drack kaffe mot huvudvärken.

18

19 5 Musiken igen, den hördes knappt Och nu var hon framme vid mitt bord, satte sig mittemot mig jag kände igen doften, citron, litet vanilj? lade ifrån sig hatten bredvid blomvasen, vinkade avvärjande mot servitören och började tala. Dovt och hastigt på sitt modersmål. Jag förstod ingenting. Det är alltid, på något vis, underligt med de här scenerna. Jag försökte pliktskyldigast på engelska med sorry, och på franska, men hon fortsatte att tala oavbrutet, emellanåt gestikulerande med armarna eller lutande huvudet åt något håll. Jag provade att koncentrera mig på musiken igen. Musiken igen, den hördes knappt. Hon log och skrattade till högt; hon var duktig, hon märktes knappt. Det var som om kvinnan framför mig var en överförtjust skolkamrat som jag inte sett på tjugofem år. Tanken svindlade: tänk om det är så! Tänk om det verkligen är en skolkamrat, Magdalena i 6A till exempel. Som sitter här och driver med mig. Jag log tillbaka, och gjorde samtidigt en nekande rörelse med handen mot servitören som kom med mer kaffe. Mannen längre in i lokalen såg hastigt ner i sin tidning. Slut på cigg. Jag skrattade också till, vänd mot henne igen. Utan förvarning reste hon sig, lade en sedel på bordet, vände sig i dörren mot mig, som tvekade i samförstånd, och vinkade åt mig att skynda på. Jag drog långsamt på mig rocken, placerade händerna, som jag hoppades, avslappnat i fickorna och släntrade efter. Hon gled snabbt iväg längs husfasaderna och jag hamnade en bit efter. Ett antal kvarter bort öppnade hon en port och föste mig sedan upp för några smala, mörka trappor. Hon stannade vid en dörr med ett namn som jag glömt 13

20 14 Vill du ha en kopp citronte? det spelar ändå ingen roll låste upp och gick in. Våningen var flott; sparsamt men utsökt möblerad. Jag följde henne in i ett mindre rum, hängde min rock över en stol och lämnade henne sedan ensam. Ute i vardagsrummet. Det gick plötsligt upp för mig att musiken på restaurangen hade haft något att göra med de mycket avlägsna fredagskvällar i min barndom, då jag, mina föräldrar och min yngre bror satt församlade framför radion och något teaterstycke som ingen av oss förstod. Musiken, eller snarare hela situationen, måste på något sätt ha vidrört den glasartade känsla av undran, ensamhet och därmed skräck, som under dessa fredagskvällar väckts i mitt huvud. En föregivet trygg situation, där man plötsligt inser att föräldrarna begriper lika litet som man själv. Jag gick fram till fönstret och gläntade försiktigt på gardinen. Han går fram till fönstret och gläntar på gardinen. Vad tänker han på? En bildörr kommer att slås igen. Jag borde ta en dusch. Jag borde dricka en kopp te. I cry when I am as happiest. When he shows up, he will understand nothing. Nothing. En liten springa var öppen, och jag kunde se en mager hund tassa längs den svagt upplysta gränden där nere. Någon släppte en loska i stenläggningen från ett fönster någonstans. En bildörr slogs igen, jag ryckte till. En man dök upp runt hörnet och strax slöt ytterligare en man med gul skinnjacka upp bredvid honom. De gick hastigt uppför gränden. En vit katt hoppade ljudlöst och elegant ut framför dem och försvann lika kvickt i en springa. Männen vände sig om efter den, och försvann bort. Plötsligt stod de där igen. Stirrade upp mot fönstret, med katten i famnen. Han rycker till igen, snurrar runt och ser henne stå vänd mot sig i dörröppningen. Hon har hängt av sig ytterkläderna nu, har en kort kjol och de översta två knapparna i blusen är öppna. Han tränger sig förbi, tar sin rock och lämnar lägenheten.

21 6 Den sista detaljen Allting hade gått ganska snabbt. Några minuter senare var jag tillbaka i hotellrummet. Hon låg i badkaret och jag lade mig på sängen, plötsligt helt utmattad. Jag hade somnat redan innan hon kom ut ur badrummet och vi vaknade inte förrän tre och en halv timme senare. Jag har börjat kunna sova väldigt skönt på hotellrum. Men bara där. Hon föreslog att vi skulle ta en nattpromenad för att kunna sova resten av natten, och nu var det, till skillnad från tidigare under dagen, som om allting hände just i de kvarter där vi gick. Hundratals människor kantade gatorna och stod i gathörnen, halvvägs ute eller inne i någon lokal. Neon blinkade överallt, pubarna och diskoteken tävlade i högsta ljudnivå. Ingenting av detta tog vi del av, vi behövde inte ens diskutera saken. Till slut fann vi ett ställe litet vid sidan av där vi gick in. Jag skulle vilja ha en kopp citronte, sa hon. Tillbaka i hotellrummet slog vi på TV:n. Där var det tysk porrfilm. En man satt naken på ett skrivbord med benen brett isär och onanerade. Då öppnades en dörr och ägarinnan till skrivbordet kom in i rummet och sa någonting om vad han hade för sig på arbetstid. Strax stod hon bakom honom och bad honom hoppa ner på golvet. I en handvändning hade han fått på sig skjortan och kastade åt henne en ljusstake: Är du liderlig?, frågade han. Säg att du är liderlig. Jag är liderlig. Så var han bakom henne, fast nu på golvet, skjortan var av igen och båda var helt nakna. Han frågade henne om han skulle knulla henne i anus. Skall jag knulla dig i anus? Nej. 15

22 16 Vill du ha en kopp citronte? Då tog han undan ljusstaken och de knullade som vanligt. De snurrade några varv och när hon haft sin orgasm, som man skulle uppfatta det, så drog han sig ur och sprutade sin sats bredvid henne på mattan. Och när han ändå var så nära så passade hon på att suga honom litet. Vi borstade tänderna och sedan sov jag tungt och drömlöst tills telefonen ringde och väckte oss nästa morgon. Frukosten klarade vi av snabbt, under tystnad. Sedan checkade vi ut och stod på trottoaren. Vårt uppdrag var snart slut. Det var en solig och varm söndagmorgon, gatan låg fullständigt öde. Vi promenerade omkring i city och rökte cigaretter. Få människor var ute. De enstaka fordon vi såg var taxibilar och bussar. Himlen mulnade en aning; när varuhusen öppnat gick vi in på ett av de större och låste in det lilla bagage vi hade i varsitt skåp. För att fördriva timmarna fram till den sista detaljen, och flyget på kvällen, bestämde vi oss för en sightseeingtur med båt på kanalerna och ut i hamnen. Vi köpte biljetter och satte oss på ett torg i närheten med kaffe i väntan på avgång. Det var inget stort torg, det var lätt att ha uppsikt över, och man kunde dessutom med lätthet hålla ett öga på alla små gator som mynnade ut i det. Men som komna ur intet stod plötsligt en liten blåsorkester mitt på torget, bakom kaffekiosken, och spelade brunnsmusik på ett forcerat men märkvärdigt dämpat sätt.

23 7 Vi kan inte gå redan Vi såg på varandra; ingen av oss hade märkt dem komma. Bakom dem, i bortre änden av torget, fanns en fontän, och det var plaskandet från den som dominerade ljudbilden. Husen runt omkring var låga och vita; hon stötte till mig på armbågen och pekade på tre par som stod i olika fönster och lyssnade på musiken. Solen tittade fram bakom molnen. Jag såg på henne. Hon blundade. Jag tittade länge på henne i profil. Solen glittrade till i solglasögonen. När hon tog ett bloss på sin cigarett såg jag en linje i ansiktet som jag aldrig sett förut, mellan vänstra näsvingen och mungipan. Hennes fot rörde sig lätt i takt med musiken, och på låret rörde sig paraplyet. Det var bara vi på båten, vi och två japanska turister. Vi gled långsamt fram på kanalerna genom staden, såg hus och statyer och den kvinnliga guiden pratade på som om någon lyssnade. Båtens vaggande rörelser gjorde mig sömnig, och jag måste ha somnat till, för jag hann drömma att hon låg i sängen djupt nersjunken i en kudde. Jag ligger på mage, lutad på armbågarna precis ovanför hennes ansikte och stirrar ner på henne. Hon gör en mycket egendomlig min genom att vrida sina läppar på ett omöjligt sätt. Och hon vill absolut inte sluta fastän jag säger åt henne. Jag skriker åt henne att sluta, och så ger jag henne en örfil. Men hon svävar bara uppåt, insvept i lakanet, hela tiden vridande sitt ansikte ner mot mig med sin groteska min och jag ropar: nej! nej!, och då väcker hon mig med en stöt i sidan och tittar litet undrande på mig just som båten passerar ett träd vars grenar hänger ner i vattnet. Jag vaknar utan att veta var jag är, med ett ryck, och ser en japan stå och fotografera oss. Hon noterar blixtsnabbt min reaktion, lägger sin hand på min arm då jag är på väg att resa mig och viskar leende i mitt öra att det inte är någon fara, att de är turister. 17

24 18 Vill du ha en kopp citronte? Och så kysser hon mig lätt på kinden. Det där hade jag aldrig varit med om förr, och det enda jag kunde tänka just då var att en främmande japan tog ett foto på henne i det ögonblick då hon log emot mig, eller kysste mig på kinden. Att denne japan skulle bära med sig just denna bild, denna stulna sekund, oåtkomlig för mig i hela sitt liv. Båten körde en outhärdlig runda i hamnen, bland dockor och varv. Mitt ute på det öppna vattnet i hamninloppet guppade det åt alla håll på vågorna, och allt kändes fullständigt meningslöst. Hon satt med intresserad min och följde guidens tal om de stora byggnader vi såg på avstånd; jag satt tyst och försökte samla mina

25 Vi kan inte gå redan 19 tankar. Jag kände till staden någotsånär; när vi kom in i kanalerna igen gick jag fram till föraren och insisterade på att vi skulle få kliva av vid en kaj litet längre fram. Jag ljög och sa att jag kände ett annalkande epilepsianfall och att jag helst ville vara på fast mark när det bröt ut. Vi stod uppe på en bro och såg båten försvinna och jag insåg att jag inte hade en aning om var vi var. Jag sa till henne att jag börjat må illa, och hon gjorde en rörelse med överläppen som väl skulle betyda att hon inte brydde sig. Vi hade fortfarande fyra timmar att fördriva. Det mesta var stängt i de områden vi hamnat. En söndag i utkanten av en storstads citykärna kan vara oändligt övergiven. Vi fann dock en öppen tobakskiosk där vi gick in och frågade efter vägen till ett visst torg. Passade också på att köpa cigaretter. Hon rökte verkligen mycket. Promenaden vi tvingades anträda kändes redan efter några kvarter tröstlös. Vi kunde ha tagit en taxi, en buss eller vad som helst, men ingen av oss föreslog det, och vart skulle vi åkt? Så vi gick vidare bara. I hörnet av en park, på trottoaren, stötte vi på en liten karusell och några stånd där det såldes kanderade äpplen och spunnet socker. Det hade börjat skymma. I träden hängde kulörta lyktor, och lampor blinkade i takt med musiken när karusellen snurrade runt, runt, runt. På hälften av hästarna satt barn med allvarliga miner och gungades upp och ner, upp och ner. Vuxna stod runt omkring som skuggor. Hon köpte ett kanderat äpple som hon bröt raden av cigaretter med, och vi gick därifrån. Baren var inte svår att hitta. Mannen bakom disken såg noggrant på oss när vi kom in, jag beställde två öl och så bad jag om att vi skulle få spela biljard. Han frågade hur länge, jag svarade det jag skulle och så var saken klar. En dörr låstes upp till vänster om bardisken och där inne stod biljardbordet. Dörren lämnades öppen; rummet var beläget så att man utifrån gatan kunde se ungefär halva bordet: jag förstod snabbt hur landet låg. Medan hon formerade kloten, hittade jag luckan i den inre änden av bordet, öppnade och plockade ut grejerna, hängde sedan rocken på en stol och vi började spela. Vi hade inte växlat ett ord sedan vi kom in i baren. Nu sa hon: Jag köper ett par öl till, vi kan inte gå redan.

26

27 8 Maria Jag såg henne gå ut i barlokalen. Den verkade vara tom. Jag såg henne gå ut i barlokalen och i samma ögonblick som hon vände sig mot bartendern, hon vände sig mot bartendern med ryggen åt gatan, släcktes ljuset i tvättomaten mitt över gatan, dörren öppnades, tre män kom ut och rörde sig hastigt mot baren och jag tänkte för långsamt. Förstod alltför långsamt. Tänkte alltför långsamt. Att något gått snett. Och jag hann bara ropa Maria!. Maria. Det fanns ett litet fönster i huvudhöjd i biljardrummet, det blev min flyktväg. Jag landade i ett mattpiskställ, klättrade över en låg mur, hittade en öppen dörr och sedan sprang jag. * Konduktören tittade misstroget på mig medan jag ägnade en halv minut åt att leta igenom mina tomma fickor. Sedan såg jag så uppgiven ut som jag förmådde, och sa: Lissabon. Innan han lämnade kupén såg han sig omkring, fortfarande missnöjd; jag hade inget bagage, inte ens någon överrock. Väskan hade jag låtit ligga, jag orkade inte vänta på att varuhuset skulle öppna, jag skulle bara bort, och det fanns ändå ingenting i den längre. Solen gick upp och jag somnade. Efter otaliga tågbyten klev jag av. Tåget var inte i Lissabon ännu, dit återstod kanske två, tre timmar, men jag uthärdade inte en minut till. När sista vagnen försvunnit ur synfältet var det alldeles tyst omkring mig. En äldre man satt på en bänk vid stationsbyggnadens vägg, allting var tyst och vitt, klockan var halv ett på dagen och solen stod högt på himlen. 21

28 22 Vill du ha en kopp citronte? Pombal, en liten by av något slag. Hettan var tryckande; jag knäppte upp några knappar i skjortan och hängde kavajen över armen. * På ett café snubblar jag över en stol med min ölflaska som krossas mot stengolvet, och jag börjar blöda kraftigt från högra ögonbrynet. Man leder vänligt och deltagande ut mig sedan jag hällt kaffe över en gammal man bland gästerna, och nästan tänt eld på mitt eget hår då jag försökt tända en cigarett, allting misstag naturligtvis. Det måste ha varit ett yrselanfall, jag darrade fruktansvärt. Jag går till ett annat café, på toaletten baddar jag min panna med kallt vatten. På handfatet står ett glas med turkost, starkt luktande rengöringsmedel, möjligen soda. Plötsligt tänker jag på min tid i simskolan, när jag var sex år. Lukten av sodan, och kanske det ljusblå kaklet på den lilla toaletten påminner eventuellt om den klormättade luften i simhallen. Jag skulle börja skolan till hösten, nu var det vinter, och jag skulle lära mig simma innan jag började skolan var det tänkt. Jag lärde mig inte simma den gången, jag kom inte ens i vattnet, utan stod femton gånger en timma på bassängkanten och frös tills jag var blå och grät. Och så tänker jag mig en svan i bassängen, och en kvinna som hotfullt höjer en kamera för att fotografera den, men sänker armarna igen och jag vet inte var jag har det ifrån.

29 9 och regnet regnar. Jag minns att jag vaknade en morgon i sängen och öppnade en flaska öl. Medan jag drack hörde jag att det började regna och jag såg att vatten som droppade från taket ner på golvet en bit ifrån mig det måste alltså finnas en väg ut. * När jag skrevs ut återfick jag mina pengar och de få saker som funnits i fickorna, jag tackade och tog omedelbart ett tåg hem. Det hade skickats pengar. På ett av tågbytena trodde jag att jag stötte på henne. Jag förstod ju att det var omöjligt, men hon satt mitt emot mig, fast på andra sidan mittgången, och sov. Det var inte ansiktet, det var henne jag såg. Jag stirrade: hon sov i säkert två timmar med huvudet lutat mot tågfönstret. Vid en häftig inbromsning vaknade hon med ett ryck och kastade flera besvärade blickar åt mitt håll: hon förstod att jag betraktat henne medan hon sov. * Efter att ha varit hemma i fem dygn fick jag besked om att hennes mor inte underrättats. Det blev min uppgift. * Det har regnat veckan innan, och nu har hon gråtit. Vi står tysta på altanen bakom huset. Hon har vitt hår, grå kofta och hon håller en näsduk framför sitt ansikte. Jag ser ut på den kraftiga grönskan i trädgården. Hon säger: Vill du ha en kopp citronte? Jag nickar. 23