Påföljder för unga - En analys av 2007 års påföljdsreform för unga lagöverträdare Jessica Lundkvist Vardaro

Transkript

1 JURIDISKA INSTITUTIONEN Stockholms universitet Påföljder för unga - En analys av 2007 års påföljdsreform för unga lagöverträdare Jessica Lundkvist Vardaro Examensarbete i straffrätt, 30 hp Examinator: Malou Andersson Stockholm, Höstterminen 2016

2 Abstract The justice system of juvenile offenders is a complex legislation under constant review. It is characterized by its fundamental understanding that young offenders in the age of 15 to 21, in particular offenders that have not yet turned 18 years old, should be regarded differently from adults. This perception derives from the idea that adolescents lack the capacity to fully understand the consequences of their actions. As a result, the juvenile justice system seeks to address first time juvenile offenders to care and treatment provided for by the local social services authorities. At the same time, society is challenged with combating crime. Hence there appears to be a conflict of interest between crime fighting and providing juveniles with proportionate punishments. Solving the conflict of interest described above has proved a difficult task for the legislator. The sanctioning system of young offenders has been subjected to a lot of reviews over the years. The latest reform was introduced in The reform s main goal was to introduce a penalty system where juvenile penalties were to be influenced by the principles of proportionality, foreseeability and consequence. The legislator also wanted to assure, however, that the penalties were adapted to young offenders needs. Considering the complexity of the justice system of juvenile offenders, the main purpose of this thesis has been to evaluate and analyze if the reform of 2007 has had the impact it was meant to have. Results have shown that the reform has been successful in some aspects, however, could improve within others. The reform may even have complicated some parts of the sanctioning process of young offenders.

3 Innehållsförteckning 1. Inledning Bakgrund Syfte och frågeställning Metod och material Avgränsning Disposition Allmänt om tankarna bakom det svenska påföljdssystemet Preventionsteorier Bakgrund till gällande påföljdsregler års påföljdsreform Straffsystemkommitténs betänkande Ett reformerat straffsystem Reformarbetet på senare år Straffnivåutredningen Påföljdsutredningen Straffrättsliga principer Legalitetsprincipen Principerna om proportionalitet och ekvivalens Principen om förutsebarhet Humanitet Unga lagöverträdare Allmänt om särbehandlingen av unga lagöverträdare Historisk tillbakablick Bakgrund till de gällande påföljdsreglerna för unga lagöverträdare års påföljdsreform års påföljdsreform års ändringar Bestämmelserna om överlämnande till särskild vård för unga Inledning Kort om de olika ungdomspåföljderna i 32 kap. BrB Allmänt Förhållandet mellan vårdlagstiftningen och straffrättskipningen Ungdomsvård Bakgrund Förutsättningarna för utdömandet av ungdomsvård Första stycket Andra stycket Tredje stycket Fjärde stycket Femte stycket Särskilt om unga lagöverträdare mellan 18 och 21 år Ungdomstjänst Bakgrund Förutsättningar för utdömande av ungdomstjänst Första stycket Andra stycket... 30

4 Tredje stycket Särskilt om unga lagöverträdare mellan 18 år och 21 år Förening av påföljder Bakgrund Förutsättningar för utdömandet av kombinationspåföljd Första stycket Andra stycket Undanröjande av påföljd Bakgrund Förutsättningar för undanröjande av påföljd Första stycket Andra stycket Tredje stycket Sluten ungdomsvård Bakgrund Förutsättningar för utdömandet av sluten ungdomsvård Första stycket Andra stycket Socialtjänsten Allmänt Socialtjänstens roll vid påföljdsbestämningen av unga Närmare om innehållet i socialnämndens yttranden Kort om yttrandenas kvalitet Ansvarsfördelningen mellan socialtjänsten och rättsväsendet Tillämpningen av 2007 års påföljdsreform Inledning En sammanfattning av lagstiftarens intentioner med reformen Tillämpningen av ungdomsvård Vad avses egentligen med ett särskilt vårdbehov? Brå:s utvärdering av det särskilda vårdbehovet efter reformens införande Socialtjänstens yttranden Olika tolkningar Brå:s rapport angående olika tolkningar Regeringens inställning angående bristen på likabehandling och enhetlighet i tillämpningen av ungdomsvård Kravet på vårdbehov kontra kravet på straffrättsligt ingripande Tillämpningen av ungdomstjänst Tillämpningen av ungdomstjänst Lämplighetsbedömningen Brå:s rapport 2011:10 angående socialtjänstens lämplighetsbedömning Hur många av de dömda ungdomarna klarar av att fullfölja påföljden? Regeringens inställning angående ungdomstjänst som fristående påföljd Sluten ungdomsvård Tillämpningen av sluten ungdomsvård Verkställighetsformen av påföljden ett praktiskt problem? Brå:s kortanalys 5/2015 angående utvecklingen av sluten ungdomsvård Åtalsunderlåtelse och strafföreläggande Statistik avseende den praktiska påföljdsanvändningen Diskussion och slutsats... 62

5 Källförteckning... 65

6 Förkortningar A.a. anfört arbete A.st. anfört ställe BrB brottsbalken (1962:700) Barnavårdslagen lagen (1952:789) med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig BRÅ Brottsförebyggande rådet Ds Departementsskrivelse f. följande sida ff. följande sidor HD Högsta domstolen Kap. LUL LVU NJA Men. kapitel lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga Nytt Juridiskt Arkiv mening Prop. proposition RB rättegångsbalken (1942:740) RF regeringsformen (1974:152) SiS Statens institutionsstyrelse SOSFS Socialstyrelsens författningssamling SoL Socialtjänstlagen (2001:453) SOU Statens offentliga utredningar s. sidan eller sidorna St. Stycket SvJT Svensk Juristtidning 1

7 1. Inledning 1.1 Bakgrund Påföljdssystemet för unga lagöverträdare bygger på principen att barn och ungdomar som begår brott i första hand ska bli föremål för insatser inom socialtjänsten. 1 Det är således socialtjänsten som ytterst ansvarar för att den unge får den hjälp och vård som han eller hon behöver. 2 Detta innebär att vid sidan av BrB:s regler aktualiseras även vissa socialrättsliga regler, bl.a. SoL, LVU och LUL. Det finns således två olika perspektiv som måste beaktas vid bestämmandet av påföljd för en ung lagöverträdare och därmed måste det finnas en fungerande samverkan mellan socialtjänsten och de rättstillämpande organen. När det gäller unga lagöverträdare finns det i Sverige en lång tradition av att dessa särbehandlas i straffrättsliga sammanhang. Principen om särbehandling av unga lagöverträdare vid straffrättsliga ingripanden grundas på en lång erfarenhet att sådana ingripanden måste anpassas efter den unges brist på mognad, begränsade erfarenheter och särskilda förhållanden. 3 Av detta följer att lagstiftaren beträffande unga lagöverträdare hittills har haft en synnerligen svår uppgift att i påföljdssystemet försöka balansera dessa två viktiga samhälleliga intressen. År 2007 genomfördes den senaste reformen av påföljder för unga. Det huvudsakliga syftet med denna reform var att unga lagöverträdare blev föremål för lämpliga och väl avvägda åtgärder för att förhindra att unga begår brott. 4 Samtidigt skulle straffrättsliga principer om bl.a. förutsebarhet, proportionalitet och konsekvens tas i beaktande vid påföljdsbestämningen av unga samt anpassas till den unges behov samt vara tydliga och pedagogiska. 5 1 Borgeke, s Prop. 2005/06:165, s A.a., s A.a., s A.a., s

8 1.2 Syfte och frågeställning Det huvudsakliga syftet med denna uppsats är att analysera efterverkningarna av 2007 års påföljdsreform för unga lagöverträdare. Förhoppningen med arbetet är att åstadkomma en fördjupad förståelse i varför reformen genomfördes. Jag önskar även utreda huruvida reformen lett till några tillämpningssvårigheter av de olika ungdomspåföljderna i 32 kap. BrB. För att uppnå syftet med uppsatsen har jag valt följande frågeställningar: - Vad är bakgrunden till reformens införande? - Har lagstiftaren varit tillräckligt tydlig vid utformandet av reformen? Om inte, har - detta gjort att de grundläggande straffrättsliga principerna, t.ex. förutsebarhet, proportionalitet och ekvivalens, satts ur spel? - Har reformen fått det genomslag den var tilltänkt att få, och i så fall på vilket sätt? 1.3 Metod och material Uppsatsens huvudsakliga syfte har inte varit att fastställa gällande rätt utan har närmast syftat till att analysera rätten. Med anledning av detta har jag närmast använt mig av en rättsanalytisk metod. Metodens syn kan sägas uppfatta argumentationen inom rättsvetenskapen som fri och rättssystemet som öppet och i avsaknad av rätt svar eller bäst svar. 6 Metoden tillåter strängt alla former av material. 7 Analysen kan således bygga på en mängd typer av material som inte skapar gällande rätt. Hit hör exempelvis utländsk rätt och inofficiell rätt (såsom näringslivsnormer, etiska och andra koder, s.k. soft law, beslut av diverse nämnder och liknande organ samt internationella organs rekommendationer). 8 Vidare kan ett arbete som bygger på den rättsanalytiska metoden analysera materialet med ledning av en viss infallsvinkel såsom ekologisk, feministisk, etnisk, sociologisk eller diskursanalytiskt. 9 Huvudsyftet med uppsatsen har varit att undersöka senaste påföljdsreformen för unga lagöverträdare som trädde i kraft år För att läsaren ska få en förståelse för skälen bakom 6 Sandgren, s A.a., s A.a., s A.a., s

9 genomförandet av den ifrågavarande reformen har förarbetena till denna noggrant studerats. Även tidigare lagstiftningsarbeten på området har studerats. Vidare har lagstiftningsarbeten som genomförts efter reformens genomförande gåtts igenom. Syftet med detta har varit att ge läsaren en inblick i hur lagstiftaren själv ser på den nu gällande lagstiftningen. För att kunna visa på reformens faktiska genomslag i rättstillämpningen har stor del av uppsatsarbetet gått ut på att utvärdera och kartlägga den kriminalstatistik som finns på området. Med anledning av uppsatsens ämne har även sociologisk litteratur studerats. Skälet till detta är att läsaren ska få ett helhetsperspektiv av de juridiska dilemman det straffrättsliga systemet för unga lagöverträdare ger upphov till. I första hand har lag, förarbeten och doktrin studerats. Med förarbeten avses de utredningar och förslag till författningstext med tillhörande kommentarer eller motiveringar som lagen grundar sig på. 10 Beträffande doktrin avses främst monografier inom ett begränsat ämne, framställningar avsedda för rättstillämpningen, (t.ex. handböcker och lagkommentarer), framställningar med inriktning på undervisning (t.ex. läroböcker och kompendier) samt artiklar i juridiska tidskrifter och festskrifter. 11 Den kriminalstatistik som för detta arbete studerats har kommit från Brå, vilken även har fungerat som en central källa i analysdelen. 1.4 Avgränsning Jag har valt att i denna framställning fokusera på ungdomspåföljderna i 32 kap. BrB, dvs. ungdomsvård, ungdomstjänst och sluten ungdomsvård. Därmed kommer de övriga påföljderna 12 att beröras ytterst lite. I övrigt kommer regelverket för de olika ungdomspåföljderna att gås igenom tämligen översiktligt. Mot bakgrund av uppsatsens syfte och frågeställningar kommer en genomgång av praxis helt att utebli. Min bedömning är att HD:s avgöranden inte har någon avgörande betydelse för att kunna svara på de frågor som uppsatsen ställer. Detta grundas på att de flesta bedömningar som genomförs vid påföljdsbestämningen beträffande unga lagöverträdare utförs av de olika socialnämnderna landet över, dvs. bedömningarna sker på kommunal nivå. 10 Bernitz m.fl. s Bernitz m.fl., Med övriga påföljder avses här böter, fängelse, villkorlig dom och samhällstjänst. 4

10 1.5 Disposition I kap. 2 presenteras en allmän del i vilken bakgrunden till det svenska påföljdssystemet framläggs. I samma kapitel behandlas även straffrättsliga teorier och principer samt relevanta påföljdsreformer. I kap. 3 presenteras tankarna bakom den unge lagöverträdarens ställning i det straffrättsliga systemet. Kapitlet presenterar även de reformarbeten som lett till de särskilda påföljdsreglerna som gäller för unga lagöverträdare. I kap. 4 ges en genomgång av de särskilda ungdomspåföljderna som kan komma i fråga enligt 32 kap. BrB. I kap. 5 presenteras socialtjänstens roll vid påföljdsbestämningen av unga lagöverträdare. Kapitel 6 belyser olika svårigheter i tillämpningen av reformen och ungdomspåföljderna. Avslutningsvis presenteras författarens diskussion och slutsats i kap. 7. 5

11 2 Allmänt om tankarna bakom det svenska påföljdssystemet 2.1 Preventionsteorier Som förklaring till varför människor straffas för överträdelser av de normer som gäller i samhället har ett stort antal teorier introducerats. Sedan länge har en uppdelning mellan absoluta och relativa straffteorier gjorts. 13 De absoluta straffteorierna brukar kännetecknas av att straffet uppfattas som uttryck för ett givet etiskt krav av något slag, rättvisan, och inte att straffet motiveras med något praktiskt syfte. 14 Till de absoluta straffteorierna brukar exempelvis den gamla talionsprincipen, öga för öga och tand för tand räknas. Således utmärks de absoluta straffteorierna av tanken att brott måste följas av en rättvis vedergällning. 15 I dagens samhälle anses inte de absoluta straffteorierna längre ha någon plats trots att de viktiga straffrättsliga principerna om proportionalitet och ekvivalens har rötter i de synsätt som de absoluta straffteorierna byggde på. 16 Relativa straffteorier kännetecknas av att straffet tjänar ett syfte, d.v.s. att förebygga brott. Här brukar man skilja på allmänpreventiva och individualpreventiva straffteorier. 17 De allmänpreventiva straffteorierna åsyftar att straffrättens uppgift är att avhålla medborgarna i allmänhet från brottsliga gärningar. Före upplysningstiden ansåg många att straffets stränghet i varje enskilt fall skulle göra ett sådant starkt intryck på allmänheten att var och en omedelbart avskräcktes från att begå brott. Därmed verkställdes kropps- och livsstraffen offentligen. Uppfattningen om straffets allmänpreventiva funktion har ändrats från en tro på omedelbar till medelbar avskräckning. 18 Under senare tid har inställningen om att det bör vara fråga om en positiv allmänprevention vuxit fram. Innebörden av detta är att straffsystemet ska bygga upp eller förstärka den enskildes möjligheter att leva på ett utifrån lagstiftaren acceptabelt sätt Borgeke, s Leijonhufvud m.fl., s Borgeke, s A.a., s. 26 ff. 17 A.a., s Leijonhufvud m.fl., s Borgeke, s

12 De individualpreventiva straffteorierna framhåller att straffens eller påföljdernas främsta uppgift är att avhålla den enskilde brottslingen från att begå nya brott. Således ska straffet verka förbättrande på brottslingen eller åtminstone förhindra att denne återfaller i brott. 20 Under 1900-talet växte den s.k. behandlingsideologin fram. Denna ideologi bygger på individualpreventiv grund. Behandlingstanken präglades av idén att man skulle ersätta straff med vård och behandling. Därmed ville man, istället för att straffa, angripa orsakerna till att gärningsmannen hade begått brott. 21 Efter brottsbalkens införande 1965 utsattes behandlingstanken för en del kritik. Kritiken riktades främst mot behandlingsideologins genomförande som många gånger handlade om inlåsning på obestämd tid med hjälp av påföljderna ungdomsfängelse och internering, vilka avskaffades 1980 respektive Bakgrund till gällande påföljdsregler års påföljdsreform År 1989 genomfördes en påföljdsreform som framhöll tanken om att minska de preventiva teoriernas betydelse och framhöll istället principer om rättssäkerhet, legalitet, likhet inför lagen, proportionalitet samt saklighet och opartiskhet. Regeringen underströk även vikten av att skydda de humanitära värden som präglat den kriminalpolitiska debatten. 23 År 1986 kom fängelsestraffkommittén med huvudbetänkandet Påföljd för brott, SOU 1986: Huvuddragen i kommitténs förslag gick ut på att vid såväl bestämmandet av påföljd i det enskilda fallet som utformningen av straffskalorna skulle varken allmänpreventiva eller individualpreventiva överväganden tillmätas någon betydelse. 24 Reformen baserades på ovan nämnda huvudbetänkande och genomfördes genom regeringens proposition om ändring i brottsbalken m.m. (prop. 1987/88:120). I propositionen presenterades ett förslag i vilket utgångspunkten för påföljdsbestämningen skulle vara brottets straffvärde, 20 Leijonhufvud m.fl., s Borgeke, s Leijonhufvud m.fl., s Prop. 1987/88:96, s SOU 1986:14, s

13 dvs. den skada, fara och kränkning som gärningen inneburit, vad gärningsmannen insett om detta samt de avsikter eller motiv som denne haft. Regeringen påpekade även vikten av att lämna betydande utrymme till att hänsyn togs till olika individuella omständigheter i form av förmildrande och försvårande faktorer. Utgångspunkten för påföljdsbestämning skulle alltså inte ses som en avvägning mellan allmänpreventiva och individualpreventiva intressen. För att alla, vid påföljdsbestämningen, betydelsefulla faktorer skulle komma att beaktas, föreslog regeringen att två nya kapitel skulle tas in i brottsbalken, 29 och 30 kap. BrB. 25 Det övergripande syftet med införandet av dessa nya regler var främst att öka möjligheterna till förutsebarhet och enhetlighet i straffrättskipningen Straffsystemkommitténs betänkande Ett reformerat straffsystem Straffsystemkommittén tillsattes år 1992 och fick i uppdrag att göra en genomgripande översyn av brottsbalkens påföljdssystem. Ett övergripande mål var att se till att påföljdssystemet skulle komma att präglas av humanitet samt tillgodose kraven på rättvisa, konsekvens, proportionalitet, ekvivalens och förutsebarhet. Kommittén tog således avstånd från behandlingstanken och det prognostänkande som tidigare stämplade detta system. Ett för kommittén viktigt mål med reformen var att skapa ett sammanhållet system med olika straff vilkas användning i det enskilda fallet skulle styras av samma kriterier. 27 Ett annat viktigt mål med reformen var att försöka minska användningen av fängelsestraff. Kommittén ansåg att fängelse var ett straff som allmänt sett innebar negativa effekter på den som drabbas av det. Reformens huvudsakliga syfte blev att presentera stabila och tydliga alternativ till fängelsestraffet. Kommittén föreslog bl.a. att samhällstjänst och elektronisk övervakning skulle införas som självständiga straff i det ordinära straffsystemet. 28 Straffsystemkommitténs förslag genomfördes aldrig i sin helhet. År 1999 genomfördes dock vissa lagändringar som främst syftade till en minskad användning av fängelse i anstalt. 25 Prop. 1988/89:120, s. 38 ff. 26 A.a., s SOU 1995:91 Del I, s A.a., s. 14 ff. 8

14 Samhällstjänst infördes som ett beständigt inslag i påföljdssystemet. Villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst infördes som alternativ till fängelsestraff. På straffverkställighetsnivå introducerades intensivövervakning med elektronisk kontroll som en verkställighetsform för fängelsestraff Reformarbetet på senare år Straffnivåutredningen År 2008 tillsattes Straffnivåutredningen, vars främsta uppdrag var att föreslå ändringar i strafflagstiftningen i syfte att åstadkomma en skärpt syn på allvarliga våldsbrott. Utredningen hade även i uppdrag att överväga förändringar som skulle ge en större spännvidd vid straffmätningen för brott i allmänhet när det har funnits försvårande eller förmildrande omständigheter. I uppdraget ingick även att överväga betydelsen av flerfaldig brottslighet och hur återfall i brott ska beaktas vid straffmätningen. 30 Utgångspunkterna för utredningens överväganden var bl.a. principerna om proportionalitet och ekvivalens. Det primära syftet med utredningens arbete var alltså att se till att den som gör sig skyldig till ett våldsbrott döms till ett straff som står i proportion till hur allvarligt samhället ser på brottet. 31 I Straffnivåutredningens slutbetänkande framlades ett förslag som innefattade ett tillägg till 29 kap. 1 BrB med innebörden att det vid bedömningen av ett brotts straffvärde särskilt ska beaktas om gärningen inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv, hälsa eller trygghet till person. I bestämmelserna om försvårande och förmildrande omständigheter i 29 kap. 2 och 3 BrB föreslog utredningen att ett antal förstärkningsord skulle tas bort eller förändras. Avsikten med dessa ändringar var att bestämmelserna skulle kunna tillämpas i större utsträckning och därmed kunna få ett ökat genomslag vid straffmätningen. Därutöver föreslog utredningen en utvidgning av bestämmelsen i 29 kap. 2 6 p. BrB. Utredningen ansåg att den dåvarande lydelsen var snävt formulerad och att den skulle utvidgas så att brottslighet som föregåtts av särskild planering generellt sett får ett högre straffvärde än enstaka, helt oplanerade 29 Berggren m.fl., kommentaren till tredje avdelningen. Om påföljderna. 30 SOU 2008:85, s A.a., s

15 brott. Även förändringar avseende straffskalorna för grov misshandel och utpressning presenterades. 32 Regeringen anslöt sig, i propositionen (2009/10:147) Skärpta straff för allvarliga våldsbrott m.m., till Straffnivåutredningens förslag till förändringar i 29 kap. 1 3 BrB samt till förslagen till ändrade straffskalor för grov misshandel och utpressning, grovt brott. Propositionen ledde till lagstiftning som trädde i kraft den 1 juli Påföljdsutredningen Våren 2009 tillsattes Påföljdsutredningen för att göra en översyn av påföljdssystemet för vuxna och unga lagöverträdare. Enligt direktivet skulle utredningen överväga bl.a. att minska antalet korta fängelsestraff och ersätta dem med andra trovärdiga påföljder. Vidare såg utredningen över möjligheterna att skapa tydligare reglering vid återfall i brott, utveckla innehållet i påföljderna som används som alternativ till fängelse behandla olika brottstyper mer lika vid valet av påföljd, utveckla nya påföljder för unga samt införa villkorligt fängelse. 34 I maj 2012 överlämnade Påföljdsutredningen betänkandet Nya påföljder (SOU 2012:34), i vilket det presenterades stora förändringar av påföljdssystemet avseende både vuxna och unga lagöverträdare. I betänkandet föreslog utredningen bl.a. att påföljderna skyddstillsyn och villkorlig dom skulle avskaffas och att påföljdssystemet för vuxna endast skulle bestå av två påföljder, böter och fängelse. Ett fängelsestraff skulle dömas ut villkorligt om det gällde kortare tid än ett år och den tilltalade tidigare var ostraffad. Det villkorliga fängelsestraffet skulle även kombineras med en tilläggssanktion såsom böter, samhällstjänst, övervakning, hemarrest eller 32 SOU 2008:85, s. 18 ff. 33 Berggren m.fl., kommentaren till tredje avdelningen. Om påföljderna. 34 Prop. 2014/15:25 s

16 olika former av vård. Ju allvarligare brottet var desto strängare och mer ingripande tilläggssanktion Straffrättsliga principer Legalitetsprincipen Av bl.a. 2 kap stycket RF och 1 kap. 1 BrB följer den grundläggande legalitetsprincipen. En allmän formulering av principen är att straff inte bör ådömas utan direkt stöd i skriven lag. Legalitetsprincipens funktion är att garantera rättssäkerhet genom att ställa sådana krav på lagstiftningen att medborgarna kan förutse när och hur de kan bli föremål för straffrättsliga ingripanden Principerna om proportionalitet och ekvivalens Den grundläggande principen om proportionalitet bygger i högsta grad på att den straffrättsliga reaktionen ska vara rättvis. Tanken är att den som har begått ett brott ska drabbas av en påföljd som står i proportion till den brottsliga gärningens allvar. 37 Att hitta argument för absolut proportionalitet, dvs. att en viss brottstyp ska ha en viss straffskala eller att ett visst begånget brott ska bestraffas på ett visst sätt, är svårt. Att hitta rationella argument för att en viss brottstyp ska bedömas hårdare eller mildare än en annan brottstyp eller begånget brott är däremot lättare. 38 Ekvivalensprincipen, dvs. lika brottstyper och lika brott ska behandlas lika vad avser tilldelande av straff, är nära behäftad med proportionalitetsprincipen. Ekvivalensprincipen är grundad i intresset av en enhetlig och rättvis rättsskipning och målsättningen att upprätthålla en likartad straffnivå så att straffsystemet fungerar på samma sätt för alla. Beträffande unga lagöverträdare kan denna princip ibland komma i konflikt med behandlingstanken och de sociala ingripandenas syfte och mål. Ett exempel på en sådan konflikt ges av Michael Tärnfalk, två unga personer begår ett brott tillsammans, exempelvis en grov misshandel och stjäl samtidigt en bil. Om ekvivalensprincipen ska gälla fullt ut, borde båda dömas till samma straff. 35 SOU 2012:34 Del 1, s Asp m.fl., s Borgeke, s A.st. 11

17 Sannolikheten att detta sker är dock liten eftersom att socialtjänstens bedömningar av vårdbehov kan påverka domen i båda fallen. I det ena fallet bedömer socialtjänsten att den unge har ett särskilt vårdbehov. I det andra fallet bedöms den unge sakna vårdbehov. Denna situation leder till att den ene riskerar att dömas till en kriminalvårdspåföljd och den andra kan dömas till ungdomsvård Principen om förutsebarhet Principen om förutsebarhet innebär att det på förhand ska stå klart vad en påföljd för ett brott kommer att innehålla. Vidare ska det stå klart vilken tid som ska avtjänas för brottet. 40 På samma sätt som ekvivalensprincipen kan även principen om förutsebarhet urholkas när det gäller unga lagöverträdare Humanitet Det svenska påföljdssystemet stödjer sig på den s.k. humanitetsprincipen som främst kommer till uttryck i den centrala regeln i 30 kap. 4 1 st. 1 men. BrB. Denna regel stadgar att fängelse, som även innefattar sluten ungdomsvård, ska väljas i sista hand. Vidare finns ett förbud mot dödsstraff och kroppsstraff i 2 kap. 3 och 2 kap. 4 RF. Principen om humanitet innebär att man vid bestraffning bör visa viss tolerans för det mänskliga i att begå misstag och förståelse för det lidande som ett straff medför samt respekt för människan. Således slår humanitetsprincipen fast krav på rimlighet och måttlighet vid bestraffning. 42 Dessutom finns det en grundprincip som stadgar att den som har begått brott i många fall till en början ska bemötas med lindriga ingripanden. Fortsätter däremot personen i fråga att begå brott ska han eller hon drabbas av det straff som lagstiftaren har angett i 43 straffskalan. 39 Tärnfalk, s Prop. 1987/87:120, s. 28 ff. 41 Tärnfalk, s Jareborg s Borgeke, s

18 3 Unga lagöverträdare 3.1 Allmänt om särbehandlingen av unga lagöverträdare Den som har begått brott före 21 års ålder särbehandlas i den svenska straffrätten. Särskilt särbehandlas den tilltalade om brottet begåtts innan denne fyllt 18 år. Enligt 1 kap. 6 BrB får en person som begått brott innan han eller hon fyllt 15 år inte dömas till påföljd. 44 Principen om att unga lagöverträdare ska särbehandlas vid straffrättsliga ingripanden grundas på erfarenheten att sådana ingripanden måste anpassas efter den unges brist på mognas, begränsade erfarenheter och särskilda förhållanden. Istället för samhällsreaktioner som har straffvärdet som enda grund är utgångspunkten att rätt vård och behandling är bättre ägnade att motverka att den unge återfaller i brott. I de flesta fall är barn och ungdomar som begår brott socialt utsatta och har ett särskilt behov av stöd och hjälp. 45 Enligt Jareborg & Zila finns det tre anledningar till varför unga lagöverträdare särbehandlas vid straffrättsliga ingripanden; outvecklad ansvarsförmåga, större sanktionskänslighet och att ungdomsbrottslighet bör ses med större tolerans. Med outvecklad ansvarsförmåga menas att unga rimligtvis inte kan begäras ha full förståelse för andras intressen och samhälleliga grundläggande värden. I genomsnitt är nervsystemet inte färdigutvecklat före 18 års ålder. Normalt har unga människor inte utvecklat en förmåga att leva sig in i andras lidande. 46 Vidare är unga människor normalt psykologiskt mer känsliga för bestraffning, delvis för att deras tidsuppfattning är präglad av ungdomens otålighet. Eftersom en bestraffning även kan störa utvecklings- och inlärningsprocessen kan den unge drabbas hårdare. Därmed är den unge lagöverträdaren mer sanktionskänslig än en vuxen lagöverträdare. 47 När det gäller unga lagöverträdare finns det anledning att se på ungdomars brottslighet med större tolerans. Unga människor kommer oundvikligen att göra dumheter. Deras mognadsprocess omfattar bl.a. frigörelse från föräldrar, försök att ta eget ansvar för sitt liv, experimenterande i olika hänseenden och testande av gränser o.s.v. Zila & Jareborg anser att 44 Jareborg & Zila, s Prop. 2005/06:165, s. 42 f. 46 A.st. 47 A.st. 13

19 om inte möjligheten att begå dumheter fanns, skulle vi inte ha några vuxna människor med självförtroende eller ansvarskänsla. 48 Inom den svenska straffrätten gäller den grundläggande rättsprincipen om likabehandling, d.v.s. alla ska behandlas lika inför lagen. Av humanitära skäl görs det således undantag från denna princip på grund av åldern hos den person som är misstänkt för brott. Att personer som är under 18 år och begår brott särbehandlas inom den svenska straffrätten har sitt ursprung långt bak i tiden Historisk tillbakablick Samverkan mellan det straffrättsliga området och den under 1800-talets början framväxande socialpolitiken grundar sig på att sociologin tidigt trängde sig in på kriminalpolitikens område. 50 Redan år 1825 flödade tankar av mera behandlingsinriktad natur inom svensk kriminalvård och en styrelse för fängelser och arbetsinrättningar inrättades. 51 Styrelsens fick i uppgift att beakta behovet av särbehandling med en pedagogisk inriktning för unga lagöverträdare som förvarades vid kriminalvårdens inrättningar. 52 Förändringen ledde till en eftersträvan att barn och ungdomar så långt som möjligt inte skulle placeras i fängelse. Det inrättades istället privata hem varvid övergivna, vanartade och kriminella barn omhändertogs. Särbehandlingen av unga lagöverträdare föranleddes även av de svåra förhållandena som fanns i fängelserna. Dessa förhållanden drabbade särskilt de barn som vistades där. Med straffmyndighetsålder på 15 år infördes år 1864, förutom vid vissa grova brott, då gränsen gick vid 14 år, föll således dessa barn utanför påföljdssystemet. 53 I samband reformarbetet före BrB:s tillkomst diskuterades de olika påföljdernas lämplighet för olika kategorier av brottslingar. Johan C. W. Thyrén, en av förgrundsgestalterna till reformarbetet som senare resulterade i BrB:s antagande år 1962, ansåg att de ordinära påföljderna, böter och frihetsstraff, inte var lämpliga för dem med atypisk samhällsfarlighet. 48 A.st. 49 Nordlöf, s A.st. 51 Göransson, s Bramstång, s Nordlöf, s

20 Till denna grupp räknades, enligt Thyrén, minderåriga, kroniskt kriminella, alkoholiserade och parasitära brottslingar. Eftersom de ordinära påföljderna antingen kunde slå alldeles för hårt eller vara otillräckliga för denna grupp skulle istället s.k. skyddsåtgärder användas. 54 År 1935 infördes påföljden ungdomsfängelse. I första hand var ungdomsfängelse avsedd för unga lagöverträdare i åldern år och innebar att ungdomarna skickades till särskilda anstalter som var anpassade efter den unges behov. Tanken var att påföljden skulle komma i fråga för de unga lagöverträdare som inte kunde föras till rätta inom den sociala ungdomsvården. 55 I samband med att BrB trädde ikraft år 1965 var målsättningen att åtgärder mot unga lagöverträdare i åldern år skulle ske inom den sociala barnavården och inte inom kriminalvården. Regler beträffande användandet av fängelse vid valet av påföljd för unga lagöverträdare infördes. En person under 18 år skulle endast kunna dömas till fängelse om synnerliga skäl förelåg. Därutöver skulle en restriktiv inställning intas vid användandet av fängelse beträffande lagöverträdare i åldern år. Vidare gällde att livstidsfängelse inte fick ådömas en person under 21 år. 56 I samband med lagändringar som trädde i kraft den 1 januari 1980 avskaffades ungdomsfängelse. Anledningen var att ungdomsfängelse i praktiken inte skiljde sig från fängelsestraff tillräckligt mycket för att det skulle vara motiverat att behålla båda påföljderna. Vidare ansågs ungdomsfängelse inte stämma överens med de då rådande kriminalpolitiska tankarna om att fängelse utgör en olämplig miljö för barn och ungdomar. 57 År 1979 fick Fängelsestraffkommittén i uppdrag att genomföra en översyn av påföljden fängelse. Kommittén underströk att det fanns starka skäl för att kriminalvårdspåföljder skulle användas med stor återhållsamhet beträffande unga lagöverträdare. Stor restriktivitet vid användandet av fängelse skulle iakttas gällande ungdomar i åldersgruppen år. Lagöverträdare i åldern år borde endast bli föremål för socialtjänstens åtgärder i stället för kriminalvårdens Wallén, s. 27 f. 55 SOU 2012:34, del 3, s SOU 1986:14, s SOU 2012:34, del 3, s. 334 f. 58 SOU 1986:14, s

21 3.3 Bakgrund till de gällande påföljdsreglerna för unga lagöverträdare Sedan länge har huvudansvaret för unga lagöverträdare legat inom socialtjänsten. Ett överlämnande till de sociala myndigheterna att vidta åtgärder var under många år det enda icke frihetsberövande alternativet som var särskilt avsett för unga lagöverträdare. Möjligheten att förena denna överlämnandepåföljd med böter var, till och med den 1 januari 1999, det enda sättet att ge brottets straffvärde, art eller den unges tidigare brottslighet genomslag vid påföljdsbestämningen. Domstolen hade endast enligt den ordning som hade gällt sedan BrB:s tillkomst, som i allt väsentligt var densamma till och med de lagändringar som trädde ikraft den 1 januari 1999, att pröva om den unge kunde bli föremål för vård eller andra åtgärder enligt den socialrättsliga lagstiftningen. Domstolen fick således inget utrymme att utöva något inflytande över vilka åtgärder som skulle komma att vidtas och hade därmed för det mesta ingen kännedom om vilka åtgärder som skulle komma att genomföras. Om påföljden genom åtgärderna inte blev tillräckligt ingripande hade domstolen inget annat val än att avstå från att döma ut en överlämnandepåföljd. Alternativen i denna situation var att i stället döma ut en frivårdspåföljd i Kriminalvårdens regi eller, i de mest allvarliga fallen, ett fängelsestraff. 59 Det nu nämnda förhållandet mellan straffrättsskipningen och vårdlagstiftningen kom att sättas under debatt. Den bakomliggande orsaken till detta var bl.a. frågan huruvida den då gällande ordningen var förenlig med de grundläggande principerna för straffmätning och påföljdsval som slogs fast genom 1989 års påföljdsreform. Med anledning av det tydliga avståndstagandet från behandlingstanken som underlag för påföljdsbestämningen började man fråga sig om inte principer som rättvisa, proportionalitet och förutsebarhet borde få större utrymme även vid påföljdsvalet för unga lagöverträdare Berggren m.fl., kommentaren till tredje avdelningen. Om påföljderna. 60 A.st. 16

22 års påföljdsreform Den 2 mars 1998 lämnade regeringen över propositionen 1997/98:96 till riksdagen. Avseende unga lagöverträdare innehöll propositionen bl.a. förslag om att påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten skulle behållas. Dock ansåg regeringen att överlämnandepåföljden behövde förstärkas för att fortsättningsvis kunna utgöra ett trovärdigt alternativ till övriga påföljder. Förverkligandet av detta skulle ske genom att låta de straffrättsligt motiverade kraven på förutsebarhet, proportionalitet och konsekvens få ett större utrymme i förhållande till vad som tidigare gällt. 61 För att ge principen om förutsebarhet större genomslag föreslogs att de yttranden som socialnämnden lämnar i ungdomsmål enligt 11 LUL skulle ges ett utförligare innehåll. Utöver en redogörelse för den unges personliga utveckling och levnadsomständigheter i övrigt föreskrev regeringen att yttrandet även skulle innehålla en vårdplan som utvisar vilka åtgärder som socialnämnden avser att vidta. Dessa uppgifter skulle utformas så konkret som möjligt. 62 I syfte att ge proportionalitetsprincipen genomslag föreslog regeringen att ett stadgande skulle införas i 31 kap. BrB med innebörden att ett överlämnande endast får ske om socialtjänstens planerade åtgärder utgör ett tillräckligt ingripande i förhållande till brottets straffvärde och art samt till den unges tidigare brottslighet. För att ge överlämnandepåföljden ett så brett tillämpningsområde som möjligt föreslogs även möjligheten att förena den med en föreskrift om ungdomstjänst mellan 20 och 100 timmar. 63 Vidare föreslog regeringen att en ny frihetsberövande påföljd, sluten ungdomsvård, skulle införas för unga lagöverträdare. Statens institutionsstyrelse utpekades som ansvarig myndighet för verkställigheten. 64 Lagändringar i enlighet med propositionens förslag genomfördes i allt väsentligt den 1 januari Prop. 1997/98:96, s A.a., s Prop. 1997/98:96, s. 144 ff. 64 A.a., s

23 års påföljdsreform Redan i propositionen till 1999 års reform (prop. 1997/98:96) angavs att regeringen hade för avsikt att utvärdera reformen när den varit i kraft en tid. 65 I kommittédirektiv 2002:95, Översyn av det allmännas ingripanden vid ungdomsbrott, framhöll regeringen vikten av att fortlöpande se till att påföljdssystemet för de unga är anpassat till rådande förutsättningar och att intentionerna med lagstiftningen verkligen uppfylls. Genom direktivet tillkallades en särskild utredare för att följa upp och vidareutveckla 1999 års påföljdsreform avseende unga lagöverträdare. 66 Utredaren antog namnet Ungdomsbrottsutredningen. 67 Utredningens uppdrag avsåg såväl frågan om val av påföljd som verkställigheten av de olika påföljderna gällande unga lagöverträdare i åldern år. En grundläggande princip som framlades i samband med 1999 års förändringar var att barn och ungdomar som begått brott i första hand ska bli föremål för insatser inom socialtjänsten. Enligt regeringens direktiv skulle denna princip vara vägledande även för Ungdomsbrottsutredningens arbete. 68 Syftet med Ungdomsbrottsutredningens uppdrag var dels att upprätthålla de ovan nämnda straffrättsliga principerna, dels att arbeta vidare med att utveckla påföljdssystemet för unga. Utgångspunkterna för vidareutvecklingen av påföljdssystemet för unga var att skapa ett system som har ett pedagogiskt tydligt innehåll samt att utifrån den unges behov skapa bättre förutsättningar för dennes återföring till ett socialt välfungerande liv. 69 Ungdomsbrottsutredningen lämnade i december 2004 över betänkandet Ingripanden mot unga lagöverträdare (SOU 2004:122), vilket ledde fram till de lagändringar av ungdomspåföljderna som infördes år 2007 genom prop. 2005/06:165 Ingripanden mot unga lagöverträdare. I inledningen till denna proposition konstaterade regeringen att förslagen bl.a. var ett led i det arbete som inleddes i samband reformen år 1999, dvs. att vidareutveckla och förbättra påföljdssystemet för unga lagöverträdare i åldern 15 till 21 år. Ett annat syfte med förslagen var också att förbättra möjligheterna att tidigt ingripa för att motverka att personer under 15 år 65 Prop. 1997/98:96, s Dir. 2002: SOU 2004:122, s A.a., s A.st. 18

24 utvecklar en kriminell livsstil. För att förhindra att den unge begår brott ansågs det vara av väsentlig betydelse att samhället reagerar med lämpliga och väl avvägda åtgärder. 70 Gällande den centrala målsättningen för regeringens politik för barn och unga omnämndes FN:s konvention om barnets rättigheter. Regeringen anförde att ett barnperspektiv, utifrån andan och intentionerna i denna konvention, ska genomsyra alla de åtgärder som rör barn. Därmed kom detta att bli utgångspunkten för förslagen i denna proposition. 71 Avseende påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten föreslog regeringen att tillämpningsområdet skulle ändras till att endast omfatta de unga lagöverträdare som har ett särskilt behov av vård eller annan åtgärd enligt SoL eller LVU. På grund av pedagogiska skäl föreslogs även att påföljden skulle ändra beteckning till ungdomsvård. 72 För att insatser enligt SoL eller LVU ska komma i fråga ska det således föreligga ett särskilt vårdbehov. Att den unge är brottsaktiv eller har missbruksproblem är två faktorer som enligt regeringen starkt talar för att ett sådant behov föreligger. Vidare framhölls att socialtjänstens uppgift är att se till den unges hela livssituation och behov av insatser för en social anpassning, varvid principen om barnets bästa ska beaktas. Påföljden syftar till att genom vård eller andra åtgärder föra tillbaka den unge till ett socialt välfungerande liv. 73 En minskning av tillämpningen av böter och korta frihetsstraff var också ett viktigt inslag i denna reform. Gällande bötesstraffet framhöll regeringen att påföljden visserligen är förenligt med de straffrättsliga kraven på förutsebarhet, proportionalitet och konsekvens. Dock ansågs bötesstraffet, enligt regeringen, ha vissa nackdelar när det gäller unga lagöverträdare. Straffet saknar rehabiliterande inslag och höga bötesbelopp medför ofta en skuldsättning som kan försvåra den unges etablering i vuxenlivet. 74 Vad avser de korta frihetsstraffen har det sedan lång tid tillbaka varit en grundläggande princip inom kriminalpolitiken att unga lagöverträdare, särskilt ungdomar under 18 år, endast i undantagsfall ska dömas till fängelse. Restriktiviteten beror på att fängelsestraffet är kopplat 70 Prop. 2005/06:165, s A.a., s. 41 ff. 72 A.a., s. 52 ff. 73 A.a., s. 56 ff. 74 Prop. 2005/06:165, s. 47 ff. 19

25 till särskilda risker för den unges fortsatta utveckling. Med anledning av detta ansåg regeringen att det fanns behov av en ny alternativ påföljd för att begränsa användningen av såväl böter som korta frihetsberövanden beträffande unga lagöverträdare. 75 Regeringen föreslog att ungdomstjänst skulle införas som en ny och fristående påföljd. Ungdomstjänst kunde fram till den ifrågavarande reformens genomförande endast komma i fråga som en föreskrift vid ett överlämnande till vård inom socialtjänsten. 76 Ett annat viktigt syfte med 2007 års påföljdsreform var att minska användningen av påföljden sluten ungdomsvård. För att åstadkomma detta föreslogs det att ungdomsvård även i fortsättningen ska kunna förstärkas genom att förenas med antingen ungdomstjänst eller böter. Genom att på detta sätt ge ungdomsvård ett brett tillämpningsområde skulle samtidigt sluten ungdomsvård kunna undvikas. 77 Lagändringarna trädde i kraft den 1 januari 2007 och fördes in i kap. 32 BrB om överlämnande till särskild vård för unga lagöverträdare års ändringar Den 27 november 2014 lämnade regeringen över prop. 2014/15:25, Tydligare reaktioner på ungas brottslighet. Denna proposition grundar sig på Påföljdsutredningens betänkande Nya påföljder (SOU 2012:34). I syfte att förbättra samarbetet kring unga lagöverträdare föreslog regeringen en lagreglerad samverkan för kommuner och de myndigheter som handlägger ärenden avseende unga lagöverträdare. Beträffande påföljden ungdomstjänst föreslogs dels kravet på att den unge samtycker för att påföljden ifråga ska kunna väljas som påföljd, dels at påföljden i huvudregel ska inledas inom två månader från det att domen vunnit laga kraft. Vidare föreslog regeringen att begreppet åtalsunderlåtelse ändras till straffvarning. 78 Ändringarna trädde ikraft den 1 juli A.st. 76 Prop. 2005/06:165, s. 63 ff. 77 A.a., s Prop. 2014/15:25, s

26 4 Bestämmelserna om överlämnande till särskild vård för unga 4.1 Inledning Bestämmelserna som berör påföljder för unga lagöverträdare återfinns i 32 kap. BrB. Som ovan nämnts trädde reglerna i kraft den 1 januari 2007 genom regeringens proposition 2005/06:165. En central målsättning, som nämnts ovan, är att alla åtgärder från samhällets sida som rör barn ska präglas av ett barnperspektiv. Ett barn som misstänks, åtalas för eller befunnits skyldig till brott ska behandlas på ett sätt som främjar barnets rättigheter. 79 Att barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla typer av åtgärder följer av artikel 3 i FN:s konvention om barnets rättigheter. Detta gäller för såväl offentliga som privata myndigheter och organ. 4.2 Kort om de olika ungdomspåföljderna i 32 kap. BrB Allmänt Reglerna om överlämnande till särskild vård för unga i 32 kap. BrB skiljer sig från de övriga påföljderna, dvs. böter, fängelse, villkorlig dom och skyddstillsyn som finns i kap. BrB, på det sättet att de inte endast ger föreskrifter om vad påföljderna innebär utan även påvisar i vilka fall påföljderna ska tillämpas. Innebörden av detta är dock inte att de allmänna påföljdsreglerna i 29 och 30 kap BrB helt sätts ur spel vid tillämpningen av överlämnandepåföljderna. I de fall domstolen överväger att döma ut en överlämnandepåföljd enligt 32 kap. BrB, måste den alltid tillämpa reglerna i 29 kap. BrB för att bestämma brottslighetens straffmätningsvärde Bestämmelserna i 30 kap. BrB tillämpas emellertid i mindre utsträckning vid utdömandet av en ungdomspåföljd. Den grundläggande regeln i 30 kap. 4 BrB i vilken humanitetsprincipen och vilka skäl som får användas för fängelse stadgas samt 30 kap. 6 BrB om överlämnande till 79 Nordlöf, s Med straffmätningsvärde avses i allmänhet brottslighetens straffvärde (29 kap. 1 3 BrB) med eventuell reduktion för billighetsskäl (29 kap. 5 ) och ungdomsrabatt (29 kap. 7 ). Se Dag Victors artikel Straffmätningsvärde och påföljdsval, SvJT 2015 s. 173 ff. 81 Borgeke, s

27 rättspsykiatrisk vård, gäller naturligtvis även unga lagöverträdare. I 30 kap. 5 BrB återfinns regeln om att det krävs synnerliga skäl för att fängelse ska kunna utdömas för den som var under 18 år vid brottet och särskilda skäl för den som är mellan 18 och 21 år vid brottet. I den nu nyss nämnda paragrafen finns även en hänvisning till överlämnandepåföljderna i 32 kap. BrB. Vidare är varken 30 kap. 1 eller 3 gällande påföljdernas inbördes stränghet respektive ådömande av endast en av påföljderna trots att den åtalade kan ha begått flera brott tillämplig på när en ungdomspåföljd ska ådömas. Härom finns istället särregler i 32 kap. BrB. 82 Att grundläggande regler i 30 kap. BrB inte gäller för ungdomspåföljderna innebär, enligt Borgeke, vissa svårigheter. Han tar särskilt upp frågan hur man bör se på ungdomspåföljdernas inbördes stränghet. Påföljdssystemet för unga vilar i första hand på individualpreventiv grund och denna fråga kan verka ointressant i ett sådant system. Emellertid kan det uppstå problem vid tillämpningen av detta individualpreventiva påföljdssystem eftersom propositionen samtidigt föreskriver att principerna om förutsebarhet, proportionalitet och konsekvens ska beaktas. För att domstolarna exempelvis på ett tillfredsställande sätt ska kunna beakta kravet på proportionalitet, dvs. att den som har begått ett brott ska drabbas av en påföljd som står i proportion till den brottsliga gärningens allvar, bör de ha någon uppfattning om hur olika påföljder förhåller sig till varandra i stränghetshänseende Förhållandet mellan vårdlagstiftningen och straffrättskipningen För att vård ska kunna dömas ut kräver lagstiftningen att det i det särskilda fallet föreligger ett behov av vård samt att denna vård ska anses kunna tillgodoses. Det ska ske en bedömning huruvida ett sådant behov finns vid tidpunkten för prövningen i varje enskilt fall. Det krävs att vårdbehovet är individuellt och aktuellt. Vårdbehovet bestämmer, inom de gränser lagstiftningen nämner, påföljdens art och längd. 84 Ett individuellt och aktuellt vårdbehov behöver inte föreligga för att en brottspåföljd ska dömas ut. Straffbuden, dvs. beskrivningarna av brotten med rubricering, rekvisit och straffskala inom såväl brottsbalken som övriga straffrättsliga bestämmelser, är formade som föreskrifter med följden att en brottspåföljd ska dömas ut om en viss sorts gärning har begåtts. Som framgår av 82 A.st.. 83 A.a., s. 416 ff. 84 Se Berggren m.fl., kommentaren till tredje avdelningen. Om påföljderna. 22

28 29 kap. och 30 kap. BrB, ska vid valet av brottspåföljd hänsyn tas till både individen och andra faktorer såsom brottets straffvärde eller art eller tidigare brottslighet. Brottet som en enskild händelse i det förflutna är således tillräckligt såsom motivering för att döma till en brottspåföljd. 85 Relationen mellan straffrättsskipningen och vårdlagarna förändrades i och med de förändringar som infördes genom påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten med verkan från 1 januari Orsaken till förändringarna var den kritik som under lång tid riktades mot överlämnandepåföljden. Kritiken bestod i domstolens bristande inflytande över det faktiska innehållet i den vård som erbjöds samt att de åtgärder som vidtogs mot den dömde sågs som ett problem vid bedömningen av huruvida den reaktion som följt på brottet var lämplig utifrån straffrättsliga utgångspunkter. 86 Grundläggande straffrättsliga principer såsom förutsebarhet, proportionalitet och konsekvens fick genom 1999 års reform större betydelse. I samband med sitt yttrande skulle socialnämnden nu inge en vårdplan. Domstolen skulle också pröva om de planerade åtgärderna och ett eventuellt tilläggsstraff sammantaget utgjorde en tillräcklig reaktion på brottet. Detta innebar dock inte att domstolen kunde bestämma att viss vård skulle förekomma, utan det var fortfarande något som skulle prövas suveränt av de sociala organen. Syftet med förändringarna var att öka förståelsen mellan de sociala myndigheterna och rättsväsendets myndigheter. I de fall det ändock uppstår en konflikt har straffrättskipningens organ det sista ordet på det sättet att det är åklagaren som beslutar om åtal ska väckas och domstolen som, om åtal väckts, beslutar om den tilltalade ska överlämnas till särskild vård. Detta innebär inte nödvändigtvis att de sociala vårdorganen, i de fall domstolen valt en annan brottspåföljd än sådant överlämnande, är förhindrade att sedermera ingripa med åtgärder om dessa är motiverade av förhållandena som de är då. 87 Reglerna om överlämnande till vård i 32 kap. BrB utesluter inte tillämpningen av övriga påföljder. Således kan en ung lagöverträdare dömas såväl till böter och fängelse som till villkorlig dom och skyddstillsyn. 88 Det finns dock vissa begränsningar. Enligt 30 kap. 5 och 85 Se Berggren m.fl., kommentaren till 32 kap. 86 A.st. 87 A.st. 88 Borgeke, s

29 32 kap. 5 BrB får den som är under 18 år endast dömas till en frihetsberövande påföljd om det finns synnerliga skäl. Beträffande den som har fyllt 18 år, men inte 21 år, får en frihetsberövande påföljd endast dömas ut med hänsyn till gärningens straffvärde eller om det annars finns särskilda skäl för det. Enligt 28 LUL krävs i regel ett yttrande från socialnämnden för att den som är under 21 år ska kunna dömas till fängelse i mer än tre månader. Fängelse på livstid får enligt 29 kap. 7 BrB inte dömas ut för brott som någon har begått innan denne fyllt 21 år. 29 kap. 7 innehåller även en regel enligt vilken den tilltalades ungdom ska beaktas särskilt vid straffmätningen och att straffskalan för brottet får understigas. 89 Enligt Borgeke skulle denna bestämmelse kunna motiveras med att straffrättsliga ingripanden i allmänhet drabbar unga personer hårdare än vuxna och att det därmed finns skäl för en mildare bedömning Ungdomsvård Bakgrund En viss motsvarighet till bestämmelserna i 32 kap. 1 BrB fanns redan före BrB:s tillkomst i 1 lagen (1952:789) med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig. Påföljden kom vid BrB:s tillkomst och fram till år 1982 och benämndes vård enligt barnavårdslagen. Barnavårdsnämnden eller skolans styrelse, i fråga om den som var inskriven som elev i ungdomsvårdsskola, avgav yttrande i målet och föranstaltade om vården. År 1982 trädde socialtjänstlagen och lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (1980:621) i kraft. Lag (1990:52) av huvudsakligen samma innehåll ersatte den från år 1982 gällande lagen om vård av unga. Socialtjänstlagen ersattes med en ny lag (2001:453), även den av väsentligen samma innehåll, som trädde i kraft den 1 januari Bestämmelsen om ungdomsvård i 32 kap. 1 BrB bygger på grundprincipen om att åtgärder mot unga lagöverträdare som inte fyllt 18 år ska ske inom socialtjänsten och inte inom kriminalvården. Denna princip har alltjämt varit vägledande sedan BrB:s tillkomst, även efter det att barnavårdslagen ersattes av socialtjänstlagen och lagen om vård av unga Se Berggren m.fl., kommentaren till 32 kap. 90 Borgeke, s Berggren m.fl., kommentaren till 32 kap A.st. 24

30 Förhållandet mellan straffrättskipningen och vårdlagstiftningen har varit föremål för mycket debatt. Regeringen anförde i en proposition från år 1994 om handläggning av ungdomsmål att det fanns starka skäl som talade för att påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten borde tas bort. Således menade regeringen att även unga lagöverträdare skulle dömas till påföljd för brottet inom ramen för det vanliga påföljdssystemet, d.v.s. det påföljdssystem som gäller för vuxna lagöverträdare. 93 År 1997 presenterade Justitiedepartementet nya förslag i en departementspromemoria Påföljder för unga lagöverträdare (Ds 1997:32). Departementspromemorian innehöll förslag som innebar att överlämnandepåföljden skulle behållas, men att principer om förutsebarhet, konsekvens och proportionalitet skulle få större genomslag. 94 Genom prop. 1997/98:96 infördes regler som i allt väsentligt byggde på de förslag som lades fram i ovan nämnda departementspromemoria. Bestämmelserna trädde i kraft den 1 januari I förarbetena till 2007 års påföljdsreform uttalade regeringen att barn och ungdomar som begår brott även fortsättningsvis i första hand ska vara föremål för åtgärder inom socialtjänsten. I samband med denna reform stramades dock överlämnandepåföljden upp, som ovan nämnts, genom att ett krav på att ett särskilt vårdbehov infördes Förutsättningarna för utdömandet av ungdomsvård Första stycket Påföljden ungdomsvård regleras i 32 kap. 1 BrB och är främst avsedd för personer i åldrarna år. Den kan i vissa fall tillämpas beträffande den som fyllt 18 år, särskilt om det är fråga om vård enligt LVU. I första stycket stadgas att påföljden kan komma i fråga för den som är under 21 år och begått brott, förutsatt att han eller hon har ett särskilt behov av vård eller annan åtgärd enligt SoL eller LVU. Det ska också vara möjligt att den unge bereds sådan vård eller 93 Prop. 1994/95:12, s Prop. 1997/98:96, (Bilaga 3), s A.a., s Prop. 2005/06:165, s. 55 ff. 25

31 åtgärd. Vården och åtgärderna ska, enligt första styckets sista mening, syfta till att motverka att den unge utvecklas ogynnsamt. 97 Vid bedömningen huruvida ungdomsvård ska väljas som påföljd måste domstolen först avgöra om det föreligger ett sådant särskilt vårdbehov som lagen anger. Härvid ska domstolen göra en självständig bedömning av behovet baserat på socialnämndens yttrande enligt 11 LUL och vad som i övrigt framkommit under rättegången. 98 Ett sådant yttrande ska som huvudregel inhämtas av åklagaren. 99 Enligt paragrafens tredje stycke ska ett yttrande till åklagaren innehålla en redogörelse för vilka åtgärder som nämnden tidigare har vidtagit i fråga om den unge samt en bedömning av om den unge har ett särskilt behov av åtgärder som syftar till att motverka att han eller hon utvecklas ogynnsamt. Efter att den unges vårdbehov har redovisats av socialnämnden i ett yttrande ska domstolen göra en fristående prövning i frågan och den innehar även ansvaret för att underlaget är tillräckligt för en sådan bedömning. Därutöver kan kompletterande information lämnas av den unge och dennes vårdnadshavare eller någon annan som ansvarar för den unges vård och fostran samt någon som har en fostrande roll i förhållande till den unge. Detta gäller även företrädare för socialtjänsten. 100 Tidigare brottslighet och missbruksproblem är två faktorer som, enligt förarbetena, starkt talar för att det föreligger ett särskilt behov av socialtjänstens insatser. Ungdomsvård som påföljd bör således primärt användas för de unga lagöverträdare vars behov av vård eller andra åtgärder inte kan tillgodoses inom ramen för exempelvis ungdomstjänst Andra stycket Enligt paragrafens andra stycke får ungdomsvård endast dömas ut om socialtjänstens planerade åtgärder kan anses tillräckligt ingripande med hänsyn till brottslighetens straffvärde eller art samt den unges tidigare brottslighet. Enligt 32 kap. 3 första stycket BrB får ungdomsvård 97 Göranson, kommentaren till 32 kap A.st. 99 Lindberg, kommentaren till Berggren m.fl., kommentaren till 32 kap Prop. 2005/06:165, s

32 förenas med antingen ungdomstjänst eller böter om det behövs med hänsyn till brottslighetens straffvärde, art eller den unges tidigare brottslighet. Således är domstolen förhindrad att döma till ungdomsvård i de fall den planerade vården inte framstår som tillräckligt ingripande och denna brist inte kan uppvägas av böter eller ungdomstjänst. 102 Gällande bedömningen huruvida de föreslagna åtgärderna är tillräckligt ingripande, bör domstolen bl.a. väga in om de planerade insatserna ska ske med stöd av SoL som bygger på frivillighet eller med stöd av LVU som är förenad med tvång. Vidare bör faktorer såsom karaktären och omfattningen på de planerade vårdinsatserna samt vårdtiden vägas in. Dessa faktorer bör sedan vägas mot brottets straffvärde, art och den unges tidigare brottslighet Tredje stycket Om åtgärderna ska vidtas med stöd av SoL, ska rätten enligt paragrafens tredje stycke föreskriva att den unge ska följa ett s.k. ungdomskontrakt. Detta ungdomskontrakt upprättas mellan den unge, vårdnadshavaren i förekommande fall, och socialtjänsten. Domstolen bör vid rättegången ta reda på om den unge samtycker till innehållet. Syftet med att upprätta och underteckna kontraktet är främst av pedagogisk natur. Dock är undertecknandet av den unge inte ett formellt krav eftersom en sådan regel skulle kunna riskera att handläggningen kompliceras. 104 Genom denna konstruktion blir det tydligare för den unge att det är fråga om en reaktion på brottet samt vad som förväntas av denne till följd av detta. Innehållet i ungdomskontraktet ska framgå av domen genom att exempelvis bilägga kontraktet med domen Fjärde stycket I paragrafens fjärde stycke regleras förhållandet där tvångsvård kan beredas den unge. I dessa fall kan domstolen inte föreskriva att den unge ska underkasta sig tvångsvård enligt LVU. Eftersom tvångsvård endast kan komma ifråga när den unge eller dennes vårdnadshavare inte medverkar genom att lämna sitt samtycke till vårdinsatserna skulle en sådan föreskrift sakna värde. Istället ska den planerade vården framgå av en vårdplan som sedan bifogas domen på ungdomsvård Se Berggren m.fl., kommentaren till 32 kap Göranson, kommentaren till 32 kap Prop. 2005/06:165 s Se Berggren m.fl., kommentaren till 32 kap A.st. 27

33 Femte stycket Enligt paragrafens femte stycke kan domstolen, tillsammans med ungdomsvård, meddela en särskild föreskrift om att den unge ska biträda med avhjälpande eller begränsning av skada som har uppkommit genom brottet. För att sådan föreskrift ska komma i fråga förutsätts att den medlidande har samtyckt till föreskriften Särskilt om unga lagöverträdare mellan 18 och 21 år Som ovan nämnts är påföljden ungdomsvård främst avsedd för unga lagöverträdare i åldrarna 15 till 18 år. Gällande lagöverträdare mellan 18 och 21 år torde utrymmet för utdömandet av ungdomsvård vara betydligt mindre. Anledningen till detta har bl.a. att göra med att möjligheten att använda andra påföljder, exempelvis skyddstillsyn, som är betydligt större beträffande lagöverträdare som fyllt 18 år. Dock kan ungdomsvård inte sällan vara en lämplig påföljd om det är fråga om vård enligt LVU, i synnerhet när sådan vård redan pågår Ungdomstjänst Bakgrund År 1999 infördes påföljden ungdomstjänst och fungerade fram till 2007 års ändringar som tilläggspåföljd till påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten. Syftet med införandet var att stärka implementeringen av proportionalitetsprincipen i de fall den unge överlämnandes till vård inom socialtjänsten. 109 En av grundtankarna med 2007 års påföljdsreform var att minska användningen av böter och frihetsberövande påföljder för unga lagöverträdare. Förhållandet att ungdomstjänst endast kunde dömas ut genom särskild föreskrift med påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten, innebar att en del unga som i och för sig var lämpliga för ungdomstjänst inte blev aktuella för ungdomstjänst på grund av att det inte hade något vårdbehov. På grund av att användningsområdet för överlämnande till vård inom socialtjänsten minskade uppstod ett behov av ett nytt påföljdsalternativ. 110 Regeringen ansåg 107 A.st. 108 Borgeke, s Prop. 1997/98:96 s Berggren m.fl., kommentaren till 32 kap

34 att ungdomstjänst kunde vara en tydlig och pedagogisk påföljd för unga. Den var också möjlig att förena med de straffrättsliga principerna om förutsebarhet, proportionalitet och konsekvens. Genom 2007 års ändringar av ungdomspåföljderna kom ungdomstjänst att införas som en fristående påföljd Förutsättningar för utdömande av ungdomstjänst Första stycket Ungdomstjänst kan endast komma i fråga för den som ännu inte fyllt 21 år och får enbart dömas ut om den anses lämplig med hänsyn till den unges person och övriga omständigheter. 112 Med övriga omständigheter avses andra förhållanden än sådana som har med själva brottsligheten att göra, exempelvis om den misstänkte har missbruksproblem eller inte kommer att kunna verkställa påföljden inom rimlig tid. Vid denna lämplighetsbedömning måste domstolen göra en samlad bedömning i varje enskilt fall. Tidigare fanns det ett krav på samtycke från den unge, den 1 juli 2015 togs detta krav bort. Ett eventuellt motsättande av ungdomstjänst från den unges sida får numera vägas in i den ovan nämnda lämplighetsbedömningen. 113 Samtidigt som kravet på samtycke utgick kompletterades 11 LUL med en ny bestämmelse. Denna nya bestämmelse innebär att socialnämndens yttrande ska innehålla en bedömning om ungdomstjänst är en lämplig påföljd med hänsyn till den unges person och övriga omständigheter. 114 Enligt 5 kap. 1 b SoL ska ungdomstjänsten verkställas så snart det kan ske och senast två månader efter det att domen vunnit laga kraft, om inte särskilda skäl talar mot det. Ungdomstjänsten ska bestå av oavlönat arbete och annan särskilt anordnad verksamhet. Omfattningen av det oavlönade arbetet ska fastställas av rätten inom ramen timmar. Med annan särskilt anordnad verksamhet avses exempelvis olika typer av program eller utbildningar. 115 Skälet bakom att även annat än oavlönat arbete kan komma i fråga är att påföljden är avsedd för unga personer som har ett särskilt behov av fostran och vägledning Prop. 2005/06:165, s. 48 ff. 112 Berggren m.fl., kommentaren till 32 kap A.st. 114 Göranson, kommentaren till 32 kap Borgeke, s Prop. 2005/06:165 s

35 Det närmare innehållet i ungdomstjänsten ska bestämmas av socialnämnden genom utformningen av en arbetsplan samt tillskaffningen av en handledare för den unge Andra stycket Enligt paragrafens andra stycke måste det föreligga särskilda skäl för att döma den som är över 18 år till ungdomstjänst. Särskilda skäl kan exempelvis föreligga om brottet begåtts strax före 18 års ålder och det blir aktuellt att bestämma påföljden kort efter att den unge fyllt 18 år Tredje stycket Enligt paragrafens tredje stycke får rätten döma till ungdomstjänst om påföljden kan anses tillräckligt ingripande i förhållande till brottslighetens straffvärde och den unges tidigare brottslighet och det inte föreligger skäl för att döma till ungdomsvård. Ungdomsvård har som utgångspunkt företräde framför ungdomstjänst vid påföljdsvalet. Att den unge återfallit i brott är normalt inte ett hinder för att döma till ungdomstjänst. Däremot torde den unge vid återfall i första hand dömas till ungdomsvård, eventuellt i förening med en tilläggspåföljd. Brottets art är inte heller ensamt ett hinder mot att döma till ungdomstjänst. Ungdomstjänst ska vid påföljdsvalet väljas före böter om den påföljden inte är allt för ingripande. Om det är fråga om ett lindrigt bötesstraff ska dock böter väljas före ungdomstjänst. Vid bestämmandet av antalet timmar ungdomstjänst ska straffvärdet och andra omständigheter som är relevanta vid straffmätningen fungera som utgångspunkt Särskilt om unga lagöverträdare mellan 18 år och 21 år Redan år 1999 när ungdomstjänst infördes som tilläggspåföljd var regeringens avsikt att påföljden i princip borde komma i fråga enbart för lagöverträdare i åldrarna år. 120 Även år 2007 när ungdomstjänst infördes som fristående påföljd konstaterade regeringen att fortsatt försiktighet bör gälla vid utdömandet av ungdomstjänst beträffande unga över 18 år. För att betona den restriktiva tillämpning som ungdomstjänst bör ha för denna åldersgrupp bör ungdomstjänst endast dömas ut när det finns särskilda skäl. I likhet med vad som gäller för 117 Berggren m.fl., kommentaren till 32 kap A.st. 119 Berggren m.fl., kommentaren till 32 kap. 2, jfr NJA 2001 s Prop. 1997/98:96 s

36 påföljden ungdomsvård kan särskilda skäl föreligga när någon begått brott före 18 års ålder och det blir aktuellt att bestämma påföljden kort efter att den unge har fyllt 18 år Förening av påföljder Bakgrund 32 kap. 3 BrB reglerar ungdomstjänst eller böter som tilläggsstraff vid dom på ungdomsvård. Paragrafen, som delvis motsvarar delvis 31 kap. 1 tredje stycket i tidigare gällande rätt, infördes genom 2007 års ändringar av ungdomspåföljderna. 122 Regeringen konstaterade att ungdomsvård ska anpassas till den unge lagöverträdarens behov av stöd och hjälp. Detta i syfte att motverka ogynnsam utveckling hos den unge. Vidare framhölls angelägenheten att i görligaste mån undvika frihetsberövande påföljder för unga lagöverträdare. Därmed ansågs det att utrymmet för att använda ungdomsvård bör vara så stort som möjligt. Med hänsyn till det sagda gjorde regeringen bedömningen att det även fortsättningsvis bör finnas möjlighet att förstärka ungdomsvård i syfte att den påföljden ska kunna få ett brett tillämpningsområde samtidigt som sluten ungdomsvård ska kunna undvikas Förutsättningar för utdömandet av kombinationspåföljd Första stycket I första stycket stadgas att ungdomsvård får förenas med ungdomstjänst eller böter om det behövs med hänsyn till brottslighetens straffvärde eller art eller den unges tidigare brottslighet. Således kan ungdomstjänst eller böter komma i fråga när socialtjänsten i och för sig ska vidta åtgärder, men där dessa åtgärder är otillräckliga med hänsyn till brottets straffvärde eller art eller den tilltalades tidigare brottslighet. Vid denna bedömning bör rätten väga brottslighetens allvar mot ingripandegraden av de åtgärder som planeras. Vidare bör hänsyn tas till den tilltalades ålder, dvs. ju yngre den tillade är desto större bör utrymmet vara att underlåta tilläggsstraff. Beträffande bedömningen huruvida böter ska dömas ut bör även den unges möjlighet att betala böterna samt eventuell förekomst av skadestånd på grund av brottet beaktas Prop. 2005/06:165 s Se Berggren m.fl., kommentaren till 32 kap Prop. 2005/06:165 s Se Berggren m.fl., kommentaren till 32 kap

37 Vid utdömandet av antalet högsta timmar ungdomstjänst gäller samma som när ungdomstjänst döms ut såsom fristående påföljd, 150 timmar. Vidare är ungdomstjänstens innehåll detsamma. Även de huvudsakliga förutsättningarna för att döma till ungdomstjänst gäller vid utdömandet av ungdomstjänst såsom tilläggspåföljd (se avsnitt ). 125 Hänvisningen till 32 kap. 2 andra stycket BrB innebär att den som är över 18 år får dömas till ungdomstjänst endast om det finns särskilda skäl för det. Liksom vid utdömandet av ungdomstjänst enligt 32 kap. 2 BrB gäller således en restriktiv tillämpning vid utdömandet enligt denna paragraf. 126 Enligt första styckets andra punkt får ungdomsvård förenas med högst tvåhundra dagsböter. Detta gäller oavsett om böter föreskrivits för brottet eller inte Andra stycket Enligt andra stycket, i valet mellan ungdomstjänst och böter, ska ungdomstjänst väljas om den påföljden inte är alltför ingripande. Ungdomstjänst är således den primära tilläggspåföljden. Om den alternativa tilläggspåföljden är ett lindrigt bötesstraff är dock ungdomstjänst som tilläggspåföljd, liksom ungdomstjänst som fristående påföljd, en alltför ingripande påföljd. I de fall alternativet är ett högre bötesstraff ska tilläggspåföljden i regel bestämmas till ungdomstjänst om det föreligger förutsättningar för det Undanröjande av påföljd Bakgrund 32 kap. 4 reglerar reaktioner vid misskötsamhet av ungdomsvård och ungdomstjänst samt när påföljderna av annat skäl inte kommer till stånd eller liknande fall av hinder för verkställighet finns. Tidigare fanns bestämmelser om undanröjande av överlämnandepåföljd för unga i 38 kap. 2 och 31 kap. 1 fjärde stycket BrB. I samband med 2007 års ändringar av ungdomspåföljderna flyttades denna reglering till 32 kap. 4 BrB. Bestämmelsen är tillämplig 125 A.st. 126 A.st. 127 A.st. 128 A.st. 32

38 på såväl ungdomstjänst som fristående påföljd som ungdomstjänst och slutligen som en tilläggspåföljd vid ungdomsvård. 129 Regeringen uttalade i propositionen att det är viktigt att det vid misskötsamhet finns möjlighet att döma till en ny påföljd som är lämplig i det enskilda fallet. En sådan reglering skulle ge en önskvärd flexibilitet vid avgörandet av reaktionen på misskötsamhet. Vidare konstaterades att det bör, på samma sätt som gällde innan 2007 års ändringar av ungdomspåföljderna, vara möjligt att även kunna bestämma annan påföljd för brottet, exempelvis skyddstillsyn Förutsättningar för undanröjande av påföljd Första stycket I första stycket stadgas vilka reaktioner som kan bli aktuella om den dömde i väsentlig grad underlåter att göra vad som åligger honom eller henne enligt en föreskrift vid ungdomsvård om att följa ett ungdomskontrakt eller enligt en dom vid ungdomstjänst. Således måste misskötsamheten vara av allvarlig karaktär för att ett undanröjande ska kunna komma i fråga. Ett åsidosättande i väsentlig grad av åligganden enligt en dom vid ungdomstjänst kan exempelvis vara om den unge upprepade gånger har uteblivit från arbetspass eller utan godtagbar anledning. Att begå brott på arbetsplatsen eller att han eller hon utan godtagbara skäl vägrar medverka i något av momenten under verkställigheten av ungdomstjänsten är ytterligare exempel som kan leda till ett undanröjande av påföljd. 131 Enligt 12 kap. 8 SoL har socialnämnden en skyldighet att underrätta åklagarmyndigheten om det kan antas finnas förutsättningar för en åtgärd enligt denna paragraf. Det är sedan åklagaren som för talan om undanröjande ska väckas vid domstol eller inte. Om det bedöms vara en tillräcklig åtgärd har åklagaren, enligt 30 b LUL, också möjlighet att besluta om varning. Om talan om undanröjande ändock väcks har domstolen möjlighet att meddela den unge en varning. Så kan vara fallet om misskötsamheten inte är av alltför allvarlig karaktär och en varning kan förväntas leda till att den unge följer det som åligger honom eller henne. Även om en varning 129 Berggren m.fl., kommentaren till 32 kap Prop. 2005/06:165 s Berggren m.fl., kommentaren till 32 kap

39 meddelats kan de omständigheter som föranlett varningen ligga till grund för beslut om undanröjande vid fortsatt misskötsamhet. 132 Vid undanröjande av påföljd enligt denna paragraf ska en ny påföljd för brottet bestämmas. Den nya påföljden ska i något avseende skilja sig från den tidigare påföljden. 133 Dock får ett bötesstraff som utdömts enligt 32 kap. 3 första stycket 2 punkten BrB inte undanröjas Andra stycket Andra stycket reglerar vilka reaktioner som kan komma i fråga vid hinder som inte beror på den unges misskötsamhet. Även en talan om undanröjande enligt denna paragraf förs av åklagare. Av naturliga skäl kan varning inte meddelas i dessa fall. 135 Hindret till verkställigheten kan bero på orsaker hänförliga såväl till den unge som socialnämnden. Bestämmelsen kan till exempel vara tillämplig när den unge på grund av skada helt eller till stor del inte inom rimlig tid kan genomföra de planerade vårdåtgärderna eller en utdömd ungdomstjänst. Ytterligare exempel är att de beslutade vårdåtgärderna inte längre står till förfogande eller inte kan genomföras först efter lång tid. 136 Som regel bör ett undanröjande inte ske om den planerade vården uteblir på grund av att den unges situation har förbättrats i sådan grad att vården inte längre behövs Tredje stycket Enligt paragrafens tredje stycke ska rätten vid bestämmandet av ny påföljd om undanröjande enligt första eller andra stycket beslutas, ta hänsyn till vad den dömde har verkställt av den undanröjda påföljden och till böter som utdömts som tilläggspåföljd till ungdomsvård A.st. 133 Jfr 38 kap. 2 a BrB och NJA 1998 s Berggren m.fl., kommentaren till 32 kap A.st. 136 Borgeke, s Prop. 1997/98:96 s Borgeke s

40 4.2.7 Sluten ungdomsvård Bakgrund Bestämmelsen om sluten ungdomsvård infördes i samband med 1999 års ändringar av påföljdssystemet. I och med 2007 års ändringar av ungdomspåföljderna har paragrafen fått sin nuvarande placering men är i sak oförändrad. 139 Vid påföljdens utformande var utgångspunkten att verkställigheten av frihetsberövandet skulle kunna ske under sådana former att risken för skadeverkningar minimerades. En annan central utgångspunkt var att orsakerna till den unges kriminalitet skulle kunde angripas så effektivt som möjligt. Samtidigt framhävdes att verkställigheten måste utformas med beaktande av att frihetsberövandet är en straffrättslig reaktion på brott och att den måste kunna verkställas under säkra och betryggande former. 140 I bestämmelsen 30 kap. 5 BrB stadgas att för att döma en person som begått brott före 18 års ålder till fängelse krävs synnerliga skäl. Denna bestämmelse ger uttryck för den grundläggande principen om att ungdomar ska hållas utanför fängelserna i så stor utsträckning som möjligt. Under åren har det från olika beredningar lagts fram många olika förslag att ytterligare inskränka möjligheten att döma ungdomar till fängelse. Att dessa förslag aldrig kommit att genomföras beror i första hand på att det har saknats ett tillfredsställande alternativ till fängelse för unga lagöverträdare Förutsättningar för utdömandet av sluten ungdomsvård Första stycket Om rätten med tillämpning av bestämmelserna i 29 och 30 kap. BrB finner att någon som begått brott innan han eller hon har fyllt 18 år bör dömas till fängelse, ska rätten enligt paragrafens första stycke istället bestämma påföljden till sluten ungdomsvård under viss tid. Rätten är dock förhindrade att ådöma sluten ungdomsvård om det, med hänsyn till den tilltalades ålder vid lagföringen eller annan omständighet, föreligger särskilda skäl däremot. Detta innebär bl.a. att rätten måste ta hänsyn till straffmätningsbestämmelsen i 29 kap. 7 BrB och till bestämmelsen 139 Berggren m.fl., kommentaren till 32 kap Prop. 1997/98:96 s Berggren m.fl., kommentaren till 32 kap

41 i 30 kap. 4 BrB. Den sistnämnda paragrafen innebär att rätten måste ha beaktat de särskilda omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. 142 Rätten ska i första hand pröva om den unge kan överlämnas till en påföljd som verkställs inom socialtjänsten eller om påföljden kan stanna vid böter. I första hand ska rätten pröva om någon annan frihetsberövande påföljd kan bli aktuell, exempelvis villkorlig dom eller skyddstillsyn. 143 Vidare måste rätten ha kunnat fastställa att det föreligger synnerliga skäl enligt 30 kap. 5 BrB. I detta avseende bör nämnas att rätten även måste ha konstaterat att den tilltalade inte begått det aktuella brottet under påverkan av en sådan allvarlig psykisk störning som avses med 30 kap. 6 BrB. Om rätten efter denna bedömning finner att påföljden bör bestämmas till fängelse ska som huvudregel sluten ungdomsvård väljas. Om bedömningen istället leder till att rätten inte får döma den unge till fängelse får påföljden inte heller bestämmas till sluten ungdomsvård. 144 Vad som avses med begreppet synnerliga skäl framgår av förarbetena. Vad som kan medföra fängelse för ungdomar både över och under 18 år är främst att den begångna gärningen har ett högt straffvärde. Vidare framhålls svårigheten att för åldersgruppen under 18 år ange situationer där tidigare lagföringar eller brottets art leder till bedömningen att fängelse måste ådömas. 145 Lagstiftarens avsikt är således att annat än ett högt straffvärde endast i sällsynta undantagsfall ska kunna utgöra synnerliga skäl. 146 Vad som kan utgöra särskilda skäl mot att påföljden bestäms till sluten ungdomsvård, enligt andra meningen i paragrafens första stycke, är i första hand den tilltalades ålder. Om det mellan brottet och lagföringen förflutit så pass lång tid att den tilltalade åldersmässigt inte längre passar in i ett särskilt ungdomshem bör påföljden istället bestämmas till fängelse. De ungdomar som vårdas på dessa hem är normalt föremål för vård med stöd av 3 LVU. Enligt 21 samma lag ska denna vård upphöra senast när den unge fyller 21 år. Det är således inte ändamålsenligt att personer som är flera år äldre blir föremål för en sådan verkställighet. Att den tilltalade ska lagföras för allvarlig och omfattande brottslighet som begåtts såväl före som efter 18 års ålder, är ytterligare en omständighet som talar för när det kan anses föreligga särskilda skäl mot att 142 A.st. 143 Clevesköld, s Berggren m.fl., kommentaren till 32 kap Prop. 1987/88:120 s Jareborg & Zila, s

42 döma till sluten ungdomsvård. Om brotten huvudsakligen begåtts efter att den unge fyllt 18 år bör påföljden inte bestämmas till sluten ungdomsvård Andra stycket Den bedömning domstolen gjort när den funnit att påföljden bör bestämmas till fängelse av en viss tid enligt paragrafens första stycke, ska vara utgångspunkten vid bestämmandet av längden på frihetsberövandet. Domstolen ska också beakta att den som döms till sluten ungdomsvård inte blir föremål för villkorlig frigivning. Det faktiska frihetsberövandet bör således inte bli längre än vid en fängelsedom Berggren m.fl., kommentaren till 32 kap Göransson, kommentaren 32 kap

43 5 Socialtjänsten 5.1 Allmänt Socialtjänsten ska enligt 1 kap. 1 SoL på demokratins och solidaritetens grund främja människors sociala och ekonomiska trygghet, jämlikhet i levnadsvillkor och aktivt deltagande i samhällslivet. Vid alla åtgärder som rör barn har socialtjänsten att beakta principen om barnets bästa. Detta framgår av 1 kap. 2 SoL. Denna bestämmelse har fått sin utformning utifrån principen om att barnets bästa måste vägas mot andra intressen och att barnperspektivet ibland står i motsatsförhållande till vuxenperspektivet. Det framgår dock av förarbetena att vid en sådan intressekonflikt ska barnets intresse ha företräde. 149 Kommunens uppgifter har i första hand slagits fast i SoL. En primär uppgift för kommunen är, enligt 2 kap. 2 SoL, att ge dem som vistas i kommunen det stöd och den hjälp som de behöver. Socialtjänsten har ett särskilt ansvar för unga lagöverträdare i åldern 15 till 18 år. 150 SoL bygger på frivillighet. Således kan socialtjänsten enligt denna lag endast vidta åtgärder om den unges föräldrar, eller den unge själv om han eller hon har fyllt 15 år, har samtyckt till åtgärden. Den unges förhållanden kan dock vara sådana att vård inom socialtjänsten är nödvändig, men samtycke inte lämnas av föräldrarna eller i förekommande fall av den unge själv. Socialtjänsten kan då ingripa med stöd av LVU. 151 Vård med stöd av LVU kan komma i fråga i två huvudfall. Vård enligt LVU kan dels beslutas när det brister i omsorgen eller om något annat förhållande i hemmet medför en påtaglig risk för att den unge utsätter sig för att den unges hälsa eller utveckling skadas (de s.k. miljöfallen), dels när den unge utsätter sig för sådan risk genom missbruk av beroendeframkallandemedel, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende (de s.k. beteendefallen) Prop. 2012/13:10, s Clevesköld m.fl., s A.a., s A.a., s. 25 ff. 38

44 Vård enligt LVU beslutas av förvaltningsrätten efter ansökan av socialnämnden. Visar utredningen att det är nödvändigt att den erforderliga vården inte kan ges med föräldrarna eller den unges samtycke ankommer det på socialnämnden att avgöra om det ska skickas in en ansökan till förvaltningsrätten. 153 Bestämmelser om omprövning av vården finns i 13 LVU. Av denna bestämmelse följer att om den unge bereds vård på grund av brister i hemmamiljön ska socialnämnden var sjätte månad överväga om vården fortfarande behövs. Är den unge omhändertagen på grund av sitt eget beteende är nämnden skyldig att inom sex månader från verkställighet av beslutet och därefter senast var sjätte månad pröva om vården ska upphöra. 5.2 Socialtjänstens roll vid påföljdsbestämningen av unga I 11 LUL stadgas att åklagaren, innan beslut fattas i åtalsfrågan, ska inhämta yttrande från socialnämnden om den som misstänks ha begått brott innan han eller hon fyllt 18 år. Ett inhämtande av yttrande förutsätter dock att den unge har erkänt eller att han eller hon är skäligen misstänkt. Vidare stadgas att ett yttrande inte behöver inhämtas om brottet är ringa, om det är uppenbart att det finns förutsättningar för straffvarning eller om det annars är obehövligt. Yttrandet syftar till att ge domstolen, vid tidpunkten för huvudförhandlingen, möjlighet att bedöma vilken vård eller åtgärder den unge ska bli föremål för efter ett eventuellt överlämnande. 154 Enligt 28 LUL måste det för att rätten ska kunna döma till ungdomsvård finnas ett yttrande från socialnämnden med det innehåll som avses i 11 LUL. Enligt 11 fjärde stycket LUL är socialnämnden även skyldiga, utan samband med yttrande, lämna upplysningar till den som har ansvar för att inhämta yttrande om denne begär det. Rätten är dock inte bunden av socialnämndens bedömning, utan ska göra en självständig bedömning av den unges behov av vård och lämplighet för ungdomstjänst Clevesköld m.fl., s A.a., s Prop. 2005/06:165 s

45 5.3 Närmare om innehållet i socialnämndens yttranden Yttrandet ska innehålla en redogörelse om vilka åtgärder som tidigare vidtagits beträffande den unge. För att domstolen ska kunna bilda sig en uppfattning om vad som förekommit i kontakterna mellan socialnämnden och den unge, bör nämnden redovisa alla uppgifter som är relevanta och behövliga. Vidare ska yttrandet innehålla en bedömning av om den unge har ett särskilt behov av åtgärder enligt SoL eller LVU. Nämnden ska sedan i sitt yttrande redovisa denna bedömning samt de åtgärder som den avser att vidta. För det fall åtgärderna ska vidtas enligt SoL, ska socialnämnden upprätta ett s.k. ungdomskontrakt, vilken ska innehålla en redogörelse för den vård eller de åtgärder som planeras och som den unge förklarat sig beredd att följa. Om åtgärderna ska vidtas med stöd av LVU ska dessa istället redovisas i en s.k. vårdplan. I såväl kontraktet som vårdplanen ska åtgärdernas art, omfattning och varaktighet framgå. 156 Enligt Socialstyrelsen bör även följande uppgifter ingå i yttrandet. - Vilka brottsmisstankar som ligger till grund för yttrandet, - På vilket sätt den föreslagna vården eller de föreslagna åtgärderna syftar till att motverka att den unge utvecklas ogynnsamt, - Den unges inställning till ungdomstjänst, - Huruvida den unge kan anses vara lämplig för ungdomstjänst, - Den unges inställning till medling, om den unge erkänt brottet eller delaktighet i det. 157 På begäran av åklagare eller om socialnämnden finner det nödvändigt ska yttrandet även innehålla en redogörelse för den unges personliga utveckling och hans eller hennes levnadsstandarder i övrigt Kort om yttrandenas kvalitet Brå har inom ramen för utvärderingen av 2007 års påföljdsreform studerat yttranden från år Brå har även studerat innehållet i socialtjänstens yttranden från åren 1999 och Då innehöll nära en fjärdedel av yttrandena varken uppgifter om omfattning eller varaktighet. 156 Clevesköld m.fl., s. 121 ff. 157 Socialstyrelsen (2009), s Clevesköld m.fl., s

46 Studien av yttrandena från år 2008 visar att dessa innehåller uppgifter om planerade insatsers omfattning och varaktighet i mycket större utsträckning än yttrandena från år Endast sju procent av yttrandena från år 2008 saknar uppgifter om omfattning eller varaktighet och i nära hälften anges båda. Brå konstaterar att jämförelsen visar att yttrandena inte har blivit bättre jämfört med 2004 och att det därför finns potential att förbättra dem ytterligare. 159 Enligt regeringen kan socialtjänstens yttranden bli bättre och föreslår i prop. 2014/15:25 en lagstadgad samverkansskyldighet för myndigheterna och kommunerna. I och med detta kan en ökad samsyn i fråga om vad som utgör ett särskilt vårdbehov åstadkommas. Vidare menar regeringen att goda kunskaper och verkningsfulla metoder kan bidra till en större enhetlighet i tillämpningen och verkställighet av ungdomsvård. Att samtliga berörda myndigheter har förståelse för förutsättningarna för varandras verksamheter är ett grundläggande inslag för ett framgångsrikt arbete när det gäller ungdomar. Detta bör, menar regeringen, även kunna bidra till att yttrandena förbättras och ges en högre kvalitet Ansvarsfördelningen mellan socialtjänsten och rättsväsendet I förarbetena till 2007 års påföljdsreform konstaterades att barn och ungdomar som begår brott ofta är socialt utsatta och därmed har ett särskilt behov av stöd och hjälp. Det är därför en angelägen uppgift för samhället att de återförs till ett socialt välfungerande liv utan fortsatt kriminalitet. Socialtjänsten har det övergripande samhälleliga ansvaret för de ungas sociala situation och ansvarar därmed, så långt som möjligt för vården av unga som begår brott. Intresset av att stödja och hjälpa unga lagöverträdare måste tillgodoses med beaktande av andra angelägna samhällsintressen. Ett sådant intresse är att reagera och motverka brott, framförallt i förhållande till barn och ungdomar. Denna uppgift ansvarar de rättsvårdande myndigheterna, polis åklagare och domstol för. När det gäller unga lagöverträdare har samhället dubbla uppgifter. Regeringen framhåller att dessa två uppgifter i vissa fall kan vara svåra att förena men understryker samtidigt att socialtjänsten och de rättsvårdande myndigheterna har ett gemensamt intresse av att beivra och motverka brott. 161 Socialtjänstens slutsats av den unges 159 Brå 2011:10 s. 8 ff. 160 Prop. 2014/15:25 s Prop. 2005/06:165, s

47 behov av insatser utgör en viktig del av personutredningen men domstolen är inte bunden av denna. 162 De båda aktörerna arbetar således utifrån två olika perspektiv, vilka det finns en inneboende spänning mellan. Det ena perspektivet, vårdbehovsperspektivet, utgår från den unges behov av insatser, är framåtblickande och kräver individanpassning och flexibilitet. Det andra perspektivet, straffrättsperspektivet är däremot tillbakablickande och fokuserar på det begångna brottet A.a., s Brå 2011:10, s

48 6 Tillämpningen av 2007 års påföljdsreform 6.1 Inledning Huvudsyftet med denna uppsats är att analysera och kartlägga eventuella svårigheter med den senaste reformen av påföljder för unga. Inledningsvis kommer lagstiftarens intentioner och mål kort att sammanfattas. Därefter kommer de centrala ungdomspåföljderna att analyseras en och en i följande ordning; ungdomsvård, ungdomstjänst och sluten ungdomsvård. Även tillämpningen av åtalsunderlåtelse och strafföreläggande kommer att beröras. Avslutningsvis presenteras statistik avseende den praktiska påföljdsanvändningen. 6.2 En sammanfattning av lagstiftarens intentioner med reformen I propositionen anges att det huvudsakliga syftet med 2007 års reform är att utveckla påföljdssystemet för unga lagöverträdare så att reglerna tydligare inriktas på att motverka kriminalitet. Samtidigt som påföljderna ska anpassas till den unges behov samt vara tydliga och pedagogiska, ska påföljderna även ta i beaktande principerna om förutsebarhet, proportionalitet och konsekvens. Regeringen anger även ett antal särskilda delmål med reformens genomförande. 164 Nedan kommer endast de mål som är relevanta för uppsatsens frågeställningar att återges. 1. Bötesstraffen och fängelsestraffen, särskilt de korta fängelsestraffen, ska minskas. 2. Principerna om förutsebarhet och likabehandling ska få större genomslag i påföljdssystemet för unga. 3. Reformerna ska inte leda till någon generell straffskärpning när det gäller unga lagöverträdare. Beträffande innebörden av den grundläggande uppläggningen av påföljdssystemet för unga, dvs. att unga lagöverträdare i första hand ska bli föremål för socialtjänstens insatser, uttalade regeringen följande. 164 Prop. 2005/07:165 s

49 Gällande ordning innebär att det är brottets eller den samlade brottslighetens straffvärde som skall utgöra grunden för påföljdsbestämningen. Straffrättsliga principer om bl.a. förutsebarhet, proportionalitet och konsekvens tillmäts avgörande betydelse. För att motverka återfall i brott anses det dock inte vara tillräckligt att fokusera på de brottsliga gärningarna som sådana, utan hela gärningsmannens situation måste beaktas. Denna tanke bör vara särskilt framträdande när det gäller behandlingen av unga lagöverträdare. En utgångspunkt är att rätt vård och behandling är bättre ägnade att motverka att den unge fortsätter att begå brott än samhällsreaktioner som har straffvärdet som enda grund. 165 Som ovan presenterats är ett av regeringens delmål att minska fängelsestraffen, framförallt de korta fängelsestraffen, för unga lagöverträdare. Härvidlag ska nämnas att det förfaller vara lagstiftarens ambition, även om det inte är helt tydligt, att även minska användningen av sluten ungdomsvård genom att ge ungdomsvård ett större tillämpningsområde Tillämpningen av ungdomsvård Vad avses egentligen med ett särskilt vårdbehov? I förarbetena till den ifrågavarande reformen av ungdomspåföljder konstaterade regeringen att det huvudsakliga syftet med att överlämna unga personer som har begått brott till vård, är att öka möjligheterna för en återanpassning till ett välfungerande liv. Vidare ska motverkandet av en ogynnsam utveckling som tar sig i uttryck i att den unge exempelvis återfaller i brott vara ett mål och en utgångspunkt för de insatser som vidtas när unga begår brott. 167 Bakgrunden till att regeringen ville införa ett krav på särskilt vårdbehov var att ungdomar i viss utsträckning dömdes till vård inom socialtjänsten utan att det fanns ett vårdbehov i egentlig mening. 168 Att den unge är brottsaktiv eller har missbruksproblem är två faktorer som bör tala starkt för att ett särskilt behov av socialtjänstens insatser föreligger. Primärt bör påföljden således inte användas för de unga lagöverträdare vars behov av vård eller andra åtgärder är så begränsat att det kan tillgodoses inom ramen för exempelvis ungdomstjänst. Även risken för fortsatt brottslighet bör tas in i bedömningen vid tillämpningen av påföljden. Det bör dock undvikas att 165 Prop. 2005/07:165, s A.a., s. 48, jfr även regeringens uttalanden angående detta på s. 72 och A.a., s A.a., s

50 denna bedömning inte sker på ett sätt som medför att det krävs att en konkret riskbedömning görs i varje enskilt fall. Detta på grund av att det är förenat med stora svårigheter att göra sådana bedömningar på individnivå Brå:s utvärdering av det särskilda vårdbehovet efter reformens införande Brå har med anledning av det nya kravet på särskilt vårdbehov ställt frågan om de ungdomar som döms till ungdomsvård har ett mer påtagligt vårdbehov än de som dömdes tidigare. För att belysa frågan om vårdbehovet är mer påtagligt efter reformen ställdes följande frågor: om de som döms till ungdomsvård döms för grövre brott än tidigare om andelen som är tidigare lagförda bland dömda till ungdomsvård har ökat om antalet begångna brott i domen är mer omfattande än tidigare. Avseende vilka brott som var huvudbrott vid dom till ungdomsvård år 2004 respektive år 2008 finns inga stora skillnader. Däremot har andelen stöld som huvudbrott minskat något, medan andelen som dömts för rån har ökat. Även tillgrepp av fortskaffningsmedel som huvudbrott har minskat. Se sammanställningen av Brå:s data i tabellen nedan Prop. 2005/06:165 s Brå, s. 38 ff. 45

51 Av Brå:s rapport framgår även att andelen tidigare lagförda inte har ökat utan har istället minskat. Brå framhåller dock att denna minskning inte är specifik för dem som döms till ungdomsvård utan gäller samtliga lagförda ungdomar. Jämförande uppgifter för denna analys utgår från en studie som Brå gjorde år 2000, se tabell nedan Socialtjänstens yttranden Olika tolkningar Så tidigt som i förarbetena till reformens genomförande, framförde Brå vissa förmaningar beträffande regeringens förslag att införa ett krav på särskilt vårdbehov. Brå menade att det måste utvecklas riktlinjer om vad som ska betraktas som ett vårdbehov för att påföljden ska komma ifråga för enbart de unga lagöverträdare som verkligen har ett vårdbehov. Även riktlinjer gällande vad som avses med en kvalificerad bedömning måste fastställas. Ur ett rättssäkerhetsperspektiv är det också, enligt Brå, önskvärt med mer systematiska bedömningar. 172 I artikeln Den nya lagstiftningen om påföljder för unga uppmärksammar Martin Borgeke och Catharina Månsson att det rent språkligt finns en skillnad mellan uttrycket egentligt vårdbehov, som regeringen använder sig av i propositionen 173, och uttrycket särskilt vårdbehov som återfinns i lagtexten. Med anledning detta konstaterar författarna att det därför kan vara problematiskt att avgöra vad lagstiftaren egentligen menat. Dock menar Borgeke och Månsson att ett rimligt förhållningssätt är att fokusera på uttryckssättet i lagtexten, vilket innebär att högre krav på vårdbehovet ska ställas än att detta ska vara egentligt Brå 2011:10, s A.a., s A.a., s Borgeke & Månsson, s

52 Brå:s rapport angående olika tolkningar Beträffande kravet på särskilt vårdbehov anför Brå att vad som är att betrakta som ett särskilt vårdbehov som ska leda till ungdomsvård inte är definierat i förarbetena. Mot denna bakgrund tillfrågade Brå socialtjänsten i samtliga kommuner om vad som utmärker ett särskilt vårdbehov. Totalt 209 kommuner besvarade frågan. Det vanligaste svaret likställde särskilt vårdbehov med omfattande vårdbehov. I mer än hälften av svaren beskrevs det särskilda vårdbehovet som ett omfattande behov hos den unge. Dessa behov yttrar sig genom missbruk, psykisk ohälsa, neuropsykiatriska diagnoser eller problem i hemmiljö. Ungefär en tredjedel talade istället om den unges riskbeteende eller brottets karaktär i sin bedömning av ett särskilt vårdbehov. Fem procent ansåg att ett särskilt vårdbehov motsvarar ett placeringsbehov. Runt fem procent ansåg också att ungdomsvård blir aktuellt då ungdomstjänst visar sig vara olämplig för den unge. I dessa fall tycks socialtjänsten resonera i linje med propositionen, dvs. att ett mindre behov av vård borde kunna täckas genom ungdomstjänst. 175 Brå:s utvärdering innehåller även en jämförelse mellan landets olika tingsrätter beträffande andelen ungdomar som under 2008 dömdes till ungdomsvård och ungdomstjänst. Resultatet visade att andelen som dömdes till ungdomsvård varierar mellan 10 och 53 procent. Brå konstaterar att jämförelsen visar så anmärkningsvärt stora skillnader i andelen som dömdes till de olika påföljderna att det förefaller orimligt att detta beror på skillnader i vårdbehov bland ungdomarna i de olika tingsrättsområdena. Domstolen följer oftast socialtjänstens bedömningar om den unge har ett särskilt vårdbehov eller är lämplig för ungdomstjänst. Detta visar Brå:s genomgång av domar och yttranden. Mot bakgrund av detta konstaterar Brå att en rimlig förklaring till skillnaderna mellan tingsrätterna är att socialtjänsten i olika kommuner ser olika på vad som avses med ett särskilt vårdbehov Regeringens inställning angående bristen på likabehandling och enhetlighet i tillämpningen av ungdomsvård I prop. 2014/15:25, Tydligare reaktioner på ungas brottslighet, efterlyser regeringen ett ökat behov av likabehandling och enhetlighet avseende påföljden ungdomsvård. Bedömningarna måste i varje enskilt fall göras av socialtjänsten på lokal nivå. Det finns således möjlighet att 175 Brå 2011:10, s. 73 ff. 176 A.a., s. 26 ff. 47

53 anpassa verkställigheten efter de olika kommunernas förutsättningar och lokala skillnader. Med anledning av detta måste det således finnas viss acceptans för olikheter. Regeringen framhåller att den bristande enhetligheten i tillämpningen av ungdomsvård i första hand inte beror på avgränsningen av påföljdens tillämpningsområde som utgår från den unges verkliga vårdbehov. Denna avgränsning anses vara välmotiverad och stärker påföljdens trovärdighet. Regeringen nämner också Brås utvärdering av reformen och att den visar att det särskilda vårdbehovet det görs olika tolkningar i kommunerna landet över. Vidare konstateras att tolkningarna i vissa fall har varit snäva och att avgränsningen ibland uppfattats på ett sätt som inte var avsett. Regeringen kommer dock fram till att avgränsningen så som den kom i uttryck i förarbetena till 2007 års ändringar framstår som väl avvägt. En eventuell ändring av kriterierna skulle knappast tjäna syftet att göra tolkningen mer enhetlig. 177 Regeringen menar att det inte är möjligt att mer detaljerat slå fast vilka kriterier som måste beaktas vid bedömningen. En sådan precisering är inte lämplig och skulle ändå kräva ett sådant utrymme för bedömningar i det enskilda fallet att det inte skulle ges någon egentlig ledning utöver vad som redan uttalats i de tidigare förarbetena. Eftersom Socialstyrelsen har rätt att meddela föreskrifter och allmänna råd avseende socialtjänsten bör en ökad enhetlighet i bedömningarna kunna främjas genom insatser från Socialstyrelsen. Därmed anses Socialstyrelsen inneha en viktig roll när det gäller att medverka till att en enhetlig tolkning av begreppet särskilt vårdbehov säkerställs Kravet på vårdbehov kontra kravet på straffrättsligt ingripande I prop. 2005/06:165 anges att förutsättningen för att ett överlämnande till vård ska få ske är att den planerade vården, eventuellt i förening med ungdomstjänst eller böter, står i proportion till brottslighetens straffvärde, art och tidigare brottslighet. En jämvikt mellan brottet och den tidigare brottsligheten och samhällets reaktion måste således föreligga. Detta innebär t.ex. att om de planerade insatserna är begränsade bör ett överlämnande till vård endast ske vid brottslighet av förhållandevis lindrigt slag. Är tanken istället att den unge ska placeras i familjehem eller ett hem för vård eller boende, kan ungdomsvård komma i fråga även vid allvarligare brottslighet. Bedömningen huruvida ett överlämnande ska utdömas görs ytterst av 177 Prop. 2014/15:25 s. 30 ff. 178 A.a., s

54 domstolen. Om domstolen emellertid finner att de insatser socialtjänsten avser att vidta inte anses vara tillräckligt ingripande får domstolen inte besluta att den unge ska överlämnas till vård. I syfte att åstadkomma bättre proportionalitet ska eventuella tilläggssanktioner som kan komma ifråga vägas in vid denna bedömning. 179 I prop. 2014/15:25 medger regeringen att någon fullständig enhetlighet inte är möjlig eftersom påföljdssystemets proportionalitet måste kompromissa med den unges behov av insatser som är nödvändig vid ungdomsvård. Detta anses dock knappast vara önskvärt eftersom en bedömning av vårdbehovet måste göras i det enskilda fallet Tillämpningen av ungdomstjänst Tillämpningen av ungdomstjänst Lämplighetsbedömningen I avsnitt redovisades förutsättningarna för att utdömandet av ungdomstjänst. Kravet på samtycke har tagits bort, däremot kvarstår kravet att domstolen måste bedöma om den unge är lämplig att utföra ungdomstjänst. Enligt förarbetena är ungdomstjänst inte lämplig om det med hänsyn till den unges personliga förhållanden framstår som mindre troligt att han eller hon kommer att kunna fullgöra ungdomstjänsten. Missbruksproblem måste beaktas samt om den unge inte kommer att kunna verkställa påföljden inom rimlig tid. Härvidlag måste domstolen göra en bedömning i varje enskilt fall. 181 Av Socialstyrelsens handbok för socialtjänsten, Barn och unga som begår brott, framgår att omständigheter som kan göra det mindre lämpligt med ungdomstjänst kan vara att den unge har missbruksproblem, bristande utveckling eller är våldsbenägen. 182 En fråga som blir aktuell i samband med ovanstående lämplighetsbedömning är hur pass noggrann bedömningen måste vara. Med hänvisning till de svårigheter som är förenade med att prognoser beträffande olika personers framtida beteende finns det, menar Borgeke, skäl att kraven på bedömd lämplighet ställs för högt. För påföljdens trovärdighet är det av betydelse att den regelmässigt genomförs på avsett vis av den som döms till den. Dock har rätten möjlighet 179 Prop. 2005/06:165 s Prop. 2014/15:25 s Prop. 2005/06:165 s Socialstyrelsen (2009), s

55 att vid misskötsamhet, på talan av åklagare, undanröja ungdomstjänsten och döma till ny påföljd för den unges brottslighet. Mot bakgrund av detta kan det sägas att påföljdens trovärdighet, enligt Borgeke, är minst lika beroende av att systemet med undanröjande fungerar som att påföljden i de olika fallen blir genomförd enligt den plan som upprättats. 183 I förarbetena till reformen övervägde regeringen om det borde införas en skyldighet att redovisa en bedömning av den unges lämplighet för ungdomstjänst i yttranden enligt 11 LUL. Regeringen ansåg dock att en sådan reglering inte behövdes. 184 I prop. 2014/15:25 konstaterar regeringen att någon närmare reglering om vilket underlag som ska finnas tillgängligt för domstolen vid lämplighetsbedömningen finns således inte. Inte heller utgör ett yttrande från socialnämnden ett formkrav för att domstolen ska få döma till ungdomstjänst. Åklagaren kan emellertid begära att socialnämnden yttrar sig i frågan Brå:s rapport 2011:10 angående socialtjänstens lämplighetsbedömning Av Brå:s rapport framgår att socialtjänsten i de allra flesta fall gör en lämplighetsbedömning i sitt yttrande till rätten. I de fall sådana saknas, vilket förekommer, får domstolen grunda bedömningen på vad som kan inhämtas vid huvudförhandlingen. 186 En fråga som Brå undersökte i sin rapport var vilka ungdomar socialtjänsten anser vara lämpliga för ungdomstjänst. Frågan ställdes till 330 kommuner och kommun- och stadsdelar, varav drygt 250 svarade. Svaren delas in i tre grupper. Knappt 15 procent av kommunerna svarade att alla utan någon inskränkning är lämpliga för ungdomstjänst. Den vanligaste synen som drygt hälften av kommunerna stod för var att alla är lämpliga utom de med missbruk, psykisk ohälsa eller funktionshinder. Den sista gruppen, ungefär en tredjedel av kommunerna, hade en mer restriktiv syn på vilka ungdomar som är lämpliga. Dessa delas upp i ytterligare två kategorier. Den ena kategorin består av svarande som bedömer att ungdomstjänst är en lämplig endast för dem som begått sitt första brott. I rapporten ger Brå två exempel på kommentarer från denna kategori. Nedan följer två exempel på kommentarer från denna grupp. 183 Borgeke, s Prop. 2005/06:165 s. 70, här återgivet efter prop. 2014/15:25 s Prop. 2014/15:25 s. 38 ff. 186 Brå 2011:10 s

56 De som begår sitt fo rsta brott. Enga ngsbrott. De ungdomar som blir do mda för fo rsta gången för ett brott som inte är grovt. 187 Till den andra kategorin tillhör de kommuner som hade den mest restriktiva synen på vilka ungdomar som är lämpliga för ungdomstjänst. Enligt denna kategori lämpar sig ungdomar som är relativt välanpassade, utan tidigare brott bakom sig, men även att den unge själv måste vara motiverad och ha föräldrar som engagerar sig. Nedan följer fyra exempel på hur denna kategori svarade. De välfungerande ungdomarna med sto ttning och struktur hemifrån. Dessa är inte sa vanliga bland kriminella ungdomar. I o vrigt välfungerande ungdomar med sto djande fo räldrar. De som redan förstått och tagit pa sig skulden. Ungdomstjänst är uddlöst för de andra som är a terfallsfo rbrytare. Motiverade ungdomar som känner att de gjort na got fel och som vill ta ett straff för detta Brå 2011:10 s. 49 f. 188 A.st. 51

57 Hur många av de dömda ungdomarna klarar av att fullfölja påföljden? För att vidare analysera hur ungdomstjänsten fungerar i praktiken tittade Brå på hur stor del av de ungdomar som dömdes till ungdomstjänst som fullföljt påföljden. Uppföljningen som gjordes av ungdomar som dömdes till enbart ungdomstjänst år 2008, visar att en av fem inte fullföljde påföljden. Om man bortser från dem som avbrutit eller aldrig påbörjat på grund av orsaker inom socialtjänsten klarade närmare 90 procent av dem som gavs möjlighet att genomföra påföljden av att fullfölja den. Nedan visas Brå:s sammanställning i form av en tabell. 189 Ungefär hälften som fick ungdomstjänst i kombination med ungdomsvård fullföljde dock inte påföljden. Avbrotten beror enligt socialtjänsten på att den unge inte medverkat. De som över huvud taget inte påbörjat ungdomstjänsten har oftast blivit föremål för en placering enligt LVU. Se resultatet i tabellen nedan Brå 2011:10, s A.a., s

58 6.4.2 Regeringens inställning angående ungdomstjänst som fristående påföljd Till en början konstaterar regeringen, i prop. 2014/15:25, att ungdomstjänst är en påföljd med hög trovärdighet där den unge genom oavlönat arbete får visa att han eller hon kan ta eget ansvar. Vidare framhålls att sedan ungdomstjänst infördes som självständig påföljd har fått betydande genomslag. Böter, ungdomsvård och viss mån frihetsberövande påföljder har minskat till förmån för ungdomstjänst. I förarbetena till reformen övervägde regeringen om det borde införas en skyldighet att redovisa en bedömning av den unges lämplighet för ungdomstjänst i yttranden enligt 11 LUL. Regeringen ansåg dock att en sådan reglering inte behövdes. 191 I prop. 2014/15:25 konstaterar regeringen att någon närmare reglering om vilket underlag som ska finnas tillgängligt för domstolen vid lämplighetsbedömningen finns således inte. Inte heller utgör ett yttrande från socialnämnden ett formkrav för att domstolen ska få döma till ungdomstjänst. Åklagaren kan emellertid begära att socialnämnden yttrar sig i frågan. Vidare nämner regeringen att det av Socialstyrelsens allmänna råd (SOSFS 2008:30) följer att ett yttrande enligt 11 LUL bör innehålla uppgifter om huruvida den unge kan anses lämplig för ungdomstjänst. Så torde normalt också ske. 192 Ansvaret för verkställigheten ska fortsättningsvis vila på lokal nivå och det finns därför behov av att anpassa verkställigheten efter de olika kommunernas förutsättningar och lokala skillnader. I likhet med utdömandet av ungdomsvård, menar regeringen, att viss acceptans för olikheter måste finnas även vid utdömandet av ungdomstjänst. Dock konstaterar regeringen att eftersom ungdomstjänsten till skillnad mot ungdomsvården inte är behovsanpassad och ingripandegraden styrs av brottslighetens allvar. På grund av detta borde förutsättningarna för en enhetlig tillämpning vara större än vid ungdomsvård. 193 Angående det samtyckeskrav som gällde fram till 1 juli 2015 framhåller regeringen att ungdomstjänsten är en straffrättslig reaktion som ska följa på den unges brottslighet. Men anledning av detta konstaterades det att det inte är rimligt att den unge genom kravet på samtycke får ett formellt inflytande och kan förfoga över valet av påföljd. Den unges inflytande 191 Prop. 2005/06:165 s. 70, här återgivet efter prop. 2014/15:25 s Prop. 2014/15:25 s. 36 ff. 193 A.a., s

59 riskerar också att intresset av enhetlighet och likabehandling åsidosätts. Det är mot bakgrund av detta som regeringen beslutade att samtyckeskravet togs bort Sluten ungdomsvård Tillämpningen av sluten ungdomsvård Verkställighetsformen av påföljden ett praktiskt problem? Enligt 3 LVU ska, utöver ungdomar som dömts till sluten ungdomsvård, vård beslutas om den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för påtaglig risk att skadas genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende. Angående sådan vård av unga som på någon grund i 3 behöver stå under särskilt noggrann tillsyn ska, enligt 12 LVU, det finnas särskilda ungdomshem, s.k. 12-hem. Att den i LVU lagstadgade ordningen beträffande verkställigheten av sluten ungdomsvård rent praktiskt är problematisk är något Nordlöf diskuterar i sin bok Unga lagöverträdare i social-, straff- och processrätt. Nordlöf framhåller att påföljden sluten ungdomsvård möjliggör att, för de yngre lagöverträdarna, i praxis omintetgöra påföljden fängelse. Dock framhåller hon att påföljden i sig har allvarliga rättssäkerhetsbrister såväl när det gäller legalitet som proportionalitet. Detta grundar Nordlöf på att den slutna ungdomsvården verkställs på 12- hemför vilket SiS ansvarar för. Förutom de ungdomar som efter en brottmålsprocess har dömts till sluten ungdomsvård finns också ungdomar som genom beslut av förvaltningsrätten har omhändertagits med stöd av LVU. Detta omhändertagande grundar sig på brister i den unges eget beteende på grund av missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet, eller annat socialt nedbrytande beteende. På grund av detta möter de unga på 12-hemmet i praktiken de brister på överensstämmelser mellan straffrättslig och socialrättslig lagstiftning. Detta, menar Nordlöf, är allvarligt integritetskränkande och leder till att förutsättningen för att bland de unga skapa en tilltro till att vårt straffsystem är begränsad Prop. 2014/15:25 s Nordlöf, s

60 Brå:s kortanalys 5/2015 angående utvecklingen av sluten ungdomsvård Brå har genom en kortanalys studerat utvecklingen av sluten ungdomsvård mellan 1999, då påföljden infördes, och Av analysen framgår att enbart 0.6 procent av alla lagföringar av åringar ledde till sluten ungdomsvård mellan dessa år. Sluten ungdomsvård är således en ovanlig påföljd. Från det att påföljden infördes fram till toppåret 2004 ökade antalet domar till sluten ungdomsvård. Sedan dess har utdömandet av påföljden minskat kraftigt. Efter 2009 minskade antalet domar ytterligare och 2013 uppmättes enbart 42 domar. År 2014 hade antalet domar ungefär samma nivå som föregående år. Nedan illustreras denna studie i ett diagram. 196 En förutsättning för att ungdomsvård ska kunna dömas måste brottet ha begåtts när de var år gamla. Med anledning av det kan dröja innan brottet tas upp i rättegång hinner vissa bli äldre än så. 20 procent av ungdomarna som döms till sluten ungdomsvård är därför år vid domen. Att det flesta fortfarande är år när domen avkunnas beror inte bara på att ungdomarna inte har hunnit bli äldre än så. Att det gått lång tid mellan brottet och domen kan, som tidigare redogjorts för, kan vara ett skäl att döma till fängelse istället för sluten ungdomsvård. Majoriteten är således år vid domen och därför styr dessa ungdomar utvecklingen och följer därför den totala utvecklingen. De åringar som årligen döms till 196 Brå 5/2015 s

61 sluten ungdomsvård är få till antalet och därför kan utvecklingen variera mer. Mellan var antalet domar mot denna åldersgrupp stabil men 2004 ökade antalet och fortsatte på denna nivå fram till minskade domarna igen, för att sedan fortsätta på ungefär samma nivå till Det två senaste åren tenderade dock antalet domar mot åringar nå något lägre nivå. Det ovan beskrivna illustreras i diagrammet nedan. 197 I slutet av Brå:s analys diskuteras möjliga förklaringar till minskningen av antalet domar. Man konstaterar inledningsvis att sluten ungdomsvård minskade kraftigt i två etapper, först och sedan Den första nedgången kopplar Brå till att ungdomar oftare dömdes till en annan påföljd istället för ungdomsvård. Den andra minskningen verkar istället främst ha att göra med färre lagföringar. 198 Mellan år 1999 och år 2009 ökade nämligen antalet lagföringar för de brott som är vanligast i domar till sluten ungdomsvård. Detta illustreras av Brå diagrammet nedan Brå 5/2015 s. 7 ff. 198 A.a., s A.a., s. 11 ff. 56

62 Det förefaller osannolikt, enligt Brå, att ändringen i påföljdssystemet för unga 2007 bidrog till minskningen av sluten ungdomsvård. Detta grundas på att den inte sammanfaller med någon nedgång, vare sig samma år eller året därefter. Även om lagändringar kan ha fördröjd effekt är det, enligt Brå, osannolikt att reformen skulle påverka utvecklingen av sluten ungdomsvård först tre år senare. Att reformen inte verkar vara förklaringen till minskningen av utdömandet av sluten ungdomsvård, förklarar Brå dock med att reformen skulle minska korta frihetsberövande, och sluten ungdomsvård är främst aktuellt för mycket allvarliga brott som sällan leder till korta straff. Reformen kan emellertid haft inverkan på enskilda fall av sluten ungdomsvård. 200 I detta sammanhang ska tilläggas att dessa förklaringar till utvecklingen endast är möjliga förklaringar eftersom tillvägagångssättet i denna kortanalys inte kan besvara om förklaringarna verkligen är orsaken till förändring. Endast den omständigheten att en händelse infaller samtidigt som en förändring behöver inte betyda att den ligger bakom förändringen Brå 5/2015, s A.a., s

63 6.6 Åtalsunderlåtelse och strafföreläggande Åklagarens möjlighet att inte väcka åtal regleras i 20 kap. 7 RB. Av paragrafen kan åtalsunderlåtelse huvudsakligen ske i fyra olika fall: - Om det kan antas att brottet inte skulle föranleda annan påföljd än böter, - Om det kan antas att påföljden skulle bli villkorlig dom och det finns särskilda skäl för åtalsunderlåtelse, - Om den misstänkte begått brott och det utöver påföljden för detta inte krävs ytterligare påföljd, - Om psykiatrisk vård eller insatser enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade kommer till stånd. Åtalsunderlåtelse får även, enligt samma paragraf, beslutas om det av särskilda skäl är uppenbart att det krävs någon påföljd för att avhålla den misstänkte från vidare brottslighet och att det med hänsyn till omständigheterna inte heller krävs av andra skäl att åtal väcks. Bestämmelsen är tillämplig oberoende av den misstänktes ålder. Däremot finns det en särskild reglering i LUL för unga lagöverträdare under 21 år. 202 Reglerna om åklagarens möjlighet att utöver vad som följer av 20 kap. 7 RB underlåta åtal beträffande unga lagöverträdare i ålder år återfinns i 16 och 17 LUL. Förfarandet benämns efter 2015 lagstiftning straffvarning. 203 Av 17 LUL följer att åklagaren kan underlåta att väcka åtal om den unge blir föremål för åtgärder från de sociala myndigheternas sida, dvs. vård eller annan åtgärd enligt SoL, LVU eller annan åtgärd som innebär att den unge får stöd eller hjälp. Vidare får åtalsunderlåtelse meddelas om den unge har begått brottet av okynne eller förhastande. Av 48 kap. 2 och 4 RB följer att istället för att väcka åtal vid domstol kan åklagaren utfärda ett strafföreläggande för brott vilket böter ingår i straffskalan. Åklagaren kan också genom strafföreläggande meddela villkorlig dom eller sådan påföljd i förening med böter. Dock följer 202 Clevesköld, s Prop. 2014/15:25, s. 49 ff. 58

64 av 48 kap. 4 andra stycket RB att villkorlig dom inte får föreläggas för brott som har begåtts av som inte fyllt 18 år. Brå har i sin rapport 2011:10 tittat på hur fördelningen mellan lagföringen av strafföreläggande, åtalsunderlåtelse och dom har förändrats efter reformen. Av tabellen nedan framgår att förändringen är påtaglig jämfört med de två tidigare åren. 204 Som tidigare nämnts framhölls det i förarbetena till reformen att intentionen avseende bötesstraff var att användningen av påföljden skulle minska. 205 Av tabellen ovan kan utläsas att åtalsunderlåtelse i förhållande till strafföreläggande används i större utsträckning efter reformens genomförande. 204 Brå 2011:10, s. 20 f. 205 Prop. 2005/06:165, s

65 6.7 Statistik avseende den praktiska påföljdsanvändningen För att visa på reformens genomslag i den praktiska påföljdsanvändningen har Brå i sin rapport, Brottsutvecklingen i Sverige , gjort sammanställningar av fördelningen av lagföringstyper och domstolspåföljder. Tabell 2 nedan visar samtliga lagföringsbeslut för personer i åldern år mellan åren I föregående avsnitt redovisades hur fördelningen såg ut beträffande användningen av strafföreläggande och åtalsunderlåtelse Av denna tabell kan det utläsas att användningen av åtalsunderlåtelse i förhållande till strafföreläggande fortsättningsvis var påtagligt större de tre efterföljande åren. Tabellen visar också att innan reformens genomförande dömdes drygt hälften av ungdomarna till ungdomsvård och drygt 4 av 10 dömdes till böter. I samband med att ungdomstjänst infördes som enskild påföljd fick den stort genomslag och redan första året hade den blivit den vanligaste utdömda påföljden för unga. Användningen av sluten ungdomsvård är oförändrad Brå 2012:13, s A.a., s

66 För unga lagöverträdare i år har reformen inte haft någon större påverkan. När det gäller denna åldersgrupp används åtalsunderlåtelse i mindre utsträckning i jämförelse med åringar. Strafföreläggande är istället vanligare. Av tabellen nedan framgår också att åringar döms i förhållandevis liten utsträckning till någon av ungdomspåföljderna. De vanligaste påföljderna för denna åldersgrupp är istället böter och skyddstillsyn/villkorlig dom Brå 2012:13, s