q Spåmannen i säcken s

Transkript

1 q Spåmannen i säcken s

2 Sagan är satt med typsnittet Omnibus, tecknat av Franko Luin. Häftet ingår i en serie sagor som typograferats med typsnitt från samma typsnittstecknare. De kan hämtas på Omnibus Typogra 2 OMNIBUS TYPOGRAFI BOX TYRESÖ TEL franko@omnibus.se

3 En rik bonde och en fattig bonde voro grannar. Men som den rike bonden ville gärna komma åt den fattiga bondens ägor, gjorde han honom all möjlig förargelse för att förmå honom att sälja dem till honom. Den fattige hade blott en enda ko, som så ofta sällade sig på betet med rike bondens boskap. Denne hade sagt till den fattige, att han skulle hålla sin ko ifrån hans kor, annars skulle han slå ihjäl henne. Den fattige bonden bjöd väl till att hålla sin ko för sig själv. Men då kon en gång kommit bland den rike bondens boskap, slog denne verkeligen ihjäl henne. Den stackars fattiga bonden levde en tid på köttet av kon, men till slut hade han ej mer än huden kvar. Innan han gick att försälja den, bad han att få hänga den till torkning i rika bondens bastu. Men för att förtreta honom, eldades bastun så het, att när han kom för att hämta sin hud, var den nästan uppbränd. Han stoppade den likväl i en säck och vandrade till stan. Men ingen ville köpa den. Då han var på hemvägen, överfölls han av ett förfärligt oväder. Han gick därföre in i närmaste stuga och begärde få vistas, medan ovädret varade. Det var ingen mera hemma än hustrun, som hade gruvligt bråttom med att brygga 3

4 och baka. Hon tillät honom likväl att komma in och anviste honom att krypa upp på ugnen. Där såg han, huru hustrun tillagade så mycket mat, och som han var mycket hungrig, hade han gärna begärt något att äta, men han vågade ej, emedan hustrun tillsagt honom att han blott skulle få vila sig en stund. Hon väntade främmande, och då skulle han vara borta. Han låtsade därföre sova, men märkte noga, vad hustrun gjorde. Då allting var i ordning, kom länsman dit, och han och hustrun satte sig till bords. Men som de bäst trakterade sig, ck de se, hur bonden kom körande in på gården. Nu blev ett fasligt kolorum. Hustrun gömde undan maten, var hon kunde, och länsman kröp under ett av karen, som varit inne till brygden. Då bonden kom in, frågade hustrun, vad som förde honom så hastigt tillbaka ifrån skogen. Bonden sade, att han omöjligt kunde vara längre ute i det gruvliga ovädret, att han nu vore alldeles utfrusen, och bad henne om något varmt att äta. Gumman snäste till honom och sade, att hon intet hade annat än litet salt strömming och bröd, som hon framsatte. Bonden satte sig att äta, då i detsamma den fattiga bonden, som låg på ugnen, låtsade vakna och rörde på sig. Vem är där? frågade bonden sin hustru, som svarade, att det vore en fattig stackare, som begärt komma undan ovädret, att hon tillåtit honom krypa upp på ugnen, där han insomnat, och hon hade alldeles glömt bort honom. Den stackarn! sade bonden. Han har farit lika illa som jag i det fasliga ovädret. Men kom nu ner och ät det lilla, 4

5 5

6 Nu är han ju alldeles galen, yttrade bonden. Här i huset nns intet skinka annars än jultiden, och de ä nu längesedan. Han har aldrig hittills sagt osant, så gör han väl intet nu heller. Bonden såg åt under sängen, fant skinka och trakterade sig och sin kamrat därmed. Åter sparkade han på säcken, och på bondens trägna begäran omtalade han, att i ugnen stod kaka och stek. Desse framtogos och de åto sig mer mätta och drucko öl och brännvin emellanåt. Då bonden kände sig rätt förnöjd, ville han ha reda på huru den fattiga bonden kunnat skaffa alla dessa härligheter, ty att det var igenom honom, därom var han fullt övertygad. Denne svarade, att han i säcken hade ett åbäke, som kunde trolla, och för att visa honom det, så skulle han få välja, vad han ville skulle ligga under det omstjälpta karet. Jo, svarade bonden, om jag hade den otäcka länsman därunder! I detsamma lyfte den fattiga bonden på karet, och länsman rusade ut till bondens förvåning och hustruns stora glädje, som därigenom såg sig lättad från ett stort bekymmer, ty hon hade alltid fruktat, att till slut skulle sanningen komma i dagen och hon och länsman betala kalaset. Nu var bonden fullt övertygad, att säcken verkeligen innehållit en trollkarl, och förmådde den fattige bonden att sälja den till honom. Denne gjorde många svårigheter, men bonden ökade beständigt summan, och när den var ganska betydligt, ingick han på köpet. 6

7 Men som han föregav, att åbäket säkert skulle springa efter honom, om bonden för hastigt skulle lösa på säcken, beslöts, att först efter åtta dagar skulle bonden göra sitt första försök. Och emellertid bars säcken med åbäket in i en kammare, där luckorna tillskruvades och dörren väl tillästes. Bonden gav med glädje alla pengar, han hade, ty han visste, huru lätt han åter genom åbäket kunde förskaffa sig så mycket han behagade. Efter åtta dagar sparkade han förgäves på säcken och önskade än det ena, än det andra. Hans sparkningar åstadkommo väl samma skramlande ljud som förut, men hans önskningar blevo ouppfyllda. Nu öppnade han säcken, och då han blott fant ett torrt skinn, föll han på den tanken, att åbäket dött av svält, och begrät sin vårdslöshet att glömma fråga, varmed han skulle föda honom. Emellertid köpte den fattige bonden sig en ny ko samt mat för sig och de sina. Hans hustru bredde en smörgås åt ett av barnen, som därmed satte sig utanför rika bondens dörr, som föll i förundran över att se pojken äta vetebröd, då han trodde dem vara utan till och med det dåligaste bröd. Under någon förevändning gick han över till den fattiga bonden och blev förvånad över den välmåga, som rådde i huset, och frågade, varifrån allt detta kommit. Den fattiga bonden berättade då, att, när han kom till stan med den torkade, nästan uppbrända kohuden, hade alla velat köpa den och bjudit över varandra, så att han till slut fått så myc- 7

8 ket penningar, varav han framtog och visade ännu några silverpengar, som ej voro upphandlade. Och, tillade han, om vi ej så väl behövde den ko, vi nu ha, så skulle jag visst slakta den. Men då skulle jag torka huden ändå mera, ty just därföre ck jag den så väl betalt. Den rike bonden gick hem och lät genast slakta nästan alla sina kreatur, eldade badstugan så varm som möjligt, och så snart alla hudarne voro nästan brända, förde han dem till staden. Men i stället att någon ville köpa dem, ck han ovett av somliga, och andra skrattade åt honom och frågade, om han var galen, som trodde sig kunna narra folk att köpa något så odugligt. Om aftonen begav han sig åter hem, men lovade i sitt sinne, att den fattiga bonden dyrt skulle få betala, att han narrat honom. Och den fattiga bonden hade fått veta, att han om natten ämnade komma och slå ihjäl honom. Därföre bytte han sängrum med en gammal gumma, de hade i huset. Och för mera säkerhet gick han, då alla somnat, och satte sin röda mössa på gummans huvud. Den rika bonden kom verkeligen smygandes, gick fram till sängen där han trodde grannen låg, och mattade ett så häftigt slag mot den röda mössan, att han slog ihjäl den stackars gumman. Om morgonen blev han ej litet förvånad att se den fattiga bonden stå och sala på hästen. Han frågade, vart han skulle taga vägen, och ck till svar, att den gamla gumman hade dött om natten, och nu ville han föra bort henne. Han hade satt gumman på kärran i en sittande ställning med en korg ägg i knä. 8

9 Då han rest en stund och var på stora vägen, såg han komma bakom sig en stor herrskapsvagn. Han stannade då med kärran mitt på vägen och gömde sig i några buskar. Då vagnen hunnit fram till kärran, ropade kusken ere gånger åt gumman att hålla åt sidan. Men då hon icke efterkom hans tillsägelse, blev han till slut så ond, att han med piskskaftet gav gumman ett så hårt slag i ryggen, att hon föll framstupa ur kärran. Därvid kom bonden framspringandes, skrek att hans gamla mor blivit ihjälslagen, och ville låta arrestera kusken. Och endast sedan både kusken och hans husbonde givit bonden en hederlig summa i försoning, lät han dem resa. Nu bar han gumman in i skogen och nedgrävde henne samt återvände därpå hem. Den rika bonden undrade emellertid, vart han tog vägen med den döda gumman, och som han ej trodde, att någon visste av, vad del han hade däri, gick han över till grannen, som berättade honom, vad lycka han gjort, och tog därvid fram och visade honom, huru mycket pengar han hade. Nog visste jag, sade han, att jag skulle få något, ty jag hade hört, att i stan voro de galna efter att få köpa lik. Men så mycket trodde jag ändå intet, att gumman kunde vara värd. Den rika bonden, som var ytterst begärlig efter pengar, glömde, att han nyss blivit bedragen, frågade noga efter, hur han skulle förhålla sig. Och den fattiga bonden inbillade honom en lång historia. Nu hade den rike bonden en gammal svärmor, som han gärna ville vara av med. Därföre slog han ihjäl henne om 9

10 natten, och andra morgonen förde han henne till staden enligt grannens anvisning, men blev där arresterad, och för att komma ifrån saken måste han betala ut nästan alla sina penningar. Nu svor han en dyr hämnd till sin granne och passade på, när denne var ensam i skogen. Då tog han sin dräng med sig, överföll den fattiga bonden, stoppade honom i en säck och förde honom till en sjö, där han ämnade dränka honom. De ställde säcken vid vägen, medan de gingo ut på isen för att väcka en vak. Under tiden färdades en karl, som förde en oxdrift, där förbi, blev varse säcken, gick att öppna den och frågade, huru i all världen den fattige bonden kommit i säcken. Jo, svarade denne, du kan aldrig tro, huru mycket grant man ser, när man sitter i en väl tillknuten säck. Kors! sade mannen. Det skulle jag väl vilja försöka, om jag bara hade någon, som såg efter mina oxar. Den fattiga bonden åtog sig detta besvär, och oxdrivaren kröp i säcken, som den fattiga bonden väl igenknöt, och vandrade sedan av hem med oxarna. Efter en stund kom den rike bonden med sin dräng, och oaktat oxdrivarns sparkningar och rop kastade de honom i vaken, övertygade, att det var den fattige bonden. Hur förvånades de icke vid hemkomsten att se denne stå på sin gård mitt ibland en hop feta oxar. Grannfar, ropade han, ni har trott att göra mig ett stort spratt. Men ser ni väl, vad jag vunnit därpå? Olyckligtvis hade jag bara en liten pinne i hand, varmed jag motat upp alla dessa oxar. Men i morgon skall jag återvända och medtaga några duktiga käppar. Och då skall ni få 10

11 se, vilken fångst jag skall göra, ty hela sjöbotten var full med oxar. Och då skall jag ge mig tid att söka ut de vackraste och fetaste. Avunden hos de rike bonden kvävde all eftertanke och minne av att tvenne gånger vara bedragen. Så snart han kom hem, skyndade han till skogen och skar sig de längsta spön han kunde, och för att förekomma, att grannen skulle borttaga de fetaste kreaturen, beslöt han att samma dag göra ett försök. Han tog därföre hela sitt hushåll med sig. Först lät han sin doter, försedd med en knippa spön, hoppa i vaken. Då hon, kyld utav det kalla vattnet, ropade Hu!, trodde han, att hon förskräktes av mängden av oxarne, och kastade hastigt sin son och hustru efter. Och när dessa gjorde samma utrop, hoppade han huvudstupa efter. Som den rike bonden icke lämnade några arvingar efter sig, ck den fattiga bonden ärva hans egendom och blev därigenom likaså förmögen, som han förut varit fattig, och levde sedan förnöjd och i fred hela det övriga av sin levnad. 11

12 OMNIBUS a Omnibus 12