Svensk Botanisk Tidskrift 105(2): ISSN X, Uppsala 2011 INNEHÅLL. Volym 105 Häfte

Transkript

1 Svensk Botanisk Tidskrift 105(2): ISSN X, Uppsala 2011 INNEHÅLL 65 Ordföranden har ordet: Kryssa växter 66 Andersson, U-B: Årets växt 2011 knärot 67 Hemberg, J: Skyddsvärda lavar i Blekinge nyupptäckta naturvärden i nationell toppklass (New lichenological findings in Blekinge, southeast Sweden) Svensk Botanisk Tidskrift 105(2): (2011) Volym 105 Häfte Persson, A & Ragnarsson, J: Restaurering och återupptagen hävd kan rädda de skånska rikkärren (Protecting and restoring rich fens in Skåne, southernmost Sweden) 94 Evasdotter, L: Rikkärrsrestaurering med grävmaskin kan man gräva sig till botanisk mångfald? (Successful restoration of a rich fen) 99 Karlsson, T: Schersminer, hortensior och deutzior (The family Hydrangeaceae in Norden) 116 d n San Miguel: Erophilia 117 Botanisk litteratur: Tre nya provinsfloror 126 Styrelsen informerar: Hotet mot röllikesnyltroten är borta 126 Föreningsnytt: Seminarium om blommande vägkanter 127 Föreningsnytt: Föreningskonferensen 2011 Guldluppen Beck-Friis, B: Ny aloe upptäckt i Uppsala 128 Föreningsnytt: Floraväktarkurs och floraväkteri i Jämtland Framsidan: Lavmosaik på bokstam i Törneryd i Blekinge. På bilden syns violettgrå porlav Pertusaria multipuncta i mitten, bokvårtlav Pyrenula nitida uppe till vänster och bokkantlav Lecanora glabrata nere till vänster. Läs mer på sid. 67. Foto: Joakim Hemberg. 66, 86, 99 Goodyera, Schoenus, Philadelphus. Grahns Tryckeri, Lund 2011

2 Svenska Botaniska Föreningen Kansli Svenska Botaniska Föreningen, c/o Evolution och utvecklingsbiologi, Uppsala univer sitet, Norbyvägen 18 A, Uppsala. Intendent Barbro Beck-Friis Telefon: , Fax: E-post: Webbplats Medlemskap 2011 (inkl. tidskriften) 295 kr inom Sverige (under 25 år 100 kr), 435 kr inom Norden och övriga Europa, och 535 kr i resten av världen. Familjemedlemskap utan tidskrift 50 kr. Styrelse Ordförande Margareta Edqvist Syren gatan 19, Nässjö Tel: E-post: margareta.edqvist@telia.com Vice ordförande Göran Mattiasson Torkel Höges gränd 15, Lund Tel: E-post: goran.mattiasson@telia.com Sekreterare Gunnar Björndahl Rudsvägen 3 D, Karlstad Tel: Kassör Lars-Åke Pettersson Irisdalsgatan 26, Visby Tel: Övriga ledamöter Leif Andersson, Töreboda Ulla-Britt Andersson, Färjestaden Magnus Bergström, Rimbo Evastina Blomgren, Kungshamn Stefan Ericsson, Umeå Stefan Grundström, Härnösand Olof Janson, Götene Kjell-Arne Olsson, Åhus Svensk Botanisk Tidskrift Svensk Botanisk Tidskrift publicerar originalarbeten och översiktsartiklar om botanik på svenska. I första hand trycks kortare artiklar av nationellt och nordiskt intresse. Tidskriften utkommer fem gånger om året och omfattar totalt cirka 350 sidor. Ägare Svenska Botaniska Föreningen. Svensk Botanisk Tidskrift respektive artikelförfattare och fotograf har upphovsrätterna. Publicerade fotografier kan komma att återanvändas i tidskriften eller på webbplatsen. Ansvarig utgivare Ordföranden i Svenska Botaniska Föreningen, Margareta Edqvist, se Svenska Botaniska Föreningen. Redaktör Bengt Carlsson, c/o Evolution och utvecklingsbiologi, Uppsala universitet, Norbyvägen 18 A, Uppsala. Tel: , Fax: E-post: bengt.carlsson@sbf.c.se Instruktioner till författare finns på föreningens webbplats och på bakpärmens insida i första numret av varje årgång. Kan även fås från redaktören. Priser Prenumeration på tidskriften ingår för privatpersoner i medlemsavgiften. Prenumerationspris för institutioner och företag är detsamma som medlemsavgiften för privat personer. Se vidare under medlemskap. Enstaka häften 50 kr, häften äldre än 2 år 10 kr. Vid köp av fler än 25 häften är priset 25 kr styck. General register för : 100 kr. Äldre register: 30 kr styck. Porto tillkommer. Beställningar av prenumerationer och tidskrifter görs från föreningskansliet. Svenska Botaniska Föreningen PlusGiro Tryck och distribution Grahns Tryckeri AB, Lund. MILJÖMÄRKT trycksak Föreningar anslutna till Svenska Botaniska Föreningen Adress samt en kontaktperson för varje förening. Föreningen Blekinges flora Bengt Nilsson, Trestenavägen 5 A, Sölvesborg. Tel: Hallands Botaniska Förening Bruno Toftgård, Prosten Bergs väg 7, Halmstad. Tel: E-post: bruno. toftgard@spray.se Föreningen Smålands flora Tomas Burén, Adelgatan 11 C, Kalmar. Tel: E-post: tomas.buren@ netatonce.net Vetlanda botaniska sällskap Tommy Merkert, Norhagen Lemnhult 2, Korsberga. Tel: E-post: tommy.merkert@gmail.com Botaniska sällskapet i Jönköping Martin Sjödahl, Ladugårdsg. 3, Jönköping. Tel: E-post: lottamartin@telia.com Ölands Botaniska Förening Ulla-Britt Andersson, Kummelvägen 12, Färjestaden. Tel: Hemsida: Gotlands Botaniska Förening Jörgen Petersson, Humlegårdsvägen 18, Visby. Tel: Hemsida: www. gotlandsflora.se Östergötlands natural historiska förenings botanik grupp Bo Antberg, Hoffstedtsgatan 12, Linköping. Tel: Västergötlands botaniska förening Anders Bohlin, Halltorps gatan 14, Trollhättan. Tel: E-post: anders. bohlin@telia.com Botaniska Föreningen i Göteborg Erik Ljungstrand, c/o Bota niska inst., Box 461, Göteborg. E-post: botaniska.foreningen@ bfig.se Föreningen Bohusläns flora Evastina Blomgren, Dalgatan 7 9, Kungshamn. Tel: E-post: evastina. blomgren@gmail.com Uddevalla botaniska förening Göran Johansson, Röane 119, Uddevalla. Tel: Dalslands botaniska förening Torsten Örtenblad, Eriksbyn, Pl 6686, Mellerud. Tel: Örebro läns botaniska sällskap Per Erik Persson, Gamla Viker 217, Gyttorp. Tel: E-post: pererikpersson@spray.se Värmlands Botaniska Förening Owe Nilsson, Utterbäcks vägen 10, Karlskoga. Tel: E-post: owe.kga@ telia.com Botaniska Föreningen i Västmanlands län Bengt Stridh, Gäddeholm 73, Västerås. Tel: Hemsida: Botaniska sällskapet i Stockholm Ida Trift, Nybrog. 66 A, Stockholm. Tel: E-post: ida@trift.se Upplands Botaniska Förening Alexandra Holmgren, Kungsängsg. 53 A, Uppsala. Tel: E-post: upplands.botaniska.forening@ gmail.com Dalarnas botaniska sällskap Staffan Jansson, S. Kyrko g. 4, Säter. Tel: E-post: staffan.jansson@snf.se Gävleborgs Botaniska Sällskap Barbro Risberg, Hagmarksg. 44, Hofors. E-post: barbro.risberg@edu.hofors.se Medelpads Botaniska Förening Olof Svensson, Kaprifolvägen 8, Söråker. Tel: E-post: olof.l.svensson@telia.com Jämtlands Botaniska Sällskap Bengt Petterson, Trollsåsen 2920, Nälden. Tel: E-post: varglav@telia.com Västerbottens läns Botaniska Förening Åsa Granberg, Hjälte vägen 26, Umeå. Tel: E-post: asa. granberg@gmail.com Föreningen Pite lappmarks flora Charlotte Nordgren, Plåtslagaregatan 21, Arjeplog. Tel: E-post: thure.jo@telia.com Föreningen Norrbottens flora Kerstin Haraldson, Fågelsångsvägen 21, Kalix. Tel: E-post: kerstin.hson@tele2.se

3 ORDFÖRANDEN HAR ORDET Kryssa växter Bland botanister har nog många fnyst lite åt Club 300 och deras sätt att kryssa fåglar. Är man ute i fält med ett gäng där det också finns fågelskådare piper det lite då och då. Man ser den hastiga rörelsen ner i fickan och upp med telefonen. Vad kan det vara man har hittat nu? Diskussion följer: Ska vi dra? Har det någon betydelse om det är tio eller hundra mil till platsen? Vill man ha ett kryss får man åka. Samma fenomen ser vi inte på växtsidan, kanske beroende på att växterna oftast inte försvinner från platsen, men när det gäller skräpmarksväxter kan det förstås gå ganska fort. Men är vi botanister egentligen så annorlunda? Har inte många av oss också ganska mycket kryssarinstinkt i oss? Det finns ett antal botanister som gärna vill se allt i landet, allt från våra bofasta arter till de högst tillfälliga. Några har nog sett mer än tretusen olika kärlväxter. Jag kryssar gärna själv, men ligger nog ett stycke efter de främsta. Visst sporrar det mig att besöka nya platser och få se nya arter. På Botanikdagarna och på resor ser jag många som antecknar vad som förevisas och kryssar för i sina floror. Jag hör Den arten har jag aldrig sett förr så många har god koll. Åtskilliga människor reser landet runt för att få se och kanske fotografera Sveriges alla orkidéer. Jag får många brev och telefonsamtal från intresserade som vill ha tips om orkidéernas växtplatser. Leder kryssandet till något positivt? Det är ju inte bara själva krysset i sig som är drivkraften. Jag ökar också min egen kunskap om olika växter, jag får besöka platser som jag kanske aldrig skulle kommit till annars och jag lär känna nya människor. Men att kryssa fåglar eller växter är ju inget unikt. Vi är många som har det i oss. Det kan handla om allt från att samla böcker, frimärken eller äggkoppar till att man vill se landets alla kyrkor. Artportalen inspirerar ännu fler till att kryssa växter Tänk vad enkelt det är idag jämfört med hur det var för tio, tjugo år sedan. Noggranna koordinater till växtplatserna och Artportalen som håller ordning på vad jag själv och andra har sett. Andras observationer lockar mig till besök och jag lär mig ännu mer om växterna, deras ekologi och utbredning. Snart släpps en ny version av Artportalen. Bestäm dig för att använda den och bli vän med den, så kommer du snart att förstå alla dess fördelar och vilket fantastiskt hjälpmedel den faktiskt är. MARGARETA EDQVIST margareta.edqvist@telia.com SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011) 65

4 FÖRENINGSNYTT FÖRENINGSNYTT FÖRENINGSNYTT FÖRENINGSNYTT ANDERSSON Årets växt 2011 knärot FN har utsett 2011 till Skogens år. Därför passar det extra bra att knäroten, som ju är typisk för gamla fina barrskogar, utsetts till årets växt. ULLA-BRITT ANDERSSON Knärot Goodyera repens är ny på rödlistan från och med 2010 där den placerats i kategorin NT (nära hotad). Arten finns i hela Sverige men saknas naturligt nog på kalfjället. Den växer i äldre gran- eller tallskog, ett habitat som blivit mer ovanligt med dagens intensiva skogsbruk. Växtplatserna är mossiga, något fuktiga granskogar eller mer torra tallskogar. Knärot kan i norra Sverige även växa i björkskog. Under rödlistningsarbetet bedömdes knärot ha minskat med minst femton procent under de senaste sextio åren och minskningen väntas fortsätta med minst tjugo procent under den kommande sextioårsperioden. Knärot är en flerårig orkidé med en krypande, grenad jordstam. Den kan vara svår att få ögonen på och blir sällan talrik på sina växtplatser. De basala bladrosetterna är övervintrande. Bladen är spetsigt äggrunda, mörkgröna och tydligt nätnerviga. Stjälken är cm hög, har fjällika blad och är finhårig upptill. Blommorna sitter tillsammans i en 3 7 cm lång, axliknande klase. Blomställningen är ensidigt riktad eller något spiralvriden. De doftande blommorna är vita och de yttre kalkbladen tätt körtelhåriga (figur 1). Blomningen sker i juli eller augusti. Knärot bildar mykorrhiza och är helt beroende av sin svamppartner. Primärfyndet i Sverige gjordes i Uppland och publicerades Det vetenskapliga släktnamnet Good yera hänsyftar på den engelska botanisten John Goodyer ( ). Artepitetet repens betyder krypande och syftar förstås på jordstammen. I Norden finns knärot även i Finland där Figur 1. Knärotens blommor är tätt körtelhåriga. Släktet Goodyera innehållar cirka 90 arter, flertalet hemmahörande i norra halvklotets tempererade trakter, men bara en art finns i Europa. Foto: Thomas Gunnarsson. den är spridd i hela landet, i Norge är den mer sällsynt och den är rar i Danmark. Arten växer i en stor del av Europa men mer sällsynt i de västra och södra delarna. I Asien och Nordamerika är den spridd i de tempererade delarna och den finns till och med i Nordafrika. Du som är ute i skogen kan bidra till att öka vår kunskap om knärot genom att rapportera in dina fynd av arten på Artportalen ( Du kan också ladda hem en rapporteringsblankett från föreningens hemsida ( Skicka in dina rapporter senast 15 oktober 2011 till Ulla-Britt Andersson, Kummelvägen 12, Färjestaden (ullabritt.oland@gmail.com, ). Eventuella frågor om inventeringen kan du också skicka till mig. Jag tar även tacksamt emot förslag på kandidater för kommande Årets växt. Välkommen med dina rapporter! SBT. 66 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011)

5 Skyddsvärda lavar i Blekinge nyupptäckta naturvärden i nationell toppklass Blekinges lavflora har hittills varit dåligt utforskad och ansedd som relativt betydelselös i ett nationellt perspektiv. Här redogör Joakim Hemberg för nyvunnen kunskap om Blekinges trädlevande lavar och visar att naturvärdena är mycket högre än vad man tidigare trott. JOAKIM HEMBERG Blekinge är på många sätt en bortglömd del av Sverige, ett avsides beläget hörn i sydost. Ornitologer från övriga delar av landet känner i bästa fall till Torhamns udde som är en av landets bästa sträckfågellokaler, och bokskogarna på Tromtö och ekhagmarkerna på Johannishus åsar är välkända för sina vedsvampar och vedinsekter (se bl.a. Nilsson m.fl. 1999). Kärlväxtfloran är väldokumenterad genom mångåriga inventeringar (Fröberg 2006) och svampprojektet inom föreningen Blekinges flora har resulterat i mängder av intressanta svampfynd (Ryberg 2007). Blekinge är näst efter Öland Sveriges minsta landskap men innehåller trots detta en mycket stor mångfald av naturtyper. Inget svenskt landskap förutom Skåne kan uppvisa en sådan mångfald av skogstyper som Blekinge (Brunet 2003). Karakteristiskt är en småskalig landskapsmosaik med stora variationer i topografi och bördighetsförhållanden. Det mest unika med Blekinge är kanske att ädellövskogarna och ekhagmarkerna når ända fram till havet (figur 1). Högstammig ädellövskog i direkt anslutning till havet är ytterst sällsynt i övriga delar av landet. Havets påverkan ger trädmiljöerna ett suboceaniskt klimat som gynnar många ovanliga lavar. Ett annat av Blekinges karaktärsdrag är det stora antalet sprickdalar och ådalar som skär genom landskapet från norr till söder. Längs med dalsidorna finns på flera ställen pärlband av bergbranter med artrika naturskogar, oftast dominerade av avenbok, bok och ek, och ibland Figur 1. I Blekinge möter ädellövskogen havet, vilket är en sällsynt företeelse i övriga delar av landet. Skärva, Karlskrona k:n. Foto: Joakim Hemberg. Uniquely for Blekinge, broad-leaved forests and woodlands reach all the way to the sea. med inslag av lind, lönn, alm, asp, tall och gran. Vattendrag och sjöar i sprickdalarnas botten skapar en hög och jämn luftfuktighet i de omgivande branterna. Östergötlands eklandskap är ett välkänt begrepp bland naturvårdare. Däremot talas det mycket sällan om att även Blekinge har ett stort eklandskap med en mycket hög koncentration av värdekärnor. Områden som Biskopstorp (Hallands län), Bjurkärr (Kronobergs län) och Söderåsen (Skåne län) är välkända för sina bokskogar med rik och skyddsvärd lavflora, medan få verkar veta att det finns lavrika bokskogar även i Blekinge. Boken Skyddsvärda lavar i sydvästra Sverige (Arup m.fl. 1997) är ett stort steg i rätt riktning då den mig veterligen var den första publikation som i någon mån uppmärksammar lavfloran i Blekinges eklandskap. Däremot framstår fortfarande Blekinges bokskogar som relativt ointressanta i jämförelse med dem i Halland och Skåne. I Artpools- och trakt- SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011) 67

6 HEMBERG Tabell 1. De tio mest registrerade rödlistade lavarna i Blekinges totalt 1583 nyckelbiotoper. Källa: Skogsstyrelsen. The ten most frequently found red-listed lichens in the 1583 woodland key habitats in Blekinge. Antal nyckelbiotoper Grå skärelav Schismatomma decolorans 314 Bokvårtlav Pyrenula nitida 181 Rosa lundlav Bacidia rosella 120 Lunglav Lobaria pulmonaria 86 Bokkantlav Lecanora glabrata 78 Gammelekslav Lecanographa amylacea 67 Almlav Gyalecta ulmi 65 Stiftklotterlav Opegrapha vermicellifera 60 Matt pricklav Arthonia pruinata 36 Blek kraterlav Gyalecta flotowii 27 analys av lövträdbärande marker i Blekinge, Skåne och Halland (Brunet m.fl. 2005) ges Blekinges bokskogar ett lågt värde för lavar jämfört med de två övriga länen, i synnerhet i jämförelse med Halland. Vad som är mer anmärkningsvärt är att även Blekinges ekmiljöer framstår som relativt fattiga. Vad artpoolsanalysen egentligen visar är dock inte att Blekinge är artfattigt utan snarare att kunskapen om lavar i Blekinge är mycket liten. Stora delar av Halland har inventerats grundligt av framför allt Örjan Fritz (t.ex. Fritz 1996, 1999, 2008). Flera av Skånes finaste lokaler för lavar, bland annat Hallands Väderö, Kullaberg och Södersåsen har utforskats av erfarna lichenologer (Arup & Ekman 1991, Johansson 1992, Malmqvist & Weibull 2007). Även i övriga delar av Götaland är kunskapen om lavfloran relativt god. I Östergötland har länsstyrelsen gett ut en omfattande rapport om länets skyddsvärda lavar (Ek m.fl. 2000). Rapporten grundar sig på mängder av sentida fynduppgifter. I Kalmar län har man bland annat gjort noggranna lavinventeringar i Trollskogen på Öland (Knutsson m.fl. 1997) och på Blå Jungrun (Arup m.fl. 1999). Ofta är det ju även så att de områden där artspecialister bor och verkar framstår som mer artrika. I Skåne, Halland, Västra Götaland, Kalmar län och Östergötland finns flera kunniga lichenologer, vilket naturligtvis leder till många intressanta fynd i dessa län. Med undantag för en inventering på Jordö mellan Karlskrona och Ronneby (Fröberg & Lif 2010), saknas än i dag riktigt bra inventeringar i Blekinge som enbart är inriktade på lavar. Detta trots att en av Sveriges främsta lichenologer, Ove Almborn ( ), föddes och växte upp i Ronneby. Jag vill betona att min avsikt med denna artikel är att lyfta Blekinges stora värden utan att på något sätt förringa de värden som finns på andra håll i Götaland. Blekinge kommer sannolikt aldrig att visa sig vara så rikt på lavar som exempelvis de oceaniska delarna av Västsverige eller som Östergötland som har ett ganska stort inslag av nordliga arter. Vad jag ändå vill visa är att en del sällsynta och hotade arter förmodligen har sina svenska huvudförekomster i ett bortglömt hörn i sydost. Vägar till ny kunskap Kunskapen om epifytiska lavar i Blekinge har ökat kraftigt under de senaste tio åren. Orsaken till detta är framförallt en kompletterande nyckelbiotopsinventering, länsstyrelsens inventering av skyddsvärda träd, miljöövervakning av epifyter i nyckelbiotoper samt ett omfattande arbete med områdesskydd. Sedan 2003 har till exempel tretton rödlistade arter påträffats som nya för landskapet och tre sedan länge försvunna arter har återfunnits. Dessutom har flera riktigt sällsynta arter, bland annat liten ädellav Megalaria laureri och ädelkronlav Pachyphiale carneola, hittats på ett stort antal nya lokaler. Nyckelbiotopsinventeringen Nyckelbiotopsinventeringen (Nitare och Norén 1992) inleddes i Blekinge 1992 och systematisk inventering pågick fram till Därefter har det gjorts kompletterande inventeringar. Nya nyckelbiotoper upptäcks ofta i samband med annan inventering och genom avverkningsanmälningar. I nyckelbiotopsinventeringen används signalarter (Nitare 2000) som indikation på att ett område har höga naturvärden. Målet är inte att hitta rödlistade arter, men ofta tittar man ganska noga på intressanta substrat (t.ex. gamla senvuxna eller skadade träd), och kan då göra fina fynd. Om man är en van inventerare 68 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011)

7 LAVAR I BLEKINGE Figur 2. Skyddsvärda träd längs en bit av kuststräckan mellan Karlskrona och Ronneby markeras med blå symboler (notera att västra halvan av Tromtö ännu inte är inventerad). Enbart på Haglö (ungefär mitt på kartan till vänster) registrerades ungefär 500 träd med minst en rödlistad lavart. Trees with valuable lichens are marked with blue symbols on this map of the coastal region in SE Blekinge. så vet man vilka träd man ska leta på, och fynd av rödlistade arter blir en bonus som inte kräver särskilt mycket extratid. I februari 2011 fanns 1583 registrerade nyckelbiotoper i Blekinge med en sammanlagd areal av 3479 hektar, vilket motsvarar knappt två procent av länets skogsmark. Ungefär tvåtusen hektar av dessa utgörs av skogar med stort inslag av ädellövträd. I tabell 1 redovisas de tio mest registrerade rödlistade lavarna. Det är slående hur enkelt det fortfarande är att hitta högklassiga nyckelbiotoper i Blekinge. En bedömning är att minst trettio procent av Blekinges nyckelbiotoper ännu inte har hittats. En del av bristerna i den tidiga inventeringen kan naturligtvis förklaras av ökande kunskap och erfarenhet hos inventerarna, men delvis också av landskapets topografi med många svår inventerade bergbranter. Dessutom så har vi med åren fått allt bättre kartor, bland annat infraröda flygbilder där man lätt kan söka ut intressanta områden och ibland även enskilda grova träd. Inventering av skyddsvärda träd Sedan 2005 har Länsstyrelsens inventerare registrerat drygt skyddsvärda träd. Inventeringen har skett med medel från åtgärdsprogrammet för skyddsvärda träd (Höjer och Hultengren 2004). På en fjärdedel av träden har man noterat en eller flera rödlistade lavar (Annika Lydänge i e-post). Stora delar av Blekinge har ännu inte inventerats. Ett bra exempel på ett område där trädinventeringen håller hög kvalitet är den betade ekskogen på Haglö i skärgården mellan Karlskrona och Ronneby (figur 2). På Haglö, som har en yta av drygt trettio hektar, registrerades 1217 skyddsvärda träd varav 691 levande. På cirka femhundra träd fanns minst en rödlistad lavart. Vanligast förekommande var grå skärelav Schismatomma decolorans (404 träd), gammelekslav Lecanographa amylacea (144 träd), matt pricklav Arthonia pruinata (75 träd) och liten sönderfallslav Bactrospora corticola (54 träd) (Jansson m.fl. 2008). På Haglö är visserligen tätheten av träd med rödlistade lavar exceptionellt stor, men inventeringen ger likartade resultat i flera av Blekinges kustnära värdekärnor. Miljöövervakning av epifyter i nyckelbiotoper Sedan 1997 har Länsstyrelsen och Skogsstyrelsen inventerat epifyter i tio prov ytor i nyckelbiotoper jämnt fördelade i länet. Inventeringen är i stort upplagd enligt Larsson (2000), och vi följer förekomst och utbredning av epifytiska signalarter och rödlistade arter. Övervakningen har lett till flera fynd av rödlistade lavar, bland annat en del nyfynd av liten ädellav, savlundlav Bacidia incompta och SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011) 69

8 HEMBERG Skogsstyrelsens uppföljning av nyckelbiotoper Skogsstyrelsen startade 2009 en omfattande inventering av biologisk mångfald i nyckelbiotoper. Inventeringen sker i hela landet och är tänkt att pågå åtminstone i tio år framöver. I Blekinge har hittills fem nyckelbiotoper inventerats. I tabell 2 förtecknas de lavar (signalarter och rödlistade arter) som påträffades i en nyckelbiotop på Vångsö i Ronneby kommun. Biotopen är en betad hedekskog med stort inslag av hällmarksimpediment. Med ledning av erfarenheter från nyckelbiotopsinventeringen vill jag påstå att artsammansättningen är ganska representativ för liknande nyckelbiotoper i Blekinges kustband, från Stensnäs i väster till Karlskrona i öster. Längre österut innehåller hedädellövskogarna färre epifytiska lavar. Figur 3. Miljöövervakningsyta vid Fornanäs utanför Ronneby. På avenboken i bildens mitt växer liten ädellav, klippzonlav och bokvårtlav. Foto: Joakim Hemberg. At this site near Ronneby, epiphytic lichens and mosses have been surveyed for several years. Three red-listed species, Enterographa hutchinsiae, Megalaria laureri and Pyrenula nitida were found on the hornbeam in the centre of the picture. stiftklotterlav Opegrapha vermicellifera. I en av provytorna hittade jag 2009 röd pysslinglav Thelopsis rubella på två gamla bokar, första fyndet i Blekinge. I samband med besöken i provytorna har vi ibland besökt närbelägna nyckelbiotoper. Dessa små avstickare ledde bland annat till att min inventerarkollega Ulrika Widgren 2003 hittade klippzonlav Enterographa hutchinsiae. De senaste fynden av arten i Blekinge är från Hanö och Ryssberget 1871 (Arup m.fl. 1997). Det nya fyndet gjordes på gammal avenbok i en liten naturskogsrest mitt i ett industriområde i Karlskronas norra utkanter. När vi väl fått sökbilden för arten så hittade vi den på flera lokaler, bland annat i en provyta i Ronneby (figur 3). Arbetet med områdesskydd Mitt arbete på Skogsstyrelsen består bland annat i att bilda biotopskyddsområden och teckna naturvårdsavtal. För att få ett bättre grepp om ett områdes naturvärde brukar jag göra en översiktlig, men ändå något fördjupad artinventering. Man kan naturligtvis invända att detta tar tid och kostar pengar och att rödlistade arter inte säger allt om ett områdes naturvärden. Jag tycker ändå att det är viktigt att vi åtminstone har en hyfsad bild av vilka arter som finns i ett område som vi lägger pengar på att skydda. Med denna kunskap blir det dessutom lättare att följa upp hur naturvärdena utvecklas och att föreslå lämpliga skötselåtgärder. Viktiga miljöer för epifytiska lavar Ekskogar och ekhagar Flera av Blekinges viktigaste områden för sällsynta lavar domineras av ek. Skogseken Quercus robur är vanligast och mest spridd, men även bergek Q. petraea är ganska frekvent, framförallt i kustbandet och på torrare marker. Dessutom förekommer ofta hybrider mellan de båda arterna (Fröberg 2006). Två exklusiva karaktärsarter på riktigt gamla ekar i Blekinge är matt pricklav Arthonia pruinata och gammelekslav Lecanographa amylacea. Det är intressant att se hur styrkeförhållandet mellan dessa båda arter växlar mellan ganska likartade lokaler. I de flesta områden med gammal ek är gammelekslaven vanligast. I vissa områden är dock matt pricklav den klart dominerande arten. Detta mönster beror säkert till stor del på slumpen. 70 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011)

9 LAVAR I BLEKINGE Jag tycker mig dock se en antydan till att matt pricklav föredrar trädbestånd på näringsrik mark medan gammelekslaven lika gärna förekommer i magrare områden och på betydligt klenare träd. Typiska arter för utmarksskogar är liten sönderfallslav Bactrospora corticola och puderfläck Arthonia cinereopruinosa, som i vissa trakter kan vara ganska vanliga. De vanligaste signalarterna på gamla ekar i Blekinge är rostfläck Arthonia vinosa, gulpudrad spiklav Calicium adspersum och grå skärelav Schismatomma decolorans. Även sotlav Cyphelium inquinans är en relativt vanlig signalart som förekommer både på bark och ved. Naturtyperna är spridda över hela länet, men är vanligast nära kusten. Exempel på värdekärnor: Wämöparken och Haglö (Karlskrona kommun), Göholm, Johannishus åsar, Vambåsa hagmarker och Listerby skärgård (samtliga i Ronneby kommun) samt Elleholm (Karlshamns kommun). Ek tallskog av bergig typ / hällmarksskogar Flera av länets högklassiga nyckelbiotoper, särskilt i kustbandet, är av denna typ. Skogarna domineras ofta av tall, men inslaget av ek är alltid stort. Fältskiktet är ofta av blåbärstyp eller smalbladig grästyp. Ekarna i dessa områden kan vara extremt senvuxna och betydligt äldre än vad deras grovlek avslöjar. Ofta hittar man rödlistade arter, till exempel almlav, gammelekslav och ädelkronlav, på träd som bara är cm i brösthöjdsdiameter. Vanliga signalarter är rostfläck, lönnlav Bacidia rubella och havstulpanlav Thelotrema lepadinum. Grynig lundlav Bacidia biatorina, är en tidigare rödlistad art som lokalt är ganska vanlig. Exempel på värdekärnor: Lösen (Karlskrona kommun), Angelskog (Ronneby kommun) och Kollevik (Karlshamns kommun). Bokskogar Blekinges bokskogar är mestadels av en relativt näringsfattig typ men här finns både typiska ängsbokskogar och riktigt magra hedbokskogar. Den medelmåttiga tillgången på näring gör att bokarna växer relativt långsamt, vilket gynnar etablering av epifyter. De vanligaste rödlistade lavarna är i nämnd ordning bokvårtlav Pyrenula Tabell 2. Rödlistade lavar (Gärdenfors 2010) och signalarter samt antalet trädförekomster för respektive art på Vångsö i Ronneby kommun. Området omfattar cirka tre hektar och inventerades i augusti Number of trees with valuable lichen species at a 3-ha site on Vångsö. Antal träd Rostfläck Arthonia vinosa >100 Grå skärelav Schismatomma decolorans (NT) 65 Liten sönderfallslav Bactrospora corticola (VU) 53 Gammelekslav Lecanographa amylacea (VU) 32 Blyertslav Buellia violaceofusca (NT) 15 Ädelkronlav Pachyphiale carneola (VU) 12 Lönnlav Bacidia rubella 10 Kattfotslav Arthonia leucopellea 4 Rosa lundlav Bacidia rosella (NT) 4 Glansfläck Arthonia spadicea 2 Stiftklotterlav Opegrapha vermicellifera (VU) 2 Hjälmbrosklav Ramalina baltica (NT) 2 Havstulpanlav Thelotrema lepadinum 2 Grynig lundlav Bacidia biatorina (tidigare NT) 1 Matt pricklav Arthonia pruinata (VU) 1 Vitskivlav Diplotomma alboatrum 1 Blek kraterlav Gyalecta flotowii (NT) 1 nitida, bokkantlav Lecanora glabrata, stiftklotterlav Opegrapha vermicellifera och rosa lundlav Bacidia rosella. Typiska signalarter är glansfläck Arthonia spadicea, havstulpanlav och stor knopplav Mycobilimbia pilularis. Exempel på värdekärnor: Tromtö och Tolseboda (Ronneby kommun), Törneryd (Karlshamns kommun), Baggeboda (Olofströms kommun) och södra Ryssberget (Sölvesborgs kommun). Blandädellövskog i branter Detta är en vanlig biotoptyp i Blekinges många sprickdalar. Trädskiktet domineras i många områden av ek, men ofta finns betydande inslag av avenbok, bok, ask, lind och lönn. Många områden är förhållandevis näringsrika med fältskikt av örttyp. De flesta av Blekinges förekomster av lunglav Lobaria pulmonaria finns i denna miljö. På några lokaler är arten fertil. Andra typiska rödlistade arter är exempelvis rosa lundlav, blek kraterlav Gyalecta flotowii, stiftklotterlav och bokvårtlav. Mer sällsynta inslag är liten ädellav Megalaria SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011) 71

10 HEMBERG Lövängar och lundar Lövängar, såväl hävdade som ohävdade, förekommer främst i Blekinges nordvästra delar samt öster och nordost om Karlskrona. Dominerande trädslag i lövängarna är framförallt ask, men även alm, lind och lönn är relativt vanliga. Många lövängar och gamla hagmarker har i dag vuxit igen och utvecklats till lundar. Fina lundmiljöer med värdefull epifytflora finns spridda över hela länet. De vanligaste rödlistade arterna i dessa miljöer är rosa lundlav, blek kraterlav och almlav Gyalecta ulmi. Även lunglav förekommer i vissa områden. Glansfläck, lönnlav och traslav är de vanligast förekommande signalarterna. Exempel på värdekärnor: Steneryd och Kroppasjö (Karlskrona kommun), Bråtabron och Sjöarp (Ronneby kommun) samt Angölsmåla och Mulatorp (Olofströms kommun). Figur 4. En av Blekinges äldsta ekar, Uggleeken på Stärnö strax utanför Karlshamn. Denna jätte mäter cirka 1,5 meter i brösthöjdsdiameter och både utseende och växtplats antyder att den har vuxit mycket långsamt. På såväl stam som grenar finns de rödlistade lavarna matt pricklav, ädelkronlav och röd pysslinglav. Foto: Joakim Hemberg. One of the oldest oaks in Blekinge, the Owl oak on Stärnö. The red-listed lichens Arthonia pruinata, Pachyphiale carneola and Thelopsis rubella are found on its trunk and branches. laureri och klippzonlav Enterographa hutchinsiae. Frekventa signalarter är havstulpanlav, lönnlav och traslav Leptogium lichenoides. På ett fåtal lokaler kan man hitta barkkornlav Lopadium disci forme och bårdlav Nephroma parile. Exempel på värdekärnor: Gröngölsmåla och Alnaryd (Karlskrona kommun), Fornanäs och Gummagölsmåla (Ronneby kommun), Eriksberg (Karlshamns kommun) och Snöfleboda (Olofströms kommun). Alléer och kyrkogårdar Blekinge har förhållandevis få alléer och kyrkogårdar med intressant lavflora. De få områden som är intressanta är dock extremt rika på rödlistade arter och synnerligen viktiga att bevara. Arter som kraterorangelav Caloplaca ulcerosa, elegant sköldlav Melanohalea elegantula och grynig dagglav Physconia grisea förekommer enbart på alm, ask och lönn i denna typ av miljöer. Alléer med lind är ganska vanligt förekommande men linden har oftast en väldigt fattig lavflora. På ett fåtal platser finns riktigt gamla avenboksalléer med fina förekomster av bokvårtlav. Exempel på värdekärnor: Augerum (Karlskrona kommun), Förkärla kyrkogård och slottsalléerna i Johannishus (Ronneby kommun) samt Valje (Sölvesborgs kommun). Betydelsen av olika träd, buskar och ris I tabell 3 listas de trädslag, buskar och ris som i Blekinge utgör substrat för rödlistade lavar. Eken intar, inte helt oväntat, en särställning med 24 rödlistade arter varav sju unika för trädslaget (figur 4). Exempel på arter som enbart hittats på ek är ekpricklav Arthonia byssacea, ekspik Calicium quercinum, gul dropplav Cliostomum corrugatum, rosa skärelav Schismatomma pericleum och rödbrun blekspik Sclerophora coniophaea. Intressant är att dessa för eken exklusiva arter är mycket ovanliga i Blekinge, sannolikt beroende på att Blekinge ligger utanför deras huvudsakliga utbredningsområde som ligger mer åt nordost. De få blekingska förekomsterna kan sägas utgöra sydvästliga utposter, åtminstone i Sverige. 72 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011)

11 LAVAR I BLEKINGE Ekpricklaven har dock hittats på flera nya lokaler under senare år och har sannolikt varit en aning förbisedd. Närmast efter eken i artrikedom följer övriga ädellövträd med undantag för fågelbäret som helt saknar rödlistade arter. Asken och boken som ligger på andra och tredje plats har 22 rödlistade arter varav sex respektive tre trädslagsunika. Arter som enbart hittats på ask är exempelvis skorpgelélav Collema occultatum, ädellav Megalaria grossa och numera även askvårtlav Pyrenula nitidella, sedan länets enda lönn med arten dukat under för en fallande jätteek. Värt att notera är att boken även så här långt österut är viktig för ett stort antal arter. Arter som enbart hittats på bok är violettgrå porlav Pertusaria multipuncta, skrift-skärelav Schismatomma graphidioides och liten lundlav Bacidina phacodes. Almen och lönnen är inte fullt så artrika men hyser betydande delar av populationerna av exempelvis savlundlav Bacidia incompta, rosa lundlav och klosterlav Biatoridium monasteriense. Linden och avenboken har inga unika arter, men avenboken är likaväl ett mycket viktigt träd för flera rödlistade lavar. En stor del av de blekingska populationerna av klippzonlav, liten ädellav och stiftklotterlav finns på avenbok. Detsamma gäller för vanligare arter som bokvårtlav och bokkantlav. Aspen som i stora delar av landet är ett mycket intressant lavträd har i Blekinge en påfallande trivial lavflora. Den enda rödlistade art som påträffats på asp i länet är pulver-ädellav Megalaria pulverea. Den enda rödlistade lav som noterats på gran och tall är garnlav Alectoria sarmentosa. På senvuxna granar i bestånd med lång kontinuitet kan man dock hitta signalarter som kattfotslav Arthonia leucopellea, sotlav och havstulpanlav. Ansvarsarter Med ledning av de kunskaper som tillkommit under det senaste decenniet kan man på ganska goda grunder utse ett antal rödlistade lavar som ansvarsarter för Blekinge. Med ansvarsarter avses här de arter för vilka Blekinge har ett stort ansvar för bevarandet på nationell nivå. Det är till och med möjligt att Blekinge, tillsammans Tabell 3. Substrat för rödlistade epifytiska lavar i Blekinge. Med unika arter avses de arter som enbart förekommer på ett enda substrat. Number of red-listed lichen species and unique species on different woody plants in Blekinge. Antal arter Antal unika arter Ek Quercus robur/q. petraea 24 7 Ask Fraxinus excelsior 22 6 Bok Fagus sylvatica 22 3 Alm Ulmus glabra 16 2 Lönn Acer platanoides 14 1 Avenbok Carpinus betulus 10 0 Lind Tilia cordata 10 0 Klibbal Alnus glutinosa 2 1 Fläder Sambucus nigra 2 1 Hästkastanj Aesculus hippocastanum 2 0 Asp Populus tremula 1 1 Blåbär Vaccinium myrtillus 1 1 Sykomorlönn Acer pseudoplatanus 1 0 Hassel Corylus avellana 1 0 Murgröna Hedera helix 1 0 Vildapel Malus sylvestris 1 0 Gran Picea abies 1 0 Tall Pinus sylvestris 1 0 med ytterligare några län i Götaland, har ett stort ansvar för några av dessa arter även i ett europeiskt och globalt perspektiv. I tabell 4 och figur 5 redovisas tolv rödlistade arter som enligt min bedömning har minst tjugo procent av sina svenska populationer i Blekinge. Bedömningen grundar sig dels på antalet fynd på Artportalen, dels på egna erfarenheter. Jag är medveten om att antalet inrapporterade fynd på Artportalen inte ger en helt rättvisande bild av verkligheten, framför allt beroende på att en del äldre inventeringar från vissa län inte finns inlagda. Samtidigt ska man komma ihåg att Blekinge fortfarande är långt ifrån så välinven- terat som exempelvis Halland och Skåne, vilket innebär att det sannolikt finns ett minst lika stort mörkertal för Blekinge som för andra län. En annan risk med att göra analyser på materialet från Artportalen är att de rapporterade fynden är en blandning av lokalförekomster och trädförekomster. Ett väldigt stort antal fynd kan därför motsvara en väldigt begränsad lokal likaväl SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011) 73

12 HEMBERG Tabell 4. Arter som Blekinge har ett stort ansvar för i ett nationellt och kanske även i ett större perspektiv. Observera att procentsiffran som anges är min bedömning och att den därför inte behöver motsvara kvoten mellan antalet fynd i Blekinge och antalet fynd i Sverige. Antalet fynd enligt utsök på Artportalen, januari Hotkategori enligt Gärdenfors (2010). Estimated percentage of the total Swedish population that is found in Blekinge of some red-listed epiphytic lichens. Art (hotkategori) Uppskattad andel av svenska populationen (%) (antal fynd i Blekinge/ antal fynd i landet) Matt pricklav Arthonia pruinata (VU) 80 (1101/1177) Rosa lundlav Bacidia rosella (NT) 30 (368/930) Liten sönderfallslav Bactrospora corticola (VU) 50 (409/753) Blyertslav Buellia violaceofusca (NT) 20 (306/1269) Klippzonlav Enterographa hutchinsiae (EN) 50 (13/23) Bokkantlav Lecanora glabrata (NT) 20 (260/1454) Gammelekslav Lecanographa amylacea (VU) 40 (1492/2316) Liten ädellav Megalaria laureri (EN) 30 (79/369) Stiftklotterlav Opegrapha vermicellifera (VU) 40 (466/944) Ädelkronlav Pachyphiale carneola (VU) 30 (144/385) Bokvårtlav Pyrenula nitida (NT) 30 (676/2952) Grå skärelav Schismatomma decolorans (NT) 40 (7307/8561) som ett enda fynd kan representera ett stort antal trädförekomster. Jag tycker mig dock se att man i samtliga län som berörs av denna artikel använder sig av båda sätten att rapportera, varför jag har antagit att antalet fynd totalt sett ändå ger en hyfsat rättvisande bild. Blekinges främsta ansvarsart torde utan tvekan vara matt pricklav Arthonia pruinata. Jag gör bedömningen att Blekinge hyser cirka 80 procent av den svenska populationen. En försiktig uppskattning av antalet träd med matt pricklav i Blekinge landar på cirka 2000, varav huvuddelen utgörs av gamla grova ekar. Arten har extremt täta och individrika populationer på Göholm samt i kustbandet mellan Karlskrona och Ronneby. På Göholm har arten dessutom en mycket stor ekologisk spännvidd och förekommer på ek, ask, alm, lind och lönn. Gammelekslaven Lecanographa amylacea är i Blekinge mer spridd och talrik än matt pricklav, men har flera fina förekomster på annat håll i landet, framförallt i Östergötland och i Kalmar län. Sammantaget gör jag ändå bedömningen att Blekinge hyser runt 40 procent av den svenska populationen. Känslan är att arten har ökat under senare år. Likartade förhållanden som för gammelekslaven gäller för liten sönderfallslav Bactrospora corticola, stiftklotterlav Opegrapha vermicellifera och grå skärelav Schismatomma decolorans. Stiftklotterlaven har det bredaste substratvalet av alla rödlistade lavar i länet vilket tyder på att den har optimala miljöförhållanden. Den förekommer på samtliga ädellövträd utom fågelbär, och dessutom på klibbal, apel, hästkastanj och murgröna! Bålarna är ofta stora och rikt fertila. Liten ädellav Megalaria laureri och ädelkronlav Pachyphiale carneola är två riktigt krävande och sällsynta arter som har hittats på ett stort antal nya lokaler i Blekinge. På många lokaler är de dessutom förhållandevis talrika. Liten ädellav förekommer endast på bok och avenbok i naturskogar med mycket lång kontinuitet. På många av de blekingska lokalerna förekommer arten på flera träd och ofta med stora vitala bålar. På några gamla bokar vid Skärva herrgård väster om Karlskrona är arten helt dominerande och täcker flera kvadratdecimeter av stammarna. Detsamma gäller för flera senvuxna avenbokar i en bergbrant norr om Johannishus i Ronneby kommun. Blekinges och sannolikt även Sveriges största population av liten ädellav finns i Ryss- 74 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011)

13 LAVAR I BLEKINGE Figur 5. Rödlistade lavar som Blekinge har ett stort ansvar för i ett nationellt och kanske även i ett större perspektiv (jfr. tabell 4). Övre raden från vänster: matt pricklav, rosa lundlav, liten sönderfallslav och blyertslav. Mellersta raden: klippzonlav, bokkantlav, gammelekslav och liten ädellav. Nedre raden: stiftklotterlav, ädelkronlav, bokvårtlav och grå skärelav. Bilderna är inte skalenliga sinsemellan. Foto: Joakim Hemberg. Red-listed lichens that have a considerable proportion of their Swedish population in Blekinge. Top row: Arthonia pruinata, Bacidia rosella, Bactrospora corticola and Buellia violaceofusca. Middle row: Enterographa hutchinsiae, Lecanora glabrata, Lecanographa amylacea and Megalaria laureri. Bottom row: Opegrapha vermicellifera, Pachyphiale carneola, Pyrenula nitida and Schismatomma decolorans. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011) 75

14 HEMBERG Figur 6. På kartan till vänster anges antal rapporterade fynd i Artportalen (januari 2011) av rödlistade lavar i rutor om 2,8 2,8 km. I kartan till höger är de fem i texten beskrivna områdena markerade. The left map indicates number of reports of red-listed lichens in km squares in Blekinge. bergets naturreservat norr om Sölvesborg. Här förekommer arten ganska rikligt på ett stort antal bokar. En bedömning är att den finns på träd. Dessutom finns den på ett tiotal gamla bokar spridda inne i Sölvesborg. Blekinges ansvar för liten ädellav delas framförallt med Halland, Gotland och Skåne. Ädelkronlaven hittas framförallt på senvuxna ekar i kustnära krattskogar, men även på alm, ask och lönn i lundartade miljöer. Ett fynd vardera har även gjorts på avenbok i en bergbrant samt på bok i en relativt bördig bok ekskog precis öster om Ronnneby hamn. Det finns ytterligare några arter som sannolikt har en stor andel av sina svenska populationer i Blekinge, exempelvis granlundlav Bacidia laurocerasi, fläderlundlav B. friesiana och skorpdagglav Diploicia canescens. Den gryniga påskrislaven Stereocaulon incrustatum, som växer på vegetationsfattiga sanddyner, hade till för några år sedan sin enda kända svenska förekomst i Högasand i nordöstra Blekinge. Ulf Arup (2008) har senare upptäckt arten på tre lokaler i Jämtland, men Blekinge har ändå ett fortsatt stort nationellt ansvar för arten. Områden med särskilt rik lavflora De mest intressanta områdena för sällsynta och hotade lavar är inte jämnt fördelade över länet. Det finns en tydlig koppling till sydkusten, till tätorterna och till Johannishus gods i östra delen av Ronneby kommun (figur 6). Detta mönster beror till stor del på att det är i dessa områden som merparten av de gamla ädellövskogarna och ekhagarna finns. Detta beror i sin tur på den stora koncentrationen av gods och herrgårdar just här. Runt tätorterna och framför allt runt Karlskrona med Karl XI:s marinbas sparades mängder av ekar för kronans behov av virke till skeppsbyggeri. Många av dessa ekar, och i synnerhet de av dålig kvalitet, lämnades dock kvar och står idag för en stor del av områdenas höga naturvärden. Nedan beskriver jag fem områden som jag själv har god kännedom om, vilka tillsammans hyser merparten av länets 62 rödlistade lavarter. Notera att de beskrivna områdena är väldigt olika stora och att artantalen som redovisas därför inte är direkt jämförbara. Johannishus gods, Ronneby kommun 36 rödlistade lavar Johannishus gods är en god bit av Blekinge, i dubbel bemärkelse. Naturvården har alltid stått högt i kurs på det före detta fideikommisset som omfattar 8250 hektar, varav drygt 6000 hektar är skogsmark. I Blekinges natur 1977, berättar Hans Wachtmeister om en på fideikommisset anställd jägmästare som avskedas sedan han avverkat ett par överåriga döende bokar längs en väg. Denna episod utspelar sig redan på 1920-talet och ger en god bakgrund till varför stora delar av egendomen ser ut som de gör. Både längs vägar och stränder står gamla och grova träd väl samlade. 76 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011)

15 LAVAR I BLEKINGE Figur 7. Johannishus åsar vid Åtlabacken. Ett av åsens finaste områden för sällsynta lavar. Foto: Joakim Hemberg. On the well-grazed esker at Johannishus, there are many old oak trees harbouring rare lichens, e.g., Calicium adspersum, Lecanographa amylacea, Schismatomma decolorans, Arthonia pruinata, Bacidia rosella, Buellia violaceofusca, Caloplaca lucifuga, Cliostomum corrugatum, Ramalina baltica, Gyalecta ulmi and Lobaria pulmonaria. Hans Wachtmeister var en hängiven amatörbotanist och långt före sin tid vad gäller synen på naturhänsyn i skogsbruket. Han tog även initiativet till bildandet av flera naturreservat på godsets marker. I dag finns totalt 16 naturreservat på egendomen. I Nils Holgerssons underbara resa beskriver Selma Lagerlöf Blekinge som en trappa med tre trappsteg. Dessa tre trappsteg sammanfaller i stort med de områden som man brukar kalla för kustbygden, dalbygden och skogsbygden. Johannishus gods sträcker sig över samtliga tre trappsteg och kan sägas utgöra ett Blekinge i miniatyr. Längst ute vid kusten ligger reservaten Vambåsa hagmarker, Almö, Kvalmsö och Listerby skärgård. Samtliga innehåller ekskogar och hagmarker med lång kontinuitet och mängder av rödlistade arter. Johannishus åsars naturreservat ligger centralt på egendomen och utgörs av en rullstensås klädd med välbetade hagmarker som domineras av månghundraåriga ekar (figur 7). Vanligt förekommande lavar i godsets ekmiljöer är gulpudrad spiklav, gammelekslav och grå skärelav. Mer sparsamt förekommer matt pricklav, rosa lundlav, blyertslav Buellia violaceofusca, skuggorangelav Caloplaca lucifuga, gul dropplav, hjälmbrosklav Ramalina baltica, almlav och lunglav. I anslutning till Johannishus slott finns gamla alléer med alm, ask och lönn som dominerande trädslag. På alléträden finns rikligt med rosa lundlav (stora bålar på i stort sett samtliga lönnar) samt enstaka förekomster av savlundlav, kraterorangelav Caloplaca ulcerosa, elegant sköldlav Melanohalea elegantula och liten blekspik Sclerophora peronella. Tyvärr håller flera av områdets almar och askar på att duka under för alm- och askskottsjuka, vilket naturligtvis innebär ett allvarligt hot mot lavfloran. Från Johannishus slott kan man följa Listerbyån norrut från dalbygden till skogsbygden och passerar då ett pärlband av ett stort antal små, men mycket artrika naturskogsrester. Flera av dessa områden är skyddade genom naturvårdsavtal. I bergbranter klänger senvuxna avenbokar, bokar och ekar med rik epifytflora och flera rödlistade lavar. Vid högsta kustlinjen, drygt sextio meter över havet, ligger Listersjön och Sännen som är två av länets största sjöar. På en udde i Listersjöns södra del ligger Vermansnäs naturreservat (figur 8). Denna cirka tre hektar stora naturskog av framför allt bok, ek och gran fredades ursprungligen för att skydda ett stort grävlinggryt. Numera vet vi att de gamla träden har en lavflora utöver det vanliga. På bokarna finns rikligt med rosa lundlav, bokkantlav, bokvårtlav och havstulpanlav. Dessutom finns fina bålar av liten ädellav på en handfull träd. På basen av en bok intill ett skuggande stenblock växer även några små bålar av klippzonlav. Karaktärsarter på områdets senvuxna men ändå ganska grova ekar är puderfläck, rostfläck, liten sönderfallslav och almlav. Nära reservatet finns ädellövskog med minst lika höga naturvärden, mestadels skyddad genom naturvårdsavtal. Här finns bland annat ett flertal SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011) 77

16 HEMBERG Figur 8. Vermansnäs ligger på en udde i Listersjön. Naturskogen här fredades ursprungligen för att skydda ett stort grävlinggryt. Numera vet vi att de gamla träden har en lavflora utöver det vanliga. Bilden till höger visar en gammal bok ekskog i ett naturvårdsavtal precis utanför reservatet. Foto: Joakim Hemberg. Vermansnäs nature reserve by Lake Listersjön. Red-listed species found here include Bacidia rosella, Lecanora glabrata, Pyrenula nitida, Bactrospora corticola, Megalaria laureri and Enterographa hutchinsiae. ekar med ekpricklav Arthonia byssacea, som för övrigt är mycket sällsynt i länet. Området är också länets nordligaste kända lokal för gammel ekslav. Ytterligare en bit norrut, mellan Listersjön och Sännen, ligger Sänneshults naturreservat som med sina hundra hektar är ett av länets största sammanhängande bokbestånd. Stora delar av området har från början skötts som produktionsskog, dock med mycket stor naturhänsyn. Åtminstone ett tusental gamla bokar och även en hel del ekar har lämnats som evighetsträd. En stor del av dessa åldringar har en mycket rik lavflora med flera rödlistade arter. Hela reservatet ingår numera i Natura 2000 och målet är att genom riktade skötselåtgärder skapa ett fullskiktat bestånd med naturskogskaraktär. Vår sista etapp norrut leder till godsets utposter Tolseboda och Stensjömåla. Vi befinner oss nu ovanför högsta kustlinjen och cirka tre mil från dagens kustlinje. Tolseboda naturreservat har ibland kallats Blekinges enda urskog, och är en cirka fyra hektar stor blandskog av bok och gran. Om det är en urskog kan man verkligen fråga sig, men det är i alla fall en naturskog i ordets finaste bemärkelse. Med säkerhet vet man att området hade vildmarks karaktär redan på 1860-talet och i dag finns inga spår efter avverkning, svedjebränning eller odling (Gustavsson 1988). De äldsta bokarna är sannolikt runt 350 år gamla, men merparten av dem är förhållandevis klena, eftersom hård konkurrens om ljus och näring har begränsat deras tillväxt. Många stammar är i det närmaste helt insvepta i yviga fällar av framförallt platt fjädermossa Neckera complanata. Även fällmossa Antitrichia curtipendula och klippfrullania Frullania tamarisci förekommer rikligt. Luftfuktigheten är uppenbarligen riktigt hög. Bokkantlav, bokvårtlav och havstulpanlav är mycket vanliga och täcker stora ytor på de stamdelar där mossorna inte dominerar. Rosa lundlav förekommer på i stort sett varje träd. Även liten lundlav Bacidina phacodes är vanlig och förekommer på många träd. Mer sparsamma inslag är savlundlav, blek kraterlav, almlav, lunglav, stor knopplav och stiftklotterlav. De tre förstnämnda kan dock täcka stora ytor på de träd där de förekommer. Liten ädellav har tidigare hittats i området (Arup m.fl. 1997) men har ej kunnat återfinnas (Ulf Arup i e-post). Jag har själv eftersökt den ett flertal gånger utan resultat. Eftersom området inte har genomgått någon större förändring (någon stormfällning här och där samt en del barkborreangrepp på granen) så är min teori att den kända förekomsten av liten ädellav har blivit övervuxen av mossor. Möjligen finns arten ändå kvar, men kanske en god bit upp på någon lämplig trädstam. Tolsebodareservatet har stora värden även vad gäller svampar och insekter. Tillgången på död 78 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011)

17 LAVAR I BLEKINGE Figur 9. Den gamla eken med getlav vid Göholm. På samma träd finns även de rödlistade arterna sydlig halmlav, liten sönderfallslav och blyertslav. Foto: Joakim Hemberg. Old oak with four red-listed lichens at Göholm: Flavoparmelia caperata, Lecanora confusa, Bactrospora corticola and Buellia violaceofusca. ved är mycket stor och flera ovanliga vedskalbaggar förekommer i området. Mest känd är svartoxen Ceruchus chrysomelinus, en urskogsrelikt som i huvudsak lever i brunrötade granlågor. Nära den lilla byn Stensjömåla rinner Mållebäcken genom ett kuperat landskap med ett flertal fina nyckelbiotoper. I en liten dal intill bäcken ligger ruinerna efter ett gammalt sågverk och i anslutning till dessa finns en handfull riktigt gamla bokar med en mycket intressant lavflora. Bokvårtlav, rosa lundlav och havstulpanlav är de klart dominerande arterna, men här finns även savlundlav, liten lundlav, liten ädellav och stor knopplav. På en av bokarna hittade jag 2005 en lav som inte var bekant, men jag anade att det kunde vara något sällsynt. Jag tog en liten kollekt som Svante Hultengren senare kunde bestämma till strigula Strigula jamesii. Strigula är mycket sällsynt och har i landet bara ett fåtal kända lokaler i Bohuslän och på Öland (Thor & Arvidsson 1999) samt på Gotska Sandön (Hultengren m.fl. 2006). Göholm, Ronneby kommun 27 rödlistade lavar Egendomen Göholm är belägen på Kuggebodahalvön sydost om Ronneby. Här finns en av Sveriges största sammanhängande ekskogar tillsammans med ekhagar, lundar och naturskogsartad bokskog. Gömarken, en betad utmark i egendomens västra del omfattar cirka 200 hektar och utgörs i huvudsak av ekskog med en mycket stor andel gamla och grova träd. Dessutom finns inslag av sumpskogar med tall, al och björk. Utmarken har under lång tid betats extensivt av nötkreatur. En av utmarkens främsta karaktärsarter är liten sönderfallslav som förekommer på hundratals ekar. Arten förekommer både på medelålders och äldre ekar, och lika gärna på klena som på grova. Även gulpudrad spiklav och grå skärelav är vanliga och förekommer rikligt på de grövre ekarna. Matt pricklav och gammelekslav är mindre vanliga men hittas ändå på ett stort antal träd. Mer sparsamt påträffas stiftklotterlav, ädelkronlav och hjälmbrosklav. Ett stycke norr om Gömarken finns Blekinges enda kända växtplats för getlav Flavoparmelia caperata. Arten sitter på en ekgren ungefär två meter över marken (figur 9). Trots att jag har passerat under grenen många gånger så upptäckte jag inte getlaven förrän i maj På grenen finns en stor bål och tre små. Mot öster övergår den förhållandevis magra utmarksskogen i bördiga lundar och hagmarker. Skogarna domineras fortfarande av ek, men bitvis finns ett stort inslag av alm, ask, lind, lönn och hassel. Anmärkningsvärd är den bitvis rika förekomsten av riktigt gamla lönnar och almar. På dessa träd hittar man bland annat rika förekomster av savlundlav, rosa lundlav, blyertslav, blek kraterlav och stiftklotterlav. Stiftklotterlaven hittas även på lite grövre stammar av murgröna. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011) 79

18 HEMBERG Figur 10. Skorpdagglav i skuggigt läge på basen av en gammal ek. Göholm Foto: Joakim Hemberg. The critically endagered (CR) Diploicia canescens was found on four trees at Göholm in 2010, the first find in Blekinge. Matt pricklav, gammelekslav och grå skärelav är karaktärsarter och förekommer på i stort sett varenda gammal ek, men även på ask, alm, lind och lönn. Mer sällsynt förekommer ekpricklav, ekspik, skuggorangelav, parknål Chaenotheca hispidula, gul dropplav, blå halmlav Lecanora sublivescens, hjälmbrosklav och liten blekspik. På en alm, två askar och en ek hittades i september 2010 skorpdagglav (figur 10) för första gången i Blekinge (Arup och Hemberg 2010). I ett stort buskage med riktigt gamla fläderbuskar finns en anmärkningsvärt rik förekomst av fläderlundlav. Arten är ganska lättbestämd med sin gröna, gryniga vårtiga bål och sina typiskt gråblå, ofta lite flammiga apothecier. Fläderlundlaven verkar kräva långvarig kontinuitet i förekomsten av gammal fläder. Jag har aldrig hittat den på till synes lämpliga fläderbuskar som är isolerade från större sammanhängande och gamla fläderbestånd. På ved av fläder och hassel finns även den relativt sällsynta Bacidina arnoldiana. Intill den avsnörda havsviken Bredasund finns en naturskogsartad bokskog på cirka 10 hektar. Den främsta karaktärsarten här är stiftklotterlav som förekommer ganska rikligt på flera träd. I övrigt kan man på de äldsta bokarna hitta rosa lundlav, bokvårtlav och grå skäre lav, men inte i några större mängder. På en alm i bokbeståndet finns ganska rikligt med Bacidia trachona, en mycket ovanlig art som eventuellt skulle platsa på rödlistan. Vid en översiktlig kryptogaminventering i augusti 1986 noterades endast två naturvårdsintressanta lavar på Göholm, nämligen gulpud rad spiklav och ekspik (Widgren 1990). Ingen skugga över inventerarna, som säkert hade för den tiden mycket goda kunskaper om lavar, men inventeringsresultatet är ändå lite intressant att notera med tanke på att området i dag framstår som ett av Blekinges, och kanske ett av Sveriges artrikaste vad gäller epifytiska rödlistade lavar. Resultatet är också intressant med tanke på att just ekspiken under senare tid bara hittats på ett enda träd. Naturligtvis har inte alla nyupptäckta arter på Göholm etablerat sig sedan 1986, men populationerna var säkert något mindre då på grund av luftföroreningar. De äldsta ekarna på Göholm är sannolikt runt femhundra år och de rika förekomsterna av flera rödlistade lavar ger intryck av att vara mycket gamla, kanske minst lika gamla som de äldsta träden. Många lavar har på Göholm en ovanligt stor ekologisk spännvidd och förekommer på fler trädslag än vad de normalt gör. Detta borde tyda på att de har optimala livsbetingelser givna av långvarig trädkontinuitet, hög luftfuktighet och milt kustklimat. Det är inte bara ovanliga lavar som har rika förekomster på Göholm utan även vedsvampar, vedinsekter, fjärilar, groddjur, kräldjur, fåglar och fladdermöss. Även reservatets marina miljöer har stora och för länet unika naturvärden. Det totala antalet hittills påträffade rödlistade arter uppgår till ett hundratal, vilket torde vara en mycket hög siffra även i ett nationellt perspektiv. Tromtö, Ronneby kommun 21 rödlistade lavar Tromtö naturreservat, som tidigare var en del av Johannishus gods, är välkänt för den stora artrikedomen bland vedinsekter och vedsvampar. Reservatet omfattar cirka 300 hektar land och domineras av bokskogar på medelgoda marker. Några av bestånden har urskogskaraktär och innehåller rikligt med gamla träd och död ved. Merparten av de äldsta bokarna finns sydost om Tromtö slott i 80 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011)

19 LAVAR I BLEKINGE reservatets östra del samt i strandnära skogar runt hela halvön. I dessa områden finns flera träd med savlundlav, rosa lundlav, stiftklotterlav, bokkantlav och bokvårtlav. Mer sällsynta inslag är liten lundlav, blek kraterlav, mörk kraterlav Gyalecta truncigena och liten ädellav. Arup m.fl. (1997) anser att Tromtö är ett av Blekinges rikaste områden för lavar knutna till bok, vilket bekräftas av de senaste årens inventeringar. Även lavar knutna till gamla ekar har gott om goda livsmiljöer på Tromtö. I hagmarken Stora Gärde norr om slottet finns bland annat fina bestånd av matt pricklav (139 träd), gammelekslav (270 träd) och grå skärelav (938 träd) (Jansson m.fl. 2009). Allt inom en yta på ungefär 40 hektar. Eriksberg, Karlshamns kommun 16 rödlistade lavar Gården Eriksberg med tillhörande säteri köptes 1938 av naturfilmaren och författaren Bengt Berg som hägnade in en del av egendomen för att bedriva försök med hjortavel. I dag finns ett vilthägn på cirka 900 hektar som utgör gränsen för Eriksbergs naturreservat. I hägnet strövar ett stort antal kronhjortar, dovhjortar och vildsvin tillsammans med mindre flockar av mufflon och visent. Under sommaren finns uppemot 1500 djur i hägnet. Eriksberg kännetecknas av stora variationer i topografi och bördighetsförhållanden och utgör ett typexempel på Blekinges sprickdalslandskap (figur 11). Ädellövskogar med bok, ek och avenbok som dominerande trädslag utgör ungefär en tredjedel av hägnet. Dessutom finns fina hagmarker med samma trädslag samt betydande arealer hällmarkstallskog. Det stora antalet betande djur har naturligtvis satt sin prägel på landskapet och skapat en stor del av områdets unika naturvärden. Under fick jag tillfälle att på uppdrag av länsstyrelsen arbeta med en ny skötselplan för områdets trädklädda delar. Ingen anade då vilken intressant lavflora som dolde sig i områdets skogar och hagar! På en klen, men sannolikt mycket gammal lönn i en bergbrant hittade jag storsporig kraterlav Gyalecta derivata (det. Ulf Arup), det första fyndet i länet. I övrigt noterades bland annat fina Figur 11. Sprickdal på Eriksberg med ädellövskog på båda sidor. En dovhjort kan anas i mitten av bilden. Foto: Joakim Hemberg. Valley in Eriksberg nature reserve with broad-leaved forests on both sides. förekomster av rosa lundlav, liten ädellav, stiftklotterlav och bokvårtlav. På en grov senvuxen ek i en bergbrant finns en av Blekinges fåtaliga förekomster av rosa skärelav Schismatomma pericleum. På just denna ek förekommer arten rikligt och täcker flera kvadratdecimeter. På gamla ekar i hagmarks- och gårdsmiljöerna finns matt pricklav, almlav, gammelekslav, hjälmbrosklav och grå skärelav. Hela reservatet har mycket höga naturvärden och hyser flera rödlistade arter av svampar, insekter, fåglar och däggdjur. I området har i stort sett samtliga svenska fladdermusarter påträffats. Törneryd, Karlshamns kommun 7 rödlistade lavar De stora värdena i detta område på bara 11 hektar upptäcktes så sent som under våren Skogsstyrelsen hade då fått in en ansökan om föryngringsavverkning i gammal bokskog. Beståndets utkanter såg vid en första anblick inte särskilt märkvärdiga ut, men lite längre in i området såg jag flera bokstammar som skiftade i spännande färger. Först noterades, som oftast, bokkantlav, bokvårtlav och havstulpanlav på flera stammar, men kort därefter hittades stora bålar av liten ädellav på inte mindre än tio bokar. Markägaren hade redan påbörjat en gallring och ett fåtal halvstora bokar hade redan fallit för SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011) 81

20 HEMBERG sågen. På en avsågad bok som hade fällts fast i ett närstående träd såg jag en stor lavbål vars typiska färg jag kände igen från mitt arbete med miljöövervakning i Halland. Det var ingen tvekan om att vi nu hade gjort Blekinges första fynd av violettgrå porlav Pertusaria multipuncta (se omslaget!). Snart hittade vi den på ytterligare sju bokar, samtliga hela och vid liv. Den största bålen sitter på en relativt ung och för övrigt helt ointressant bok. Vid ett senare inventeringstillfälle hittade jag flera trevliga arter som grynig lundlav, rosa lundlav, liten lundlav och orangepudrad klotterlav Opegrapha ochrocheila. Noterbart är att merparten av bokstammarna har en mycket låg täckningsgrad av mossor, vilket ger mer utrymme åt skorplavarna. Nyckelbiotopen är nu ett biotopskyddsområde. Markägarna är positiva och verkar faktiskt tycka att det är kul att äga en sådan klenod. På lantmätaren Peter Geddas karta från 1684 framgår att det då fanns mycket bokskog i trakten, vilket styrker sambandet mellan trädkontinuitet och höga naturvärden. På stubben efter en fälld bok räknade vi till ungefär 180 årsringar. Denna bok var endast cirka 40 cm i brösthöjdsdiameter. Grövre bokar i området kan kanske vara uppemot 300 år gamla. Jämförelser med övriga Götaland När man som jag arbetar med miljöövervakning av nyckelbiotoper i stora delar av Sydsverige lär man sig ganska snart att det både finns stora likheter och stora skillnader mellan exempelvis bokskogar i öster och väster, eller mellan ekmiljöer i norr och söder. Blekinges bokskogar är ofta av en ganska näringsfattig typ, i likhet med flertalet bokskogar i Hallands och Kronobergs län, men till skillnad från många bokskogar i Skåne. Blekinge saknar i stort sett kalkberggrund vilket gör att riktigt frodiga skogsmarker är sällsynta. Av denna artikel framgår att den relativt svaga tillväxten i Blekinges bokskogar uppenbarligen underlättar en etablering av flera ovanliga epifytiska lavar. Samtidigt kan vi konstatera att epifytiska mossor på det hela taget är ganska sparsamt förekommande i blekingska bokbestånd. Visst finns här en del områden där mossorna dominerar kraftigt, men i de flesta områden är de hänvisade till att i huvudsak växa allra längst ner på trädstammarna. Rent logiskt borde detta innebära att en del konkurrenskänsliga skorplavar borde ha bättre förutsättningar i Blekinge än i exempelvis de oceaniska delarna av Västsverige där bokarna ofta är i det närmaste täckta av mossor långt upp på stammarna. Hallands bokskogar hyser helt klart ett större antal arter av rödlistade lavar än bokskogarna i Blekinge. Däremot har Blekinge sannolikt större populationer av ett antal arter, exempelvis av rosa lundlav, liten ädellav och stiftklotterlav. Möjligen har även bokkantlav och bokvårtlav större populationer i Blekinge än i Halland. Vid besök i fina halländska bokskogar, bland annat i Biskopstorp och Maa noterade jag den stora artrikedomen, men samtidigt såg jag att många av de ovan nämnda skorplavarna mestadels förekom med få och ganska små bålar på varje träd. Man kunde också se hur lavbålar var helt övervuxna av mossor som exempelvis platt fjädermossa och klippfrullania. Det är kanske så att mossorna i högre grad än lavarna är beroende av den rikliga nederbörden i Götalands västra delar. Eller så missgynnas de epifytiska mossorna i högre grad än lavarna av speciella miljöfaktorer (vind, saltpåverkan, perioder med svår torka) i Blekinges kustnära skogar. Hur som helst så finns merparten av Blekinges riktigt mossrika bokskogar minst ett par mil från kusten. På eken finner man delvis helt olika lavsamhällen i olika delar av Götaland. Blekinge har sina karaktärsarter med matt pricklav, liten sönderfallslav, gammelekslav och ädelkronlav som de främsta flaggskeppen. I Östergötland och Kalmar län har man rika förekomster av ekspik, gul dropplav, rosa skärelav och rödbrun blekspik. Dessa arter har en utpräglat östlig utbredning och är mycket ovanliga i Blekinge. Förekomsten av ekspik hänger också samman med förekomsten av gul dropplav, eftersom ekspiken parasiterar på dropplavens bål (Dahl 2003). Blekspikarna Sclerophora är ett släkte som har rikligt med till synes lämpliga miljöer i Blekinge. Av någon anledning är de ändå mycket ovanliga. 82 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011)

21 LAVAR I BLEKINGE I de västra delarna av Jönköpings län har ekarna en påfallande fattig lavflora med få eller inga rödlistade arter. Inte ens på gamla grovbarkiga hagmarksekar hittar man särskilt många intressanta arter. Orsaken till detta kan kanske vara att det finns för stora kontinuitetsbrott (både i tid och rum) i ekarnas förekomst på landskapsnivå. Vad Blekinge framförallt saknar är förekomster av flera bladlavar. Lunglaven är visserligen spridd på cirka hundra lokaler, men förekommer sällan i några större mängder (figur 12). Arter som jättelav Lobaria amplissima och örtlav L. virens har inga aktuella förekomster i länet, men har tidigare funnits på enstaka lokaler (Arup m.fl. 1997). Gamla fynd finns även av exempelvis blylav Degelia plumbea, stiftärrlav Sticta fuliginosa och ärrlav S. sylvatica. Många av de lokaler där fynden gjordes verkar till utseendet vara ganska oförändrade, och klimatet har knappast blivit torrare, vilket skulle kunna vara särskilt negativt för just dessa arter. Sannolikt är det luftföroreningar eller slumpfaktorer som har slagit ut de små och ytterst sårbara populationerna. Med bättre luftkvalitet och fuktigare klimat tycker jag att åtminstone de arter som ofta är fertila (blylav och örtlav) skulle kunna återkolonisera lämpliga lokaler. Och vem vet, kanske döljer det sig en gammal bål av jättelav högt uppe i någon ekkrona i Göholms vidlyftiga utmark. De skillnader mellan olika delar av Götaland som jag här beskriver är något som i större omfattning måste uppmärksammas i naturvårdsarbetet. Man kan inte enbart basera bedömningar av en biotoptyps naturvärde på artrikedomen, utan man måste även väga in arter- nas populationsstorlekar. Med detta i åtanke vill jag påstå att Blekinges bokskogar har lika stora värden för rödlistade lavar som bokskogarna i Halland. På samma sätt har Blekinges eklandskap lika stora värden som Östergötlands. Det är också viktigt att inte vara så starkt inriktad på en enda organismgrupp så att man glömmer bort andra naturvärden. De sällsynta lavarna är dock en artgrupp som nästan alltid visar att ett område har stora värden även för andra organismgrupper, vilket framgår av områdesbeskrivningarna här ovan. Personligen anser jag att vi i Figur 12. Lunglaven är spridd i Blekinge och ibland fertil som här vid Näs i Ronneby kommun. På denna lokal fanns 1930 även jättelav. Numera lyser dock merparten av de ovanliga bladlavarna med sin frånvaro i Blekinge. Foto: Joakim Hemberg. Blekinge has few localities for many large foliose lichens compared with western Sweden. Lobaria pulmonaria is still relatively widespread, however. Blekinge borde satsa ordentligt på att lyfta fram vårt kustnära, kombinerade ek- och boklandskap som i det närmaste är unikt för Sverige. Hot och ljuspunkter Naturligtvis finns det som alltid ett flertal hot mot de värdefulla lavmiljöerna. Något som är typiskt för Blekinge är att ett stort antal skyddsvärda områden är belägna i tätortsnära skogar på kommunal mark. Kommunerna har i många fall en tendens att se de tätortsnära skogarna som en markreserv som utan eftertanke kan användas för industri och handel eller planläggas som bostadsbebyggelse. Man hävdar att människorna vill bo i de finaste miljöerna, men var finns dessa miljöer kvar när de byggts bort? Allt fler på kommunerna, såväl tjänstemän som politiker, har dock börjat förstå att de värdefullaste grönområdena måste behållas. I annat fall leder det till en utarmning av SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011) 83

22 HEMBERG biologisk mångfald och att städerna mister mycket av det som faktiskt lockar dit människor från andra delar av landet. Inom skogsbruket har man på senare år blivit allt mer medveten om vikten av att spara och sköta områden med höga naturvärden. En majoritet av markägarna är positiva till att skydda delar av sin skog, med eller utan inblandning från staten. De största hoten mot Blekinges sällsynta lavar är igenväxning av ekhagmarker likaväl som för kraftiga och felriktade röjningar i dessa områden. Igenväxningen leder till att ljuskrävande arter försvinner och en alltför stark och felaktigt utförd röjning leder till att arter som kräver skugga och fukt försvinner. Merparten av de lavar som växer på ek verkar trivas bäst i halvskugga. De enda signalarter som man i Blekinge hittar på starkt solbelysta ekar är gulpudrad spiklav och sotlav. I och runt omkring de hagar och ädellövskogar som ligger nära kusten är det viktigt att bibehålla och skapa täta bryn med både träd och buskar. Havet bidrar visserligen till den höga luftfuktighet som är viktig för lavarna, men de starka vindarna har en uttorkande effekt som missgynnar både epifyter och flera insektsarter som lever i träden. Brynen dämpar vindarna och stabiliserar lokalklimatet, vilket kan vara helt livsavgörande för många arter. Kraftig igenväxning med gran är i stora delar av Västsverige ett hot mot lavrika ädellövskogar. I Blekinge är granen oftast inget större naturvårdsproblem eftersom den på grund av det torrare klimatet har det relativt svårt i konkurrensen med ädellövträden. I många av Blekinges ädellövskogar kan tvärtom ett inslag av gran vara viktigt för att upprätthålla en lagom beskuggning och dämpa uttorkande vindar. Ett allvarligt hot mot några redan hårt utsatta arter är almsjukan och askskottsjukan som slår ut två av de mest artrika lavträden. Tyvärr är det svårt att med åtgärder begränsa och mildra effekterna som detta medför. Man kan helt enkelt bara hoppas att tillräckligt många träd utvecklar resistens mot sjukdomarna. Två arter som riskerar att försvinna från Blekinge inom kort är ädellav Megalaria grossa och askvårtlav Pyrenula nitidella. Båda har mycket små populationer och hittas enbart på ask. Ett riktigt skräckscenario är att också lönnen drabbas av någon elakartad sjukdom. Då skulle Blekinge snart sakna alléer med intressant lavflora. En stor ljuspunkt är ändå att många ovanliga lavar trots allt verkar stadda i ökning. Den viktigaste bidragande orsaken till detta är sannolikt de minskande luftföroreningarna. Vi ser både troliga nyetableringar och upptäcker nya lokaler för starkt hotade arter som liten ädellav och klippzonlav. Vi återfinner försvunna arter som sydlig sotlav Cyphelium notarisii och rosa skärelav Schismatomma pericleum och vi upptäcker östliga utpostlokaler för arter som violettgrå porlav Pertusaria multipuncta och röd pysslinglav Thelopsis rubella. Merparten av de högklassiga områden som beskrivs i denna artikel är formellt skyddade, vilket förhoppningsvis innebär att deras naturvärden är säkerställda för lång tid framöver. Denna artikel tillägnas Hans Wachtmeister ( ). Utan honom hade Blekinges lavflora varit avsevärt mycket fattigare. SBT. Ett stort tack till länsstyrelsens trädinventerare Annika Lydänge, Elin Jansson, Mattias Lif och Sofie Willman. Tack också till mina kollegor Christofer Odenberger, Ulrika Widgren, Ulla Berglund, David Göransson och Viktor Åberg. En tacksam hälsning till Johan Karlsson för kartan. Tack till Ola Runfors och Ulf Arup för värdefulla synpunkter på manuskriptet och till Ulf Arup, Svante Hultengren och Thomas Johansson för bestämningshjälp. Citerad litteratur Arup, U Grynig påskrislav Stereocaulon incrustatum i Sverige. Länsstyrelsen Blekinge län. Meddelande 2008: 7. Endast nätupplaga. Arup, U. & Ekman, S Lavfloran på Hallands Väderö. Svensk Bot. Tidskr. 85: Arup, U. & Hemberg, J Skorpdagglav Diploicia canescens på frammarsch? Lavbulletinen 2010(3) Arup, U., Ekman, S., Kärnefelt, I. & Mattsson, J.-E Skyddsvärda lavar i sydvästra Sverige. SBF-förlaget, Lund. Arup, U., Ekman, S., Fritz, Ö., Frödén, P., Johansson, T., Knutsson, T., Lindblom, L., Lundkvist, H. & Westberg, M Bark- och vedlevande lavar i ädellövskog på ön Jungfrun. Svensk Bot. Tidskr. 93: SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011)

23 LAVAR I BLEKINGE Brunet, J Blekinges skogar biologisk mångfald samt urval och skötsel av skogsreservat. Länsstyrelsen Blekinge län. Brunet, J., Berlin, G., Ederlöf, E., Fritz, Ö. & Widgren, Å Artpools- och traktanalys av lövträd bärande marker i Blekinge, Skåne och Hallands län. Länsstyrelserna i Blekinge, Skåne och Halland. Dahl, M Kampen om barken gul dropplav och ekspik på ek. Svensk Bot. Tidskr. 97: Ek, T., Franzén, M., Hagström, M. & Wadstein, M Sällsynta lavar i Östergötland, 2000 nationellt och regionalt rödlistade arter. Rapport 2001: 1. Länsstyrelsen Östergötland, Linköping. Fritz, Ö Inventering av skogliga nyckelbiotoper inom naturskyddade områden i Hallands län 1995 Del 1. Södra länsdelen. Länsstyrelsen i Hallands län. Meddelande 1996: 10. Fritz, Ö Rödlistade och regionalt intressanta lavar i Hallands län Länsstyrelsen i Hallands län. Meddelande 1999: 10. Fritz, Ö Unik lavflora i alléer vid Sperlingsholm i Halland. Svensk Bot. Tidskr. 102: Fröberg, L Blekinges flora. SBF-förlaget, Uppsala. Fröberg, L. & Lif, M Lavar på Jordö. Länsstyrelsen Blekinge län. Endast nätupplaga. Gustavsson, R Naturskogar i Blekinge. Blekinges Natur 1988: Gärdenfors, U. (red.) Rödlistade arter i Sverige ArtDatabanken, SLU, Uppsala. Hultengren, S., Johansson, P., Croneborg, H. & Lönnell, N Hotad mångfald i Gotlands lövängar och lövängsrester. Svensk Bot. Tidskr. 100: Höjer, O. & Hultengren, S Åtgärdsprogram för särskilt skyddsvärda träd i kulturlandskapet. Naturvårdsverket, Rapport Jansson, E., Lif, M., Lydänge, A. & Willman, S Inventering av skyddsvärda träd på Haglö. Opublicerad rapport, Länsstyrelsen Blekinge län. Jansson, E., Lif, M., Lydänge, A. & Willman, S Inventering av skyddsvärda träd på Tromtö Stora gärdet. Opublicerad rapport, Länsstyrelsen Blekinge län. Johansson, P Bark- och vedlavar på Kullaberg förändringar under 80 år. Svensk. Bot. Tidskr. 86: Knutsson, T., Johannson, T. & Lundkvist, H Bark och vedlevande lavar i Trollskogen, Böda. Krutbrännaren 6(3 4) Larsson, K Indikatorövervakning av epifytiska lavar och mossor i skogliga nyckelbiotoper. Länsstyrelsen i Halland, Meddelande 2000: 15. Malmqvist, A. & Weibull, H Inventering av skogliga värdekärnor, lavar och mossor i Söderåsens nationalpark. Naturvårdsverket, Stockholm. Nilsson, S.G., Baranowski, R. & Eliasson, P Blekinges eklandskap av internationell toppklass. Blekinges Natur 1999: Nitare, J (red.) Signalarter indikatorer på skyddsvärd skog. Skogsstyrelsen, Jönköping. Nitare, J. & Norén, M Nyckelbiotoper kartläggs i nytt projekt vid Skogsstyrelsen. Svensk Bot. Tidskr. 86: Ryberg, A Hotade svamparter i Blekinge sammanställning av fynd t.o.m. år Rapport 2007: 8. Länsstyrelsen Blekinge län. Thor, G. & Arvidsson, L. (red.) Rödlistade lavar i Sverige Artfakta. ArtDatabanken, SLU. Uppsala. Wachtmeister, H Johannishusreservaten kommentarer till och tankar kring en reservatsbildning. Blekinges Natur 1977: Widgren, Å Göholm Naturvärden och markhistoria. Länsstyrelsen Blekinge län. Hemberg, J Skyddsvärda lavar i Blekinge nyupptäckta naturvärden i nationell toppklass. [New lichenological findings in Blekinge, southeast Sweden.] Svensk Bot. Tidskr. 105: Uppsala. ISSN X. I summarize newly gained knowledge about rare epiphytic lichens in the county of Blekinge, SE Sweden. I show that this formerly overlooked county actually has large conservation values. Many findings of rare and red-listed epiphytic lichens have been done during the last ten years. Most of the rare lichens in Blekinge grow on broad-leaved deciduous trees, mostly oak and beech, in ancient forests or pastures with old trees. I present a number of species for which Blekinge has a great responsibility on a national level. For example, Arthonia pruinata probably has around 80% of its Swedish population in Blekinge. Two other lichens with large populations in Blekinge are the endangered species Enterographa hutchinsiae and Megalaria laureri, which are found on beech and hornbeam in forests with long continuity. Since there are are considerable regional differences in southern Sweden, it is important to protect similar habitats in different parts of the country. For example, some rare crustose lichens probably do better in Blekinge than in the more oceanic western parts of Sweden thanks to less competition from epiphytic bryophytes. Conversely, large foliose lichens are uncommon in Blekinge. The biggest threats to the epiphytic lichens in Blekinge is that their habitats become overgrown or are too severely cleared. Foto: Jan-Anders Swenson Joakim Hemberg är biolog med inriktning mot naturvård och skogsekologi och har haft ett stort naturintresse sedan barnsben. Joakim jobbar sedan 2002 på Skogsstyrelsen i Blekinge med områdesskydd, nyckelbiotopsinventering, miljö övervakning och rådgivning. Han bor i Johannishus, mitt i Blekinges eklandskap. Adress: Iglasjövägen 7, Johannishus E-post: joakim.hemberg@skogsstyrelsen.se SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011) 85

24 Restaurering och återupptagen hävd kan rädda de skånska rikkärren Rikkärr är en värdefull naturmiljö som hyser många specialiserade arter av kärlväxter, mossor, snäckor och svampar. Rikkärren är dock på stark tillbakagång både i Europa och i Sverige. Tack vare Naturvårdsverkets åtgärdsprogram har länsstyrelsen i Skåne sedan 2006 kunnat arbeta mer intensivt med de skånska rikkärren. I denna artikel presenterar Anette Persson och Johanna Ragnarsson våra skånska rikkärr och redovisar några av de insatser som gjorts. ANETTE PERSSON & JOHANNA RAGNARSSON Sverige är ett av de EU-länder som har den största rikkärrsarealen, uppskattningsvis hektar, vilket utgör 2 3 procent av den totala myrarealen eller 2 3 promille av Sveriges landyta (Sundberg 2006). De största rikkärren finns i Jämtland, men stora arealer återfinns även i fjällkedjan, Norrbotten och Uppland, samt i sydöstra Gästrikland, Västergötland, Östergötland, Öland, Gotland och Skåne. Skåne, tillsammans med de sydligaste delarna av Blekinge och Öland samt västra Halland, hör till den kontinentala biogeografiska regionen och rikkärren här skiljer sig från resten av Sveriges. Eftersom flertalet mellaneuropeiska rikkärr sedan länge är förstörda har Skåne ett uttalat internationellt ansvar för att bevara återstoden av de svenska rikkärren i den kontinentala regionen. Arbetet med rikkärren är även en del i arbetet med att uppnå flera av våra nationella miljökvalitetsmål, så att förlusten av biologisk mångfald hejdas. Till rikkärren är minst 160 rödlistade arter knutna, varav ett sjuttiotal är hotade. Skåne och Gotland är de län som hyser flest antal hotade rikkärrsarter (Sundberg 2006). Naturvårdsverket har utarbetat ett nationellt åtgärdsprogram för att bevara rikkärr (som också inbegriper arterna gulyxne Liparis loeselii, kalkkärrsgrynsnäcka Vertigo geyeri och större agatsnäcka Cochlicopa nitens). Visionen i åtgärdsprogrammet är bland annat att landets rikkärr i framtiden ska ha en ostörd hydrologi och att ytan av rikkärr i södra Sveriges slättbygder ska ha ökat med femtio procent. Detta ska främst åstadkommas genom restaurering av övergödda och igenväxta miljöer. Man vill även se att en hög andel av Sveriges befolkning ska känna till rikkärren och ha möjlighet att uppleva deras skönhet, biologiska mångfald och kulturhistoria (Sundberg 2006). Det nationella åtgärdsprogrammet gällde för perioden , men är under utredning i syfte att förlängas. Figur 1. Rikkärrslokaler i Skåne enligt rapporten Skånes rikkärr (Bager & Persson 2009). Totalt finns det 155 rikkärrslokaler fördelat på sammanlagt 115 hektar. There are 155 rich fens in Skåne, covering a total area of 115 ha. 86 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011)

25 Figur 2. Ett av Skånes finaste extremrikkärr är översållat av majvivor på försommaren. För att ta sig ut i kärret får man balansera på de små tuvorna så man inte sjunker ner i brunmossmattorna där späd skorpionmossa, kransalger och blekeutfällning samsas. Säljeröd, Sjöbo kommun, maj Foto: Johan Dahlberg, Länsstyrelsen, Skåne län. The rich fen at Säljeröd is covered with Primula farinosa in late spring. Primula farinosa has lost more than 75% of its localities in Skåne over the last fifty years. Inventering av Skånes rikkärr Inom ramen för det nationella åtgärdsprogrammet har Länsstyrelsen i Skåne utfört en rikkärrsinventering under Syftet med inventeringen var att identifiera länets rikkärr, avgränsa dem och göra en översiktlig artinventering av främst kärlväxter och mossor. Dessutom gjordes en bedömning av rikkärrens naturvärden och förslag till skötselåtgärder. Länsstyrelsen lät även Ted von Proschwitz, Naturhistoriska museet, inventera landsnäckor i ett urval av rikkärren. Resultaten har sammanställts i rapporten Skånes rikkärr (Bager & Persson 2009). Totalt finns det 155 rikkärrslokaler fördelat på så lite som 115 hektar. Men trots att de skånska rikkärren är små bedömdes nästan 90 procent av dem ha höga eller mycket höga naturvärden. Under inventeringen gjordes några intressanta artfynd. Bland annat hittades det första i Skåne belagda fyndet av praktflikmossa Leiocolea rutheana (Dahlberg 2007). Vidare påträffades piprensarmossa Paludella squarrosa, som troligen är den första observationen i Skåne sedan talet. I ett rikkärr hittades ett litet bestånd med käppkrokmossa Hamatocaulis vernicosus, vilket är ett av enstaka fynd som har gjorts av denna art i Skåne (Dahlberg 2007). Även en ny lokal för gulyxne påträffades (Ekologgruppen i Landskrona AB 2007). Trots de gjorda fynden är rikkärren i Skåne sedan länge på kraftig tillbakagång. Lunds Botaniska Förening har under sin senaste florainventering visat att arter som är knutna till rikkärr och kalkfuktängar är de stora förlorarna i det skånska landskapet och att många av dem har gått mycket kraftigt tillbaka de senaste femtio åren. Flera arter som till exempel gräsull Eriophorum latifolium, kärrspira Pedicularis palustris, kärrknipprot Epipactis palustris, ängsstarr Carex hostiana och majviva Primula farinosa har mist mer än 75 procent av sina lokaler sedan mitten av 1900-talet (Olsson 2008). Tillbakagången beror bland annat på utdikning, övergödning och på att hävden har upphört eller är för svag. Många av rikkärren håller på att växa igen med vass Phragmites australis och andra högvuxna arter. I de fall igenväxningen gått ännu längre bildar ofta videbuskar, alar och björkar ogenomträngliga snår. Av rikkärren bedömdes drygt 80 procent ha behov av någon form av skötsel åtgärder. Andelen rikkärr som var i behov av åtgärder var samma oavsett om de ligger i oskyddade eller skyddade områden, även om skötselbehoven i de skyddade områdena var av mindre omfattning. Nästan hälften av länets rikkärr visade sig ha behov av omfattande åtgärder för att på sikt kunna uppnå gynnsam bevarandestatus, det vill säga en stabil livsmiljö där de typiska arterna finns kvar i livskraftiga bestånd. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011) 87

26 PERSSON & RAGNARSSON Skånska rikkärr Rikkärr är ett samlingsnamn för näringsfattiga myrar som är rika på mineraler, vanligtvis kalk. Näringsfattigdomen beror främst på låga halter av växttillgängligt fosfor då kalcium binder fosfor vid högre ph-värden. Fosfor är ett viktigt näringsämne för växterna, och brist leder till att vegetationen blir lågvuxen och mager. Rikkärren varierar i utseende och karaktär beroende på faktorer som till exempel ph, mineralhalt, markfuktighet, näringshalt, lutning, jordartstyp och hävdhistoria. Vanligtvis delas rikkärr in i medelrikkärr och extremrikkärr (även kallade kalkkärr). De senare har generellt sett mer kalk, högre ph och är mer artrika på kärlväxter, medan medelrikkärren i regel har fler mossor. Troligen har många av Skånes rikkärr nyttjats som ängsmark fram till i alla fall mitten av 1800-talet. De kärr som under jordbrukets rationalisering inte dränerades och omfördes till åkermark kom istället att användas som betesmark. Idag betas drygt 80 procent av Skånes rikkärrsareal. Tack vare den långvariga hävdtraditionen hyser rikkärren både slåtter- och betesgynnade arter. Men ändrad hydrologi samt en ökad näringstillgång på grund av övergödning och försurning leder bland annat till att högvuxna arter får fotfäste på bekostnad av de mer lågvuxna rikkärrsarterna. Detta gör att de sydsvenska kärren blir än mer beroende av hävd för att rikkärrsvegetationen ska bestå. Några av de skånska rikkärren utgörs av gamla torvtäkter, där underliggande kalkrika jordlager frilagts och därför åter gett upphov till rikkärrsvegetation. Ofta förknippas rikkärren med de orkidérika, källpåverkade extremrikkärren, men rikkärren omfattar alltså även de mindre uppmärksammade medelrikkärren. Medelrikkärren i Skåne återfinns framför allt i länets skogsbygder. Skånes extremrikkärr förekommer främst på slättområdenas kalkrika moräner. I välhävdade betesmarker kännetecknas extremrikkärren av en lågvuxen och småtuvig vegetation. Mellan tuvorna finns ofta en mjukmatta av brunmossor där späd skorpionmossa Scorpidium cossonii är vanlig. I extremrikkärren kan man bland annat finna majviva Primula farinosa, slåtterblomma Parnassia palustris, näbbstarr Carex lepidocarpa och orkidéer som till exempel kärrknipprot Epipactis palustris, majnycklar Dactylorhiza majalis och ängsnycklar D. incarnata. Har man tur kan man också träffa på gräsull Eriophorum latifolium, kärrjohannesört Hypericum tetrapterum eller loppstarr Carex pulicaris och sällsyntheter som gulyxne Liparis loeselii, flugblomster Ophrys insectifera, stor ögontröst Euphrasia rostkoviana ssp. rostkoviana eller svarttåg Juncus anceps. Extremrikkärr som är källpåverkade utmärker sig genom förekomsten av källsprång och framsipprande kalkhaltigt grundvatten. Det är i dessa kärr som man framför allt kan påträffa källindikerande brunmossor som kalkkällmossa Philonotis calcarea, kamtuffmossa Palustriella commutata, klotuffmossa P. falcata och källtuffmossa Cratoneuron filicinum. Flera av Skånes extremrikkärr som är tydligt källpåverkade är välkända sedan länge och oftast skyd- Igenväxande medelrikkärr i Skånes skogsbygd. Myren, Vägasked, Höörs kommun, juni Foto: Länsstyrelsen, Skåne län. Betat extremrikkärr. Borvelund, Tomelilla kommun, oktober Foto: Länsstyrelsen, Skåne län. 88 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011)

27 SKÅNSKA RIKKÄRR Källpåverkat extremrikkärr Vitabäckskärret, Sjöbo kommun, maj Foto: Länsstyrelsen, Skåne län. dade som naturreservat på grund av den värdefulla naturmiljön med förekomst av speciella och ovanliga kärlväxter. Extremrikkärr med axag Schoenus ferrugineus är sällsynta i Skåne och förekommer bara på ett tiotal platser. Axag förekommer vanligtvis i rikkärr med stabil vattentillgång. På grund av hydrologiska förändringar, främst genom dräneringar och sänkt grundvattenyta, är axagkärren i Skåne beroende av hävd för att inte växa igen. Trubbtåg Juncus subnodulosus är en art som i Sverige endast finns i Skåne och på Gotland. I Skåne finns trubbtåg endast i ett femtontal kärr. Trubbtåg förekommer främst som glesa bestånd i betade Extremrikkärr med axag är sällsynta i Skåne. Foto: Länsstyrelsen, Skåne län. extremrikkärr. Vid ett för svagt eller upphört bete kan den bli heltäckande och bilda enartsbestånd. I riktigt blöta kalkområden kan man påträffa extremrikkärr med brunmossdominerat bottenskikt. Brunmossorna bildar en tät, mjuk matta med stort inslag av späd skorpionmossa Scorpidium cossonii och korvskorpionmossa S. scorpioides. Kransalger och bleke utfällning förekommer ofta rikligt. I dessa kärr, så som i många andra, är ofta vass Phragmites australis ett hot. Blir vassen för tät riskerar lågvuxna arter att slås ut. Därför är det viktigt att rikkärren hålls under uppsikt och får en anpassad skötsel, så att vassen hålls gles. Kompletterande slåtter av vassen kan bli nödvändig för att hålla den tillbaka. Extremrikkärr med trubbtågsvegetation. I förgrunden har trubbtågen slagits, medan man fortfarande ser havet av trubbtåg i bakgrunden. Örups kalkkärr, Tomelilla kommun, oktober Till höger blommande trubbtåg. Foto: Linda Gustafsson & Länsstyrelsen, Skåne län. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011) 89

28 PERSSON & RAGNARSSON a b c Figur 3. a) I Västermossens norra del var vassen på kraftig frammarsch tillsammans med diverse träd och buskar (bilden är tagen 2006). b) Västermossens norra del har nu röjts och slagits under två säsonger (bilden är tagen i början av maj 2010). c) Västermossens södra del Området har röjts från igenväxande träd och buskar och slagits under två säsonger. I bakgrunden syns det vasshav som tidigare täckte hela den södra rikkärrsytan. Västermossen, Tomelilla kommun. Foto: Länsstyrelsen, Skåne län). Successful restoration measures have been carried out at this rich fen in eastern Skåne. I och med att Skånes rikkärr har så stora skötselbehov har länsstyrelsen under 2010 tagit fram ett regionalt åtgärdsprogram för länets rikkärr (Persson & Bager 2010). I detta har vi satt upp mål och prioriteringar för skötsel och skydd av rikkärren för de kommande tio åren. Arbetet med Skånes rikkärr Vår ambition i arbetet med rikkärren är att verka på bred front. Redan sedan det nationella åtgärdsprogrammets start har vi arbetat med informationsspridning till markägare, arrendatorer, kommuner, ideella föreningar och inte minst allmänheten. Parallellt med inventeringen påbörjade vi också arbetet med skötselåtgärder i de mest hotade kärren. Idag satsar vi framför allt på skötselåtgärder, men också med att områdesskydda rikkärren. Genomförande av skötselåtgärder För att få till stånd lämplig skötsel i rikkärren arbetar vi sedan ett par år tillbaka med att upprätta avtal med markägare och arrendatorer. Om dessa inte själv har möjlighet att utföra önskvärda åtgärder kan man komma överens om att anlita en entreprenör. Under 2010 gjorde vi en större upphandling av entreprenörstjänster, vilket underlättar de närmaste årens arbete. Åtgärder som kan behöva utföras i de skånska rikkärren är till exempel röjning av träd och buskar eller införande av slåtter. Det kan också handla om kompletterande slåtter av högörtsvegetation i betade rikkärr eller en ändrad fållindelning. De skånska rikkärrslokalerna är små, ofta otillgängliga, splittrade på många ägare och är oftast olönsamma för brukarna. I många av de kärr som behöver restaureras krävs det att arbetet 90 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011)

29 SKÅNSKA RIKKÄRR görs manuellt så att det känsliga marktäcket inte tar skada. Arbetet med rikkärren är därför både tidskrävande och kostsamt. Exemplet Västermossen Västermossen är ett extremrikkärr i östra Skåne som har legat ohävdat de senaste fyrtio åren (figur 3). Historiska kartor över området visar att marken tidigare nyttjats som äng. Kärret är källpåverkat och i mjukmattornas brunmosskikt kan man påträffa bland annat kalkkällmossa Philonotis calcarea, källtuffmossa Cratoneuron filicinum och kalkkammossa Ctenidium molluscum. I kärret finns även de rödlistade arterna majnycklar Dactylorhiza majalis, loppstarr Carex pulicaris samt kalkkärrsgrynsnäcka (Ted von Proschwitz, arbetsmaterial). Andra växter som man kan finna är till exempel gräsull, blåtåg Juncus inflexus, slåtterblomma Parnassia palustris, majviva, näbbstarr Carex lepidocarpa och axag Schoenus ferrugineus. I samarbete med markägare, närboende och en entreprenör har området restaurerats. Igenväxningen med träd och buskar, men också vass, var ett stort hot mot kärret. Under första vintern avverkade entreprenören al, björk och gran och röjde lövsly. Videbuskar sparades för att gynna landsnäckor, då Salix-förna utgör en viktig födokälla med lättillgängligt kalk för många landsnäckor. Under de två påföljande åren slogs kärret två gånger per säsong. Vid midsommartid slogs vassen och i början av september slogs all vegetation. Att slå vassen under försommaren är ett försök att på sikt utarma den. Markägarna och ett par av deras ungdomar hjälpte till att räfsa ihop, forsla bort och bränna det röjda materialet. Området kommer att vara i behov av kontinuerlig slåtter även framöver, så att rikkärrsarterna gynnas och vassen trängs tillbaka. Figur 4. Järstorpskärret i oktober 2007 före restaureringen (övre bilden) och sommaren 2009 efter restaureringen (nedre bilden). Järstorpskärret, Tomelilla kommun. Foto: Länsstyrelsen, Skåne län & Lennart Bengtsson. Clearing and yearly mowings will hopefully preserve this orchid-rich fen in eastern Skåne. Exemplet Järstorpskärret För ett par år sedan tog Tomelilla naturskyddsförening sig an detta igenväxande rikkärr (figur 4). I kärret växer bland annat brudsporre Gymnadenia conopsea, ängsnycklar Dactylorhiza incarnata, kärrknipprot, näbbstarr, slåtterblomma och gräsull samt flera arter av brunmossor. Vidare påträffas kalkkärrsgrynsnäcka (Ted von Proschwitz, arbetsmaterial) som är rödlistad. Kärret betades troligen för år sedan och har sedan dess legat ohävdat. Inför restaureringen av kärret besökte vi området tillsammans med naturskyddsföreningen för att diskutera lämpliga skötselåtgärder och upprättade ett skötselavtal. Under vintern avverkade föreningen gran, björk, al och enbuskar samt ringbarkade några aspar, så att rikkärret öppnades upp och vidgades. Därefter har medlemmarna årligen slagit kärret. Föreningen har under 2010 ansökt om EU:s miljöersättning för marken, vilket betyder att kärret kommer att skötas som traditionell slåtteräng åtminstone de kommande fem åren. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011) 91

30 PERSSON & RAGNARSSON I Skåne passar biotopskydd bra Vår långsiktiga intention är att minst nittio procent av Skånes rikkärr ska få ett formellt skydd, bland annat för att kunna garantera framtida skötsel. Vi har därför påbörjat ett arbete med att områdesskydda de högst prioriterade rikkärren i länet. Eftersom många av Skånes rikkärr är små är det lämpligt att skydda dem som biotopskyddsområde. Att bilda biotopskyddsområden är en enklare och snabbare process än reservatsbildning. För större rikkärr eller rikkärr som har värdefulla omgivande marker kan naturreservat vara en lämpligare skyddsform. Ett alternativ till områdesskydd är att upprätta ett naturvårdsavtal som är ett civilrättsligt avtal under en begränsad tid. I arbetet med att skydda rikkärren förs en nära dialog med markägaren om vilken skyddsform som kan vara lämplig för det enskilda rikkärret eller om ett naturvårdsavtal är att föredra. Information och rådgivning viktigt Vi har varit måna om att på ett tidigt stadium skaffa oss ett stort kontaktnät ute i länet. Detta har sedan hjälpt oss mycket både inför rikkärrsinventeringen för att sålla fram alla potentiella rikkärr att besöka men också under rapportskrivandet för att få ett så bra faktaunderlag som möjligt. När inventeringen var färdig och sammanställd, gjordes ett massutskick till alla markägare och arrendatorer med information om rikkärr i allmänhet och deras rikkärr i synnerhet. Många av dem hörde sedan av sig och ville gärna få ytterligare information. Sedan flera år tillbaka arbetar vi också inom det så kallade Landsbygdsprogrammet, där Jordbruksverket finansierar bland annat rådgivningar. Vi har valt att rikta våra rådgivningar till brukare vars rikkärr omfattas av EU:s miljöersättningar för skötsel av betesmarker och slåtterängar. Trots att många av länets rikkärr ingår i betesmarker som omfattas av miljöersättning, visar det sig att rikkärren i dessa marker inte alltid har den mest lämpliga skötseln. På sådana marker upprättar vi generellt inte skötselavtal, eftersom det då skulle bli fråga om dubbelfinansiering. Vi diskuterar de värden som finns med markägaren och hur rikkärren kan få en mer anpassad skötsel. Ungefär hälften av länets rikkärrsareal omfattas av miljöersättningar. Under sommaren 2010 hade vi ett större samarbete med ideella föreningar där flera skånska rikkärr visades upp på guidade vandringar. Detta var en del av den satsning som länsstyrelsen gjorde under Biologiska mångfaldens år, då vi hade flera temaveckor med guidningar i olika naturmiljöer. Arbetet med att på ett tidigt stadium sprida information om rikkärren har lett till att rikkärren uppmärksammats i länet och vi får nu stark respons när vi arbetar med skötselåtgärder och områdesskydd. Uppföljning Inom ramen för det regionala åtgärdsprogrammet ska länets rikkärr regelbundet följas upp. Vi kommer att göra en översiktlig uppföljning med minst ett besök vart femte år, med start från år 2015, där vi noterar hävd, röjningsbehov och om kärret utsatts för några nya hydrologiska ingrepp eller andra störningar. Förutom denna översiktliga uppföljning kommer rikkärren även att följas upp inom den regionala miljöövervakningen av rikkärr och vid uppföljning av bevarandemål för skyddade områden. Då kommer detaljerade vegetationsanalyser att utföras. Dessa kan användas för att analysera miljöförändringar samt för prioritering och utvärdering av skötseln i våra skyddade områden, men också för att utvärdera hur miljökvalitetsmålen nås. Våra slutsatser från arbetet med rikkärr De slutsatser vi kan dra av våra erfarenheter hittills är att Skånes rikkärr är mycket skötselkrävande och kostsamma, och kommer att så förbli även i framtiden. För att rikkärren ska hållas öppna även efter genomförda restaureringar krävs fortsatt skötsel i form av bete eller slåtter och återkommande röjningar av uppkommande sly och ohävdsvegetation. EU:s miljöersättningar för skötsel av slåtterängar och betesmarker är ofta inte tillräckliga för att en markägare/arrendator ska kunna sköta rikkärren på bästa sätt. Till exempel har ersättningen 92 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011)

31 SKÅNSKA RIKKÄRR för ett rikkärr som slås manuellt med skärande/ klippande redskap varit mellan och kronor per hektar och år i de skötselavtal vi upprättat inom åtgärdsprogrammet. För motsvarande skötsel ger EU:s miljöersättningar kronor per hektar och år. Det arbetsmoment som kostar mest är ihopräfsning och bortforsling av det avslagna materialet. Det är av yttersta vikt att förmedla till markägare och allmänhet vilken tillgång rikkärren är, både som naturupplevelse och som en viktig del i att bevara den biologiska mångfalden. Förutsättningarna i varje enskilt rikkärr är olika och därför krävs det individuella lösningar på hur skötseln ska garanteras i framtiden. Vi tror på ett arbete på bred front och där grundförutsättningen är ett gott samarbete med dem som sköter rikkärren. SBT. De som arbetat med rikkärren i Skåne inom ramen för åtgärdsprogrammet är förutom författarna även Helena Bager och Johan Dahlberg. Ett stort tack till Göran Mattiasson, Kalle Mälson och Sebastian Sundberg som lämnat värdefulla synpunkter på vårt arbete. Vi tackar även alla engagerade markägare, arrendatorer, entreprenörer och ideella föreningar som gör ett fantastiskt jobb ute i kärren. Citerad litteratur Bager, H. & Persson, A Skånes rikkärr. Länsstyrelsen i Skåne län, Rapport 2009: 41. Dahlberg, J Upplevelser och artfynd från några skånska rikkärr. Myrinia 17(1): Ekologgruppen i Landskrona AB Inventering av 58 rikkärr i Skåne. Opublicerad rapport. Olsson, K.-A Vad har hänt? Floraförändringar i Skåne under de senaste 50 åren. Länsstyrelsen i Skåne län, Rapport 2008: 4. Persson, A. & Bager, H Åtgärdsprogram för bevarande av rikkärr i Skåne. Länsstyrelsen i Skåne län, Rapport 2010: 27. Sundberg, S Åtgärdsprogram för bevarande av rikkärr inklusive arterna gulyxne Liparis loeselii (NT), kalkkärrgrynsnäcka Vertigo geyeri (NT) och större agatsnäcka Cochlicopa nitens (EN). Naturvårdsverket Rapport 5601, Stockholm. Persson, A. & Ragnarsson, J Restaurering och återupptagen hävd kan rädda de skånska rikkärren. [Protecting and restoring rich fens in Skåne, southernmost Sweden.] Svensk Bot. Tidskr. 105: Uppsala. ISSN X. Rich fens form a valuable but threatened habitat with many specialized species. Here, we present some results of restoration work carried out since 2006 in Skåne, southernmost Sweden, in connection with the national action plan for rich fens. Conservation work in rich fens in Skåne is very costly. To keep fens from overgrowing after restoration, continued management with grazing or mowing, as well as recurring clearings are essential. It is also essential that we convey to both landowners and the general public an understanding of the large values of our rich fens, both for giving us strong nature experiences and for being an important part in preserving biodiversity. The conditions at each rich fen site are unique and site-specific solutions are therefore needed to guarantee the fens future conservation. We believe in working with these questions on many fronts simultaneously with a basis in good cooperation with landowners and managers. Anette Persson och Johanna Ragnarsson är biologer och arbetar vid Länsstyrelsen i Skåne län. Anette har arbetat med rikkärren ända sedan programmets början Innan dess har hon framför allt jobbat med inventeringar samt kurser för lantbrukare om natur- och kulturmiljövärden. Johanna tog sin examen för tre år sedan och har förutom att jobba med rikkärr hunnit arbeta en del med EU:s miljöersättningar och med reservatsbildning. Adress: Länsstyrelsen i Skåne län, Kungsgatan Malmö E-post: anette.persson@lansstyrelsen.se SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011) 93

32 Rikkärrsrestaurering med grävmaskin kan man gräva sig till biologisk mångfald? Ibland kan det krävas rejäla ingrepp för att vi ska få tillbaka en önskvärd naturtyp. Liselott Evasdotters examensuppgift var att ta reda på hur väl man hade lyckats att med grävskopans hjälp restaurera ett rikkärr i Östergötland. LISELOTT EVASDOTTER Första gången jag besöker Lagmansro rikkärr i juni 2010 blickar små rosa bollar mot mig. Det är majvivan Primula farinosa, en indikatorart för rikkärr, som blommar (figur 1). Jag kryssar mellan vattenpölarna, men kängorna blir ändå leriga. Jag försöker föreställa mig att det bara var kalksörja här för tio år sedan. Då hade en grävmaskin tagit bort det tjocka matjordslagret med älggräs Filipendula ulmaria som växte här. Platsen lämnades för fri utveckling med förhoppningen att ett artrikt rikkärr skulle växa fram. Nu är jag här för att undersöka saken. Lagmansro ligger några kilometer norr om Skänninge i Östergötland. Sedan länge finns här ett litet (0,1 hektar), men välbevarat rikkärr. Precis som på så många andra platser i Sverige har marken kring Lagmansro dikats ut och odlats upp. Området närmast det lilla kärret övergavs och ett tjockt täcke med älggräs tog över platsen (figur 2). För sexton år sedan (1995) inledde länsstyrelsen i Östergötland ett restaureringsprojekt. Ett flera decimeter tjockt matjordstäcke togs bort på en mindre (0,03 hektar) testyta och då resultaten såg lovande ut gick man vidare. År 2000 tog därför en grävmaskin bort all matjord ner till mineraljorden på ett 0,5 hektar stort område (figur 2). Vid restaurering av rikkärr är det viktigt att återställa hydrologin på platsen. Vattenytan ska ligga nära markytan, helst på den ursprungliga nivån. Antingen dämmer man dikena så att vattennivån höjs, eller så tar man bort det översta jordlagret så att markytan sänks till vattnets nivå. Då matjorden tas bort, försvinner både den överflödiga näringen och den oönskade vegetationen. Då den fysiska miljön är återställd kan rikkärrsvegetationen vandra in. I det här fallet fanns en spridningskälla väldigt nära, i form av det ursprungliga kärret. I de fall det är längre till en spridningskälla kan man skynda på etableringen av önskade arter genom att slå hö i andra rikkärr och sprida det på den bara markytan (Rasran m.fl. 2007). Nästa gång jag besöker Lagmansro är i juli och då blommar kärrknipprot Epipactis palustris i tusental, också det en rikkärrsindikator. Jag letar upp de nedslagna metallprofilerna som visar de permanenta provrutornas placering. Under de fem första åren efter restaureringen gjordes inventeringar av kärlväxter och mossor årligen. Nu är jag här för att undersöka hur det ser ut tio år efter restaureringen. Figur 1. Majvivan blommar åter i det restaurerade rikkärret i Lagmansro. Foto: Per Eric Rosén. Primula farinosa is one of the rich fen species that now grows in the restored fen at Lagmansro. 94 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011)

33 RIKKÄRRSRESTAURERING Figur 2. Före restaureringen dominerade älggräs i kärret, precis som på bilden till vänster som visar ett närliggande område fotograferat i juli Till höger det restaurerade området i juni 2001, året efter att grävskopan tagit bort ett flera decimeter tjockt matjordslager. Foto: Liselott Evasdotter (vänster), Sebastian Sundberg (höger). Left: A nearby area dominated by Filipendula ulmaria, similar to the study site before the restoration. Right: The site in 2001 after topsoil removal. Det finns provrutor både i det gamla kärret, i testytan från 1995 och i den stora restaurerade ytan från 2000 (figur 3). Jag är nyfiken på hur det ser ut i delen längst bort från det gamla kärret så jag lägger några extra provrutor där (figur 3d). Det är stor variation mellan rutorna i de olika delarna av kärret. När jag jämför artlistorna från tidigare år, så kan jag se att vegetationen har förändrats i de flesta rutorna. Artsammansättningen de första åren på en helt nyröjd yta är ofta mer styrd av slumpen än av de faktiska förhållandena på platsen. Allra viktigast är fröspridningen från omgivningen med vinden eller med djur som vandrat över området (Verhagen m.fl. 2001). De första åren växte det till exempel mycket maskrosor Taraxacum i det restaurerade området. När jag inventerar år 2010 så hittar jag bara några enstaka små plantor. Men det var inte bara maskrosor som sågs redan efter ett år, åtminstone 12 rikkärrsarter hittades också i provrutorna (tabell 1). På tio år har listan med rikkärrsarter växt. Summerar jag alla åren så har 29 rikkärrsarter hittats i provrutorna i de restaurerade områdena, varav 12 är indikatorer för extremrikkärr (Sundberg 2007). De vanligaste kärlväxterna 2010 var kärrknipprot, myrtåg Juncus alpinoarticulatus och tagelsäv Eleocharis quinqueflora i det ursprungliga kärret, och näbbstarr Carex lepidocarpa, hirsstarr C. panicea och slankstarr C. flacca i den restaurerade delen. De vanligaste mossorna var guldspärrmossa Campylium stellatum, späd skorpionmossa Scorpidium cossonii och kärrbryum Bryum pseudotriquetrum i det ursprungliga kärret, och kragpellia Pellia endiviifolia, spjutmossa Calliergonella cuspidata och kalkkällmossa Philonotis calcarea i den restaurerade delen. Tre av arterna jag hittade är rödlistade: plattsäv Blysmus compressus, klasefibbla Crepis praemorsa och kalkkällmossa. För att få en samlad bild av utvecklingen i de olika delarna av området från restaureringen och framåt gör jag en så kallad DCA-analys. Det innebär att ett datorprogram räknar ut likheten mellan varje provruta grundat på de arter som finns i rutan. Detta visas sedan i en graf, där rutor lika varandra ligger nära varandra. I diagrammet för Lagmansro kan man se både hur de olika områdena förändrats, och hur arterna placerar sig i förhållande till rutorna (figur 5). Det gamla kärret har inte förändrats särskilt mycket mellan åren, rutorna för de olika åren ligger nära varandra. Något som däremot förändrats mycket är de restaurerade områdena. Markeringarna för 1999, innan restaureringen gjordes, placeras långt från det gamla kärret. I de restaurerade områdena blir artsammansättningen mer och mer lik det gamla kärrets, för varje år rör sig rutorna närmare det gamla kärrets rutor. Tittar vi på arterna kan vi se att älggräs placeras nära 1999 års SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011) 95

34 EVASDOTTER a b c Figur 3. De olika delområdena i Lagmansro; a) det gamla kärret, b) testytan som restaurerades 1995 (notera den vita gräsullen), c) det restaurerade området nära det gamla kärret och d) bortre ytan i det restaurerade området. Alla bilder är tagna mot nordost i juli Foto: Liselott Evasdotter. The different parts of the study site: a) the reference fen, b) the test area restored in 1995, c) the area restored in 2000, close to the reference fen, and d) the distant part of the restored area. d provrutor, vilket beror på att det var den dominerande arten då. Späd skorpionmossa hamnar däremot långt åt andra hållet eftersom den hittills bara har hittats i det gamla kärret. Det finns en hel del vattensamlingar både i det gamla och nya området. Där hittade jag kransalger, eller sträfseväxter som de också kallas. De tre arter jag hittade var gråsträfse Chara contraria, busksträfse C. vulgaris och papillsträfse C. virgata, varav de två första föredrar kalkhaltigt vatten (Blindow m.fl. 2007). Det finns många arter av både kärlväxter och mossor i den restaurerade delen av området. Men hur stor yta täcker de? Och hur ser det ut jämfört med det gamla kärret? I de restaurerade delarna finns det fortfarande en hel del bar jord, hela 45 procent i det närmre restaurerade området, medan det inte finns någon bar jord alls i det gamla kärret (figur 4). Täckningen av både kärlväxter och förna är högre i de restaurerade områdena. Den största skillnaden återfinns dock bland mossorna: i det gamla kärret täcker de närmare 80 procent av ytan, jämfört med procent i de restaurerade delarna (figur 4). Det verkar ta lång tid för mossorna att kolonisera området. Antingen kan det bero på att de har svårt att etablera sig i det nya substratet, att det är torrare eller att de har svårt att sprida sig. För att underlätta för mossorna att etablera sig kan man sprida fragment av mossorna på den nya ytan. För att skydda mossorna från uttorkning är det bra att täcka ytan, till exempel med hö eller täckväv (Mälson & Rydin 2007, Graf & Rochefort 2010). Sista gången jag besöker kärret är i oktober. Det är frost i gräset och jag ska träffa Ted von Prosch witz som inventerar snäckfaunan. Hög 96 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011)

35 RIKKÄRRSRESTAURERING Täckningsgrad (%) Gamla kärret Testytan Restaurerad yta, närmre Restaurerad yta, bortre Kärlväxter Mossor Bar jord Förna Figur 4. Den genomsnittliga täckningsgraden 2010 för kärlväxter, mossor, bar jord och förna i det gamla kärret (brun), testytan (orange), närmre restaurerade området (gul) och i det bortre området (grön). Bar jord saknades i det gamla kärret. The mean cover (± S.E.) in 2010 of vascular plants, bryophytes, bare soil and plant litter are presented for the reference fen (brown), the test area (orange), the nearby restored area (yellow) and the distant restored area (green). There were between 20 and 80 quadrats analysed in each of the four areas. kalkhalt och snäckor hänger ihop eftersom snäckorna behöver kalcium för att bygga upp sina skal. Ett antal snäckarter är knutna till rikkärrsmiljön, bland annat grynsnäckor. I Lagmansro kan man hitta den lilla kalkkärrsgrynsnäckan Vertigo geyeri, inte ens 2 mm lång (Sundberg 2006). De tar sig inte långt för egen maskin, men kan däremot sprida sig långt om de sitter på ett löv som blåser iväg eller fastnar på ett djur (eller kanske på en inventerares stövlar?). Redan två år efter den stora restaureringen fanns det lika många snäckarter i den nya delen som i det gamla kärret, och efter tio år hittar man också de mest sällsynta snäckorna. Snäckorna må vara små, men de har framgångsrikt koloniserat det restaurerade kärret. Kärlväxterna har också framgångsrikt koloniserat området. Det finns en hel del mossarter, men ännu saknas det tjocka mosstäcke som finns Tabell 1. Rikkärrsarter i Lagmansro rikkärr listade efter året då första fyndet gjordes i en restaurerad provruta. Arter märkta med en asterisk indikerar extremrikkärr. Rich fen indicator species found in the restored fen at Lagmansro in order of first appearance. Först funnen Kärrknipprot Epipactis palustris* 2001 Kärrsälting Triglochin palustris 2001 Näbbstarr Carex lepidocarpa* 2001 Ryltåg Juncus articulatus 2001 Slankstarr Carex flacca* 2001 Bandpraktmossa Plagiomnium elatum 2001 Fetbålmossa Aneura pinguis 2001 Flikbålmossa Riccardia sp Kalkkällmossa Philonotis calcarea* 2001 Kalklungmossa Preissia quadrata* 2001 Kärrbryum Bryum pseudotriquetrum 2001 Kärrspärrmossa Campyliadelphus elodes* 2001 Praktmossa Plagiomnium sp Tagelsäv Eleocharis quinqueflora 2002 Guldspärrmossa Campylium stellatum 2002 Vildlin Linum catharticum* 2003 Kärrmörkia Moerckia hibernica 2003 Plattsäv Blysmus compressus* 2004 Ängsvädd Succisa pratensis 2004 Gräsull Eriophorum latifolium 2005 Majviva Primula farinosa* 2005 Slåtterblomma Parnassia palustris 2005 Brodd- / källflikmossa Leiocolea 2005 gillmanii / bantriensis Källtuffmossa Cratoneuron filicinum* 2005 Stor fickmossa Fissidens adianthoides 2005 Axag Schoenus ferrugineus* 2010 Myrtåg Juncus alpinoarticulatus 2010 Rosettjungfrulin Polygala amarella 2010 Tätört Pinguicula vulgaris 2010 Klotuffmossa Palustriella falcata* 2010 Arter som enbart hittats i det gamla kärret: ängsnycklar Dactylorhiza incarnata, kalkkammossa Ctenidium molluscum, späd skorpionmossa Scorpidium cossonii. i det gamla kärret. För varje år blir de restaurerade delarna mer lika ursprungskärret. På bara tio år har området förvandlats från kalksörja till rikkärr. Restaureringen har lyckats över förväntan och nu har länsstyrelsen planer på att ta fram grävskopan igen. SBT. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011) 97

36 Axel 2 EVASDOTTER 2 Cirs_pal Axel 2 1 Camp_ste Scor_coscos Eleo Epip _qui _pal Care_fla Care Bryu _pan _pse Betu_pub Care Trig Junc_art _lep _pal _lep Junc_art Tuss_far Tara_vul 0 Equi_pal Fili_ulml Axel Axel 1 Figur 5. DCA (detrended correspondence analysis) är en statistisk metod som hjälper oss tolka vegetationsutvecklingen i ett område. Figuren visar utvecklingen från 1999 via till 2010 för det gamla kärret (bruna fyrkanter), testytan från 1995 (orange trekanter), det närmre restaurerade området (gula romber), det bortre området (grön cirkel; enbart analyserad 2010), motsvarande områden före restaureringen (kryss med streckad linje) och för de 16 vanligaste arterna. Symboler med svart ram visar år Arter som inte nämns i texten eller tabell 1 är glasbjörk Betula pubescens, kärrtistel Cirsium palustre och hästhov Tussilago farfara. The DCA plot shows the development in time for the reference fen (brown squares), the test area from 1995 (orange triangles), the nearby restored area (yellow diamonds), the distant restored area (green circle), the corresponding plots before restoration (crosses and hatched lines), and for the 16 most common plant species. Symbols with a black border represent the year Axes 1 and 2 explain 28.7% and 13.6% of the variation, respectively. Stort tack till min handledare Sebastian Sundberg. Tack också till Mattias Iwarsson, Per Darell och Erik Ljungstrand för hjälp med artbestämning, Dan Nilsson på Länsstyrelsen i Östergötland, John Askling och Ted von Proschwitz. Citerad litteratur Blindow, I., Krause, W., Ljungstrand, E. & Koistinen, M Bestämningsnyckel för kransalger i Sverige. Svensk Bot. Tidskr. 101: Graf, M. & Rochefort, L Moss regeneration for fen restoration: Field and greenhouse experiments. Restor. Ecol. 18: Mälson, K. & Rydin, H The regeneration capabilities of bryophytes for rich fen restoration. Biol. Conserv. 135: Liselott Evasdotter läser till biolog med inriktning mot ekologi och naturvård. Delar av artikeln utförde Liselott som ett examensarbete vid Uppsala universitet Adress: Sturegatan 12 B, Uppsala E-post: liselott@post.com Rasran, L. m.fl Effects of topsoil removal, seed transfer with plant material and moderate grazing on restoration of riparian fen grasslands. Appl. Veg. Sci. 10: Sundberg, S Åtgärdsprogram för bevarande av rikkärr. Naturvårdsverket Rapport 5601, Stockholm. Sundberg, S Instruktion för inventering av rikkärr. Version 2.0. Miljöenheten, Länsstyrelsen Uppsala län. Verhagen, R. m.fl Restoration success of low-production plant communities on former agricultural soils after top-soil removal. Appl. Veg. Sci. 4: Evasdotter, L Rikkärrsrestaurering med grävmaskin kan man gräva sig till biologisk mångfald? [Successful restoration of a rich fen.] Svensk Bot. Tidskr. 105: Uppsala. ISSN X. Part of the overgrown rich fen at Lagmansro in Östergötland, S Sweden, was restored in the year 2000 by topsoil removal, after which it was left for free development. Yearly inventories were made in , and again in The restored area has since been colonized by vascular plants, bryophytes and snails typical for rich fens. Compared to the reference fen there is still a much lower cover of bryophytes and much more bare soil in the restored area. So far, however, the restoration seems successful. 98 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011)

37 Schersminer, hortensior och deutzior Är du bekant med gordonscherminen? Den är en av tre arter som brukar rapporteras som doftschersmin. Thomas Karlssons genomgång av herbarie materialet har i ett slag fördubblat antalet hortensiaväxter i Norden. THOMAS KARLSSON Familjen hortensiaväxter, Hydrangeaceae, representeras i Norden av tre släkten, deutzior Deutzia, schersminer Philadelphus och hortensior Hydrangea. De är sommargröna buskar (ett par hortensior är små träd) med enkla, motsatta, sågade blad utan stipler. Ingen art är spontan hos oss; det rör sig om kvarstående eller tillfälligt förvildade prydnadsbuskar. Men även dessa ingår i den vilda floran, och det har ett stort kulturhistoriskt intresse att hålla reda på vilka arter som finns, var de växer, och när och hur de kom hit. Schersminer är rätt vanliga till exempel vid ödetorp och andra övergivna bosättningar; hortensior och deutzior ser man mindre ofta. Liksom många andra förvildade vedväxter har hortensiaväxterna försummats av tidigare floraförfattare i Norden. Ofta har bara en art av varje släkte nämnts (om ens det), och eftersom man inte vet att det finns problem blir mycket lite samlat. Det finns dock ett par undantag. I södra Norge, i provinserna Vest-Agder och Aust-Agder, har Per Arvid Åsen och medarbetare dokumenterat kulturväxterna vid äldre bebyggelse, i Skåne har man samlat schersminer ganska flitigt under fältarbetet för den senaste landskapsfloran, och i Finland har Maarit Kyöstilä (1989) arbetat intensivt med schersminerna. Med denna artikel vill jag väcka intresset för dessa växter. Familjen är aktuell för behandling i Flora Nordica, och jag hoppas att nya insamlingar ska förbättra kunskapsläget. Det är troligt att fler kvarstående och förvildade arter finns att upptäcka. Biologiska iakttagelser, till exempel om frösättning och spontan spridning, är mycket intressanta, liksom uppgifter om odling av de olika arterna och sorterna i olika tider och områden. Jag har gått igenom materialet i de flesta större nordiska herbarierna: Atlas Flora Danica, Köpenhamn (C), Århus (AAU), Lund (LD), Oskarshamn (OHN), Norrköping, Göteborg (GB), Stockholm (S), Uppsala (UPS), Umeå (UME), Kristiansand (KMN), Bergen (BG), Trondheim (TRH), Helsingfors (H), Åbo (TUR, TURA), Vasa (VOA) och Uleåborg (OULU). Kartorna är gjorda enligt Flora Nordicas rutiner. I detta fall visar de naturligtvis inte utbredningen av arterna utan bara varifrån det finns dokumenterade fynd utanför odling. Stor symbol anger högre frekvens (mer än tio lokaler), struken symbol att inga fynd gjorts efter Lokallistorna är summariska; detaljer kommer på Flora Nordicas hemsida ( Länder och provinser förkortas som i floran (t.ex. Jonsell 2004); åtminstone förkortningarna av länderna och de svenska provinserna torde vara intuitivt begripliga. A. Deutzia Thunb. deutzior Beskrivning. Alla deutzior har stjärnhår på bladen och i blomställningarna. Stjärnhåren har ett kort skaft och 3 12 strålar som spretar ut stjärnlikt i horisontalplanet. De är små men syns tydligt i lupp, och de gör att bladytan känns sträv. Rikligast är de på bladöversidorna och på fruktämnet. Blommorna sitter i vippor i grenspetsarna; de saknar doft. Kronbladen är fem, vita eller skära, fria. Ståndarna är tio, de fem inre kortare. Ståndarsträngarna är i regel plattade och utdragna i två flikar, en på varje sida om ståndarknappen. Hos vissa arter har flikarna förenats, så att det ser ut som om ståndarknappen sitter mitt på ett extra kronblad. Stiften är 3 4, långa, fria. Blomningen infaller under tidig högsommar. Deutzior förväxlas ibland med schersminer. Men blommorna är mindre och lite mera klocklika än hos schersminer, och bladens sidonerver är jämnt fördelade (hos schersminer utgår de nära bladbasen). SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011) 99

38 KARLSSON Nyckel till släktena 1 Blad med små stjärnhår (rikliga åtminstone på översidan) som gör dem starkt sträva.. A. Deutzia Blad kala eller med vanliga hår, ej starkt sträva Blad med 1 2 par starka sidonerver som börjar nära basen och går båglikt mot spetsen; alla blommor stora, med ståndare och pistiller... B. Philadelphus Blad fjädernerviga med jämnt fördelade sidonerver; blomställningar med två slags blommor, dels skyltande och sterila, dels oansenliga och fertila... C. Hydrangea Karaktärer. Artskiljande är antalet strålar i stjärnhåren (olika antal på bladets översida och undersida!), hur tätt stjärnhåren sitter, blomställningens form (axlik, pyramidlik eller brett kvastlik), hur kronbladen ligger i knopp (kant i kant, med invikta kanter eller överlappande), blomfärg och ståndarnas utformning. Belägg bör vara samlade i tidig blom, så att man kan kontrollera ståndarna och kronbladsläget i knopp. Taxonomi. Släktet beskrevs först från Japan av Thunberg (1781). Det omfattar cirka 60 arter, fyra i Mexiko, resten i Ostasien. Man upptäckte deras prydnadsvärde redan under tidigt 1800-tal och började under 1800-talet också korsa fram nya och spektakulära sorter. Särskilt Lemoines plantskola i Nancy i nordöstra Frankrike lanserade många arthybrider och selektioner av Deutzia; den exakta härstamningen är oftast okänd. På grund av hybriderna och de delvis svårbedömda artkaraktärerna är bestämningen ofta besvärlig. Den enda monografin är på ryska och endast nyckeln finns översatt (Zaikonnikova 1966, 1975). Vid identifieringen har man större nytta av Flora of China (Shumei m.fl. 2001), som tar upp de flesta arterna och har goda beskrivningar på engelska. Många hybrider presenteras i The European garden flora (McKean 1995). Översikt. Strävdeutzia Deutzia crenata är den deutzia som oftast påträffas som kvarstående. Man känner igen den på de täta, cylindriska blomställningarna med vita eller ljust skära, kortskaftade blommor, och på att bladen är helbräddade eller bara svagt tandade. Andra viktiga karaktärer är att foderbladen är ungefär lika långa som breda, att fruktämnet är helt täckt av stjärnhår, och att stjärnhåren på bladundersidorna har 7 12 armar. Blommorna är ofta fyllda. Strävdeutzian har ofta kallats för D. scabra Thunb., men det namnet tillhör en annan art som nästan aldrig odlas, och som har fått det svenska namnet thunbergdeutzia. Den skiljer sig från D. crenata bland annat genom att ståndarsträngarna saknar sidoflikar och genom att stjärnhåren på bladens undersida har 3 4 strålar. Av de övriga arterna finns det bara enstaka fynd. Bruddeutzia D. gracilis och dess hybrid rikblommig deutzia D. lemoinei har glesare blomställningar med mera långskaftade blommor, smalare och mera tydligt tandade blad, och glesare stjärnhårighet (särskilt gles på bladundersidor och blomskaft). De är vitblommiga. Purpurdeutzia D. purpurascens och dess hybrid klockdeutzia D. kalmiiflora har också yviga blomställningar men mörkare skära blommor där foderbladen är mycket längre än breda. Deutzia corymbosa R. Br. ex G. Don har publicerats från S Sk Stora Köpinge (Tyler m.fl. 2007), men belägget finns inte tillgängligt och uppgiften kan därför inte verifieras. Arten, som kommer från Himalaya, har vita blommor i rika, glesa blomställningar. Stjärnhåren på bladöversidorna har 5 7 relativt korta armar, de på undersidan har Deutzia crenata Siebold & Zucc. strävdeutzia Synonym: D. scabra fel använt Beskrivning. Till 2 m. Blommande skott rödbruna; på äldre skott lossnar barken i flak. Bladskaft 3 6 mm. Bladskivor på blommande skott 4, cm, äggrunda eller brett lansettlika, med oftast avrundad bas (någon gång brett killik eller svagt hjärtlik) och tillspetsad topp (med insvängda kanter). Bladkanter nästan helbräd- 100 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011)

39 HORTENSIAVÄXTER Nyckel till Deutzia 1 Blommor vita eller ljust skära; foderblad ungefär lika långa som breda... 2 Blommor mörkt skära; foderblad ungefär dubbelt så långa som breda Bladundersidornas stjärnhår rikliga, med 7 12 strålar; blomskaft 3 6 mm D. crenata Bladundersidornas stjärnhår sparsamma, med 4 6 strålar; blomskaft 5 12 mm Bladöversidorna med 3- och 4-stråliga stjärnhår D. gracilis Bladöversidorna med 4- och 5-stråliga stjärnhår D. lemoinei 4 Yttre ståndare treflikiga, inre kronbladslika med knapparna fästa mitt på insidan D. purpurascens Alla ståndare treflikiga D. kalmiiflora dade eller med små, nästan trådlika tänder som ofta är tryckta till bladkanten. Bladytor rikligt stjärn håriga; översidans stjärnhår med 4 6 strålar, undersidans med 7 12 strålar. Blomställningar 5 12,5 3 6,5 cm (längd/ bredd 1,5 3,5); i regel har några av blomställningens stjärnhår en förlängd, uppåtriktad stråle. Blommor lutande, ofta fyllda; blomskaft 3 6 mm, med rikliga stjärnhår. Fruktämne 2,4 3,6 mm, med rikliga brunaktiga stjärnhår. Foderblad triangulära, 1,5 2,8 1,8 3,2 mm (längd/bredd 0,7 1,1), med rikliga vitaktiga stjärnhår. Kronblad vita eller utvändigt blekrosa, smalt spatellika, mm (i fyllda blommor mindre, ,5 4 mm), i knopp med invikta kanter (utsidorna berör varann). Ståndare med utåt- eller snett uppåtriktade sidoflikar (i fyllda blommor är ståndarna mer eller mindre omvandlade till kronblad). Stift 3 4 ( 5), längre än ståndarna. Förekomst. Odlad åtminstone sedan senare delen av 1800-talet. Granskat material: D NJy Ålestrup 2000, VJy Holsted 2002, ØJy Anholt 1980, Århus 2002, SJy Bov 1997, Sønderborg 2002, Østerby 1997, Sjæ 5 fynd, det första N AA Birkenes 2002, Froland 1999, Grimstad 2002, VA Farsund 1998, Kristiansand 2001, Mandal 1963, Ho Bergen S Sk åtskilliga fynd, det första 1945, Bl Elleholm 1998, Hl Halmstad 2008, Klm Hallingeberg 1985, Kalmar 1995, SmI Älghult (Fröseke) 1998 och senare, BhG Göteborg Arten kommer från Japan. Variation. Blommorna kan vara enkla eller fyllda. Fyllda och ofyllda former påträffas ungefär lika ofta. 2. Deutzia gracilis Siebold & Zucc. bruddeutzia Beskrivning. Bladskaft 6 10 mm. Bladskivor på blommande skott ,5 cm, lansettlika, med killik bas och långt tillspetsad topp. Bladkanter tydligt sågade. Bladöversidor med ganska rikliga 3 4-stråliga stjärnhår. Bladundersidor med glesa till ytterst sparsamma 4 6-stråliga stjärnhår. Fa Strävdeutzia Deutzia crenata. JM BI Sb SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011) 101

40 KARLSSON Blomställningar cm, 1 2 gånger så långa som breda. Blomskaft tunna, 5 12 mm, kala. Fruktämne 1,8 2,6 mm, med strödda stjärnhår. Foderblad triangulärt äggrunda, 1,2 2 1,2 2 mm (0,8 1,2 gånger så långa som breda), kala. Kronblad vita, elliptiska, ,5 7,5 mm, i knopp kantlagda (kanterna berör varann). Ståndare med tandlika sidoflikar. Förekomst. Bruddeutzian har odlats åtminstone sedan 1890, men är bara funnen en gång i det fria, i F U Helsinki 1971 (odlingsrest). Den kommer från Japan. 3. Deutzia lemoinei Bois rikblommig deutzia Ytterst lik bruddeutzia D. gracilis (se ovan), men blomställningarna är rikblommigare och bredare (nästan lika breda som långa), bladöversidans stjärnhår har 4 5 strålar, undersidans 5 8 strålar. I knopp täcker ett par av kronbladen kanten på sin granne. Förekomst. Två fynd: D Sjæ Hillerød 1984 (skräpmark), Slagelse 2003 (odlingsrest). Rikblommig deutzia är sannolikt en hybrid mellan bruddeutzia och småblommig deutzia D. parviflora Bunge. 4. Deutzia purpurascens (Franchet ex L. Henry) Rehder purpurdeutzia Beskrivning. Bladskaft 6 10 mm långa. Bladskivor på blommande skott 6 8 2,5 4 cm, äggrunda, med avrundad bas och plötsligt tillspetsad topp. Bladkanter tydligt sågade. Bladöversidor med strödda 4 5-stråliga stjärnhår. Bladundersidor med ganska rikliga 6 10-stråliga stjärnhår; några av stjärnhåren har en förlängd, uppåtriktad stråle. Blomställningar cm, ungefär lika långa som breda. Blomskaft tunna, 8 13 mm, med strödda stjärnhår. Fruktämne 2,4 3,4 mm, med ganska rikliga stjärnhår. Foderblad lansettlika eller brett avlånga, 3,4 4,8 1,5 2,2 mm (längd/ bredd 1,6 2,3), med strödda stjärnhår. Kronblad mörkrosa, ,5 9 mm, i knopp med invikta kanter (utsidorna berör varann). Ståndare olika, de yttre med två långa, snett uppåtriktade flikar, de inre utan flikar men med knapparna fästa ungefär mitt på insidan av den utplattade ståndarsträngen. Förekomst. Tre fynd, samtliga som kvarstående: D VJy Trehøje N VA Kristiansand 2001, SF Luster Arten kommer från sydvästra Kina. 5. Deutzia kalmiiflora Lemoine klockdeutzia Lik purpurdeutzia D. purpurascens (se ovan), men hårigheten är svagare, blommorna är ljusare (invändigt vita), alla ståndare har två sidoflikar, och i knopp täcker ett par av kronbladen kanten på sin granne. Förekomst. Funnen som kvarstående en gång, i S Sk Dalby Klockdeutzia har tolkats som hybriden mellan purpurdeutzia D. purpurascens och småblommig deutzia D. parviflora Bunge. Den betraktas ibland som en sort av purpurdeutzia med namnet D. purpurascens Kalmiiflora. B. Philadelphus L. schersminer Små artskillnader och omfattande hybridisering gör att det kan vara svårt att bestämma schersminer, men likväl har det gått att sätta namn på de flesta beläggen i de nordiska herbarierna. Den här framställningen täcker de schersminer som blivit funna som kvarstående och förvildade, men inte alla arter och hybrider man kan hitta i botaniska trädgårdar och hos intresserade odlare. Beskrivning. Typiskt för schersminer är att bladens sidonerver utgår ganska nära bladbasen och löper båglikt mot spetsen. En annan egenhet är att knopparna, som ska bli nästa års skott, skyddas av bladskaftens bas och är helt dolda i dessa. Man kan se knoppen om man försiktigt lossar ett blad, och vid årsskottens bas finns rester av fjolårets bladbas (mellanamerikanska Philadelphus-arter har fria knoppar). Stjärnhår eller glandelhår förekommer inte. Blommorna sitter i spetsen av sidogrenar; varje sidogren brukar ha tre par motsatta blad, sedan 102 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011)

41 HORTENSIAVÄXTER Nyckel till Philadelphus 1 Bladundersidor och fruktämnen ganska tätt och jämnt håriga... 2 Blad håriga bara nära basen; fruktämnen helt kala, med enstaka hår eller med en hårrad Blommor mer eller mindre fyllda P. virginalis Blommor enkla (med 4 kronblad) Blomställningar (5 )7 11-blommiga; ståndare; fjolårsskott med grå, hel eller längssprickig bark P. pubescens Blomställningar 1 3-blommiga; ca 60 ståndare; fjolårsskott med rödbrun bark som faller av i flak P. floridus 4 Årsskotten och blomställningens huvudaxel kala eller med enstaka hår vid noderna... 5 Årsskotten och blomställningens huvudaxel glest men ganska jämnt håriga Blomställning med (2 )3 5 blompar nedanför toppblomman; ståndare 29 43; blomställningens blad brett till smalt äggrunda P. lewisii Blomställning med 1( 2) blompar nedanför toppblomman, eller med 3 grupper om 3 blommor, eller blommor ensamma; ståndare minst 50; blomställningens blad smalt äggrunda till lansettlika P. inodorus 6 Håren på årsskotten och blomställningens huvudaxel utstående; blomställningens största blad med minst 5 cm lång skiva P. coronarius Håren på årsskotten och blomställningens huvudaxel tilltryckta; blomställningens största blad med högst 4 cm lång skiva P. lemoinei 2 4 våningar med parvis ordnade blommor och ytterst en toppblomma (som slår ut tidigt). Blommorna är öppna eller skålformiga; de doftar, hos vissa arter mycket starkt. De har fyra foderblad och fyra kronblad, många ståndare (med smala strängar) och fyra förlängda stift som är förenade nertill. Frukten är ganska tjockväggig och spricker upp i fyra flikar. Fröna är talrika, långsträckta med en kraglik bildning i nedre änden och en lång svanslik vinge i den övre. Schersminerna blommar tidigt under högsommaren. Karaktärer. Hårigheten på bladundersidorna, årsskotten och fruktämnet varierar i mängd (glest eller tätt), fördelning (likformig över hela ytan eller samlad mot basen), längd och riktning (håren kan vara utspärrade, snett uppåtriktade, tilltryckta eller lite krumböjda). Barken på fjolårsskotten kan vara grå eller rödbrun; hos vissa arter, till exempel kungsschersmin, förblir den hel eller får smala längssprickor, men hos andra, till exempel doftschersmin, lossnar den i flak (som stambarken på plataner). Antalet blommor i varje blomställning skiljer; hos fåblommig schersmin är de 1 3, hos doftschersmin 5 7 och hos gordonschersmin och kungsschersmin Blommornas storlek varierar liksom deras grad av öppenhet; hos småblommig schersmin är de öppna så att kronbladen bildar ett kors, hos doftschersmin halvslutna, skålformiga. Ett par arter har gräddvita (svagt gulaktiga) blommor, bland annat doftschersmin, medan andra har mera rent vita blommor. Doften är mycket olika; doftschersmin har en bedövande stark doft (kan upplevas som påträngande), kungsschersmin är däremot nästan doftlös. Småblommig schersmin har tydlig smultrondoft. Antalet ståndare varierar inom bestämda gränser; det är en förvånande stabil och pålitlig karaktär. Så har doftschersmin ståndare, småblommig schersmin 25 29, gordonschersmin 29 43, storblommig schersmin minst 50 och fåblommig schersmin cirka 60. Taxonomi. Släktet Philadelphus, som uppställdes av Linné (1753), har ett 70-tal arter enligt den SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011) 103

42 KARLSSON senaste monografin (Hu ). En enda art, doftschersmin P. coronarius, är europeisk, ett 20-tal är ostasiatiska, de övriga nord- och mellanamerikanska. Liksom i släktet Deutzia har man framställt ett stort antal hybrider, och Lemoines plantskola i Nancy intog en ledande roll även i förädlingen av Philadelphus. Insamlingsråd. Vegetativa skott är kraftigare än blomskott och har större och djupare tandade blad. Samla skott av båda slagen från samma buske. Blommorna sitter på sidoskott från fjolårsskottet; se till att en rejäl bit av fjolårsskottet kommer med, så att barkens färg och struktur framgår. Undvik små och svaga blomskott. Materialet bör samlas under tidig blomning (antal ståndare och kronblad är viktiga karaktärer). Saknas blommor är det svårt eller omöjligt att bestämma belägget säkert. Blomfärg (gulvit eller vit) och doft är artskiljande och bör antecknas. Förväxlingar. Schersmin blandas ofta ihop med jasmin. Båda är vedväxter med starkt doftande blommor, men annars har de inte mycket gemensamt utom namnet (schersmin är en försvenskad form av det från början persiska jasmin). Det är jasmin, släktet Jasminum, som ger doft åt parfymer och te. Jasminum tillhör syrenväxterna Oleaceae; hos oss klarar sig en eller två arter ute i mycket goda lägen; flera odlas som krukväxter. Icke blommande exemplar av paradisbuske Kolkwitzia amabilis (Caprifoliaceae) tas ibland för någon schersmin. Här ligger likheten i de tillspetsade, motsatta bladen. Hos paradisbuske är dock bladen regelbundet fjädernerviga. I blom eller frukt är paradisbuske omisskännlig genom sitt kulformiga, utspärrat håriga fruktämne. Den schersminart som har odlats längst i vår världsdel är doftschersmin P. coronarius; den var känd redan på 1500-talet i Mellaneuropa och omnämndes från Botaniska trädgården i Uppsala före 1702 (Martinsson & Ryman 2007). Eftersom svenska bestämningsfloror inte har nämnt någon annan art har så gott som alla fynd av schersminer rapporterats under detta namn, och nästan alla belägg har etiketterats så. I själva verket är bara ungefär hälften av det insamlade materialet denna art; tillsammans nästan lika ofta samlade är kungsschersmin P. pubescens och gordonschersmin P. lewisii. Dock verkar äldre belägg oftare vara doftschersmin, medan nyare lika ofta är någon av de två andra. Troligen är den gammaldags doftschersminen på väg att ersättas i odling av andra arter. Även i hortikulturella sammanhang kan förvirringen vara stor, till exempel läser man om doftlösa doftschersminer som naturligtvis tillhör andra arter. Men några framställningar ger en god bild av sin tids odlingsbestånd, till exempel Nitzelius (1952). Maarit Kyöstilä och Leena Hämet-Ahti publicerade i den finska trädfloran ett pionjärarbete för Norden med nyckel och korta beskrivningar (på finska; Kyöstilä & Hämet- Ahti 1992). Philadelphus floribundus Schrader ex DC. (som troligen är P. coronarius lewisii) har publicerats från Marieholm i S BhG Göteborg (Blom 1961). Belägget, som finns i GB, tycks vara gordonschersmin P. lewisii. Bladen är dock något mera håriga undertill än normalt, men det kan bero på den torkpräglade ståndorten (banvall). Översikt. Bland här redovisade schersminer utmärker sig småblommig schersmin P. lemoinei genom sin småbladighet. Den avviker också genom bladens och kvistarnas mycket glesa hårighet av korta, tilltryckta hår. Schersminer med fyllda eller halvfyllda blommor (där ståndarna är mer eller mindre ombildade till kronblad) är med stor sannolikhet kameliaschersmin P. virginalis. Det finns visserligen fyllda former av doftschersmin P. coronarius och gordonschersmin P. lewisii, men de är inte kända som kvarstående eller förvildade. Kameliaschersminen är tätt och jämnt hårig på bladundersidorna; bladen hos de båda andra är glest och ojämnt håriga. Schersminer med tätt och jämnt håriga blad kan alltså vara kameliaschersmin P. virginalis, men också kungsschersmin P. pubescens. Skillnaderna mellan dessa framhålls under kungsschersmin, som är långt vanligare. En tredje art med jämnt håriga blad, fåblommig schersmin P. floridus, är ytterst sällsynt; den avviker bland annat genom mycket stora blommor som sitter ensamma eller mycket få tillsammans. 104 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011)

43 HORTENSIAVÄXTER Exemplar med blad som är svagt och ojämnt håriga undertill brukar antingen vara doftschersmin P. coronarius eller gordonschersmin P. lewisii. Doftschersmin skiljs lätt från gordonschersmin på att blomskaft och årskvistar är håriga, men det finns många andra skillnader (se närmare under doftschersmin nedan). Även två andra arter har svagt och ojämnt håriga blad, nämligen småblommig schersmin P. lemoinei (se ovan) och storblommig schersmin P. inodorus (ännu ej funnen i Sverige; se gordonschersmin nedan för en jämförelse). 1. Philadelphus coronarius L. doftschersmin Beskrivning. Upp till 3 m. Fjolårsskott med rödbrun bark som faller av i flak. Årsskott med glesa, utspärrade eller snett utåtriktade hår. Bladskivor på blommande skott 5 10 ( 13) 2,5 5 ( 6,5) cm (längd/bredd 1,6 2,3), äggrunda till smalt äggrunda, med avrundad eller brett killik bas och tillspetsad topp. Bladkanter grunt tandade eller nästan helbräddade, glest cilierade. Bladöversidor kala eller med enstaka hår. Bladundersidor med långa, utspärrade eller utåtriktade hår på och nära nervernas bas, närmare kanten nästan kala. Blomställningar 5 7-blommiga, 4 7 cm. Blommor starkt doftande, skålformiga, 2,5 3,9 cm vida. Blomskaft 4 10 mm, med ganska täta, långa, snett utåtriktade hår. Fruktämne 3,5 4,7 mm, kalt eller med enstaka hår nära basen. Foderblad vitgröna, 4,9 6,8 3 5,1 mm (längd/bredd 1,2 1,9), kala. Kronblad gräddvita, avlånga till omvänt äggrunda, mm. Ståndare Disk kal eller ± hårig. Kapsel 6 10 mm. Förekomst. I Norden odlad åtminstone sedan början av 1700-talet; härdig åtminstone till N ST, S Mpd och F OP. Funnen i stora delar av området, men ovanlig i D; mest som odlingsrest men någon gång på skräpmark, i regel med utkast. Material granskat från D ØJy Anholt 1980, FyL Gudum 1860, Tranekær 1984 och Tåsinge 1880, Sjæ 4 lokaler N Ak Bærum 1952, AA åtskilliga lokaler , VA åtskilliga lokaler , SF Sogndal S Sk många lokaler, Bl Sölvesborg 2006, Klm Åby 1991, Oskarshamn , Västervik 2010, SmI 6 lokaler , kanske etablerad i lövskog i Säby, Ög Västra Ryd 1996, Nrk Svennevad 1947, Srm 6 lokaler , Upl Husby-Ärlinghundra 1994, Gst Ovansjö F A Sund 1906, 1991, V Turku 2002, U Helsinki Arten kommer från sydöstra Europa och Turkiet; i Mellaneuropa odlad åtminstone sedan 1500-talet. Variation. Det finns en liten variation i antalet hår på årsskott, blad, blomskaft och fruktämne, men på det hela taget är doftschersminen mycket enhetlig. Vissa exemplar har hår på disken (ytan mellan ståndare och pistiller); de har betecknats som P. coronarius var. glabratus (S.Y. Hu) Jalas (Jalas 1972), men de avviker inte på annat sätt och är troligen inte värda att namnges. En form med fyllda blommor odlas men har inte påträffats vildväxande. Förväxlingsmöjligheter. Gordonschersmin P. lewisii (2) är ganska lik doftschersmin men har i regel kala blomskaft och årsskott. Doftschersminer kan dock vara svagt håriga och gordonschersminer kan ha enstaka hår. En säkrare karaktär är antalet ståndare (högst 26 hos doftschersmin, minst 29 Fa JM BI Sb Doftschersmin Philadelphus coronarius. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011) 105

44 KARLSSON A C B E D Figur 1. Doftschersmin Philadelphus coronarius. A: Blommande sidoskott 0,7. B: Fjolårsskott 4. C: Årsskott 7. D: Blad från blommande skott 1. E: Bladundersida 12. Teckningar Tin Sjöberg. 106 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011)

45 HORTENSIAVÄXTER hos gordonschersmin). Med lite vana ser man skillnad på blomställningarna (hos doftschersmin kortare och fåblommigare; gordonschersmin har oftast 7 11 blommor), foderbladen (smalare hos gordonschersmin, ofta mer än dubbelt så långa som breda) och bladundersidans hårighet (hos gordonschersmin är håren fåtaligare, grövre och kortare, lite krumböjda och inte så starkt utåtriktade som hos doftschersmin). 2. Philadelphus lewisii Pursh gordonschersmin Synonym: P. gordonianus Lindl. Beskrivning. Upp till 5 m. Fjolårsskott med rödbrun eller grå bark som spricker upp med tvärsprickor men ofta inte faller av i flak. Årsskott blekbruna, kala eller med enstaka hår främst vid noderna. Bladskivor på blommande skott 5 8 ( 10,5) 2 6 cm (längd/bredd 1,3 2,4), brett till smalt äggrunda, oftast med avrundad bas (sällan antytt hjärtlik eller brett killik) och spetsig till kort tillspetsad topp. Bladkanter ganska djupt tandade till nästan helbräddade, tätt och tydligt cilierade. Bladöversidor med enstaka styva hår särskilt längs nerverna. Bladundersidor med måttligt långa, svagt krumböjda, mest framåtriktade hår längs nerverna och i nervvinklarna. Blomställningar (5 ) 7 11-blommiga, (4 ) 6 13,5 cm. Blommor doftande, helt öppna eller ibland skålformiga, 2,5 4,5 cm vida. Blomskaft 4 9 ( 15) mm, kala eller med enstaka hår. Fruktämne (2 ) 3 5,3 mm, kalt eller med enstaka hår nära basen. Foderblad gröna, 4,9 11 2,3 4,8 mm (längd/bredd 1,7 2,6), kala. Kronblad vita, avlånga, omvänt äggrunda eller cirkelrunda, mm. Ståndare Disk kal eller gleshårig. Kapsel 7 10 mm. Förekomst. I Norden odlad åtminstone sedan sent 1800-tal, härdig åtminstone till N SF och F PeP; kvarstående efter odling, någon gång funnen på skräpmark; kan enligt uppgift självså sig. Dokumenterade fynd: D NJy Aars 2000, Morsø 1996, Nørager 2000, ØJy Silkeborg 1995, VJy Holstebro 2003, SJy Ribe 1998, FyL Bønneløkke 1984, Sjæ 5 fynd, först i Lyngby Åmose 1981, LFM Nysted N AA Åmli 2000, VA Lindesnes 2000, Søgne 2004 (utfyllnad), Vennesla 1999, SF Luster S Sk Everöd 1995, Falsterbo 2008, Gustav Adolf 1997, Lund 2000 (självsådd i park), Klm Bäckebo 1990, Förlösa 1992, Kalmar 1998, BhG Göteborg (Marieholm 1952, järnvägsbank; Ringön 1959, tipp), Srm Botkyrka 1998, Upl Danmark F EH Hämeenlinna 1987, Jokoinen 1993 (grusgrop). Ursprunglig i sydvästra Kanada och nordvästra USA. Variation. Gordonschersmin är betydligt mera variabel än doftschersmin, såväl i bladens form, storlek, tandning och hårighet som i blommornas storlek och form. Blommorna är vanligen helt öppna (kronbladen bildar ett kors), men de kan vara skålformiga som hos doftschersmin. Exemplar med fyllda blommor eller hårig disk är ovanliga. Årsskotten är i regel kala bortsett från några hår på bladfästena; någon gång finns även ett enstaka hår ute på själva kvisten. Sorten Waterton, norrlandsschersmin, går bra att odla även i norra Finland och Sverige. Den är en tät buske med upprätta grenar. Fjolårsskotten har rödbrun bark som lossnar i flak. Bladen är relativt små, brett äggrunda, grunt tandade eller Fa JM BI Sb Gordonschersmin Philadelphus lewisii. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011) 107

46 KARLSSON A C B D E Figur 2. Gordonschersmin Philadelphus lewisii. A: Blommande sidoskott 0,7. B: Fjolårsskott 4. C: Årsskott 7. D: Blad från blommande skott 1. E: Bladundersida 12. Teckningar Tin Sjöberg. 108 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011)

47 HORTENSIAVÄXTER nästan hela, och de är ganska jämnt gleshåriga på båda sidor. Blomställningarna är 5 7-blommiga och blommorna är relativt stora. Äkta gordonschersmin har ett mindre kompakt växtsätt med mera utåtsträvande grenar och fjolårsskotten har grå, hel bark. Bladen är i genomsnitt större, smalare och djupare tandade; ovanpå är de nästan kala men undertill är de håriga längs nerverna och i nervvinklarna. Blomställningarna är 7 11-blommiga och blommorna är relativt små. Förväxlingsmöjligheter. Gordonschersmin är särskilt lik storblommig schersmin P. inodorus (3) och doftschersmin P. coronarius (1). Skillnaderna kommenteras under dessa arter. 3. Philadelphus inodorus L. storblommig schersmin Beskrivning. Upp till 3 m. Fjolårsskott med rödaktig bark som faller av i flak. Årsskott mörkbruna till mörkröda, kala. Bladskivor på blommande skott 6 9,5 2,5 3,5 cm (längd/bredd 2 3), smalt äggrunda till lansettlika, med killik bas och långt tillspetsad topp. Bladkanter tydligt men grunt sågade, cilierade. Bladöversidor kala. Bladundersidor kala eller glest håriga i nervvinklarna med svagt krumböjda hår. Blomställningar 1 3 ( 5)-blommiga (de två nedersta blommorna ibland ersatta av varsin grupp om 3 blommor), 3 5 cm. Blommor doftande, helt öppna (korsformiga), 3 5 cm vida. Blomskaft 5 10 mm, kala. Fruktämne 3,6 4,8 mm, kalt. Foderblad gröna, 6,2 8,8 2,4 4,1 mm (längd/bredd 1,9 2,8), kala. Kronblad vita, avlånga, mm. Ståndare minst cirka 50. Disk kal. Förekomst. I Norden odlad sedan tidigt tal, härdig åtminstone till F V. Fyra fynd utanför trädgårdar, alla i Danmark: D NJy Hjørring 1997, Sjæ Klampenborg 1995 och Vedbæk 1965 (dessa tre fynd på banvallar); LFM Bandleden 1986 (konstgjord ö). Arten kommer från sydöstra USA. Variation. I ursprungsområdet lär denna art variera betydligt i växtsätt, bladform och blomform. Det sparsamma nordiska materialet är dock enhetligt, med mycket mörka kvistar och smala blad (de översta bladen på blommande grenar kan vara nästan bandlika). I dessa egenskaper stämmer den med var. laxus (DC.) S. Y. Hu, hängschersmin, som vidare karakteriseras av hängande grenar. Det vildväxande nordiska materialets växtsätt framgår inte av beläggen, och jag har därför inte velat ange någon varietet. Normalt ska arten ha ståndare, men det finns bara cirka 50 i de två nordiska insamlingar där ståndarna kan räknas; orsaken kan vara att materialet utgörs av klena grenar. Förväxlingsmöjligheter. Storblommig schersmin är mycket lik gordonschersmin P. lewisii (2) men har större och färre blommor med många fler ståndare. De båda arternas blomställningar är också olika byggda: storblommig schersmin har ofta ensamma blommor eller greniga blomställningar (sammansatta av 3 grupper om 3 blommor); ingendera förekommer hos gordonschersmin. Bladen hos storblommig schersmin är smalare (alltså längre i förhållande till sin bredd), och deras tänder är mera framåtriktade (kanten är sågad snarare än tandad). 4. Philadelphus lemoinei Lemoine småblommig schersmin Synonym: P. coronarius microphyllus A. Gray Beskrivning. Lågväxt, upp till 1,5 m. Fjolårsskott med rödbrun bark som faller av i flak. Årsskott med glesa, mer eller mindre tilltryckta hår. Bladskivor på blommande skott 2,5 4 0,9 2 cm (längd/bredd 1,8 3), äggrunda till lansettlika, med avrundad eller brett killik bas och spetsig till svagt tillspetsad topp. Bladkanter helbräddade eller med någon enstaka tand. Bladöversidor kala. Bladundersidor med glesa, korta, tilltryckta, framåtriktade hår. Blomställningar 3 5 ( 7)-blommiga, 1 4,5 cm. Blommor doftande, helt öppna (korsformiga), 2,5 3 cm vida. Blomskaft 4 6 mm, med glesa, korta, mer eller mindre tilltryckta hår. Fruktämne 2,4 3,6 mm, kalt eller med rader av hår ned löpande från foderbladens kanter. Foderblad gröna, 5 7,2 2,6 3,3 mm (längd/bredd 1,7 2,2), kala. Kronblad vita, äggrunda till ellip- SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011) 109

48 KARLSSON B F A E C G D H Figur 3. A D: Småblommig schersmin Philadelphus lemoinei. E H: Kungsschersmin P. pubescens. A, E: Fjolårsskott 4. B, F: Årsskott 7. C, G: Blad från blommande skott 1. D, H: Bladundersida 12. Teckningar Tin Sjöberg. 110 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011)

49 HORTENSIAVÄXTER tiska, mm. Ståndare Disk kal. Förekomst. I Norden odlad åtminstone sedan tidigt 1900-tal, härdig åtminstone till N Ho och F KP. Någon gång påträffad som odlingsrest, tillfälligtvis på skräpmark. Dokumenterade fynd: D ØJy Jelling och Randers 2001, Sjæ Brorfelde Skov 1990, Hillerød 1983, Ubberød N VA Kristiansand (3 lokaler) 2001, 2002, Ro Suldal S Sk Helsingborg 2000, Simrishamn 2000, Östra Torp 1948, Klm Kalmar 1996, Västervik 2010, SmI Nässjö 2010, Srm Botkyrka 2002, Huddinge Trädgårdshybrid, som uppkommit ur korsningar mellan doftschersmin P. coronarius (från Europa) och småbladig schersmin P. microphyllus A. Gray (från sydvästra USA). Förväxlingsmöjligheter. Sorten Mont Blanc, smultronschersmin, avviker från beskrivningen ovan genom att barken inte lossnar i flak, genom något större blad, och genom att fruktämnet är hårigt vid basen. Den räknades tidigare som en sort av P. lemoinei men anses nu, på grund av det håriga fruktämnet, passa bättre under P. polyanthus Rehder, hybridschersmin (en benämning för sorter tolkade som lemoinei-hybrider). Smultronschersminen odlas ofta men är ännu inte funnen i det fria. 5. Philadelphus pubescens Loisel. kungsschersmin Synonym: P. latifolius Schrader ex DC. Beskrivning. Upp till 4,5 m. Fjolårsskott med grå bark som kan ha längs- och/eller tvärsprickor men som inte faller av i flak. Årsskott blekbruna, kala eller gleshåriga. Bladskivor på blommande skott cm (längd/bredd 1,4 2), brett äggrunda till äggrunda, med brett avrundad bas och plötsligt avsatt spets. Bladkanter grovtandade till nästan helbräddade. Bladöversidor håriga särskilt på nerverna. Bladundersidor jämnt håriga med ganska långa, lite krumböjda hår. Blomställningar (5 ) 7 11-blommiga, 5 14 cm. Blommor med helt svag doft, skålformiga, 3 4,8 cm vida. Blomskaft 4 10 mm, med rikliga krumböjda hår. Fruktämne 3,6 6,6 mm, med hår som på blomskaftet. Foderblad gröna, 4,8 8,8 2,4 3,6 mm (längd/bredd 1,5 2,9), håriga. Kronblad gräddvita, brett avlånga till brett äggrunda, mm. Ståndare Disk kal. JM BI Sb JM BI Sb Fa Fa Småblommig schersmin Philadelphus lemoinei. Kungsschersmin Philadelphus pubescens. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011) 111

50 KARLSSON Förekomst. I Norden odlad åtminstone sedan slutet av 1800-talet, norrut åtminstone till N NT, S Dlr och F PeP; kvarstående i parker och ödeträdgårdar, någon gång utkommen på skräpmark. Material granskat från D NJy Løgstør 2000, VJy Brande 2002, ØJy 6 lokaler , Sjæ 6 lokaler , LFM Priorskov N AA Lillesand 2000, VA Kristiansand 2001, 2003, Songdalen 2002, Vennesla 2001, S Sk många fynd, Klm Emmaboda 1982, Döderhult 2005, Hallingeberg 1985, Kläckeberga 1998, Västervik 2010, SmI Kärda 1987, Säby 2010, BhG Göteborg 1948, 1962 (tipp), Srm Botkyrka 1997, Nacka 1948 (tipp), Upl Husby-Ärlinghundra 2000, Husby-Sjuhundra 2003, Vsm Ervalla (lövskog), Gst Sandviken 2000, F A Mariehamn 1989, V Raisio 1987, EH Orivesi Arten kommer från östra USA. Förväxlingsmöjligheter. Kameliaschersmin P. virginalis (6) är lika täthårig som kungsschersmin men har fyllda blommor, rödbruna kvistar med avflagnande bark och mindre (högst 7-blommiga) blomställningar. Dess blad är mera jämnt tillspetsade och mindre grovt tandade än kungsschersminens. Se även fåblommig schersmin P. floridus (7). 6. Philadelphus virginalis Rehder kameliaschersmin Beskrivning. Upp till 3,5 m. Fjolårsskott med rödbrun bark som faller av i flak. Årsskott blekbruna, kala eller gleshåriga. Bladskivor på blommande skott ,4 cm (längd/bredd 1,6 2), äggrunda, med avrundad bas och spetsig eller något tillspetsad topp. Bladkanter grunt tandade. Bladöversidor nästan bara håriga på nerverna. Bladundersidor jämnt håriga med ganska långa, lite krumböjda hår. Blomställningar 1 7-blommiga, 2 5 cm. Blommor svagt doftande, halvfyllda eller fyllda, 2,5 5 cm vida. Blomskaft 6 12 mm, med rikliga krumböjda hår. Fruktämne 3,6 4,8 mm, med hår som på blomskaftet. Foderblad gröna, 6,8 8,8 2,6 3,2 mm (längd/bredd 2,2 3), håriga. Kronblad rent vita, de yttersta omvänt äggrunda till spatellika, mm. Ståndare helt eller delvis omvandlade till kronblad. Disk kal. Förekomst. Rätt ofta odlad; någon gång funnen som kvarstående eller på utkast. Dokumenterade fynd: D NJy Nørager 2000, ØJy Them 1996 (i båda fallen utkast). N AA Arendal 2000, Bygland 2001, Froland 1999, VA Kristiansand S Sk Brågarp 2003 (skräpmark), Lund 1996, Munka-Ljungby 1995 (skräpmark), SmI Norrahammar sedan 1989, Nrk Örebro 1996 (utfyllnad). F U Helsinki Trädgårdshybrid, som uppkom i början av 1900-talet; en av dess föräldrar är uppenbarligen kungsschersmin P. pubescens. Förväxlingsmöjligheter. Kameliaschersmin liknar vegetativt kungsschersmin P. pubescens (5); skillnader anges under denna. 7. Philadelphus floridus Beadle fåblommig schersmin Denna art har liksom kungsschersmin P. pubescens (5) håriga foderblad, fruktämnen och bladundersidor, men fjolårsskotten har rödbrun bark som lossnar i flak och bladen är större och mera fintandade. Hos fåblommig schersmin sitter blommorna ensamma eller 2 3 tillsammans och är mycket stora (4,5 5,5 cm vida) med nästan cirkelrunda kronblad och cirka 60 ståndare. Håren på foderblad och fruktämnen är längre och mjukare än hos kungsschersmin. Förekomst. Sällsynt i odling; kvarstående i S Klm Vissefjärda Ursprunglig i sydöstra USA (Georgia). C. Hydrangea L. hortensior Beskrivning. Utmärkande för hortensiorna är att blommorna är av två slag: dels sterila, stora och skyltande, dels fertila, oansenliga. Blomställningarna, som sitter i grenspetsarna, är rikt sammansatta vippor, som kan vara pyramidlika eller plattade (kvastlika). Sterila och fertila blommor brukar finnas tillsammans; ofta är de skyltande blommorna koncentrerade till blomställningens ytterkanter, men hos odlade former, som har 112 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011)

51 HORTENSIAVÄXTER Nyckel till Hydrangea 1 Klättrande buske; de fertila blommornas kronblad förenade till en liten hätta H. anomala Upprätta buskar eller småträd; kronblad fria Bladskaft 2,5 11 cm; stift 2 (i fertila blommor)...1. H. arborescens Bladskaft 0,5 2,4 cm; stift Blad och blomställningsgrenar kala; ståndarknappar blå H. macrophylla Blad och blomställningsgrenar håriga (ej starkt men tydligt); ståndarknappar vitaktiga Blomställning pyramidlik; de flesta blommor skyltande H. paniculata Blomställning platt, med skyltande blommor bara i ytterkanterna H. heteromalla förädlats för större prakt, kan de dominera helt. Bladen är regelbundet fjädernerviga med jämnt fördelade sidonerver; det finns enkla hår men inte stjärnhår eller glandelhår. De fertila blommorna är regelbundna, med fem små triangulära foderblad, fem små kronblad som ligger kant i kant i knopp (hos vissa arter är de förenade till en liten hätta), ståndare (med smala strängar) och 2 4 korta och tjocka stift. De sterila, skyltande blommorna har 3 5 starkt förstorade foderblad (ofta lite olikstora), som är färgade och kronbladslika, men kronblad, ståndare och pistiller saknas eller är rudimentära. Hortensiorna är eftersommar- och höstväxter. Taxonomi. Hydrangea (liksom Philadelphus) beskrevs av Linné Släktet omfattar 23 arter (McClintock 1957), två i östra Nordamerika, tio i Ostasien och elva i Syd- och Mellanamerikas berg. Några av dessa har blivit omtyckta prydnadsväxter. Arterna är på det hela taget väldefinierade, och de är lätta att hålla isär även om några är variabla och sortrika. Hybridisering mellan arterna saknar betydelse. 1. Hydrangea arborescens L. vidjehortensia Rikgrenig buske, upp till 1,5 m. Årsskott kala. Bladskaft 2,5 11 cm. Bladskivor ,5 cm (längd/bredd 1,1 1,8), brett äggrunda till äggrunda, med hjärtlik eller brett avrundad bas, kort avsatt spets och 4 5 ( 6) par sidonerver. Bladkanter ganska fint sågade. Bladytor håriga längs nerverna. Blomställningar täta, platta eller svagt konvexa, 3, cm (längd/bredd 1,1 1,8), grenar och blomskaft med ganska rikliga, snett uppåtriktade, något krumböjda hår. Fertila blommor (när sådana finns) vita; foderblad 0,4 mm, triangulära; kronblad 1,5 2 mm, fria; ståndare 10, med vita knappar; stift 2; fruktämne undersittande. Sterila blommor vanligen mycket talrika; foderblad 3 eller 4, vita, ,5 12,5 mm (längd/bredd 1,1 1,7), brett elliptiska, ej tandade, men i regel spetsiga. Förekomst. Odlad sedan sent 1800-tal, norrut åtminstone till N Ho Bergen och F OP Oulu; sällan kvarstående. N AA Iveland 2001, VA Mandal 2001, S Sk Örkelljunga 2000, Vånga 2004, SmI Säby 2010, Vrm Karlskoga Hemlandet är östra USA. Variation. Sterila skyltblommor överväger hos de mest odlade sorterna Grandiflora och Annabelle (den senare med extra stora blomställningar), och ibland saknas fertila blommor helt. Någon gång odlas ssp. radiata (Walter) E. M. McClint., snövit vidjehortensia, en underart med blad som är tätt vitludna undertill. Den är inte känd från Norden som kvarstående eller förvildad. Förväxlingsmöjligheter. Vidjehortensia har förväxlats med hortensia H. macrophylla (5), som dock har kala, kortskaftade, mångnerviga och grovt tandade blad och större skyltblommor (3 6,5 cm i diameter) som ofta är skära eller blå. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011) 113

52 KARLSSON 2. Hydrangea anomala D. Don ssp. petiolaris (Siebold & Zucc.) E. M. McClint. klätterhortensia Klättrande till flera meters höjd. Grenar grova, med avflagnande bark och talrika korta luftrötter. Årsskott snart kala men som unga med långa, utstående eller snett uppåtriktade hår, ofta i två längsrader. Bladskaft 4,5 10,5 cm, i regel med några utstående, långa hår. Bladskivor 5,5 11,5 5 9 cm (längd/bredd 1 1,5), cirkelrunda eller brett äggrunda, med brett avrundad eller hjärtlik bas, kort, avsatt spets och 4 5 ( 6) par sidonerver. Bladkanter finsågade. Bladytor kala (bortsett från enstaka vita hår i nervvinklarna undertill). Blomställningar glesa, platta (kvastlika), till 27 cm vida, grenar och blomskaft med en rad av korta, utstående, krumböjda hår. Fertila blommor vitaktiga; foderblad 0,3 0,5 mm, triangulära; kronblad 1,8 3 mm, förenade till en hätta som faller av när ståndarna utvecklas; ståndare 20, med vitaktiga knappar; stift 2; fruktämne undersittande. Sterila blommor 3 12 ( 15), i blomställningens ytterkanter; foderblad (3 ) 4 ( 5), vita, mm (längd/ bredd 0,9 1,3), cirkelrunda eller nästan så, med enstaka grova tänder i kanten men med jämnt rundad spets. Förekomst. Odlad sedan sent 1800-tal, norrut åtminstone till N Ho Bergen och F OP Oulu; sällsynt som odlingsrest och tillfälligtvis på skräpmark. D NJy Nibe N AA Iveland 1999, 2001, VA Songdalen 2000, 2003, Vennesla S Sk Tjörnarp 1991, SmI Älghult 2001, Ög Borg (klippskreva) sedan 1962, Vrm Karlskoga Klätterhortensia finns spontant i Korea, Taiwan, Japan och sydöstra Ryssland (Sachalin). I Kina och Himalaya växer ssp. anomala som har 10 ståndare. Variation. Krypande vegetativa skott av klätterhortensia får små, kortskaftade och grovt tandade blad och avviker alltså starkt från normala skott. De kan identifieras genom sina luftrötter och de långa, utstående håren på bladskaften. 3. Hydrangea paniculata Siebold vipphortensia Buske eller litet träd, upp till 3 m. Årsskott snart kala men som unga med tilltryckta, uppåtriktade hår. Bladskaft 0,5 1,5 ( 2,4) cm. Bladskivor ,5 7 cm (längd/bredd 1,5 2,6), äggrunda till brett lansettlika, med avrundad eller brett killik bas, spetsig eller något tillspetsad topp och 4 5 ( 6) par sidonerver. Bladkanter ganska finsågade. Bladundersidor håriga längs nerverna. Bladöversidor med jämnt fördelade, tilltryckta hår som är skarpt böjda och midjelikt avsmalnande vid sin bas. Blomställningar pyramidlika, cm (längd/bredd 0,9 1,4); grenar och blomskaft med ganska rikliga, snett uppåtriktade, något krumböjda hår. Fertila blommor gulaktigt vita; foderblad 0,5 1 mm, triangulära; kronblad 2 3 mm, tillbakavikta; ståndare 10, med vitaktiga knappar; stift 3; fruktämne halvt översittande. Sterila blommor ofta rikliga (ersätter ibland de fertila nästan helt); foderblad 4, vita eller skära, mm (längd/bredd 1,1 1,8), nästan cirkelrunda till äggrunda, ej tandade och med jämnt rundad spets. Förekomst. Odlad sedan sent 1800-tal, norrut åtminstone till N Ho Bergen och F OP Oulu; sällsynt som odlingsrest eller utkommen. S SmI Ljungby 2000, Säby 2001, Vrm Karlskoga 4 lokaler, tidigast Arten är ursprunglig i Kina, Japan och sydöstra Ryssland (Sachalin). Variation. Det finns talrika sorter som skiljer sig åt i tidighet, växtsätt och de skyltande blommornas antal, storlek och färg. Grandiflora, syrenhortensia, är en av flera sorter där nästan alla blommor är skyltblommor. Till den hör åtminstone exemplaren från S SmI Ljungby och Säby. Förväxlingsmöjligheter. I blom är arten omisskännlig genom de pyramidlika blomställningarna. Klätterhortensia H. anomala (2) och vidjehortensia H. arborescens (1) har mycket längre bladskaft, och hortensia H. macrophylla (5) har kala blad. 114 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011)

53 HORTENSIAVÄXTER 4. Hydrangea heteromalla D. Don rosenhortensia Rosenhortensia är en nära släkting till vipphortensia H. paniculata (3) och överensstämmer med denna i de flesta egenskaper. Dock har den en platt (kvastlik) blomställning med skyltande blommor bara i ytterkanterna; såväl blad som skyltblommornas foderblad är i genomsnitt smalare än hos vipphortensia. Förekomst. Odlad, kanske oftare i F än i resten av Norden. Ett fynd som kvarstående: F U Helsinki Rosenhortensian hör hemma i centrala Kina och Himalaya. 5. Hydrangea macrophylla (Thunb.) Ser. hortensia Buske, upp till 1 m. Bladskaft 1,4 2,4 cm. Bladskivor lansettlika, med killik bas och 6 8 par sidonerver. Bladytor i början något håriga längs nerverna, snart kala. Blomställningar platta eller välvda, antingen med sterila skyltblommor i en ring runt de fertila blommorna, eller med enbart skyltblommor; grenar och blomskaft utan eller med sparsamma, snett uppåtriktade, något krumböjda hår. Fertila blommor med 10 ståndare och 3 stift; ståndarknappar blå. Sterila blommor vita, skära eller blå; foderblad 4, mm (längd/bredd 0,7 1,3), otandade och med jämnt rundad spets. Förekomst. Odlad, men huvudsakligen inomhus och för utplantering. Tre fynd på utkast: S Sk Falsterbo 2008, Hl Laholm F U Helsinki Ursprunglig i Japan och Korea. SBT. Citerad litteratur Blom, C Bidrag till kännedomen om Sveriges adventivoch ruderatflora V. Acta Horti Gothob. 24: Hu, S.-Y A monograph of the genus Philadelphus. J. Arnold Arbor. 35: , 36: , , 37: Jalas, J Philadelphus caucasicus Koehne var. glabratus Hu, an old ornamental in Finland. Ann. Bot. Fenn. 9: Jonsell, B. (red.) Flora Nordica. General volume. Bergianska Stiftelsen, Stockholm. Kyöstilä, M Jasmikkeiden suku Philadelphus (Hydrangeaceae) Suomessa. Käsikirjoitus Helsingin yliopiston kasvitieteen laitoksen kirjastossa. Helsinki. Kyöstilä, M. & Hämet-Ahti, L Philadelphus jasmikeet. I: Hämet-Ahti, L., Palmén, A., Alanko, P. & Tigerstedt, P. M. A., Suomen puu- ja pensaskasvio. Dendrologian Seura, Helsinki, sid Linné, C. von Species plantarum. Lars Salvius, Stockholm. Martinsson, K. & Ryman, S Hortus Rudbeckianus. An enumeration of plants cultivated in the Botanical Garden of Uppsala University during the Rudbeckian period Acta Universitatis Upsaliensis. Symbolae Botanicae Upsalienses 35:1. McClintock, E A monograph of the genus Hydrangea. Proc. Calif. Acad. Sci., Ser. 4, 29: McKean, D. R Deutzia. Philadelphus. I: Cullen, J. m.fl. (red.), The European garden flora 4. Cambridge Univ. Press, sid Nitzelius, T Blommande buskar och träd. Saxon och Lindström, Stockholm. Shumei, H., Ohba, H. & Akiyama, S Deutzia. I: Zheng-yi, W. & Raven, P. (red.), Flora of China 8. Science Press, Beijing, and Missouri Botanical Garden Press, St. Louis, sid Thunberg, C. P Nova genera plantarum 1. J. Edman, Uppsala. Tyler, T., Olsson, K.-A., Johansson, H. & Sonesson, M Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lunds Botaniska Förening, Lund. Zaikonnikova, T. I Deutzias ornamental shrubs: a monograph of the genus Deutzia Thunb. [på ryska]. Nauka, Moskva. Zaikonnikova, T. I A key to the species of the genus Deutzia Thunberg [Saxifragaceae]. Baileya 19: Varmt tack till Magdalena Agestam för stora förbättringar av texten, och till Tin Sjöberg för gott samarbete kring illustrationerna. Karlsson, T Schersminer, hortensior och deutzior. [The family Hydrangeaceae in Norden.] Svensk Bot. Tidskr. 105: Uppsala. ISSN X. Available herbarium specimens of the family Hydrangeaceae from Denmark, Finland, Norway and Sweden have been revised. Five species of Deutzia, five of Hydrangea and seven of Philadelphus have been found as garden escapes or relics of cultivation, but none are established. Keys and descriptions of all species are given. The most common are Deutzia crenata Siebold & Zucc., Philadelphus coronarius L., P. lewisii Pursh, and P. pubescens Loisel. Drawings of the three last-mentioned species are included. Thomas Karlsson är intendent vid Naturhistoriska riksmuseet och förestår samlingen av nordiska kärlväxter. Han arbetar också som redaktör inom Flora Nordica. Adress: Naturhistoriska riksmuseet, Box 50007, Stockholm. E-post: thomas. karlsson@nrm.se SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011) 115

54 Erophilia Kom, blomstervän, så drar vi på nagelörtssafari ty solen skiner snäll Nog ska dess värma räcka att vinterdvalan knäcka hos liten annuell Hon tillhör ej de största men kommer bland de första och grodde re n i fjol Hon bladrosetten gömde inunder snön och drömde om vår och vårlig sol Dess blomma (i mitt tycke) den lyser som ett smycke i backens vårbukett så klen och autogamisk dock fullt tetradynamisk (om jag har räknat rätt) Ty sex är ståndartalet (om jag ej räknar galet) Först två med låg profil Sen ser jag fyra långa (ju två gånger så många) och var och en fertil Må sexualsystemet så blomma i poemet med klass och ordning i Med ockat och med gångat aritmetiken fångat dess ståndarharmoni Men nagelörten fnyser åt sådant där hon lyser i backen späd och skön Vad här assimileras blott skyndsamt allokeras till nästa årgång frön d n San Miguel 116 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011)

55 BOTANISK LITTERATUR Tre nya provinsfloror Att det ges ut tre nya floror inom en vecka är naturligtvis unikt. Stefan Ericsson tog tillfället i akt att göra en noggrann jämförelse dem emellan. STEFAN ERICSSON Lagom till julruschen utkom inte mindre än tre nya provinsfloror. Så det är nog inte fel att påstå att tomtarna hos landets botanik vetgiriga hade fullt upp med att bära en del hårda och tunga paket. För tunga är de, de tre praktverk vi nu berikats med: Medelpads och Upplands floror med var sitt tjocka band, och Norrbottens flora med inte mindre än tre band, varav band ett, till tomtarnas lättnad, beräknas utkomma först senare i år. Att tre så efterlängtade verk ges ut inom en vecka är unikt inom svensk provinsfloristik. Och eftersom den samtidiga utgivningen medfört att författarna inte kunnat snegla på varandras alster, utnyttjar jag tillfället till att jämföra hur i stort sett samma problem kan lösas på olika sätt, och att bedöma hur väl projekten fallit ut. Innan jag redovisar denna skärskådning vill jag först uttrycka min djupa beundran över att dessa mastodontprojekt nu fullbordats, och gratulera provinsernas botanister till de enastående uppslagsverk de berikats med. De tre flororna kommer för lång tid framåt att utgöra omistliga kunskapskällor för dem som vill fördjupa sig i Medelpads, Norrbottens och Upplands växtlighet, och underlätta för oss alla när vi beger oss ut i dessa, för de flesta, exotiska marker. Sveriges samlade botanistkår bugar och tackar! Träget arbete ligger bakom Alla tre floraverken är produkter av mångas insatser under lång tid, men där slutar likheterna. Startskottet för Medelpads flora skedde redan 1955 när urmedelpadingen Rolf Lidberg förvandlades till landskapsflorist genom att på en gata i Sundsvall hitta en sparvnäva Geranium pusillum, en art som han till sin förvåning inte fann upptagen i den medelpadsflora (Collinder 1909) som han samma dag inköpt på Sunessons bokhandel. Rolf genomdrev sin efter hand allt mer avancerade utforskning i många år, först ensam, sedan i kompanjonskap med Håkan Lindström. Någon rumslig indelning av exkurrerandet (t.ex. inventeringsrutor) hade man dock ej. Därför var det först 1981, när man fick fram de första prickkartorna, som man insåg att halva Medelpad var oinven terat. En period av utökade insatser av en växande skara medhjälpare suddade till slut ut denna ojämnhet. Trots att ett utkast till manus funnits redan i slutet på 1990-talet var arbetet dock långtifrån klart SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011) 117

56 ERICSSON när Rolf 2005 gick ur tiden. Man bildade då en arbetsgrupp bestående av huvudsakligen avancerade amatörer, och det är denna grupp som nu fört projektet i hamn. Huvud delen av arbetet har ändå legat hos Rolf och Håkan, och det är de som står som författare. Trots att det mesta av landet inmutats av lokala floraprojekt, hade ännu i slutet av 1980-talet inget sådant uppkommit spontant i Norrbotten. Det var i stället en stockholmsbotanist, Lennart Stenberg, som efter att ha besökt provinsen i andra ärenden, började intressera sig för Norrbottens extremt bristfälligt kända flora. Någon egentlig provinsflora fanns inte, och de lokaler som tidigare botanister besökt var få och aggregerade, så det mesta av provinsen utgjorde ett verkligt terra incognita. Lennart fick snart anhängare, en aktiv förening bildades och ett stort antal inventeringsläger ordnades, några med inriktning på svåra växtgrupper. Som inventeringsenhet användes 1354 rutor à 5 5 km, men genom att antalet inventerare var litet besöktes de flesta rutor endast någon eller några dagar. För de mest inbitna entusiasterna innebar fältarbetet många långa somrar i ofta torftiga marker, men känslan av att beträda det okända höll projektet vid liv; tillskottet av kunskap blev med tiden enormt. Fältarbetet avslutades 2008, och efter en relativt kort tid av sammanställningsarbete, till större delen utfört av Lennart som står som författare, är floran snart utgiven i sin helhet. Det kan tyckas märkligt att en provins med så många aktiva botanister som Uppland länge stod utan floraprojekt. Förklaringen är nog att man tyckte att man redde sig. Upplänningarna var nämligen redan välsignade med inte bara en täckande provinsflora (Almquist 1929), utan också med lokalfloror över Stockholmstrakten (Almquist & Asplund 1937) och Uppsalatrakten (Almquist 1965). Säkert var det därför Upplands floraprojekt inte kom igång förrän Medan ansvaret för de två övriga projekten legat hos en eller några få personer har nyckelordet i Uppland varit delegering. Som inventeringsenhet användes 2742 kvadranter à 2,5 2,5 km, vilka fördelades mellan ett stort antal inventerare som kunde använda flera säsonger till sina exkursioner. Dessutom ordnades inventeringsläger och särskilda skärgårdsinventeringar. Inventerarna hade att rapportera till en av sju distriktsansvariga, vilka samordnade verksamheten i respektive distrikt. Man inrättade också en projektledning med tolv professionella eller mycket erfarna botanister. Systematiseringen, upplösningen och intensiteten har alltså varit långt mer ingående än inom de andra projekten. Fältarbetet avslutades Därefter tillsattes en redaktionsgrupp på fem personer som naturligtvis själva fick utföra en stor del av det återstående arbetet, men de engagerade också skribenter från en vidare krets för särskilda uppgifter. Sammanställningen har tagit tid, men genom att så många har haft insyn i arbetet har inget lämnats åt slumpen. Floran har ingen utpekad författare, i stället anges Lena Jonsell, ledningsgruppens ordförande, som huvudansvarig redaktör. Parallellt med inventeringarna har de tre projekten bedrivit ett djupgående forskningarbete där herbarier, floristiska skrifter och botanisters anteckningar gåtts igenom. För Medelpads och Upplands del har arkivarbetet till större delen kunnat begränsas till tiden efter det att tidigare provinsfloror utkommit, förutom då herbariegenomgången eftersom gammalt material ofta kommit in i efterhand. För Norrbotten, där en äldre flora saknas, har man varit tvungna att plöja bakåt ända till de tidigaste botaniska urkunderna. Detta är också förklaringen till att man där inte kunnat göra någon analys avseende floraförändringar, den stafettpinnen får framtidens botanister greppa. De andra floraprojekten har intresserat sig för floraförändringar, men förutsättningarna har varit ojämlika. Medan medelpadingarna varit hänvisade till Collinders vaga lokalangivelser, och hans uttalanden om förhållandena i hela provinsen (t.ex. allestädes; måttligt ), har man i Uppland kunnat utnyttja detaljrikedomen i Almquists efterlämnade material. Genom att hans prickkartor digitaliserats och hans handskrifter gåtts igenom, har man skapat ett äldre tidsskikt där man på kvadrantnivå bokfört uppgifter från Almquists tid som sedan kunnat jämföras med nutidens flora. 118 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011)

57 TRE PROVINSFLOROR Olika, men stöpta i samma mall När man jämför innehållet i flororna undrar man om provinsfloran som företeelse nu nått sin optimala utformning. Uppläggen är nämligen slående lika, och de ingående kapitlen i stort sett desamma. En provinsflora börjar således med en uppvärmning som redogör för provinsens naturförutsättningar, dess botaniska utforskning, redogörelser över inventeringsprojekten etc. (florornas allmänna del ). Därefter kommer huvudnumret: växtförteckningen, där man behandlar de taxa som påträffats i provinsen, deras habitatpreferenser och utbredning. Flororna är dessutom väl försedda med ofta bedövande vackra fotografier. Men skillnader finns. I den allmänna delen (som för Norrbottens del alltså utkommer senare) lägger man i Upplands flora särskilt märke till det extremt intressanta kapitel där floraförändringarna analyseras, något motsvarande saknas i de andra verken. Samtidigt saknar Upplands flora ett kapitel om botaniska utflyktsmål, något som ingår i de andra (men en särskild bok i detta ämne finns på planeringsstadiet). Medelpads floras version av detta kapitel är gott, med tydliga kartor och bra beskrivningar. Den floran utmärker sig också genom att även innehålla talrika målningar och teckningar, de flesta utförda av Rolf Lidberg, vilket framkallar en lekmannacharm som säkert attraherar läsare som annars inte studerar botanisk litteratur. Redan utseendet på Norrbottens flora visar att man vågat ta nya grepp. Medan de andra flororna använder någorlunda traditionell layout och bekanta typsnitt, har norrbottningarna valt en friare komposition, och dessutom gett fotografierna ett större utrymme än i tidigare provinsfloror. Detta är läckert, böckerna är verkligen vackra. Presentationen gör floran tilldragande att bläddra i, och för den enbart ytligt botanikintresserade underlättas orienteringen av att så många växter illustrerats. Men även den avancerade botanisten har nytta av bildrikedomen, eftersom åtskilliga sällan sedda taxa presenteras med goda bilder. Att leda läsaren rätt En provinsfloras tyngsta avsnitt, själva växtförteckningen, måste vara extremt strukturerat och utformat efter en strikt mall. Läsaren måste kunna förstå vilka taxa som avses så att man kan hitta dem i bestämningsfloror och kunna jämföra med andra provinsfloror, förstå vilka miljöer som egentligen avses i ståndortsbeskrivningarna, kunna jämföra uppgifterna avseende olika taxa med varandra, kunna skilja nutida uppgifter från historiska, få ett hum om hur pass allmänt olika taxa förekommer och var de förekommer, och, inte minst, förstå fynduppgifter och källhänvisningar. För att kunna få plats med allt detta använder provinsflororna en mängd förkortningar och en rad termer som måste vara enhetliga och som i många fall inte är allmängods. Av detta följer att instruktionen till förteckningen måste vara tydlig och noga genomtänkt. Detta kapitel har en central funktion i en provinsflora, läsaren kommer att anlita det ofta, kanske i stort sett varje gång floran används, och vill då också snabbt hitta det hon vill ha förklarat. Instruktionerna i både Medelpads och Upplands floror klarar dessa krav. Det anges klart och tydligt hur förteckningen är uppställd, vilka kriterier som använts, och hur referenser och lokaluppgifter angivits. Jag hittar heller inga fel i dem, allt stämmer intill minsta siffra. Instruktionen i Upplands flora vinner dock klart på poäng, bland annat genom den tydliga informationen om rutindelning och koordinatangivelser, och det förnäma exemplet på sid Kanske är detta det bästa instruktionskapitel jag sett. Motsvarande kapitel i Norrbottens flora håller tyvärr inte måttet. Det är extremt kortfattat och saknar nästan helt de definitioner man söker, varför det måste ge många myror i huvudet för användare ovana vid botanisk text. Det är också illa skrivet, med onödiga textgrodor som klammer kring namnen anger att dessa sannolikt inte påträffats (det är väl växter man letat, inte namn), sällsynta växter... finns i regel förtecknade efter den allmänna texten (det finns ingen sådan förteckning i slutet, det som avses är att endast för de sällsyntare växterna har lokalerna förtecknats) etc. En del information är också onödigt förvillande eller väl dold, till exempel kallas utbredningskartornas markeringar både för kvadrater och kvadranter, SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011) 119

58 ERICSSON och inventeringsrutorna identifieras endast som ekonomiska kartblad, en karta som inte längre ges ut. Endast på ett undanskymt ställe antyds att storleken på rutorna är 5 5 km. Mest olyckligt är emellertid att beskrivningen av hur man omvandlar RUBIN-koordinater till RT90-koordinater innehåller så många felaktigheter att den faktiskt inte går att använda. Redovisningen av antalet funna kärlväxter stämmer inte heller: av de 1029 växterna som fanns före 1980 sägs 952 ha återfunnits medan 67 ej påträffats, men summan av dessa tal är ju 1019! Jag har inte kontrollerat vilket av talen som är fel. Och man undrar vad som menas med växter, avses arter eller samtliga terminala taxa (under arter etc.)? Namnsättning och ordningsföljd Flororna utgår i sin namnsättning från Thomas Karlssons växtförteckning (Karlsson 1998) och dess supplement, eller dess webbversion. I litteraturförteckningen till Norrbottens flora listas den dock som Karlsson 1997 trots att den citeras som utgiven 1998 (del II sid. 11), och supplementen, vilka citeras Karlsson har fallit bort, så där är det är inte så lätt att veta. Ingen av flororna skriver normalt ut auktorsbeteckningar, något som kan godtas om namnen följer rättesnöret. Den som behöver auktorsbeteckningar finner dem där. Det är emellertid för mig oklart var man hämtat namnsättningen för vissa taxa som inte förtecknas av Karlsson, exempelvis de hökfibblor Hieracium som nämns i Upplands flora men saknas i den uppsats som citeras, eller för maskrosorna Taraxacum i Norrbottens flora. Källorna finns antagligen med i referenslistorna, men de citeras inte uttryckligen. Det hade varit enklare att inom dessa släkten sätta ut auktorsbeteckningar, så som man gjort för hökfibblorna i Norrbottens flora. Man borde också ha satt ut dem i de fall man valt att använda andra namn än de Karlsson förtecknar, och då även uppgivit skälen till att man avvikit. Detta har Norrbottens flora slarvat med. Någon läsare kommer säkert att undra varför till exempel ryssvidet där kallas Salix bebbiana, och vem som är auktor till detta namn. Flororna använder inte alltid en särskild rubrik för artnivån, även om flera undertaxa förtecknas. Mest konsekvent med att ha en artrubrik är Upplands flora. Artrubrik används uppenbarligen huvudsakligen om man har många fynd som ej kunnat bestämmas närmare, eller om det finns något taxonomiskt spörsmål som man vill diskutera. Jag är inte helt nöjd med detta. Anledningen är att det för de läsare som inte förstår, eller inte vill tillgodogöra sig, den information som ges genom de vetenskapliga namnen, lätt uppstår förväxlingar. Vi har nu ett allvarligt problem med att det i till exempel Artportalen läggs in observationer genom att ange svenska namn, utan att meddelarna förstår vilken nivå namnen representerar. Många namn har också genom tiderna omväxlande använts för artnivå och underartsnivå, eller använts så att de ej överensstämmer med den nivå namnet hör till i den officiella namnlängden (Karlsson 1998 med supplement). Inte ens dagens bestämningsfloror är entydiga på den punkten. Av samma skäl är det beklagligt när man inte är noga med hur man applicerar art, ett begrepp som det numera går inflation i. Det är oförsvarligt att om vindaggkåpa Alchemilla filicaulis var. vestita skriva: Arten har en tydligt sydvästlig tyngdpunkt i Uppland. Det finns ju en annan varietet i provinsen, mer välspridd och med östlig tyngdpunkt. Det förekommer också underliga namninnovationer i flororna. Man förundras sålunda över varför nordbräken Dryopteris expansa i Norrbottens flora nu kallas vanlig nordbräken. Finns det ett skäl borde detta angivits. Samma flora sänker också det välkända namnet flaskstarr, som hittills fått gälla för arten Carex rostrata, till att enbart avse C. rostrata var. rostrata, medan C. rostrata var. borealis, ett taxon som här för första gången dyker upp som svenskt, benämns mörk flaskstarr. Jag har inte kollat om denna betydelseändring förts på tal bland andra botanister, men jag tror inte det. En olägenhet med förfarandet är också att arten helt plötsligt saknar svenskt namn! De tre flororna använder alla var sin ordningsföljd, och till viss del även familjeindelning. Ordningsföljden i Medelpads flora följer Den nya nordiska floran (Mossberg & Stenberg 2003), vilken i sin tur, vill jag minnas, bygger på Flora 120 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011)

59 TRE PROVINSFLOROR Europaea (Tutin m.fl ), alltså en traditionell systematisk ordningsföljd där även sekvensen inom familjerna är systematisk. Upplands flora använder Karlsson (1998) med supplement, och har alfabetisk ordning inom familjerna. Familje indelningen i dessa två floror är emellertid i princip densamma. Norrbottens flora använder den modernare ordningsföljd och familjeindelning som presenterats i Angiosperm Phylogeny Groups tredje översikt (Haston m.fl. 2009), och alfabetisk ordning inom familjerna. Arrangemanget har i strikt mening inte använts tidigare i Sverige, men den närmast före utgivna provinsfloran, Smålands flora (Edqvist & Karlsson 2007), använde en stor systematik med liknande ursprung. Under de få år som förflutit har man redan hunnit modifiera systemet, så några familjer återfinns nu långt ifrån sina tidigare platser i familjeraden. Att de fyra senaste provinsflororna använder olika ordningsföljd kan kännas obekvämt för den som slår i dem samtidigt (som jag i denna stund!), men torde inte innebära något problem för flitiga användare. Fallet med den korta livslängden för smålandsflorans upplägg ger emellertid en tankeställare, eftersom just den sekvensen säkerligen aldrig kommer att dyka upp igen. Ett stabilt system vore behövligt, men ingen kan sia om när det kommer. Växtförteckningen Presentationen av växtförteckningen skiljer sig givetvis mellan de tre flororna, men i stort sett används en liknande struktur. Upplands flora avviker framför allt genom jämförelserna med Almquists data, angivelser om påtagliga förändringar i frekvens sedan hans tid, och en mer långtgående uppdelning av texten i särskilda stycken. Medelpad ägnar beskrivningarna av växternas ståndorter mångdubbelt större utrymme jämfört med de andra flororna, och tar desutom upp folknamn (lokalt upptecknade växtnamn). Norrbottenflorans text är minst styckesindelad av de tre, och utmärks av att en förhållandevis större andel ägnas åt utbredningen. Beträffande utbredningar måste jag dock avleverera åsikten att samtliga tre floror är rätt dåliga på att diskutera detaljerna i de mönster som man kan hitta på kartorna. Ofta beskriver texten endast det som man sett redan vid första ögonkastet, något som i alla fall jag som växtgeograf upplever som rätt torftigt. Analyser av hur mönstren uppkommit skymtar alltför sällan. Norrbottens flora är den enda som tydligt tar ställning beträffande varje taxons status i provinsen, alltså om det är inhemskt eller infört, bofast eller tillfälligt. I de andra flororna anges detta inte alltid i klartext (i Upplands flora dock rätt ofta, särskilt för taxa som ej är inhemska). Man tvingas då själv granska texten för att försöka utröna vilken status ett taxon har. Detta är en brist; sådana data eftersöks ofta av fackbotanister, till exempel är det viktigt för författarna till Flora Nordica. Tyvärr tycker jag inte att Norrbottens flora lyckats särskilt väl med denna bedömning, och en konsekvent terminologi tycks saknas. Vad är till exempel skillnaden mellan tillfällig, tillfällig inkomling, tillfälligt inkommen, tillfälligt utkommen (!) och tillfälligt förvildad? Om man försöker få stöd för terminologin genom att granska lokallistorna blir man inte klokare. Att luktreseda Reseda odorata en enda gång blivit funnen på en jordhög i ett trädgårdsområde, eller att ett ex av mellanmalva Malva alcea moschata år 2003 påträffades på en mark med tippmassor, kan väl knappast associeras med förvildning, något som i min terminologi förutsätter att växten åtminstone visar en tendens till att etablera en population. Och att en art som svartsenap Brassica nigra ens skulle ha förmåga att förvildas i Norrbotten, och därmed kunna agera som tillfälligt förvildad, faller direkt när man kontrollerar argumenten: ett fynd på en barlastplats 1904 och ett på en järnvägsstation Utbredningskartor Utbredningskartor är viktiga eftersom de sammanfattar information som är näst intill omöjlig att greppa om den ges i textform. Det heter ju att en bild säger mer än tusen ord. Bäst genomförd är tveklöst Upplands kartering. Inte minst genom att den valda rutstorleken, kvadranten på 2,5 2,5 km, gör att detaljerna blir tydligare, och att skill- SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011) 121

60 ERICSSON nader i förekomst blir tydligare än vad man är van vid att se. De flesta heltäckande taxa uppvisar områden där kvartsrutor har större tendens att saknas, en effekt som gör att kartorna även ger en viss information om skillnader i abundans mellan skilda delar av provinsen. Många av dessa kartor skulle varit helt täckta av prickar om rutorna varit 5 5 km, och då hade samma information slumrat i det fördolda. En ytterligare finess är att de äldre fynden, de som grundar sig på Almquists data, finns med på kartorna i form av en ljust grön bakgrundston som mycket lite stör annan information. Vackert! Upplänningarna ska också ha en eloge för att de satt in kartor för alla allmänna taxa. Dels tillåter detta att florainnehavarna omedelbart kan sätta igång med att fylla i luckor, dels ger det en snabbare bild av vilka växter som verkligen är vanliga (se även under Utvalda godbitar nedan). Kartorna i Norrbottens flora har just den upplösning som jag nyss var glad att Uppland inte hade, 5 5 km, men det spelar ingen roll eftersom det ändå innebär en så enorm förbättring jämfört med den tidigare nivån, utelämnad som man var till Hulténs atlas (Hultén 1971). Kartorna innehåller dessutom en innovation: en djupare färg används för rutor varifrån ett taxon har belagts. Detta är intressant, dels därför att det styrker trovärdigheten beträffande svåra taxa, dels för att man kan se i vilka områden det kan vara värt att samla in allmänna, dåligt belagda växter. Något som i alla fall jag, som förestår ett offentligt herbarium, är tacksam för att få veta. Något som däremot är dåligt är den teknik som använts när kartorna tillåtits gå in över fotografierna. Se till exempel kartan för kung Karls spira Pedicularis sceptrum-carolinum på sid. 635 i del II, så förstår ni vad jag menar: när gräns rutorna ligger mot en ljusare bakgrund kan man skönja en mörkare skugga som anger en rutmarkering, men när bakgrunden är mörk är detta omöjligt, särskilt när rutans norrbottniska del är liten. En ordentlig avmaskning, eller en bård, hade varit på sin plats. Medelpads floras kartor skiljer sig grundligt från de andras och beskrivs i följande avsnitt. Utvalda godbitar Alla tre verken innehåller godbitar. För Norrbottens floras del lägger man först märke till att apomiktsläktena hökfibblor Hieracium och maskrosor Taraxacum tillägnats en särskild volym där samtliga arter illustrerats. Hökfibblorna avbildas i utmärkta teckningar, och maskrosorna genom fotografier av levande exemplar eller goda skanningar av pressade dito, och dessutom beskrivs arterna i text. Till hökfibblorna finns till och med en bestämningsnyckel. Som författare till denna volym har Stenberg anlitat verkliga experter: kapitlet om hökfibblorna har skrivits av Torbjörn Tyler, och som medförfattare till maskroskapitlet står en finsk och en dansk specialist, Juhani Räsänen och Hans Øllgaard. Kvaliteten på volymen förhöjs dessutom av att experterna själva studerat småarterna på plats. Redaktionellt finns dock en del brister. Man förundras till exempel över varför släktet Hieracium genomgående kallas fibblor (volymen har undertiteln Fibblor och maskrosor i Norrbotten ), trots att det bör vara hökfibblor som de också kallas i del II. Det finns som bekant många andra släkten av fibblor. Men det må så vara, den här volymen utgör tveklöst en milstolpe vad gäller tillgängligheten av kunskap om dessa två släkten i norra Sverige. Vi tackar. En annan godbit är den allmänna delen av Upplands flora. Man har verkligen bemödat sig om en välskriven men ändå lättillgänglig text. Den är inte särskilt omfattande, men ger mycket eftersom den är så lätt att ta till sig. Som exempel vill jag särskilt framhålla geologikapitlet, författat av Ebbe Zachrisson. Geologikapitlen utgör ofta rätt sorgliga avsnitt i botaniska publikationer. Antingen skrivs de av en fackgeolog som vanligen saknar insikt i vad som är möjligt för den oinsatte att begripa och vad en botanist egentligen behöver veta, eller så skrivs det av botanisterna själva som i regel har så ytliga kunskaper i geologi att mycket blir tokigt och heller inte särskilt läsvärt. Men om man som i upplandsprojektet har en fackgeolog som inte bara är en entusiastisk botanist, utan dessutom medlem i både ledningsgruppen och redaktionskommittén, då kan det smälla till och bli något alldeles extra. Man behöver 122 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011)

61 TRE PROVINSFLOROR inte kunna mycket i förväg för att förstå precis allt, hänvisningar ges till geologins betydelse för floran, och, inte minst, de hithörande kartorna överensstämmer med texten. Som jämförelse kan man ta motsvarande avsnitt i Medelpads flora. Även om det är någorlunda bra så går man lätt vilse. Textens Alnömassiv motsvaras av kartans alkalina bergarter och karbonatiter, Rödögranit av rapakivigranit, och det som kallas gråvackor och gnejser karteras som äldsta sedimentära bergarter. Exemplen som anknyter till botanikens värld är också få. Som Medelpads floras godbit väljer jag karthanteringen, detta trots att möjligheterna inte utnyttjats till fullo. Innovationen att rastrera områden med mer sammanhängande förekomst, och i lokalförteckningen endast uppta lokaler som faller utanför rastreringen, är smått genialisk. Konceptet medför en frihet att låta lokallistorna omfatta just de lokaler man verkligen behöver precisera, och kan också ses som en behövlig kompromiss när man av historiska skäl inte använt sig av inventeringsrutor. Den exakta lokalplaceringen på kartorna innebär att informationen är långt mer uttömmande än i de andra flororna. Synd bara då att underlagskartan är så detaljfattig, för man måste besitta en god utantillkunskap om Medelpads geografi för att kunna tolka de finare detaljerna i prickmönstren. Tyvärr är också rastret lite för tätt; vissa symboler som faller där innanför är svåra att upptäcka eller svåra att skilja från varandra (se t.ex. nyponros Rosa dumalis, sid. 250). Det täta rastret skymmer också de i blått tecknade vattendragen, de enda ledtrådar man har till lokalernas verkliga lägen. De så kallade tendenskartorna, små kartor som för ej detaljkarterade taxa anger skillnader i frekvens inom landskapet, utgör också en god innovation. Inte minst därför att de avhjälper en brist som åtskilliga provinsfloror har, att de ej karterar de allmännaste växterna (gäller dock ej Uppland, se ovan). Det är lätt hänt att man vid översiktlig läsning förbiser en viktig art om den saknar karta. I längden blir det tröttande att behöva skumma texten för att kunna utröna huruvida ett taxon hör till de allmännaste eller om det är en sällsynthet. Tendenskartorna ger emellertid en entydig och tidsbesparande signal om att här är en växt med vid utbredning. Synd bara att man inte tillägnat samtliga allmänna taxa sådana kartor. Malörerna är få Flororna innehåller endast få tekniska defekter. Det rör sig i regel om avvikelser i typsnitt eller ombrytningar som de flesta ändå inte ser (hur många upptäcker t.ex. radbrytningsfelet på sid. 758 i Upplands flora?), och sådana fel påverkar ej heller faktainnehållet. Medelpadingarna hade otur. När de första exemplaren skickats ut insåg man att det transparenta överlägget som medföljer hade för svagt tryck och att viss information fallit bort. Senare uppdagades att texten om oxlar (Sorbus utom S. aucuparia) och några andra rosväxter försvunnit någonstans på vägen. I de exemplar som nu finns till salu har överlägget bytts ut, och oxeltexten bifogats på ett särskilt blad. De som hann köpa boken innan kan gå in på Medelpads Botaniska Förenings hemsida ( och skriva ut dessa dokument. I Norrbottens flora har några illustrationer råkat illa ut: bilden till myggstarr Carex rariflora på sid. 160 i del II visar i stället myrstarr C. heleonastes (det är i själva verket samma bild som den på sid. 145, fast spegelvänd), och kartan till Lagerkranz maskros Taraxacum lagerkranzii på sid 139 i del III är i stället en dubblett till kartan ovanför. Kan man lita på faktainnehållet? Att en viss, förhoppningsvis liten, andel av observationerna är felaktiga, och att vissa slutsatser därför kan behöva revideras, känner alla floraförfattare till. Som läsare är det naturligtvis inte möjligt att bedöma om den enorma datamängden återgivits på ett korrekt sätt, man får förutsätta att det är så. Det man däremot kan kontrollera är om uppgifterna stämmer med sådant man redan vet, eller om floran innehåller uppgifter som motsäger varandra. Jag har skummat i flororna med avsikten att hitta tecken på bristande pålitlighet, och resultatet är rätt entydigt. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011) 123

62 ERICSSON Upplands flora har jag begrundat i många timmar, men jag hittar helt enkelt inget jag kan anmärka på. De få noteringarna rör petitesser som avstavningsfel eller milda ombrytningsfel. All information jag kunnat kontrollera är korrekt och överensstämmer med det som skrivits på annan plats i boken. Medelpads flora innehåller inte heller något graverande. Jag har hittat några glömda referenser, avvikande styckesformateringar, och två kartor som fått mindre prickstorlek (kransrams Polygonatum verticillatum och blodnycklar Dactylorhiza incarnata var. cruenta), men knappast mer. Alla fakta jag kunnat kontrollera stämmer. Med Norrbottens flora är det värre; nästan direkt hittar man något som är underligt. Faktum är att jag inte behövt kika så länge i denna flora som i de andra, av den orsaken att anteckningarna snabbt blev för omfattande. Jag ger här några få exempel. På sid. 42 i del II behandlas två ormbunksarter. Gaffelbräken Asplenium septentrionale anges först ha samlats i Norrbotten 1918, men i lokallistan dateras fyndet till Nåväl, det kan ju vara ett skrivfel. Kärrbräken Thelypteris palustris sägs först ha blivit funnen 1956 på Poromaanjänkkä (ska vara Poronmaanjänkkä, ett genitiv-n saknas) i Pajala socken av Axel Granberg (1956). I fyndlistan, som ska vara fullständig, har detta fynd glömts bort, istället nämns Jupukka, där tre inventerare påträffade arten 1997 mitt på myren. Men denna myr är just Poronmaanjänkkä, samma lokal där Granberg hittade den. Fyndet var alltså ett återfynd, vilket inte framgår. Längre ned kommer sedan uppgiften om att ett belägg i Naturhistoriska riksmuseet visar att Oskar Lönnqvist hittade kärrbräken vid Armasjärvi i Hietaniemi socken 1946, alltså tio år före den påstått äldsta uppgiften. Jag ser därför efter i Elveland & Ohlson 1987, en uppsats som behandlar just kärrbräken i Norrbotten. Årtalet stämmer, och fyndet har också publicerats (Lönnqvist 1948). Till slut ser jag efter hos Granberg, och även där nämns Lönnqvists fynd. Alla tre uppsatserna finns i litteraturförteckningen men bara Granbergs citeras. Har man läst de andra? Och hur har man kunnat missa det tidigaste fyndet i den egna texten? Liknande diskrepanser är vanliga i boken. Man får intrycket att ingen motläst de data som presenteras. Överensstämmelsen mellan lokallistor och utbredningskartor låter sig i praktiken endast kontrolleras när uppgifterna är få. Jag tittade därför i del III, den om hökfibblor och maskrosor. Redan i den första lokallistan, den för fläckig klippfibbla Hieracium erythropoecilum, fann jag något att notera. Arten förtecknas från fem rutor, men endast fyra rutor har markerats på kartan. Den felande lokalen är den i ruta 24K 9f i Älvsby socken. Art nummer två hade för många lokaler, den hoppade jag över, men på kartan för nästa art, flikig krattfibbla H. caesitium, upptäckte jag genast att en markerad ruta i Överkalix socken inte motsvaras av någon lokal i lokallistan. För nästa art, nordlig krattfibbla H. caesiotinctum, upptar lokallistan åter en rutförekomst (24K 8d i Älvsby socken), som ej märkts ut på kartan. Jag slutade där. Den bristande korrelationen gäller inte enbart lokalsvärmar som kan vara svåra att hålla reda på. Se till exempel kartan för måsmaskros Taraxacum lingulatum, där den synnerligen avsides liggande förekomsten i ruta 25N 5g vid Haparanda saknas på kartan. Slutligen avstämde jag floran mot en i sammanhanget viktig publikation som jag råkade ha i hyllan på mitt rum, nämligen Myrar på Storön vid Norrbottenskusten av myrforskaren Jan Elveland (1976). Jag fann då till exempel att varken texten eller kartan tar upp Elvelands extremt isolerade fynd av glansvide Salix myrsinites, trots att fyndet har stor betydelse för utbredningsbilden. Verket i fråga citeras i litteraturförteckningen, så uppgiften skulle naturligtvis ha varit med. Det är svårt att bilda sig en uppfattning om hur många slarvfel av den här typen som kan ha smugit sig in i materialet. För arter utan lokallista finns inga möjligher att kontrollera saken, och för dem som har lokallistor kan man bara kontrollera de publicerade uppgifterna. 124 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011)

63 TRE PROVINSFLOROR Slutomdömen Alla tre flororna utgör vackra och betydelsefulla floristiska dokument som kommer att anlitas flitigt och sprida kunskap till många. Upplands flora håller en extremt hög, rentav oantastlig, kvalitet. Detta hänger helt säkert samman med att man delat på ansvaret inom en rätt sammansvetsad grupp, och att allt som skrivits har kunnat skärskådas av andra och kontrolleras in i minsta detalj flera gånger om. Medelpads flora håller också en god kvalitet. Att en mer eller mindre akutinsatt grupp kunnat sy ihop säcken på ett projekt som startats i en annan tidsanda är beundransvärt. Arbetet har dessutom till stor del genomförts utanför landets akademiska centra. Norrbottens floras stora värde ligger i att den dokumenterar och täpper till en lucka som tidigare botanister trott vara både ointressant och oöverstiglig. Den färdiga floran är innovativ, men hade vunnit på att tröskas ännu en tid genom motläsning av texter och kontroll av faktauppgifter, och dessutom en rejäl genomläsning av andra kompetenta botanister. SBT. Citerad litteratur Almquist, E Upplands vegetation och flora. Acta Phytogeogr. Suecica 1. Almquist, E Flora upsaliensis. Almqvist & Wiksell, Uppsala. Almquist, E. & Asplund, E Stockholmstraktens växter, 2:a uppl. Botaniska sällskapet i Stockholm. Collinder, E Medelpads flora, växtgeografisk öfversikt och systematisk förteckning öfver kärlväxterna. Norrländskt handbibliotek II. Uppsala. Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) Smålands flora. SBF-förlaget, Uppsala. Elveland, J Myrar på Storön vid Norrbottenskusten. Wahlenbergia 3. Elveland, J. & Ohlson, M Kärrbräken en värmetidsrelikt i Norrbotten. Svensk Bot. Tidskr. 81: Granberg, A Mellan Muonio och Torne älvar. I: Curry-Lindahl, K. & Ebeling, F. (red.), Natur i Västerbotten och Norrbotten. Bokförlaget Svensk Natur, Stockholm, sid Haston, E. m. fl The Linear Angiosperm Phylogeny Group (LAPG) III: a linear sequence of the families in APG III. Bot. J. Linn. Soc. 161: Hultén, E Atlas över växternas utbredning i Norden, 2. uppl. Generalstabens Litografiska Anstalt, Stockholm. Karlsson, T Förteckning över svenska kärlväxter. Svensk Bot. Tidskr. 91: [Fyra supplement har utgivits. Enklast är att anlita webbversionen som är rättad i enlighet med supplementen.] Lönnqvist, O Thelypteris palustris Schott funnen i Norrbotten. Bot. Not. 1948: 115. Mossberg, B. & Stenberg, L Den nya nordiska floran. Wahlström & Widstrand, Stockholm. Tutin, T. G. m. fl. (red.) Flora Europaea. I V. Cambridge Univ. Press, Cambridge. Medelpads flora Rolf Lidberg & Håkan Lindström SBF-förlaget, Uppsala. 736 sidor. ISBN Boken kan beställas från SBF:s kansli. Pris 320 kr. Frakt tillkommer. Norrbottens flora II. Lennart Stenberg SBF-förlaget, Uppsala. 792 sidor. ISBN III. Fibblor och maskrosor i Norrbotten. Lennart Stenberg (red.) SBF-förlaget, Uppsala. 200 sidor. ISBN Böckerna kan beställas från SBF:s kansli. Priser: del I (allmän del, utkommer senare) 250 kr; del II 350 kr; del III 150 kr; del II+III 450 kr. Frakt tillkommer. Upplands flora Lena Jonsell (red.) SBF-förlaget, Uppsala. 895 sidor. ISBN Boken kan beställas från SBF:s kansli. Pris 320 kr. Frakt tillkommer. Stefan Ericsson förestår Herbarium UME vid Umeå universitet. Han deltar i Flora Nordica-projektet, sammanställer Sveriges bidrag till Atlas Florae Europaeae och är medlem i ArtDatabankens kärlväxtkommitté. Sedan över trettio år driver han också projektet Västerbottens läns florainventering. Adress: Herbarium UME, EMG, Umeå universitet, Umeå E-post: stefan.ericsson@emg.umu.se SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011) 125

64 STYRELSEN INFORMERAR Hotet mot röllikesnyltroten är borta Hotet mot den enda nordiska växtplatsen för röllikesnyltrot har avvärjts. Röllikesnyltrot har en enda årsviss växtplats i Norden, belägen på en ängsmark i Borgholms kommun på Öland. I SBT nr 6/2010 redovisade vi att röllikesnyltroten hotades av kommunens långt framskridna planer på att bygga vatten- och avloppsledningar över växtplatsen. Hotet är nu avlägsnat. Borgholms kommun har efter våra föreningars (ÖBF och SBF) information insett att planerna inte är genomförbara och att röllike snyltroten och dess växtplats ska skyddas. Skrivelsen med begäran om utbyggnad av vatten- och avloppsledningsnätet har återkallats. Markägaren, som också är floraväktare för arten, har presenterat en konstruktiv och generös lösning för att finna en ny ledningsdragning samtidigt som växtplatsen för snyltroten behålls intakt. Borgholms kommun, markägare och de botaniska föreningarna har tillsammans besökt området och diskuterat dragningen och skyddet av växtplatsen. Seminarium om blommande vägkanter Under finaste blomstertid, helgen 9 10 juli 2011 ordnar de botaniska föreningarna i Jämtland/ Härjedalen och Medelpad ett seminarium om vår vägkantsflora och om vägkanternas skötsel. Vi bor på Hussborgs herrgård i Ånge i mittsvenska kalk området i västra Medelpad. Totalkostnad per person under helgen blir endast 700 kr för plats i dubbelrum (+ 300 kr för enkelrum). Länsstyrelsen i Kalmar län, som ska pröva tilllåtligheten av ledningsdragningen, har uppmanat kommunen att hitta en ny lösning på dragningen. Alternativt får kommunen ansöka om tillstånd för att få skada den fridlysta röllikesnyltroten och dess växtplats, vilket rimligen inte skulle bli beviljat. Naturvårdsverket skriver att myndigheten delar SBF:s inställning att Borgholms kommun ska finna annan ledningsdragning som inte skadar röllikesnyltroten eller dess växtplats. SBT. ULLA-BRITT ANDERSSON Ordf. Ölands Botaniska Förening GÖRAN MATTIASSON Vice ordf. Svenska Botaniska Föreningen Våra guider, bl.a. Stefan Grundström och Bengt Petterson, tar med oss till prunkande vägkanter i västra Medel pad och i Jämtland. Anders Sjölund från Trafik verket berättar om nuvarande policy för skötsel av vägkanter, och Åsa Karlberg från Trafikverket Region Mitt bidrar med lokala erfarenheter. Anmälan och info: Jan-Olof Tedebrand (janolof.tedebrand@telia.com, tel ). Foto: Thomas Gunnarsson. Botanisk bokauktion Lunds Botaniska Förening anordnar regelbundet auktioner på donerade böcker. Vårens auktion omfattar hela 620 objekt, däribland många äldre och nyare lokalfloror från hela Norden, bestämningshandböcker till alla växtgrupper, mykologi, bryologi och fykologi, klassiska avhandlingar m.m. Även många mycket ovanliga publikationer. Behållningen tillfaller oavkortat föreningens verksamhet. Hela auktionslistan hittar du på Sista buddatum är 1:e juli. ANNONS 126 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011)

65 FÖRENINGSNYTT FÖRENINGSNYTT FÖRENINGSNYTT FÖRENINGSNYTT Föreningskonferensen 2011 Snön låg ännu halvmeterdjup och mesarna sjöng för fullt i solskenet när vi träffades i Uppsala den 5 6 mars för årets föreningskonferens. Först ut var Anna Lindhagen från Naturvårdsverket. Anna redovisade hur arbetet med åtgärdsprogrammen för växter och svampar har framskridit. Ett stort antal program är nu klara och har i flera fall redan lett till positiva resultat för de hotade arterna eller miljöerna. Programmen löper oftast under fem år och diskussioner pågår nu hur verksamheten ska kunna fortsätta, speciellt med tanke på de stora nedskärningar i budgeten som genomdrivits från och med Prioriteringar kommer att bli nödvändiga. Historien bakom den nyutkomna medelpadsfloran och vackra bilder av arter och speciella medelpadsmiljöer presenterades därefter av några av upphovsmännen till boken: Stefan Grundström, Håkan Lindström och Olof Svensson. Efter lunch erbjöd Lena Jonsell motsvarande inblickar i den likaledes nyutgivna upplandsfloran. Lena koncentrerade sig framför allt på arter som minskat eller ökat kraftigt i landskapet eller som uppvisar märkliga utbredningsmönster. Guldluppen 2011 Guldluppen för 2011 delades ut i samband med årsmötet i Uppsala den 5 mars. Mottagare av det prestigefyllda priset blev i år Ebbe Zachrisson. Ebbe är en känd profil inom Upplandsbotaniken och en trogen deltagare på SBF:s botanikdagar. Vi saxar ur motiveringen: Ebbe Zachrisson har under mer än trettio år och särskilt under den senaste femtonårsperioden följt florans utveckling på Häverö Prästäng, vilket 2006 resulterade i en skrift om det vackra området (se SBT nr 5/2006). Ebbe började som inventerare för Upplands flora i början av 1990-talet. Han blev snart en av projektets flitigaste inventerare, outtröttlig och alltid med fynd av fina arter. Ebbe kom med tiden att tillhöra projektets innersta krets och ingick i redaktionsgruppen för Upplands flora, som kom ut hösten 2010 (se recension på sid. 117!). Thomas Marcussen vid Göteborgs universitet gav oss sedan en inträngande och faktaspäckad genomgång av släktet violer i Norden. Violer är ett stort (ca 500 arter) och vidspritt släkte, och det är nog tur att vi inte har fler än tjugo arter i Norden eftersom de kan vara ganska knepiga att bestämma ibland. Söndagens program inleddes av Eva Stade, rosinventerare vid Programmet för odlad mångfald (POM). Eva berättade om resultatet av det så kalllade Rosuppropet och visade fina bilder på vanliga förvildade eller kvarstående rosor som den inventerande botanisten bör känna till, och om det arbete som pågår med att hitta deras rätta namn. Johan Nilsson från ArtDatabanken presenterade därefter arbetet med den nya versionen av Artportalen som förhoppningsvis ska lanseras den 1 juni. Johan demonstrerade en hel del av de nya funktioner och möjligheter som den nya portalen kommer att erbjuda. Konferensen avslutades med att Per Milberg från Linköpings universitet gav oss en fängslande inblick i frönas värld. Groningsvila, frögroning, fröbank och fröns livslängd var aspekter som Per berättade om på ett medryckande sätt. Ebbe Zachrisson beundrar fagerrönnen Sorbus meinichii i Häverö Prästäng. Foto: Klas-Rune Johansson. Ebbe är en ihärdig floraväktare och fortsätter sitt floravårdsarbete genom att guida och sprida kunskap om kulturlandskapet. Han säger att han nu ska finna tid att bli mer bonde; han har skaffat fem herefordkor som hävdar värdefull betesmark och sköter själv fem fina små slåtterängar i norra Norrtälje kommun. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011) 127

66 BOTANISKT NYTT Ny aloe upptäckt i Uppsala Mats Thulin, professor i systematisk botanik vid Uppsala universitet, upptäckte nyligen en ny art i släktet Aloe från Somalia i Botaniska trädgården i Uppsala. Plantan där är det enda kända exemplaret utanför Somalia. Det var under en botanisk resa hösten 1985 som Mats hittade växten på en gipskulle i Nugalregionen i nordöstra Somalia. Den var då överblommad, men det fanns frökapslar som Mats tog hem. Fröna såddes i Botaniska trädgården i början av 1986 och en planta sparades på gubbhyllan, strax under taket i orangeriet. Där har den nu stått i tjugofem år och utvecklats till en fullvuxen individ med hängande, köttiga blad och en kraftig halvmeterhög stam. I februari i år visade sig den första blomställningen, nästan exakt tjugofem år sedan frösådden. Den här aloen med sina hängande blad och lutande, greniga blomställning liknar inte någon jag tidigare sett, säger Mats Thulin. Blommorna doftar inte men är starkt orangeröda och pollineras av solfåglar (Gamla världens motsvarighet till Amerikas kolibrier). Fåglarna attraheras av den starka blomfärgen och sitter på grenarna i blomställningen när de hämtar nektar ur blommorna. Mats Thulin beundrar den ännu obeskrivna aloen vars frön han hade med sig hem från Somalia för lite drygt tjugofem år sedan. Foto: Barbro Beck-Friis. Jag hade nästan glömt bort plantan däruppe på gubbhyllan, säger Mats och ler. Detta är ett bra exempel på att insamlade växter ska bevaras i museernas samlingar för framtida forskning, fyller en märkbart lycklig trädgårdsintendent Annika Vinnersten i. Mats Thulin gav 2006 ut den sista volymen av Flora of Somalia. I Somalia finns ungefär fyrtio Aloe-arter och i hela världen omkring femhundra, men nu har alltså släktet utökats med ytterligare en art. Mats planerar nu den vetenskapliga beskrivningen av den nya arten. Arbetsnamnet är Aloe nugalensis eftersom den kommer från Nugaldalen i nordöstra Somalia. BARBRO BECK-FRIIS Floraväktarkurs och floraväkteri i Jämtland Är du intresserad av att bli floraväktare? Eller är du som redan är floraväktare intresserad av att lära dig mer? Då ska du passa på att komma till Jämtland i sommar när Jämtlands Botaniska Sällskap inbjuder till en helgkurs om floraväkteri i Jormlien i den nordvästra delen av landskapet. Vi kommer huvudsakligen att hålla till utomhus, delvis i fjällmiljö. Kursen innehåller allt om vad floraväktarnas verksamhet går ut på, hur man rapporterar, vad man ska tänka på i fält, och mycket mer. Kursledare blir Margareta Edqvist. Kursen kommer att gå av stapeln juli, och sedan fortsätter det praktiska floraväkteriet under vecka 30 så länge vi orkar och så länge det finns lokaler att besöka inom ett ordinärt jämtländskt stenkasts avstånd (dvs. cirka 5 mil). Flera lokaler finns inom gångavstånd från baslägret. De floraväktararter vi hittills känner från området är vityxne, klibbig fetknopp, fjällbrud, brokstarr, alm, nordlåsbräken, alpstenbräken och klådris. Eftersom Raudekområdet, ett av Jämtlands mest intressanta blomsterfjäll, alltid brukar bjuda på nya överraskningar kan det dyka upp mer spännande fynd. Baslägret är Jormliens Fjällgård. Kursen är kostnadsfri. Jämtlands Botaniska Sällskap och Floraväktarna ger bidrag till logi i Jormlien och resekostnader inom Jämtland. För mer information och anmälan, kontakta Bengt Petterson ( , , varglav@telia.com) allra senast 15 juni. 128 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 105:2 (2011)