Krutbrännaren. Nr Årg. 15 BOTANISKA FÖRENING

Transkript

1 Krutbrännaren Nr Årg. 15 ÖLANDS BOTANISKA FÖRENING

2 Krutbrännaren Årgång 15, 2006 nr. 2. ISSN Tidskriften utges av Ölands Botaniska Förening och utkommer med fyra nummer per år. Medlemsavgiften för 2006 är 80:- och för familjemedlemmar 10:- (för i utlandet bosatta dock 110:-). Beloppet sättes in på föreningens postgironummer Medlemmar erhåller tidskriften Krutbrännaren. För endast prenumeration är avgiften 110:-. Äldre nummer av tidskriften kan beställas från Thomas Gunnarsson till ett pris av 25:- per nummer. Redaktionen består av Thomas Gunnarsson (red.) och Håkan Lundkvist (ansv. utg.). Manuskript och synpunkter skickas till Thomas Gunnarsson (adress se nedan). Adressändringar och frågor om distribution tillskrives Thomas Gunnarsson (adress se nedan). Föreningsärenden och frågor därom kan tillskrivas någon ur styrelsen: Ulla-Britt Andersson (ordf.) Kummelvägen 12, Färjestaden. Tel / E-post: se Thomas Gunnarsson Tommy Knutsson (v.ordf.) Ned. Västerstad 111, Mörbylånga. Tel / E-post: tommy.knutsson@telia.com Thomas Gunnarsson (sekr.) Kummelvägen 12, Färjestaden. Tel / E-post: thomas_gunnarsson@telia.com Elna Hultqvist (kassör) Slottsgatan 23, Borgholm. Tel / E-post: elna.hultqvist@swipnet.se "Ölands svampflora" Ett pågående projekt där vi försöker kartlägga svampfloran på Öland. Avsikten är att få fram så kompletta sockenfloror som möjligt för att därigenom få en bild över arternas utbredning och frekvens. Är du intresserad så skriv eller ring till Tommy Knutsson. Keneth Erlandsson Fatabursvägen 11 A, Kalmar. Tel / E-post: kenneth-erlandsson@swipnet.se Liselotte Wetterstrand-Dahlgren Albrunna 1022, Degerhamn Tel.0485 / E-post: liselotte.oland@telia.com Crister Albinsson Övra Västerstad 107, Mörbylånga Tel / E-post: Crister.Albinsson@hik.se Håkan Lundkvist Frösslunda 3080, Mörbylånga. Tel / E-post: hakan.lundkvist@telia.com Helena Lager St. Bunneby 3024, Mörbylånga. Tel. 0485/ E-post: helena.lager@home.se Projekt Ölands hotade växter Hjälp oss inventera sällsynta och hotade växter på Öland. Vill du ha en aktuell rödlista, eller äldre fynduppgifter som behöver kontrolleras skriv eller ring till Thomas Gunnarsson. Omslagsbild: Rysstarr Carex praecox. Illustration ur Fitter, R. m.fl. Gräs & halvgräs i Nordeuropa

3 Rysstarr Carex praecox funnen på Öland - ny art för Sverige av Ulla-Britt Andersson (text) & Thomas Gunnarsson (foto) I slutet av maj 2005 gästades Öland av styrelsen i Svenska Botaniska föreningen. Eftersom vi ville visa dem en representativ sjömark på östra Öland, åkte vi ner till Stenåsabadet. På lokalen hade vi tidigare hittat diverse spännande strandmaskrosor Taraxacum Sect. Palustria som vi tänkte visa gästerna. Medan de låg på tuvorna och försökte hitta de bästa fotovinklarna på de rara maskrosorna, gick vi runt och försökte hitta ytterligare något spännande. Vi fick då syn på en blommande Carex som vi inte kunde artbestämma. Första intrycket var att det rörde sig om en klen ölandsstarr C. ligerica men växtplatsen kändes inte rätt. Arten växte mellan tuvorna i något som får kallas kalkfuktäng. Ingen av de övriga botanisterna i sällskapet kunde påminna sig att de sett något liknande tidigare. Efter helgen återvände vi till lokalen och tog ett belägg. Vi artbestämde exemplaren med hjälp av Hylanders Nordisk kärlväxtflora del II och kom fram till rysstarr C. praecox, tidigare inte funnen i Sverige! Då tog vi fram Flora Europaea men kom till samma resultat rysstarr. Det verkade inte rimligt så vi visade vårt belägg för några andra botanister men ingen ville uttala sig. Säsongen 2006 tog vi bättre belägg på arten, både i maj och i juli månad, som vi skickade till Thomas Karlsson på Naturhistoriska Riksmuseet. Efter bara några dagar kom hans besked det rörde sig om rysstarr! Thomas hade granskat belägg från museets samlingar och jämfört med vårt. Han hade också forskat i vad som tidigare fanns noterat om arten från Norden och skrev bland annat om tidigare fynd och beskrivningar av arten. Den flitige Rikard Sterner hade 1921 i Acta Florae Suecicae avhandlat både C. ligerica och praecox. Tidigare var de två arterna sammanblandade men Sterner reder ut detta. I artikeln nämner han att det finns ett belägg av C. praecox som ska vara samlat på Öland av M. G. Sjöstrand utan närmare lokalangivelse. Uppgiften om fyndet finns i Elias Fries Herbarium normale volym 16. Sterner ställer sig i artikeln skeptisk till uppgiften som han anser beror på en etikettförväxling! Men så här i efterhand kan det kanske röra sig om en riktig uppgift? I övriga Norden finns rysstarr i södra Finland där den etablerat sig på några lokaler och dit den kom med ryska trupper under kriget. Det finns också vardera ett fynd från Danmark och Norge där arten kommit in med barlast. Hur den har hamnat på Öland har vi ingen teori om, troligen har den med tanke på beståndets storlek funnits på platsen under lång tid. Sjömarken på östra Öland har använts som betesmark sedan åtminstone 3000 år bakåt i tiden. I övriga Europa finns arten i de flesta länder men mer 55

4 sparsamt västerut. Under vår resa i Estland sommaren 2006 såg vi arten på ett par ställen (se artikeln i detta nummer Estlandsresan 2006 ). Beskrivning av vårt belägg Alla småax lika, märken två, vingade fruktgömmen. Arten växer med en jordstam som är tunn. Stråna smala liksom bladen, de sistnämnda är 1 mm breda och är kortare än strået. Honblommorna sitter överst i de enskilda småaxen, tre-fyra småax sitter tillsammans i en tät men smal axsamling. Fruktgömmena är dåligt utmognade men man kan ändå se att de är små, mindre än hos C. ligerica. De har en smal vingkant som går ner till basen och nerverna på fruktgömmet är svagt utbildade. Anledningen till den dåliga fruktmognaden skulle kunna vara att det rör sig om ett enda bestånd som är självsterilt. Flera av beläggen i Riksmuseets samlingar från övriga Europa har också dåligt utvecklade frukter. Axfjällen hos vårt belägg är något mörkare, nästan svartbruna, än exempelvis avbildningen i Mossbergs Den nya nordiska floran men detta kan tydligen variera. Thomas Karlsson har hittat avbildningar av arten från Tyskland med mörkare axfjäll. Beskrivning av lokalen Måttligt betad kalkfuktäng med följearter: bergven Agrostis vinealis, hirsstarr Carex panicea, gullborste Crinitaria linosyris, tok Dasiphora fruticosa, rödsvingel Festuca rubra, vitmåra Galium boreale, luddkrissla Inula brittanica, stubbtåg Juncus compressus, käringtand Lotus corniculatus, brunört Prunella vulgaris, smörblomma Ranunculus acris, älväxing Sesleria caerulea, östersjömaskros Taraxacum balticum, kalkmaskros T. decolorans, Langes maskros T. langeanum, vätmaskros T. 56 limnanthes, liten kärrmaskros T. litorale, sumpmaskros T. intercedens, strandmaskros T. suecicum och smalruta Thalictrum simplex ssp. tenuifolium. Rysstarren växer mellan tuvorna och i kanten av desamma. På tuvorna är floran torrängsartad, mellan tuvorna utbreder sig en kalkfuktäng. Rysstarr Carex praecox från Öland

5 Jordmånen är ganska fin sand med en del humusinblandning. Växtplatsen kan tyckas vara alltför frisk-fuktig för att arten skulle trivas. I Flora Europaea beskrivs artens miljöer vara torra, sandiga och ibland gräsbevuxna. Rikard Sterner skriver att rysstarr kan växa på sandmark precis som sandstarr C. arenaria och ölandsstarr. Men den kan även anträffas på helt annan mark, såsom stenbundna backar, lerjordar o. s. v. Kanske är därför växtplatsen vid Stenåsabadet inte så udda som kan tyckas vid ett första påseende. Beståndet täcker ungefär 200 kvadratmeter och måste ha funnits på lokalen under en lång tid. Bitvis växer arten ganska tätt, man ser en hel del sterila strån och men också blommande exemplar. Vägen ner till Stenåsabadet går nära lokalen och rysstarren finns endast på norra sidan av vägen. Vi har sökt den inom andra delar av området men inte påträffat den mer än på ursprungsstället. Sjömarken både söder och norr om vägen till Stenåsabadet är mycket artrik och hyser en hel del rödlistade och andra ovanliga växter, några som kan nämnas är: strandnål Bupleurum tenuissimum, östkustarv Cerastium subtetrandrum, grönkulla Dactylorhiza viridis, ölandsmåra Galium oelandicum, dvärgkämpar Plantago tenuiflora, toppjungfrulin Polygala comosa, åkermadd Sherardia arvensis och kalkkrassing Sisymbrium supinum. Ett stort tack till Thomas Karlsson på Naturhistoriska Riksmuseet för hjälp med granskning av belägg och framtagande av bakgrundsfakta om Carex praecox. Referenser: Hylander, N Nordisk kärlväxtflora II. Mossberg, B. & Stenberg, L Den nya nordiska floran. Sterner, R Carex ligerica K. Gay. En floristisk och växtgeografisk studie. Acta Florae Suecicae I: Tutin, T (ed.) Flora Europaea Volume 5. Miljöbild för rysstarr tuvig kalkfuktäng på sydöstra Öland 57

6 Estlandsresan 2006 av Ulla-Britt Andersson (text) & Thomas Gunnarsson (foto) Vårt grannland Estland har länge eggat vår fantasi med löfte om spännande botaniska upplevelser. Det ligger i gränslandet mellan öst och väst men också nord och syd. Växter som man annars träffar på i Ryssland, har sina västligaste utposter i landet. Estland är dessutom tillsammans med Sverige ett av de få områden i världen där man finner alvar. När Svenska Botaniska Föreningen ordnade en resa till Estland sommaren 2006 var vi inte sena att hänga på. Svensk guide var Leif Andersson som under flera år lett nyckelbiotopsinventering av skogar i landet. Vi förstod att han var rätt man att leda oss i Estlands spännande natur. Måndagen 26 juni De 25 deltagarna samlades upp vid färjeterminal respektive flygplats. Smakliga piroger och en mycket användbar bok med en karta över Estland där alla nyckelbiotoper var inprickade, delades ut under den första bussfärden. Vi började genast vår exkursion i själva Tallinn. Vår estniska guide Tõnu Ploompuu var expert framförallt på Cotoneaster men var också kunnig på de flesta släkten. Första stoppet var järnvägsområdet vid Liiva station. Vi gick längs spåren och botaniserade bland alla växter som hade funnit sin fristad bland syllarna. Så hade man inte kunnat göra i Sverige! Som tur var för oss kom inget tåg. Fåblommig förgätmigej Myosotis sparsiflora växte i bestånd. Blommorna var så ljusblåa att de uppfattades som vita på lite håll. Fruktskaften var långa och böjda. Den 58 växer sällsynt framförallt runt Tallinn och är en art med östlig utbredning i Europa. En syllsvamp Lentinus lepideus hade trängt upp genom det giftiga träet, den skulle man nog inte äta. Många korsblommiga växter slår till i olika ruderatmiljöer i Tallinn. Den hos oss mycket rara arten kålsenap Erucastrum gallicum visade sig vara vanlig. Så fort man grävde om i jorden exempelvis vid vägbyggen dök kålsenap upp. Blommorna var gulvita, bladen starkt flikade och något grågröna till färgen. Vi såg arten på flera ställen runt Tallinn. En art som vi har i Kalmartrakten nämligen borstsenap Sisymbrium loeselii växte vid järnvägsstationen. Andra korsblommiga arter var mursenap Diplotaxis muralis, bergkårel Erysimum strictum, sandtrav Cardaminopsis arenosa och bankrassing Lepidium densiflorum. Ett riktigt ogräs visade sig ryssgubbe Bunias orientalis vara. På estniska kallas den aset från Rakvere ett nog så passande namn eftersom Rakvere är en stad i östra Estland. Arten växte överallt längs vägkanter och i igenväxande ängs/åkermarker. På några sandkullar nära järnvägen växte rysstarr Carex praecox. Den var oftast lättare att se på håll då de gulbruna, tunna stråna och bladen vajade i vinden. Arten är närmast lik ölandsstarr C. ligerica. Som namnet antyder är rysstarr ytterligare en växt med östlig utbredning. Nästa stopp var också en ruderatmiljö vid järnvägen precis norr om sjön Ülemiste. En storväxt art med rabarberlika blad var vippskräppa Rumex confertus. Volgasenap Sisymbrium

7 volgense en flerårig, korsblommig växt med blågröna, tjocka lite broskartade blad och gula blommor, kunde vi också stifta bekantskap med. Tyvärr hade den dekorativa sandklinten Centaurea stoebe ännu ej slagit ut sina blommor. En växt på stark spridning österifrån är asklönn Acer negundo. Några fingerörter studerades, både norsk fingerört Potentilla norvegica och den närstående P. heidenreichii. En art som liknade nicktistel Carduus nutans men med ljusare blommor och mer blågröna blad bestämdes till olympiatistel C. thoermeri. Rotkörvel Chaerophyllum bulbosum påminde vid en hastig blick om hundloka Anthriscus sylvestris, men stammen var rödfläckig och frukten annorlunda. Den vargtörel Euphorbia esula som växte på ruderatmarken tillhörde ssp. esula dvs. bredbladig vargtörel. Det tredje stoppet vi gjorde var i nordöstra delen av Tallinn vid Lasnamäe. Tyvärr var den unika alvarmarken exploaterad med bostäder. Närmast den branta klinten kunde inte husen byggas och Tõnu kunde visa oss den endemiska arten Cotoneaster rannensis som bara finns runt Tallinn. Den liknade svart oxbär C. niger men har bland annat en senare blomningstid. Fältnocka Tephroseris integrifolia blommade fortfarande precis på klintkanten. Vi hade nu lärt oss den speciella färgen på rysstarr och kunde artbestämma den på 100 meters håll. Färden fortsatte sedan österut nära kusten. Fodergetruta Galega orientalis var en invasiv art som ursprungligen odlats som foderväxt. Nu växte den överallt på den estniska landsbygden på övergiven ängs/ åkermark. Dagens sista stopp var vid Lasila där vi besökte en igenväxande slåttermark där man de senaste åren ånyo börjat hävda marken och ta ner en del träd. Estland är det land i Europa med största arelerna av löväng. Man har inte samma tradition som i Sverige att hamla träden utan har endast skördat gräset. Något udda kan tyckas vara de granar som ofta växte i de finaste lövängarna, hos oss skulle de ha tagits ner. Men esterna verkade uppskatta granen och hade den ofta som vårdträd. Dessutom kunde vi se planterade och ansade granhäckar runt flera åkrar! Däremot såg vi knappast alls några stenmurar. Lövängarna vid Lasila var kulliga och mycket artrika. Ärtvial Lathyrus pisiformis liknade något vippärt L. niger men var större med stora, röda blommor och breda blad som var försedda med klänge. Alla lövängar som vi besökte under vår vecka hade en rik blomning i blått/gult av natt och dag Melampyrum nemorosum. Ängsklint Centaurea phrygia ssp. phrygia var ännu inte utslagen. I Estland är både ängsnäva Geranium pratense och kärrnäva G. palustre vanliga och de vackra blommorna prydde varjehanda vägkant och ängsmark. Ängstoppklocka Campanula glomerata ssp. glomerata och ängsklocka C. patula var också spridda i landskapet. Tyvärr hade guckusko Cypripedium calceolus blommat över. I frukt var också hasselört Asarum europaeum som växte med sina blanka, rundade och buckliga blad under hasselbuskarna. I Estland anses den vara ursprunglig i lövängar och liknande miljöer. Lundsmörblomma Ranunculus cassubicus var vanlig med sina rundade blad. En högrest smörblomma med långhårig, ihålig stjälk bestämdes till borstsmörblomma R. lanuginosus. Finskt myskgräs Hierochloë australis växte i tuvor och doftade gott. Ytterligare ett gräs i ängen var gullhavre Trisetum flavescens. På en lind växte lunglav Lobaria pulmonaria. Gransångaren var mycket vanlig och sjöng på de flesta lokaler som vi besökte under veckan. Första natten logerade vi i Rakvere. Efter den 59

8 Ärtvial Lathyrus pisiformis vid Lasila slåtterängar rikliga middagen gick vi en promenad i staden. Runt den gamla borgen fanns flera spännande arter. Praktveronika Veronica austriaca ssp. teucrium med intensivt blåa blommor växte på de gamla vallarna. Att ullig hjärtstilla Leonurus cardiaca ssp. villosus gjorde skäl för namnet fick vi snyggt demonstrerat. På vallarna växte fältnocka och stor tofsäxing Koeleria grandis. Den sistnämnda var storväxt och försedd med utlöpare. En konstig lök väckte vårt intresse, den verkade stå närmast kantlök Allium senescens. Vi gick i den ljumma sommarkvällen genom den gamla staden. Det vi letade efter var frösöstarr Carex pediformis ssp. rhizodes som skulle växa i en av stadens parker men den gäckade oss. Tisdagen 27 juni Frukost var traditionellt estnisk, bovetegröt med fläsk. Bussen körde vidare österut mot Ontika som har Estlands mäktigaste klint. I talusbildningen under själva klinten skulle sudetbräken Cystopteris sudetica och rosenplister Lamium maculatum växa. Tyvärr visade det sig att klinten var alltför brant och att ingen stig ledde neråt. Vi fick nöja oss med månviol Lunaria rediviva och toppjungfrulin Polygala comosa som växte ovanför branten. I området hade man brutit skiffer och framställt olja ur den. Slagghögarna var imponerande stora och en del rök fortfarande. Industrierna hade släppt ut en massa kalkstoff vilket gjort att de kalkskyende växterna fått det svårt. Luften var ohälsosamt disig och luktade dess- 60

9 utom diesel. Många gårdar verkade vara övergivna, naturen höll på att återerövra ängs- och åkermarker. Ladutaken hade ramlat ihop och fönsterrutor var krossade i husen. Leif förklarade att efter självständigheten upphörde kolchosjordbruken och marken lades för fäfot. På många ställen var ägarförhållandena ännu inte utredda varför jordbruksmarken inte längre brukades. Nästa stopp var nära Kurtna där korsmåra Cruciata laevipes växte i ett skogsbryn. Blommorna var 4-taliga och gula, stjälken hårig och de fyra bladen satt i kors. Vi hade tidigare sett arten i Närke. I Estland verkar rosmarinvide Salix repens ssp. rosmarinifolia vara relativt vanlig, den växte även i denna ängsmark. Bladen var verkligen smala och den växte som en upprätt buske. Vid en vägkant gjorde bussen ett kort stopp för att vi skulle få se vackert blommande aklejruta Thalictrum aquilegiifolium. Vi åkte genom stora skogar där det lär finnas både varg, björn och flygekorre. I området odlas mycket grönsaker såsom lök, tomater, gurka och jordgubbar. Vi åt lunch i Raja vid den stora sjön Peipsi järv och fick njuta av gurksoppa, marinerad gädda och gösfilé, jättegott alltihop. I de fuktiga skogarna växte humle Humulus lupulus naturligt och draperade träden. Nära Kabina besökte vi en äng på ömse sidor om en å. De naturliga svängningarna i åns vattenstånd gjorde att organiska sediment årligen översvämmade marken. Nu hade vi bytt guide till Peeter Vissak som pratade mycket bra engelska. I ängen gjorde stor ormrot Bistorta officinalis verkligen skäl för namnet. En annan högväxt och karakteristisk växt var glansruta Thalictrum lucidum. Bladen var glänsande mörkgröna och ganska finflikiga och smala, ståndarna var gula och uppåtriktade. Vackert blåblommig var strandiris Iris sibirica som namnet antyder ytterligare en östlig art. Fyndet av gotlandstrav Arabis planisiliqua var överraskande. Den såg ut som en lundtrav A. hirsuta men hade stjärnhår och bladen var något stjälkomfattande. I en vägkant bredvid ängen växte arten vi letat efter nämligen Laserpitium prutenicum. Den liknade inte alls spenört L. latifolium utan mer krusfrö Selinum carvifolia, men arten var hårig på den räfflade stjälken. Bussen körde vidare mot sydöstra hörnet av Estland nära ryska gränsen vid Mustoja där nästa stopp gjordes. Det kryllade av blodtörstiga bromsar i skogen, snart hade varje deltagare minst 20 ilsket surrande bombplan runt sig. De återstående dagarna var bussen fylld av bromsar, de verkade aldrig ta slut trots tappra försök till utrotning av inkräktarna. Skogen var närmast en ängs- Strandiris Iris sibirica vid Kabina 61

10 tallskog på kalkrik sand. Det växte gott om tofsäxing Koeleria glauca och sandsvingel Festuca polesica i skogen. Vårt mål var en grusgrop mitt inne i bromsskogen, den mest fantastiska växtplats man kunde tänka sig. I gropen trängdes den ena rara arten med den andra. Onobrychis arenaria liknade esparsett O. viciifolia men hade blommor som drog mer åt rött. Såpört Gypsophila fastigiata var mer högrest än den som växer på Öland men det ska röra sig om samma art. Väldoftande var stor sandnejlika Dianthus arenarius ssp. borussicus, en annan underart än den vi har i Skåne. Strandvedel Astragalus danicus blommade vackert med blålila blommor. En märklig art var Arenaria procera, högväxt med vita blommor och inte alls lik sina svenska släktingar. Runt gropen växte både fältsippa Pulsatilla pratensis och nipsippa P. patens. Men den Silene chlorantha i Bromsskogen 62 vackraste växten i vårt tycke var Silene chlorantha. Den liknade habituellt backglim S. nutans men var kal med blågrön stjälk och kronbladen hade en ljusgrön, helt osannolik färg. I en myr i närheten växte finnmyrten Chamaedaphne calyculata som är ovanlig hos oss men vanlig i östra Estland. De vita blommorna hade sedan länge blommat över. Längs en mindre väg fanns hammarbytaklök Jovibarba sobolifera som räknas som ett naturligt inslag i den estniska floran. Det blev en lång dags färd mot natt och inte förrän vid niotiden anlände vi till vårt nattkvarter i Karuta national park. På vägen dit såg vi en svart stork, det lär finnas ca 60 häckande par i landet. Några tappra badade estnisk rökbastu till efter midnatt, en upplevelse som satte sina sotiga spår. Onsdagen 28 juni Vi vaknade till flöjtande sommargylling och sjungande rosenfink. Leif berättade om de lokala traditionerna i dessa vilda trakter. För att förstärka berusningseffekten men utan att få baksmälla brukade innevånarna spetsa spriten med eter! Vi åkte förbi järnvägsstationen i Antsla där det brukade växa ryssnäva Geranicum sibiricum. Men arten var tyvärr bortsprutad i år så vi åkte vidare. Vi gick i stället längs en skogsbilväg i utkanten av Karuta NP. Längs vägen växte rikligt med rysk småborre Agrimonia pilosa. Bladen hade få tänder och bladbasen var killik och helbräddad, stjälken var långhårig. Blommorna hade ännu inte slagit ut men de skulle vara mindre, liksom frukten, jämfört med småborre A. eupatoria. Den sistnämnda arten växte i närheten varför vi kunde göra jämförande studier, småbladen på småborre var glest tandade ända till basen. Bävern är vanlig i Estland och inte älskad av alla. Den gör en hel del skada ge-

11 Rysk sabellilja Gladiolus imbricatus på Ranameba strandängar nom att dämma upp bäckar och sätta skogar och ängar under vatten. Vi såg resultatet av den flitige gnagaren, en stor samling med björkar stod döda i meterdjupt vatten. Längre bort på stigen växte revsuga Ajuga reptans med sina glänsande blad och reviga utlöpare. I skogen sjöng bland annat mindre flugsnappare. Lite längre fram vid en vägkant växte doftkörvel Chaerophyllum aromaticum tillsammans med kirskål Aegopodium podagraria. Det var ett utmärkt tillfälle att lära sig skillnaden mellan arterna. Doftkörvel hade blad som liknade kirskål men både blad och stjälk var håriga. Dessutom var bladen grågröna och gav ett matt intryck. Färden gick vidare längs gränsen till Lettland. De två grannländerna verkade inte pigga på att samarbeta, gränsstaden Valga är delad mellan länderna. Vi gjorde ett kort stopp i en ravin där en liten bäck skurit sig ner genom sandstenen. I södra Estland är berggrunden sandsten och inte kalksten som i norra och västra delen av landet. En misstänkt skogsnässla Urtica dioica ssp. holosericea togs som belägg, underarten var inte noterad i landet. Den vita storken är ganska vanlig i Estland och på ett fält gick 11 storkar och provianterade. Dessutom såg vi en stork som spatserade två meter bakom en traktor. Bonden höll på att slå ängen och storken utnyttjade tillfället till lättköpt mat, snacka om att vara födgeni. Färden fortsatte västerut och söder om Pärnu vid Ranameba besökte vi en fantastisk strandäng. Huvudattraktionen var rysk sabellilja Gladiolus imbricatus. De första sagolikt vackra, purpurröda blommorna hade slagit ut. Vi såg mängder med liljor som var på väg upp. Om någon vecka skulle blomningen vara som bäst. Brunklöver Trifolium spadiceum hade gulbruna huvuden och blommade fint. Glansruta var vanlig i ängen och höjde sig över all annan vegetation. Några misstänkta exemplar av baltnycklar Dactylorhiza majalis ssp. baltica växte i ängen. Öland saknar sprödarv Myosoton aquaticum men nu fick vi tillfälle att lära oss arten. Kösa Apera spicaventi växte med sina karakteristiska långa borst i vippan. De nyfikna ungdjuren som hävdade markerna vadade bokstavligen i mat till magen. På kort tid fick vi ihop ett 70-tal arter. Vi bodde på en campingplats alldeles norr om Pärnu. Hungriga som vargar intog vi vår middag som bland annat bestod av förrätten seljanka, en slags mustig grönsakssoppa med korvbitar och surgrädde. På kvällen snärpte flera kornknarrar i åkrarna utanför vår förläggning och överröstade en ensam sjungande gräshoppssångare. 63

12 Torsdagen 29 juni Dagens första stopp blev Nedrema löväng som låg mellan två våtmarker. Den hade aldrig varit uppodlad och sällan har vi sett en sådan blomprakt och så många arter på en begränsad yta. Stor bockrot Pimpinella major var vanlig i hela lövängen. Bladen var glänsande, spetsiga och med nedsänkta nerver. Natt och dag blommade snyggt och hade flera kloner med vita i stället för blåa högblad. I ängen växte också rikligt med humlesuga Stachys officinalis, tyvärr hade ingen ännu börjat att blomma. På vår vandring såg vi ca 150 kärlväxter exklusive buskar och träd. Strävstarr Carex davalliana liknade nålstarr C. dioica och var liksom denna skildkönad. Den växte i tydliga tuvor och skilde sig därmed från nålstarr. Vi vadade genom klubbstarr C. buxbaumii, även hartmansstarr C. hartmanii var vanlig i ängen. Sirlig var hårstarr C. capillaris och inte lätt att få ögonen på. Luddstarr C. tomentosa kände vi från Öland liksom loppstarr C. pulicaris. Sammanlagt såg vi inte mindre än 21 Carex-arter. I ett kärr växte blommande dybläddra Urticularia intermedia som var en ny bekantskap för oss. Blodtopp Sanguisorba officinalis avslöjade sig med sina typiska blad och vi såg också någon enstaka blomma. Bland buskarna ådrog sig ryskt blåtry Lonicera caerulea ssp. pallasii den största uppmärksamheten. Flugblomster Ophrys insectifera var bitvis rikligt förekommande. Precis vid parkeringen växte späd ögontröst Euphrasia stricta var. tenuis, den var inte tidigare noterad på lokalen. Bussen körde vidare och vid en affär växte Heracleum sosnowskyi. Tyvärr hade man bekämpat arten så kraftigt att endast fjolårsstjälkar och några små blad återstod. Men stjälken var otroligt kraftig som bambu och skulle kunna duga 64 Krutbrännaren 2 (15) 2006 både som blåsinstrument eller slagträ. Nästa stopp var Laelatu löväng, en av Estlands mest artrika. Hela 450 kärlväxter var noterade i området och arttätheten var som högst arter/kvadratmeter. Vi började med att gå längs en gammal järnvägsvall som var omgiven av hav på båda sidor. Strandsnärjan Cuscuta europaea ssp. halophyta slingrade sig på havsstrandsväxterna. I själva lövängen fanns massor med ängsskära Serratula tinctoria. Lundstarr Carex montana växte i sina typiska tuvor med ljusgröna blad, konstigt att arten saknas på Öland. Vi såg blad av storviol Viola elatior men tyvärr ingen i blom. Även slidsilja Selinum dubium var välbekant för oss ölänningar. Tuvor av fågelstarr Carex ornithopoda var lätta att känna igen, axfjället täckte det ludna fruktgömmet ungefär halvvägs upp. Hårig var också luden Johannesört Hypericum hirsutum. I ett dike blommade ett bestånd med kärrtörel Euphorbia palustris. Även blodnycklar Dactylorhiza incarnata var. cruenta blommade tillsammans med axag Schoenus ferrugineus. Där bussen parkerat letade vi efter klintsnyltrot Orobanche elatior, men vi såg tyvärr bara vinterståndare. Även i denna löväng noterade vi ca 150 kärlväxter. Nästa stopp var alldeles i närheten av Puhtu där vi besökte en strandäng och en lövskog. På strandängen var det främst Dactylorhiza ruthei som vi studerade på dess enda kända växtplats i Estland. Braktéerna var långa, blomfärgen ljust rosa, nedre läppen var längst i mitten och bladen ofläckade och breda. Den andra arten vi studerade var Angelica palustris. Den växte tillsammans med strätta A. sylvestris och vi kunde nu lära oss skillnaden dem emellan. Bladen på A. palustris var håriga, bladet vinklat, småbladen något hopvikta och speciellt uddbladet var nedböjt. Vi gick en runda i sko-

13 gen där en jättelik tall Pinus sylvestris var utmärkt med skylt liksom en stor ek Quercus robur. Vi såg några lundgräs bland annat strävlosta Bromopsis benekenii och långsvingel Festuca gigantea. På klapperstranden blommade strandkål Crambe maritima vackert. Andra arter som vi såg var toppfrossört Scutellaria hastifolia och stenfrö Lithospermum officinale. I Estland förekommer vresalm U. laevis spritt, tyvärr lyckades vi inte se den under resan. Landet har som tur är ännu inte drabbats av almsjuka. Men den på Öland förhärjande askskottsjukan kunde vi se spår av och även en del döda ekar. Bussen körde nu mot färjelägret vid Virtsu där vi kunde beskåda och smaka på bitterkrassing Lepidium latifolium. Den smakade inte bittert utan i stället pepprigt starkt. På färjan häckade flera par hussvalor som följde med färjan när den gick fram och tillbaka över sundet. De flög och fångade insekter i kölvattnet på färjan och matade sina ungar. Vi hade nu kommit till Saremaa (Ösel på svenska) och fortsatte söderut till vårt logi nära Kipi-Koovi där vi bodde två nätter. På kvällen gick vi en promenad ner till havet där vi såg strandrödtoppa Odontites litoralis, daggsvingel Festuca rubra ssp. juncea (inte noterad i den estniska atlasen) samt glesstarr Carex distans. I skogen blommade de sista vita skogsliljorna Cephalantera longifolia. Vi somnade till morkullor som flög knorrande runt gläntan i skogen där våra stugor var belägna. Fredagen 30 juni Idag skulle vi upptäcka Saremaa. Vår guide var nu Mari Reitalu, en vänlig och kunnig kvinna. Det visade sig att hon besökt Öland eftersom hennes dotter studerat på Ekologiska forskningsstationen i Ölands Skogsby. Vi gjorde en härlig vandring i det stora reservatet Viidumäe där många olika naturtyper fanns representerade; alvarskogar, källkärr, kalkkärr, torrängar på kalkrik grund och lövängar. Vi gick först genom en löväng som nyligen restaurerats där vi ånyo såg ängsklint men inte heller nu i blom. I skogen fanns på flera ställen spår efter vildsvin, det måste vara detta djur som uppfann konsten att plöja. I en kalktallskog växte rikligt med backvicker Vicia cassubica. Arten var tydligt hårig och växte styvt upprätt, tyvärr var den överblommad. Purpurknipprot Epipactis atrorubens blommade längs en grusväg. Precis bredvid varandra växte tre Sorbus-arter; rönn S. aucuparia, oxel S. intermedia och klippoxel S. rupicola. I skogen växte rikligt med alpklöver Trifolium alpestre. Den skilde sig från skogsklöver T. medium genom de långa och syllikt smala stiplerna. Bladen var också mer avlånga och smala. Studerades fodret såg man att en fodertand var mycket längre än de andra, dessutom var fodret hårigt. Flera fjärilar flög bland de många blommorna bland annat makaonfjäril, aspfjäril och hagtornsfjäril. Vi hade aldrig tidigare sett luddvedel Oxytropis pilosa men vi förstod genast varför den fått sitt namn. Arten växte upprätt och var betydligt större än sin släkting fältvedel O. campestris ssp. campestris som vi känner väl från Öland. Luddvedel växte i några rasbranter där den var ovanligt högrest och där man fint såg luddigheten i motljuset. Precis som på Öland fanns varianten kal backglim Silene nutans var. infracta. En bockrot Pimpinella saxifraga ådrog sig vår uppmärksamhet. Den var kraftigt hårig, blad och stjälk var gråblåa till färgen. Med guidens tillstånd tog vi upp växten. Minsann, den mörka roten blånade kraftigt när vi snittade den. Det var sammetsbockrot P. saxifraga ssp. nigra som vi funnit. Mari ringde på sin mobil och 65

14 fick bekräftat att underarten inte tidigare var noterad i Estland. Låsbräken Botrychium lunaria växte rikligt på samma lokal. Flugblomster hade som sällskap mjölon Arctostaphylos uva-ursi, en något udda konstellation kan tyckas. Vi fick tillfälle att studera bergjohannesört Hypericum montanum. Ledstyckena satt långt isär och på foderbladen fanns svarta, skaftade glandler. Nu borde vi kunna återfinna arten på Öland. Gruppen gick nerför klinten mot ett kalkkärr med källor som sprang fram. Fjälltätört Pinguicula alpina var överblommad och luktsporre Gymnadenia odoratissima hade ännu ej gått i blom. Däremot blommade kärrlilja Tofieldia calyculata fint. Miljön påminde mycket om de källkärr som vi tidigare sett på Gotland. En vacker orkidé drog till sig våra blickar. Det var Dactylorhiza russowii, mycket elegant med Dactylorhiza russowii i Viidumäe källkärr 66 mörka ganska stora blommor, glest blomax samt smala och fläckade blad. Närmast liknade den sumpnycklar D. traunsteineri. Vaxnycklar D. incarnata var. ochroleuca blommade vackert i de blötaste partierna av kärret. Mitt på stigen växte ett exemplar av gulyxne Liparis loeselii som blev vederbörligen fotograferat. Via en spångad led kom vi över i ytterligare ett kärr där den för Saremaa endemiska arten Rhinanthus osiliensis växte. Skallrorna hade ännu inte börjat blomma, det sker inte förrän i augusti, men vi såg de glandelhåriga stjälkarna och bladen samt fjolårsståndare. På samma lokal växte strån av trubbtåg Juncus subnodulosus med tydliga septeringar. Efter lunch for vi österut till den sandiga bukten mellan Salme och Nasva. Tallskogen var ljuvlig och sanden tydligen kalkrik vilket både tofsäxing och massor av doftande sandnejlikor skvallrade om. Både underarterna av sandnejlika (ssp. arenarius och ssp. borussicus) är noterade i området. En gulblommig växt precis i vägkanten var huvudattraktionen nämligen Alyssum montanum ssp. gmelinii. Tallskogen var full med ryl Chimaphila umbellata, grönpyrola Pyrola chlorantha och purpurknipprot. Även två arter jordstjärnor hittas; dvärgjordstjärna Geastrum schmidelii och liten jordstjärna G. minimum. Längs denna kuststräcka skulle man vilja gå en hel dag men tiden medgav inte detta. Väster Kuressare gjorde vi ett kort stopp för att se ett par individer av vildpäron Pyrus pyraster. De små träden hade runda blad på långa skaft, rikligt med tornar och frukten skulle bli liten och rund. Sedan fortsatte vi färden åt nordväst och ut på en halvö norr om Kihelkonna. Vi gjorde ett kort stopp för att gå in i en tallskog där rödsyssla Cephalanthera rubra blommade som allra vackrast. Även nästrot Neottia nidus-avis

15 Exkursionsdeltagarna studerar öselskallra Rhinanthus osiliensis såg vi på lokalen. Bussen körde allra längst ut på halvön. Kusten bestod av klapper där strandkål, blåeld Echium vulgare och vejde Isatis tinctoria prydde stranden. Man skulle kunna tro att man befann sig på norra Öland. I ett fuktigt parti nära stranden växte ånyo baltnycklar. Det var en kraftig orkidé med breda, spetsiga, gulgröna blad som hade stora och lite rektangulära fläckar. Blomaxet var tätt, blomfärgen något blek och nedre läppen treflikad. Den här gången kände vi oss helt övertygade om artbestämningen. Östersjötåg Juncus balticus växte i bestånd, konstigt att den inte hittat till Öland. I mängd växte också kärrknipprot Epipactis palustris som precis slagit ut sina elegant färgade blommor. På klapperstranden växte ekorrkorn Hordeum jubatum. I fuktängen häckade sydlig kärrsnäppa. Sista stoppet för dagen var en alvarmark precis vid landsvägen. Tyvärr hade man för ett antal år sedan plöjt marken för att kunna plantera träd. Detta försök misslyckades förstås men marken bar ännu spår efter denna förstörelse. Stenmalört Artemisia rupestris växte i mängd liksom fältmalört A. campestris. Blommade fint gjorde vit fetknopp Sedum album och färgmåra Asperula tinctoria. Fjolårsståndare av grådraba Draba incana hittades. Men för en ölänning kändes inte detta som ett riktigt alvar. En ögontröst utlöste en del diskussion, den liknade vätögontröst Euphrasia stricta var. gotlandica. Mari ringer ytterligare ett mobilsamtal, inte heller denna art fanns tidigare noterad i Estland. Växten var rödbrun till färgen, ogrenad och bladen var uppåtriktade. Teckningen i Den nya nordiska floran stämde exakt på vårt exemplar och växtplatsen var rätt. Efter en fullspäckad dag var det dags att framåt kvällen slåss med myggen. 67

16 Lördagen 1 juli Tyvärr måste vi lämna det ljuvliga Saremaa och återvända hemåt. När vi nådde fastlandet mötte oss ånyo guiden Tõnu Ploompuu. Landskapet vi åkte igenom höll på att växa igen. Både lövängar och alvarskogar i landet skulle behöva hävdas på ett helt annat sätt än som sker idag för att den rika och unika floran ska kunna bevaras. Detta är nog den största utmaningen för naturvården i Estland. Vi åkte över små kullar som var rester av korallöar och bestod av silurkalksten. Stora delar av Estland har annars, precis som Öland, kalksten från ordovicium. Nordost om Valgu gjorde vi ett kort stopp för att se buskbjörk Betula humilis. Den kan bli ca två meter hög, växer på kalkrik, fuktig mark och liknade inte alls andra Baltnycklar Dactylorhiza majalis ssp. baltica 68 Krutbrännaren 2 (15) 2006 björkarter. Ett lite stycke längre fram på vägen gick vi in i en alvarskog med insprängda områden av mer öppen kalkmark och en del kärr. Drakblomma Dracocephalum ruyschiana var rikligt förekommande med sina vackert blåfärgade och stora blommor. På lokalen kunde man på våren/försommaren hitta både krutbrännare Neotinea ustulata och Sankt Pers nycklar Orchis mascula. Icke blommande pontisk spindelört Thesium ebracteatum skulle man lätt kunnat förbigå. Blommorna ska vara 5-taliga, vanlig spindelört T. alpinum har 4-taliga. Blommorna på pontisk spindelört saknar dessutom förblad och frukten skiljer sig också något. Bladen var smala och något grågröna. Axveronika Veronica spicata blommade fint men blodtopp var fortfarande i knopp. Beståndsbildande var bitvis lundstarr. Långbladig spåtistel Carlina vulgaris ssp. stricta passade bra in i miljön. Vi kom ut i ett kärr där klubbstarr och strävstarr var rikligt förekommande. Det vi skulle se framförallt var en underart av fjällskära Sassurea alpina ssp. esthonica, som namnet antyder endemisk för Estland. Fjällskäran var i knopp. De ljust syrenfärgade ängsnycklar Dactylorhiza incarnata var. incarnata, som Åke Lundqvist kallade f. lilacina och som finns på norra Öland, växte också rikligt i kärret. Ängsmyskgräs Hierochloë odorata ssp. odorata gjorde skäl för sitt artepitet. Efter lunch med bl.a. brödsoppa till efterrätt var det dags för det sista stoppet, en stor alvarskog väster om Rapla. Skogen brann för några år sedan vilket gynnat floran. Den pontiska spindelörten hade under lunchen hunnit att både blomma och gå i frukt. Det vi främst skulle se var klippbräcka Saxifraga abscendens som förstås var överblommad. Den liknade en storvuxen grusbräcka S. tridactylites men hade fler stjälk-

17 blad och kortare kapselskaft. Hos oss är den framförallt en fjällväxt. Vi såg bladrosetter av klippbräcka som skulle blomma nästa år. Rött oxbär Cotoneaster scandinavicus såg ut som på Öland dvs. växte krypande längs kalkstenen. En nybeskriven art av Cotoneaster fanns också i området, arbetsnamnet var C. esthonicus. Blomprakten var enastående med drakblomma, färgmåra, blodnäva Geranium sanguineum, brudbröd Filipendula vulgaris, backklöver Trifolium montanum och överblommad nipsippa. På några små områden fanns det t o m karst. I denna skog skulle vi velat gå i timmar. Tyvärr väntade inte färjan i Tallinn varför vi var tvungna att återvända till civilisationen. Vid färjelägret skildes deltagarna åt, några skulle stanna ett par dagar extra. Samtliga deltagare var imponerade av alla spännande miljöer och rara växter som vi fått se. Leif såg dessutom till att vi fick uppleva estnisk matkultur där vi knappt kunde uttala namnet på en enda maträtt. Men vad gjorde väl det, efter en dag i fält lät vi oss väl smaka av räimevorm, kohupiim och mulgipuuder. Vi åkte runt hela Estland och fick se mer än vi kunnat föreställa oss, dagarna var fullspäckade av intryck. Föreberedelserna för resan måste ha tagit mycket tid och kraft i anspråk. Vi alla som fick glädjen att delta är ett stort tack skyldiga till våra estniska guider, vår busschaufför som tog oss till de mest otillgängliga lokaler men framförallt till Leif. Krutbrännaren 2 (15) 2006 Referenser: Andersson, L., Martverk, R., Külvik, M., Paolo, A., Varblane, A Woodland Key Habitat Inventory in Estonia Kukk, T. & Kull, T Eesti taimede levikuatlas (Atlas of the Estonian Flora) Leht, M. m.fl Eesti taimede määraja Mossberg, B. & Stenberg, L Den nya nordiska floran Sterner, R Ölands kärlväxtflora. Andra reviderade upplagan En stunds kontemplation vid Liiva järnvägsstation, Tallinn 69

18 Nya Åtgärdsprogram av Helena Lager Åtgärdsprogram tas fram för arter som är så hotade att vanliga skyddsmetoder inte anses vara tillräckliga. Det betyder att de skyddsformer naturvården vanligen jobbar med, t ex naturreservat och EU:s miljöersättningar, inte räcker för att säkra artens överlevnad. Ett åtgärdsprogram är ett vägledande dokument som tas fram av länsstyrelserna och fastställs av Naturvårdsverket. Ett åtgärdsprogram gäller oftast under 5 år vartefter det omprövas. Har man inte uppnått de mål som ställs upp i programmet förnyas det. ArtDatabanken har haft uppdraget att sålla fram de ca 400 hotade arter som ska ingå i totalt 210 åtgärdsprogram. Det innebär att vissa program berör en enda art medan andra berör flera arter eller en hel biotop. Slöjröksvamp Slöjröksvamp, Lycoperdon mammiforme, har fått ett åtgärdsprogram. Programmet är skrivet av Mikael Jeppson och gäller Kostnaden för genomförandet av programmet beräknas till kr. Nedanstående text kommer till stor del från åtgärdsprogrammet. Beskrivning Slöjröksvampen, Lycoperdon mammiforme, är en sällsynt röksvamp som är känd från ett 90-tal lokaler i Sverige. Det är en medelstor, päronformad till rundad röksvamp (2 5 cm i diameter, 2 5 cm hög). Som ung är den vit, ofta med en svagt laxrosa ton. Efterhand som den mognar spricker svampens yttre skikt upp i vita flockar eller slöjor som kraftigt skiljer sig i färgen mot det med tiden gråbruna mörkbruna inre skiktet. Samtidigt öppnar sig en liten por i toppen av fruktkroppen där den mogna, pulverformade spormassan kan puffa ut. Efterhand som svampen åldras faller de vita flockarna av och saknas till slut helt. Sporerna hos slöjröksvampen är runda, 4-5 ¼m i diameter och tydligt taggiga (fig.1c). I ett mikroskopiskt preparat av den mogna spormassan syns förutom sporer också rikligt med tunna (3-6 ¼m), långsträckta, gulbruna trådar (s.k. kapillitium, fig.1b). Dessa trådar är tunnväggiga (<1 ¼m) och dess väggar är försedda med spridda, små porer. I äldre stadier blir slöjröksvampen mycket lik lundröksvamp, Lycoperdon atropurpureum (sällsynt), och mjuk röksvamp, Lycoperdon molle (allmän). Båda dessa arter förekommer dessutom i samma miljöer som slöjröksvamp. Artbestämning får då ske med mikroskopets hjälp. Lundröksvampen har sporer med kraftigare taggar och kapillitietrådar med tjockare väggar. Sporerna hos den mjuka röksvampen liknar dem hos slöjröksvampen men har glesare taggar. Kapillitiet är likartat. Bestämningsnycklar och detaljerade beskrivningar av slöjröksvamp och andra arter i släktet Lycoperdon finns i Jeppson (1984) och Pegler & al. (1995). Välliknande foton av slöjröksvamp finns i Nitare (2000), Vesterholt (2004) och Phillips & Jacobsson (1982). 70

19 Figur 1. Slöjröksvamp (Lycoperdon mammiforme). a. mogen fruktkropp b. kapillitietrådar c. sporer. Skalstreck motsvarar 10 mm resp. 10 ¼m. Teckning M. Jeppson (efter Jeppson 1984). Utbredning Slöjröksvampen hitar man i varma lägen i hassellundar och ädellövskogar och i angränsande, mera öppna miljöer. Arten gynnas troligen av en kombination av solexponering och skugga som borgar för ett varmt mikroklimat med en viss fuktighet. Alla kända lokaler är belägna i kalkområden och påfallande många fynd är gjorda i anslutning till större vattenytor. Arten förekommer i landets sydliga delar och en dryg tredjedel av lokalerna (ca 35) finns på Öland. I Skandinavien i övrigt finns ett fåtal fynd i södra Norge, ca 15 fynd i Danmark och ett ännu obekräftat fynd i södra Finland. På den europeiska kontinenten har arten ett sammanhängande utbredningsområde i den nemorala lövskogsvegetationen i centraleuropa men avtar mot söder och öster. 71

20 72 Krutbrännaren 2 (15) 2006 Den svenska populationen av slöjröksvamp beräknas av ArtDatabanken utgöra ca 15 % av artens världspopulation. Slöjröksvampen är klassad som sårbar (VU) i den svenska rödlistan Minskning och hot Under de senaste 20 åren har den svenska populationen av slöjröksvamp minskat med mellan 5 och 10 %. Anledningen är i första hand att öppna och varma ädellövskogsmiljöer vuxit igen till följd av utebliven hävd. Majoriteten av slöjröksvampens lokaler har under en lång tid varit bevuxna med ädla lövträd och hassel men har också en lång historik av mänsklig påverkan i form av lövängsbruk och bete. Slöjröksvampen är en signalart för sådana habitat vilka dessutom ofta hyser ett förhållandevis stort antal andra hotade organismer, inte minst svampar. Ädellövskogar, hassellundar och trädbärande fodermarker kan betecknas som slöjröksvampens huvudhabitat i Sverige. Slutavverkningar och omföring av lövskog till barrskog är andra exempel på hotfaktorer mot slöjröksvampen. Föreslagna åtgärder: Samtliga hittills kända lokaler för slöjröksvamp bör återbesökas och bedömas utifrån artens habitatkrav. På detta sätt kan man fastställa slöjröksvampens status och se behov av åtgärder. Även potentiella lokaler bör inventeras. På Öland bör man göra noggranna populationsdynamiska studier kombinerat med undersökningar av skogens kontinuitet, markanvändning m.m. så att man får en bättre bild av artens habitatkrav. Där slöjröksvamp förekommer i skyddade områden bör skötselplaner m.m. revideras och anpassas så att artens habitatkrav tillgodoses. Förekommer arten på lokaler utan skydd bör markägare informeras och området bör säkerställas. Ädellövskogsmiljöer och mosaikmarker har ett allmänt högt skyddsvärde som habitat för ett flertal rödlistade organismer. I områden där slöjröksvamp har rikliga förekomster bör försök med habitatrestaurering bedrivas. Noggranna populationsstudier genomförs som uppföljning i dessa områden. Markägare och nyttjanderättsinnehavare bör informeras om förekomster av slöjröksvamp. I åtgärdsprogrammet föreslås att ett översiktligt informationsblad om slöjröksvamp utarbetas. Mål Vision: På lång sikt ska slöjröksvampen har uppnått gynnsam bevarandestatus, vilket innebär en svensk population av minst individer och att en eventuell minskning är mindre än 15 % under en 20-årsperiod. Genom att potentiella habitat har restaurerats har slöjröksvamp möjlighet att öka sin population och sina förekomster i hela sitt utbredningsområde.

21 På kort sikt (senast 2010): Hotet om habitatförsämring ska vara avvärjt för minst hälften av de kända lokalerna. Kunskapen om artens ekologi och populationsbiologi skall ha ökat. Ett led i detta är utvärdering av restaureringsförsök av tidigare mosaikmarker på Öland utifrån populationsstudier av slöjröksvamp. Kunskaperna om artens utbredning och status skall ha ökats genom de inventeringar som föreslås inom åtgärdsprogrammet. På lång sikt (senast 2020): En gynnsam bevarandestatus för slöjröksvamp skall ha uppnåtts Områdesföreskrifter och bevarandeplaner för naturreservat och Natura områden i de områden arten förekommer tar hänsyn till slöjröksvampens behov. Markägare har fått information om förekomster på sina marker. Resultaten från försök med habitatrestaurering utnyttjas i arbetet med att öka mängden potentiella habitat för slöjröksvamp. Andra arter som gynnas av åtgärdsprogrammet Slöjröksvampen är knuten till ädellövskogsmiljöer och mosaikmarker på kalkgrund i värmegynnade lägen. Många andra rödlistade arter (inte minst svamparter), som ofta lever i Sverige i utkanten av sina utbredningsområden, förekommer i dessa miljöer. En livskraftig förekomst av slöjröksvamp gynnar alltså ett stort antal andra arter. Svamparter som gynnas finns bl a inom grupperna spindlingar, trådskivlingar, soppar och tryfflar. Vit stjälkröksvamp Vit stjälkröksvamp, Tulostoma niveum, har också fått ett åtgärdsprogram. Även detta program är skrivet av Mikael Jeppson men gäller Kostnaden för genomförandet av programmet beräknas till kr. Nedanstående text kommer till stor del från åtgärdsprogrammet. Beskrivning Vit stjälkröksvamp är en liten, nästan vit röksvamp, med en 3 7 mm stor, rundad till utdraget lökformad sporboll (= endoperidium) i vilken sporerna utvecklas och mognar. Sporbollen befinner sig uppe på en tunn, vit till ljust träfärgad stjälk som är ca 0,5 2 cm hög och 0,5 2 mm tjock. I toppen av sporbollen finns vid mognaden en rund, något utdragen por (0,5-1,0 mm i diameter). Området kring poren är av samma bleka färg som sporbollen i övrigt. Utförliga beskrivningar av arten finns i Kers (1978) och Pegler m.fl. (1995). Vit stjälkröksvamp kan lätt förväxlas med den vanligare stjälkröksvampen, Tulostoma 73

22 Vit stjälkröksvamp, Tulostoma niveum A: Fruktkropp B: Capillitium C: Sporer D: Oxalatkristaller. Teckning: Mikael Jeppson brumale. Denna bildar dock oftast något större fruktkroppar, har en brunaktig ringzon kring sporbollens mynningspor och visar i mikroskopet mycket kraftigt ansvällda septa i sitt capillitium. Sporerna hos T. brumale har en något svagare ornamentering. Även hos T. brumale finner man små kristaller på capillitiehyferna. Dessa är dock i allmänhet mera oregelbundet formade än hos T. niveum. T. brumale förekommer främst i mossmattor på kalkhaltig sand längs våra kuster, i den skånska och öländska sandstäppsvegetationen men då och då också bland mossa på berghällar eller block av kalksten. På de senare habitattyperna kan arterna förväxlas då de är ganska lika i sina morfologiska karaktärer. Ytterligare en snarlik art, T. squamosum, fjällig stjälkröksvamp, har påträffats på några av den vita stjälkröksvampens fyndlokaler. Denna skiljer sig dock genom sina något större och kraftigare fruktkroppar, en mörkt brun, mer eller mindre fjällig stjälk och kraftigt taggiga sporer. I sandstäppsvegetation och längs sandstränder i södra Sverige finns ytterligare arter, t. ex grå stjälkröksvamp, Tulostoma kotlabae, som i unga utvecklingsstadier också är vit. De svenska arterna i släktet Tulostoma har karterats av Nitare (1988). 74