Futhark. International Journal of Runic Studies. Main editors James E. Knirk and Henrik Williams. Assistant editor Marco Bianchi

Transkript

1 Futhark International Journal of Runic Studies Main editors James E. Knirk and Henrik Williams Assistant editor Marco Bianchi Vol

2 Published with financial support from the Nordic Publications Committee for Humanist and Social Sciences Periodicals (NOP-HS) Contributing authors 2017 This work is licensed under a Creative Commons Attribution 4.0 International License (CC BY 4.0) All articles are available free of charge at A printed version of the issue can be ordered through Editorial advisory board: Michael P. Barnes (University College London), Klaus Düwel (University of Göttingen), Lena Peterson (Uppsala University), Marie Stoklund (National Museum, Copenhagen) Typeset with Linux Libertine by Marco Bianchi University of Oslo Uppsala University ISSN

3 Contents Foreword Bernard Mees. The Hogganvik Inscription and Early Nordic Memorialisation... 7 Wolfgang Beck. Die Runeninschrift auf der Gürtelschnalle von Pforzen als Zeugnis der germanischen Heldensage? Luzius Thöny. The Chronology of Final Devoicing and the Change of *z to ʀ in Proto-Norse Helmer Gustavson. Två runristade kopparamuletter från Solberga, Köpingsvik (Öl Fv1976;96A och Öl Fv1976;96B) Elena A. Melʹnikova. A New Runic Inscription from Hagia Sophia Cathedral in Istanbul Jana Krüger and Vivian Busch. The Metrical Characteristics of Maeshowe Runic Inscription No Short notices Juliana Roost. An Inscribed Fibula from Basel-Kleinhüningen? Charlotte Boje Andersen and Lisbeth M. Imer. Ydby-stenen (DR 149) genfundet Jan Owe. Åsa, en mö i Skänninge (Ög 239) Magnus Källström. Till tolkningen av runorna på ett dryckeskärl från Lund (DR EM85;474A) Per Stille. Johan Bures runtavla och dess titel Reviews Martin Findell. Runes. Reviewed by Mindy MacLeod Heikki Oja. Riimut: Viestejä viikingeiltä. Reviewed by Kendra Willson Wolfgang Krause. Schriften zur Runologie und Sprachwissenschaft. Reviewed by Martin Hannes Graf Klaus Düwel. Runica minora: Ausgewählte kleine Schriften zur Runenkunde. Reviewed by Patrik Larsson Irene García Losquiño. The Early Runic Inscriptions: Their Western Features. Reviewed by Martin Hannes Graf Lisbeth M. Imer and (photo) Roberto Fortuna. Danmarks runesten: En fortelling. Reviewed by Anne-Sofie Gräslund

4 Florian Busch. Runenschrift in der Black-Metal-Szene: Skripturale Praktiken aus soziolinguistischer Perspektive. Reviewed by Martin Findell Contributors

5 Johan Bures runtavla och dess titel Per Stille (Linnæus University) Under en stor del av 1599 var Johan Bure (Johannes Bureus) sysselsatt med att förfärdiga ett kopparstick som sammanfattade det viktigaste av vad han då kände till om runor. Ofta omnämns detta stick som Bures run tavla, men om den verkliga titeln (se fig. 1) har det rått osäker het. Så återges den exempelvis hos Elisabeth Svärdström (1936, 11) som Runa känslones lärespån och hos Håkan Håkansson (2014, 536) som Runa kenslones lerespan, vilket för övrigt är den version man finner i Kung liga biblio tekets kata log Libris. Man vågar nog anta att de flesta åter givande av titeln inte byg ger på egen direkt läsning av runtavlan. Här ska den verk liga titeln pre sen teras och en del av omständigheterna kring runtavlan. En av anledningarna till att Bure utarbetade sin runtavla bör ha varit att han velat sprida kunskapen om runor och att detta kopparstick skulle kunna fungera som ett läromedel. Nu var det nog inte så enkelt som att bara göra ett stick och sedan börja undervisa. Det behövdes officiell tillåt else, stöd och ersättning. Runtavlan måste kunna väcka intresse hos de makt havande. Detta förklarar en del av runtavlans utseende. Den är vackert och smak fullt utformad, mer än vad som behövs ur ett rent praktiskt perspektiv, något som gör att den omedelbart fångar ögat. Det förklarar också varför det elegantaste partiet längst ned är en stor och underdånig hyllning till riks före ståndaren hertig Karl och hertigarna Johan och Gustav Adolf. Tavlan är utformad som ett lärdomens tempel där man stiger in mellan ett par pelare prydda med Sveriges alla landskaps vapen, och denna hyllning har alltså en central placering. Ytterligare ett parti, det översta i mitten, ägnas åt att ge en bild av Sverige som folkens urhem utifrån runornas spridning. Bure lyckades i sitt före havande. Hertig Karl tog intryck och insåg att Bure kunde vara en god hjälp i att propa gera för Sverige. Bure fick senare också ett ovanligt stort under stöd för sin runtavla, 188 tunnor säd och 24 daler (Klemming 1883, 15). Stille, Per. Johan Bures runtavla och dess titel. Futhark: International Journal of Runic Studies 7 (2016, publ. 2017): Per Stille. This is an open-access article distributed under the terms of the CC BY 4.0 International License and available free of charge at

6 150 Short Notices Fig. 1. Titeln på Johan Bures runtavla De existerande exemplaren (se Svärdström 1936, 11) visar att run tavlan trycktes i två versioner. Den senare versionen skiljer sig på så sätt att Bure i tavlans mittparti, där han redovisar olika runformer, har lagt till flera sådana. Ytterligare tillägg är Malsta stenens och Forsa ringens inskrifter som han lärt känna under sin norr ländska resa För att för stå när den senare versionen kom till och hur många exemplar som egent ligen trycktes kan man gå till Bures egna anteckningar (citerat från Klem ming 1883). Det första trycket kan hänföras till 1600; den 5 april lycktades wårt Runa tryck medh storan leek (s. 16). Troligen var det ett relativt litet antal exemplar som trycktes eftersom Bure måste bekosta allt själv. Årtalet 1599 som möter på runtavlan får ses som en datering av själva koppar sticket och har inte med tryckningen att göra. Andra tryck ningen skedde 1602; den 30 november trychte wij 10 Exemplar af mijn Rune tafla daghen för än försten gaf Normalm wapnen (s. 26). Tredje tryckningen skedde 1604; omkring den 20 augusti: köpte Försten för 12 ½ daler tryckte kopar taflor på papeer 181 stykke 17 större halfmark stykket 164 för 2 öre styket der af befalte Konungen lefrere Hertig Göstaf 16 st. och fröken Maria Elisabet 14 st. 21 behölt han sielf 130 skulle iagh hafva i förwaring de lågo sedhan hoos Andream Bureum och finnas få quarra (s. 34). Tre tryckningar omnämns alltså, den första Rimligtvis syftar notisen från 1604 på den senare versionen, eftersom det sedan aldrig talas om någon mer tryckning. Troligen skedde tryckningen i nära samman hang med det omtalade köpet. Det är inte alldeles lätt att säkert fast ställa om tryck ningen 1602 var av den första eller andra versionen. Det är rim ligt att tänka sig att den första tryckningen var gjord i ett ganska begränsat antal, vilket borde innebära att det totala antalet exemplar av run tavlan inte var särskilt många fler än drygt 200. Tyvärr måste man säga att runtavlan inte kom att betyda så mycket som den kunde ha gjort. Kanske var den alldeles för besvärlig att förstå utan Bures egen instruktion. Däremot kan man bli något fundersam över de ganska kate goriska uttalanden som senare granskare gjort utan att rimligtvis ha sett närmare på runtavlan. En av dessa granskare, möj ligen typisk och betydelse full för synen på Bure, är Henrik Schück. I flera arbe ten hävdar han åsikten att runtavlan bara innehåller ett enkelt åter givande av Futhark 7 (2016)

7 Johan Bures runtavla och dess titel 151 Fig. 2. Specimen harmoniae runicae på runtavlan Futhark 7 (2016)

8 152 Short Notices runor. Så skriver han (Schück och Warburg 1927, 227): Men olyckan var, att han aldrig fullt kunde befria sig från sin kabba listiska utgångs punkt. Runorna fort foro att för honom vara en mystisk, hem lig hets full skrift, han såg dem aldrig med den nyktert prövande veten skaps mannens blick, och hans flesta runologiska skrifter äga därför för vår tid huvud sakligen kuriosi tetens intresse. Bäst är otvivel aktigen hans första ar bete, den 1599 utstuckna runtavlan, som inskränker sig till enkla avbild ningar av typerna; sämst hans lärda dikt samling Runa redux, som rör sig med en nu mera obegrip lig mystik. För att ytterligare förstå den negativa synen på Bure kan man ta del av Matthew Norris (2016, 22 63) klar görande dis kussion kring en senare tids förståelse av den tidiga antikvariska forsk ningen. En följd av att man inte sett närmare på runtavlan är som ovan nämnts att man förblivit osäker om hur titeln i runor ska utläsas. I litteraturen och i biblioteks kataloger kan man som påpekats ovan finna flera varianter, dock alla oriktiga. Bure ger emellertid en klar anvisning om hur titeln ska läsas i det avsnitt som finns längst ned till höger på runtavlan under rubriken Speci men harmoniae runicae (fig. 2). Där uppvisar han sin egen konstruerade runrad i ett antal stilar och som han kallar anpassad till latinsk stil. Men det är mer och något annat än enbart detta. Det är en run rad som utökats med ett antal tecken som Bure ansett vara behöv liga för att uttrycka sitt samtida svenska språk. Man skulle också kunna säga att det är Bures fone matiska analys av svenskan. Som sådan är den självfallet värd en betydligt mer ingående studie än vad som här kan presenteras och mycket finns också redovisat hos Hjalmar Lindroth ( ). Ska man läsa Bures runtexter på tavlan, och sådana finns åtskilliga, är det nöd vändigt att ta del av ovan nämnda parti. Här ska bara nämnas att Bure skapar särskilda tecken för j, v och å, likaså att han finner det nöd vändigt att skapa nya tecken för de ljud som han skriver eller benämner Ch, Dh, Gh, Th, L gutturalis, N gutturalis, Gi och Ki. För att förstå runtexten i titeln måste man se att Bure skiljer mellan K och Ki, respektive mellan A och Å genom att använda den grafiska skillnaden mellan rak och rundad kvist. På en del ställen i run tavlan kan denna skillnad vara svår att urskilja då runorna är små och trycket inte alltid det bästa. Titeln är dock i originalet helt tydlig och denna bör alltså utifrån Bures intentioner återges med runakiänslånäs läräspån. Bibliografi Håkansson, Håkan Vid tidens ände: Om stormaktstidens vidunderliga drömvärld och en profet vid dess yttersta rand. Göteborg. Futhark 7 (2016)

9 Johan Bures runtavla och dess titel 153 Klemming, Gustav E Anteckningar af Johannes Thomæ Agrivillensis Bureus. Samlaren 4 (1883): 12 43, (Fortsättning i 1885: Samlaren 5 (1884): 5 26.) Lindroth, Hjalmar J. Th. Bureus, den svenska grammatikens fader. Svenska fornskrift-sällskapet, Samlingar, ser. 1: Svenska skrifter, 42. Lund. Norris, Matthew A Pilgrimage to the Past: Johannes Bureus and the Rise of Swed ish Antiquarian Scholarship, Ugglan, Minervaserien, 19. Lund. (Diss. Lunds universitet, 2016.) Schück, Henrik, och Karl Warburg Illustrerad svensk litteraturhistoria, del 2: Reformationstiden och stormaktstiden. 3. uppl., utg. Henrik Schück. Stock holm. Svärdström, Elisabeth Johannes Bureusʼ arbeten om svenska runinskrifter. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, Handlingar, Stockholm. Futhark 7 (2016)

10