När sock na va kommun. Hänt i Jäla under ett sekel

Transkript

1 När sock na va kommun Hänt i Jäla under ett sekel

2 Förord. Den här berättelsen om vad som hänt i Jäla, under framförallt 1900-talet, bygger på studiecirkeln När sockna va kommun med diskussionsunderlag från Västergötlands Hembygdsförbund. Den genomfördes i två omgångar, hösten 2004 och vinter-vår Att cirkelträffarna skulle leda fram till någon form av minnesanteckningar var nog alla överens om. Men först några ord om hembygdsföreningen som arrangerat det hela. Jäla hembygdsförening startade 1987 och kan alltså fira tjugo år Vid tioårsjubiléet 1997 gjordes en sammanställning av de första åren och denna finns tillgänglig i bygdegårdens arkiv. Verksamheten har alltid varit omfattande men som höjdpunkter kan väl nämnas torp- och boendeinventering, filmen om Jäla by, hembygdsdagar den största , arrangerande av riksmarschen under flera år, en mängd tipspromenader och sockenvandringar samt insatser för bättre vägar, natur- och kulturvård mm. Detta resulterade i att föreningen 1999 belönades med Västergötlands Hembygdsförbunds då nyinstiftade pris Årets Hembygdsförening vid årsmötet i Tranemo. Föreningen har sedan fortsatt i samma aktiva anda. Den utan tvekan största in-satsen var ändå ombyggnaden och moderniseringen av bygdegården. Den genomfördes med återinvigning den 14 mars Moderniseringen var också nödvändig för att motsvara dagens krav på en gemensam samlingslokal för bygden. Bra bidrag från kommunen och en helhjärtad insats med frivilligt arbete gjorde detta möjligt. Maria Wardin efterträdde Erland Eriksson som ordförande Hon hade då varit med från starten som v.ordförande. Nuvarande ordföranden Kenth Karlsson tog över efter Maria vid årsmötet 2005 då hon lämnade styrelsen efter 18 år. Detta som en kort bakgrund till sammanfattningen om vad som tilldragit sig i Jäla i slutet av 1800-talet och under 1900-talets omvälvande år. Naturligtvis hoppas cirkelledaren att Jälaborna och kanske någon mer skall finna den värd att ta del av. Och kanske till och med dra på smilbandet åt, någon gång ibland. Erland Eriksson cirkelledare.

3 När sockna va kommun. Socknen som kommun är inte så gammal som man kanske kan tro. De kommuner vi har idag bygger på lagen från 1862 då Sverige indelades i ca landskommuner. Dessa nya kommuner överensstämde i stort sett med de gamla kyrksocknarna. Sedan fanns ju naturligtvis städerna. På landsbygden hade tidigare kyrkan skött det mesta av den gemensamma verksamheten, såsom fattighjälp, skola mm. Nu fick de nya kommunerna ansvar för en stor del av detta. Dock inte för skolan som under många år ytterligare skulle ligga under kyrkligt ansvar. Högsta beslutande organ var kommunalstämman där alla röstberättigade kunde vara med och besluta. Men eftersom förmögenhet och inkomst graderade vilka som överhuvudtaget hade rösträtt så var det många som stod utanför den möjligheten. Det kan därför vara intressant att lite studera hur rösträtten så småningom kom att bli allmän. Även om det var en seg historia. Kamp för rösträtt. På 1860-talet hade bara cirka fem procent av befolkningen rösträtt. Och den gällde endast män! Kraven var dessutom att de hade minst 800 kronor i års-inkomst, eller fastighet taxerad till tusen kronor, samt ha betalt skatt ett visst antal år. Cirka 20 procent av männen hade därmed rösträtt. Det var godsägare, en del välbeställda bönder, ämbets- och tjänstemän samt företagare. Kvinnorna hade kommunal rösträtt, men bara om de uppfyllde kraven på inkomst och förmögenhet. Det var det få som gjorde. Dessa kvinnor kunde alltså rösta kommunalt, men var inte valbara själva! Efterhand uppnådde allt fler de krav som ställdes. I varje fall inkomstmässigt. Det var främst industriarbetare men de föll ändå ofta bort för att de inte betalat skatterna fullt ut tidigare. Kravet hade på 1890-talet sänkts till 450 kronor i årsinkomst för rösträtt i kommunala ärenden. Den som då tjänade 450 kronor fick en röst. Tjänade man mer ökade röstetalet upp till femtusen för den rikaste brukspatronen eller godsägaren! De flesta länder i Europa hade då kommit längre än Sverige. Det var bara i Italien, Rumänien och Ungern som antalet röstberättigade var lägre. I Norge infördes allmän rösträtt redan Både liberala och arbetarrörelsens organisationer förde fram krav på allmän och lika rösträtt bland annat genom motioner i riksdagen. Men motståndet var segt och kom främst från bönderna i riksdagen och från en konservativ grupp på högerkanten. 1

4 Till slut insåg även dessa att något måste göras och föreslog en rad ordnings-streck eller villkor för att få rösta. Detta skulle ge lite fler möjlighet att rösta. Kvinnor var fortfarande uteslutna. I stället skulle gifta män få två röster! Ungkarlar skulle få två röster när de fyllt fyrtio år för att en äldre man besitter större erfarenhet, omdömesförmåga och självständighet än en yngre som justitieminister Hjalmar Hammarsköld förklarade saken! Förslaget förkastades både av arbetarledaren Hjalmar Branting som kunglig skrivbordsprodukt och av liberalen Nils Edén som talade om missfoster. Nu följde en period av demonstrationer och kampanjer för rösträtten som ledde till både sammanstötning med polis och militäringripanden. Den 15 maj 1902 gick över etthundratjugotusen arbetare i strejk. I riksdagen pågick hela tiden debatten med förslag och motförslag och splittringen var total. Efter strejken fick de flesta sparken eller tvingades skriva på en försäkran att aldrig mer verka fackligt eller politiskt. Flertalet vägrade och en ny våg av utvandringar till Amerika satte igång. I valet 1902 fick både liberalerna och socialdemokraterna framgångar och 1904 lade regeringen fram ett nytt förslag, fortfarande utan rösträtt för kvinnan. Det förkastades av riksdagen fick män allmän rösträtt men det var först 1919 när även kvinnor fick full och lika rösträtt som vi nådde röstlikställighet. Beslutet togs genom en överenskommelse och beslut inför urtima riksdag 1918 och slutfördes genom lagligt beslut vid lagtima riksdagen Fast skall man vara petig så hade ändå inte alla rösträtt! Det räckte att man låg efter med kommunalskatten för att förlora rätt att rösta till kommun och landsting. Var man däremot helt beroende av fattigvård eller befann sig i konkurs fick man inte rösta i något val! Först 1945 månaden efter Nazitysklands kapitulation fick ytterligare svenska medborgare, oavsett sin ekonomiska situation, rösta i allmänna val samma år som FN antog deklarationen om de mänskliga rättigheterna röstade de fattigaste svenskarna för första gången i ett riksdagsval. Rösträtten hade blivit helt allmän! Sockenkommunerna bestod i stort sett fram till då den s.k. storkommunreformen blev genomförd landskommuner blev då 816 storkommuner. Den här ordningen varade dock inte så länge. Redan beslöts att minska antalet kommuner och 1974 var omorganisationen helt genomförd. Denna gång var även städerna införlivade och det gemensamma begreppet kommun infördes. 2

5 Jäla kommun. Vad hände då i en landsbygdskommun som Jäla på 18- och 1900-talet? Om vi först ser på organisationen så har vi nämnt kommunalstämman som det högsta beslutande organet. I stämman hade alla röstberättigade i kommunen rätt att vara med och besluta. Den motsvaras av kommunfullmäktige i dagens kommuner. Skillnaden är att vi idag väljer våra representanter där i allmänna val. I socknar över ett visst invånarantal infördes dock fullmäktige efterhand. Exempelvis i Grolanda. Stämmans beredande och verkställande organ var kommunalnämnden. Dess motsvarighet i dag är kommunstyrelsen. I de gamla protokollen från Jäla kan man dock läsa att begreppet kommunalnämnd kom först i mitten av 1880-talet. Dessförinnan användes kommunalstyrelse. Alltså nästan som i dag. Liksom fullmäktige i dag väljer nämnder och styrelser så valde också dåtidens kommunalstämma sin kommunalnämnd och ev. andra organ som krävdes. Det var dock först långt senare som man valde fattigvårdstyrelse, barnavårdsnämnd, nykterhetsnämnd mm. Den kommunala verksamheten var inte så omfattande och det blev kommunalnämnden som fick verkställa de beslut som stämman eller nämnden själv hade fattat. Det var oftast fattighjälp och fattigvård som var aktuell och penningomsättningen rörde sig om några hundralapper per år under resten av 1800-talet. Det var först en bit in på 1900-talet som budgeten balanserade runt tusenlappen för att 1950 ha kommit upp till kronor. I dag sätter ju partiväsendet sin starka prägel på både kommun- landstings- och riksdagsval. På sockenkommunernas tid var det oftast inte så. Kännedom om personer styrde betydligt mer vilka man valde till olika uppdrag. Deltagandet i kommunalstämmorna var å andra sidan ofta ganska lågt. Förutsatt att det inte var någon särskilt eldfängd fråga som skulle beslutas om. Och att man hade rösträtt där, vilket som vi sett inte alla hade. Ordföranden kommunalpamp, eller? I dagens kommuner är oftast kommunstyrelsens ordförande heltidsarvoderad och kallas kommunalråd. I mindre eller medelstora kommuner, som Falköping, är dessutom ytterligare en eller två heltidsarvoderade för sitt uppdrag, ibland med beteckningen oppositionsråd. Sådana begrepp fanns inte för hundra år sedan. Däremot kunde en stark man nog styra och ställa ganska ordentligt. Kanske mycket mer efter sin egen vilja än vad någon kan i dag. Det berodde nog mycket på vilken människa han var och vilken samhällsklass han tillhörde. För det var alltid en han! 3

6 I Jäla var nog ändå skillnaderna inte så stora. De flesta var bönder med ungefär lika stora gårdar och några s.k. herrgårdar med anställda statare fanns inte. Däremot fanns det över hundratalet torp och backstugor i socknen. De flesta ganska spridda med ett eller kanske två torp under en gård. På större gårdar som Stommen och liknande fanns det dock flera torp. Drängar och pigor var det också ganska gott om, kanske mest på gårdar som komministerbostället St.Västerbo, eller Prästegå rn som den allmänt kallades. Den förste kommunalordföranden var Petter Johansson i Knapagården. Petter Johansson, Knapagården Hans yngste son, Nils Pettersson, blev mejerist i Jäla och flyttade 1926 till Blåsås i Falköping. Petter avlöstes 1880 av skollärare A.J. Lindskog som ordförande. Liksom Petter både i stämma och kommunalstyrelse. Lindskog var den förste läraren i den då nybyggda folkskolan och började Han avled dock hastigt och den 23 juni 1880 valdes Johan Johansson i Knapagården till ny kommunalordförande. Hans dotter Elin gifte sig så småningom med Emil Andersson från Sunnagården och de tog över Knapagården. Från 1885 valdes Gustaf Andreasson i L.Ambjörntorp till ordförande. Hans yngste son, Robert Gustafsson och sonson Yngve Gustafsson, blev också de kommunalmän senare. Nu hade också kommunalstyrelsen bytt namn till kommunalnämnd, ett begrepp som kom att bestå fram till Efter två år var det dags för en ny ordförande, Anders Johansson d.ä. från St.Ambjörntorp. Han skildes från en annan Anders Johansson d.y. från den andra gården i St.Ambjörntorp. Den äldre var född 1831 och den yngre 1836 så ålderskillnaden var ju inte överväldigande, men det var naturligtvis ett praktiskt 4

7 sätt att skilja dom åt. Även Anders J. fick efterföljare genom sin sonson Gunnar Karlsson som blev Jäla kommuns siste kommunalordförande. Från och med nu fungerade kommunalnämnden även som fattigvårdsstyrelse. Redan efter ett år, 1888, bytte man ordförande. Nu blev det Claes Andersson från Ramsberg som tog över fyra år framåt. Hans sondotter, Britta gift Lindberg, blev många år senare gårdsägare efter sin far och farfar. Ordförandeposten växlade ofta under 1800-talet som vi ser. Ytterligare ett par skulle man hinna med innan sekelskiftet. Näste man blev därför 1892 Johannes Johansson Rosendalen, morfar till slaktaren och bonden Gustaf Lundgren som bodde i Rosendalen till 1942 då han och familjen flyttade till Dalum. Den som slutligen axlade ordförandeskapet över sekelskiftet, från 1898 till 1902, blev Efraim Johansson från Hålltorp. Åtta contra tre. Från 1860-talet och fram till 1902 hade man alltså haft åtta olika ordförande i kommunen. Under resterande femtio år skulle denna syssla komma att skötas av tre personer. Den förste av dessa blev Rickard Börjesson Sunnagården. Rickard Börjesson 5

8 Han valdes 1902 och var ordförande till och med Rickard var en mångkunnig och bestämd herre som inte väjde för att säga vad han tyckte om saker och ting. Som en av de första uppgifterna 1903 fick han leda kommunens agerande i den då aktuella järnvägsfrågan, liksom också de olika vägbyggnadsfrågor som var på tapeten. Men mer om detta senare. Den 17 december 1918 valdes den ordförande som kom att basa för den kommunala verksamheten i Jäla kommun under 25 år, Oscar W. Larsson Hålltorp. Oskar Larsson m. familj Oskar Larsson m. fru 6

9 Vid samma tillfälle valdes en särskild ordförande för kommunalnämnden, handlanden A. E. Nylén. Frågan om särskild ordförande för kommunalnämnden hade varit uppe tidigare, nämligen Man hade då delgivits ett beslut från Kungl. Maj:t att de båda funktionerna skulle vara skilda åt. Kommunen protesterade mot detta och begärde att påbudet skulle upphävas. Man förstärkte dessutom protesten ytterligare genom att helt enkelt ta ett beslut på stämman att ordförande i stämma och nämnd skulle vara samma person. Alltså precis som man haft det tidigare. Punkt och slut! Att valet 1918 av en särskild nämndsordförande skulle vara en följd av att man tvingats till det på grund av centrala beslut framgår dock inte av något i protokollen. Förhållandet blev heller inte så gammalt. Redan 1923 valdes Oscar Larsson till ordförande även i kommunalnämnden och därmed hade man återgått till ordningen. Den tillämpade man sedan ända tills kommunen upphörde Den 17 december 1918 valdes även särskild fattigvårdsstyrelse med Gustaf Johansson Gamlarp som ordförande. Det blev Gunnar Karlsson St. Ambjörntorp som fick avsluta epoken Jäla kommun. Han valdes den 28 december 1943 till ordförande i både kommunal-stämma och nämnd. Gunnar Karlsson 7

10 Den 18 december 1951 hölls den sista kommunalstämman med Jäla kommun då man bland annat beslöt att samtliga förtroendevalda med anhörig (fruar) plus några äldre, skulle bjudas på en kaffefestlighet i bygdegården. Festen förevigades genom ett foto som i dag finns hos flera Jälabor. Det sista protokollet från kommunalnämnden är daterat den 22 december Avskedsfest i Bygdegården efter sista kommunalstämman i Jäla 1952 Övre rad fr. v: Okänd, Carl Larsson St.Hallag. Einar Berg Solhem, Georg Gustavsson Tolarp, Einar Svensson Pukaberg, Yngve Gustavsson Ambjörntorp, Carl Bengtsson Ullarp, Gunnar Bengtsson Kyrkarp, Gottfrid Josefsson Skattegården, Astrid Bengtsson Kyrkarp, Edla Svensson Pukaberg och Gerda Larsson Hålltorp. Andra rad fr. v: Beda Magnusson Huleg. Ester Bengtsson Ullarp, Edla Florén L.Västerbo, Elin Johansson Stockabacken, Ebba Karlsson Ambj.torp, Ella Börjesson Sunnag. Gustav Leijon Mejeriet, Sven Johansson Skolan, Judit Gustavsson Kyrkarp, Emelie Persson Tolarp, Signe Bengtsson Ullarp, Märta Josefsson Skatteg. Tredje rad fr. v: Karl Jansson L.Hallag. Daniel Florén L.Västerbo, Ivar Magnusson Huleg. Johan Gustavsson Ambj.torp, Elias Johansson Stockabacken, Bo And.son/Malmensten Prästg. Grol. Elsa Berg Solhem, Anna Larsson St.Hallag. Ellen Johansson Ambj.torp, Berta Gustavsson Tolarp, Ellen Nylén Halleberg, Karin Gustavsson Ambj.torp. Nedre rad fr.v: Nils Johansson Ambj.torp, Erik Börjesson Sunnag. David Gustavsson Kyrkarp, Robert Gustavsson Ambj.torp, Johan Persson Tolarp, Erik And.son/Malmensten Prästg. Grol. Agda And.son/ Malmensten Prästg. Grol. Gunnar Karlsson Ambj.torp A.E. Nylén Halleberg, Hilmer Andersson Knapag. Oskar Johansson L.Hallag. 8

11 Intressant att notera är att den nya Vilske kommuns fullmäktige valdes vid 1950 års kommunal- och landstingsval och sammanträdde första gången i januari Man valde olika nämnder och kommunen tog många viktiga beslut, för att vid nästa årsskifte vara i full verksamhet. Men under hela 1951 fanns den gamla sockenkommunen Jäla ändå kvar med olika sammanträden fram till i december. De första protokollen. När kommunen kom igång på 1860-talet hade man ju ingen riktig lokal att sammanträda i. När folkskolan hade byggts och stod klar 1878, hölls sammanträdena naturligtvis där. Fram till dess fick man hålla till i de olika gårdarna där man kunde få plats. Detta och att huvudärendena de första åren var av social karaktär framgår klart av protokollen. Vi väljer att ordagrant citera ett par paragrafer ur ett stämmoprotokoll från 1869: Protokoll hållet vid Lagligen utlyst ordinarie kommunalstämma med Jäla socken i St.Hallagården den 29 mars Den som försummar att frånlämna sig matlista eller i ordentlig tid lämnar mat till de fattige i Fattighuset skall härföre för hvar dag sådant försummas böta En R:d rmt. samt till de fattige lämna vhad som blifvit försummat, hvilka medel faller till socknens fattigkassa. På samma sätt skall förfaras med den eller dem som försummar att köra ved till Fattighuset då tillsägelse sker. Skall för varii lass som försummas böta 1 R:d 90 öre rmt. och skall hvar och en som dit kör bränsle anmäla sig hos Johannes Andersson i Kyrkarp som blifvit vald att omse detsamma. Torrt torf kan få lämnas i stället för ved om så önskas Johannes Andersson skall för denna befattning erhålla en ersättning med en R:d rmt... 8 Hvar och en som anses som medellös och vill infl ytta inom kommunen skall hvara försedd med betyg från den kommun hvarifrån de komma, att de dit få återvända i händelse de komma vår kommun till last eller tunga. Likaledes förbjudes hvar och en att intaga sådana medellösa personer utan att först tillfråga kommunalstyrelsen vid vite af 10 R:d rmt. Vidare förekom ej. Samma dag uppläst i Hallag. justerat Carl Johansson Jonas Svärd. Som ofvan P. Johansson ordf. 9

12 Ja så kunde beslut se ut Att attityden var tuff mot fattiga och medellösa går igen under många år, långt in på och 40-talen. Men också de som inte fullföljde sina skyldigheter, som att bidra med mat eller bränsle till fattigstugan, klämde man åt med både besked och böter. Vi noterar också att riksdalern fanns kvar. Dock inte så länge till. 1 april 1873 bestämdes att riksdalern skulle försvinna och ersättas av kronan. Ören hade däremot införts tidigare. Den äldre riksdalern kompletterades tidigare med skilling. Lokala profiler. Vi nämnde tidigare Rickard Börjesson som en herre med både kunskap och bestämda uppfattningar. Han var son till Börje Andreasson och Maria Lovisa Scherman och född i Kärråkra den 17 november Familjen flyttade till Sunnagården i Jäla Den 4 juli 1893 gifte Rickard sig med Emma Kristina Adamsdotter född i Vårkumla den 29 september Rickard övertog gården och föräldrarna flyttade tillbaka till Kärråkra. Ett exempel på Rickards kurage och bestämda uppträdande får man från ett protokoll den 6 januari 1903 då man fattat ett, i hans tycke både felaktigt och regelvidrigt beslut. Stämman hade valt taxeringsnämnd men uteslutit den ledamot Anders Johansson i Sunnagården som varit med i bevillningsberedningen, alltså förberett reglerna för beskattningen och taxeringsnämndens arbete. Skälet var att Anders Johansson för närvarande befann sig å Falköpings lasarett i och för läkarvård. Ordföranden Rickard Börjesson lämnade en skarpt formulerad skriftlig reservation där han hävdade att beslutet stod..fullkomligt i strid mot både bevillningsförordningen och Konungens befallningshafvandes föreskrifter. Att dessutom inte välja den som deltagit i att ett flertal ändringar inom socknen blivit vidtagna av bevillningsberedningen var i högsta grad oegentligt då de nyvalda..omöjligt kunde veta skälen till förändringarna. Sist påpekade han att sjukhusvistelsen ej kunde tillmätas någon laglig betydelse då den berodde på..en mindre åkomma i ett par fi ngrar samt att han inom några dagar vore hemma fullt återställd. Dessa ord tog skruv och Anders valdes senare in i taxeringsnämnden! Ett annat yttrande gjordes 23 maj Bakgrunden var ett tidigare stämmobeslut att teckna 75 aktier i den nya Jäla el. kvarn. Kvarnen gick knackigt ekonomiskt och bolagsstyrelsen hade begärt att också kommunen skulle teckna aktier för att hjälpa upp det hela. I kommunalnämnden som föreslagit 50 aktier för sammataget kronor reserverade sig Hallin i Tolarp med motiveringen att bolaget beslutat att de som 10

13 ej tecknat aktier inte heller skulle få mala. Om kommunen blev aktieägare borde detta förbud upphävas tyckte han. Efter stämmobeslutet överklagade Hallin med flera detta. Den 23 maj skulle så stämman yttra sig över överklagandet. I yttrandet började man med fördelarna med den nya kvarnen. Men sedan tog man till storsläggan mot de klagande: Dessa har..ej uppoffrat ett enda öre för det behjärtansvärda ändamålet. Och klagandena..måtte vara bra kortsynta som bestrider den kommunala teckningen. Vidare anser man klagan-dena vara..oförståndiga nog att förhindra och motverka utveckling och framåt-skridande, om så är fallet, då må klagandena behålla sin politik för sig själva. Yttrandet, som är på två foliesidor, föreslogs av förre ordföranden Börjesson. Dåvarande ordf. Oscar W. Larsson, som var en mildare man, reserverade sig men stämman beslöt enligt Rickards förslag! Om vi går tillbaka till den förste ordföranden, Petter Johansson, så hade han efter sin ordförandetid tydligen vissa ekonomiska bekymmer, vilket framgår av ett protokoll från Då väcktes motion om att..förre ordf. Petter Johansson skulle åläggas indrivning af kronodikesmedel jemte under hans ord-förandetid ej redovisade medel för försålt skoletimmer. Vid nästa sammanträde förband sig Petter att betala 100 kronor till kommunens kassa mot att denna fråga hädanefter förfaller. Detta godkändes. Petter betalade ändå inte varför man den 16 augusti 1887 beslöt att vidtaga lagliga åtgärder. Hur det hela sedan avlöpte framgår dock inte. Utan tvekan satte de lokala politikerna sin prägel på utvecklingen då, i minst lika hög grad som i dag. Ofta var de mer pampar i sin socken än vad ett kommunalråd är i dag. Gamla tiders kommunalgubbar var kanske ändå mest kända för att vara snåla med kommunala medel. Något som i många fall fanns gehör för hos åtminstone de mer välbärgade i socknen. Det var framförallt i de sociala frågorna som motsättningarna mellan fattiga och rika var skarpa. Inte okänt även i dag. Men attityden var nog betydligt hårdare då när det gällde att ingripa för att hjälpa människor som hade det svårt. Fattigdom ansågs ofta självförvållad och även om det så småningom stiftades lagar som man kommunalt måste följa så gjordes detta ofta motvilligt och i mycket begränsad omfattning. Hur fattigvården sköttes i Jäla skall vi återkomma till lite längre fram. 11

14 Samhällsfrågor runt sekelskiftet När man läser gamla kommunalprotokoll ser man att det redan tidigt var aktuellt för de nya kommunerna att engagera sig i olika andra samhällsfrågor. Vid ett sammanträde den 14 juli 1871 hade Konungens befallningshafvande, alltså länsstyrelsen, dömt till upprensning af krondiken. Begreppet krondiken eller kronedike på bygdemål har hängt kvar ända in i modern tid. Det var större stamdiken, eller små kanaler, som gick genom socknen där dräneringsvatten samlades upp från ett antal mindre diken från enskilda hemman. Krondikena mynnade sedan ut i ån Lidan. Denna fick naturligtvis större betydelse allteftersom den kanaliserades och sänktes för utdikning av de sanka mossmarkerna i östra delen av socknen. Vid sammanträdet den 14 juli 1871 beslöt man därför att desse diken, der de förhindrar odling och jordbrukets förbättring, skole upprensas till erforderlig bredd och djup. Det gällde Habblarps rote, By rote, Kyrkarps och Holltorps rotar. Man valde personer som skulle mäta upp dikena och därefter gå ut med entreprenadupphandling. Kostnaden skulle fördelas på ägarna inom rotarna och uppbörd skulle göras i november Dessa krondiken fungerade sedan som stora öppna stamdiken under nära åttio år. De rensades naturligtvis då och då men i mitten av 1940-talet var de på vissa ställen så dåliga att en laga syn förrättades. Den ledde, omkring 1950, till en omfattande restaurering av hela dikessystemet. Man började med en stor öppen kanal från Lidan öster om Tolarp. Vid Tolarp delades sedan krondikena upp i olika grenar som samtliga förseddes med cementrörsledningar från dimension 12 tum ned till 9 och längst uppströms 8 tum. Ovanpå dessa rörledningar ordnades sedan öppna s.k. flödesdiken för att kunna avleda större vattenmängder vid hög nederbörd eller vårflod. Eftersom man dels fördjupade och dels förlängde det gamla dikessystemet förbättrade man inte bara tidigare odlad mark utan fick också tillgång till vissa nya brukningsenheter. Utdikning för ju med sig att mossmarker som torrläggs efterhand sjunker och därmed mister dikena succesivt effekten. Numera har man ju också upptäckt värdet av våtmarker varför man kanske inte gör någon mer omfattande restaurering av krondikessystemet i framtiden. Kanske i stället lägger igen delar av det för att åstadkomma nya eller nygamla våtmarker. Torrläggning för att få mer odlingsbar mark var högaktuell i slutet av 1800-talet och första hälften av 1900-talet. Redan 1873 beslöt Jäla kommun om syneförrättning för åns sänkning. 12

15 Kanaliseringen skedde sedan i etapper runt och efter sekelskiftet men blev aldrig riktigt effektiva. Detta på grund av berg och andra dämningshinder i norra delen av socknen. Det var först 1936 då man sprängde ned ån i berget vid landsvägsbron Jäla-Falköping och samtidigt tog bort Lärkafallet som man fick en effektiv torrläggning av mossmarkerna. Sedan dess har ån rensats vid ett flertal tillfällen men i dag har rensningar knappt någon effekt längre på de mest låglänta markerna. Allt tätare översvämningar gör att naturen kanske snart återtagit vad den en gång tvingats lämna ifrån sig. Nästa generation kanske då även återställer det gamla kvarnfallet vid Lärka och fyller kvarndammen, som fortfarande är intakt, på den natursköna platsen. Jäla kyrkby mitten eller senare delen av 1930-talet 13

16 Väg- och järnvägsplaner. Ett annat område som Jäla kommun engagerade sig i var möjligheten att utnyttja den ganska stora Replångsmossens torvtillgångar. Första noteringen om detta finns från 1870-talet då man beslöt undersöka mossarna för tilltänkt kultorvsberedning. Denna fråga återkom sedan främst under 1890-talet och de första åren på 1900-talet. Den kom att bli både ett bidrag och kanske också huvudorsak till att kommunen så hårt engagerade sig i de olika både järnvägs- och vägprojekt som planerades de här åren. Och som skulle kunna få så stor betydelse för bygden beslöt man att till alla delar stödja ett förslag att bygga väg mellan socknarna Öra, Jäla, Grolanda och Kinneved till Falköping. Men redan året före hade en begäran kommit från Öra kommun om att förbättra genvägen mellan Jäla kyrka och Holmen i Öra. Man beslöt då undersöka vad hemmansägarna skulle säga om förslaget. Tydligen var man tveksam ty nästa stämma ville ha frågan hvilande. Delen Jäla Öra, som inte fanns med från början av den långa nya vägsträckningen Jäla Skånum Falköping, kom ju senare att verkställas som den sista etappen av detta vägbygge. Ytterligare ett vägprojekt var på tapeten med början 1899 genom en motion av Gustaf Johansson Tolarp. Han ville att ny väg skulle anläggas mellan Jäla och Brismene. Johan Jansson i Gamlarp hakade på och ville utsträcka vägen även till Eriksberg. En vägstämma 1 maj 1899 tillstyrkte vägbygget och personer för samråd med övriga kommuner utsågs. Angående utsträckningen till Eriksberg beslöt man dock vara hvilande. Vägförslaget återkom senare vid flera tillfällen. Den 27 februari 1905 hölls en extra stämma där man uttalade sig positivt till förslaget. Detta hade nu utökats till att gälla ny väg Hallagården Jäla Brismene till Alvared i Åsarp. I en lång inlaga i protokollet för man fram alla skäl man kan finna för att få vägen till stånd. Vi saxar en del av argumenten: Allmän väg till Brismene saknades nu. Före kanalrensningen af mossarna fanns en s.k. urminnes vinterväg som begagnades både som kvarn- och skogsväg, nu har denna väg upphört och strängt taget har man ej rättighet att färdas ens till fots över de nu odlade mossarna Allmäna vägen över Broddarp Öra Börstig till Brismene är mer än 20 km. lång, den föreslagna knappt 5. Till Åsarp blir befi ntliga kvarnverk de närmaste, den blir vår närmaste jernvägsstation och man beräknade att fler industriella verk skulle uppstå utmed Ätraån begärde man hos Kungl. Befallningshavande att vägen även skulle utsträckas till Eriksberg. 14

17 I december 1912 kunde man dock läsa i Falköpings Tidning att länsmyndigheterna i både Skaraborg och Älvsborg hade avstyrkt vägbygget. Distriktschefen i Väg- och Vattenbyggnadskåren, John Ekelund, hade upprättat ritningar och kostnadsförslag och ansökan hade lämnats in av Alfred Magnusson i Hulegården och komminister Erik Bjerkander i St.Västerbo. Det skulle dröja till slutet av 1940-talet innan sammanhängande väg byggdes mellan Jäla och Brismene och då som enskild vägsamfällighet. Järnvägsoptimism upp och ner. Om väg mot öster inte blev av så hade man fullt upp att engagera sig med vägfrågor i kommunen ändå. Det var naturligtvis den nya vägen mot Falköping över Skånum och Mönarp som man kämpade för. Men också tilltänkt järnväg genom socknen upptog många sammanträden. Vid sekelskiftet hade intressenter i Skaraborg börjat planera för en järnväg från Skara över Sörby till Ulricehamn och Borås. Eller från Sörby över Jäla Od och direkt Fristad Borås. Den 20 augusti 1902 skulle kommunen ta ställning till en skrivelse från A.G. Johansson i Skår. Han var kassaförvaltare för medel till ny järnväg Skara Sörby Borås över Jäla och ville nu att Jäla kommun skulle bidraga med 250 kronor till förberedelse och stakning. Stämman beslöt anslå det begärda i början av nästa år oaktat då stakningen ej värkställts..men då enligt kommitterades beslut kommer banan både stakas och station förläggas i socknen torde ingen risk föreligga. som det står i protokollet. Inga medel fanns emellertid i kommunkassan varför man, mot revers, fick låna upp de 250 kronorna! Någon månad senare, 29 november 1902, uttalade en talrikt besökt stämma nästan enhälligt sin livliga önskan om företagets förverkligande. Dock var man lite skeptisk till om den projekterade banan Falköping Landeryd skulle lägga hinder i vägen. Denna bandel hade ju dittills gått från Åsarp till Vartofta men skulle nu gå till Falköping via Kinnarp och Slutarp i stället. De 250 kronorna släppte man till på villkor att inte bara banan gick genom socknen utan att även en station förlades hit. En hel rad skäl finns också redovisade: Inga större egendomar fanns i socknen, verk eller inrättningar, ej heller värdefulla skogar men däremot en mer än tunnland stor torfmosse med ett ovanligt djup och består till största delen af bästa bränntorf. Både sädes- rotfrukts- och lagådsproduktion är stor, en följd av stora moss- och madodlingar, hvilka förbättrade kommunikationer kanske kunde fördubbla. Terrängförhållandena var gynnsamma. God tillgång af tjänligt grus mot billig ersättning fanns i östra delen av socknen. Markägare kunde avstå mark billigt eller utan ersättning. Karl Andersson Halla- 15

18 gården var villig att gratis upplåta mark till station om denna förlades på hans mark. Tre diversehandlare fanns. Folkmängden var 554 personer Stora mängder kalk och artifi ciella gödningsämnen behövdes till mossarna och därmed kunde en betydande mängd foder afyttras. Superlativen var många som synes. Det var alltså möjligheten att ta tillvara den odugliga torvmossen som lockade kommunalmännen att engagera sig så hårt i järnvägsbygget. Redan den 3 maj 1902 hade man beviljat 100 kronor för undersökning av torvmossen. Undersökningen utfördes av en ingeniör T. Albers Jönköping och proven skickades till Jönköpings kemiska station för analys. I de kommunala handlingarna finns rapporten om undersökningen ordagrant avskriven liksom även analysrapporten. Rapporterna visar att både norra Replångsmossen och den södra delen öster om kyrkan undersöktes, liksom Holmamossen och Käringamossen. Den senare är den lilla mossen mellan Kyrkarp och Holmen. Den norra delen hade ett medeldjup av 4,30 m. med ett högsta djup av 5,70 m medan den södras medeldjup var 3,58 m. Analysen visade att norra delen var lämpad för bränntorvsexploatering medan den södra, med mer vitmossa, var mest lämpad för torvströ och torvmull. Med denna undersökning i handen tyckte man sig alltså ha ett starkt argument för järnvägsbygget. Aktieteckning. Hösten 1902 hände saker och ting snabbt i järnvägsfrågan. Utöver att man sände representanter till olika möten i Floby, Grolanda och andra platser så kom begäran om aktieteckning i järnvägsbolaget. Den 1 september 1902 förklarade man sig villig att teckna aktier för kr. med villkor att summan både kunde höjas och sänkas sedan stakningen var klar och stationens läge fastställd. Men sedan blev det annat ljud i skällan! Den 3 januari 1903 hölls en extra kommunalstämma i skolhuset för att höras och besluta om och till hvilket belopp kommunen vill teckna aktier i den föreslagna jernvägsanläggningen Skara Sörby Borås. Stämman som, enligt protokollet var ovanligt väl besökt, blev nog ganska stormig. Den framkallade en längre öfverläggning med fl era yrkanden såsom alls ingen teckning, kr kr. och kr. med villkor att banan ej drages än mer åt väster samt att station eller åtminstone hållplats med sidospår förlägges inom socknen. Och dels att de som äro större delägare i torfmossen måtte för sin del teckna en viss summa. 16

19 Efter att de dyraste förslagen röstats bort kvarstod ingen teckning och kr. Omröstning begärdes och den utföll så att 478 röster af 19 röstande afgåfvos för förslaget ingen teckning och 733 röster af 18 röstande afgåfvos för kronors förslaget. Det blev alltså kr. att teckna aktier för. Här är ett bra exempel på hur den graderade röstskalan fungerade. De 18 hade alltså 255 fler röster än de 19 andra röstande. Hade man haft dagens, en person en röst, hade det inte blivit någon aktieteckning alls. Järnväg som kom av sig. Från kommunen deltog man i ett otal möten angående järnvägsbygget åren omkring sekelskiftet. Tveksamheten om det överhuvudtaget skulle bli något av det hela bara växte. Redan en och en halv månad efter det tveksamma beslutet om aktieteckning i februari 1903 sändes Karl Josefsson i Sunnagården och Alfred Andersson i Jonstorp till ett sammanträde i Sörby för att uttala stämmans åsikt att järnvägsförslaget borde vila till dess att banans ändpunkter städerna Skara och Borås visade mera intresse och deltagande i kostnaderna för företaget eller eljest någon gynnande omständighet skulle inträffa som kunde förverkliga realiserandet af jernvägsföretaget, enär det är absolut omöjligt att de kommuner hvarigenom jernvägen genomlöper kan bekosta hela företaget som det står i protokollet. Den 11 april 1903 avslogs ytterligare begäran om att betala resterande 100 kr. för stakningen av järnvägen. Den 31 oktober 1903 slogs tydligen sista spiken i kistan för järnvägsbygget i varje fall för de luttrade kommunalmännen från Jäla då man beslöt att ej deltaga i några mer ändringsförslag för Skara-Sörby-Borås järnvägen då ut-sigterna till nämnde jernvägsföretags förverkligande tycks blifva rent utaf sagt omöjligt. När järnvägsdrömmen försvann och därmed intresset för exploatering av torvmossarna blev det i stället vägfrågorna man från kommunen ägnade sig åt. Många stridigheter. Det var alltså i slutet av 1800-talet som idéerna om en ny väg från Falköping över Mönarp Skånum i Grolanda och till Jäla vaknade och drevs i ett antal år innan de till slut blev verklighet. Efterhand redan på 1890-talet kom utsträckningen till Öra med i bilden. Den som drev frågan hårdast var ägaren till Mönarp, lektor Bellinder. Men han hade säkerligen stöd av både Jäla- och Skånumsbor. Man var ju inte precis bortskämd med vägar till Falköping. Den enda väg dit från Jäla gick från Korsvägen över Rya, Höverö och Heden i Floby via Gökhem och Marka till 17

20 Falköping. Den väg som på 16- och i början av 1700-talet gick från Eriksberg, förbi Jonstorp i Jäla mot nordväst, över Lidan väster om nuvarande Åvalla, förbi torpen på båda sidor gränsen Jäla-Grolanda, över nuvarande Askebäcken och Thån i Grolanda för att sedan svänga mot Axtorp och Kinneved, var ju sedan länge delvis försvunnen. I dag finns den kvar som resten av en kvarnväg från Jonstorp till Lidan samt som allmän väg från kurvan vid Lilla Risa i Grolanda och till Kinnarp. På vintrarna kunde man dock, när vattnet och sankmarkerna på Skånums och Mönarps mossar frös till, åka både släde och skridskor in till Falköping. Det var naturligtvis en oframkomlig väg övriga tider på året. Det skulle krävas många sammanträden och många heta diskussioner innan vägbygget kunde starta. Vi kan följa dessa delvis i de kommunala protokollen men kanske bäst från referat och annonser i Falköpings Tidning. I ett långt referat den 10 april 1897 kan vi läsa om ett möte som vägstyrelserna i Vilske och Frökinds härader hade kallat till i Sörby gästgivaregård. Ett femtiotal företrädare för de olika socknarna hade hörsammat kallelsen plus några från Gäsene i Älvsborgs län. Även drätselkammarens ordförande i Falköping, bokhandlare G.W. Lundin hade infunnit sig. Bellinder på Mönarp hade sett till att vägförslaget blivit uppmätt och kostnadsberäknat. Meningen var att också söka anslag till anläggningskostnaden av allmänna medel. Det var detta man nu skulle yttra sig över på mötet. De flesta socknarna hade sänt ett eller i något fall två ombud till mötet. Från Jäla deltog Carl Andersson, Ramsberg. En av de första som yttrade sig var August Odqvist från Lexberg i Gökhem. Han hävdade att vägen var onödig eftersom de flesta Jäla- och Grolandabor hade sin största handel på Sörby (nuv. Floby). Dessutom skulle underhållet bli kännbart i förhållande till den ringa nytta vägen komme att medföra för de orter den vore avsedd beröra. Lektor Bellinder var den som mest stred för vägen. Han hade stark uppbackning av Skånumsborna och även dk.ordf. Lundin i Falköping. Däremot tycktes både Carl Andersson från Jäla och korpral Rask från Börstig vara ganska ljumma. De flesta övriga var också emot bygget och i det läget sa Bellinder att han inte heller ville arbeta för vägen om Grolanda- och Jälaborna inte stödde förslaget. Gustaf Andersson i Skattegården Skånum menade att det kanske kunde räcka med att bygga vägen från Skånum till Göteve by under det att Samuel Andersson i Skärvum ansåg att vägen skulle bli till stor nytta för just Skånum. Vilket man rimligtvis borde kunnat hålla med om. Carl Lundblad i Vädholmen Grolanda ansåg vägen högst behövlig: Flera hundra tunnland odlad jord ligger utmed vägsträckan, det behövs verkligen en bättre transportväg än vad som finns i dag, sa han. 18

21 I slutändan blev Bellinder, Lundin och Skånumsborna ganska ensamma om att förorda förslaget och med övervägande nej beslöt mötet uttala den meningen att väganläggningen ej borde komma till stånd. Man uppdrog åt vägstyrelsen att sända in protokollet såsom en protest mot den ifrågasatta väganläggningen. Men protester mot mötets beslut saknades inte. Både i maj och september 1897 finns inlägg i tidningen från personer och grupper som i ganska fräna ordalag protesterar mot mötesdeltagarnas negativa agerande. Man menade att mötet felaktigt talat om att vägens ena ändpunkt skulle ligga i Gäsene. En enda Gäsenebo, från Hellestad, hade deltagit men denne hade å andra sidan ifrigt blåst i oppositionens gälla pipa och å hela sitt härads vägnar förklarat den föreslagna vägen såsom alldeles öfverfl ödig och utan betydelse. Men eftersom Hellestadsbons uppgift om vägändan tydligen var fel så hade handlingarna remitterats från Skaraborgs landshöfdingeembete till Länsstyrelsen i Venersborg. Insändaren påpekade också att fjorton socknar inom Elfsborgs län hafva på kommunalstämmor uttalat sig fördelaktigt om vägförslaget. Därför hoppades han att länsstyrelsen i Venersborg icke kommer att instämma med den mannen från Hellestad. Fler klagomål ingen väg!! Den 28 mars 1903 kallas Väghållnadsskyldige till sammanträde i Sörby den 14 april samma år för att besluta angående vägbyggnaden Falköping Jäla Hallag. deribland huruvida Grolanda och Jäla socknar äro villiga upplåta fri mark mm. för denna vägs framdragande och i så fall enas om att icke anföra besvär öfver Konungens Befallningshafvandes den 24 nästlidne januari meddelade utslag om ifrågavarande väg. Nu satte alltså vägmyndigheterna upp tuffa villkor: Bråka inte för då blir det ingen väg! Tydligen tog det skruv för på mötet beslöt man att ställa upp på villkoren. Man skulle nu göra allt för att få vägen till stånd Fortfarande fanns dock motstånd från de som inte tyckte vägen skulle byggas. Slöta, Karleby och Falköpings östra socknemän hade anfört besvär över vägbygget men fann inget gehör hos myndigheterna. Varför var då dessa, som bodde långt från den aktuella sträckningen, så negativa? Ja, troligen för att alla fick vara med och betala genom de anslag som beviljades. Och då var man ju sig själv närmast. Så är det väl i dag också, även om inte vägbyggen avgörs på möten av samma slag nu som då. Den 1 augusti 1906 annonserades om att entreprenadauktion för vägbygget skulle hållas i tingshuset i Sörby tisdagen den 7 augusti 1906 kl. 12 middag som det står. 19

22 Auktionen gällde tydligen delen från Kinneveds gräns mellan Mönarp och Skånum fram till Hallagården i Jäla. En sträcka av meter. Den 11 augusti kunde man läsa: Vid den 7e dennes vid tingsstället i Sörby hållen entreprenadauktion för bortlämnande af vägbyggnaden Falköping Jäla Hallagården belägen inom Vilske härad, öfverlämnades detta arbete till hr. B. Pettersson från Bitterna för en summa af kronor. Hr. Pettersson har förut utfört vägbyggnad inom Vilske härad och gjort sig känd för redbarhet och utförande af ett solidt arbete, skrifves det oss. Därmed kunde vägbygget över Hunnarumpen starta. Jäla by mitten av 1950-talet Jäla kyrkby

23 Äntligen Öra-väg! Den 30 mars 1907 uttalade Jäla kommunalstämma att vägförslaget från Hallagården till Öra var högst önskvärt att bygga då den är en fortsättning och afslutning af den i afdelningsvis byggda vägen Falköping Öra. Tydligen var delar av Falköping Jäla då redan byggda. Flera gånger stötte man sedan på myndigheterna för att få Öradelen byggd. Både 1908 och 1909 gick man till länsstyrelsen och begärde värkställande var man bekymrad för konkurrens från andra vägbyggen om statsbidraget. Man sände fyra man till Mariestad nämligen pastor Bjerkander, nämndeman Gustaf Jansson, snickare Johannes Nyman och ordföranden Rickard Börjesson för att lägga tyngd bakom skrivelsen var vägen till Öra klar och man begärde då att vägen från Rosendalen till Jäla kyrka också skulle byggas ut till nya Öravägen. Redan då hade tydligen snickare Nyman vid kyrkan byggt ut en egen anslutning till Öravägen eftersom det i stämmoprotokollet står huvudsakligen en redan befi ntlig väg som derigenom ingår till allmänt underhåll. Både 1920 och i mars 1936 upprepades kravet på att vägstumpen skulle bli allmän, plus att man begärde förbättring av Höverövägen. Men vägbiten förblev Nymans. Folk använde den ändå och de flesta tänkte nog inte på att den var Nymans privata väg. Först 1961 byggdes vägen om och anslöts i en ny sträckning till Öravägen. Några år senare revs alla de gamla husen i Kyrketorp och ett nytt fritidshus byggdes på bergknallen nordöst om kyrkan. Vägfrågor engagerar människor också i dag. Kanske ännu mer än då. Det var ju också länge byarnas och gårdarnas uppgift att sköta var sina bitar av de allmänna vägarna. Först långt in på 1900-talet tog staten över detta. Snöröjningen sköttes exempelvis i varje fall på de mindre vägarna ända till några år in på 1940-talet av olika byalag. Dessa hade var sina sträckor att snöploga. Det gjordes med träplog dragen av tre-fyra hästar och ofta fick man hjälpa till med snöskyfflarna. Kommunen utsåg också snöfogdar att leda det hela. I början av 1990-talet engagerade sig hembygdsföreningen i vägfrågorna och det kanske bidrog till att Jäla Broddarpsvägen genom socknen rustades upp och asfalterades något tidigare än vad vägmyndigheterna tänkt sig. 21

24 Sociala frågor fattigvård. Forna tiders sociala verksamhet omfattade främst det som då kallades fattigvård. Det vi i dag kallar äldreomsorg ombesörjdes främst av barn och barnbarn. När gården övertogs, av i regel äldste sonen, så skrevs oftast ett undantagskontrakt där föräldrarna garanterades bostad och försörjning till döddagar. Jag har i min ägo ett sådant kontrakt. Det skreva 1898 mellan mina morfarsföräldrar, Johannes och Maria Andersson i Bondegården, och deras son Gustaf Johansson när han och hustrun Jenny övertog gården. Kontraktet innebar bland annat att de gamla skulle bo i..den lilla mangårdsbyggnaden jämte nödig tomtplan ikring huset. De skulle erhålla 4 tunnor råg, 6 tunnor hafvre och 6 tunnor potatis årligen. Dessutom skulle de ha 4 liter mjölk dagligen. Säden skulle vara..strid och ren samt välbärgad. Säden skall af gårdens innehafvare vid tillsägelse blifva förmalen. Vidare skulle nödigt vedbränsle..af gårdens innehafvare rothuggas, framköras och sönderhuggas samt under tak förvaras. Ävenså förbehöll sig Johannes och Maria rätt att i gårdens svinhus ha ett eller två svinkriatur. Men skulle huset igenom vådeld eller åska brinna upp skall gårdens innehafvare uppföra ett dylikt hus emot att han får uppbära brandstod för huset. (brandstod = försäkringen). Skulle de gamla behöva söka läkare var gårdens innehavare ansvarig för skjuts. Kontraktet avslutas med: Om den högsta försynen har utsett att vi icke förmå att sködda oss skälva skall vår son eller gårdens innehafvare sködda och vårda oss såsom barn egnar och anstår emot sina föräldrar. Den meningen innefattar väl i ett nötskal den tidens villkor och synen på generations- och familjegemenskapen. Vi ser också att man försäkrade sig mot att gården skulle byta ägare genom att skriva..eller gårdens innehafvare. Som en kuriositet kan noteras att kontraktet är bevittnat av min farfar Claes Andersson i Storegården och Sven Johan Jansson i Bondegården. Den senare var fader till framlidne smeden i Jäla, Adolf Adel Jansson. Så fungerade oftast förhållandet när det gällde de vanliga bönderna och hemmansägarna i ansvarstagandet mellan generationerna. Det kan verka idylliskt men kunde också många gånger vara påfrestande. Det var inte alltid som de gamla fick det så lätt och den yngre generationen kunde också uppleva att de äldre la sig i alltför mycket. Men när det fungerade som bäst var det ett bra system: De äldre kände trygghet och den yngre generationen fick ofta hjälp med både arbetet och barnpassning på gården. 22

25 Andra sidan = fattighjälpen. Då var det värre för de egendomslösa, torpare, backstugusittare eller statare och annat arbetsfolk som aldrig kom ur sin torftiga tillvaro. Dessa fick det oftast mycket svårt på ålderdomen. Där kom fattighjälpen in. Denna fattighjälp var ofta väldigt knapp och mest avsedd att lindra den värsta nöden så inte folk skulle svälta ihjäl. Från tid till annan tog denna hjälp sig olika former. För länge sedan och en bra bit in på 1800-talet kunde fattiga få tillstånd att gå och tigga, gå på roten. Alternativt att utackorderas till olika gårdar som ålades ansvaret att ta hand om dem en viss tid. Därefter sändes de vidare till nästa gård. För Jäla socken finns en redovisningsbok i stadshusets arkiv i Falköping där för övrigt också andra socken- och kommunhandlingar finns som heter Fattigkassa för Jäla socken. Den börjar 1830 och upptar en sida inkomst och en sida utgift för varje år. Inkomstsidan redovisar gåvor genom insamlingar vid bröllop, barnsöl, det vill säga barndop, och andra tillfällen. Men också gåvor från enskilda personer. Utgiftssidan består till hundra procent av hjälp till de fattiga. Vi återger första noteringen från 16 maj 1830: Skopenningar till gamle Friberg 1:- Dito till Karin på Låtås 1:- De här båda fick alltså var sin riksdaler till skodon. Gamle Friberg har jag inte hittat i några församlingsböcker men Karin på Låtås var tydligen en piga som bodde på Låtås under Lilla Gamlarp där hon står som fattighjon. Låtås var ett ställe där det tidvis bodde ett flertal äldre tillsammans och kan därför ha fungerat som något slags fattigstuga för Gamlarps by. Pigan Karin på Låtås var född i Knapagården den 31 januari 1766 och avled i Floby den 2 april Om vi sedan tar ett stort kliv i fattigkasseboken fram till den sista noteringen i december 1899 så kan vi läsa: Till Karl Bengtsson i Fattighuset 1:- Till Hjert Ibm. 1:- Undertecknat af Efraim Johansson Hålltorp Uppläst och godkänt vid ordinarie kommunalstämma med Jäla socken i dess folkskola den 17 mars Å kommunens vägnar Carl Andersson August Jaensson Hallag. Stommen. 23

26 Reshjälp till Amerika. Det var ju inte bara äldre som man tvingades hjälpa i nödsituationer utan även barn. Många, framförallt fattiga, begåvades ju ofta med många barn och alla har vi väl hört och läst om fattigauktioner där både barn och gamla auktionerades bort till den som kunde ta emot dem för den lägsta ersättningen. I fattigvårdens handlingar från Jäla finns en del sådana exempel men i de flesta fall gjorde kommunen genom enskild överenskommelse ett avtal med någon som tog hand om ett barn eller orkeslös gamling. År 1900 bortackorderades exempelvis bland flera personer Anna Larsdotter i Krösebo till Karolina Svensdotter Ramsberg på ett år. Hon kom då från Alfred Karlsson på Åvalla där hon vistats tidigare. Hon var född 1818 och avled kan man läsa i ett protokoll att sinnessjuka Klara Johansdotter hade tidigare bortackorderats hos Johannes Pettersson Bryntesgården och där vårdats. Nu diskuterades att föra henne till någon af statens anstalter för obotligt sinnessjuka.. Men då hennes syster Stina tycks taga hårt till sinnes ifall systern kommer långt bort så fick hon vara kvar. Som ersättning fick Pettersson 50 öre per dag och 10 kr. per år till kläder åt henne. Ett sätt för kommunen att bli av med de som låg kommunen till last var att hjälpa dem över sockengränsen. Detta var naturligtvis inte särskilt populärt hos grannkommunen och var inte heller lagligt. I 1847 års fattigvårdsförordning stod nämligen: Hvar socken och stad är skyldig att föda sina egna fattiga. Bättre då att se till så att ingen bosatte sig i kommunen om de..komma vår kommun till last eller tunga.. som det stod i stämmoprotokollet från Och så dömde man ut ett vite till de som tog in sådana personer. En variant blev då att hjälpa folk lite längre bort. Ett exempel var då Jäla kommun 1882 beslöt bekosta resa till Amerika för änkan Klara Johansdotter på Stomshed och hennes 10-åriga dotter mot att kvarlåtenskapen lämnades till fattigvården. Säkert en effektiv metod för att hindra att de kom kommunen till last i fortsättningen! Flera andra fick också reshjälp till Amerika åren runt förra sekelskiftet. Ytterligare ett sätt att hjälpa har vi ett exempel på från 10 juni 1907 då August Fredriksson Stomshed hade begärt hjälp till inköp av en häst. Han hade mist sin tidigare. Kommunen beslöt gå i borgen för ett lån på 200 kronor då det ansågs nödvändigt att han kunde sköta sitt jordbruk och uppehålla mjölktransporterna till mejeriet från Tolarp..ty om han går miste om detta då kommer han sannolikt fattigvården till last. Hästen skulle tillhöra kommunen tills den betalts och Fredriksson fick använda den 24

27 mot s.k. fodersedel. Derjämte tillsades Fredriksson att ej hos sig inhysa några tattare. Men redan 9 juli 1907 tog kommunen tillbaka beslutet då det befanns olagligt! Fredriksson skaffade tydligen häst ändå eftersom han fortsatte med mjölktransporterna åtskilliga år efteråt. Huruvida han inhyste några tattare hos sig förmäler inte historien. Synsättet på löst folk där tattare och zigenare självfallet ingick höll i stort sett i sig fram till våra dagar. I ett protokoll från 3 januari 1927 kan vi läsa: Då det förekommit att lösdrivare längre tid uppehållit sig inom kommunen och för att kommunen, i någon mån, skall kunna skydda sig för dylika individer beslutade stämman enhälligt att åsätta ett vite å 20 kr. för den inom kommunen som upplåter bostad eller hyser lösdrivare eller med dem jämställda. Ända in på 1960-talet förekom det att kommuner jagade ut zigenare! Fattigstugan Fattigvårdsstyrelse. De som inte kunde utackorderas fick bo i fattigstugan eller fati stuva som man sa på bygdens mål. Den fattigstuga som vi känner till låg på Klockarebolets tomt öster om Stommen. Troligen var stugan byggd på 1860-talet. Vid en gällstämma (pastoratsstämma) i Grolanda 1839 sägs att den gamla fattigstugan i Jähla, som nu är oduglig, försäljes och en ny uppbygges på den plats som i år vid Landtmäteriet dertill är utsatt. Var den gamla stugan låg vet vi inte. Den nya är förmodligen den som byggdes vid Klockarebolet. Det tog alltså ett antal år. Att det var många problem med fattigstugan kan vi se av de kommunala protokollen beslöts exempelvis att reparea yttertak och spisrör då regn trängt in vid skorstenen står i protokollet: Enär åtskillige anmält att från fattighuset spriddes en olidlig stank, troligen förorsakad af gamla kläder samt bristande renhållning för öfvrigt, beslutades att Richard Börjesson och Johan Larsson i L.Västerbo skulle nästa onsdag derstädes undersöka förhållandet samt vidtaga nödiga åtgärder. Säkert en delikat uppgift! Under många år från 1877 fungerade kommunalnämnden också som fattigvårdsstyrelse. Den 17 december 1918 inrättades en särskild Fattigvårdsstyrelse med Gustaf Johansson Gamlarp som ordförande. Oskar Gustafsson Bryntesgården blev v.ordförande och övriga ledamöter blev Ida Svärd Klockarebolet och Ester Johansson Ullarp. De var nog de första kvinnor som valdes till ett kommunalt uppdrag i Jäla! Man valde också fem stycken tillsynsmän från olika delar av socknen. 25

28 Att det inte var så lätt att få tag i ordföranden till fattigvårdstyrelsen visar omsättningen åren framöver. Från 1923 är Oscar Johansson L.Hallagården ordf. Två år senare är åter Gustaf Johansson ordf. Från 1929 är Robert Gustafsson L.Ambjörntorp ordf. och 1937 var Oscar Johansson tillbaka igen. Nu behöll han posten i elva år till 1948 då Elias Johansson Stockabacken valdes till fattigvårdsbas. Nils Johansson L.Ambjörntorp blev v.ordf. och övriga var David Gustafsson Kyrkarp, Gunnar Bengtsson Kyrkarp och Gunnar Karlsson St.Ambjörntorp. På 1920 eller 30-talet bodde det troligen ingen i fattigstugan men däremot fanns det personer som var mantalsskrivna på densamma. De var då antingen utackorderade eller bodde på Haga sjukhem i Tidaholm genom avtal med kommunen anhöll fattigvårdsstyrelsen hos Konungens Befallningshavande om befrielse från skyldigheten att bygga fattigvårdsanstalt. Socknen var liten och endast tre personer behövde anstaltsvård som det hette. Samma år behandlades förbundsordning för Vilske härads kommunalförbund för gemensam fattigvårdsanstalt som man anslöt sig till byggdes första delen av nuvarande Vilskegården i Floby och därmed var man delägare i den. Den 26 september 1936 beslöt man försälja Jäla sockens fattighus genom offentlig auktion som det står i protokollet. I dag finns tomtplatsen kvar. Johannes och Charlotta Jonte ó Lotta på Killingsö var väl de som på talet krävde mest tillsyn och hjälp. Efter att ha rymt från Haga där de vantrivdes blev de utackorderade sina sista år. Båda avled En historia om Jonte på Kilingen kan väl få bevaras åt eftervärlden. Jonte hade en stor oxe som dragare. På äldre dar sålde han oxen och fick tusen kronor för den. En mycket stor summa på den tiden. För säkerhets skull grävde han ned pengarna men glömde sedan bort platsen. Summan som var väl bevarad hittades i början av 1920-talet. Det har gått en hel del historier om detta och flera varianter av upphittare har presenterats. Alla myter kan dock avlivas genom en titt i kommunalnämndens protokoll den 14 december 1924 där det står: Föredrogs en av fattigvårdsstyrelsen till kommunalstämman hänskjuten fråga om ersättning för upphittade medel. Emil Andersson St.Ambjörntorp och Ragnar Johansson Holltorp hade i Kilingsö framgräft en penningsumma å 1000 kr. som tillhört Joh. Larsson i Kilingsö och öfverlämnat denna till fattigvårdsstyrelsen med anhållan om 200 kr. i hittelön. Fattigvårdsstyrelsen, som tagit frågan i öfvervägande, föreslår kommunalstämman att bevilja upphittarna 50 kr. Kommunalnämnden hade inget att erinra mot fattigvårdsstyrelsens förslag. Med dessa fakta kan alla fantasifulla historier avlivas och man kan bara konstatera att skattsökarna fick nöja sig med 50 kr. i hittelön. 26

29 På 1940-talet hade fattigvården i socknen inte mycket att bestyra fanns det två understödstagare och efter 1949 finns ingen noterad. Sista protokollet från Jäla fattigvårdsstyrelse är daterat 22 januari Barnavård. Det var inte bara fattigvård som kommunen var ansvarig för. Även barnen och eventuell hjälp till föräldrarna kom att bli alltmer av 1900-talets sociala aktivitet. En Barnavårdsnämnd inrättades också i Jäla 1926 Dess förste ordförande var kyrkoherden Ernst Carlsson. Därefter, från 1932, var Robert Gustafsson L.Ambjörntorp ordförande. Detta var han till 1946 då hans son Yngve Gustafsson tog över fram till kommunsammanläggningen De ärenden som förekom blev efterhand nästan enbart mödrahjälpsärenden, en av de nyare reformer på den sociala sidan som nu alltmer kom att märkas i den kommunala verksamheten. Det var ju också många nyheter som kom beslöts om allmänt barnbidrag. Det började betalas 1 juni 1948 med 260 kr per år fram till 16 års ålder. Före 1948 hade det funnits avdrag i deklarationen för hemmavarande barn som det hette togs beslut om obligatorisk sjukförsäkring. Det var meningen att den skulle gälla från En rad uppskov gjorde att den kom igång först 1955 men då samordnad med yrkesskadeförsäkringen. Folkpension infördes i Sverige redan 1913 men pensionerna var extremt låga under många år och de gick inte att leva på överhuvudtaget. Vid krigsslutet 1945 hade de gått upp till 60 kr. per månad. Gustaf Möllers folkpensionsreform 1946 plus några dyrtidstillägg i början av 1950-talet gjorde att folkpensionen 1954 hade stigit till 150 kr. per månad. Nykterhetsfrågor. Även en Nykterhetsnämnd fanns i Jäla kommun. Detta var ju på motbokens tid och de huvudsakliga ärendena var tillstyrkan eller avstyrkan på ansökningar om att få motbok för inköp av spritdrycker. Men också som ofta var fallet att få ökad tilldelning i månaden. Ibland ville man också ha tillfälligt ökad tilldelning med anledning av födelsedagskalas eller liknande. Några få personer med spritproblem återkommer ofta i protokollen. Ansökan avstyrks då nästan alltid. Även personers lämplighet, ur nykterhetssynpunkt, att ta körkort bedömdes av nykterhetsnämnden genom yttrande. Något år efter kommunsammanläggningen, 1955, avskaffades ju spritransoneringen och motboksärendena försvann därmed ur den kommunala processen. 27

30 Sjukvård. Gamla tiders sjukvård bestod till största delen av mer eller mindre effektiva huskurer och hjälp och behandling av anhöriga. Ofta fanns någon i bygden som var lite duktigare än andra att vårda och ta hand om sjuka. Någon känd klok gumma eller gubbe har vi inte funnit i Jäla men visst fanns det sådana vars kunskaper och färdigheter man utnyttjade. Läkare och sjukhus betraktades länge som sista anhalten och ofta väntade man i det längsta med att söka deras hjälp. Kanske var det inte så konstigt heller. Operationer tog lång tid och var ofta riskfyllda. Efterhand kom också lite bättre bedövningsmedel än brännvinet som fältskärn använde när han kapade trasiga och kallbrandsangripna armar och ben på olyckliga knektar tidigare. Att man sedan var så dålig att man inte överlevde en behandling på lasarettet berodde kanske inte i första hand på insatsen utan på att man väntade alltför länge innan man sökte vård. Förutsättningarna var ju också helt annorlunda mot i dag. En lunginflammation var livsfarlig ända fram tills att antibiotika med pennicelinet kom. Likaså blindtarmsinflammation och andra sjukdomar som vi i dag med snabba insatser kan behandla effektivt. Inte minst resorna, med hästskjuts, eller läkarens besök, också ofta med hästskjuts, tog enormt lång tid. Folksjukdomen framför andra var ju annars under lång tid tuberkulosen, eller tbc. som den förkortas till. Att få in lungsoten, eller longesot, i ett hem var en tragedi och krävde ofta flera familjemedlemmars död. På det finns många exempel också i Jäla. Behandlingen var långvarig och det var sanatorievård som gällde. Hos den sjukes eller smittades familj gjordes också omfattande saneringar för att förhindra smittspridning. En epidemi som gick som en farsot över landet var spanska sjukan åren Med de vårdresurser och de mediciner som då fanns avled massor av människor i denna svåra influensasjukdom. I Skattegården Jäla avled exempelvis både hustrun till Klas Johansson och deras dotter samma dag, den 1 januari Kvar blev mannen med två pojkar, fem och fyra år gamla. En tragedi som tyvärr inte var ovanlig när spansken gick. Polio, eller barnförlamning som den allmänt kallades då, har ju också förekommit i epidemier av och till. Den senaste mer kännbara var runt 1950-talets början. Dessförinnan drabbades man av en sådan på 1930-talet. 28

31 Allvaret i den återspeglas i ett beslut i Jäla kommunalnämnds protokoll den 13 augusti Vi citerar: På grund av barnförlamningsepidemin beslöts förbjuda hållande av den offentliga nöjestillställningen som Jäla Bollklubb ämnar anordna i Ramsberg Jäla lördag den 15 och söndag den 16 augusti Mitt i detta allvarstyngda budskap är det kanske det enda dokument som finns bevarat som visar att det ett antal år också fanns en bollklubb i Jäla. Dagens vårdcentraler motsvarades under en stor del av 1900-talets mellersta del av distriksläkare och distriktssköterskor. På 1940-talet började också distriktssköterskan besöka föräldrar med nyfödda barn de första åren för att ge råd och tillsyn. På den tiden åkte också läkaren ofta ut till sjuka patienter. I dag skall ju den sjuke in till vårdcentralen nästan oavsett vilket tillstånd vederbörande är i. Men, det är klart, transportresurserna är helt annorlunda nu än då. Skolhälsovården inskränkte sig på 1940-talet till att en läkare kom på besök till skolan varje eller vartannat år. Då mättes och vägdes barnen av sköterskan, läkaren lyssnade på lungorna och även hörseln undersöktes ibland. Om jag minns rätt så skedde det på så vis att doktorn stod en bit bort i skolsalen och viskade en siffra som man sedan skulle återge. Sköterskan höll under tiden för höger respektive vänster öra på barnet. Men även den enkla metoden fungerade. En föregångare till dagens hemtjänst- och hemsjukvårdspersonal var väl och 1950-talets hemsyster. Om det fanns någon sådan avdelad för Jäla vet jag inte men i Grolanda hade man i varje fall en hemsyster som i början av 1950-talet cyklade omkring till de som behövde hjälp. Framförallt då som nu äldre personer. 29

32 Fjärdingsmannen, socknens sheriff. Ja, så skulle man ju lite skämtsamt kunna kalla den lokala polisen. I dag klagas det ju på att det är långt till polisen, att de aldrig finns till hands när de behövs och så vidare. Den närpolisreform som startade för något tiotal år sedan fungerar väl knappast i dag. Möjligen i större städer. Man kan då fråga sig. var det bättre förr? Ja möjligen på så sätt att den som representerade polismyndigheten fanns närmare tillhands. Å andra sidan var det kanske inte alltid så lätt att vara polis i en socken där alla kände alla och det kunde vara ganska grannlaga att göra ingripanden. Den tid vi här talar om de gamla sockenkommunernas tid så hade ju varje kommun skyldighet att själv utse sin polisman. De kallades dock inte polis och dessutom var jobbet en fritidssyssla eller, om man så vill, en bisyssla till det vanliga civila yrket. Socknens lokale polis kallades fjärdingsman och utsågs av kommunalstämman. Hans chef var länsmannen vars ämbetsbeteckning ändrades till landsfi skal Landsfiskalen ansvarade för allmän ordning och var även allmän åklagare inom ett landsfiskalsdistrikt. Fram till 1964, då landsfiskalsämbetet upphörde, ingick Jäla i Kvänums landsfiskalsdistrikt. Tidigare, fram till 1950-talets början, Vilske landsfiskalsdistrikt. Fjärdingsmannaämbetet upphörde formellt 1954 men de flesta fjärdingsmän slutade nog i samband med kommunsammaläggningen Hur gammalt var då fjärdingsmannaämbetet? Och varför hette det fjärdingsman? Om vi går till uppslagsböckerna så kan vi läsa att en fjärdingsman var en lägre befattningshavare (ursprungligen en för varje fjärdedels härad) som hade att bisträcka kronobetjäningen med indrivning och annan handräckning, ordningens upprätthållande, tillsyn å vägar mm. Att det ursprungligen skulle finnas en för varje fjärdedels härad förklarar alltså benämningen. Enligt en förordning 1593 äger häradsfogden att i alla socknar förordna och tillsätta fjärdingsmän. Detta ändrades tydligen senare ty enligt SFS (svensk författningssamling) 1850 så utses fjärdingsman numera å kommunalstämma för en tid af minst tre år och förses med skälig ersättning. Eftersom kommunen inte formellt fanns förrän 1862 så togs väl beslutet av tidigare by- eller sockenstämma. Vad länsmansbefattningen beträffar så går den tillbaka till minst 1500-talet, eller ännu längre. De kallades ibland olika, exempelvis befallningsman, kronolänsman och så vidare. De hade huvudansvaret för att folk efterlevde lagen och till sin hjälp hade de socknens fjärdingsman. Fjärdingsmannen skulle alltså utses för en tid av tre år. Om man då läser kommunalstämmoprotokollen från Jäla så slås man av att det tydligen inte var någon populär syssla. Eller att man ändå valde en ny varje år. Det var nämligen vad som 30

33 skedde nästan alla åren från 1870 då första valet finns noterat. Som kontrast ser vi då att i stort sett hela 1900-talet, fram till 1952, innehade två personer fjärdingsmannasysslan i Jäla. Det var Carl Odqvist i Gamlarp och Elias Johansson i Stockebacken. Över 20 lagens väktare. Även om det blir många årtal och många namn kan det vara intressant att redovisa samtliga fjärsmän i Jäla från 1870 till Inte minst med tanke på att flera av dessa fortfarande har ättlingar boende i socknen eller dess närhet. Till kronofjärdingsman för Jäla socken och Rya rote valdes 1870 Pehr Johan Johansson Bryntesgården. Han var farfarsfar till siste ägaren i familjen av Bryntesgården ( Erikagården ) Lennart Karlsson valdes en broder till Pehr Johan, Gustaf Andersson Bondegården valdes en särskild fjärdingsman för Rya, Anders Johansson i Eriksgården (L.Rya) efterträdde Gustaf Johansson i Tolarp den tidigare Gustaf från Bondeg. som lagväktare i Jäla och Vångström i Grönehögen för Höverö och Rya. Efter detta finns endast fjärdingsmän för Jäla redovisade i handlingarna. Nu följer en period av tretton år då en ny befattningshavare valdes varje år. Tala om omväxling! 1875 Anders Johansson i Hålltorp Johannes Andersson i Bondegården Anders Nilsson i Pukaberg Gustaf Alfred Andersson L.Ambjörn-torp (Yngve Gustafssons farfar) August Svensson i Hålltorp Frans Johan Svensson i L.Hallagården Lars Johan Svensson i L.Hallagården. (Dessa båda var svågrar och Lars Johan var farfarsfar till Valter Johansson som startade Jäla maskin- och motorverkstad Henrik Gustafsson i St.Gamlarp. (Farfar till Artur Henriksson, som med familj flyttade till Åsle 1952) Jonas Johansson i Kyrkarp. (Gerda Jonssons farfar) Johan Andersson i Holmen Efraim Johansson i Hålltorp Anders Johansson i Gunnestorp Johannes Nyman Kyrketorp. (farfarsfar till Erling Nyman) omvaldes hör och häpna Johannes Nyman! 31

34 Näste man uppehöll tjänsten i tre år, 1889, 1890 och 1891, nämligen Carl Andersson i St.Hallagården. (Lennart Larssons farmorsfar). Sedan kom Karl Andersson Ramsberg (Rune Ericssons farfar) 1892 och var det Johannes Nymans tur igen och nu börjar kontinuiteten att infinna sig omvaldes Nyman och eftersom ingen notering finns för 1901 och 1902 får man antaga att han satt kvar. När man 25 oktober 1902 skulle välja en ny för tre år framåt valde man Gottfrid Karlsson Skattegården. Även årslönen, tio kronor, noterades. Om han ändrade sig eller kanske inte var tillfrågad förmäler inte handlingarna men han tackade i varje fall nej och den 8 november samma år utsågs August Jansson Stommen till Jälapolis för tre år valdes den som sedan blev Jäla sockens längste fjärdingsman nämligen Karl Odqvist St.Gamlarp. Han valdes ibland för två år, ibland för tre och från 1926 tills vidare. Även lönen bestämdes kr./år, kr./år, kr./år. Odqvist var ju lantbrukare men även knekt (nr. 960 Vilske komp. Skaraborgs reg.) under Bondegården. När han var i tjänst på regementet skulle han därför ersättas av Klas Johansson i Korsgården på fjärdingsmannabefattningen. Om detta medförde problem eller oenighet inom kommunen framgår inte men 1914, den 1 december, hölls en extra kommunalstämma där man för de tre nästa åren 1915, 1916 och 1917 utsåg Klas J. till ordinarie fjärdingsman! Tydligen överklagades detta varför en ny extrastämma hölls den 5 juni 1915 varvid Odqvist åter blev vald, om än med knapp majoritet. 16 röstande avgav 62 röster för Odqvist och 14 röstande avgav 60 röster för Klas Johansson. (Klas var Maria Wardins farmorsfar.) Klas Johanssons fjärdingsmannabana blev alltså kort och Odqvist fortsatte i ytterligare femton år framåt. Den 1 juni 1930 avled Karl August Odqvist endast 60 år gammal. Efter honom kom sedan Jäla sockens siste fjärdingsman, Elias Johansson Stockebacken. När han valdes 1930 fick han en årslön på 100 kronor för uppdraget. Han uppehöll sedan tjänsten till kommunsammanläggningen i början av 1950-talet. De två sista. Kanske några rader är på sin plats om Jälas båda längsta fjärdingsmän. Karl August Odqvists föräldrar var Gustaf Nilsson född i Skattegården Jäla 1831 och Johanna Johansdotter född i Skogen Jäla Gustafs föräldrar, Nils Larsson född i Eriksberg 1789 och Stina Andersdotter född i Alboga 1797, kom till Skattegården i Jäla 1817, där alla deras nio barn föddes. Två av barnen dog mycket unga flyttade familjen till Bondegården och 1841 till 32

35 Tolarp. Därefter flyttade de tydligen till Od kom sonen Gustaf med familj tillbaka till Jäla. Gustaf och Johanna hade gift sig i Od 1859 och alla barnen, varav Carl Gustaf var näst yngst, var födda i Od. Familjen bosatte sig i Storegården hade en del av de äldre barnen lämnat hemmet och Gustaf med fru och de båda yngsta, Carl August och Sanfrid, flyttade till torpet Ellåsen under Sunnagården. Till Storegården kom istället 1886 Lars Johan Andersson Westerberg, den familj som sedan i flera generationer blev bofasta på gården. Båda Gustaf Nilssons yngsta söner blev soldater. Carl August flyttade till Karlsborg Hans bror Sanfrid Odén Skaraborgs regemente avled 1893 endast 21 år gammal kom Carl August tillbaka från Karlsborg och gifte sig 1894 med Ida Jonsdotter från Åkerslätt. Han blev soldat Nr. 960 Bondegården Skaraborgs regemente och paret bosatte sig hos Idas föräldrar i Åkerslätt. De fick två pojkar, Ture 1894 och Martin Den 23 augusti 1900 avled Ida och Karl Odqvist flyttade till Gamlarp samma år med sönerna gifte han sig med Hanna Paulina Johansdotter, dotter till Johan August Isaksson Plantelund. De fick sedan fem barn, Ida 1905, Märta 1907, Göran 1913, Allan 1917 och Sven Samtliga är numera avlidna. Den som blev äldst, Märta Lindberg, avled Karl Odqvist avled alltså 1930 och hans fru Hanna överlevde maken i många år. Hon gick bort den 26 december Inte heller Elias Johansson blev så gammal. Han avled 1955, knappt 64 år. Han blev alltså den siste av den gamla tidens rättstjänare, fjärdingsmännen. Han hade alla attributen för en polisman. Bestämdhet, pondus och oräddhet men också en kärv och trivsam humor. Det märktes inte minst när han uppträdde som auktionsropare, en bisyssla han också ägnade sig åt i många år. Elis Johansson Stockabacken 50-årsdagen 33

36 Att vara fjärdingsman i en liten socken som Jäla kunde säkert vara svårt ibland. Även om ingripandena säkert inte blev så många. När detta skrivs, 2006, finns det fortfarande en hel del Jälabor som minns Elias när han tjänstgjorde som ordningsvakt vid festtillställningar i exempelvis Prästegårds hage. I vanlig polisuniform, och med batongen hängande vid sidan, ingav han en helt annan respekt än vad de vanliga ordningsvakterna gjorde. Även pistol ingick i utrustningen de sista åren. fr.v.: Elis Johansson Stockabacken, Okänd, Jacob Florén L. Västerbo, Göran Karlsson droskägare i Jäla Huruvida någon nämnvärd utbildning förekom för en fjärdingsman är oklart. Men med de befogenheter man hade under de senare årtiondena så fick de säkert genomgå någon kortare kurs. Med klokhet och gott omdöme kom man säkerligen ändå ganska långt som företrädare för ordningmakten i socknen. Från krig till fred. Indelningsverket försvann Det flerhundraåriga systemet med att ett visst antal gårdar eller en by höll en soldat, en knekt, med både utrustning och torp hade då spelat ut sin roll. Det betydde ingalunda att värnpliktsarmén tog över med en gång. Det antogs knektar ända fram till sekelskiftet och de flesta tjänstgjorde långt in på 1900-talet. Man kan säga att systemen vävdes in i varandra. I Jäla fanns soldater som Flodén för Bryntesgården, som tjänstgjorde till 1910, Båge för Storegården till 1925, Odqvist för Bondegården till 1913 och Dahlén för St.Ambjörntorp till Andra soldatnamn är Kyrk och Florén som var soldater för gårdar i andra socknar, men antagna strax före eller omkring sekelskiftet. Boendeplikten på soldattorpen upphörde långt tidigare varför de senare knektarna kunde vara jordbrukare på sina hemgårdar samtidigt som de stod till tjänstgöring i soldatrullan. 34

37 I soldattorpen bosatte sig ofta andra sedan den siste knekten fått avsked eller, om de var i dåligt skick, så revs de. Knektjorden däremot brukades av den gård eller by de tillhörde, ofta under lång tid. Ett sådant exempel är Bryntesgårdens soldattorp nr. 959 som troligen revs strax före eller omkring sekelskiftet Där delades jorden mellan de fyra Bryntesgårdarna och varje gård brukade sin bit. När landsvägen mot Öra byggdes omkring så skar den dessutom av två av bitarna så de blev ännu mindre. Först när marken fick en gemensam ägare med närmaste Kyrkarpsgård lades de samman. Detta skedde först en bit in på 1960-talet! Första hälften av 1900-talet var ju ofredens år. Unionskrisen, när Norge förklarade sig självständigt, och Sverige tvingades acceptera detta 1905, märktes kanske inte så mycket i en bondesocken som Jäla. Däremot var första världskriget säkert något som berörde de flesta. Förutom oron för kriget var det ju ransoneringar och annat kristidsaktuellt som påverkade. Ransoneringarna fungerade dock dåligt. Den rättvisare fördelning som de var avsedda att åstadkomma torpederades oftast av den svartabörshandel som förekom. På ren bondebygd, som i Jäla, klarade man sig ändå ganska bra då man var i stort sett självförsörjande med mat och andra förnödenheter. Men i städerna fick många lida och hungerdemonstrationer var inte ovanliga. När man upptäckte att affärer sålde svart till de som kunde betala grep man till våld och plundrade mataffärer och potatislager. Det var en svår tid för många och revolution bland arbetarbefolkningen var ibland nära. Utvecklingen drevs dock efterhand mot en förändring grundad på demokratiskt fattade beslut i vårt land. Den lika rösträtten spelade naturligtvis här en avgörande roll. Mellankrigsåren kännetecknades annars av depression, arbetslöshet och dåliga tider med dåligt betalt för böndernas produkter. Dessutom som vi sett av sjukdomar som tbc, spanskan och polioepidemi på 1930-talet. När andra världskriget bröt ut 1939 hade det ju föregåtts av diktatur och inbördeskrig i Spanien, fascistdiktatur under Mussolini i Italien och nazismens maktövertagande i Tyskland. I den lilla Jälasocknen, med knappt 500 invånare, hade man väl ändå börjat leva ett någorlunda hyggligt och bra liv när kriget plötsligt kom in på knutarna. När lärarinnan Märta Bergström en dag 1939 höll dörren öppen till sin lägenhet, mitt under lektionen, för att höra TT-nyheterna i radion meddela att krig brutit ut mellan Sovjet och Finland var det knäpptyst bland första- och andraklassbarnen i småskolan. Sju- och åttaåringarna förstod väl knappt vad det handlade om men den dramatiska stunden sände rysningar utmed ryggraden. 35

38 Sedan hände allt snabbt. Danmark och Norge överfölls och ockuperades. Inkallelser till militärtjänst, med ibland bara ett dygns inställelsetid, drabbade nästan varje gård. Det stående samtalsämnet var: Har inte du fått order än. Ja feck i da. På gårdarna fick de äldre och kvinnorna hjälpas åt med arbetet. Även barnen fick hjälpa till så fort de kom från skolan på eftermiddagen. Det var i första hand de yngre männen som fick ligga ute som man sa. De som gjort rekryten fick kanske en vecka hemma. Sedan ut igen till beredskapen. Efterhand kallades även landstormen in. Det var de äldre värnpliktiga i 40-års åldern, eller de som närmade sig 47 år då värnplikten upphörde. Dessa äldre fick tjänstgöring närmare hemorten och ofta lättare sådan under det att de yngre sändes till gräns- och kusttrakterna för bevakning. Rättvisare ransoneringar. Den här kristiden fungerade ransoneringarna på ett helt annat och effektivare sätt än under första världskriget. I princip allt var ransonerat och även om svartabörshandel förekom så åkte många fast och fick kännbara straff. I kommunerna inrättades kristidsnämnder och i Jäla var det kommunalnämndens ordförande Oscar W. Larsson i Hålltorp som man fick hämta nya ransoneringskort hos när tiden för de gamla var utgången. Kupongerna på korten klipptes sedan i affären när man handlade. Eftersom gränserna stängdes och i princip inget kunde importeras så kom alltfler surrogat i handeln. Kaffe ersattes med antingen köpt surr eller egentillverkat. Många rostade råg eller vetekli i spisugnen och använde som kaffe, eller drygade ut ransonen med. I grövre tyger blandades det in cellull, alltså träfibrer; och som foder till djuren dög också träinblandning i form av cellulosa. Uppfinningsrikedomen flödade och exempelvis rökare experimenterade både med körsbärsblad och andra växter som man torkade och använde som tobak. Ransoneringarna höll i sig långt efter krigsslutet eftersom importtrafiken var farlig för sjöfarten under många år på grund av kringdrivande minor. Kafferansoneringen upphörde ganska snart men återinfördes en senvinterdag Detta meddelades genom radion och tidningar samma dag som det började gälla. Det var naturligtvis för att förhindra hamstring. I Jäla fanns två affärer, Nyléns och Eric Johanssons eller Slaktars som den alltid kallades efter Erics far som haft slakteri där. Båda handlarna hade ett tidigare inköpt lager av kaffe som det nu blev rusning efter. Nylén, som tydligen hade det minsta lagret, valde att begränsa försäljningen så att varje kund fick något halvkilo av detta lager. Detta föranledde en storkund, som ville köpa ett tiotal kilo, att skälla ut handlaren för att han inte favoriserade 36

39 sina bättre kunder. Att Nylén ändå inte gav efter renderade honom stor respekt i bygden. Eric Johansson, som tydligen köpte in orostat kaffe och sedan bekostade rostningen själv, beställde snabbt ortens trafikbil (taxi) och med en stor säck orostat kaffe åkte han in till Falköping och rostade detta. Sedan kunde han ganska generöst sälja ut till sina nöjda kunder. Det handlarna köpt in utan kort tyckte de väl sig också kunna sälja fritt. Inga flyktingar eller nassar. Eftersom Jäla ligger långt från landets gränser så sågs aldrig några flyktingar till här. Beredskapsmän vid norska gränsen kunde däremot berätta om både hjälp till flyende norrmän och skottväxling med tyska förföljare. Det senare tystades för det mesta snabbt ned för att inte störa den känsliga neutralitetspolitiken. Däremot kom det ganska många krigsbarn till socknen. Det var framförallt finska barn som kom och fick ett hem här, för kortare eller längre varaktighet. En del åkte tillbaka efter något år under det att andra stannade kvar och blev bofasta i bygden. Namn som Sikiö, Tikkanen, Hirvonen m.fl. finns därför kvar i Jäla eller dess omgivningar. Även om finska barn dominerade så fanns det faktiskt även andra nationaliteter representerade, bland annat något franskt barn som fick en tids fristad i socknen. I detta sammanhang måste vi återge början till en liten solskenshistoria som inte blev vad initiativtagaren hade tänkt sig. I Jäla JUF-avdelning föreslog Yngve Gustafsson 1944 att föreningen skulle bekosta ett finskt fadderbarn för sex månader. Det skulle kosta 180 kronor och ske genom en insamling. Yngve, som var sekreterare, konstaterar dock att det fanns ingen som var villig att hjälpa ett stackars nödlidande fi nskt barn,efter vad det såg ut. Besvikelsen är lätt att spåra i protokollet. Det som startade andra världskriget var ju nazismens framväxt i Tyskland på och 1930-talen och dess exploatering av misären och missnöjet där efter nederlaget i första världskriget. Även i Sverige började nazistiska och andra ultrahögerkrafter sticka upp. Framförallt under 30-talet. I Jäla fanns aldrig någon sådan organisation, eller ens kända medlemmar eller anhängare till dessa. Det hindrar ju inte att det säkert fanns sympatisörer som stödde de nazistiska idéerna. Det var framförallt på orter med större sociala skillnader mellan grupper som godsägarpojkar och andra drog på sig ridstövlar och brunskjortor med vidhängande solkors- eller hakkorsarmbindlar och sedan demonstrerade för svenska nazistorganisationer. Från Sandhem, där det också fanns en stark arbetarrörelse, berättas om hur man på olika festplatser drabbade samman med stövelknektarna när dessa kom dit i sina 37

40 provokativa uniformer. Och hur mycket stryk de fick därför att de oftast var ganska fåtaliga. Politiska uniformer förbjöds senare och det förbudet gäller än i dag. Men, som sagt, Jäla var relativt förskonat från de här inslagen. Första efterkrigstiden. Efter kriget följde sedan en enorm uppryckning och expantion i det svenska samhället. Inte så konstigt kanske med tanke på att vi sluppit undan världskatastrofen så pass lätt. Detta märktes sannerligen också i Jäla där jordbruket gick mot sin kanske bästa period någonsin. Även om man låg efter en del andra orter med större gårdar så började man även här skaffa maskiner till jordbruket som aldrig tidigare. Det som funnits förut var i stort sett plogar och harvar, slåttermaskin som även användes för sädesskörden, då med avläggare för havren som sedan bands till nekar för hand hästräfsa och även släpräfsa samt åkdon och slädar. Nu skaffade man såningsmaskin, hövändare, fler harvar av olika och större slag och, inte minst, gummihjulsvagnar. Självbindare kom på nästan varje gård och där man tidigare i varje fall på mindre gårdar alltid mjölkat för hand satte man nu in mjölkningsmaskin. Logeinventarier rustades upp med nya gröpkvarnar, tröskverk och triörer, alltså en rensmaskin där den bästa utsädeshavren sorterades fram. Sådan fanns naturligtvis i Jäla kvarn men många ansåg att resultatet blev bättre hemma. Kanske hade man för bråttom i kvarnen när många stod i kö? Traktorer däremot dröjde ganska länge innan Jälabönderna började skaffa sig. Först 1948 kom den första traktorn, en Ferguson Grålle, till Perssons i Tolarp. Efter någon tid följdes den snabbt av fler på gårdarna runt omkring. Det var nästan uteslutande Ferguson, och någon enstaka Volvo av den minsta modellen, som man köpte. Den lätta och smidiga Grållen lämpade sig särskilt bra på Jälajorden men framförallt på de mossar som alla gårdar hade. Nya fodermedel för mjölkproduktion gjorde att denna ökade kraftigt de här åren. Med traktorernas intåg försvann också alltfler hästar och då kunde koantalet öka i stället. Slakteriföreningar och andra bondekooperativ gjorde att man fick bra betalt för sina djur. Privatslaktarnas välde där en ko som såg hängig och dålig ut ofta klassades som rävamat och betalades därefter var slut. 38

41 Käringes höner blev salongsfäiga. Ett husdjursområde man inte åtminstone inte männen brytt sig om så mycket tidigare var hönsuppfödning och äggproduktion. På varje gård fanns ju höns. Men dessa fick mest gå som de ville och någon planerad utfodring var nog ganska sällsynt. De fick havre och lite annan blandning av hushållsavfall, havremjöl och vatten. Man sôlla te hönsa, alltså rörde ihop olika ingredienser. Och man tog de ägg som blev och använde i hushållet eller sålde till handlaren. Nu blev det annan fart. Nya fodermedel, hönsfoder, köptes, daggamla kycklingar anskaffades från hönserier och föddes upp med hjälp av en stark värmelampa i specialgjord bur. Där växte de snabbt, med specialtillverkat kycklingfoder som pådrivare. Hönshusen rustades upp. Tidigare var det inte ovanligt att hönsen höll till på en avbalkning i ladugården över en kätte eller svinstia. Nu särskildes de från övriga husdjur. Ägg producerades året runt och hönsen fick inte bli mer än två eller högst tre år gamla. Sedan slaktades de och nya yngre kom till. Till och med gubbarna som tidigare tyckte att käringes höner mest var till besvär insåg att de också kunde ge bra inkomst till gården. Hönserier växte upp lite varstans. Ävenså i Jäla. Det var Göran M. Lindberg som hemma i Holma startade hönseri i slutet av 1940-talet. Med nya lokaler, äggkläckningsmaskiner och annan modern utrustning svarade han för mycket av kycklingleveranserna i bygden. Hönseriet drevs sedan under de mest expansiva åren på 1950-talet. 39

42 Bôre-Klas var först. För att kunna använda moderna maskiner röjdes också mycket sten de här åren. Ganska snart kom maskinborrning igång. Den första lilla borrmaskinen användes av Klas Johansson från Kyrkeslätt i Grolanda. Han transporterade den på pakethållaren på lättviktaren och sedan stod han i stendammet och borrade hål för dynamiten i de jordfasta stenarna. Det gick revolutionerande snabbt i jämförelse med den gamla handborrningen tidigare. Bertil Johansso, Nyhem och Sigvard Larsson, Hålltorp med stenvagn och Gösta Linds traktor Så småningom utökade Bôre-Klas som han alltid fick heta, sin maskinstation med både traktorer, jordbruksredskap och stenröjare av olika slag. Med stenröjarens hjälp lyfte man helt enkelt upp stenarna och körde bort dem. Röjaren var oftast en ombyggd lastbil eller militär terrängbil med påmonterad traverskran som både lyfte och drog in jättestenarna på fordonet. Med tiden blev det också alltfler delägare i och grenar av den här verksamheten. Men det var ändå Klas som började. 40

43 Skolan mitt i byn. Det fanns en gång, på 1960-talet, en studiecirkel som hette Skolan mitt i byn. I Jäla låg inte skolan mitt i byn men istället låg den geografiskt nästan mitt i socknen. Ett perfekt läge då avståndet till Jäla by, den största, var en dryg kilometer och till kyrkbyn i söder två kilometer. Till Tolarp i öster, Holmen i sydväst, Gamlarp och Hålltorp i väster och nordväst samt Habblarp i nordost var avståndet max tre kilomter. I Jäla har funnits skolbyggnad sedan 1870-talet. Det tog dock många år av stridigheter inom pastoratet innan Jäla fick sin egen skolbyggnad. Inom pastoratet var Grolanda huvudförsamling med kyrkoherden bosatt där. Jäla var annexförsamling med komministerbostället St.Västerbo där komministern bodde. I ett antal protokoll från gällstämmor (pastoratsstämmor) mellan 1842 och 1845 med Grolanda-Jäla kan man följa början av kampen mellan socknarna om gemensam eller var sin skolbyggnad. Det är frestande att återge de här protokollen ordagrant men då de är skrivna med den tidens sirliga och ganska svårförståeliga formuleringar är det bättre att göra en saksammanfattning av det hela. Kanske med något citat här och var. Det första protokollet är från den 4 december 1842 i dess moderkyrka i Grolanda. Tidigare hade hållits två stämmor utan att man blivit eniga. Detta var alltså den tredje. Bakgrunden var Kongl. Maj:ts Nådiga Stadga angående Folkundervisningen i Riket gifven Stockholms Slott den 18 juni Alltså då man beslutat att allmän folkskola skulle införas i landet. Vid stämman inlämnades en skrivelse från Jäla undertecknad av Andreas Andersson i Sunnagården plus å öfvriges vägnar som det står. Undertecknarna vill vördsamt giva tillkänna att de väl skulle vilja bygga skolhus men mägta omöjeligen dermed utan understöd af allmänna medel. Att dessutom avlöna Skolmästare ansågs ännu omöjligare. Bygga ihop med Grolanda, där skolan skulle placeras, ville man heller inte då vägen ansågs för lång och inkvarteringsmöjligheterna för barnen för små. Däremot ville man ha en gemensam skolmästare som skulle undervisa ambulatoriskt i Grolanda och Jäla. Tydligen i hemmen eller kanske kyrkan. Ungefär som tidigare fast det då skett mer sporadiskt. Beslutet på stämman blev att bygga ett skolhus i vardera socknen men med en skollärare gemensamt. Till dess detta var klart skulle man försöka se till så att klockaren på hvardera stället kan instrueras att blifva lärare för barnen. 41

44 Mot detta beslut kom den 5 januari 1843 en skrivelse från Sven Jonasson i Pure, Anders Lindberg Olofstorp och Anders Andersson Skånum Tomten med öfvrige där de hos Konungens Befallningshafvande i Skaraborgs län alltså länsstyrelsen, protesterar mot beslutet och där de ödmjukaste anholla at Jähla sockens män måtte åläggas gemensamt med oss bögga berörde skolehus. Den 28 februari 1843 får de i en lång skrivelse stöd av kyrkoherden Gustaf Adolf von Zweigbergk i Grolanda där han också lämnar en redogörelse över hur skolverksamheten fungerat dittills i församlingen. Inom Grolanda och Jäla socknar har folkundervisningen alt intill år 1829 blifvit bibringad dels af föräldrarna sjelfve, dels af åldrige karlar och qvinfolk, vilka sednare ambulatoriskt sådan undervisning lemnat. som kyrkoherden skriver köpte församlingen gemensamt ett gammalt hus vid Höverö säteri för hundra riksdaler banco. Detta reparerades och användes som skolhus. Fidie-kommissarien A. Fock på Höverö lovade att huset skulle få vara kvar i hans livstid. Till lärare antogs organisten och klockaren i Grolanda Joh. Sam. Norlander emot ett arfvode af 4 tunnor korn och 3 dito hafvre ur församlingens magazin. Norlander innehade befattningen till 2 december 1832 då han begärde och erhöll avsked från tjänsten. Anledningen var enkel. Den första tiden kom det några få barn, sedan ingen, utan den undervisning som förekom gavs, som tidigare, i hemmen. Sockenborna, som i alla inlägg betonar sitt armod och fattigdom, ville då att skolhuset skulle säljas. Då Fock dessutom var död försåldes huset och ropades in av Grolanda socken ensamma. Det skulle flyttas till nära intill Prästegården der nuvarande innehafvare af Höfverö lofvat af sina ägor tillsläppa tjenlig plats som det står. Av flytten blev det dock inget. Grolanda sålde sin del 1840 till klockaren Norlander. Jäla socken däremot, som på inga villkor vill deltaga i Grolanda sockens skolinrättning, har för närvarande kommit öfverens med en gammal beskedlig piga som har sin stuga nära Jäla kyrka, om sina barns undervisning i innan- och utanläsning, hvarföre hon af sockenmagazinet har ½ tunna korn och ½ d.o hafvre om året, samt för hvarje barn efter accord med föräldrarne eller målsmännen. Kyrkoherden påpekar också att då församlingen inte mäktar avlöna en skollärare som är skickelig och för yrket instruerad så blir undervisningen ofullkomlig. Zweigbergk avslutar med att ett gemensamt skolhus för Grolanda och Jäla vore bäst. Ingen mellan Jäla och Grolanda har mer än ¾ mil genaste vägen och inkvartering skulle kunna ordnas i närbelägna gårdar. Vem den gamla beskedeliga pigan var vet vi inte. Spontant skulle man kunna tro att det var Skole-Greta men hon föddes 1826 och kunde knappast vara aktuell så här tidigt. Senare blev hon däremot lärare som vi skall se lite längre fram. 42

45 Några dagar innan kyrkoherdens brev, den 19 februari 1843, hölls en gällstämma i Grolanda kyrka där det beslutades att, tvärt emot Jäla sockens obeveklighet, dessa ändå skulle vara med och betala till en gemensam skola i Grolanda. Ett av argumenten var att Grolandas mantal var betydligt större än Jälas varför man kunde besluta i gemensamma angelägenheter oavsett protester. Man beslöt även inrätta en fond där varje mantalsskriven person skulle betala 4 skilling banco årligen så länge behovet påkallar. Rotemästaren i varje rote skulle ta upp denna avgift vid påsktiden då håfskillingen och påskören upptages. Den som då inte betalade inom åtta dagar skulle plikta 12 skilling banco. Hårda pix som synes. Nu följde en rad skrivelser de kommande åren. Den 4 april 1844 anhöll ödmjukast Sven Jonasson m.fl. i Grolanda att Jähla sockenbor måtte blifva ålagde förena sig med Grolanda socken af en fast Schola, och att deras högst orättvisa och gensträfva påstående icke må hafva det ringaste afseende, i synnerhet som det endast är utaf några egenmäktige och välmående pärsoner som icke gör afseende på att blottställa en större utfattig almoge. Flera ifrågasatte också stämmobesluten, bland annat från Jälahåll, då man ansåg att de ej kommit till i laga ordning, att arrendatorn på Höverö A.G.Wettergren inte bort få rösta i stället för ägaren, att mantalsuppgifterna varit osanna och så vidare. Det var ju så att ju större egendom man ägde ju fler röster hade man. En gällstämma den 21 juli 1844 i Grolanda hade tvingats fram av Landshöfdinge-Embetet för att söka bilägga tvisten. Grolanda sockenmän höll fast vid sin uppfattning och Jälamännen kunde ej förmås att vilja deltaga i ett gemensamt scholhus utan yrkade på sin rätt att bygga ett särskilt, ehuru de allmänt klagade öfver den dryga kostnad som sholbyggnaden skulle dem förorsaka. Man skriver också i protokollet att många bland allmogen kunde ej bringas ur den villfarelsen att lagen om allmän folkskola ej skulle bli verkställd. Detta stämde säkert då skolreformen ganska allmänt ansågs onödig och för dyr. Det dröjde också många år innan den slagit igenom fullt ut över hela landet. Ett flertal Jälabor överklagade till landshövdingeämbetet och i en lång skrivelse den 19 april 1845 yttrade de sig över ämbetets märkvärdige utslag i frågan. Det var framförallt antalet mandat man diskuterade men man påpekade också fast det för Landshöfdingeembetet warit dunkelt som man ganska sarkastigt skriver, att den Kongl. förordningen tillåter förening socknar emellan men befaller den ej. Men om sådant skall ske med tvång, om den större socknen tvingar den mindre så är det att etablera wåldets och styrkans magt mot öfvertygelsens. Ord och inga visor således! 43

46 Man vidhöll att fel begåtts vid besluten och hoppades att Kammar-Collegium, dit man besvärat sig, bättre bedömer saken. Platsen vid Grolanda prästgård, som på den tiden låg norr om kyrkan vid ån, ansågs minst av allt lämpad för en skola. Ån svämmar över vid minsta vattenflöde skriver man. Slutligen påpekas att vid nyligen förrättat skifte inom Jäla socken har 4 tunnland jord avsatts till skola och hoppades man få begagna den därtill. Skrivelsen är undertecknad den 15 mars 1845 av Andreas Perssson i Knapegården, Andreas Joh.son på Ramsberg, Sven Joh. son i St.Hallagården, Johannes Svensson i Tolarp, Erik Johansson i Ullarp, Johan Andersson i Kyrkarp, Anders Johansson i Bondegården, Lars Andersson i Ruskeled, Sven Bengtsson i L.Hallagården och Jonas Larsson i St.Gamlarp. Som ett bevis på hur trogen släkten ofta är sin hembygd kan i dag noteras att Andreas Johansson på Ramsberg var nuvarande ägarens, Rune Ericsson, farfarsfar, att Johannes Svensson i Tolarp var Bertil Gustafssons farfarsfar och att Sven Bengtsson i L.Hallagården var farfarsmorfar till nuvarande ägaren Per Elofsson. Jälaborna hade ändå ingen framgång med sina aktioner utan tvingades så småningom acceptera att dela skola med Grolanda. Barnen från båda socknarna undervisades växelvis tre dagar i veckan i folkskolan i Grolanda. Man hade ju varannandagsläsning en bra bit in på 1900-talet. Jämfört med dagens jämmer över för stora klasser kan man fundera över hur en lärare kunde klara den tidens barnsamlingar, dessutom i olika åldrar och klasser hade en och samma lärare att undervisa 174 barn från de båda socknarna. Även om det inte var på en och samma gång, eftersom man gick varannan dag, så förstår man att det inte var lätt. Småskoleundervisningen sköttes ambulatoriskt. Lärarinnan höll skola i än det ena än det andra hemmet i pastoratet, efter en uppgjord plan. Här kommer den förut nämnda Skole-Greta in i bilden. Även hennes syster Skole-Maja undervisade ibland. Greta Andersdotter, som hon hette, var från Stomshed men född i Storegården den 3 april Föräldrarna var Andreas Magnusson och Estrid Larsdotter. De hade flera barn och familjen hade bott på flera gårdar men hamnade av någon anledning som inhyses i Sunnagården. Därifrån flyttade de 1836 som torpare till Stomshed. Fadern avled där Barnen flyttade då åt olika håll. Greta var några år lärarinna i Börstig kallades hon till Grolanda för att tjänstgöra både där och i Jäla. 44

47 Från 1872 anställdes hon enbart i Jäla, fortfarande som ambulerande småskolelärarinna. Hennes syster Maja blev lärarinna i Grolanda 1874 och i Jäla Hon bodde i backstugan Stomshed hos sin syster Johanna och dennas man, Johan Teodor Östling, till 1889 då hon flyttade till Börstig. Skole-Greta gifte sig 1879 med änkmannen Anders Jonsson i St.Hallagården. Hon avled där den 27 december Huruvida de här kvinnorna hade någon utbildning eller ej vet vi inget om. Troligen inte. De var kanske bara lite duktigare än folk i allmänhet, och det räckte väl. Äntligen skola i Jäla! Att bygga en egen skola var ändå målet för Jälaborna. Planerna började förberedas i början av 1870-talet och vid en kyrkostämma den 15 oktober 1874 fattades beslutet. Man skulle bygga en fast Folkskola äfven innehålla Bostad för läraren med 2 rum och kök och förstuga, jemte 1 a 2 gafvelrum och dels till besparing af virke, dels ock i enlighet med K.Öfver Intendentsembetets Normalritningar, uppföras af upprättstående timmer, till minst 24 alnars längd, 14 alnars bredd och dito höjd invändigt, då skolsalen i bredd kommer att hålla 10 alnar och i längd minst 14 d.o hvilket arbete Johannes Nyman i Kyrketorp åtog sig emot 2 R.d. 25 sk. om dagen samt så många sockendagsverkare hvarje dag, som han vid arbetet kan sysselsätta. Allt enligt protokollet. (Anm. Förutom riksdalern var fortfarande då skillingen i bruk) Tomtplatsen var tydligen ett bekymmer. Man hade ingen lämplig plats hittat som var tillräckligt billig varför sockenmännen funno sig nödsakade att, om än så kännbart, medelst framskaffande af sten- och grusfyllning för ändamålet bereda socknens oländiga allmänning vid Gunnestorp, hvilket arbete nu oförtöfvadt skulle företagas. Till byggnadsstyrelse utsågs Andreas Johansson på Ramsberg, Petter Johansson i Hulegården, Lars Andersson i L.Gamlarp, Lars Nilsson i Holltorp, Anders Håkansson i Tolarp och Anders Johansson i St.Ambjörntorp plus kyrkoherde Strömbom. Den senare närmast självskriven. Kyrkan hade ju ansvaret för skolverksamheten och skulle så ha ytterligare många år framåt. Allmänningen var den tomt som byggnaden står på också i dag. Först på 1960-talet, när församlingen övertog lokalen till församlingsgård, avstyckades tomten som egen fastighet. Skilsmässan från Grolanda blev fastställd till årsskiftet och i april flyttade Jäla sockens förste skollärare in. Han kom från Ödenäs, var född i Floby 1836, och hette Anders Johannes Lindskog. Lindskog hann bara tjänstgöra i två år avled han nämligen. Näste blev 45

48 Gerhard Alfred Lundgren född i Blidsberg 1858, död Efterträdaren Johan Klefberg, född i Vilske-Kleva 1837, var lärare mellan då han flyttade till Trollhättan vikarierade Carl Lindqvist och Ebba Löfgren. Mellan 1906 och 1911 skötte Karl Johan Rosander, född i Alboga 1870, om undervisningen i Jäla. Ytterligare en vikarie hade man genom August Wilhelm Hallén, född i Friggeråker Han vikarierade 1912 och flyttade han till Älvsborgs län. Sedan kom äntligen en ordinarie, den unge Emil Lindblad, född i Alingsås Han skötte sig dock ganska illa, som vi skall se, och fick väl sluta mycket beroende på det. Efter Lindblad kom den lärare som blev Jälaborna trogen i många år nämligen Sven Wilhelm Johansson, född i Floby Han var lärare i Jäla från 1920 och till sin död den 7 juni Därefter följde en period med växlande besättning på lärarstolen. Man var kommen till en förändringsperiod med allt mer centralisering och större krav på undervisningen där de små sockenskolorna efterhand försvann. Detta satte naturligtvis sin prägel även på lärarnas rörlighet. Vi drar resterande lärare i snabb följd. Ingrid Jörgensen, född i Dagsberg Östergötland Hon var lärare 1953 och flyttade till Norge samma år. Näste blev Rode Eleonora Nyman, född i Kyrkefall Lärare Flyttade till Malma Efter henne kom Anna Greta Persson, född i Sörby Lärare Till Kalmar Därefter Karl Rune Skante, född i Voxtorp Lärare Torsten Dalström Lisbet Andersson och Anita Fernström Anita Fernström blev därmed den siste läraren i Jäla. Undervisningen förändrades efterhand inom den nya kommunen, Vilske, från Men redan tidigare samverkade man och förlade viss undervisning till andra orter såsom Floby och Kinnarp. Skolan byggdes dock om tidigare och lokalen förändrades en del samt byggdes ut något åt norr. Tidigare hade skolan haft fönster åt både norr och öster. Nu blev det utbyggd hel vägg mot norr och enbart fönster åt öster (landsvägen). Denna ombyggnad var klar var skolverksamheten definitivt slut och skolbyggnaden såldes till Jäla församling. Den användes sedan som församlingsgård fram till 2003 då den försåldes till en privat intressent. 46

49 Jälas längste lärare. Av alla lärare som verkat i Jäla intar Sven Johansson en särställning genom att utan konkurrens ha den längsta tjänstgöringstiden, nära 33 år. Sven Johansson, Han var väldigt omtyckt, ett snällt och vänligt sätt som han hade. Även om han av många ansågs vara lite bekväm av sig så tillämpade han en pedagogik som var långt före sin tid. Det var kanske mer spontant än medvetet gjort. Det var ju vanligt att ungarna skulle lära sig en massa saker utantill. Att kunna rabbla upp texter och annat ur minnet ansågs förnämligt. Sven Johansson gav sällan några utantill-läxor. I stället försökte han få barnen att med egna ord berätta vad de läst om. Hur det lät var inte så noga, huvudsaken var att man förstått vad man läst och kunde återge det någorlunda begripligt. Det var främst historia, men också andra ämnen där han själv var en mycket duktig berättare, som han kunde tillämpa detta. Eftersom fyra klasser skulle undervisas samtidigt så arbetade alltid två med skrivning eller räkning under det att de andra två hade muntlig genomgång av läxa och kommande uppgifter. Det var dock nästan omöjligt för de båda tyst arbetande klasserna att inte facinerat lyssna till när läraren på sitt spännande sätt berättade om historiska förlopp antingen det gällde vikingatiden eller Karl den tolftes bravader. I början av 1930-talet var Sven J. också rävfarmare i Jäla. Det var väl troligen mer på papperet än i praktiskt arbete han utövade den sysslan. Det var i L.Västerbo där äldste sonen Daniel Florén och skolläraren Sven J. startade rävfarm i kompanjonsskap. 47

50 Rävarna avvecklades omkring 1940 men anläggningen, med nätinhägnader och kojor, fick vara kvar på de s.k. Klingåsarna i Västerbo. Efter kriget, 1946, återupptog en yngre broder till Daniel, Jakob Florén, driften men avvecklade den åter efter kort tid. Silver- och blårävspälsverk hade kommit ur modet och verksamheten gick helt enkelt inte runt ekonomiskt. Sven Johansson var ogift och troligen bodde han de första åren i skolans lägenhet, i varje fall under vardagarna. Han var då också mantalsskriven i socknen. På 1930-talet skaffade han sig bil och därmed flyttade han hem till Floby igen och sin födelsegård som syskonen brukade. Därmed skrev han sig också i Floby vilket tydligen väckte ont blod bland kommunalmännen i Jäla. I december 1939 anförde nämligen kommunalnämnden besvär hos länsstyrelsen över att folkskolelärare Sven Johansson hade mantalsskrivit sig i Floby i stället för tidigare Jäla. Hans rätta mantalsskrivningsort torde vara Jäla. Att försöka tvinga honom till detta, när han faktiskt bodde i Floby, var nog dömt att misslyckas för någon ändring blev det inte. Sven Johansson fortsatte att vara en dåtida pendlare varje dag mellan Floby och Jäla. Inte ens krigsårens bensinstopp hejdade honom. Med gengasaggeregatet monterat på sin lilla grå Citroën var det bara någon enstaka snöstorm som tvingade honom kvar över natten i skolans lägenhet. Annars puttrade han iväg till Floby på eftermiddagen när skolan var slut. Lindblad motsatsen. Sven Johanssons föregångare, den unge Emil Lindblad, gjorde sig däremot känd för mindre hedrande insatser. Han var tydligen en mycket duktig lärare med en för den tiden mycket avancerad matematik som han lärde ut på ett bra sätt. Problemet var att han trots sin ungdom var alkoholist, s.k. periodare. Lika bra som han var som nykter lika oregerlig och våldsam var han som berusad. Många äldre har berättat hur han slog barnen helt besinningslöst vid minsta krångel, som han uppfattade det. Det gick till och med så långt att ledamöter av skolrådet tidvis satt en del lektioner och vaktade undervisningen för att förhindra misshandel. Detta var ändå i en tid när ganska grova handgripligheter mot barn accepterades i uppfostringssyfte. Lindblad var ogift men hans mor bodde med honom i lägenheten. Det har berättats hur hon någon gång, när läraren inte kom in till lektionen på morgonen, fick gå ut till barnen och säga: Ni får nog gå hem barn, för idag får ja inte opp han. I varje fall barnen drog nog en lättnadens suck när Lindblad flyttade och den godmodige Sven Johansson tog över. 48

51 Småskolan en senare historia. Så ungefär gick det alltså till när Jälaborna fick sin egen folkskola. Nå, men småskolan då, vars byggnad också den finns kvar i dag? Den är av betydligt yngre datum och den togs också ur bruk några år tidigare än folkskolan. Närmare bestämt 1960, och har alltsedan dess varit privatbostad. Som vi sett tidigare så bedrevs ju småskoleverksamheten ambulerande i vardera Jäla och Grolanda under 1800-talet. Hur länge Skole-Greta var lärarinna i den formen vet vi inte. Kanske slutade hon 1879 när hon gifte sig? Efterhand kanske redan när den nya skolbyggnaden togs i bruk 1878 lades även småskoleundervisningen in där. Eller hölls den i någon annan lokal? I dagböckerna för skolan där alla barn i samtliga klasser finns med varje år står på och 1890-talen Högre Afdelningen respektive Lägre afdelningen. Från 1906 står det Folkskoleafdelningen resp. Småskoleafdelningen. I de särskilda examensböckerna, liksom i dagböckerna, har enbart en lärare, folkskoleläraren, skrivit under. Vi har tidigare sett att Johan Klefberg var lärare och våren 1906 har två lärare undertecknat böckerna, nämligen Carl Lindqvist och Ebba Löfgren. Båda vikarierade 1905 och vårterminen finns en särskild dagbok för Jäla småskola vid Ullarp i Jäla församling samt examensbok för Fasta småskolan vid Ullarp i Jäla skoldistrikt. Fram till dess hade alltså folkskoleläraren varit lärare för både folkskole- och småskoledelen hade skolinspektören påpekat att en särskild småskola med småskolelärarinna behövs. Barnens antal hade stigit till 71 och 2 lärare-krafter äro af nöden redan då 60-talet nåtts som han skrev. Även slöjd behövs och flickslöjden behöver diskuteras, likaså en blifvande småskollärarinna. Skolhuset behöfver då tillbyggas, eller byggas ett nytt hus med småskolelokal. Detta var upptakten till småskolebygget i Jäla och nu började beslutskvarnarna mala. Det blev många turer i frågan den kommande tiden och bäst kan man följa dem i skolrådets och kyrkostämmans protokoll. Det var ju nämligen den kyrkliga församlingen som stod som ansvarig för skolväsendet. Skolrådet föreslog den 26 oktober 1910 att man skulle köpa lilla huset på Stommen som var till salu. Man föreslog flyttning till västra sidan av folkskolans ladugård! Skolan höll sig alltså även med en lagård. Kanske inte så konstigt som det låter för våra öron. Läraren hade ofta både hushållsgris, höns och andra smådjur för att dryga ut lönen med. 49

52 Ordinarie stämma med Jäla församling hölls samma dag och vi citerar ur protokollets paragraf 2: Med anledning af kyrko- och skolrådets förslag af denna dag om inrättande af en småskola i Jäla beslöt kyrkostämman i öfverenskommelse därmed inrätta från och med nästa läsårs början eller 1 september 1911 småskola i Jäla och tillsattes likaledes på förslag af skolrådet en byggnadsstyrelse af fem personer nämligen Klas Johansson i Ullarp, Johan Fransson i Sunnagården, Richard Börjesson i Sunnagården, Oscar Larsson i Holltorp och August Jansson på Stommen med Richard Börjesson som ordförande och skulle denna byggnads-styrelse först låta uppgöra lämplig ritning för småskolebyggnaden, öfversända denna till folkskoleinspektören i och för godkännande och sedan framlägga den för en ny kyrkostämma. Sättet att skriva allt i en enda mening gör att man nästan tappar andan när man läser detta. Vi är ju vana vid att dela upp stycket i många meningar, men så här skrev man oftast förr i tiden. Den 9 januari 1911 hade stämman att ta ställning till två förslag i frågan. Skolinspektören hade ändrat något i ritningen och byggnadsstyrelsen ville förlägga skolan på skoljord å en plats där för närvarande skolans ladugård är belägen. Alltså förslaget om Stommens stuga. Karl Andersson i Ramsberg hade ett annat förslag, nämligen att förlägga skolan till lägenheten Aspelund under Hallagården, där plan erbjöds för ett pris av 100 kronor och där man möjligen kunde få köpa ett hus och bygga om. Det blev omröstning och med 88 röster mot 32 bifölls Karl Anderssons förslag. Komminister Bjerkander och Gustaf Jonsson i Tolarp fick uppdraget att göra en annan ritning och sända in denna nya till inspektören i och för hans gillande. Två månader senare, den 9 mars 1911, skulle man ta ställning till ev. inköp av Aspelund. Skolrådet hade avstyrkt av tre skäl: 1. Det låg för långt åt nordväst och alltså ocentralt. 2. Materialet den var byggd av var olämpligt och svårt att förändra. 3. Det saknades pris på ombyggnaden. Komminister Bjerkander ville dock ha uppskov med beslutet och ville ha en kommitté som skulle göra kostnadsförslag dels på Aspelund och dels å lilla byggnaden på Stommen som skolrådet föreslagit. Ordföranden i byggnadstyrelsen Richard Börjesson hade tydligen tröttnat på turerna och föreslog avslag på Aspelundsköpet. Med 77 röster mot 66 bifölls hans avslagsyrkande. Lilla byggnaden på Stommen var troligen den mindre stuga som på den tiden låg söder om huvudbyggnaden mot Nymans hus och trädgård. I Boendeinventering över torp och backstugor i Jäla finns ett bra foto, taget från kyrktornet 50

53 1905, där man ser samtliga dessa byggnader. Enligt äldre, nu avlidna personer, skulle det faktiskt bedrivits småskoleundervisning i byggnaden strax efter sekelskiftet. Inget i några handlingar bekräftar dock detta. Inte ovanligt i kommunala sammanhang började det alltså bli ganska rörigt i småskolefrågan i Jäla. Den 22 maj 1911 gav stämman i uppdrag åt Johan Gustafsson Halleberg, Nyman i Kyrketorp och Jonsson i Tolarp att underhandla med kammarherre Fock på Höverö om arrendering av en plats mellan Hallagården och L.Västerbo. Vidare beslöt man att byggnaden skulle uppföras i villastil och att Herr Nyman i Kyrketorp skulle skaffa grundritning efter småskolehuset i Blidsberg. Det hade tydligen en stil som fallit i smaken. Den gamla byggnadsstyrelsen kände sig nu tydligen så trampad på tårna att den härsknade till och inte ville vara kvar. Nyval skulle därför ske vid nästa stämma. Då väckte någon förslag om att skjuta upp hela inrättandet av småskola ett år! Ordföranden, som var Johan Gustafsson på Halleberg, vägrade att ta upp förslaget eftersom beslutet redan begynt verkställas. 6 juni 1911 beslöt man arrendera tomt för småskolan å den jord som innehas af herr K. Johansson i Ullarp för af honom erbjudet pris kr. fem (5) per år. Man antog också ritning uppgjord av Johannes Nyman. Men även skollärare Rosander hade gjort en. Omröstning tillgreps och Nymans antogs med 63 röster mot 49 för skollärarens ritning. En ny byggnadstyrelse valdes. Den bestod av Johannes Nyman Kyrketorp, G. Jonsson Tolarp, Palmqvist Gamlarp, Joh. Gustafsson Halleberg och K.L. Andersson Ambjörntorp. Stommen till huset skulle uppföras under hösten 1911 och huset skulle vara färdigt att ta i bruk i september Även ett banklån på kronor skulle tas upp och inbetalas på 4 år. Man beslöt också uppföra ekonomihus vid småskolan. Den 10 oktober 1911 beslöt man gräva brunn vid skolan. Man antog också anbud från K. Svärd Kärråkra att uppföra stommen till huset för kronor. 14 december 1911 antogs så Robert Gustafssons L.Ambjörntorp anbud på kronor för hela den övriga byggnationen. 12 augusti 1912 hade skolrådet beslutat att hos skomakare Krans skaffa tillfällig lokal för småskolan eftersom skolbygget försenats. Förseningen skapade tydligen debatt för den 18 december 1912 frågade Richard Börjesson på kyrkostämman varför bygget gick så långsamt. Efter en lång diskussion lovade byggnadsstyrelsen att påskynda arbetet. 51

54 Husvill lärarinna. Den 30 december föreslog kyrkostämman att lärarinnan skulle erbjudas hyra bostad hos Ida Svärd i Klockarebolet. Robert Gustafsson, som var närvarande på stämman, lovade efter en lång överläggning att försöka få lägenheten färdig så lärarinnan kunde flytta in den 20 februari Troligen blev det inget av med boendet i Klockarebolet för lärarinnan kunde hon förmodligen flytta in i skolan. Var hon bott dessförinnan är oklart. Möjligen inhyrd i Ambjörntorp gifte hon sig nämligen med Robert Gustafsson och flyttade in där för gott. Däremot hölls troligen småskola en kortare tid i ett rum hos skomakare Krans i Björkelund. Det har i varje fall en del äldre Jälabor berättat. Småskolans undervisning startade som planerat 1911, då troligen i folkskolans lokaler. Man hade annonserat efter lärarinna och tydligen fått många svar. Den 22 maj 1911 tog skolrådet upp fyra av de sökande till förslag i en viss ordning: 1. Selma Ågren från Horn i Östergötland 2. Rut Hellsten från Ljungskile 3. Ruth Olsson född i och från Karlshamn och 4. Emma Klasson från Storegården i Jäla. Man föreslog att kyrkostämman skulle utse lärarinnan genom val (omröstning) mellan dessa. Ordföranden vägrade att ta upp förslaget då det, enligt honom, stred mot skolstadgan. Den 6 juni 1911 antogs examinerade småskolelärarinnan Ruth Olsson till den första lärarinnan i Jäla nya småskola. Det blev alltså nr. 3 på listan som man valde och som sedan 1914 gifte sig med Gustaf Alfred Andreassons yngste son Robert i L.Ambjörntorp. Han som byggde skolan. Nr. 4 Emma Klasson, var dotter till Klas Andersson i Storegården i hans första äktenskap. Hon blev senare småskolelärarinna i Strängsered och stannade där till sin pensionering. Hon avled 1953 hos sin syster och två halvsystrar i Björkhaga Jäla. Några år dessförinnan hade hon bott i Falköping. 42 år efter ansökan om lärarinnetjänsten i Jäla slutade Emma alltså sina dagar bara något hundratal meter från den skola hon först sökte arbete i. I folkskolan hade det varit betydligt svårare att få lärare. Ofta fick man annonsera flera gånger och hade ändå bara en sökande. Den tidigare omtalade Emil Lindblad begärde och fick sjukledighet Troligen för sina alkoholbesvär. Samtidigt begärde Ruth Gustafsson avsked från tjänsten i småskolan. Nu var goda råd dyra. En 20-årig lärare från Floby, Elsa Maria Bergström, fick vikariera för Lindblad 52

55 och Ruth fick tydligen fortsätta i småskolan. Efter olika turer i folkskolan fick ju Lindblad sluta och Sven Johansson tog över fick Ruth Gustafsson avsked på egen begäran och till ny ordinarie lärarinna i småskolan antogs Elsa Bergström från januari Hon var äldsta dotter till soldat Bergström i Floby och var född Soldattorpet låg inte långt från Floby kyrka. Bergströms hade flera barn. Den yngste, född 1911, hette Karl Erik Bergström och var på 1950-talet bonde på Heden i Floby. Den unga lärarinnan drabbades dock av sjukdom och vårterminen 1920 fick Ruth Gustafsson rycka in som vikarie. Hon hade då en son, Yngve född Höstterminen 1920 tvingades Elsa Bergström avsluta den 30 november och den 16 december avled hon. Det betydde att Ruth Gustafsson återigen fick ta sig an vårterminen 1921 som hon avslutade den 30 juni. Från höstterminen 1921 kom sedan en ny Bergström men nu med Märta som förnamn till småskolan. Hon var född i Skövde 1894 och blev Jäla trogen till sin pensionering. Lärare Märta Bergström Märta Bergström flyttade till Falköping 1955 och småskolan blev privatbostad Märta Bergström blev alltså den lärare som, efter Sven Johansson i folkskolan, hade flest tjänsteår i Jäla. 53

56 Examen uppvisning och högtid. Vi måste naturligtvis nämna något om skolavslutningarna eller examen som det hette. Den hölls i juni och var en spännande och ibland nervös dag för många. Kanske inte minst för lärarna. Sven Johanssons och Märta Bergströms examensdagar var upplagda på helt olika sätt. I småskolan drillades ungarna in i minsta detalj i de ämnen som skulle förevisas på examensdagen. De väl inövade lektionerna gjorde att lärarinnan alltid fick blixtsnabba svar. Något som uppskattades av närvarande okritiska föräldrar. Ändå verkade lärarinnan alltid nervös. Jäla Småskola 1939 (hösten) 1:a o 2:a klass Lärare Märta Bergström fr.v.: Lisa Lindberg Holma, Astrid Classon Jonstorp, Marianne Börjesson Knapagården, Gun Jansson Stommen, Margit Kyrk Stomshed, Eivor Westerberg Storegården, Göta Berg Holmen, Lisa Johansson Kyrkarp, Tore Arnesson Udden, Erland Eriksson Bryntesgården och Sture Andersson Ruskehed. I folkskolan däremot gick det betydligt lugnare till. Det var sällan som barnen visste exakt vilka stycken de skulle läsa eller vilken del av historia eller geografi som skulle förhöras på. Men Sven J. tog det lugnt och om inte alla svarade helt perfekt så var inte det hela världen. Denna avspända atmosfär tolkades av en del föräldrar som att barnen kunde sämre i folkskolan. Men så var ingalunda fallet. Lärarens lugn gjorde att inte heller 54

57 barnen lät sig störas av spända föräldrar eller närvarande skolrådsledamöter. Skolan kläddes inför examen med blommor i vas över hela skolsalen och barnen själva hade med sig karamellpåsar eller strutar som man bjöd ur och även bytte godis med varandra. Det var med andra ord en högtidsdag när man fick sina terminsbetyg och sommarlovet hägrade. Fortsättningsskolan. Ett ytterligare komplement till undervisningen var den s.k. fortsättningsskolan. Fram till slutet av 1940-talet hade man i Jäla 6-årig skola med två klasser i småskolan och fyra klasser i folkskolan. Året efter 6:e klassens examen alltså normalt det år man konfirmerades gick man en sexveckorskurs i skolan under januari och februari. Då hade de ordinarie folkskoleeleverna jullov det var långt på den tiden och därför var skollokalen disponibel. Från början, de första åren på 1900-talet, gick man en kurs. Senare utökades den till två sexveckors kurser. Den andra alltså året därpå. Började man skolan det år man fyllde sju år var man femton år det år man gick andra fortsättningsskolekursen. Fortsättningsskolan var egentligen ett komplement till folkskolan där man fick lära sig lite mer samhällskunskap, lite om hur kommun och riksdag fungerade samt även grunderna i enkel bokföring och ekonomi. Efterhand kom 7-årig skolplikt in och sedan frivillig åtta som det hette. Mer av undervisningen koncentrerades då till vissa skolor i det som sedan blev den nya storkommunen Vilske 1951 och därmed ökade också busstransporterna, skolskjutsarna, inom skolväsendet tog riksdagen beslut om 9-årig enhetsskola och därmed avvecklades, efterhand som denna infördes, sedan också den gamla realskolan. Jäla gamla folkskola var alltså i bruk som skollokal i 88 år, från 1878 till 1966 och därefter som församlingsgård i ytterligare 37 år. Sammanlagt 125 år i sockenbornas tjänst. Och nu i tredje funktionen som privatbostad. En anrik byggnad väl värd att bevara. 55

58 Teknisk utveckling. Även om hjulet innebar en revolutionerande förändring av människans möjlighet att transportera både sig själv och varor, liksom att möjliggöra tillverkning av från början enkla maskiner, så har nog inget århundrade hittills inneburit en sådan teknisk utveckling som den som skett under 1900-talet. Visserligen kom industriutvecklingen att ta fart redan på 17- och 1800-talen men maskinerna var tämligen enkla och hängde med en bra bit in på 1900-talet. I Jäla, där nästan all verksamhet handlade om jordbruk, användes samma metoder och samma brukningssätt under många, många år. Samma var förhållandet på de flesta håll i Sverige. Majoriteten av befolkningen var sysselsatta i jordbruket och yrket gick från generation till generation med nästan ödesmättad självklarhet. Det mest revolutionerande var väl att oxarna efterhand byttes ut mot hästar och därmed gick både körslor och transporter lite lättare och snabbare. Vem minns inte historien om den gamle bonden som skulle åka till staden med en sävlig oxe som dragare: Oxen va så saktfar lir så di två fôrste nättera ôvernatta ja hemma. Traktorerna och bilarna blev ändå det som från och 50-talen definitivt bröt med de tidigare århundradenas betydligt långsammare utvecklingstakt. Elektriciteten. Vi har tidigare nämnt något om efterkrigstidens snabba utveckling på den maskinella sidan inom jordbruket. Mycket av förutsättningen för denna utveckling skapades genom elektrifieringen av bygden. Tidigare hade man varit hänvisad till handkraft eller dragare för att driva de få maskiner som fanns, exempelvis tröskverket. Det var den s.k. vandringen ofta inbyggd i ett körhus bakom logen som genom kugghjul och en träaxel drev tröskverket. Allt draget runt, runt av oxen eller hästen. Belysningen utgjordes av talg- eller i bästa fall av stearinljus och fotogenlampor. Under avspärrning vid krigstid var det karbid som fick ersätta fotogen i lampan. Ännu längre tillbaka var det den öppna brasan, lysestickor och tjärvedsbloss som man till nöds bekämpade mörkret med. Nu förändrades allt. Med elströmmen fick man lyse och även en ny kraftkälla till tröskverket och andra logemaskiner. Dessförinnan hade oljan gjort det möjligt att använda fotogen- och råoljemotorer som drivkälla. Detta var dock sällan något för de mindre gårdarna utan mer förbehållet de stora talets första hälft ver det definitiva genombrottet för elströmmen. På och 30-talet var det dock fortfarande många gårdar i Jäla som inte hade 56

59 någon ström. Några av de sista fick ström så sent som krigsåren Ett litet ställe som aldrig drog in elström var torpet Åvalla under Bondegården. Där bodde Johan och Ellen Alfredsson. De kom till Åvalla 1926 och blev sedan kvar där tills Ellen avled Johan flyttade sedan till ålderdomshemmet i Floby där han avled De använde hela tiden fotogenlampa och batteriradio och trivdes utmärkt med det. Elförening bildas. Omkring sekelskiftet började elströmmen komma till Falbygden. Till Falköpings stad kom den Ute på landsbygden dröjde det i allmänhet ytterligare ett tiotal år eller mer innan de första elektriska lamporna kunde börja lysa. På orter där det fanns någon industri eller liknande verksamhet hade ägaren ibland skaffat ström genom att en råoljeeller fotogenmotor drog en generator som alstrade ström. I Jäla fanns visserligen en kvarn man den låg vid Lärkafallet i Lidan och den nya kvarnen som man planerade bygga hade ännu inte kommit till. För att få fart på utbyggnaden av elekriciteten bildades elföreningar lite varstans ute i bygderna. Det blev en del Grolandabor som tog initiativ till att bilda en elförening i bygden. Förutom Grolanda var även Jälabor intresserade av att vara med, liksom delar av andra kringliggande socknar. Den 12 april 1918 bildades Grolanda m.fl. socknars elektriska distributionsförening med ändamål att från Trollhätte kraftverk inköpa och distribuera elektrisk energi för ljus och kraft mm. till medlemmarna och ev. övriga abbonnenter. Styrelsen fick följande utseende: Ordf. Gustaf Oscar Andersson Backgården Skånum, kyrkoherde Sven Johan Thyrén Grolanda, Richard Börjesson Sunnagården Jäla, Oscar Vilhelm Jonsson Bragnum Floby och Frans August Johansson Gårestorp Grolanda. Abbonnenterna fick teckna andelar. Gårdarna en andel per hektar odlad jord. En andel kostade hundra kronor. De som inte ägde odlingsmark kunde teckna en andel per två lampor. Jälaborna ville bygga ny kvarn i byn och var därför med från början. Ganska snart kom även Öra, Broddarp och Eriksberg med, liksom Döve by i Börstig. Även delar av Hällstad och Od ingick i den södra delen. Vill man mer detaljerat studera elekricitetens framväxt på Falbygden skall man läsa Rolf Ivarssons utmärkta bok Ljus, kraft och spänning utgiven Inte minst Grolanda m.fl. elförening ges där stort utrymme. 57

60 Redan 7 oktober 1918 hölls ett nytt möte i Jäla folkskola. En delvis ny styrelse valdes, troligen beroende på att de nytillkomna socknarna också ville vara representerade. Handlanden A.E. Nylén Jäla blev nu ny ordförande och Carl G. Svensson Tokarp Öra och G. Hjalmar Jansson Hallanda Broddarp nya ledamöter. Oscar Jonsson i Bragnum och kyrkoherde Thyrén omvaldes. Vid ett senare möte var man oense om att skjuta upp nätbyggnaden eller forcera den. Majoriteten röstade för att bygga så tidigt att man kunde få kraft och lyse senast den 1 september Den 10 april 1919 antogs AEG som entreprenör för en ledning från Risholmen norr om Mönarp och till Jäla. Föreningens medlemmar skulle själva bidra med stolpar och nedgrävning av dessa. Den 22 april 1919 utökades styrelsen till sju ledamöter. Förutom Nylén Jäla, Thyrén Grolanda, Jansson Hallanda och Svensson Öra valdes Johan Persson Tolarp Jäla och Linus Westermark Döve till den utökade styrelsen. Både ordf. Nylén och prästen Thyrén skrev under hösten 1919 och klagade över att entreprenören inte såg ut att kunna hålla löftet om ström till den 1 september Men, den 12 december 1919, lussekvällen, kom strömmen! Ganska lämpligt, till ett av årets mörkaste dygn! Jäla el. kvarn som byggdes 1920 av ett aktiebolag blev naturligtvis en stor strömförbrukare. Därför kom det ganska snart klagomål på att strömmen var för svag och man begärde även, och fick, Jäla kommuns stöd med aktieteckning för att bättra på lönsamheten. Mot löfte att strömmen skulle bli bättre. Elleveransen blev nog bra så småningom men kvarnbolaget gick ändå med förlust och först 1930, när smålänningen Johan Nilsson tog över, blev det fart och lönsamhet på både kvarnen och det sågverk som han också startade. I februari 1926 installerades elektrisk belysning i Jäla kyrka. Man fick dock inte byta ut den konstnärligt och kulturhistoriskt värdefulla träkronan mot en metallkrona som det först var tänkt. Den hängde under många år längst fram i kyrkan men lär i dag vara förpassad till förrådet i kyrktornet. Grolanda Elförening fungerade ända till 1977 då man från den 1 januari gick in i Falbygdens elförening. Ordförande under åren hade varit G.O.Andersson Skånum 1918, A.E. Nylén Jäla , Carl Svensson Tokarp , Linus Karlsson Broddarp , A.H. Johansson Ladås , Carl Petersson och Karl-Axel Samuelsson Skånum Grolanda De Jälabor som var med i styrelsen under åren var Richard Börjesson 1918 och , A.E. Nylén , Oscar Larsson Hålltorp , Gunnar Karlsson Ambjörntorp och Ingemar Svensson Pukaberg

61 Mejeriet. Att elströmmen innebar ett stort genombrott för den tekniska utvecklingen i socknen är uppenbart. I dag har vi svårt att föreställa oss hur det var utan den. Stormdagar med utslagna ledningar och strömlöshet är väl det närmaste vi kan komma den tidens situation. Men då skall vi komma ihåg att på den tiden fanns gott om folk som kunde mjölka eller per handkraft utföra de sysslor som vi är beroende av maskiner för att göra i dag. Att en ensam lantbrukare, vid ett strömavbrott, skulle sätta sig och handmjölka kor är ju otänkbart i dag. Då är räddningen de dieseldrivna reservaggeregat som alltfler skaffar sig numera. Från elström och mjölkningsmaskiner är det lätt att tanken glider över till omhändertagandet av bondens viktigaste inkomstkälla, mjölken. Under århundraden hade smörkärning och osttillverkning skett i hemmet. Det som inte förbrukades i självhushållet såldes till ortens handlare eller, innan dessa fanns, på närmsta marknad. Det fanns gårdar i Jäla som kärnade sitt smör och ystade sin ost in på 1930-talet. På de större gårdarna runtomkring fanns gårdsmejerier som även tog hand om kringliggande gårdars mjölk. Eftersom gods eller herrgårdar saknades i Jäla vet vi inte om det överhuvudtaget funnits några sådana gårdsmejerier i socknen. Under en stor del av 1900-talet har Jälaborna däremot haft tillgång till ett mejeri av modernt slag. Platsen, i korsvägen vid L.Hallagården, har också faktiskt hetat Korsvägen under många år. Korsvägen med mejeriet i Jäla 59

62 1880 kom lanthandlaren Jean August Svensson, född i Vånga 1851, och hustrun Anna Christina Andersdotter, född i Uddevalla 1856, hit och startade handel här. Att affären fick namnet Korsvägen var ju inte konstigt. Enda landsvägen, från Broddarp genom Jäla, vek ju här av mot Höverö och Floby. Mot övriga Jäla by gick sedan byväg till Habblarp, Storegården och Tolarp mm. Trevägskorset blev därför en naturlig samlingspunkt. Här startades också Jäla mejeri. Exakt när vet vi inte riktigt. Kanske trots allt före 1909 då, enligt församlingsboken, Karl Johan Johansson född i Knapagården 1873 och 1908 gift med Anna Karolina Persson född 1882, flyttade till Korsvägen och, fortfarande enligt församlingsboken, var mejerist där. Karl Johans syster Elin var gift med Emil Andersson i Knapagården, en av Evangeliska Fosterlandsstiftelsens eldsjälar i Jäla. Fru Anna Karolina var syster till sedermera välkände häradsdomaren Johan Persson i Tolarp flyttade Karl med familj till Öra och samma år tog Nils Pettersson, son till Jäla sockens förste kommunalordförande Petter Johansson i Knapagården, över mejeriet. Nils drev mejeriet till 1926 då han flyttade till Blåsås i Falköping med sin familj. Hans äldsta dotter, Ella, gifte sig 1925 med Erik Börjesson från Sunnagården Jäla. Anna o Nils Pettersson med Ella 60

63 Efter Nils kom en ny ägare till mejeriet, Ivar Andersson född i Luttra Han blev dock inte så gammal i gården. Redan 1929 flyttade han med familjen till Falköping. Den som nu tog över som mejeriägare var den sedan 1914 etablerade handlaren på Halleberg Anders Edvin Nylén. Han ägde mejeriet mellan Under den tiden finns en rad mejerister, mejerskor och andra mejeriarbetare redovisade i församlingsboken som boende i Korsvägen, eller Mejeriet som det numera kallades. Siste ägaren av Jäla mejeri, Gustaf Leijon född i Kälvene 1901, tog över från 1 maj Då med Enar Kruus Sandhem som kompanjon. Detta kompanjonsskap avvecklades tydligen ganska snart och Leijon blev ensam ägare till mejeriet. Mejeriet var under Leijons ledning ett, visserligen litet, men mycket modernt sådant och Leijons ost var känd och efterfrågad, inte minst i Falköping. Det var liv och rörelse varje morgon när hästskjutsarna, och senare traktorerna, stod i kö vid bryggan för att avlämna sin last. En del skjutsar var entreprenörer under det att man från en del byar turades om att frakta mjölken till mejeriet. Man hade även en egen mjölktransportbil, med Karl Hjalmar Ros vid ratten, som hämtade mjölk utmed en slinga i Grolanda. Mejeriet lades ned åren Mejerihanteringen kompletterades också med gödsvinsuppfödning. Från början drevs denna i anslutning till mejeritomten men på grund av besvärande lukt och begränsat tomtutrymme byggdes nya svinhus upp en knapp kilometer norrut vid vägen mot Höverö. Byggnaderna finns kvar i dag. Detta med illaluktande utsläpp från mejeriet tycktes ha varit ett återkommande problem. Den 26 januari 1923 krävde Jäla kommun åtgärder mot mejerist Nils Pettersson som släpper ut illaluktande avloppsvatten från mejeri och svinstall. Han ålades att lägga ledningar så fort kälen i marken ej hindrar. Detta hjälpte tydligen inte ty senare anmäldes han till länsstyrelsen för försumligheten. Länsstyrelsen ålade honom att, vid vite av 500 kr., rätta till många bristfälligheter i mejeriet. Nils överklagade 1926 med motivering att han ej haft tid. Kommunen svarade i sitt yttrande lite kärvt att han gott haft tid att rätta till missförhållandena lämnades tydligen problemen över till den nye ägaren, Ivar Andersson. Han föreslog vissa åtgärder som kommunen tyckte lät bra och därför accepterade. Men inte heller han gjorde sedan något varför ett nytt vite på 500 kr. utfärdades. Även han överklagade men fick inget gehör hos vare sig länsstyrelse eller kommun. Denna form av förhalningstaktik känner vi också till i dag och den var alltså väl etablerad redan på den tiden. Helt i linje med detta ålades därför nye ägaren Nylén att reparera och åtgärda bristerna före den 1 december

64 Kanske den driftige Jälahandlaren gjorde något som i varje fall till nöds löste problemen. I varje fall försvinner ärendet från de kommunala handlingarna i fortsättningen. De som kommer ihåg utsläppen från mejeriet på och 50-talen är ändå inte särskilt imponerade. Avloppet gick i stort sett helt orenat ut i en låglänt sumpmark på en grannfastighet cirka 200 meter söder om mejeriet. Lukten var allt annat än angenäm och först många år efter att mejeriet avvecklats gick det att gå över området utan att fastna i dyn. Transporter. När man talar om mejerihantering så kommer man naturligtvis också in på transport och kommunikation. Jordbrukets transporter sköttes ju under århundraden med hjälp av oxar och hästar talets mjölktransporter var inget undantag. Till mejeriet gick hästskjutsarna varje morgon från de olika byarna. Som vi nämnt tidigare turades man ofta om att köra. Linjen från Kyrkbyn och gårdarna utmed vägen förbi skolan kördes under många år av en fast entreprenör. På talet kördes den av Elias Johansson i Stockabacken. Han började med Erik Klassons mjölk i Bryntesgården utmed Öravägen. Därefter hade övriga Kyrkarpsgårdar ett gemensamt mjölkbord i närheten av kyrkan och de två övriga Bryntesgårdarna ett vid sin utfartsväg något hundratal meter längre fram. Resten utgjordes av gårdarna utmed vägen, Stockabacken, Gunnestorp, Ullarp och L.Västerbo. Stommen, Holmens by plus några ytterligare strögårdar sålde sin mjölk till andelsmejeriet i Åsarp och den mjölken hämtades då med lastbil. Omkring 1940 övertogs Kyrkarpslinjen av Tor Nyman Kyrketorp. Fördelen var ju att han bodde vid linjens början och alltså inte behövde köra tomme. Tor hade tidigare kört postlinjen till Floby men lämnat denna när gengastiden för bilarna började. När Tor flyttade från socknen 1945 övertog nye arrendatorn av Kyrketorp, Sigvard Bengtsson, transporten. När sedan i sin tur Sigvard flyttade till Eriksberg med familjen 1950 blev Bo Johansson Kyrkarp den nye mjölkakörar n. Då hade, sedan 1945, också Stommen gått över till mejeriet i Jäla varför lasset var ganska stort och krävde parhästar för transporten. Kyrkarpslinjen kördes sedan de sista åren av Isak och Ingemar Eliasson, nu med traktordraget lastfordon. På 1950-talet fanns ytterligare en linje nämligen Tolarpsgårdarna, Ruskeled och Hulegården. Den linjen kördes av Inge Kyrk Stomshed. Också med hästskjuts. Men det var ju inte bara mjölk som behövde fraktas. I dag är vi ju vana vid att alla 62

65 transporter sker med traktor eller lastbil. När den första lastbilen kom till Jäla vet vi inte riktigt. Troligen var det någon av de som drev slakteriverksamhet som först skaffade lastbil. Kanske var Johan Johansson Aspelund den förste? Hen bedrev ju slakteriet några år även sedan huset flyttats från Aspelund till den nya platsen Rosenlund vid korsvägen mot Öra. En som däremot bedrev en omfattande slakteriverksamhet fram till 1942, då han flyttade från socknen, var Gustaf Lundgren i Rosendalen, eller Tomta som gården alltid har kallats folkmun. Han var säkert en av de första som hade lastbil i socknen. Den lilla gröna kreatursbilen, med plats för kanske två vuxna djur, syntes ständigt på 1930-talet och troligen även tidigare. Det lastbilsåkeri, Fredrikssons, som fortfarande finns kvar i dag, startades troligen omkring 1925 av Karl Gustafsson. Karl Gustafsson Åkeriägare m.m. 63

66 Karl var född i Korsgården 1874 och emigrerade till Amerika år Dit hade också blivande frun, Ellen Jansson född på Stommen 1880, flyttat samma år. De gifte sig i Amerika men kom tillbaka hem till Jäla någon gång mellan 1904 och Efter att ha byggt det tidigare nämnda Aspelund flyttade Gustafsson tillbaka till Amerika för att 1913 åter vara tillbaka i Jäla. Då byggde han också den vinkelstuga i Korsgården (nuvarande Mikael Svenssons) som revs för ett antal år sedan byggde Karl Gustafsson det hus där han sedan kom att stanna, nämligen Nyborg. Här startade han det åkeri som sedan Gunnar Fredriksson i mitten av 1930-talet tog över. Det fanns ytterligare en ung man, Stig Svensson född 1916 och son till Paulina Lundqvist Karlslund, som började med lastbilsåkeri omkring Han byggde ett garage på den lilla kullen mitt emot småskolan vid Ullarps utfartsväg. Eftersom det var gengasdrift som gällde redan då startade han också ett par kolugnar ungefär där bygdegårdens parkering ligger i dag. Det var alltså inga kolmilor utan nedgrävda tegelstensmurade ugnar övertäckta med plåttak som man kolade veden i. På våren 1942 drabbades Stig av en svår sjukdom som snabbt ändade hans liv, endast 26 år gammal. Garaget flyttades sedan till Stockabacken som redskapsförråd. Det finns fortfarande kvar i dag, om än i modifierad form. Buss, post- och droskbil. Detta var lite om varutransporter. Nå, men persontransporter då? Ja, dessa skedde naturligtvis också per häst före och runt sekelskiftet Det som mest revolutionerade persontransporterna var säkert cykeln, vilcepén, när den i början av 1900-talet blev mer allmänt förekommande. Plötsligt var de två milen in till stan, som man tidigare tvingats gå eller åka efter häst, avklarade på cirka en timma. Så fungerade det sedan i många år. Det var först i mitten eller slutet av 1950-talet som bilen mer blev var mans egendom. Järnvägen kom till Sverige på 1850-talet. Som vi sett tidigare så fanns ju planer på järnväg även genom Jäla runt Nu blev det ju inte så. Därför blev det buss och persontrafikbil som efterhand kom att gälla för Jälaborna, om man inte ville gå eller cykla. Förutom busslinje och trafikbil (taxi) så fanns det ytterligare en möjlighet att åka kollektivt för Jälaborna nämligen med postbilen, eller senare postbussen, till Floby. För att få ta med passagerare krävdes emellertid tillstånd. 64

67 1939 hade Tor Nyman begärt tillstånd att ta passagerare med sin postbil personautomobil R 3581 som det står i kommunalnämndens protokoll. Nämnden tillstyrkte ansökan. Busslinje gick relativt tidigt genom socknen. Det var Carl Svensson Tokarp Öra som startade en busslinje till Falköping över Jäla Bussen gick varje vardag och den s.k. Öravägen genom Jäla. Senare ändrades turen så att den de flesta dagarna gick över Broddarp Rosendalen Jälaby och endast en dag Öravägen. När jag själv minns bussen från slutet av 1930-talet så var det sonen Gustaf Svensson som tagit över. Bussen var en relativt liten bensindriven s.k. torpedmodell. Det vill säga motorn satt framför karossen i form av en nos, den klassiska lastbilsmodellen som fanns under många år. På höger sida i bussen fanns en rad tvåmanssäten och på vänster sida en långsoffa i den relativt smala karossen. Dörren var en vikdörr som chauffören kunde stänga och öppna från förarstolen med ett enkelt handgrepp. På 1940-talet skaffade man sig en nyare modern buss som var betydligt större. Ny hade också ytterligare en av bröderna, Erik Svensson, gått in i verksamheten. Efter kriget, i slutet av och början av 1950-talet, körde man även en söndagstur på kvällen. Den var anpassad till biotiden kl och blev mycket populär. Ofta var bussen fullsatt när den kom in till Falköping Någon gång under 1950-talet sålde så bröderna Svensson sin linje till Linjebuss men Erik fortsatte att köra som anställd under de år som Linjebuss uppehöll trafiken. Efter nedläggningen på 1960-talet är det tidvis bara skolbuss, plus en linjelagd tur vardagar under skoltid, som man haft möjlighet att utnyttja. Poststation har funnits i Jäla sedan 1892 och hela tiden i någon av affärerna. Den förste föreståndaren var den tidigare nämnde Jean August Svensson. Från 1916 till 1948 var det A.E. Nylén som var postbas och därefter var det dottern till Nyléns efterträdare, Elisabet Stenberg, som tog över. Från 1950 och fram till centraliseringen 1972 var handlaren Bengt Alexandersson och hans fru Ann-Marie föreståndare. Med undantag av de första åren, då posten transporterades från Floby till Grolanda och Jäla med gående brevbärare, så sköttes posttransporten med hästskjuts av familjen Nyman i Kyrketorp. Först av Emil Nyman och sedan av barnen Sigurd och Julia. Sonen Tor Nyman var den som alltså på 1930-talet började köra postturen med bil. 65

68 När krigstiden, och därmed gengastiden, började överlät Tor poståkeriet till Isak Eliasson som tillsammans med sin kusin Jakob Florén turades om att köra var sin dag. Bilen var då stationerad i L.Västerbo, Jakobs hem. Isak o Jakob med post-bilen 1940-talet Efter något år tog Isak ensam över och flyttade med familjen till Kyrkarp där han, i slutet av 1940-talet, skaffade sig buss för postlinjen. Därmed kunde han också ta fler passagerare under förmiddagsturen till Floby. Isak Eliassons första bussar t.v. Volvo bensin, t.h Volvo Hesselman 66

69 När Isak sedan slutade, för att helt ägna sig åt jordbruket, blev det Arne Svenssons åkeri som tog över fram tills att lantbrevbärningen kom Hot om begränsning av lantbrevbärarservicen har varit aktuell flera gånger under åren men har hittills avvärjts. Inte minst hembygdsföreningen har nog, tillsammans med hela hembygdsrörelsen, bidragit till att också Jälaborna har fått behålla denna fina service. Den tredje möjligheten att åka var naturligtvis med taxi, eller trafi kbil som det hette på den tiden. I varje socken fanns det ju en, eller i större orter flera trafikbilar för persontransport. Så också i Jäla. Torsten Johansson i Rya var troligen den förste som hade trafiktillstånd för persontransport. han betjänade då både Grolanda och Jäla. I mitten av 1930-talet sålde han bilen till Gunnar Bengtsson i Ullarp Jäla och samtidigt, 1936, startade Arne Carlsson i Bro Grolanda taxirörelse där. Han drev denna verksamhet i 50 år, till 1986, då han vid 76 års ålder lade ned den. I Jäla drev Gunnar Bengtsson taxirörelsen från föräldrahemmet Ullarp tills han blev bonde på heltid i Bryntesgården vid sitt giftermål Rörelsen övertogs då av Göran Karlsson som tidigare varit lastbilschaufför hos Fredrikssons åkeri. Han byggde ett enkelt garage vid infarten till Larssons i St.Hallagården och gårdsplanen till Johanssons affär, Slaktars. Göran drabbades dock efter en tid av en förgiftningsolycka när han varmkörde gengasaggeregatet inför en resa. Han hittades turligt nog av folk som kunde rädda honom men tvingades sälja rörelsen på grund av sviterna efter olyckan. Det blev nu Inge Svensson Jonstorp och verkstadsägaren Valter Johansson Hallängen som gemensamt övertog droskrörelsen i Jäla. Omkring 1950 tog Inges yngste bror, Arne Svensson över. Han utökade efterhand rörelsen med både postoch busstrafik samt naturligtvis taxi, samtidigt som verksamheten flyttades till Floby. Dåtidens trafikbilar, eller taxi, är faktiskt värda några rader. De var alltid stora och sjusitsiga. Volvodroskan var den allt dominerande trafikbilen de här åren. Den var oerhört rymlig genom att det mellan fram- och baksäte fanns utrymme för två, ibland tre, enklare stolar som fälldes framåt när de inte användes. Med tre passagerare i baksätet, tre på extrastolarna och en i framsätet kunde bilen ta sju personer, plus föraren. Den rymliga bilen, med fotsteg och breda dörrar, var framförallt bekväm för äldre personer. Därför behöll en del droskägare på landsbygden sin stora Volvo in på 1970-talet, långt efter det att bilen slutat tillverkas. Cykeln inte alltid var mans egendom. Vi skrev tidigare att cykeln blev allmänt förekommande i början av 1900-talet. Och visst vande vi oss vid att cykeln blev allas fordon under det århundradet. 67

70 Åtminstone tills bilen under senare delen alltmer tog över den rollen. Många tänker då inte på att ända in på och 60-talen levde människor som aldrig lärt sig cykla. Av de som föddes på 1880-talet var det oftast bara männen som kunde cykla. Sekelskiftet, och åren därefter, blev kanske brytpunkten då även många kvinnor lärde sig hantera vilsepén. Ett bra exempel var systrarna Klasson i Björkhaga. Deras fader, Klas Andersson i Storegården, hade i första äktenskapet fyra döttrar. Den yngsta, Almina eller Mina som hon kallades, flyttade till Amerika så hennes eventuella cyklande vet vi inget om. Men ingen av de övriga tre, Josefina, Anna och Emma, lärde sig att cykla. Där gällde apostlahästarna. I Klas andra äktenskap fick han också fyra barn, Hilda, Maria (Mia), Erik och Elias, födda mellan 1890 och Alla fyra använde cykel från ungdomsåren. Ett annat exempel var från Gunnestorp. Gården brukades av tre syskon, Verner, Hilda och Albertina Gustafsson. Verner, född 1892 och Hilda född 1896 cyklade under det att den yngsta, Albertina född 1899, alltid tog sig fram gående. När man arbetade med exempelvis höbärgning på mossarna långt från gården tog man med sig mat för hela dagen. Gunnestorp hade sin ena mossmark på sydöstra sidan Replångsmossen mot Döve i Börstig. Oftast åkte Verner, med hästar och redskap, ned till mossen på morgonen, följd av Hilda på cykel. Lagom till elvakaffet kom så Albertina gående med dagens förtäring i ett par stora spånkorgar med lock. Hon gick då alltid förbi kyrkan vid Nymans och sedan över Erik Klassons gårdsplan i Bryntesgården. Därefter genom talldungen bakom ladugården och den lilla genvägen över gårdens torvtäkt och ut på vägen över mossen i närheten av skjutbanan. Detta blev kanske något hundratal meter kortare än över Stommen som var den ordinarie vägen till Gunnestorps mossmark mot Dövesidan. Albertina var en stor och kraftig kvinna som alltid gick klädd i vida, långa kjolar så det kanske var lättare att gå än att cykla för henne. Hon avled 1947, endast 48 år gammal. Verner och Hilda brukade sedan gården i många år. Verner blev äldst och avled på ålderdomshemmet i Floby 1984, då 92 år gammal. Cykeln var säkert det fordon som snabbast förändrade möjligheten att ta sig fram. Men, som sagt, för några få förblev det ändå skosulorna som man slet mest när man skulle förflytta sig. Elströmmen, cykeln, motorcykeln och bilen förändrade alltså radikalt vårt sätt och våra möjligheter att leva, att umgås och ökade också vår rörelsefrihet. Men hur påverkade då den tekniska utvecklingen oss i vår övriga kommunikation med varandra? Telefonen? Radion? Och, inte minst TV-inträdet runt 1960? 68

71 Telefonens allmänna intåg. Innan telefonen kom så fanns det egentligen bara två sätt att nå den släkting eller annan som man ville tala med. Antingen besökte man vederbörande eller också skrev man brev. Som barn blev man ofta skickad till släktingar eller grannar med muntlig inbjudan till exempelvis ett julkalas. Likadant var det om man behövde hjälp med något av en händig granne eller kanske en snickare. Bodde någon släkting eller bekant längre bort så fick man skriva brev eller kanske ett kort. I gamla gömmor finns säkert en del sådana brev som kan innehålla intressanta beskrivningar om den tidens både vedermödor och glädje-ämnen. Umgänget och kontakten med myndigheter sköttes på samma sätt. Där tog man ofta hjälp av en kunnig man i socknen. Kanske kommunalordföranden eller för ännu längre sedan prästen. Ofta skrevs en s.k. kladd med blyerts innan man skrev sitt brev med stålpenna och bläck. De som var mer slängda med skrivandet höll sig ofta med reservoarpenna. Där skruvades bläcket upp i pennan och sedan kunde man skriva så länge det räckte. Med huven påskruvad satte man sedan elegant fast pennan i västfickan. Under 1950-talet kom den revolutionerande kulspetspennan. Den var både dyr och inte heller särskilt hållbar i skriften. Så småningom blev den både bra och billig och är väl den penna som fortfarande används mest. Skrivmaskin var det inte många som hade. Den kom ju ändå ganska tidigt men exempelvis alla kommunala protokoll från Jäla är alla skrivna för hand ända fram tills att kommunen upphörde från Det som i övrigt skrevs i hemmen var väl en enkel bokföring över inkomster och utgifter i jordbruket. Ofta i en gul- eller svartpärmad anteckningsbok. Även almanackan kom väl till pass för korta anteckningar om sådd och skörd, väder och vind eller när korna var betäckta. I övrigt hade man nära till varandra och det hörde mer till regel än undantag att den som kom på landsvägen med häst och vagn stannade och pratade med den som påpassligt just då vände med harven ute på åkern på den andra sidan vägdiket. Att frugan hemma stod och väntade med maten, alltmer ilsken, betydde inte så mycket. Manfolken hade ju förstås viktiga saker att diskutera. Till skillnad mot fruntimren som mest skvallrade med varandra. Åtminstone enligt gubbarnas uppfattning! Affären, kvarnen, smedjan, verkstaden och även kyrkan och missionshuset var platser man kunde träffas på och utbyta tankar. Och de ibland gemensamma mjölkborden inte att förglömma. Där har många pratstunder avverkats. Eller socialt umgänge som det heter i dag. Sedan kom telefonen och radion. Radion blev allmän några år före telefonen. Först hos några få, med kristallmottagaren och hörlurarna. Sedan högtalaren i kollosalformat med skrapig Motalautsändning. När kriget bröt ut 1939 så blev det alltfler som skaffade sig radio. Även de få som inte då hade elström. Det fanns bra batteridrivna högtalare. 69

72 Telefon däremot var det fortfarande inte så många som hade. Telefonväxel fanns i skräddare Einar Bergs fastighet i Jäla by och den sköttes av hans fru Elsa Berg. Växelstationen öppnades 1927 och var i funktion till 1942 då automatstation infördes. Det var alltså ovanligt tidigt som Jälaby televäxel automatiserades. På många platser fanns de bemannade stationerna kvar till slutet av 1950-talet. Efter krigsslutet 1945 blev det en formlig rusning efter abonnemang. Nästan varje gård satte in telefon och att ringa till varann blev snabbt en vana. Inom socknen kunde man ringa det aktuella numret direkt. Skulle man däremot utanför exempelvis Grolanda fick man först ringa telestationen i Floby och begära det önskade numret som man sedan kopplades till. Numren var tvåsiffriga och det var först när automatiseringen utökades som de femsiffriga numren med riktnummer kom till. Problemen med långa väntetider uppstod vid s.k. rikssamtal. Det kunde ta timmar av väntetid efter att man beställt ett rikssamtal innan växeln ringde upp och sa att linjen var klar. I Jäla, som låg i södra delen av ett rikssamtalsområde, slapp man de dyra rikssamtalen en bra bit norrut under det att det till Öra ett par kilometer söderut i nästa område, krävdes rikssamtal. Oftast gick det fortare att ta cykeln och kvista över till Öra för att uträtta ett ärende än att göra det per telefon. Telefonen öppnade alltså nya möjligheter till kontakter människor emellan. Kanske på bekostnad av personliga besök. Men en del såg också avigsidorna. En av de originellare framfördes en gång av en äldre Kärråkrabo. I Kärråkra var nästan alla jägare och jakt har ju som många vet en viss förmåga att framkalla osämja. Nu menade denne Kärråkrabo att innan telefonen fanns så tvingades man ta cykeln eller gå till sin antagonist för att göra upp osämjan. Under tiden hann känslorna svalna och det hela lugna ned sig. Med telefonen inom bekvämt räckhåll ringde man i ilskan upp motparten och skällde ut varann. För att sedan kanske ångra en del av det man sagt. På det viset var det bättre förr tyckte han. När TV blev mer allmänt på 1960-talet innebar det en ny och revolutionerande epok för kontakt med yttervärlden. De flesta tänkte nog inte på att TV-en också passiviserade människor. Radion kunde ju vara på både under arbete och bilfärd, under det att TV-tittandet krävde en annan uppmärksamhet. I dag har vi distanserat oss till detta media på ett mer balanserat sätt men fortfarande tycks föreningar ibland uppleva viss konkurrens från program på TV. Innan alla hade skaffat sig TV-apparater så ordnades ju till och med TV-aftnar i vissa föreningar för att locka folk. I dag kanske vi ler lite åt detta men det var väl den tidens metod att neutralisera konkurrensen från den nya bildapparaten. 70

73 I dag har de flesta tillgång till datorer med allt vad det innebär. Man brukar ju säga att med datorns hjälp så sitter man mitt i världen oavsett var man befinner sig. Det är nog sant men samtidigt glömmer man kanske den närkontakt som ändå är så viktig människor emellan. Datorn har ju svårt att ersätta träffpunkten i affären, kvarnen eller vid mjölkabo rt. Handlare i Jäla. Från slutet av 1800-talet och under en stor del av 1900-talet fanns det en hel rad av det som vi i dag kallar serviceinrättningar i Jäla. Vi har berättat om skolan, mejeriet och vi har nämnt Jäla kvarn. Det fanns också affärer, smedja, cykel- och motorverkstad, skräddare, skomakare, snickare, murare, slaktare mm. Alltså företag eller enskilda utövare som, en del, hade sitt hantverk som bisyssla till jordbruket. En affär har ju alltid varit en samlingspunkt i en socken. När den dessutom har varit poststation har den naturligtvis haft ännu större betydelse. Den sista affären i Jäla, Halleberg, lades ned Den hade då varit igång sedan de allra första åren på 1900-talet. Den andra affären, Eric Johanssons, eller Slaktars som den alltid fick heta, lades ned omkring Det är de båda affärer som de flesta Jälabor, utom de yngre, kommer ihåg. Men det har funnits ytterligare ett par tre affärer i Jäla. Först har vi den som nämnts tidigare, Korsvägen, där J.A Svensson startade handel Troligen drevs affären där något år jämsides med mejeriet när detta sedan startade flyttade J.A. Svensson till det gamla soldattorpet Pipenhus, eller Halledal som det då hette. Runt de här åren hände sedan mycket på handelsfronten i Jäla. Vid Höverövägen, nordväst om St.Hallagården, byggdes Aspelund där Anders Edvin Nylén började handel. Samtidigt byggdes den affär dit det mesta sedan koncentrerades, nämligen Halleberg. Byggaren Karl Gustafsson blev också en kort tid den förste handlaren där. Affärsverksamheten togs dock ganska snart över av Bröderna Nilsson i Floby. Affären i Jäla blev därmed filial till den i Floby. Det ansågs också allmänt att filialen snart nog skulle konkurrera ut den nye unge Nylén i Aspelund. Men av det blev intet. Det blev istället Nylén som tog över Halleberg och därmed blev han Jälas längste handlare flyttade han till Falköping. I Aspelund blev det istället slakteri. Det var Johan Vilhelm Johansson, född i Stockabacken 1884, som startade den verksamheten. Johan var gift med Elsa Svensson, född i Korsvägen 1888 och dotter till gamle handlaren J.A. Svensson eller 1927 flyttades Aspelund till sin nuvarande plats och fick namnet Rosenlund. Huset rullades på stockar den ganska långa vägen över åkrarna. 71

74 En bedrift med dåtidens enkla medel. I Rosenlund öppnade Elsa och fostersonen Eric Johansson affär i källaren under huset. Samtidigt fortsatte Johan slakteriverksamheten i uthuset några år in på talet. Efter att slakteriet upphört blev de lokalerna lager för affären. Säkert nödvändigt med tanke på de små utrymmen man hade i affären. Den affär vi vet minst om är den som fanns några år i Ramsberg och drevs av Carl Andersson där. Efternamnet var väl egentligen Andreasson eftersom hans far hette Andreas Johansson, farfarsfar till nuvarande ägaren Rune Ericsson. Det enda som finns kvar efter denna affär är en Hufvudbok för Karl Andersson från 1900 till 1904 som det står på pärmen. Den innehåller varje kunds debet och kredit sida och omfattar alltså bara de här få åren. När affären startade eller när den upphörde vet vi alltså inte. Nyléns och Slaktars blev därför de affärer som under 1900-talet försåg Jälaborna med allt det som en bra lanthandel på den tiden skulle hålla med. Båda hade sin trogna kundkrets och många handlade ungefär lika mycket i båda affärerna. Konkurrensen dem emellan hade naturligtvis kunderna nytta av. Den trånga källarlokalen hos Eric Johanssons var förstås en nackdel. Han hade inte heller riktigt samma kylmöjligheter för charkuterivaror som Nylén i sin välutrustade affär. Att räkna upp vad som fanns i varusortimentet är nästan omöjligt. Allt fanns, från matvaror till husgeråd, blåkläder, skjortor, verktyg, spik, krampor, hästskor, stövlar, trätofflor, skrivmaterial, rödfärg och sportartiklar som skidor och skridskor. För att nämna en del. En kortare tid i skarven på talen sålde också Eric Johansson cyklar av märket Original. Den som i fortsättningen tog hand om cykelförsäljning och dito reparationer blev istället Valter Johansson som startade verkstad i slutet av 1930-talet. Nyléns hade ytterligare en avdelning i sin affär, nämligen för tyger. Där fanns både grövre och finare tyger för de många som på den tiden sydde kläder hemma. Fisk och sill var naturligtvis också en matvara som fanns i affärerna. Både salt och färsk. Dessutom körde tidvis en fiskbil genom socknen och sålde på gårdarna. Det var dock mest före krigstiden i slutet av 1930-talet. Båda affärerna hade givetvis svagdricka, läskedrycker och pilsner att sälja. Men här hade man även konkurrens från dreckabilen. Främst från Åblads bryggeri i Falköping som körde runt i gårdarna och sålde. Viktoriabryggeriet i Falköping levererade däremot enbart till affärerna. En annan sak som endast en affär hade tillstånd att sälja var dynamit, tändhattar och stubin. Det var rigorösa bestämmelser kring detta och dynamiten fick endast förvaras i en särskilt från bebyggelsen avskild källare. Det var Nylén som hade tillstånd till denna handel. 72

75 Att köpa dynamit krävdes däremot inget tillstånd för på den tiden. Stenröjning genom sprängning var ett vanligt arbete på och 40-talet och därför var ju var och varannan lantbrukare dynamitkund på Halleberg den här tiden. Halleberg var en stor affär, även lokalmässigt sett. Huset var en vinkelbyggnad med ena gaveln mot den gamla vägen förbi Hallagården och missionshuset. Mitt på gaveln var ingången till affären. Där innanför sträckte sig en U-formad disk runt hela lokalen där vänstra sidan hade plats för två expediter med en våg och ställ för pappersrullar emellan. Rakt fram på tvären fanns kyldisk för charkvaror och över denna ett glasskåp för choklad, kola och glasburkar med karameller. Högra sidan var främst avsedd för försäljning av tyger och mindre klädesplagg. Mitt i disken fanns här en lucka som man kunde lyfta upp och därmed gå in på kontoret. Kontoret var en lägre lokal inbyggd i vinkeln på huvudbyggnaden. Där var ju även poststationen inrymd med fack för de Jälabor som hämtade sin post direkt i affären. Hela framsidan av kontoret bestod av fönster varför det var en ljus och fin lokal. Bakre delen av huset (vinkeln) innehöll bostad på både under- och övervåning samt ett litet lager, packboá, rakt bakom butiken. På gården fanns dessutom ytterligare två byggnader. En med halv källarbyggnad för svagdricka, läske-drycker mm. och på övervåningen för andra skrymmande varor såsom verktyg, skidor, bandyklubbor och liknande. Den andra byggnaden innehöll garage, vedbod och tvättstuga för handlarens eget hushåll. Byggnaderna finns kvar i dag, om än i ganska förändrat skick övertogs Halleberg av Gustaf Stenberg och hans familj. De lämnade i sin tur över affären 1950 till Bengt och Ann-Marie Alexandersson som blev Jäla-handlare till 1972 då poststationen, som tidigare redovisats, lades ned. Bengt och Ann-Marie byggde snart om den gamla otidsenliga affären till en modern butik. Dock fortfarande med betjäning över disk. Det var först ytterligare ett antal år senare som självbetjäning infördes. Posten försvann alltså 1972 men affären däremot togs över av Birgit och Bertil Edvardsson. Men det hängde på håret. Nedläggning var ett betydligt närmare alternativ och det var först sedan ett drygt sextiotal Jälabor ställt upp med borgen som de nya handlarna kunde fortsätta. Ingen trodde väl då att ytterligare ett handlarpar skulle komma till Halleberg. Så skedde emellertid då Britt och Sven-Erik Larsson 1979 tog över. De körde även ut varor till kunder i både Jäla och Grolanda. Till slut blev dock konkurrensen från lågprishandeln i tätort för svår och därför blev Larssons de sista handlarna i Jäla när de sommaren 1989 avvecklade verksamheten. 73

76 I den andra affären Slaktars avled Eric Johansson 1956 och även hans fader Johan senare samma år. Frun, Rosa Johansson fortsatte dock affären med hjälp av svärmodern Elsa fram till omkring 1965 då hon flyttade till Brismene och övertog affären där. Denna drev hon några år varefter också den lades ned. Alltsedan affärerna försvann har, i varje fall äldre, Jälabor haft möjlighet att få varor hemkörda från annat håll. Under många år från affären i Gökhem tills den också lades ned. Adel smén, snickare Nyman m. fl. Smeden har alltid varit en viktig person i en liten socken som Jäla. Den siste smeden var Adolf Jansson, född i Bondegården 1888, och son till Sven Johan Jansson, född i Brismene 1861 och Emilia Andersdotter också född i Brismene Sven Johan var son till Jan Petter Andersson i L.Hallagården Jäla dit han och Emilia kom vid sitt giftermål , samma år som Adolf föddes, flyttade de till Bondegården där Sven Johan också var smed. Han kallades alltid Smén i Bonnagårn och lärde naturligtvis upp sonen till den duktige smed han så småningom blev. Sven Johan Jansson o Emilia Andersdotter Smen i Bonnagårn Föräldrar till smeden Adolf Jansson Alla smens barn, fem pojkar och en flicka, emigrerade till Amerika. Adolf reste över kom Adel som han alltid kallades, tillbaka till Sverige. Sin hemsocken återvände han till 1932 och började verksamheten i en liten enkel smedja på ängen vid Öravägens början i Jälabyn. Efter något år byggde han ett hus på Korsgårdens mark utmed Falköpingsvägen. Det blev smedja på markplanet och bostadslägenhet på andra våningen. En för den 74

77 tiden mycket rymlig och bra smedja. Han gav stället namnet Adolfsro. I Adolfsro bodde sedan Adel med sin mor Emilia som han tog hand om med stor omsorg. Hon avled 1947, 90 år gammal. Adel sågs nog som ungkarl under alla sina år i Jäla. Han hade dock varit gift en kort tid innan han kom tillbaka. Han blev änkling Både den tiden och åren i Amerika var han dock ytterst förtegen om. Som yrkesman och människa var han mycket omtyckt men han behöll också den distans till sitt privatliv som han själv bestämde. Det var bara hans allra närmaste vänner som han delade med sig något av sina erfarenheter till. Hans stora intresse, utöver yrket, var jakt och natur. En del av jaktkamraterna blev också hans allra närmaste vänner. Hans grythundar var välkända både i och utanför socknen och det var många timmar han tillbringade vid räv- och grävlingsgryt genom åren. På äldre dar blev det dock naturen och upplevelserna i den som lockade honom mest till ensamma vandringar i markerna. Smen Adolf Jansson Adel smén var alltså mycket omtyckt och trivsam, inte minst i smedjan. Man kunde få dra bälgen åt honom under ässjan när han vässade stenborr eller smidde på en plogbill. Sedan kunde han skämtsamt räcka fram det rykande varma järnstycket till kunden och låtsas lämna över det. Hans valkiga nävar klarade det mesta i den vägen men att skada någon skulle han aldrig tänka sig. En av Adels tidiga vänner från 1930-talet, Einar Gustafsson Bondegården, sedermera Marka, gav en gång en ganska träffande beskrivning av Jälasmén: Han glömmer aldrig en väntjänst eller en bra kamrat men han förlåter heller aldrig en oförrätt. Adolf Jansson avled den 8 november

78 Ja, det blev en del omkring Jäla-smén. Men det fanns även flera som utövade yrket. Vi har redan nämnt fadern Sven Johan Jansson. En annan var Torsten Johansson Stomshed som också var en duktig smed. Han blev mest känd under namnet Vindfota-Tôrsten. Enligt äldre Jälabor kom detta av att hans far hade ett handikapp som innebar vissa svårigheter att gå. Detta fick sedan sonen lida för. Tyvärr inte ovanligt den här tiden. Torsten Johansson Sverige som han själv betecknade sig, var också en stor filur och historieberättare. Passionerad jägare och fiskare som han var, handlade oftast historierna om hans egna otroliga bravader med bössa eller fiskedon. I dessa var ibland till och med gamle kung Gustaf V inblandad. Nôr ja ó Gustaf jaga älg var ingen ovanlig början på en historia när Torsten var som mest i sitt esse. Trots sina övriga bravader var han alltså en erkänt duktig smed flyttade Torsten med familj och åldrig fader till Kinnarumma. Han avled 1968 och är begravd på Jäla kyrkogård. En annan yrkesgrupp som var och är nödvändig och mycket anlitad är snickaren. I Jäla var det nästan alltid personer som också hade ett litet jordbruk vid sidan om. Så var fallet med Johannes Nyman som öppnade snickeriverkstad intill kyrkan 1872 på den från Kyrkarp friköpta tomten som han kallade Kyrketorp. Ganska snart köpte han till mark så han även kunde ha ett litet jordbruk. Sonen Emil Nyman tog över verkstaden och var även byggmästare liksom fadern. Han var för övrigt en mångsysslare och var bland annat kyrkväktare, ibland organist i kyrkan, målare men också ortens tandläkare! Det finns ännu levande Jälabor som utan bedövning förstås snabbt och skickligt fått värkande tänder utdragna av Emil. Ett par andra snickare var Johan Westerberg Vinterbacken och f.d. soldaten Karl Kyrk Berget. Karls son Einar Kyrk var också en duktig byggnadssnickare med detta som bisyssla till jordbruket på Stomshed. På och 40-talet arbetade han ofta ihop med en annan skicklig och noggrann byggnadssnickare, Axel Lindberg Ruskeled. I det här sammanhanget får vi naturligtvis inte glömma bort den smått legendariske finsnickaren och spinnrocksmakaren Sven Bergsten Bryntesgården. Sven föddes 1821 på Berget under Gunnestorp. Eftersom hans far hette Anders Svensson var Svens efternamn från början Andersson. Senare tog han, och i varje fall ytterligare en bror, namnet Bergsten. 76

79 Sven Bergsten 1844 flyttade Sven till en intägt under Bryntesgården. Där hade han en verkstad där han gjorde spinnrockar men även gungstolar och andra finsnickerier. Till intägten hörde en liten jordbit varför han troligen också hade en ko plus lite smådjur. På den senare skifteskartan för Bryntesgården 1871 kan man se var både boningshuset, verkstaden och en liten ladugård låg. Sven var gift två gånger. Med första frun hade han sex barn varav två avled i späd ålder. Sedan han blivit änkman 1860 gifte han om sig I det äktenskapet föddes fem barn varav en dog i unga år. De flesta barnen emigrerade till Amerika. Sven Bergsten var en starkt religiös man med förankring i den s.k. Hoofianismen en rörelse med sträng högkyrklighet och extremt enkelt levnadssätt. Svens spinnrockar var mycket välgjorda, smäckra och omtyckta. Än i dag över hundra år efter hans död finns många av hans spinnrockar, och även en del gungstolar, kvar i bygden. Om man har en spinnrock med initialerna S B skurna på undersidan av spinnrocksbrädan så vet man att det är en Bergstenare av yngre modell. De första årens produktion signerade han däremot inte. Sven Bergsten avled 1901 och platsen med åkern kallas än i dag Bergstens. Skräddare. En yrkesgrupp som inte heller saknats i Jäla är skräddare. Johan Svensson i Björkelund (sedermera Jonstorp) var en av dessa. Han kom till Björkelund 1885 med familjen från dåvarande Kvistagården i Hålltorp delades den tidigare gården Jonstorp i två gårdar och den norra byggdes upp där Björkelund låg. Det är alltså samma gård som idag, 2006, brukas av sonsonssonen til skräddaren Johan Svensson, Tommy Svensson. 77

80 En annan som satt med benen i kors på skräddarbordet var Johan Frans Oscar Uggla i Stomslund. Stomslund låg vid vägen från Rosendalen till Jäla kyrka på Stommens ägor. Eftersom den enda boende på stället var skräddare Uggla så fick det naturligt nog namnet Uggles i folkmun. Husgrunden och en källare finns kvar i dag. Skräddare Frans Uggla m. fru Anna-Greta Johan Uggla föddes i St.Hallagården 1833 och var son till furiren Carl Fredrik Uggla. Modern var Britta Maria Fältskog född i Dalum Namnet Fältskog kanske får en liten klocka att pingla hos någon. Jo då, sångerskan Agneta Fältskog är en sentida ättling till skräddare Ugglas mor Britta. St. Hallagården var ett s.k. militieboställe från senare delen av 1700-talet och till omkring När det drogs in skingrades familjen Uggla och en av dem blev alltså skräddare i Jäla. Hustrun Anna Greta avled 1904 och skräddare Uggla själv Huset flyttades därefter till Eriksberg. Den skräddare som många Jälabor säkert fortfarande kommer ihåg var Einar Berg Solhem. Han föddes 1890 och var son till Svante Sanfrid Berg i Holmen Jäla. Einars farföräldrar var soldat Carl Berg och Helena Fredrika Uggla, alltså en syster 78

81 till skräddare Uggla i Stomslund. Efter utbildning och gesällår, i bland annat Göteborg, gifte Einar sig 1919 med Elsa Bratt född i Uppsala De byggde huset på Solhem där han sedan drev skrädderi. Berg var känd som en mycket duktig yrkesman. Han kunde laga en reva på ett par byxor så att den var nästan omöjlig att upptäcka. Men Einar Berg drev också en bisyssla, om man får vara lite vitsig. Han sysslade i många år med biodling och hade många kupor på den lilla tomten. Bergs honungsburkar, med namnad etikett, fanns i affärerna och såldes även privat. Från 1927 fanns också Jälabornas telefonstation hos Berg där fru Elsa var telefonist. Den upphörde vid automatiseringen Skräddarmästare Einar Berg avled 1968 och fru Elsa Jäla kvarn. I Torp och backstugor i Jäla socken har Jälabro kvarn beskrivits ganska utförligt. Den låg vid det s.k. Lärkafallet och kallades därför alltid Lärkakvarnen fram tills att den upphörde omkring Kvarnen ägdes, från omkring 1900, av Carl Andersson i St.Hallagården. Hans far, Anders Jonsson, hade ägt den tidigare. Jonsson kom till Hallagården från Hemmingsholmen i Grolanda Carl Andersson var troligen aldrig mjölnare själv utan hade anställda sådana. En av dessa köpte så småningom kvarnen. Han hette Karl Otto Johansson och det var hans son, Karl Johan Karlsson, som fick sköta kvarnen när föräldrarna blev gamla. Karl Johans öde blev dock tragiskt. Han drunknade i kvarndammen den 11 oktober Den siste mjölnaren i Lärka blev Fritiof (Friti) Karlsson. Han och frun, Hulda Elfrida, hade fem barn, alla pojkar. De blev välkända i Jäla, inte minst därför att de var musikaliska och trakterade olika instrument. Den vanliga förkortningen av namnet Fritiof brukar ju vara Frits men för Jälaborna blev det alltid Friti och Fritia pajka. De gamla vattenkvarnarnas tid var dock förbi. Elektriciteten väntade. Ett bolag bildades och en ny kvarn i tre våningar byggdes i Jäla by. För att markera den nya drivkraften fick den i början namnet Jäla elektriska kvarn. Den elektriska kraften var dock inte så överväldigande de här första åren och kvarnen hade mycket problem med driften. Bolagsstyrelsen, där Rickard Börjesson Sunnagården, Johan Efraimsson St.Västerbo, A.E.Nylén Halleberg, Johan Johansson Aspelund, Lars Westerberg Storegården, Elam Florén L.Västerbo och Elias Johansson Stockabacken ingick, fick 1921 gå till kommunen med begäran om att denna skulle teckna 75 aktier för sammanlagt kr. i bolaget. Detta skulle hjälpa till att få bättre transformator och ledningar till kvarnen. Den lite försiktiga kommunalnämnden föreslog 50 aktier och när kommunal- 79

82 stämman skulle besluta i frågan blev motsättningarna stora. Redan i kommunalnämnden hade det förekommit reservationer men trots allt gick det bättre på stämman. Den beviljade efter omröstning 75 aktier! Vem som skötte kvarnen de första åren är osäkert. Troligen var ägaren av Lärkakvarnen, Friti, också mjölnare i den nya kvarnen flyttade dock han och familjen till Skölvene och 1924 kom den förste arrendatorn till kvarnen, nämligen Göran Svensson, född i Jonstorp 1898 och hans fru Sigrid Börjesson, född i Sunnagården (Sigrid var dotter till Rickard Börjesson). Redan 1925 flyttade de till Floby och Friti kom tillbaka som mjölnare var dock Fritiepoken definitivt över i Jäla. Då sålde han lägenheten Jälabro kvarn alltså Lärka till Replångsmossens dikningsföretag för kr. Själv flyttade Friti med familjen till Od. Samma år, 1929, kom sedan den familj till socknen som skulle komma att driva Jäla kvarn ända till nedläggningen 1998, nämligen smålänningen Johan Nilsson. Johan var en driftig karl och startade också snart ett cirkelsågverk vid kvarnen. Reglerna vid sågning var att förutom betalningen så skulle en bake, alltså en barksida, lämnas för varje stock. På så sätt löstes också vedfrågan för mjölnarbostaden! Johan var en temperamentsfull person som ibland hoppade högt av ilska, framförallt om sågklingan blev skadad av någon spik i en stock. Fullt förståeligt med tanke på hur lång tid det tog att fila om den stora klingan. Ilskan gick dock snabbt över och Johan stoppade pipan och skrattade snart lika gott igen. Johan Nilsson avled 1955 och sonen Allan Nilsson drev därefter kvarnen i många år. Malningen minskade dock efterhand och de sista tio-femton åren fram till stängningen 1998 var verksamheten koncentrerad till försäljning av foder- och gödningsprodukter. Fastigheten ägs i dag av Ingemar och Lilian Svensson. De har på ett pietetsfullt sätt snyggat upp och målat kvarnen som nu också den har blivit ett minne från gången tid. Flera sågverk. Det var inte bara Jäla kvarn som hade sågverk. På 1940-talet startade John Karlsson Bryntesgården, John i Erikagå rn, ett cirkelsågverk hemma på gården. Han var en mångsidigt begåvad man med stort intresse för teknik och maskiner av olika slag. Han byggde egna motorcyklar, lättare sådana, och tuffade omkring på både före och efter krigstiden. Han var även en duktig elektriker. 80

83 John Karlsson, Bryntesgården John i Erkagå rn vid sågning till ladugårdsbygget i Hålltorp John hade ju även lantbruk och omkring hade han tänkt bygga ny ladugård då den gamla var ganska dålig. På våren sågade han därför allt virke vid sitt sågverk och staplade för torkning på gården. En varm dag på sommaren slog åskan ned och antände den gamla ladugården. Alla djur, utom två svin som omkom, var ute på bete men årets höskörd gick förlorad. Mängder av omkringboende kom dit och lyckades rädda det mesta av det nya virket. En del av detta låg i direkt anslutning till ladugården. En gammal ladugård brinner snabbt så det var begränsningar och eftersläckning som gällde för brandkåren. Tack vare insatsen för att rädda virket kunde en snabb återuppbyggnad ske och när 1950-talet inleddes stod en ny fin ladugård färdig på Erikagå rn. John hade alltid belåtna sågkunder på grund av sin noggrannhet och sin förmåga att ta ut det mesta möjliga av timret. Ytterligare ett par sågverk fanns. Dels bröderna Lundgrens i Gamlarp och dels Sigvard Larsson i Hålltorp. Båda är liksom John Karlssons borta i dag. Under senare delen av 1900-talet startade Per Oscarsson i L.Ambjörntorp ett litet sågverk som komplement till jordbruket. Ytterligare ett drogs igång av Ronny Hallin Tolarp på granngården Ruskeled. Båda finns kvar idag, Hallins också kompletterat med hyvleri där man alltså kan skaffa sig lite av varje i byggmaterialväg. 81

84 Valter fixaren. En verksamhet som står smedjan nära är reparations- och bilverkstaden. En sådan har också funnits i Jäla. Det var äldste sonen till Oscar Johansson i L.Hallagården, Olof Valter Johansson, som 1937 byggde och startade en cykelverkstad med tillhörande försäljning på en tomt nära mejeriet i Jäla. Även om Oscar, som var en temperamentsfull och livlig person, ibland bekymrat skakade på huvudet och sa: Tômta har han fått å hjälp te bögga har han fått, men dä ä frågan um han klarar sek ändå, så visade det sig ganska snart att Valter var den rätte mannen att driva företaget. Valter Johansson Jäla Under krigsåren var det cyklar som var den stora försäljningsframgången men efter dessa år så blev det alltmer motorcyklar, traktorer och bilar som dominerade reparationsverksamheten i den efterhand utbyggda verkstaden. Huset var också från början byggt med bostad på övre våning. De första åren sålde Valter också egenhändigt tillverkade cykelkärror, potatiskvarnar och till och med någon höfläkt (injektor), som var rätt vanliga den här tiden. De fabriksgjorda var tillverkade av plåt men Valter använde tunn, hård masonite istället och det fungerade bra. Arnold Gustafsson i Bondegården hade en Jälafläkt och den fungerade utmärkt i många år. Barncyklar fanns ju knappast den här tiden på 1940-talet men även det löste Valter. Han sågade ned och svetsade om gamla herr- eller damcyklar till mindre modell som passade barn och blev därmed något av en pionjär i bygden innan de fabriksgjorda barncyklarna kom. 82

85 Samtidigt med reparationsverkstaden drev han också bensinstation. Det var Nynäs bensin som fanns i Valters mack och som naturligtvis hade konkurrens av den andra macken i byn nämligen Esso bensin som såldes vid Eric Johanssons affär, Slaktars. På 1930-talet hade även affären Halleberg haft bensinförsäljning men den återupptogs aldrig under efterkrigstiden. Jäla Maskin o Motorverkstad Byggd 1937 Kortet från 1950-talet Olof Valter Johansson var alltså en mycket driftig och framgångsrik verkstadsägare och det gick väl i arv till sönerna Magnus och Bengt Olofsson som redan i skolåldern ständigt sågs i verkstaden, oljiga och smutsiga, vetgirigt rotande i någon intressant motordel. Det blev också dessa båda som så småningom övertog verkstaden. Duktiga och omtyckta även de. Underlaget för verkstaden inte minst med tanke på de dyra investeringar i ny teknik som nutidens bilverkstäder kräver gjorde att verksamheten upphörde 1990 och fastigheten försåldes. 83

86 Slaktare i Jäla. Vi har tidigare nämnt två slakterier som fanns i Jäla. Dels Johan Johanssons i Aspelund, sedermera efter flyttningen i Rosenlund i korsningen med Öravägen. Detta upphörde en bit in på 1930-talet. Det andra slakteriet drevs av Gustaf Lundgren i Rosendalen, eller Tômta som man alltid sa. Gustaf, född 1895, var äldsta barnet till Frans August Lundgren och hans maka Ada Paulina. De kom från Holmen 1898 och flyttade till Hålltorp då. Tidigare hade de också bott i Rosendalen som var Adas hem. De hade sex barn varav Gustaf alltså var äldst. Nummer tre i syskonskaran, Elias, blev den som så småningom övertog gården i Hålltorp. Gustaf kom till Rosendalen redan 1916 och gifte sig 1928 med Maria Valborg Andersson född i Kärråkra. De fick fyra barn: Lisa 1928, Olof 1930, Lilly 1933 och Linnea Rosendalen är ju en gård och Gustaf drev även jordbruket. När slakteriet startade vet vi inte men troligen började han ganska tidigt. Den dubbla verksamheten betydde att han hade anställda både i jordbruket och i slakteriet. Några år hade han även arrendatorer på gården. Förutom huvudbyggnaden så fanns det ytterligare boningshus, bland annat den s.k. drängstugan som fortfarande finns kvar där anställda bodde. Utöver den större jordbruksladugården fanns naturligtvis redskapsbyggnad med garage, slakteribyggnad och längst i söder en mindre lagård för inköpta slakt-djur. Alla husen en del givetvis ombyggda finns kvar i dag. Gustaf själv åkte omkring i en liten lastbil kreatursbil och köpte upp slakt-djur hos bönderna. Verksamheten gick säkert ganska bra. Slaktarna var kända för att betala relativt lågt för slaktdjuren. Framförallt om en ko såg gammal och dålig ut. När sedan slakteriföreningen kom blev snart konkurrensen för stor. Prismässigt fick bönderna fullt betalt av sin förening för varje del av djuret som var i prima klass även om någon del var skadad genom sjukdom eller olycka. Endast denna del blev då sämre betald eller kasserad. När slaktaren var ensam och bestämde priset blev ett sådant djur ofta prissatt som rävamat. Både Johan Johansson och Gustaf Lundgren var dock kända som rejäla karlar och omtyckta i bygden. Det var också praktiskt att gå dit och köpa större eller mindre delar charkuterivaror till ett mycket billigt pris. Den övervägande delen gick dock naturligt nog till större charkuteriföretag. Verksamheten trappades i och med krigsårens början ned i Rosendalen och 1942 sålde Lundgren gården och flyttade till Dalums gård i Älvsborgs län där han sedan helt ägnade sig åt jordbruket. Alltsedan dess har Rosendalens ägare enbart bedrivit lantbruk på gården. 84

87 Byslaktar n. Även om slakterierna försvann i Jäla så fanns ju ändå behov av, skall vi kalla dom, byslaktare kvar. Det var lantbrukare eller andra som kom till gårdarna när julgrisen eller något annat kreatur skulle slaktas för hushållets räkning. En av dessa var just Johan Johansson som höll på i ganska många år. Andra var Emil Andersson i Knapagården, Elam Florén i L.Västerbo och Karl Kyrk Berget. Av den äldre generationen kan vi nämna Mårten Lindberg Ruskeled och Karl Lindblom St.Gamlarp. Går vi utanför sockengränsen så gjorde även Edvin Johansson Brogärdet Öra en del gästspel som byslaktare. I varje fall i Kyrkarpsoch Bryntesgårdarna. En grisslakt brukade ta två, tre timmar och betalades på 1940-talet med 3-5 kr. plus maten. Allt togs tillvara på grisen och det var därför ett par tre dagars hårt arbete innan allt var färdigt. Fläsk, kött och korv nedsaltat i saltebalja och färskvaror som kokekôrv och blodpatter färdiga för stekning. Senare på 1940-talet kom ju en nyhet, konserveringsapparaten, in i bilden där man i glasburkar med gummipackning under locket hermetiskt kokade in chark-varor och därmed kunde förvara dem under längre tid. Numera är även byslaktaren försvunnen även om en och annan oftast jägare kan rycka in vid olycksfall och liknande för att förkorta lidandet för ett kreatur som råkat illa ut. Kultur, fritid, föreningar. Sverige är ju känt eller kanske till och med unikt för sin omfattande föreningsrörelse. Inom nästan alla intresseområden finns det en förening av något slag för att ta tillvara och utveckla medlemmarnas aktivitet. Vi har heller inte nöjt oss med organisationer för rena fritidsintressen utan har även föreningar både för konsumenter och producenter, utbildning, politik, äldre och yngre och omfattande de mest skiftande intresseområden. Föreningarna har haft, och har fortfarande, en enorm betydelse för människors möjlighet att träffas, att vidareutveckla idéer, att tillfredsställa det kulturella behovet och inte minst för ökad folkbildning i ett tidigare hårt klassindelat samhälle. Formerna för människors möjlighet och behov att träffas och umgås har växlat genom tiderna. Så också i Jäla. Vid sekelskiftet var fortfarande kyrkan i stort sett den enda plats där man under mer formella former kunde träffas. I övrigt var det affären, smedjan, kvarnen och liknande platser man träffades på. I det sammanhanget får vi inte glömma auktioner och marknader där i varje fall de senare var stora begivenheter, både för ren kommersiell verksamhet och nöjesliv. 85

88 Hur nöjet på en auktion kunde utvecklas förr i tiden kan vi inte undanhålla läsaren. Citat ur en artikel i Falköpings Tidning den 24 april 1897: Från Östra Gäsene: Ett infall öfver gränsen, alldeles som nere i Turkiet, gjorde en irrgulär trupp Jälabor häromdagen då de infunno sig på en auktion i Öra Holmen der de med skräfvlande och hotande hållning tillkännagåfvo sin lust att lefva rackare. Arrendatorn på stället, nykomling till orten, en ung handfast karl som fann bråkigheterna för närgångna körde utan vidare krus ut bråkmakarna på gården, hvarest en stund derefter en person från Od sedan först genom en kastad sten som råkade i huvudet fällts till marken, överfölls och svårt misshandlades. Det är emellertid dumt af Jälaborna att vara bråkiga inom Gäsene, då de förut af erfarenheten veta hur illa sådant lyckas. Att det äfven fi nns förståndigt folk i Jäla är lika så gifvet som att de icke deltaga i eller gilla slik en bragd. Så kunde det alltså gå till vid dåtidens auktioner. Till saken hör att Jälagänget i juni blev instämda till tinget i Gäsene för att stå till svars för sina bravader i Öra. Hur det sedan avlöpte har vi dock inte lyckats lista ut. Troligen blev det böter och skadestånd för nöjet på Holmen. För både äldre och yngre var annars kalasen inte minst vid jul uppskattade och viktiga träffpunkter där man kostade på sig både mängder av mat och dryck och en viss lössläppthet. I skarp kontrast till det betydligt spartanskare vardagslivet. Nykterhetsrörelsen och frikyrkorörelsen anses ju av tradition vara de första folkrörelseorganisationerna i Sverige. Tätt följda av fackliga, idrotts- och politiska organisationer. Här skall vi endast ta upp de föreningar som startats och har haft, eller har, sin verksamhet lokalt i socknen. Vi kan då konstatera att de varit ganska många. Men även att en del blivit relativt kortlivade. Efter flera av dessa finns ingen dokumentation bevarad och därför är det enbart äldre personers minnesbilder vi haft som källa. Som bakgrund till den föreningsrörelse som nästan explosionsartat växte fram vid förra sekelskiftet kan vi också se hur i varje fall vissa av dessa motarbetades på många sätt av det dåvarande samhällsetablisemanget. När det gällde religiösa, politiska och fackliga rörelser så användes också lagstiftningen för att, långt in på 1900-talet, försöka tysta eller eliminera organisationer som uppfattades hota den rådande samhällsordningen. Vi har tidigare pekat på rösträtten som blev lika och allmän först Föreningsrätten hade många inskränkningar både när det gällde att hålla möten men kanske framförallt att framföra föreningens åsikter offentligt. I dag har vi svårt att förstå att fem deltagare sköts till döds av svensk militär i ett demonstrationståg mot strejkbrytare, och för bättre villkor för hamnarbetarna, i Ådalen Men så var det då. 86

89 De som tidigast drabbades av lagen om inskränkningar i friheten att tala och träffas var de framväxande frireligiösa grupperna i Sverige. Att samlas till privata böneoch väckelsemöten i någons hem kallades konventikel. I en kunglig förordning, utfärdad 1726, förbjöds sådana sammankomster. Det var kyrkan som hade ensamrätt att utöva och undervisa människor i religion. Förordningen kallades konventikelplakatet och upphävdes Det betydde naturligtvis inte att det blev fritt fram för det som kyrkan och prästerna betraktade som villoläror och som de med alla medel bekämpade i många år framöver. Tidiga föreningar i Jäla. Vi har inte funnit några föreningar i Jäla som, dokumenterat, startat sin verksamhet på 1800-talet. En av de äldsta är troligen Evangeliska Fosterlandsstiftelsens missionsförening som bildades Samma år byggde man även sitt missionshus. Verksamhet hade man ändå haft dessförinnan, men då i den tidigare startade misssionsföreningen i Grolanda. Men redan två år tidigare, 1904, hade EFS syförening bildats i Jäla och den bör därmed vara den allra första förening som funnits i socknen. En förening som startade tidigt var Jäla skytteförening. Den kom igång redan 1908 och blev drygt 60 år gammal. Även en idrottsförening har funnits i Jäla. Troligen på och 30-talet. Ofta har den kallats Jäla bollklubb eller idrottsklubb. Vilket som är rätt vet vi inte. Några namn har nämnts som ledande och aktiva där, bland annat handelsbiträdena i Halleberg, Karl Georg Hansson och Axel Edlund. Båda var födda på andra orter och flyttade också från socknen efterhand. Andra som av nu bortgångna Jälabor nämnts som aktiva i idrottsklubben var Sven Lager Nyhem och bröderna Sigvard och Holger Johansson i Skattegården. Även någon eller några av bröderna Bengtsson i Ullarp tillhörde de aktiva. Tyvärr finns ingen dokumentation kvar från idrottsklubben. Om det inte finns några gamla handlingar i någons vindsgömma i Jäla? Vilket mycket väl kan tänkas. Klubben lär också ha spelat fotboll, bland annat på Storegårdens åkerlycka utmed Höverövägen och på en plan vid Nilssons i L.Ambjörntorp. Om man deltog i någon serie och i så fall vilken vet vi däremot inget om. Att man ordnade vissa nöjestillställningar vet vi däremot. En plats för sådana var Ramsbergs hage utmed landsvägen mot Falköping. Ett kommunalstämmoprotokoll från den 13 augusti 1936 bekräftar i varje fall att klubben funnits då. Vi citerar: På grund av barnförlamningsepidemin beslöts förbjuda hållande av den offentliga nöjestillställningen som Jäla bollklubb ämnar anordna i Ramsberg Jäla lörd. d. 15 och sönd. d. 16 aug

90 Beslutet var säkert befogat med tanke på att många drabbades av barnförlamning (polio) det här året. Den idrottsliga verksamheten togs, efter nedläggningen av klubben, i viss mån över av den 1937 bildade JUF-avdelningen. I varje fall lite friidrott och terränglöpning samt skidor. Friidrotten utövades som klubbmästerskap på två betesvallar vid Stockabacken utmed landsvägen Jäla-Broddarp. Detta höll man på med fram till en bit in på 1950-talet. EFS. Den religiösa verksamheten har alltid haft en stark förankring i Jälabygden. Både kyrkligt och den kyrkan närstående Evangeliska Fosterlandsstiftelsen (EFS). Jäla Evangelisk Lutherska missionsförening bildades 1906 och lades ned Det finns en 2001 nedtecknad historik om föreningen varför vi här endast skall återge en mer kortfattad beskrivning av densamma. Föreningen har lämnat efter sig en väl förd dokumentation som numera finns på Folkrörelsearkivet i Lidköping. Redan i mars 1906 behandlades byggandet av ett missionshus. Man gick snabbt från ord till handling och under sommaren 1906 byggdes lokalen upp på en ofri tomt vid St.Hallagården. Först på hösten 1906 bildades föreningen med en styrelse på inte mindre än femton personer! Alla män! Ordförande blev Nils Pettersson Knapagården (senare mejerist i Jäla), vice ordf. August Jansson St.Västerbo, sekr. Emil Andersson Knapagården och kassör Klas Andersson Storegården. Vidare Karl Johansson Knapagården, Johan Larsson L.Västerbo, Gustaf Johansson L.Västerbo, Svante Olsson Hålltorp, Anders Johansson Sunnagården, Anders Johansson Sunnagården 88

91 Nils Qvist Holmen, Johan Persson Tolarp, Karl Andersson Hallagården, Karl Andersson St.Ambjörntorp, Johan Fransén Sunnagården och Hilmer Andersson Knapagården. Redan 1908 minskades styrelsen till nio personer och 1914 tog man över söndagsskolan som bedrivits i enskild regi sedan försökte man friköpa tomten från Hallagården. Den frågan återkom sedan då och då genom åren men alltid utan resultat satte man in elektriskt ljus för en kostnad av 243 kronor och 68 öre. Man var alltså bra med sin tid bytte man ordförande. Det blev Emil Andersson Knapagården som tog över detta uppdrag. Ett uppdrag som han sedan kom att inneha i många år. Elin och Emil Andersson bildade man även en juniorförening inom EFS i Jäla och därmed hade man täckt in i stort sett alla åldersgrupper i verksamheten. Så tidigt som 1920 hade man planer på att bygga ut sin lokal. Huset var ju ganska enkelt med en liten farstu på södra gaveln varifrån man kom direkt in i predikosalen. Möbleringen i den ganska stora salen bestod av två sidor träbänkar, missionshusbänkar, med mittgång emellan. Längst fram en predikstol i mitten och en vanlig tramporgel vid sidan om. Sådan som även fanns i många hem den här tiden. En stor vedkamin vid högra långväggen fullbordade det hela. Eldningen sköttes av medlemmarna i tur och ordning och varje eldare fick ta med sig ved hemifrån. Vid syföreningsauktioner och andra tillfällen när det också var kaffeservering kokades kaffet i det närbelägna Hallagården och bars in i missionshuset. Disken fick skötas på samma sätt då inget vatten eller brunn fanns till lokalen. 89

92 Idén om tillbyggnad kom upp då och då men först 1942 kunde den förverkligas. Tillbygget gjordes vid norra gaveln i form av en tvärställd byggnad. Huset fick därmed T-form. Ingången flyttades från södra gaveln till vinkeln på östra sidan, alltså mot landsvägen. Den nya hallen hamnade därmed i tillbyggnaden och ledde till den nya lilla salen samt det nya köket. En trappa ledde till andra våning på tillbygget där det senare inrättades en övre hall och ett studie- och klubbrum. Från hallen kom man också in i stora salen vars inredning nu vändes helt om. Estrad, med talar- och orgelplats, byggdes vid södra gaveln där ingången tidigare varit. På baksidan av nybygget fanns, förutom ingång till kök, även ingång till en liten vedbod plus, i hörnet, inbyggd torrtoalett. Sådan hade inte heller funnits tidigare. Mellan stora och lilla salen sattes upp en vikdörr så man antingen kunde avskärma eller ha öppet, allt efter behov. Något vatten drogs däremot aldrig in i huset utan det fick alltid forslas dit. Ytterligare 55 år framåt! Åren på och 50-talen var medlemmarna väldigt aktiva i föreningen. Man hade många gudstjänster varje år varvade med tältmöten på sommaren. De kringresande predikanterna behövde inte övernatta hos medlemmarna, som tidigare var vanligt. De flesta hade allteftersom skaffat sig bilar och reste därför snabbt mellan de olika föreningarna. Även söndagskolan och juniorföreningen hade omfattande verksamhet med slöjdaftnar och försäljning av tillverkade alster, i huvudsak på hösten avgick Emil Andersson från sitt ordförandeuppdrag efter 36 år på posten! Samtidigt så minskade man styrelsen, från att sedan 1908 ha varit nio, till fem stycken. Många personer hade passerat genom styrelsen under de här åren men ordförande hade alltså varit densamme. Den nya styrelsen bestod av Börje Krantz Knapagården ordförande, Erik Klasson Bryntesgården v. ordf. Bengt Alexandersson Halleberg sekr. Gunhild Andersson Knapagården v.sekr. och Daniel Florén L.Västerbo kassör. Börje som 1971 bytte efternamn till Lönningberg var ordförande i två omgångar och Den här styrelsen bestod nästan oförändrad fram till nedläggningen Erik Klasson efterträddes 1966 av John Magnusson och Daniel Florén som avled 1996 efterträddes av dottern Vivan Florén. Medlemsminskningen gick dock inte att hejda och 1995 konstaterade man att av de fåtal medlemmar som var kvar de flesta var 80 år eller äldre och bara fyra stycken bodde kvar i Jäla. Söndagen den 27 april 1997 hölls det sista offentliga mötet i missionshuset, med en fullsatt lokal. Många sedan länge utflyttade f.d. Jälabor och andra intresserade deltog. En rad minnen ventilerades och lite vemodigt kändes det säkert för många. På årsmötet 21 februari 1998 togs det sista beslutet som formellt upplöste EFS 90

93 missionsförening i Jäla som den då hette. John Magnusson som var den siste ordföranden, sedan länge bosatt i Grolanda var då 91 år gammal! Hösten 1997 revs missionshuset. Rivningen är fotodokumenterad och bilderna finns i hembygdsföreningens arkiv i bygdegården. I dag är det bara hembygdsföreningens markeringsstolpe som påminner om var Jäla missionshus en gång låg. Syföreningar. Vi nämnde tidigare att EFS syförening bildades Den lades ned ett antal år innan själva EFS-föreningen, troligen i mitten eller slutet av 1980-talet. Den som utan konkurrens fungerade längst tid som föreståndare för syföreningen var Hilda Klasson Björkhaga. I ett sextiotal år ledde hon föreningens verksamhet. Hon efterträddes av Helna Klasson Bryntesgården som var föreståndare fram till sin död Jäla EFS Syförening Början av 1930-talet i Hallagården Bakre raden fr. v. : Maria (Mia) Klasson Storeg. Astrid Karlsson St.Hallag. Helna Klasson Bryntesg. Rut Lundgren Holmen, Judit Andersson Knapag. Hilda Klasson Storeg.Margareta (Greta) Lundgren Holmen, Ester Olsson Hålltorp, Edla Gustavsson Bondeg. Ebba Johansson L.Hallag. Ida Gustavsson Bondeg. Ingrid Andersson Knapag. Tyra Fransén Sunnag. Mellanraden fr.v. : Ellen Johansson Skatteg. Emma Andersson Sunnag. Emil Andersson Knapag. Oskar ó Anna Karlsson St.Hallag. Sittande fr.v. : Lilly Florén Västerbo, Ingeborg Florén Västerbo och Sara Karlsson- Hallag. 91

94 Men det fanns även en annan syförening i socknen, nämligen Kyrkliga syföreningen. Den startade 1922 med Ruth Gustafsson L.Ambjörntorp som ordförande. Föreningen lades ned i början av 2000-talet. Även i den hade man ett troget ledarskap. Efter Ruth Gustafsson kom Ragnhild Johansson Tolarp som ordförande. Också hon i många år. Den tredje och siste ordföranden var Britta Gustafsson Tolarp. Föreningen hade liknande verksamhet som den i EFS. Man samlades i hemmen och sydde eller stickade och dukar, strumpor och vantar såldes sedan, tillsammans med skänkta varor, på en årlig syföreningsauktion. Det var populära tillställningar som alltid samlade stor publik och alstren betalades oftast bra. Denna auktion hölls i skolan, senare församlingsgården. Behållningen gick, i båda syföreningarna, till olika religiösa verksamheter. Skytteföreningen. Jäla skytteförening bildades Den första styrelsen bestod av Oscar W. Larsson Hålltorp ordförande, Algot Hallén Kyrkarp v.ordförande, Karl Gustafsson Halleberg sekreterare, Karl Dahlén Kyrkarp v.sekr. Ernst Thorin Kyrkarp kassaförvaltare och Karl Flod Stommen instruktör. Fyra av dessa var soldater vid sidan av sitt vanliga yrke nämligen Larsson, Hallén, Dahlén och Flod. Algot Hallén och Karl Dahlén var bröder, födda Gustafsson. Deras yngre bror, David Gustafsson, tog senare över gården i Kyrkarp. Första året hade föreningen 52 medlemmar. Högsta antalet uppnåddes 1914 med 72 stycken. Lägst var det 1929 med endast 8 medlemmar. Sedan steg medlemsantalet återigen stadigt under många år. Direkt från starten byggde man skjutbana och skyttepaviljong. Skjutbanan, som låg utmed vägen över Replångsmossen öster om Jäla kyrka, iordningställdes första gången av medlemmarna själva. Redan då fick man ett visst statsbidrag till bygget, cirka 300 kronor. Det var en liten bana man byggde, med två tavelställ och tre skjutstationer på etthundra, tvåhundra och trehundra meters längd. I anslutning till 300-meters stationen byggdes skyttepaviljongen intill vägen mot Tolarp över Stomshed. Några år senare kom ju landsvägen mot Öra att gå strax förbi. Redan tidigt blev paviljongen och planen runt den platsen för en del nöjesarrangemang för att skaffa inkomster. Man ordnade sommarfester med både dansbana och massor av attraktioner. Dansbanan sålde man så småningom men då fick själva paviljongen duga som danslokal. Huset var byggt av regelverk med enkel brädfasad utan isolering eller värme varför det inte fick vara alltför kallt när man samlades där. Dessutom var huset ganska litet och rymde inte många själar samtidigt. Det var byggt i vinkel med öppen veranda i själva vinkeln och den kortare delen bestod av en material- 92

95 bod. Resten var ett rum med fasta brädbänkar runt väggarna läser vi i ett protokoll från styrelsen: Beslutades att dansen i paviljongen om söndagarna, som började för en tid sedan, skulle få fortsätta så länge inget bråk uppstode och skall skytteföreningens medlemmar i tur och ordning ombesörja upptagandet av inträde. Erik Karlsson Hallagården utsågs till spelman i paviljongen mot en lön av 4 kr. per kväll. Inträdet var 25 öre. Det krävdes alltså 16 personer för att betala spelmannen. Det var väl max vad det gällde utrymme att dansa. Men kraven var inte så stora och man fick väl dansa i skift så även övriga betalande fick en chans. Skjutbanan som aldrig skulle godkänts i dag krävde ständig förbättring av skyddsvall och kulfång. Byggda av enbart torv som de var. Döve by låg rakt i skjutriktningen och om någon sköt över kulfånget på den flacka mossen och det hände då och då så visslade kulorna över gårdarna i Dövebyn 2-3 kilometer längre bort! I mitten av 1940-talet gjordes en rejäl upprustning av hela skjutbanan. Man göt betongfundament för tavelställen och sittbänk med tak ordnades i markörgraven. Nya tavelställ av järnbalk sattes upp. En telefonledning på stolpar monterades, med bärbara apparater för inkoppling vid varje skjutstation. Tidigare hade man fått ropa till markörerna, något som krävde bra röstresurser. Inte minst på 300 meters avstånd! Allt detta drog upp intresset och medlemsantalet ökade. Några mer framstående skyttar i större sammanhang fick man dock aldrig fram. Även om någon skytt lyckades bra vid enstaka tillfällen på någon fältskjutning runt om i bygderna så var det aldrig någon från Jäla som hotade de stora kanonerna. Sådana som Haldor Alfredsson i Grolanda, Einar G. Carlsson i Ullene eller bröderna Krantz i Bjurum- Bjärka. Jälaföreningen ordnade också fältskjutningar dit främmande skyttar inbjöds. Det skulle då vara fem skjutstationer med varierande längd till målen. Varje skytt sköt sex skott, alltså så många man kunde ladda mausergeväret med. Det var inte så lätt att hitta lämplig terräng för dessa arrangemang. De flesta fältskjutningarna förlades därför till nordöstra delen av socknen på Hallagårdens, Sunnagårdens, Bondegårdens, Storegårdens och Skattegårdens mossar med skjutstationerna på någon fastmarkshöjd och målen på den lägre mossen. Dessutom fick man annonsera om avlysning och förbud att beträda området under skjuttiden. Denna var alltid en söndagsförmiddag. Från början förvarades troligen både vapen och ammunition i det lilla förrådet i paviljongen. Efter inbrottsförsök och åverkan togs föreningens fem gevär alltid med hem av olika medlemmar. Ammunitionslådan förvarades i Nymans snicke- 93

96 riverkstad vid kyrkan. På den tiden fanns inga krav på vapenskåp och liknande, som vi har i dag, varför det inte var ovanligt att geväret hängdes upp i farstun eller i kökskammaren hos den medlem som förvarade det under veckan. På 1940-talet var det endast 2-3 medlemmar som hade egna gevär. Övriga använde de fem som föreningen ägde. Gevären kunde köpas till rabatterat pris genom skytteförbundet och kostade i slutet av 1940-talet 100 kronor. Även den här tiden ordnade föreningen en del fester för att få in pengar. Numera dock på JUF:s festplats i St.Västerbo eller Prästegårds hage som man sa. Jäla Skytteförening skyttefest början av 1950-talet Bakre raden längst upp: Ingemar Börjesson, Holger Lindberg, Gösta Svensson, Arvid Lundgren Raden framför fr. mitten åt höger: Åke Johansson, Sven Nilsson, Rune Svensson, Arnold Gustavsson, Inge Kyrk, Hans Eliasson, Yngve Gustavsson. Stående till vänster: Sture Eriksson, Bo Johansson, Astrid Klasson, Henrik Svensson. Sittande mittenraden: Lars Vesterberg, Inga Jägerfeldt Floby, Stina Lindberg, okänd Floby, Eivor Vesterberg, Karin Gustavsson, Karin Hellgren, Sivi Eliasson, Doris Gustavsson, Tore Gustavsson. Sittande främre raden: Sven Odqvist, Margit Kyrk, Bertil Vesterberg, Margit Lindberg, Sven Palmqvist, Lisa Lindberg, Ivar Tidstedt o Lisa Johansson. 94

97 Vid ett tillfälle, den 8 sept. 1951, hyrde man dansbanan vid Ladås i Eriksberg för en fest som blev mycket lyckad. Det var en s.k. kamratfest med inbjudna från olika föreningar runt om i bygden. Om man då hade medlemskontroll så behövde man inget tillstånd från myndighet och slapp på så sätt betala ordningsvakter. Detta sätt att kringgå offentlighetsprägeln missbrukades dock ofta och föranledde ibland ingripanden som aktuell förening i efterhand fick betala för. Till Ladåsfesten hade skytteföreningen lyckats engagera Falbygdens då mest populära dansorkester, Aage Hoels kapell, varför succén blev fullständig. Festen vid Ladås blev för övrigt en av de sista som ordnades där. Efter ytterligare en tid lade Eriksbergs skytteförening, som ägde dansbanan, ned verksamheten. En av orsakerna var kanske den tragiska händelse som ägt rum några år tidigare, närmare bestämt 1948 då en i Floby boende norrman vid ett fyllebråk slog till en annan ung Flobykille. Trots att slaget var lätt så föll denne så illa att han slog huvudet i en sten och avled av skadan. Händelsen gjorde att stämningen aldrig sedan blev densamma kring Ladåsbanan i bygden. Några ord om ordförandena i Skytteföreningen. Tydligen var det ett besvärligt uppdrag eftersom man bytte ordförande nästan varje år. Efter Oscar Larsson, som var ordf , hade man fram till st. olika ordförande, varav merparten satt endast ett år. Bland dessa var bröderna Erik, Herbert och Gunnar Karlsson i St.Ambjörntorp ordf. i olika omgångar och någon av dem vid flera tillfällen. Först när Yngve Gustafsson tog över 1942 blev det lite stabilitet och när Tore Gustafsson Kyrkarp efterträdde honom under senare delen av 1940-talet blev det också en period med fast ledning. De sista årens ordförande och styrelser är dåligt dokumenterade varför vi inte med säkerhet kan redovisa dessa. Yngve Gustafsson L. Ambjörntorp 95

98 Inget kunde dock hindra en snabbt tynande verksamhet och några ungdomars försök till uppryckning på 1960-talet hjälpte inte. Telefonstolparna ruttnade, banan växte igen och en het sommarsöndag 1982 brann paviljongen ned. De två tavelställen på betonggolvet i markörgraven på mossen och grundstenarna till paviljongen är det enda som i dag minner om Jäla skytteförening. Plus ett fundament med sidobjälkar till den flaggstång som man 1922 beslöt sätta upp vid paviljongen. Troligen blåste den ned vid något tillfälle men virket i de med ett järnband försedda sidobjälkarna är alltså i dag, 2006, 84 år gammalt och står fortfarande kvar! Jäla Skyttepaviljong förfallen, innan branden

99 Träffplatser för lokallös ungdom. Ett sätt för ungdom att komma samman när man hade svårt med tillgång till lokaler var att träffas i någon gammal stuga som stod obebodd. Visserligen var väl inte utrymmet där större än i skyttepaviljongen men då gällde det ju att stenhårt tillämpa det gamla ordstävet finns det hjärterum så finns det stjärterum. På 1930-talet fanns det en SLU-avdelning, Jäla-Brismene SLU-avdelning bildad 1932, som hade sina möten och andra tillställningar i gamla stugan hos Georg Gustafsson i Tolarp. Georg var själv medlem och hans son Sven tog senare över gården. Stugan låg i sydöstra hörnet av trädgården intill den lilla väg som går från Tolarpsgårdarna över till Hallins Tolarp och Ruskeled togs ett foto inne i stugan där 25 av medlemmarna är med, varav sju stycken är från Brismene. Äldst är smén i Jäla, Adolf Jansson då 46 år följd av Simon Abrahamsson Halleberg Brismene 41 år och John Larsson, Pette ra John, från Angrimstorp Brismene 40 år. Yngst var nog Sven Pettersson Ramsberg, då 16 år, eller möjligen John Lagergren, Lelle John, drängpojke hos John Abrahamsson Ekesgärdet. Som för övrigt också är med på kortet. Samtliga sju flickor på fotot är från Jäla. Det har berättats att det ibland kunde gå ganska livligt till i stugan när utifrån kommande besökare lagom styrkta ur bakfickans plunta försökte ta sig in. Det slutade oftast med att en av de ledande i avdelningen, Einar Gustafsson Bondegården, fick röja ut bråkstakarna. Den långe och urstarke Bonnagårdspajken var normalt en glad spelevinker men hade också förmåga att sätta hälsosam respekt omkring sig när det behövdes och humöret steg några grader. SLU var ju en förkortning av Svenska Landsbygdens Ungdomsförbund och var helt enkelt det dåvarande Bondeförbundets ungdomsorganisation. Efter att Bondförbundet ändrat namnet till Centerpartiet ändrade också ungdomsförbundet sitt namn till Centerns Ungdomsförbund, CUF. Jäla-Brismene SLU upphörde troligen i slutet av eller början av 1940-talet. Detta att samlas i någon gammal obebodd stuga höll i sig fram till början av talet. En av de sista var troligen Grönahögen i Rya Grolanda. Rya hade ju tidigare hört till Jäla och byn, med sitt läge i sydvästra delen av Grolanda socken, hade flest naturliga förbindelser med Jäla både vad det gällde service och umgänge. I stugan som är riven sedan många år skall enligt uppgift Bengt Klasson Smörkulla tidigare Jonstorp i Jäla ha börjat sin musikaliska bana. Den då tonårige Bengt trakterade redan då dragspelet så bra att man dansade till hans musik. Han öppnade senare fotoaffär i Floby, Bengts foto, men fortsatte ändå att spela dansmusik. Inte minst vid många JUF-fester och möten i Jäla och bygden däromkring. 97

100 I övrigt har ju alltid korsvägarna i en socken eller by varit samlingspunkt för ungdom. Så var det långt in i modern tid. Hade man inget annat i sikte så tog man cykeln och åkte upp till korsvägen i Jälabyn vid Slaktars och fördrev kvällen där. Där samlades man även för att per cykel eller senare gemensam taxi åka till någon festlighet i en annan socken eller tätort. Även om pojkarna dominerade korsvägen så sökte sig även många av tösera dit. Och det var ju liksom kryddan på kvällen det! JUF. Den förening som säkerligen har betytt mest för de yngre i Jäla under mitten av 1900-talet var nog Jäla JUF-avdelning. Förkortningen betyder Jordbrukerungdomens förbund och hade sin glansperiod på och 50-talen. Den var en politiskt obunden organisation och främsta syftet var att främja landsbygdsungdomens jordbruksintresse och inspirera till nya metoder i lantbruket. I linje med det ordnades tävlingar och kurser i de mest skiftande ämnen, alltifrån grönsaksodling, rotfruktsgallring, husdjursbedömning, smådjursuppfödning, mjölkning, körning med häst, och senare traktor, plöjning och så vidare. Man hade kurser i samhällslära, bokföring, deklaration, skogsvård, vävning, sömnad, matlagning, ja till och med en kurs i strumpstoppning hade man under krigsåren på 1940-talet. Men också teater, sång och musik odlade man intresset för. Inte minst genom att på sina möten alltid utse några att svara för underhållningen nästa gång. Liksom för missionsföreningen har en historik också skrivits för den numera nedlagda JUF-avdelningen varför vi också här endast ger en koncentrerad bild av avdelningens tid i Jäla. Jäla JUF-avdelning bildades Den första ordinarie styrelsen bestod av Erik Persson Tolarp ordf. Evert Gustafsson Bondegården v.ordf. Yngve Gustafsson Ambjörntorp sekr. Edit Persson Tolarp v.sekr. och Vera Nylén Halleberg kassör. Till skillnad mot många andra föreningar finns för JUF-avd. en bra dokumentation bevarad. Denna är numera, genom hembygdsföreningens försorg, också den arkiverad i Folkrörelsearkivet i Lidköping. De fem första åren pendlade medlemsantalet mellan 55 och drygt 60 stycken. Man rivstartade med sammankomster, kurser och tävlingar i det mesta och många var engagerade. Som alltid för en förening var dock lokalfrågan det mest brännande. Man fick oftast hålla till i folkskolan men det var ändå på nåder. I ett skolrådsprotokoll från 4 januari 1938 kan man läsa att den nybildade JUF-avdelningen hade anhållit att 98

101 få använda skolsalen för sina sammankomster. Man fi ck vara där men man skulle tillämpa ett gott och anständigt uppförande, sluta kl. tio på kvällen och om man ville ha någon fest så skulle skolrådet avgöra det från fall till fall. Protokollet är undertecknat av Gunnar Frank, dåvarande kyrkoherde och ordförande i skolrådet. Att få en egen lokal blev alltså en målsättning redan från början. En kommitté hade tillsatts redan 1938 med Ivar Magnusson Hulegården som ordförande och efter kostnadsberäkningar och många sonderingar skaffade man 1941 en tomt av Carl Bengtsson i Ullarp, granne med småskolan. Bygget startade 1942 och en del utfördes av medlemmarna själva. Byggmästare Evald Johansson Trädet hade gjort ritningen och enligt obekräftad uppgift blev Robert Gustafsson L.Ambjörntorp ansvarig byggare. Liksom med småskolebygget på 1910-talet så riskerade också detta dock att bli försenat. För att klara färdigställandet till hösten 1942 så anlitades därför byggmästare Olof Berglund i Broddarp och han fick också bygdegården klar inom fastställd tid. En pampig invigning förrättades den 20 december 1942 samtidigt som föreningen firade 5-årsjubileum. Invigningstalet hölls av förbundssekreteraren agronom Sigurd Örjangård Stockholm. Förtjänstmärken i silver delades ut till Yngve Gustafsson Ambjörntorp och Sigvard Bengtsson i Ullarp samt i brons till Edit Persson Tolarp och Evert Gustafsson Bondegården. Totalkostnaden för bygdegården blev strax under kronor. Man var inte bortskämd med bekvämligheter den här tiden och precis som i missionshuset så fanns inte heller här vare sig vatten eller toalett. Förutom stora salen med scen så fanns ett litet kök med vedspis. Vatten fick man hämta vid pumpen i den närbelägna småskolan och som toalett fick man även där anlita småskolans torrdass. Det skulle dröja ytterligare ett antal år innan man byggde vedbod med torrtoalett samt drog en kallvattenledning från småskolan in i köket. Men det var också enda lyxen under alla år. Till stora salen hade man turen att få överta Jäla kyrkas gamla kamin när denna byttes mot en ny där. Det var en stor tung pjäs som värmde bra men också förorsakade en del lättare brännskador när det var trängsel i lokalen. Byggnadsåret var Holger Larsson Hallagården ordförande. En post där besättningen växlade ofta. Av alla de aktiva årens ordföranden var det bara Sven Svensson Korsgården, Ingemar Samuelsson Hålltorp och Gunnar Krantz Backen som satt ordförande i vardera fyra år. Alla de övriga fick tydligen nog efter ett eller två år. Av dessa var två stycken kvinnor, Marianne Börjesson Sunnagården 1955 och Gunborg Samuelsson Hålltorp 1956 och Inte heller de blev alltså särskilt långlivade på ordförandeposten. De funktionärer som skötte sitt uppdrag längst tid var Yngve Gustafsson som var sekreterare i tio år och Sven Gustafsson Tolarp som blev kassör 1948 och avgick 99

102 efter femton år i rak följd. För övrigt den längsta period någon styrelseledamot varit med. Även om flera äldre ställde upp för ungdomarna i JUF så var det inte med odelad förtjusning en del såg bygdegårdens tillkomst. De religiösa hade en stark ställning i bygden och lokalen sågs väl av dessa mer som ett syndens näste än som den kulturbyggnad den var avsedd att bli, och också blev. Inte minst när Riksteatern 1951 besökte lilla Jäla och spelade pjäsen Kvinnodjävulen med den redan då från filmen kände skådespelaren Nils Hallberg som en av de tre aktörerna. Debattens vågor gick höga om uselhetera i bygdegården. Trots, eller kanske tack vare, detta hade förköpsbiljetterna en strykande åtgång och lokalen var proppfull när föreställningen började. Att nymodigheter inte heller alltid var välkomna fick man erfara 1948 när frågan om kommunen skulle bygga en bastu avgjordes på kommunalstämman. Redan i början av 1940-talet hade JUF-styrelsen gjort framstötar om en bastu i socknen. Flera sådana byggdes vid den här tiden, bland annat i Broddarp och Alboga. Kommunalgubbarna svarade dock varje gång att visst kunde man tänka sig en tusenlapp i bidrag till ett bygge, men då fick JUF eller en särskild bastuförening stå för ordnande och drift själva. En kommitté tog 1948 fram ett förslag och kommunalnämnden föreslog stämman att anslå kronor i ett bidrag till bygget. Fortfarande under förutsättning att en bastuförening tog hand om det hela. Den 10 augusti 1948 skulle så kommunalstämman avgöra. Protokollet från stämman förmedlar inte särskilt mycket av den ilskna debatt som förekom både före, under och inte minst efter stämman. De mest aktiva JUF-arna kom nämligen till stämman och ställde som motförslag att kommunen skulle både bygga och svara för skötsel av bastun. Efter debatten blev det omröstning och denna vann JUF-förslaget med 66 röster mot 46 för kommunalnämndens förslag. Stämman hade alltså beslutat bygga en helt kommunal bastu. Nu frågar sig vän av ordning: Hur kunde 112 personer få plats i den relativt lilla skolsalen där stämman hölls? Nja, riktigt så var det ju inte. På kommunalstämman fick man ju även rösta för någon som inte var närvarande alltså med skriven fullmakt från denne. Förutsatt, naturligtvis, att också den hade rösträtt i kommunen. Vid det här tillfället avlämnades 45 fullmakter de flesta troligen från JUF-sidan men närvarande var ändå 67 röstande. Vilket visar intresset och motsättningarna i frågan. Det normala var annars att en kommunalstämma lockade deltagare i besluten. 100

103 Onsdagen den 25 oktober 1950 invigdes badhuset i Jäla. Kommunalordföranden Gunnar Karlsson inledde och doktor Sven Gaverus berättade om hur man badat genom tiderna samt invigde huset. Kostnaden för bygget blev kronor kr. fick man från Pensionsstyrelsen och kr. från mejerist Gustaf Leijon Jäla mejeri. Så hade då socknen fått sin av JUF-avdelningen framdrivna bastu. Den har fungerat i många år och ägs fortfarande av numera Falköpings kommun, men med ideella krafter i övrigt som svarar för öppethållandet en gång i veckan. Att några, från olika sidor på stämman 1948, blev osams och till och med skällde ut varann på skolgården efteråt, glömdes så småningom bort. I dag kan man väl bara berömma den framsynta insats JUF:arna gjorde i den minnesvärda bataljen En annan verksamhet som JUF-avdelningen höll igång i många år var festplatsen i St.Västerbo Prästegårds hage. Från 1940 till 1960 användes festplatsen, inte bara av JUF utan även av en hel del andra föreningar. Glansperioden var 1940-talets mitt och slut samt 1950-talets första år. Ofta hade man tvådagarsarrangemang med flera teater- eller artistuppträdanden både lördag och söndag. dessutom s.k. lekafton en enklare form med folklekar (folkdans) någon onsdagskväll. Den mest kände artisten som medverkat på scenen i den natursköna festplatsen är väl sångaren och visdiktaren Lasse Dahlqvist från Göteborg. Han var här den 24 augusti Någon dansbana fanns inte utan kvällen avslutades alltid med folklekar till proffsig musik av något lekgäng med ledare. Sådana fanns det gott om i bygderna de här åren. Även för festplatsen finns en sammanställning i hembygdsföreningen med avskrift av samtliga annonser som varit införda i lokaltidningen under de tjugo åren. För att göra en lång historia kort (mer kan som sagt läsas i historiken) så innebar slutet av och hela 1960-talet en stadigt minskande medlemskår i JUFavdelningen. Det som mest uppmärksammades var Jälabornas framgångar i de plöjningstävlingar och teknikkörningar med traktor som genomfördes i den större kretsorganisationen. Bengt Johansson och Ingemar Eliasson var de som härjade mest i prislistorna men också Gösta Elofsson, Ronny Hallin och Agne Bengtsson var med och turades om på prispallen. Ingemar Eliasson blev JUF-avdelningens siste ordförande. Han valdes 1967 och 1972 hölls sista årsmötet. Eftersom avdelningen inte formellt upphörde så låg den vilande i många år. Barn- och ungdomsorganisationen 4 H fortsatte dock viss verksamhet i bygdegården ett tiotal år men när deras pengar var slut så stod också bygdegården övergiven. Efter vissa överläggningar övertog så hembygdsföreningen lokalen för en 101

104 symbolisk summa av en krona. Det blev då den 27 april 1991 som den vilande ordföranden Ingemar Eliasson och v.ordf. Ronny Hallin på JUF-kretsens uppdrag undertecknade köpebrevet med hembygdsföreningen. När detta skrivs är bygdegården ombyggd och hypermodern med handikappsanpassning och allt annat som krävs av en tidsenlig lokal. Numera också Jälabornas enda profana samlingspunkt där alla har sin givna plats. Politiska organisationer. Vi har tidigare redovisat SLU som under kortare tid hade verksamhet i Jäla. Moderpartiet Bondeförbundet senare Centerpartiet har också under många år varit en stark lokal organisation. Sedan ett antal år har man dock gått samman med andra till större geografiska enheter. Däremot har Centerns kvinnoförbund, CKF, (nuvarande namn är Centerkvinnorna, CK) fortfarande en liten förening i Jäla med en handfull medlemmar. Den startade 1952, eller möjligen 1953 och namnet var då SLKF, Svenska Landsbygdens Kvinnoförbund. Förste ordföranden var Engla Claesson Ramsberg. Sedan växlade denna post mellan ett antal kvinnor. Den nuvarande ordföranden är Sivi Eliasson Stockabacken och kassör är Britta Lindberg Solhem, dotter till förste ordf. Engla Claesson. Det andra politiska partiet som haft en organiserad verksamhet är Högerpartiet, eller Moderaterna som man kallar sig sedan många år tillbaka. Inte heller det finns kvar i dag utan har gått upp i en större enhet inom Falköpings kommun. Även högerföreningen hade en ungdomsorganisation i socknen, Jäla HUF. HUF stod för Högerns ungdomsförbund. Oftast kallade man sig emellertid Ungsvenskarna. Denna organisation hade tidigare varit en ungdomsorganisation på högerkanten men sparkats ut från högerpartiet på grund av sin nazistvänliga hållning. Namnet försvann därmed alltmer från HUF. Både bondeförbundet, högerföreningen och HUF ordnade då och då hembygdsfester i Prästegårds hage under och 1950-talet. Ofta med någon riksdagsman som inledande talare innan den mer lättsamma delen tog vid. Jäla Jaktvårdsförening. Jäla Jaktvårdsförening bildades den 25 juni Närvarande var fem intresserade, alla etablerade jägare i socknen. Man beslöt bilda föreningen, antog normalstadgar och anslöt sig till Skaraborgs läns jaktvårdsförening. De närvarande fem, Bertil Gustafsson Tolarp, Adolf Jansson Adolfsro, Einar 102

105 Svensson Pukaberg, Gunnar Johansson och Holger Johansson båda Skattegården (grannar men ej bröder) anslöt sig som medlemmar samt Gunnar Karlsson St.Ambjörntorp som var förhindrad närvara. Bland dessa sex herrar utsågs en styrelse på tre personer. Bertil Gustafsson blev ordförande, Einar Svensson sekreterare och Adolf Jansson kassör. Redan vid detta tillfälle startade en del aktiviteter. Man beslöt nämligen inköpa fasaner för 50 kronor att utplantera på lämplig mark. Året efter inköpte man också fasankycklingar samt beslöt höra om man kunde få några kycklingar kostnadsfritt från länsföreningen. Att plantera ut fasaner återkom man sedan med av och till genom åren liksom även rapphönskycklingar. På och 40-talen fanns det ganska gott om rapphöns i Jäla men efter krigsåren, när utsädesbetningen började, så försvann de nästan helt. Trots utplantering har de inte kommit tillbaka annat än sporadiskt. Kråk- och rovdjursbekämpning. Ett annat område där man engagerade sig var bekämpning av framförallt kråkor. Man begärde varje år medel från kommunen för skottpengar på kråkor satte man till och med upp två stycken pris till dem som redovisar högsta och näst högsta antalet döda kråkfåglar, kajor och skator inräknade vann Valdemar Svensson Pukaberg första och Håkan Johansson Hallagården andra pris med 41 respektive 31 fällda kråkor. Sammanlagt hade man det året fällt 300 kråkfåglar och även lagt ut fosforförgiftade ägg med rapporterat gott resultat som det står i protokollet. Detta med fosforförgiftade ägg blev omgärdat med allt hårdare restrektioner och 1956 är sista gången det nämns i protokollet då de som vill erhålla fosforpreparerade ägg torde hänvända sig till ordföranden. Man tillverkade också s.k. kråkfällor där fåglarna kunde ta sig in men inte flyga ut igen. Under många år betalades också skottpengar ut för både räv och iller. Men man uppmuntrade också god viltvård. Förutom att plantera in fasaner och mer eller mindre lyckade försök med rapphöns så sprängde man även vattenhål för det vilda ute i markerna. Detta beslöts i maj 1961 och det skulle utföras i Rukeskogen, i Ambjörntorps och i Hallagårdens marker. På vissa områden i socknen fridlyste man också rådjur från jakt ett antal år. Man ordnade även foderplatser för rådjuren. Redan från 1950-talets början söktes också licens för ett bestämt antal älgar inför jakten. Från början för tre stycken. På 1960-talet utökat till fyra. Föreningens medlemmar letade också reda på gamla brunnar ute i markerna, rester efter nedlagda boplatser, för att täcka över dem eller på annat sätt förhindra viltolyckor. 103

106 Skjutbanor byggs. I början av 1950-talet steg också medlemsantalet och föreningen kunde lägga ned alltmer kraft på att träna olika former av skytte. Till detta krävdes ju vissa anordningar och första åtgärden var då att anskaffa materiel. Vid årsmötet 1950 beslöt man därför att inköpa en kastmaskin för lerduvor samt 250 stycken lerduvor som, mot en viss avgift, ställdes till medlemmarnas förfogande. Man ordnade också både lerduveskytte och jaktstigar under de närmaste åren men det var först den 25 juni 1957 som föreningen beslöt bygga en permanent lerduvebana på Evert Gustafssons mark vid Åvalla intill ån Lidan. Ett torn byggdes, man sprängde sten och vägen fram rustades upp, allt genom medlemmarnas eget arbete. Ett betydligt större objekt, en älgbana, hade man beslutat medverka i redan tidigare, nämligen 1954, men då ihop med jaktvårdsföreningen i Kinneved. Ett krav var att banan skulle vara godkänd för avläggande av prov. Vid ett möte i Axtorp Kinneved den 29 augusti 1954, där Carl Öman, Erik Svensson och Arne Olsson från Kinneved samt Bertil Gustafsson, Gunnar Karlsson, Adolf Jansson och Yngve Gustafsson från Jäla var närvarande, beslöts bygga en gemensam älgbana i Axtorp på Erik Svenssons mark. Banan var klar under hösten 1954 och från båda föreningarna utsågs en gemensam kommitté med Bertil Gustafsson som ordförande. Senare ombildades kommittén till en älgbanestyrelse övertog Martin Ahl Kinneved ordförandeskapet i styrelsen. De sista åren innan Jälaföreningen lämnade samarbetet var Ingemar Svensson Jäla ordförande. Förutom den gemensamma styrelsen fick man ju dela på funktionärsjobben vid tävlingar och andra aktiviteter vid banan. Med avståndet blev detta naturligtvis rätt så betungande för Jälaborna varför man började fundera på att bygga en egen bana. Den 26 september 1962 beslöt man därför söka utträde ur Jäla-Kinneveds älgskyttebana samt ansöka om bidrag för att bygga en egen i Jäla. Vid årsmötet 1963 beslöts att bygga en bana i hemsocknen och i juli samma år besökte styrelsen två platser som var aktuella. Det var dels på Bertil Gustafssons mark i Tolarp och dels Sigvard Larssons i Hålltorp. Att det kanske inte var så lätt att bestämma sig förstår man av protokollet då man tog till omröstning bland de sju ledamöterna. Den utföll så att fyra styrelseledamöter röstade för Tolarp, en för Hålltorp och två röstade blankt! Den 21 juli tog föreningen formellt beslut om att placera älgbanan i Tolarp och den byggdes sedan under hösten

107 Lerduvebanan förgår älgbanan består. Därmed hade jaktvårdsföreningen både en lerduvebana och en älgbana av hög klass inom socknen. Detta märktes också på aktiviteten. Även medlemsantalet ökade. Intresset för lerduvebanan har pendlat både upp och ned genom åren. Efter en nedgång ökade åter aktiviteten under 1970-talet. Man hade tävlingar varje år och bana hölls iordning. I början av 1980-talet minskade åter intresset för att därefter öka markant resten av årtiondet och en bit in på 1990-talet. Efter 1993 tycktes intresset för lerduve-skyttet tyna bort och 1997 konstateras kort i årsrapporten att verksamheten vid banan lagts ned. Anläggningen finns dock kvar och en bit in på 2000-talet används den åter sporadiskt av en del skyttar för träning. Älgbanan däremot har alltid varit, och är, flitigt använd. Både för egen och andra föreningars räkning. Även polisen har använt den som träningsbana. Mycket arbete har under åren lagts ned med förbättringar, renoveringar, röjning, utbyte av materiel, parkeringsplats och vägförbättring mm. Det mesta, som så ofta i föreningssammanhang, genom idéellt arbete av medlemmarna. De förtroendevalda. Allt detta, liksom jaktvårdsarbetet i övrigt, exempelvis grävning av viltdammar som många medlemmar utfört på sina marker, kräver naturligtvis engagemang. Inte minst från styrelsens sida Vi nämnde inledningsvis den tremannastyrelse som valdes då föreningen startade. Den utökades dock snart och efter en del avgångar fick styrelsen 1953 följande utseende: Ordförande Bertil Gustafsson Tolarp, v.ordf. Gunnar Karlsson St.Ambjörntorp, sekr. Yngve Gustafsson L.Ambjörntorp, kassör Evert Gustafsson Bondegården samt Holger Johansson Skattegården utökades denna styrelse med två suppleanter, Arne Svensson Jonstorp och Hugo Johansson L.Hallagården bytte Evert Gustafsson och Hugo Johansson plats genom att Hugo blev kassaförvaltare och Evert suppleant var Evert tillbaka igen, nu som v.ordf. efter Gunnar Karlsson. En ny sekreterare kom också, Rune Svensson från Jonstorp tog Ingemar Svensson över kassörsskapet och ny suppl. blev Kurt Josefsson Korsgården. Denna uppsättning stod sig till 1969 då Gösta Elofsson valdes in som suppleant skedde en större förändring i styrelsen. Då avgick Bertil Gustafsson efter 26 år som ordförande. Han efterträddes av Ingemar Svensson Pukaberg. V.ordf. blev Evert Gustafsson, 105

108 sekr. Rune Svensson, v.sekr. Holger Johansson och till kassör nyvaldes Gösta Elofsson. Suppleanter blev Kurt Josefsson och Einar Bertilsson avled också Adolf Jansson 84 år gammal. Jälasmén som varit med och bildat föreningen och var en profil i jaktvårdssammanhang med sina grythundar, sin känsla för naturen och det vilda och sina långa vandringar i markerna övertog Valdemar Svensson kassörsfunktionen i föreningen och 1976 var det dags för ordförandebyte igen. Nu blev det Conny Johansson i Hallagården som åtog sig denna viktiga post och Ingemar Svensson blev istället v.ordf avgick mångårige sekreteraren Rune Svensson och Jörgen Jakov Korsgården nyvaldes på denna post bytte man åter ordförande. Efter Conny Johansson valdes Ingemar Eliasson till ny bas för styrelsen. Ny v.ordf. blev Kenth Karlsson Hallagården gick Tommy Svensson upp som kassör och Valdemar Svensson blev suppl. tillsammans med Per Oscarsson Ambjörntorp. Denna sammansättning varade i tio år då Torbjörn Larsson ersatte Valdemar. Dagens styrelse, 2005, leds fortfarande av Ingemar Eliasson med Kenth Karlsson som v.ordf. Jörgen Jakov sekr. Tommy Svensson kassör och Torbjörn Gustafsson ledamot. Suppleanter är Torbjörn Larsson och Per Oscarsson. På de senaste årens stabilitet kan man alltså inte klaga. Detta blev, tycker nog en del, en ansenlig röra av namn på förtroendevalda genom åren. Främsta anledningen och ursäkten är att det hittills inte finns någon samlad historik över jaktvårdsföreningens sextio år i Jäla. Däremot finns protokollen bevarade på ett förnämligt sätt. Trots alla namn och alla ledamöter är viktiga i styrelser och kommittéer så är det ändå tre funktioner som alltid väger lite tyngre, nämligen ordförandens, kassörens och sekreterarens. Därför skall vi avsluta med att redovisa dessa rakt upp och ned från starten 1945 och till innevarande år Ordföranden. Sekreterare. Bertil Gustafsson Einar Svensson Ingemar Svensson Holger Johansson Conny Johansson Yngve Gustafsson Ingemar Eliasson Rune Svensson Jörgen Jakov

109 Kassörer. Adolf Jansson Evert Gustafsson Hugo Johansson Ingemar Svensson Gösta Elofsson 1972 Valdemar Svensson Tommy Svensson Ingen av de sex medlemmar som var med från starten finns i livet i dag. Förste ordföranden Bertil Gustafsson avled 1987 och den vid starten yngste, Holger Johansson gick bort så sent som år Alla har gjort en bra insats. Jaktvårdsföreningen är, tillsammans med hembygdsföreningen, de två av dagens föreningar i Jäla som är mest aktiva. Det är bara att önska lycka till i fortsättningen! Hemvärnet och lottorna. Hemvärnsorganisationen fanns med i Jäla från starten Hemvärnsområdet var Vilske härad där hemvärnsmännen utgjorde ett kompani. Kompaniet var uppdelat i tre plutoner varav Grolanda-Jäla utgjorde en pluton. Plutonen var sedan indelad i grupper med var sin gruppchef. I stort sett samma organisation som en vanlig militär infanteripluton. Hemvärnsområdesbefälhavaren (förkortat H.v.o.bef.) var bas för kompaniet, alltså kompanichef. Den förste H.v.o.bef. var kyrkoherde Erik H. Andersson Grolanda. Han basade för kompaniet från 1940 till 1946 då han efterträddes av Hjalmar Wahlström Marka. Hemvärnet var ju i grunden finansierat av staten när det gällde utrustning mm. men om man lokalt ville anordna olika aktiviteter fick man betala dessa själva. Därför fanns det en Förvaltningsnämnd för H.v.området. Denna hade hand om ekonomin. Den årliga Hemvärnsstämman var beslutande i de stora dragen och utsåg också ledamöter i förvaltningsnämnden. Nämnden bestod av tre ordinarie ledamöter och tre suppleanter. Ordförande var Hv.områdesbefälhavaren, alltså först Erik Andersson och sedan Hjalmar Wahlström. Handlanden Anders E. Nylén Jäla var kassör i nämnden från 1941 till Han hade titeln Hemvärnsadjutant flyttade Nylén till Falköping och ville då avsäga sig uppdraget. Man vädjade dock till honom att stå kvar om inga författningar hindrade det som det står i protokollet. Tydligen gjorde det inte det varför han fortsatte till Då begärde Nylén utträde av åldersskäl och i och med detta fanns inte längre någon Jälabo med i nämnden. Några år i början av 1950-talet hade dock Einar Svensson Pukaberg varit suppleant. 107

110 Pengar skaffade förvaltningsnämnden dels genom insamlingar och dels genom att tigga bidrag från sina sockenkommner. Det var dock först genom den nya Vilske kommun 1952 som man fick lite mer kommunpengar kr. fick man det året steg det till kr sänktes det till kr. och 1957 till kr. De tre första åren på 1960-talet sjönk det till 500 kr. per år. Efter detta har vi inte funnit någon mer redovisning. Från 1948 hade för övrigt namnet ändrats till Förtroendenämnd. Under många år arbetade man också för att få en hemvärnsgård inom området. Både magasinsbyggnaden på Floby prästgård och en 1700-talsbyggnad på Österås egendom var aktuella. I en av kommittéerna för de olika alternativen ingick Bertil Gustafsson Tolarp Jäla. Allt föll dock på alltför stora renoveringsbehov och protester om olämpliga lägen och någon hemvärnsgård blev det därför aldrig. Engagemanget var annars ganska stort för hemvärnet och många, både äldre och yngre, var med. Man hade övningar med både fältskjutning och stridsskjutningar och man samarbetade också med skytteföreningen. Ibland höll det på att sluta illa. En vårdag under senare delen av 1940-talet hade man en skjutning där ett av målen var placerat ute på södra Replångsmossen och skjutstationen på en backe på Bryntesgårdens ägor. Man sköt med spårljusammunition och det bar sig inte bättre än att kulorna satte eld på den torra ljungen på torvmossen. En av de yngre hemvärnsmännen kom rusande till närmsta gård och med andan i halsen ringde han till brandkåren i Floby. Tack vare att det inte blåste nämnvärt kunde hemvärnsmännen och brandpersonalen gemensamt begränsa elden till ett cirka femtio meter brett och tvåhundra meter långt avbränt stycke. Tur i oturen var att tjälen bara hade gått ur i själva ytan på mossen varför elden aldrig åt sig ned i torven. Något som annars är mycket svårsläckt. Lottakåren var starkt involverad i verksamheten och var nästan alltid med vid övningar och andra arrangemang. Inte minst när det gällde utspisning. Den organisation som fanns lokalt var Grolanda-Jäla med en lokal styrelse. Den bildades ungefär samtidigt som hemvärnet kom igång och den förste ordföranden var Greta Ekström från Johannelund Grolanda. Hon efterträddes av Doris Siggesson Ebbarp Grolanda. Trots att man hade många medlemmar också från Jäla så var det, liksom för hemvärnet, ganska få med i ledningsfunktion. Vill man vara lokalpatriot kan man väl säga att Doris ändå var född och uppväxt i Jäla men som vuxen var det i allt väsentligt grannsocknen som blev hemorten för henne. En annan Jälaflicka, Eivor Svensson Gamlarp, var däremot kassör under många år. 108

111 Både hemvärnet och lottakåren tappade dock alltfler medlemmar och därmed fick de kvarvarande allt svårare att klara verksamheten. Efter Hjalmar Wahlströms långa chefsperiod följde ett flertal efterträdare. De två sista kompanicheferna var enligt uppgift Stig-Olof Berglund från Kinneved och Sven-Åke Wardin från Jäla. Det blev alltså en Jälabo som någon gång under 1990-talet fick avsluta det hemvärnskompani som en gång startat Sammanslagning till betydligt större enheter kom nu till stånd. De få som idag är engagerade är nu så geografiskt spridda att man också nästan helt har tappat den en gång så viktiga lokalkännedomen. Andra föreningar. Om vi från de idéella föreningarna tittar på vad som funnits, och finns, av organisationer som har med yrkesverksamhet att göra så hittar vi också ett antal sådana i Jäla. Alla har på ett eller annat sätt med jordbruket att göra. Vi har tidigare berättat om kvarnföreningen, som inte var någon förening utan ett aktiebolag, under cirka tio år. Det har funnits Hästförsäkringsförening, Tjurförening, Äggförening (eller äggkrets), Stenkrossförening och det finns fortfarande en lokal LRF-avdelning kvar i socknen. Hästförsäkringsföreningen hade, som namnet antyder, till uppgift att försäkra medlemmarnas hästar. Detta var tydligen en bra form för de flesta av socknens lantbrukare var med i den. Riktigt när föreningen startade är inte klart men den upphörde något av de första åren på 1960-talet, för 1964 skänkte man den kvarvarande kassan, kr. till EFS missionsförening. För pengarna köpte EFS en ny orgel till missionshuset! I Tjurföreningen höll man sig med en, ibland två, avelstjurar av god härstamning. Någon av föreningens medlemmar fick, mot ersättning, vara fodervärd och ansvara för besten ifråga. När seminverksamheten blev mer vanlig upphörde också tjurföreningen. Äggkretsen vet vi egentligen inget om men den var väl en följd av den uppryckning och effektivisering av hönseriverksamheten som drog igång efter krigsslutet. När den startade eller hur många år den fanns är också oklart. Jäla stenkrossförening vet vi däremot mer om. Den bildades 1912 med 35 delägare som gick samman och inköpte en stenkross av märket Svalöf nr. 2, Carl Holmbergs Mekaniska Verkstads AB Lund. Det var en relativt liten kross vad det gällde storleken på stenar den kunde tugga ner men den vägde ändå fyra ton. Den var försedd med järnhjul och när den skulle flyttas mellan gårdarna fick den dras av fyra hästar. 109

112 Det var inte bara byvägar och enskilda utfartsvägar som behövde krossad sten den första delen av 1900-talet. Även landsvägens underhåll var uppdelat mellan olika byalag och de däri ingående gårdarna. När Vägförvaltningen så småningom tog över ansvaret för landsvägen var det ju ändå en mängd by- gårds- och utmarksvägar att hålla iordning. Då kom stenkrossen väl till pass. Den som använde krossen fick betala timkostnad och ofta var någon från föreningsstyrelsen med som matare och ansvarig. Oftast hade man kört ihop en rejäl stenhög på gårdsplanen och budat samman folk till arbetet. Några fick med storslägga slå sönder större stenar så de gick ned i krosskäftarna under det att andra fick skyffla undan det krossade materialet under krossen. På senare år ordnades detta med en bandelevator. Det krävdes ju rejäla don för att driva krossen och innan elektriciteten var allmän fick en råoljemotor sköta detta. Senare köptes en elmotor av lämplig storlek. Stenkrossningen upphörde efterhand och krossen stod i många år uppställd hos Rune Ericsson på Ramsberg upplöstes stenkrossföreningen och de 970 kronor som fanns i kassan donerades till den då återuppståndna 4-H-klubben. Krossen skänktes sedan till Bengt Olofsson i Knapagården som på ett mycket bra sätt renoverade den och satte den i stånd igen höll Jäla Hembygdsförening en av sina tipspromender med start i Knapagården. Då förevisade Bengt krossen i full verksamhet. Drivkällan var också en veteran, nämligen en Bolinder-Munktell traktor från 1950-talet. Även den ett renoveringsobjekt av Bengt Olofsson. För många var det säkert första gången man såg en gammaldags stenkross av det här slaget i full aktion. LRF. LRF, eller Lantbrukarnas Riksförbund, bildade en lokalavdelning i Jäla Namnet var då lite omkastat i förkortningen nämligen RLF, Riksförbundet Landsbygdens folk. Namnbytet skedde 1971 då Sveriges lantbruksförbund och RLF gick samman och bildade den nya organisationen. LRF kan väl sägas vara lantbrukarnas och skogsägarnas fackliga organisation. Jäla RLF:s förste ordförande var Robert Gustafsson L.Ambjörntorp. Ordförandeposten har växlat mellan olika personer genom åren men om vi inte missat någon så bör de därefter ha varit Sven Svensson Korsgården, Evert Gustafsson Bondegården, Sven Karlsson St.Hallagården, Ingemar Svensson Pukaberg, Kenth Karlsson St.Hallagården, Mikael Svensson Korsgården och Ingemar Eliasson Kyrkarp, vald

113 Jäla LRF är nog nästan unik på grund av att det fortfarande är en sockenförening med samma verksamhetsområde som Alla andra kringliggande avdelningar har gått samman i större enheter. Nog har det varit svårt ibland att få ihop en styrelse och ordförandeposten har växlat ganska ofta senare år. Men än så länge har man lyckats. I dagens centralistiska samhälle är det en prestation värd att lyfta på hatten för. Profiler i Jäla. Om man skall framhålla några personliga profiler i socknen så är det naturligt att inte alla anser att just dessa är de rätta. Flera, eller någon annan, borde varit med i stället. Den risken får man ta när man väljer ut några av de som just då faller en i minnet, eller man hört berättas om. Det blir då ganska olika personligheter vars karaktärer är värda att minna om. Andersa-Kal Karl Andersson, eller Andersa-Kal som alla kallade honom, var en glad och trivsam figur som, tillsammans med systern Emma, drev föräldrahemmets jordbruk i Sunnagården. Karl Andersson Sunnagården Andersa-Kal Som smeknamnet säger så var han son till Anders Johansson i Sunnagården och en i raden av en stor syskonskara. Fadern var aktiv i EFS missionsförening och de flesta av barnen följde i de spåren. En broder till Karl, Emil Andersson i Knapagården, var ordförande i EFS Jäla i 36 år! 111