När gästgivaregården var bebodd

Transkript

1 Följande text är ett kapitel från boken Människor minnen miljöer utgiven av Nässjö Hembygdsförening och med Josef Rydén som huvudredaktör. ISBN Tryckår Hela texten är författarens d.v.s. Josef Rydéns. När gästgivaregården var bebodd Gästgivaregården i Nässjö hembygdspark flyttades dit Den har stått i Barkeryds-byn Esperyd ( eller Äsperyd som ortsnamnsmyndigheterna vill att vi skall stava namnet ). Som gästgivaregård fungerade den till omkring De sista ägarna av byggnaden i Esperyd var John Hagström och hans hustru Rut. Rut Hagström var född i detta hus Hon växte upp på gården och övertog den sedan tillsammans med maken. Hon är således den person som har de mesta minnena att berätta om byggnaden och gården i Esperyd, från tiden efter gästgivareepoken. Rut Hagström som överlevt sin make med många år, är ännu som 99-åring en vital kvinna med klart minne, inte minst när det gäller sin barn- och ungdomstid. Håret har vitnat med åren och livet har ristat in en och annan rynka i hennes ansikte, men ögonen lyser klara och tanken följer lätt med i samtalet. Sommaren 1990 gjorde jag en intervju med Rut Hagström, med avsikt att dokumentera hennes minnen av den gamla Esperydsgården och rädda lite av bakgrunden till det fragment av denna kulturmiljö, som bevarats i Nässjö hembygdspark. Det är desto viktigare som Esperyds by med sina fornlämningar och sitt kulturlandskap klassats som ett riksintresse för kulturminnesvård. Huvuddelen av intervjun med Rut Hagström återges här, så autentiskt som möjligt. Hennes dotter Alice Hagström var också närvarande vid samtalet och sköt in en och annan replik ibland. Rut Hagströms tal är utskrivet efter bandinspelning, med en stavning som markerar talspråket och dialekten, vilken ju också är en viktig del av den lokala kulturhistorien.

2 Samtalet Hur långt tillbaka kan ni minnas? Jag menns från när ja va 5-6 år gammal. Dä va skifte här i byn då, så alla di gamle husa i byn flöttades ut. Di tog ett kort då, när di hade börjat riva husa, där setter ja mä, å då ha ja fyllt 6 år. På dä kortet dä sitter tre flecker, ja setter emella. Dä ä nog dä första menne ja har. När husena flöttades ja förstår inte att di klarade t. Bönnera hade ju allting ihop, så di hade en bit här och en där å ett ställe där, överallt i hele byn, å dä sulle sen värderas, jordmån och bå skog å jordbruk. Dä va ett väldigt arbete, å så sulle di ha så stor del som di hade förut, fjärdedelar å va di nu kallades allt. Men dä va han Esping, han va mä di styrande, ja vet inte va di het allt. Å sen va dä te å bygga. Dä va ju gammalt så dä behövdes ju. Gäschiveriet - halva gården feck legga kvar. Den som ägde Gästschiveriet han va bror te gäschi varemora, så han hade halva. Gäschi varemora var min farmor, så min far som köpte gäschi varegården sen, han är ju son till gäschi vareparet. Johanna hette hon. Gäschiveriet menns ja inte när dä va igång, dä va före min tid. ( Dottern tillägger: Morfar och mormor gifte sig 1888, då fanns inte gästgiveriet kvar. ) Dä stora huset, dä va ju langt, å dä va kamrar i båda ändar, å dä va två gästrum, ett uppepå å ett nere, sen dä va sjusstation, så di sjussads emälla gäschi varegårda. Broarp va nästa sjussort härifrå, å så va dä te Ingeryd. Dä sulle va hästa, å di bönner runtom som hade hästa, di måste va te hands när resande kom, om di nu sulle ne te västkusten, älle om di hade vatt i Ingaryd så feck di byta hästa här, å sen åka te Broarp å te Eksjö. Men även dä va före min tid. Far hade fjärdedelen utå byen, å hans broe hade den häre andre gården här. Gäschivarn hade flera syskon som hade dött i den häre farsoten, di kallar en rösoten John, min make, va ifrå Eksjö, vi gefte oss 1920, arrenderade gården först när John kom hit, å köpte den Det bodde mycket folk i Esperyd under Ruts barndom, torpare och hantverkare, förutom bondefamiljerna. Här fanns småstuger å hantverkare, dä va oppi byen dä, som vi säjer, dä va

3 både skomakare å skräddare å sömmeska en liten lanthandel hade di. Å så den delen åt Nässjö te, dä va många småställen där mä. Garveri va dä ju här nere, å färgeri, dä va han som hade affär i Nässjö, Ludvig Hagelin, mett imot garveriet på anre sia vägen, men dä menns ja inte huset, utan bara trägårslann å äpplaträ. Men han Hagelin hade bott här i Espery, men dä menns inte ja. Men garveriet, ja dä menns ja, di garvade hudar. Ja dä loktade så, dä va många hästa som inte geck knappt å få dom förbi. Dä va när di öppnade karena, när di hade hatt dom i skarpt, då kändes dä över hala byen. Ja ha tänkt på dä, nu så skrive di om di känne nåen lokt ifrå stan, di sulle känt hurdant dä va där nere. Dottern: Då luktade det ju bättre hos korgmakaren, han gjorde korgar av ene. Sex bönner va dä, kvarn å mjölnare, å så va dä ett stort gemensamt tröskeverk för hele byen här nere. Hur drevs tröskverket? Dä va vattenkraft, å dä menns ja, dä va ja ju mä, å när di tröskade, löfte upp nekar eller kärvarna, å farfar matade i, å han va dråpeli te å köra, för dä va ju vattenkraft, dä va ju förskräckeli kraft. Han hade ett stort bord, å dä sulle vi, Ester å ja, vi flecker, löfta upp å lägga upp på matarbordet, nekarna, å iblann så bara puttade han te dom mä handen, si dä va en förskräckeli kraft. Dammen va full å vatten när dä va uppstämt, å nu ä den raserad. Vad fick ni annars arbeta med som flickor? Ja, dä va i hushållet, farmor å farfar di bodde ju hos oss, ja feck sköta farmor, hon lå i tre år te sängs, å då ble de ju lite passning Spann och vävde? Ja, vävde gjorde vi, hade ju allti vävestol i storstuan, rummet va ju stort. Mamma ho vävde ju vallmar te kara, å sen klänningetyg te oss, å sen te sänge, täcken å filta å Lin, ja dä hade vi också, bastun lå dä nere oppum garveriet, oppi skogen, dä syns ju inget å dä nu. En fick ju göra allt för hand, men dä va inte så stora gärde som nu.

4 Slåttermaskin? Inte i min barndom. Johan, min man, han ställde ju maskiner te denne gården, å sen tog de efter här lite te mans, han va nog den som drev igenom dä mästa, dä elektriska å mjölkakörning å sånt. Elektrisiteten, den hade vi först ifrå kvarna, men dä va ju bara lyse, å dä va ju inte så över se, bara vessa tider en feck ha lyse. Järnspisen i köket så länge ni minns? Ja då, ända sen pappa gefte se, då köpte di järnspis. Stora bakugnen? Den menns inte ja, när di bakade i den. Möbler? Vi köpte ju ekmöblemang, å senna feck en ju hemma, skåp å Dottern: Det gamla skåpet, det står i gästgivaregården i Nässjö hembygdspark. Snickare i byn? Ja, dä va ju en, Palm hette han, han bodde neranför missionshuset på annra sia, men dä vet ja inte precisom han gjorde så mycket då, Pinnstolen i Nässjö fanns ju. Dä va en gammal som hette Roos, han ha gjort den byrån, spegelbyrån, dä feck vi var sin när ve gefte oss. Å gongsestolen där, den ha han gjort, han Roos, han ä lite släkt. Missionshuset i Esperyd ( uppfört 1876 )? Ja, dä va ju byggt före min tid, men farfar å pappa va mä Då när dä va slut på gäschiveriet å dä, så va dä en, ja tro han va garvare, han kom ner te garveriet här, dä va en troende man, han å farmor började mä söndagsskola, ja tror dä va dä första, å sen sen så spreddä se å dä ble väckelse här i bygden, å sen ble dä ju anlagt ( missionshuset ) å sen va ju gäschiveriet ett menne Men här va ju mycke kvar, di gjorde ju hemmagjort, di brände säd te brännvin, så här va ett bränneri, e gammal kölna, ja menns ju far, han brände, torkade te malt, så hade di en handkvarn.

5 Minns ni de första bilarna som kom? Ja, dä menns ja, ja sprang åt skogen. Dä va här uppe på vägen, inna Kulebo vägskäl där, hästana va ju inte vana då, di feck hålla dom när bilarna geck förbi, å di ble förskrämda så mamma å ja vi hoppade å, å geck över diket, å pappa han feck hålla hästen. De gamla fornlämningarna här, talade ni något om dem i er barndom? Ja, dä gjorde di, farmor ja satt mycke hos henne hon talade ju lite om dä, hon sa att nere i den här kullen här, dä sa finnas mynt i den kullen. Dä sulle ha vatt ett kapell dä uppe på gravkulla, men dä ha di ju inte kunnat visa när di forskat. Vi va ju flere barn här i byen, å vi va mä farfar en gång där uppe på gravkulla å då visade han oss. Vi lae oss så här ve rena, å då sulle vi si en rak linje, dä va dä som lå kvar efter stenfoten där, men dä ä bara ja som har menne utå dä, dä inte bevarat för eftervärlden, dä va inna hans ti som dä hade vatt tal om dä. Regmentet hade ju trossbod, den lå oppanför Svens lagård uppepå kullen, den menns ja ju, när di rev den, å då menns ja vi va inne, vi barn sprang där, å då hette vi många knappa å spenne. När vi sulle te Nässjö, då åkte vi häst. Om vi var ofta i Nässjö? Ja, länge tebaka vet ja inte, men sen så va dä en gång i veckan, varje torsdag, far och farbror for åt varandra, handlade åt varandra å sålde. Som flecka va ja väl mä iblann ja va i missionskyrkan på missionsmöte, när ja va liten. Dottern: Sekelskiftet minns väl mamma? Ja, då ringde kyrkklockena ifrå Nässjö gamla å Barkery, då va vi här ute ve gäschi vargårn, å då hörde vi när di ringde på natten. Ja minns när han Waldenström skulle komma till Barkeryds kyrka. Dä va en bonne som hade två hästa som sulle köra honom frå Nässjö station, dä va inte så många som hade två hästa, han hade provkört för å ta reda på hur lång ti dä tog. Ja va inte mä i kyrkan, men ja så dom köra förbi, för ja va här ute på backen å meddasmjölkade korna. Mjölkade man vid middagstiden också? Ja, dä gjorde di förr, tre gånger om dan

6 Där tog kassettbandet slut, den gången. Rut Hagström hade lämnat ifrån sig några av de många minnena från sitt 99-åriga liv. Hennes ögon lyste av berättandet glädje. Makarna Hagström ligger begravda på Barkeryds nya kyrkogård. Foto: Anders Svensson