EUROPAPARLAMENTET Utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor ARBETSDOKUMENT

Transkript

1 EUROPAPARLAMENTET Utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor ARBETSDOKUMENT om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegång i straffrättsliga förfaranden Utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor Föredragande: Renate Weber DT\ doc PE v01-00 Förenade i mångfalden

2 I. Oskuldspresumtionen och nivån på skyddet av de grundläggande rättigheterna enligt stadgan Oskuldspresumtionen är en pelare i moderna demokratiska straffrättsliga förfaranden som bygger på respekten för de grundläggande rättigheterna. Den kom till som en reaktion på den historiska erfarenheten från inkvisitionen och 1900-talets totalitära system som grundade sig på en skuldpresumtion och rätten att använda tvång mot den misstänkta personen. Tyvärr hotas begreppet oskuldpresumtion även i dag av bland annat en så kallad förebyggande stat (masslagring av data och profilering av människor) och av införandet av civila/administrativa förfaranden, parallellt med straffrättsliga förfaranden, där presumtionen inte tillämpas. I princip har tillämpningen av oskuldspresumtionen tre direkta konsekvenser för den misstänktes rättigheter i ett straffrättsligt förfarande: a) den misstänkta personen har rätt att tiga, b) bevisbördan åvilar åklagaren, c) principen hellre fria än fälla (in dubio pro reo) gäller. På grund av oskuldspresumtionens betydelse välkomnar föredraganden ett gemensamt harmoniseringsinstrument på EU-nivå. Ett sådant instrument måste dock medföra mycket höga gemensamma normer och får inte spegla enbart den minsta gemensamma nämnaren grundad på Europakonventionen. Föredraganden påpekar att artikel 52.3 i EU-stadgan om de grundläggande rättigheterna, som beskriver förhållandet mellan stadgan och Europakonventionen, säger följande: I den mån som denna stadga omfattar rättigheter som motsvarar sådana som garanteras av europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna ska de ha samma innebörd och räckvidd som i konventionen. Denna bestämmelse hindrar inte unionsrätten från att tillförsäkra ett mer långtgående skydd. Stadgan tillåter således att betydligt högre normer införs för de grundläggande rättigheterna än Europakonventionens normer. Föredraganden framhåller i detta sammanhang domstolens dom i Melloni-målet (C-399/11), där domstolen drog slutsatsen vad gäller tolkningen av artikel 53 i stadgan att antagandet av gemensamma EU-standarder i straffrättsliga förfaranden hindrar efterlevnaden av högre nationella rättsstatliga normer som ett skäl för icke-erkännande vid ömsesidigt erkännande. För att förhindra motsättningar mellan nationella rättsstatliga standarder i straffprocessrätt som är högre än miniminormerna i Europakonventionen å ena sidan, och stadgan och EU:s harmoniseringsregler å andra sidan (i syfte att förhindra en Solange-tvist mellan EU-lagstiftning och nationell konstitutionell rätt för grundläggande rättigheter) bör stadgans rättigheter tolkas så generöst som möjligt, och den gemensamma EU-harmoniseringen bör medföra en hög skyddsnivå. Det är också viktigt med höga standarder i EU-instrument som harmoniserar processuella rättigheter för att rättfärdiga EU:s behörighet på det straffrättsliga området i enlighet med subsidiaritetsprincipen. II. En första utvärdering av kommissionens förslag Kommissionens nuvarande förslag fullföljer endast delvis det ovan nämnda uppdraget. Det positiva är att kommissionen tydligt inkluderar ett förbud mot offentliga uttalanden om skuld före fällande dom av offentliga myndigheter (artikel 4), vilket är en standard som mycket tydligt fastställdes efter Europadomstolens dom i målet Allenet de Ribemont mot Frankrike (1995). Samtidigt görs en tydlig hänvisning till att utövandet av rätten att tiga och rätten att inte vittna mot sig själv inte får användas mot misstänkta eller tilltalade i ett senare skede och inte får betraktas som ett styrkande av sakförhållandena (artiklarna 6.3 och 7.3). I detta PE v /6 DT\ doc

3 avseende har kommissionen tagit till sig den kritik som framfördes efter kommissionens grönbok 2006 om oskuldspresumtion, enligt vilken negativa slutsatser fick dras av att rätten att tiga utövades, på grundval av Europadomstolens beslut i målet John Murray mot Förenade kungariket (1996). Föredraganden välkomnar en sådan förstärkning av skyddet för rätten att tiga som en absolut rättighet för de misstänkta eller tilltalade i enlighet med andra harmoniseringsinstrument på EU-nivå, såsom direktiv 2012/13/EU om rätten till information i brottmål. I direktivet ingår en form av Mirandavarningssystem på EU-nivå som kräver att alla misstänkta förvarnas av myndigheterna, inklusive ges rätten att tiga, som en förebyggande åtgärd för att skydda rätten att tiga (se även motiveringen i Förenta staternas högsta domstol i målet Miranda mot Arizona, 1966). En sådan förstärkning speglar också det avvikande yttrandet från Europadomstolen i målet John Murray, i vilket det bland annat sägs att rätten att tiga är en viktig princip och om utövandet av denna rättighet på något sätt begränsas genom att negativa slutsatser dras om de misstänkta innebär det ett åsidosättande av principen. Tyvärr håller man inte riktigt samma höga standard i andra delar av kommissionens förslag, till exempel i frågan om tvång (skäl 17), presumtion som överför bevisbördan (artikel 5) och en låg standard på tillåtlighet av bevis (artikel 6.4, artikel 7.4 och artikel 10). a) Tydligt förbud mot användning av tvång Kommissionen föreslog följande text i skäl 17: Varje form av tvång som används för att få de misstänkta eller tilltalade att lämna information bör begränsas. För att avgöra om tvånget innebar en överträdelse av dessa rättigheter bör följande beaktas, mot bakgrund av samtliga omständigheter i ärendet: arten och graden av det tvång som använts för att erhålla bevisningen, vikten av det allmänna intresset av att utreda och bestraffa brottet i fråga, förekomsten av relevanta garantier i förfarandet och hur det material som sålunda erhållits har använts. Den grad av tvång mot misstänkta eller tilltalade som utövas i syfte att få dem att lämna information om de anklagelser som riktas mot dem bör dock inte förstöra själva kärnan i deras rätt att inte vittna mot sig själva och deras rätt att tiga, inte ens av skäl som rör säkerhet eller allmän ordning. Denna formulering är oklar, kan leda till felaktigt utnyttjande och bör därför utgå. Det bör tydligt framgå av texten att all användning av fysiskt eller psykiskt våld eller av hot mot de misstänkta eller av tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling är förbjuden eftersom den kränker den mänskliga värdigheten och rätten till ett rättvist förfarande. Tyvärr har kampen mot terrorism och allvarlig brottslighet visat att även moderna demokratier inte är immuna mot en tillbakagång till metoder som för tankarna till en förgången tid (se exempelvis Europadomstolens följande mål: Irland mot Förenade kungariket, A nr. 5310/71, om användning av särskilda förhörsmetoder, Gäfgen mot Tyskland, 2005, om polisens användning av fysiska hot, El-Masri mot Makedonien, 2012, om extraordinära överlämnanden, eller El-Haski mot Belgien, 2012, om förbud mot bevis som erhållits genom tortyr). Föredraganden vill i detta sammanhang understryka att artikel 3 i Europakonventionen om förbud mot tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning är en absolut rättighet från vilken ingen avvikelse får göras enligt artikel 15 i Europakonventionen, eftersom artikel 3, som föreskriver ett absolut förbud mot tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, står för en av de mest grundläggande DT\ doc 3/6 PE v01-00

4 värderingarna i demokratiska samhällen. Denna bestämmelse kan till skillnad från de flesta normativa klausuler i konventionen och protokollen 1 och 4 inte inskränkas, och enligt artikel 15 får inga inskränkningar göras, även om nationens existens är hotad (Europadomstolen, Saadi mot Italien, punkt 127). Därför ska bevisning som erhållits genom sådana metoder inte heller vara tillåtlig eftersom tidigare erfarenhet på det straffrättsliga området tydligt har visat att endast disciplinära förfaranden mot tjänstemän inte kan ersätta ett effektivt utestängande system som erbjuder ett effektivt rättsmedel, vilket förklaras nedan. Samtidigt framgår det redan ganska tydligt av kommissionens text (se skäl 18) att insamling och användning av bevisföring som inte är vittnesbaserad (blod- och urinprov, DNA, fingeravtryck, fotografering, att skriva eller tala i identifieringssyfte m.m.) är tillåtet. Detta åsidosätter inte rätten att inte vittna mot sig själv, i linje med Europadomstolens dom i målet Saunders mot Förenade kungariket, 1996, där en sådan rätt inte får utsträckas till att omfatta material som kan erhållas från de misstänkta eller tilltalade genom användning av lagliga tvångsmedel men som finns oberoende av de misstänktas eller tilltalades vilja, såsom material som erhållits till följd av en husrannsakan, prover av utandningsluft, blod och urin samt vävnad för DNA-analys. Sådana metoder skulle dock vara olagliga om till exempel mycket integritetskränkande, icke erkänd medicinsk praxis skulle användas, eller om sådana tester främst skulle syfta till att få fram vittnessvar. Förenta staternas högsta domstol klargjorde exempelvis redan i sitt mål från 1966, Schmerber mot Kalifornien (384 U.S. 757), att att tvinga en person att genomgå tester i syfte att fastställa personens skuld eller oskuld på grundval av de psykologiska svaren, medvetet eller omedvetet, är att åberopa andan hos och bakgrunden till femte tillägget, och hänvisade till den obligatoriska användningen av lögndetektorer som ett exempel. Europadomstolen ansåg inte heller att det var ett rättvist förfarande om bevisen hade fåtts fram från den misstänkta personens kropp genom starkt kräkmedel (Jalloh mot Tyskland, 2006). b) Omvänd bevisbörda I artikel 5.2 tillåter kommissionens text presumtion som överför bevisbördan. En sådan hänvisning baseras på Europadomstolens mål Salabiaku, 1988, Telfner, 2001 och O'Halloran och Francis mot Förenade kungariket, Föredraganden anser dock att införandet av artikel 5.2 inte speglar de mycket tydliga särdragen i de omnämnda målen innehav av förbjudna varor i målet Salabiaku, överlämnade åt domstolens fria prövning och prima faciebevisning i målet Telfner (där en överträdelse förekommer) eller det särskilda system för trafikförseelser i målet O'Halloran och Francis som tillåter en presumtion att bilens ägare är föraren. Ett sådant införande i en lagstiftningstext speglar inte i tillräcklig utsträckning särdragen i Europadomstolens nämnda rättspraxis, och tar inte heller hänsyn till den risk som är förknippad med införandet av en presumtionsklausul som överför bevisbördan i den normativa delen av en lagstiftningstext. PE v /6 DT\ doc

5 Kommentarer om nyligen antagna direktiv 2013/48/EU om tillgång till försvarare bör därför beaktas när det gäller införandet av mycket breda allmänna undantag från rätten till försvarare (artikel 3.6 i nämnda direktiv) 1 baserade på Europadomstolens mycket specifika rättspraxis. Det hävdades att ett sådant brett rättsligt undantag inte beaktar särdragen i Europadomstolens mycket specifika rättspraxis, och till och med riskerar att inte beakta framtida ändringar i Europadomstolens rättspraxis, och därför skapa bristande överensstämmelse mellan EU-lagstiftning och Europadomstolens rättspraxis, vilket innebär att normerna i EU:s lagstiftning kan bli lägre än Europakonventionens miniminormer. På samma gång riskerar överföringen av mycket specifik rättspraxis (såsom Salabiaku) till allmänrättslig presumtion också att skapa en negativ utveckling i medlemsstater med högre normer (trots klausulen om upprätthållande av skyddsnivån) och att leda till en strategi med miniminormer för sådana rättigheter i EU-kandidatstaters eller framtida EU-kandidatstaters lagstiftning. Artikel 5.2 bör därför utgå eller skrivas om helt och hållet. c) Tillåtlighet av bevis I flera delar av kommissionens förslag ingår en bestämmelse om tillåtlighet (artiklarna 6.4, 7.4 och 10). Rent allmänt är gemensamma EU-regler om tillåtlighet välkomna och en direkt konsekvens av harmoniseringen av processuella rättigheter. All harmonisering av processuella rättigheter som inte berör konsekvenserna av överträdelser av dessa är en ofullständig lag (lex imperfecta). I detta avseende finns det redan en gemensam EU-regel om tillåtlighet i artikel 12.2 i direktiv 2013/48/EU om tillgång till försvarare. De normer som tillämpas ska dock vara höga och ska åtminstone, som ett minimum, respektera Europadomstolens rättspraxis. Kommissionen hänvisar i sitt förslag till otillåtlighet som en konsekvens av brott mot rätten att tiga och rätten att inte vittna mot sig själv om inte användningen av sådan bevisning inte skulle påverka den övergripande rättvisan i förfarandena. En sådan definition tar dock inte hänsyn till Europadomstolens mycket tydliga rättspraxis om bevis som erhållits i strid med Europakonventions artikel 3 (tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling). Exempelvis hade Europadomstolen en mycket tydlig linje i målet Gäfgen mot Tyskland (det hade även Europadomstolens stora kammare) om regeln om absolut otillåtlighet och utestängande när det gäller direkta uttalanden som erhållits i strid med Europakonventionens artikel 3, liksom indirekta bevis som erhållits genom tortyr. Denna linje sammanfattades nyligen i målet El-Haski mot Belgien, där det sägs att (punkt 85) användningen i straffrättsliga förfaranden av uttalanden som erhållits i strid med artikel 3 oavsett om behandlingen har klassificerats som tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling betyder att hela förfarandet automatiskt är orättvist, i strid med artikel 6, och att detta också gäller för användning av faktiska bevis som erhållits som en direkt följd av tortyr (samma, 173). Tillåtligheten för sådana bevis som erhållits genom en handling som 1 6. I undantagsfall och endast under förundersökningen får medlemsstaterna göra ett tillfälligt undantag från tillämpningen av de rättigheter som anges i punkt 3, om och i den mån detta är motiverat, med hänsyn till de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet, på grundval av något av följande tvingande skäl: (a) Om det finns ett trängande behov av att avvärja livsfara eller fara för en persons frihet eller kroppsliga integritet. b) Om omedelbara åtgärder från de utredande myndigheternas sida är avgörande för att förhindra att straffrättsliga förfaranden väsentligen äventyras. DT\ doc 5/6 PE v01-00

6 klassificeras som omänsklig behandling i strid med artikel 3, men som inte kan betraktas som tortyr, kommer dock att vara i strid med artikel 6 endast om man har kunnat visa att brottet mot artikel 3 påverkade resultatet av förfarandet mot den tilltalade, dvs. fick följder för hennes eller hans dom eller straff. Om rätten att tiga eller rätten att inte vittna mot sig själv således åsidosätts genom ett brott mot Europakonventions artikel 3 måste bevisen absolut uteslutas, och ingen korrigeringskoefficient (en jämförelse mellan olagligheten och dess effekt på rättvisan), som kommissionen föreslår (om inte användningen av sådan bevisning inte skulle påverka den övergripande rättvisan i förfarandena) är längre möjlig. Kommissionens förslag överensstämmer därför inte med Europadomstolens minimikrav på området. Eftersom EU-normer bör hålla en mycket hög nivå skulle det dock vara bättre att införa ännu högre normer än Europadomstolens nuvarande miniminormer, enligt ovan. Föredraganden skulle i detta sammanhang vilja understryka det delvis avvikande yttrandet från flera domare i Europadomstolen i Gäfgen-målet, i vilket det sägs att ett brott mot Europakonventionens artikel 3 alltid ska leda till ett direkt uteslutande av all bevisning (direkt och indirekt, utan att åtskillnad görs mellan tortyr å ena sidan, och omänsklig eller förnedrande behandling å andra sidan, i fråga om indirekt bevisning). Detta synsätt föreslogs också av en minoritet för andra brott mot Europakonventionen, såsom brott mot Europakonventionens artikel 8 (rätt till skydd för privat- och familjeliv) se avvikande yttrande från domare Loucaides i målet Khan mot Förenade kungariket, Ett sådant synsätt har redan anammats av vissa EU-medlemsstater. Sammanfattning Förslaget till direktiv om oskuldspresumtion utgör en hörnsten i modern EU-straffprocessrätt och bygger på stor respekt för de grundläggande rättigheterna. På grund av de punkter som anges ovan kräver dock kommissionens nuvarande ursprungliga förslag enligt föredraganden vissa större ändringar. PE v /6 DT\ doc