Robert Lemberg FRIVILLIGHETENS TEOLOGI ATT BYGGA UPP KYRKAN KRISTI KROPP FRIVILLIGARBETET OCH KYRKANS VÄSEN

Transkript

1 Robert Lemberg FRIVILLIGHETENS TEOLOGI ATT BYGGA UPP KYRKAN KRISTI KROPP FRIVILLIGARBETET OCH KYRKANS VÄSEN Jag har fått som uppgift att tala om de teologiska och principiella grunderna för frivilligarbete. Jag skall hålla mig till dem. Jag kommer att koncentrera mig på en luthersk trostolkning och på bibliska tankar för att belysa frivilligarbetet. Men jag skall ändå börja med ett bredare perspektiv och kasta ett öga på samhällsutvecklingen och frivilligarbetet i det sammanhanget. Frivilligarbetet blivit något man talar om och sätter värde på i vårt finländska samhälle, liksom i det övriga Norden. I stora delar av Europa, och i synnerhet i USA, har frivilligarbetet inom olika organisationer redan länge setts som en viktig del av samhällets servicefunktioner. Den s.k. tredje sektorn har under åren blivit en allt viktigare producent av välfärdstjänster. Uppskattningen av frivilligarbetet i det finländska samhället har säkert att göra med den ekonomiska recessionen som det finländska samhället genomgick under 90-talet och den nedgång vi känt av de senaste åren, då medlen för den gemensamma servicen började skäras ned på allvar. Troligen har också anslutningen till den europeiska unionen hos oss medfört en förändring i samhällssyn. Omsorgen om medborgarna hör tyvärr inte mera lika självklart till samhällets ansvarsområde som under välfärdssamhällets tid. Ser man på den här utvecklingen ur ett ljusare perspektiv innebär frivilligarbetet å andra sidan ett aktivt medborgarskap, genom vilket man konkret kan bidra med det man kan och vet för det gemensamma bästa. Också inom vår kyrka har man redan under många år uppmärksammat det frivilliga arbete som utförs i församlingarna. Till någon del är detta nyvaknade intresse för det frivilliga arbetet en avspegling av samma intresse inom det övriga samhället. Man inser att den ekonomiska tillväxtens tid för kyrkans del är över. Kyrkans medlemsantal minskar sakta men säkert. I höstas upplevde vi ju en riktig våg av utskrivningar på 10-tals tusen. Vi inser att man inte mera breddar och utvecklar församlingsarbetet genom att anställa flera tjänstemän. Tvärtom kanske tjänstemännens antal småningom måste minskas samtidigt som

2 nya utmaningar ständigt möter kyrkan. Man har frågat sig om denna svårlösta ekvation kanske kan lösas genom ett aktivare frivilligarbete. Men den stora vinsten med att kyrkan upptäcker frivilligarbetet är ändå inte av ekonomiskt slag. Det som nu återupptäcks är en sida av kyrkans väsen. Kyrkan är Kristi kropp och vi är lemmar, medlemmar, i denna kropp. Kyrkan är primärt inte en serviceorganisation driven av anställda tjänstemän, utan en levande organism där varje del bör kunna bidra med sin nådegåva och sin insats. När det frivilliga arbetet tas till heders i vår kyrka innebär det därför en reformation, en återgång till kyrkans rötter. Kyrkan blir mera kyrka. FRIVILLIGARBETET OCH GUDS KALLELSE Vår evangelisk-lutherska kyrka i Finland är en folkkyrka. Det innebär att hon, liksom Finlands ortodoxa kyrka, är en kyrka för Finlands folk. Vår kyrka lever i nära anknytning till vårt folk och vårt samhälle. Genom sin närvaro har kyrkan under historiens gång varit en ryggrad för hela samhället och ett stöd under svåra tider. Mycket gott har initierats genom kyrkan, så som sjukvård och skola i gamla tider och familjerådgivning, krishjälp och skuldrådgivning i modernare tid. Genom sin teologi har kyrkan påverkat vårt samhälle genom seklerna och påverkar det alltjämt. Det är inte bara socialistiska tankar som byggde upp vårt välfärdssamhälle utan minst lika mycket luthersk socialetik. Där ligger den gyllene regeln i botten. Århundraden av katekesundervisning i vårt land sätter sina spår. Stor betydelse för vårt samhälle har den lutherska kallelsetanken haft, tanken på att vi genom vårt vardagliga arbete tar del i Guds verk i världen. Luthers tanke är att var och en genom sin kallelse, Beruf, sitt ämbete, är en del av Guds ständigt pågående skapelse. Utan dem som sår och skördar, mal mjöl och bakar bröd skulle vi svälta ihjäl. Men Gud vill liv. Gud ger oss brödet för dagen, men han ger det genom alla dem som arbetar hela vägen från åkern till snabbköpens bröddiskar. Genom oräkneliga vardagliga sysslor förs Guds skaparverk vidare och förser oss med mat och kläder, hus och hem, skydd och trygghet, som Luther lär i Lilla katekesen. I vårt samhälle kan människor samtidigt ha flera kallelser, och kallelserna kan växla under livets gång. Någon kan vara byggnadsarbetare och kanske samtidigt förtroendevald i kommunen. Samma person är kanske också äkta man eller hustru, har barn och bär dessutom ett visst ansvar för sina gamla föräldrar. Många ämbeten samsas då i hans eller hennes liv: ämbetet som byggnadsarbetare och förtroendevald, ämbetet som man eller hustru, ämbetet

3 som förälder och ämbetet som stödperson för föräldrarna. I något skede av livet dör föräldrarna och barnbarn föds. Då lämnar vår byggnadsarbetare ett av sina ämbeten och går in i farfars eller farmors ämbete. Småningom närmar sig pensionärens ämbete. Ämbetena är alltså inte nödvändigtvis avlönade arbeten, utan uppgifter som möter oss under livet. I alla dessa uppgifter och livsskeden finns en Guds kallelse att älska vår nästa. Genom alla dessa åtaganden, ämbeten, betjänas ju vår nästa. Ingen lever för sig själv. Vi lever för varandra. Vi bär varandras liv i våra händer. Så är Guds skapelse inrättad. Kristus själv levde ett liv för andra. Om vi ser på frivilligarbetet ur den här synvinkeln kan också det frivilliga arbetet just vara ett ämbete, en Guds kallelse. De talanger och de intressen Gud gett var och en av oss påverkar säkert kallelsens inriktning. Här ligger hela världen öppen för en kristen insats. Någon får en kallelse till Amnesty Internationals arbete, någon arbetar för Greenpeace eller för Röda korset eller för Gemensamt Ansvar. I hjälporganisationer och miljöorganisationer, i arbete för internationell rättvisa eller för nödlidande i vårt eget land, överallt behövs frivilligt arbete. Genom alla dessa organisationer kan en medlem av vår kyrka göra en god och kristen insats. Ett kristet frivilligarbete inskränker sig alltså inte till det arbete som utförs inom kyrkans organisation. Det är inte kyrkan som gör ett arbete kristet, utan Guds kallelse. Kyrkliga utrymmen skapar inte nödvändigtvis kristen verksamhet. Jesus verkade inte i templet, utan ute bland människor. Utanför den heliga staden gav han sitt liv för oss alla. VI ÄR ALLA PRÄSTER Den gemensamma kallelse alla döpta kristna har fått är att tillsammans bygga upp församlingen. Under en tidsperiod då församlingarna haft råd att anställa allt flera tjänstemän, och då flera nya kyrkliga befattningar sett dagens ljus, har man förletts att tro att kyrkans verksamhet drivs av avlönade arbetare. I och för sig får vi vara glada över den mängd arbetare kyrkan har och det storartade arbete som de utför. Ändå är något på tok om kyrkans medlemmar förvandlas till konsumenter av tjänster som produceras av församlingarnas anställda. När vi talar om kyrkans frivilligarbete, då talar vi om församlingsmedlemmarnas arbete för att bygga upp sin församling. Som levande stenar bygger vi upp ett andligt hus, för att citera Petrus första brev (1 Petr. 2:4-). Det arbetet utförs vanligen som ett samarbete mellan anställda och medlemmar i församlingen.

4 Det kan vara viktigt att se på detta samarbete från en principiell synpunkt, ur ett teologiskt perspektiv. Det finns nämligen en grundläggande jämlikhet mellan dessa två grupper av arbetare i kyrkan, anställda och frivilliga, en jämlikhet som är värd att tas på allvar. Enligt vår kyrkas tro är nämligen kyrkans alla medlemmar präster. I Petrus första brev läser vi om de kristna som ett heligt folk, ett heligt prästerskap som frambär andliga offer till Gud. Vår kyrka lär att alla kyrkans medlemmar är präster genom dopet. Ur den stora skaran döpta är - för ordningens skull - några utvalda att sköta uppdraget att offentligt förkunna evangeliet och förvalta sakramenten. De som har detta evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltningens ämbete kallar vi i allmänhet för präster, vilket kan skapa en viss begreppsförvirring. Men i grund och botten är alla döpta församlingsmedlemmar präster. Församlingens liv och kyrkans uppbyggelse är därför allas vår gemensamma kallelse. Därför är det viktigt och naturligt att församlingsmedlemmarna bereds plats att verka i sin egen församling. För de anställda är det lika viktigt att planera och ge möjlighet till frivilligt arbete i församlingen, som att planera det egna arbetet. På längre sikt förutsätter frivilligarbetet i församlingen en attitydförändring både från församlingsmedlemmarnas och från de anställdas sida. För de anställdas del måste siktet ställas in på samarbete, handledning och gemensam planering med olika grupper. Församlingsborna har som sin uppgift att samla mod för att inta sina platser som myndiga församlingsmedlemmar och medpräster i hemförsamlingen. För alla parter gäller det att nå en attitydförändring, att komma ifrån tankemönstret producent - konsument i församlingslivet. HÖGMÄSSAN I FÖRSAMLINGENS CENTRUM Centrum för kyrkans liv är högmässan, där evangeliet hörs och nattvarden firas. Utifrån gudstjänstfirandet byggs församlingen upp. Genom ordet och sakramenten handlar Gud själv med sin församling. Nådemedlen hjälper församlingen att allt mera bli Kristi kropp på den ort där man verkar. Gudstjänstförnyelsen, som hos oss pågick under 1900-talets sista decennium och slutligen resulterade i gudstjänstboken som togs i bruk i advent 2000, betonar att församlingen är gudstjänstens subjekt. Det betyder att gudstjänsten inte förrättas av präst och kantor, utan firas som en gudsfolkets gemensamma fest. Med denna grundsyn sammanhänger att gudstjänsten bör vara kontextuell. Det är alltså viktigt att man tar hänsyn till det sammanhang i vilket gudstjänsten firas. Då blir gudstjänstfirandet meningsfullt, relevant och givande. Det betyder

5 bland annat att den församling som firar gudstjänst skall få medverka på olika sätt och sätta sin speciella prägel på högmässan. Församlingen skall få höras och synas i bönerna som bes, i texterna som läses, i psalmerna som sjungs. Kanske har en grupp församlingsmedlemmar planerat högmässan, valt psalmer och gett synpunkter på predikotexten. Kanske hälsar kyrkvärdar församlingsborna välkomna till högmässan, kanske tänder de ljus för de avlidna. Medlemmarna i kyrkokören inspirerar och stöder med sitt musikaliska kunnande den gudstjänstfirande församlingen. Vid nattvardsfirandet behövs assistenter för att församlingen skall kunna ta emot bröd och vin på ett praktiskt sätt. I liturgi och psalmsång, i böner och trosbekännelse deltar alla församlade på sitt eget sätt. Liturgen har sitt givna ansvar att leda högmässan, men församlingen är den som firar gudstjänsten. I högmässan möter församlingen sin Gud och Gud möter sin församling. SJÄLAVÅRDEN SOM FRIVILLIGARBETE Enligt vår kyrkas bekännelseskrifter är kyrkans grunduppgift och kyrkans skäl att finnas till att förkunna evangelium. Luther betonar att evangeliet inte ges vidare bara på ett sätt utan på många sätt. Evangeliet ges vidare genom muntlig förkunnelse, men också genom dopet och genom nattvarden. Evangeliet förs också vidare genom nyckelmakten och genom bröders samtal med varandra och tröstande av varandra. Där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem (Matt 18:20). Luther tänker sig alltså att själavården är hela kyrkans egendom och ansvar, den är inte låst vid prästämbetet. Han vill, så att säga, släppa loss själavården i kyrkan. Luther talade därför om ömsesidigt samtal och tröstande mellan alla kristna. Evangeliets tröst skulle finnas i varje hem, på varje plats, i varje vardagligt sammanhang där två eller tre möttes. Luther jublar över att Gud på det här sättet har fyllt varje vinkel och vrå av sina gåvor och sin frälsning. Gud talar, inte bara från predikstolen, utan också genom min nästa, min fru, min herre eller tjänare, min far eller mor. Så möter ett frigörande evangelium överallt där bröder och systrar samtalar och tröstar varandra, vare sig de nu är präster eller inte. Det goda själavårdande samtalet är alltså en del av det frivilligarbete som ligger öppet för var och en. Det finns en betoning av närhet, naturlighet och kravlöshet i Luthers syn på själavård. Så som Jesus blev en människa bland människor så skall också vi vara en människa bland människor. Jesus mötte människan som hon var. Han bedömde henne inte efter religiös eller moralisk måttstock och krävde inte

6 omvändelse eller bättring för att han skulle möta henne. Luther betonar en öppen attityd i själavården, en öppen attityd i frivilligarbetet kunde vi säga. Liksom Kristus steg ned från sin himmel för att möta oss, betjäna oss, bära våra bördor, lida vårt lidande och dö vår död, så skall vi handla mot varandra på samma. Kristus bär de kristna och vi bär varandra. Vi är kallade att vara varandras Kristus. Detta bärande och vårdande om varandra är ett vårdande om den andras liv, den andras själ. Jesus är alltså vårt exempel. I kärlek handlar vi mot varandra på samma sätt som han. Allt det goda som vi genom tron får av Kristus ger vi i kärlek till vår nästa. Och vi tar emot all den ångest, den nöd och det elände som han eller hon bär på, som om den var vår egen. Ett saligt byte sker och vi blir vår nästas Kristus. Tron vet att den inte kan förlora sig själv genom att ge ut av sig själv. Ju mera tron ger genom kärlek desto mera får den av Gud i stället, säger Luther. Luthers stora vision är att på det sättet bär Kristus de kristna och hela sin kyrka, då de kristna bär varandra. Så är vi alla ett i Kristus. Vi är tillsammans Kristi kropp. Den här synen betyder att det konkreta mötet i gudstjänsten och i olika församlingssammanhang är ett värde i sig. Kyrka handlar inte bara om att enskilda individer nås av ordet, utan om att församlingen kallas att vara en kärlekens gemenskap koinonia på riktigt. Det sociala är ett egenvärde i kyrkan. Att vi är kyrka tillsammans är vår kallelse kalla det sen frivilligarbete om du vill. Församlingsanställda kan inte skapa gemenskap, omsorg eller ömsesidigt lyssnande mellan församlingsmedlemmarna. Det är vars och ens ansvar. Församlingen församlas, vi lyssnar, vi talar, vi bryr oss, vi delar. Det gör vi på riktigt då vi vill vara kyrka. Tar vi vår folkkyrkas grundtankar på allvar öppnar sig naturligt oräkneliga möjligheter för församlingarnas medlemmar att vara kyrka och göra en insats för sin kyrka och församling. Församlingarnas frivilligarbete är mycket långt en fråga om attityder. Där församlingens medlemmar som myndiga människor får göra det de kan och vill i sin församling, där arbetar de också med iver. Tillsammans bygger medlemmarna upp kyrkan som är Kristi kropp.