katolskt magasin # 7-8 Sommartävling: Gissa kyrkan! Kristus Konungen firar 150 år Ikonmuseum med evighetsfönster Ny serie: Kroppens teologi

Transkript

1 # juli 2012 Pris 40 kr Sommartävling: Gissa kyrkan! Kristus Konungen firar 150 år Ikonmuseum med evighetsfönster Ny serie: Kroppens teologi katolskt magasin

2 # 7-8 katolskt magasin 6 juli 2012 Årg 87. ISSN Adress: Box 2038, Uppsala (Besöksadress: S:t Olofsgatan 32 E) Tel: E-post: redaktionen@katolsktmagasin.se Hemsida: Utges som tidning för Stockholms katolska stift av Stiftelsen Katolsk Kyrkotidning. styrelseordförande ansvarig utgivare Kjell Blückert redaktion Margareta Murray-Nyman (chefredaktör) margareta.murray-nyman@katolsktmagasin.se tel eller Birgit Ahlberg-Hyse biahyse@bredband.net tel eller Utrikesansvarig Kaj Engelhart kajcaritas@hotmail.com tel Layout, hemsida, annonser Mattias Lindström mattias.lindstrom@katolsktmagasin.se tel eller Prenumeration, ekonomi Sofia Wahlstedt sofia.wahlstedt@katolsktmagasin.se tel Prenumerationspris: Sverige 340 kr Europa 450 kr, utom Europa 500 kr Pg , Bg Tryck: Wikströms tryckeri AB, Uppsala Nr utkommer 7/ Manusstopp 17/ För icke beställt material ansvaras ej. omslagsbild: för en gångs skull ska vi inte berätta om motivet på första sidan. kyrkan ingår nämligen i vår sommartävling gissa kyrkan (se sidan 45). foto: birgit ahlberg-hyse Ur innehållet Charlotte Byström slutar som stiftets finanschef sidan 4 Stor fest på nationaldagen när Kristus Konungen firade 150-årsjubileum sidan 5 Glimtar från Bilda:s förbundsstämma sidan 8 Islams väg två dagars seminarium i Stockholm om dialog och samexistens sidan 11 Nationell själavård: Kroatiska och filippinska missionerna sidan 12 Se fram mot ålderdomen: Kortintervjuer om åldrandets villkor sidan 16 Ny serie: Kroppens teologi: Syster Sofie OP utvecklar påven Johannes Paulus II:s katekes sida 20 Kyrkoåret: Pater Tomasz Slupkowski OFM predikar om att inte se men ändå tro sidan 23 Kultur: Ikonmuseet i Recklinghausen sidan 26 Kyrktorget: Maria åter till Linköping sidan 32 Km-läsare delar sommarminnen sidan 42 Familjesidan: Anna Dunér om böcker med tävlingstema sidan 50

3 ledare sid. 3 Se fram mot ålderdomen andras och vår egen God vård intill livets slut är sådan möjlig? Vi ställde denna och angränsande frågor när serien Se fram mot ålderdomen inleddes i Km 2/12. Antydan till svar har formulerats i de följande numren. Ledaren vill ge plats för ytterligare infallsvinklar. Kostnaderna för äldreomsorgen uppgick under förra året till närmare 90 miljarder kronor, de äldres sjukvård till lika mycket. Har vi råd med en åldrande befolkning? Ja, om vi har råd med våra barn medan de är små i Sverige ifrågasätts barnens rätt till skolgång av ingen så måste vi ha råd med dem/med oss alla, också när de och vi blir äldre. Regeringen, tillsammans med kommuner och landsting, har fattat beslut om att under mandatperioden anslå 4,5 miljarder kronor för att utveckla omsorgen om de mest sjuka äldre. Detta är en välkommen satsning på icke produktiva. Samtidigt vet vi att inte heller miljarder förslår. Vem tar ansvar för de prioriteringar som är ett måste? I många kommuner pågår ett värdegrundsarbete som lanserats av regeringen och som bekostas av socialstyrelsen. Kyrkans sociallära påminner oss om att solidaritet (att det gemensamma bästa måste beaktas) och subsidiaritet (som ger enskilda och grupper största möjliga utvecklingsutrymme) hör samman och att byggandet av en välfärdsstat förutsätter bådadera. Ramarna för utformande av äldreomsorgen sätts av regering och riksdag men enskildas och intressegruppers initiativrikedom kan, om den goda viljan paras med realism, leda långt. I Km:s serie finns glädjande exempel på väl fungerande vård i livets slutskede. Vi vill tro att de frågor och svar som presenterats i Km-artiklarna kan bidra till ett fortsatt samtal om vad vi kan göra för ett sådant omhändertagande. Det kan ske genom ett delande av kunskap och erfarenheter som ger en tydligare bild av verkligheten. Genom kritik av vad som fungerar dåligt och förslag till förbättringar. Eller genom att i högre grad stödja vårdpersonalen ofta gisslan mellan vårdföretagen och politikerna. Men kanske först och främst genom att ta fram almanackan och lägga in en tid för det där besöket på äldreboendet eller vårdavdelningen som skjutits upp alldeles för länge. För värst är ensamheten, säger åtskilliga som vi mött under seriens gång. En man i sextioårsåldern får en hjärnblödning. Aktiv har han varit hela livet, framgångsrik också. Läkarna gör allt de kan för att rädda hans liv. De lyckas, han överlever men vänstra sidan av kroppen förblir förlamad. Han blir sittande i rullstol på ett vårdhem. Personalen är snäll mot honom, familjen kommer på besök. Han ser att de tycker synd om honom. Men det ska ingen göra, han är väl karl för sin hatt också om han använder rullstol. En diffus känsla av skuld övermannar honom. Varje dag kostar han samhället över tusen kronor och så lider han av att en del av läkarna och vårdpersonalen betraktar honom som ett "fall", mera som objekt än som subjekt. År läggs till år. Ingen bättring är att vänta. Han väljer förtvivlan och passivitet, vegeterar i dödens väntrum. En annan man befinner sig i samma situation men väljer en annan väg. Han upptäcker att han kan betyda något för andra. Inte mycket men något. En äldre dam, också hon rullstolsburen, har händer som skakar så mycket att hon inte kan föra maten till munnen. Vårdarna är upptagna på annat håll. Han tar hennes sked och hjälper henne. Som lön ett försiktigt leende. Segern ger mersmak. Han tröstar en som gråter. Gråten stillar sig. Han berättar en rolig historia för en som ännu är klar i huvudet. Som tack ett gott skratt. Fysioterapeuten har mörka ringar under ögonen i dag. Han frågar hur det är med hennes familj. Hon rycker till av förvåning, väntar sig inte att en patient ska fråga henne om hur hon har det. Hon är van vid att patienterna bara tänker på sitt eget elände. Hon öppnar sig och känner sig avlastad, Långsamt växer ett människovärdigt liv fram ur en omänsklig tillvaro. Seger i nederlaget! Ur pilgrimsföredrag av p. Olav Müller SS.CC. Översättning: Margareta Murray-Nyman Ett varmt välkommen säger vi till syster Sofie o.p. från Rögle som på sidan 20 inleder en efterfrågad serie om Kroppens teologi utifrån sin bok Till man och kvinna skapade han dem. Boken bygger på påven Johannes Paulus II:s 130 föreläsningar om kropp och sexualitet sett ur ett bibliskt perspektiv. Serien fortsätter under hela höstterminen. Vi tror att det kommer att samtalas kring ämnet längre än så. Vi får ibland frågan om Km:s linje i olika frågor. Den framkommer via de osignerade, ibland signerade, ledarna på sidan 3. För innehållet i insändare och debattartiklar svarar skribenterna själva.

4 sid. 4 aktuellt Rådsmöte och årsmöte med SKR Det började med Sveriges Kristna Råds rådsmöte när representanter för SKR och andra inbjudna, bland dem personal inom själavårdande och hälso- och sjukvårdande instanser i Jönköping, hade möjlighet att fördjupa sig i frågor som rörde insemination för ensamstående, surrogatmödraskap och graviditeter efter könsbyte tre aktuella utmaningar. Alla närvarande, alldeles oavsett kyrkotillhörighet, uttryckte tacksamhet över att få delta i ett seminarium där så svåra frågor behandlades på ett professionellt, tydligt och djupt kristet sätt av Respekts Helena D Arcy, certifierade coachen Axel Carlberg och Gunilla Lindmark, professor emerita i internationell kvinno- och mödrahälsovård. Själva årsmötet ägde rum den 23 maj i pingstkyrkan i Jönköping och då parallellt med Svenska Missionsrådets/SMR:s årskonferens. De ansvariga månar om att kristna från olika traditioner har en naturlig kontakt. En av de frågor som aktualiserades var den om hur fängelseprästernas situation ska kunna förbättras genom att samarbetsformerna mellan samfunden utvecklas. På SKR:s årsmöte valdes Pelle Hörnmark, som är föreståndare för Pingst Fria församlingar i samverkan, till ny ordförande under ett år. Han kom därmed att efterträda Katolska kyrkans biskop Anders Arborelius. Under mötet välkomnades också trossamfundet Gemensam Framtid före detta Svenska Baptistsamfundet, Metodistkyrkan i Sverige och Svenska Missionskyrkan som ny medlem. Den tidigare direktorn Lennart Molin, som i januari efterträddes som generalsekreterare av baptistpastorn Karin Wiborn avtackades. Annat på dagordningen var fest när vi firade Svenska Missionsrådets 100-årsjubileum gudstjänst i Österns Assyriska Kyrka panelsamtal utifrån dokumentet Kristet vittnesbörd i en mångreligiös värld en av Påvliga rådet för interreligiös dialog, Kyrkornas Världsråd och Evangeliska Världsalliansen framtagen uppförandekodex Till de många påträngande frågor som vi fick bära med oss från Jönköping hörde till sist: Ska vi skicka iväg missionärer långt bort när vår granne behöver få ta del av det kristna vittnesbördet? Joanna Agetorp, Kirsten Kas Charlotte Byström slutar och fortsätter Dags att säga adjö till stiftets ekonomichef. Under nästan tio år har Charlotte Byström gett stiftets finanser ett ansikte utåt. Varför byter hon arbetsgivare? När hon började på biskopsämbetet trodde hon att det var för fem år. Det är den tid som kyrkolagen anger för den här sortens anställningar. Då hon erbjöds ytterligare en femårsanställning sa hon ja. Men också denna senare period löper snart ut. Jag är 59 år. Ska jag börja med andra uppgifter är det nu. Hennes nya arbetsgivare är Linnéuniversitetet med ansvar för utbildning och forskning i Växjö och Kalmar. Det var i Växjö hon själv utbildades och nog kommer hon från Kalmar Vad har hon lärt på biskopsämbetet som hon kan använda i det nya arbetet? Massor! Både kyrka och universitet har en kärnverksamhet som drivs på eget professionellt ansvar. Det viktiga görs lokalt, av professorer, lärare, präster som utifrån sin kompetens och sitt ansvar bedömer vad verksamheten behöver och så gör man det! Det krävs respekt för kärnverksamheten, att den får ett ekonomiskt stöd som räcker till. För den här sortens organisationer handlar det inte om att tjäna pengar utan om att verksamheten ska kunna utvecklas och fortsätta. Vi undrar förstås hur det blir med Charlotte Byströms kontakter med stift och kyrka framöver och blir lugnade av hennes jag skulle tycka om att hjälpa till i den mån jag kan och hinner i fortsättningen också. Jag återvänder till mitt Uppsala under helgerna och jag hoppas att jag blir till nytta i församlingen på fritiden. Margareta Murray-Nyman Avgående ekonomichef. Charlotte Byström efterträds från och med 1 september av redovisningskonsult Staffan Livehed. Vi återkommer till honom och även till Lotta som sagt ja till att porträtteras under hösten. Foto: Jan Byström

5 aktuellt sid. 5 Mångnationellt jubileum i Göteborg Stiftets näst äldsta församling, Kristus Konungen i Göteborg, har firat 150-årsjubileum. Festen hölls på nationaldagen och den firades av församlingsmedlemmar från hela världen. Oräkneliga nationsflaggor bildade tak över gården mellan kyrkan och församlingshemmet. Festen fick därmed den internationella prägel som är självklar i en katolsk församling. Det framhöll också biskop Anders Arborelius i sitt högtidstal. Här möts vi helt naturligt över nationsgränserna, sade han. Vi kan fira mässa och ha måltid tillsammans utan att det behövs politiska utredningar. För detta fick han spontana applåder från de uppsluppna jubileumsdeltagarna. Programmet visade församlingens kulturella mångfald: Polskfödde trumpetaren Ryszard Podgorski framförde en trefaldig festfanfar. Ivan Kovacic från Kroatien var kantor under den ceremoni då biskopen välsignade den nyrenoverade församlingsgården. Göteborgs gosskör sjöng klassiska svenska folksånger. Dansare med ursprung från Bolivia presenterade nya rytmer och rörelser. Och samfällt sjöngs Du gamla du fria. Festen hade inletts i Vasakyrkan som Svenska kyrkan generöst upplåter till katolska församlingen vid stora högtider när den egna kyrkan inte räcker till. Där firade biskop Anders mässsan med 14 koncelebranter. Förutom Nationell klädsel. De kvinnor som samlade in kollekt under jubileumsmässan var klädda i folkdräkter. Här ser vi Kerstin Pernheim i en dräkt som skapades medan Sverige var i union med Norge, Sabrina Patraki i en polsk dräkt och Lena Jakobsson i Sverigedräkten. Forts.

6 sid. 6 aktuellt Barnen i centrum. Församlingens barn som just har gått till sin första kommunion fick en hedersposition under jubileet. I kyrkan gick de med i processionen och satt på de främsta bänkarna. På festen blev de bjudna på saft och tårta. Kvartetten i förgrunden heter Smilla Klarén, Ivan Babić, Cassandra Kuzma och Veronika Babić. Längre bort sitter Noa och Alve Collinder. kyrkoherden Tobias Unnerstål, kaplanen Franz Schneider och sjukhus/ fängelseprästen Håkan Jerrhage deltog rektorerna för de nationella grupper och orientaliska kyrkor som firar sina gudstjänster i Kristus Konungen. Dessutom närvarade präster från Angered och Skövde, två av de fem församlingar som har nybildats under årens lopp allteftersom antalet katoliker har ökat. Från början betjänade prästerna i Göteborg hela Väst- och Sydsverige, det vill säga från Malmö till norska gränsen. Församlingar avknoppade från Korvkommers. Franciskanbröderna från Jonsered skötte korvståndet. Broder Stefan grillade, broder Staffan tog betalt och novisen Markus skötte servicen i bakgrunden. Mat- och dryckförsäljning försiggick också på andra platser och behållningen bidrog till bekostnaden av församlingshemmets nyligen avslutade renovering.

7 aktuellt sid. 7 Festmeny. Biskop Anders hade just ätit en varmkorv som jubileumslunch. Men någon tyckte att han skulle smaka en pirog också. Och det såg han inte ut att ha något emot. Bredvid satt pater Kasimir Pawlak CP. Nationaldagstema. På scenkanten, omgivna av blågula dekorationer, ser vi William Kevala, aktiv i församlingens studentgrupp, med Valida Fendic och Cecilia Bergman från Sveriges Unga Katoliker. Mager måltid. När festen började ta slut pustade fader Tobias Unnerstål ut i gårdens lugnaste hörn och unnade sig sitt första mål mat för dagen. Han fick sällskap av Niclas Andersson, ankare inom ungdomsverksamheten. Göteborg finns nu i Borås, Trollhättan, Skövde, Angered och på Hisingen. Det berättade fader Tobias Unnerstål när festen hade lugnat ner sig och bara kvällens kompletorium återstod. Egentligen var det först när Kristus Konungens församling bildades 1862 som man kunde säga att det fanns ett katolskt stift i Sverige, påpekade fader Tobias. Tidigare fanns bara församlingen i Stockholm och en enda församling kan ju inte utgöra ett stift! Han sade det med tydlig stolthet över sin församling. Med jubileumsdagen var han mycket nöjd. Visst, det var ett stort arrangemang men det var fördelat på olika grupper som har skött sina uppgifter väl. Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse Flera bilder från jubileet på vår hemsida, Ett års jubileumsfirande Kristus Konungens 150-årsjubileum är bara ett av flera jubileer under det kommande året är det 75 år sedan kyrkan vid Heden i centrala staden togs i bruk. Samtidigt är det 50 år sedan den nationella själavården inleddes i församlingen. I höst ska en söndag i månaden få en utformning som anknyter till dessa jubileer: präster med anknytning till kyrkan inbjuds att gästpredika och missionerna i församlingen får gestalta högmässan och därefter presentera sitt lands kulturella särart och mattraditioner. Församlingens jubileer sammanfaller med Trons år som uppmärksammas genom katekes och trosfördjupning en lördag i månaden. Under hösten kommer Km att presentera den jubilerande Kristus Konungen i flera reportage, i serien Vår församling. Välklingande. Göteborgs gosskör repeterar i Kristus Konungen och flera av medlemmarna tillhör församlingen. Kören gör ett tiotal framträdanden per år i kyrkan. På jubileumsfesten gjorde den ett bejublat framträdande med svenska folksånger under ledning av Nora Abafy.

8 sid. 8 aktuellt Bejublade sångare. Från Etiopien kommer denna kör som var något alldeles extra - och mycket större än vad som framgår av bilden. Lägg märke till hur kvinnorna använder sig av sistra, traditionella klirrande instrument från Afrikas horn. All round Bilda: Km på förbundsstämma i Göteborg Det var nästan omöjligt att inte hitta dit. På vägen mellan hotellen, som frekventerades av si så där 120 deltagare, och mötescentrum i Brewhouse lokaler (hållplats Liseberg) låg välkomststationerna med leende Bildapersonal tätt. Det här får vi ta efter vid den kateketiska kongressen, hördes Katolska Pedagogiska Nämndens/KPN:s Ulrika Erlandsson utropa. Och så inleddes Bildas förbundsstämma, en stämma som innehöll de obligatoriska budgetförhandlingarna förslag till revision av stadgar rapport om verksamhetsplan välkomnande av sex nya medlemsorganisationer, däribland Gemensam Framtid (se sidan 4 i detta nummer) och Heliga Ninos Georgiska Ortodoxa församling i Sverige val av förbundsstyrelse. De katolska representanterna, och många med dem, kunde glädja sig åt att förbundsstyrelsen på sammanlagt elva personer från och med nu inkluderar tre katoliker: ovan nämnda Ulrika Erlandsson, före detta rektorn för S:ta Birgittas Folkhögskola Cecil de Rozario, och Maria Kabatanya från Skellefteå som presenterade sig som journalist med en enorm kunskapstörst, en kärlek för det talade och skrivna ordet samt en glöd för konfliktlösning, fredsfrågor och berikande möten människor emellan. För övrigt valdes en katolik in också i valberedningen, KPN-anställda Maria Borowiec från Sankt Lars församling i Uppsala. Men innan man kommit så långt hälsade förbundsrektor Kerstin Enlund välkommen, för att därefter ge ordet till förbundsordföranden Erik Amnå. Denne får komma till tals i Km via inklipp ur ett anförande som fick generalsekreterare Britten Månsson-Wallin från Folkbildningsrådet att säga att Amnås inledningsanförande borde vara inledningsord på de övriga nio studieförbundens stämmor också. Inget dåligt betyg!

9 aktuellt sid. 9 Är de offentliga debatterna så grovt tudelade att vi inte ens kan ifrågasätta den ena utan att genast bli förknippad med den andra? Ungefär som i mellanösterndebatten, där man inte kan ställa kritiska frågor kring Al Fatah utan att bli associerad med staten Israel, lika lite som man kan kritisera Israel utan att bli tagen för antisemit? (Erik Amnå) Mycket annat fanns förstås på programmet. Ett verksamhetsforum som berättade om hur kyrkokartan ritats om under de senaste åren. Ett forum för kulturspaning Med kultur och bildning i olika former vill vi bidra till att människor möts och nya perspektiv skapas, som det heter i Bildas programförklaring. Ett förändrat samhällskontrakt. Ett möte kring den mångkulturella möjligheten där ännu en av de närvarande katolikerna, biskopsvikarien för evangelisation Fredrik Emanuelson OMI, delade med sig av sina erfarenheter från Stockholms katolska stift med 44 församlingar, elva nationella grupper, fem riter och kanske 130 nationaliteter Ett gemensamt språk är näst intill ett måste, sa pater Fredrik med hänvisning till Erga migrantes caritas Christi, Kristi kärlek till migranterna. Utifrån detta fick vi sedan fundera över tre nyckelord i mångfaldsarbetet identitet, integritet och integration. Vad menar vi egentligen med dessa honnörsbeteckningar? Hur förenar vi mångfald och ömsesidighet? Sex av elva styrelseledamöter. Bakre raden från vänster: Cecil de Rozario, tidigare rektor för S:ta Birgittas folkhögskola, Roland Gustafsson från Storuman, Christer Boström från Helsingborg och Erik Amnå, omvald som förbundsordförande. Framför dem står Sofia Camnerin från Stockholm och Maria Kabatanya, hemmahörande i Kristi Moders församling i Umeå. Bland dem som fattas på bilden är Ulrika Erlandsson, ordförande för KPN och vice ordförande i förbundsstyrelsen. Naturligtvis fanns det plats för annat än muntliga framföranden under stämman. Bilda Väst, som hade huvudansvaret för att vi skulle få en aning om hur brett Bildas kulturutbud är, lät oss möta representanter för av Bilda initierade aktiviteter: hiphop, musik- och dansgruppen Afrovikingz, AIWS (ett metallband av den tyngre skolan), Suzuki-upplärda violinister från fyra år och uppåt Det fortsatte under den skärgårdskväll på Nimbusgården som Öckerö Missionsförsamling inbjudit till. Etiopiskortodox körmusik är något alldeles speciellt, helt unikt. Folkmusikgruppen Jaerv rekommenderas deras musik kan avlyssnas på Så, min fråga gäller om Bildas val i krocken mellan demoniserade religioner och så kallad politisk korrekthet blir tystnad eller bildning? Åtminstone vi borde ju vara ett studieförbund som klarar av att både stå upp för religionsfriheten och stå upp mot den religiösa intoleransen. (Erik Amnå) Stipendieutdelningar hör till när det är årsmöte. Ingalill Dahlgren, studentpastor vid Högskolan i Jönköping, blev årets Mellanösternstipendiat. Kulturstipendiet gick till Katalin Nagy och Lennart Nylander i Malmö för deras engagemang i Sofia Kulturmötesplats, se vidare Km:s aprilnummer. Sist men inte minst: den skärgårdsbuffé som serverades under kvällen var väldans god. Fattas bara, detta var liksom kulmen efter de närodlade ekoproducerade bufféluncher som Bilda beslutat skulle visa en annan och viktig sida av förbundets aktiviteter. Innan vi avsmakade måltiden bad kvällens värd Yuhanes Kurt Fader vår på sitt modersmål arameiska, Jesu eget språk. Vi andra följde med i bordsbönen, var och en på det egna hemspråket. Text: Margareta Murray-Nyman Foto: Wilhelm Blixt, Bilda Fotnot: Erga migrantes caritas Christi: dokument från Påvliga rådet för själavård till migranterna.

10 sid. 10 aktuellt Dramatisk ökning av Sankt Olav-pilgrimer När Olav Haraldsson dödades vid slaget vid Stiklestad förlorade han visserligen slaget om Norges krona men han vann helgonglorian. Sankt Olof, eller Sankt Olav som han kallas i Norge, blev omåttligt populär både inom och utom Norden. De första Olavskyrkorna byggdes i England och ända nere i Turkiet lär det ha funnits Olavskyrkor. Mycket finns att berätta om Olav Haraldsson och om spåren av honom inte bara alla de Olavskällor som rann upp på olika platser. I Skåne finns en ort som heter Sankt Olof. Där finns en källa och i kyrkan en Sankt Olofsskulptur i trä. Längs pilgrimsleden Sankt Olof från Selånger, väster om Sundsvall, mot Stiklestad och Trondheim finns en hel rad källor som kallas för Olofskällor, många med gott vatten för törstiga pilgrimer och andra. Efter reformationen på 1500-talet förbjöds pilgrimsvandringarna i norra Europa, men de har först och främst sedan slutet av 1990-talet fått en renässans, inte minst genom att Svenska kyrkans församlingar, ofta tillsammans med Hembygdsföreningarna, numera arbetar med pilgrim som tema och ordnar vandringar. Motivet till vandringen är ofta en blandning av natur- och kulturintresse, men längtan efter stillhet och ro är något viktigt också för nutida pilgrimer här i Norden. Gamla pilgrimsleder har letats upp och rustats, märkts och marknadsförs nu som friskvård för hela människan; ande, kropp och själ. Och visst är det så: vandringen steg för steg, den monotona rytmen, den tysta lunken man kommer in i detta ger utrymme för meditation och bön. Sankt Olavvägarna i Norge, Sverige och Danmark har fått status som Europeisk kulturväg sedan Samma utmärkelse fick vägarna till Santiago de Compostela (Sankt Jakob av Compostela) år Detta, och även påvebesöket I Helige Olofs och Helige Staffans Hälsinglands apostel! fotspår. Presidenten för Cammini d Europe Alessandro Cardinali och hustrun Augusta pilgrimsvandrade i Hälsingland med Pilgrimstid i mitten av maj. 1989, blev anledningen till en fantastisk utveckling. Från knappt vandrare i början av 1980-talet hade antalet pilgrimer ökat till vid det senaste Heliga Året Heliga år är de år då Sankt Jakobsfesten 25 juli infaller en söndag. I statistiken är bara de pilgrimer inräknade som tar sig fram till fots de sista tio milen, eller till häst eller på cykel de sista tjugo milen, samt ansöker om sin Compostela, pilgrimsdiplomet. Även i Trondheim finns numera diplom för pilgrimer. Pilgrimstid Sverige (där även två katoliker från Sörforsa ingår i styrelsen) arbetar med att arrangera vandringar längs pilgrimslederna genom södra Norrland till Nidaros (gamla namnet på Trondheim). Pilgrimstid står också som nordisk kontakt för nätverket Cammini d'europe/europas pilgrimsleder. Vid ett möte med presidenten, ordföranden och generalsekreteraren för Cammini d'europe, i Hudiksvall i maj i år vandrade man delar av pilgrimsleden Stråsjöleden och fick också besöka Jesu Hjärtas kapell i Sörforsa. Där serverades sedan fika i pilgrimshärbärget intill. Både besöket i kapellet och vandringen längs leden väckte intresse och förhoppningsvis kommer fler pilgrimer från Italien att vandra de norrländska pilgrimslederna, hela vägen till Trondheim eller bara en etapp. Den 13 juni gav kyrkoherde Damian Eze MSP pilgrimsvälsignelse och första stämpeln i pilgrimspasset till Jerome från Belgien som hoppas komma fram till Trondheim till Olavsfestdagen 29 juli, efter en vandring från svenska kusten till den norska. Allt fler vågar sig på en pilgrimsvandring till Sankt Olof i Nidaros! Text och foto: Elisabeth Andersson Fotnot: Se vidare

11 aktuellt sid. 11 Muslimskt seminarium i Stockholm om interreligiös dialog Islams väg dialog och samexistens Tillsammans för att främja värden av dialog, tolerans och samlevnad under den rubriken samlades ett stort antal muslimska religiösa ledare, imamer, diplomater och opinionsbildare till ett tvådagars seminarium i Stockholm i helgen. Huvudarrangör var Svenska islamiska Stiftelsen för Dialog och Kommunikation, huvudfinansiär den kuwaitiska regeringen, och en stor mängd talare från olika arabländer deltog. Prominenta gäster som stormuftin av Oman, Ahmed Bin Hamad Al-Khalili, chefsdomaren i Jordanien, Ahmed Hlayel, och chefen för religionsmyndigheten i Algeriet, Mousa Abdellaoui, var bland dem. Bland deltagarna fanns också arabisktalande muslimer från islamiska föreningar och församlingar i Sverige och deras imamer, men även delegater från bland annat Indonesien, Iran, Australien, Vietnam och de andra skandinaviska länderna. Bland inbjudna svenska talare var professor Klas Borell, Mittuniversitetet, Mehmet Kaplan, Miljöpartiet, Jan Henningsson, UD, Max Stockman, SST, Susanne Olsson, Södertörns högskola, och Marika Markowits, Stadsmissionen. Från Kommissionen för interreligiös dialog i Stockholms katolska stift, KID, redogjorde man för Katolska kyrkans grundläggande syn på islam utifrån Andra Vatikankonciliets formuleringar och välkomnade viljan till en fruktbar dialog och samexistens. Hassan Moussa, ordförande i den svenska stiftelsen, och flera andra höll fram Sverige som ett generöst, öppet och tolerant samhälle där muslimer kan känna sig hemma. Det är deras skyldighet att solidarisera sig med detta samhälle, följa dess lagar och ställa upp till dess försvar, betonades från flera håll. Seminariepanel i Stockholm. Från vänster Ibrahim Saleh Alnaimi från Interreligiösa Dialogcentret i Doha, Marika Markovits från Stockholms Stadsmission, Motlaq Elgravi fråm religionsministeriet i Kuwait, Saleh Al Ayed från religionsmyndigheten i Saudiarabien, Jan Henningsson från UD och (i skugga) Kuwaits stockholmsambassadör Ali Ibrahim. Talarna gav många belägg ur Koranen för att islam vill ha fred, tolerans, samvetsfrihet och dialog. Säg: vi har vår religion, ni har er var ett återkommande citat. Dialog, tolerans, fredlig samlevnad blev ledorden i den bild som frammanades av islam som en medelväg mellan alla slags extrema hållningar. Den ömsesidiga rädslan mellan den islamiska världen och Väst beror dels på minnet av korstågen som låter muslimer tolka aktuella konflikter som uttryck för samma anda, dels islams seger över det östromerska riket, anfallen mot Europa och de terrordåd som i Väst ofta ses som uttryck för islam. Dialog är möjlig och nödvändig och inte detsamma som mission och omvändelseförsök, betonade man. Media har en viktig roll i att förmedla detta budskap, underströk man journalister från Al Jazeera och den saudiska kanalen Iqra var med men har inte utnyttjats maximalt. Det gäller både inåt den islamiska världen och utåt. Hur dialogen kan upprättas och praktiskt gestaltas berördes däremot inte på symposiet. Kanske kommer det upp på nästa konferens som planeras till kommande år i något av de nordiska länderna. Text och foto: Kaj Engelhart Följ nyhetsbevakningen ur katolskt perspektiv. Det görs enklast på

12 sid. 12 missioner i stiftet nationell själavård Kroaterna vallfärdar till Vadstena varje år I hänryckningens tid, när naturen vaknat och sjöng Herrens lov, kom Skandinaviens kroater samman till den trettonde pilgrimsfärden till Vadstena, som i år gick av stapeln den 26 maj. Innan mässan inleddes fick vi några ord av kardinal Franc Rodé från Rom som denna dag följde en grupp slovenska pilgrimer till Heliga Birgitta. I sitt tal sade kardinalen bland annat: Kyrkan har för kroaterna varit deras mor i goda och onda tider. Älska henne och lämna henne inte! Mässan firades av de kroatiska själasörjarna i Sverige: Msgr Stjepan Biletic, pater Ilija Janjic, Vladimir Švenda, Drago Cumurdžic och diakonen Tomo Kneževic. Även pater Henrik Roelvink OFM fanns bland celebranterna. Varje år leds mässan av en inbjuden gäst, i år av Msgr Tomo Vukšic, militärbiskopen i Bosnien&Hercegovina. Msgr Vukšic är känd i Sverige, en och annan av Km:s kroatiska läsare kommer säkert ihåg honom. Han blev för ett år sedan vigd till biskop av kardinal Vinko Puljic (kardinal Puljic har för övrigt själv gästat en av de tidigare pilgrimsfärderna i Vadstena). Msgr Vukšić berörde i sin predikan sentensen Den som söker Herren, finner lyckan! Den som söker lyckan, finner inte Herren! Han påminde oss om att vi idag har många val i det sekulära livet, kanske fler än någonsin. Lyckan, det materiella, ställs mot Guds ord. Antingen eller. Guds ord borde inte ställas som motsats till det Traditionellt ögonblick. Gäster och nationella själasörjare i bön inför Heliga Birgittas relikskrin. I år deltog, från vänster, fader Drago Čumurdžić, Jönköping, msgr Stjepan Biletić, Stockholm, diakon Tomislav Knežević, Göteborg, msgr Tomo Vukšić, militärbiskop i Bosnien&Hercegovina, fader Vladimir Švenda, Malmö, och fader Ilija Janjić, Göteborg. materiella. För att nå lyckan bör vi innesluta Guds ord i vår vardag, i våra liv. Det var mäktigt när denna vackra kyrka formligen lyfte av unisona böner och ljuvlig psalmsång även delar av mässans ritual sjöngs tvåstämmigt och kören (från kroatiska missionen i Göteborg) stödde oss med vackra stämmor. Celebranterna bad vid heliga Birgittas relikskrin innan mässan avslutades. Under uttåget sjöng församlingen Mariahymnen Var hälsad, o Jungfru. Kroaterna älskar sin paradisets jungfru, sötmoder, kroaternas drottning, sin lilla mor, gyllene gryning... Efter mässan blev det en kort lunch ute i Guds vackra natur. Delikatesser bjöds runt bland picknickdeltagarna. Barnen sprang runt med gamla och nya vänner, vitsarna haglade mellan picknickfiltarna ja, det var som det skall vara på en pilgrimsfärd, som någon sade. Sedan vidtog del två av programmet. Alla samlades i ishallen för uppträdande av olika folkdanslag i landet och allmän ringdans som avslutning. Inte kunde man då se att åren tar ut sin rätt; benen sprattlade av sig själva och svetten rann... men dansa kolo måste man.

13 missioner i stiftet sid. 13 Det var hög klass på alla framträdanden. De yngsta dansarna var i femårsåldern! En eloge till alla som är engagerade i detta arbete. Vissa grupper har dansat i många år, olika talanger (inte bara i dans) har tagits tillvara till publikens och artisternas glädje. I en av grupperna, från Vaggeryd/Skillingaryd, blev jag extra glad att se hur väl en ung dansare med begränsad rörlighet klarade alla turerna i de komplicerade danserna. Extra applåder till honom, meddansarna och ledarna! Pilgrimsfärderna är något som även stöds av de diplomatiska företrädarna: Kroatiens ambassadör Vladimir Matek med hustru deltog och framförde sin hälsning och en hälsning från ambassadören för Bosnien och Hercegovina, Jadranka Kalmeta, som fått förhinder. Text och foto: Alina Maric Kroatiska missionen En kroatisk mission inleddes i liten skala i mitten av 1960-talet när två kroatiska präster kom till Sverige av politiska skäl. Formellt blev missionen närvarande i stiftet 1969 då en kroatisk präst stationerades i Lund med ansvar för hela Sverige kom en kroatisk präst till Oslo och han reste till Stockholm och Göteborg. Mellan 1973 och 1991 etablerades de missioner som finns i dag, i Göteborg, Stockholm, Malmö och Jönköping. Därifrån reser de kroatiska prästerna regelbundet för själavård, mässor och undervisning. Människor från Kroatien, Bosnien och Hecegovina har kommit till Sverige under olika skeden och av olika skäl: Under 1960-talet kom politiska och ekonomiska flyktingar. Under 1970-talet blev det en invandring när svenska industrier behövde arbetskraft. Och i början av 1990-talet kom en stor grupp krigsflyktingar, de flesta av dem unga, välutbildade, med små barn. I dag uppskattas antalet kroater i Sverige vara uppåt Dans i ishallen. Vallfärdens yngsta deltagare gav framförandet av kroatiska folkdanser en hög klass. Stärkande för trons gemensamma uttryck Den kroatiska vallfärden samlar varje år uppemot två tusen människor. En så stor uppslutning visar hur betydelsefull vallfärden är för att stärka de gemensamma uttrycken för tron, menar msgr Stjepan Biletić, delegat för alla kroatiska missioner i Skandinavien. I Vadstena bildas ett litet Kroatien en dag om året, säger msgr Biletic. Det är helt naturligt att folk med rötter i ett annat land fortsätter att uttrycka sin tro på sitt gamla modersmål och bevarar sina kulturella traditioner. Vallfärden anordnas alltid i maj. För att vörda jungfru Maria är det viktigt att den anordnas i hennes månad. Viktigt är också att vallfärden går till Vadstena där Blåkyrkans dyraste klenod är Heliga Birgittas relikskrin. Folk är vana vid att vallfärda till helgonkyrkor. Det sitter i kropp och själ. Och det är fint att se hur de faller på knä inför hennes relikskrin. Heliga Birgitta var känd för många innan de kom till Sverige. Och sedan de kom hit har de fördjupat kunskaperna om henne. Aktiviteterna under en vallfärd, även samvaron efter mässan, visar att man behöver sin ursprungliga identitet, menar msgr Biletic. Det är intressant att se hur många ungdomar som håller den kroatiska danstraditionen vid liv. Men detta betyder inte att de isolerar sig från sin miljö i Sverige. Det är bevisat att de klarar sig bra i den svenska skolan och det svenska samhället. Alla katoliker, oavsett deltagande i en nationell mission, tillhör en församling, påpekar msgr Biletic. Församlingen ansvarar för allt administrativt arbete. Men det pastorala arbetet sköts på samma sätt i en mission som i en församling. Han ser den nationella själavården som en bro att använda för att sprida evangeliets budskap på ursprungslandets språk och att hjälpa invandrarna att uttrycka sin tro på sitt eget språk. Jag använder den bron så länge folk frågar efter mina tjänster. Birgit Ahlberg-Hyse Forts.

14 sid. 14 missioner i stiftet nationell själavård Utmaningar för filippinska kvinnor En växande mission i stiftet är den filippinska och den församling som senast har införlivats i den är S:t Eskil i Örebro. Nu erbjuds där själavård och mässa en lördag i månaden. De filippinska kvinnorna möter stora utmaningar i Sverige, säger pater Roberto Wapano CP, som vi träffar efter mässan i S:t Eskil. De som är uppvuxna på landsbygden har erfarenheter av det livaktiga katolska liv som fortfarande finns där. Familjerna hålls ihop av religiösa traditioner, varje hem har ett altare, barnen lär sig läsa rosenkransen. I Sverige, förklarar pater Roberto, kanske kvinnorna hamnar på platser där de är de enda med filippinskt ursprung. Om de får kontakt med en församling tillhör den oftast Svenska kyrkan och många förstår inte skillnaden mellan katolskt och lutherskt. De kanske blir automatiskt registrerade i Svenska kyrkan och det kan dröja länge innan det går upp för dem att de aktivt måste söka sig till en katolsk kyrka. Sedan kommer nästa utmaning: att stanna i Kyrkan. Kvinnornas makar är mestadels främmande för ett kristet engagemang. Men där har pater Roberto Livfull predikan. Pater Roberto Wapano skapar en familjär atmosfär när han predikar i S:t Eskils kyrka i Örebro, där den filippinska missionen har mässa en gång i månaden. utvecklat ett arbetssätt som han ser som evangelisation: Jag bor alltid över hos någon av familjerna där kvinnan är aktiv inom den filippinska missionen. Då kommer jag i en avspänd kontakt med maken och får honom att förstå sin frus andliga behov. Det händer ofta att männen blir intresserade och följer med sina fruar till kyrkan. I bästa fall konverterar de. Men det kan ta lång tid och man måste ha tålamod. En del församlingspräster tycker att vi ska fira mässa endast för registrerade katoliker men jag anser att man inte kan kräva det genast, utan på sikt. En annan utmaning är att förmedla tron till nästa generation. Detta kan vara svårt när det inte finns någon tradition inom den nya familjekonstellationen. Därför är det viktigt att barnen kommer med i församlingens undervisning, säger pater Roberto med en skärpa som avslöjar ett varmt engagemang. Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse Filippinska missionen Den filippinska missionen hör till stiftets yngsta, etablerad 2005 på initiativ av biskop Anders Arborelius, som anförtrodde själavården åt de filippinska passionistfäderna i Linköping. Kyrkoherden Gabriel Baldostamon CP är stationär medan pater Roberto Wapano CP och pater Nelson Caserial CP reser till ett tiotal platser, den sydligaste i Malmö och den nordligaste i Gävle, och firar mässa en gång i månaden. Det skulle behövas tre präster till för att kunna resa även i Danmark och norra Sverige, säger pater Roberto som i juli åker till Luleå för att där undersöka behovet av regelbunden själavård. Den filippinska missionen är en följd av ökade kontakter med Asien. Kvinnor därifrån gör en så kallad kärleksinvandring, förklarar fader Gabriel. Många kommer hit efter svenska mäns resor eller kontakter på internet. Andra söker sig till släktingar som har bosatt sig här. I dag finns cirka filippiner i Sverige. För att minska isoleringen och risken för motsättningar mellan olika grupper arrangeras en samling för dem varje sommar sedan fyra år. I år är den i Vår Frälsares församling i Malmö den juli. Temat är Var inte rädd.

15 nationell själavård missioner i stiftet sid. 15 Möte med två filippinskor i Örebro I S:t Eskils församling i Örebro träffar vi två filippinska kvinnor, den ena etablerad sedan många år, den andra nykomling. Delia Lidström kom till Sverige 1989 och hittade S:t Eskil när hon flyttade med sin man från Stockholm till Nora. Hon växte in i församlingen och blev en av de mest aktiva, i bland annat församlingsrådet och kyrkokören. Att skapa gemenskap mellan olika grupper är viktigt för henne. Under det senaste året har hon tagit på sig en ny uppgift, att leta reda på filippinska kvinnor som bor på rimligt avstånd från Örebro så att de kan komma till mässorna. Antalet deltagare växer. Nu brukar det komma ungefär 60 kvinnor och många har make och barn med sig. Efter mässan har vi knytkalas och det brukar serveras många filippinska rätter. Delia har också tagit initiativ till en filippinsk kör som framträder i de egna mässorna. Men fler och fler kommer också till mässorna på svenska. Det är glädjande, tycker Delia som vet hur viktigt även det sociala livet är för de filippinska kvinnorna. Det finns de som är väldigt ensamma. I höst hoppas Delia kunna ordna barnaktiviteter och där väcka intresse för undervisningen. Många filippinskor känner inte till att det finns undervisning. Det gäller att lära barnen att börja gå i kyrkan redan när de är små, annars går de förlorade. År 2000 var Peter Törnqvist från Norberg i norra Västmanland på dyksemester i Puerto Galera i Filippinerna. Där träffade han Alen som arbetade på en restaurang. Kärlek uppstod och två år senare kom hon till Norberg. Det var i februari och hon hade bara sett snö på tv. Men hon trivs i Norberg, säger hon. Det är lugnt och skönt för barnen. Fyra barn har de. Alen fick kontakt med Svenska kyrkan i Norberg och började gå i mässorna där. De är nästan lika som i katolska kyrkan. Genom en av prästerna fick hon arbete på församlingsgården. Alla barnen är döpta i Svenska kyrkan och de deltar i församlingens barnverksamhet. Närmaste katolska kyrka, åtta mil från Norberg, är Vårfrukyrkan i Västerås men den kände inte Peter till. Först efter tio år, när Alen blev kontaktad av Delia, fick hon veta att det finns en katolsk kyrka i Örebro, 11 mil därifrån, med själavård på hennes eget språk. Nu säger Peter att han gärna kör till Örebro en gång i månaden Tre av barnen är med i dag. Under mässsan, när de har lekt i församlingssalen, har de lärt känna andra barn. Vi ska försöka se till så att de får gå i undervisning här. Vi vill att de ska bli katoliker, säger Alen. Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse Stort engagemang. Den filippinska kören medverkar i mässan. I dag leds den av Eliza Jonsson. Concepcion Eriksson brukar också var ledare. Närmast kameran ser vi Delia Lidström, engagerad i både församlingslivet och den filippinska missionen. Alla kvinnorna är gifta med svenska män. Nästan hela familjen. Efter tio år i Sverige fick Alen Törnqvist veta att det finns en katolsk kyrka med filippinsk själavård 11 mil från hemmet. Här är hon i S:t Eskils kyrka i Örebro med maken Peter och döttrarna Nina, tre, Emma, fyra, och Maja, sju år. Axel, 10 år, är hemma i Norberg.

16 sid. 16 tema ålderdomen Se fram mot ålderdomen 6 Tio vittnesbörd om ålderdomen Det är dags att knyta ihop serien Se fram mot ålderdomen. Ett tack till alla er som delar med er av era erfarenheter av äldrevård på detta och nästa uppslag och som därmed bidrar till ett fortsatt samtal kring frågor som berör. Svaren på frågorna är inte självklara. Det finns de som vill bo kvar hemma så länge detta låter sig göras, andra flyttar hellre till ett äldreboende men vilket? Eventuell oro inför framtiden handlar ofta om att inte bli behandlad som en individ ett subjekt den dag man inte längre klarar sig själv. Kan vi förvänta oss att personal som ofta är låginkomsttagare gör sitt allra bästa? Och när de gör det är det någon som säger tack? Serien Se fram mot ålderdomen inleddes i Km 2/12 med artikeln Guldkant inom äldreomsorgen i alla fall i Katrineholm. I Km 3/11 följde ett samtal mellan 75-åringarna pater Erwin Bischofberger och Kerstin Elworth: Med respekt följer frihet. Km 4/12 tog upp historia, ekonomi och framtid inom äldreomsorgen under rubriken Friska vårvindar på ålderns höst. I Km 5/12 delade Birgittasystern Theresia med sig under rubriken Vi föds till livet och till döden. I förra numret fick vi möta en sjuksköterska, en läkare och en medicine studerande, alla med erfarenhet av äldrevård. Serien avslutas i detta nummer men vi har ytterligare texter med koppling till ämnet inbokade inför hösten. Se också ledaren på sidan 3 och bokrecensionerna på sidan 30. Foto: Anja Jansson Curt Sundström När Curt Sundström i Årsta i Stockholm blir pensionär i höst kan han inte räkna med så värst hög pension. Han har nämligen ägnat en stor del av sitt liv åt att vårda anhöriga. Det började 1972 med att min mor fick en stroke och fick sitta i rullstol. Då blev det en självklarhet för mig att sluta mitt arbete för att ta hand om Mor. Det är lite som den barmhärtige samaritens val, man kan inte gå förbi. Jag hade hand om Mor till år 1987 då hon avled blev min faster sjuk och då avbröt jag mina universitetsstudier för att ta hand om henne fram till år Curt och hans mor levde under de första sjukdomsåren på moderns pension och fick ett mindre bidrag från landstinget. Men på senare år, då kommunerna fått huvudansvaret för anhörigvården, kan man välja mellan höjt bidrag eller att bli timanställd av hemtjänsten som anhörigvårdare. Kommunen tillhandahåller också avlastning genom hemtjänsten samt regelbunden hemsjukvård. Curt Sundström, som är engagerad i Katolska domkyrkan, önskar att fler skulle ta chansen att ta hand om sina anhöriga. Själv skulle han på ålderns höst vilja bo kvar hemma så länge som möjligt eller, om det inte går, på ett katolskt vårdhem. Foto: Anna Luts Gustavsson När det gäller äldrevården i Sverige i dag tycker jag att kommunerna borde ta ett större ansvar och göra ordentliga inspektioner. Personalen, som ofta är underbemannad måste få högre lön och bli bättre uppskattade. Sture Gustafson Sture Gustafson var under åtta år sakkunnig i Statens medicinsk-etiska råd. Han har varit radioproducent på Utbildningsradion och har givit ut ett flertal böcker om handikapp och medicinsk etik och så har han skrivit i Km. Nu går han mot de åttio hur ser han på framtiden? Min framtidsdag är ljus och lång Så sjöng vi i metodistkyrkan i Svartå när jag vara barn och så ser jag det fortfarande. Jag är medveten om att döden rycker närmare men jag känner ingen större oro. Fast jag vill inte spilla den återstående tiden på oväsentligheter, jag försöker hinna med vad jag eventuellt borde hinna med. Jag vet att jag kommer att bli sämre, så småningom kraftlös, men det är en del av livet. Jag har förtroende för den vård samhället erbjuder den dag sjukdom och plågor kommer. Jag känner tillförsikt. I valet mellan att bo på en institution eller hemma när han inte längre

17 tema ålderdomen sid. 17 Foto: Clara Grande kan klara sig själv säger han att han inte nödvändigtvis vill bo kvar i hemmiljön. Snarare på en bra institution. Det blir mindre plågsamt för de anhöriga då, färre konflikter, inte så mycket krav. Mina närmaste kan i all välmening göra si eller så men jag menar att den professionella hjälpen har stora förtjänster. Om jag bara får ha med mig min musik och mina böcker Två saker till som han vill säga är att vännerna ska besöka honom när de vill, inte hälsa på honom av plikt. Och så att vårdgivarna förstår det där med att också äldre är individer Alla som går med käpp har inte samma behov. Kristoffer Mauritzson Kristoffer Mau ritz son är 31 år och har studerat på Sankt Sigfrids katolska prästseminarium i Uppsala i två år. För några år sedan sommarlovsjobbade han på ett par vårdhem och i sommar ska han vikariera som vårdbiträde på det katolska Josephinahemmet i Stockholm. Flera av prästkandidaterna har gjort samma erfarenhet. Det beror främst på att det är viktigt att komma i kontakt med den här biten av verkligheten men det är också en fördel att det finns ett kapell i hu- Foto: Viktor Fabricius set, säger Kristoffer. Visst är det både tufft och svårt att jobba inom vården och hjälpa till med konkreta behov som mat och tvättning men det är också mycket givande att försöka vara närvarande på något sätt. Det kan bli en väldigt fin kontakt. Jag har inte så jättebra koll på hur politikerna sköter äldrevården men när vi nu väljer den här formen med vårdhem får det inte bli någon sorts pliktskyldig slutförvaring, där bara de fysiska behoven tillfredsställs. Mycket beror på personalens förmåga och möjlighet att tidsmässigt bemöta de boende som personer och inte bara som vårdtagare. Lönerna inom vården borde höjas. Själv hoppas jag väl lite att få dö mitt i steget. Men annars på ett boende, typ Josephinahemmet. Anonym På en liten ort är det här en mycket laddad fråga och därför vill jag inte uttala mig. Så svarar en 89-årig kvinna på frågan om hon är nöjd med den dagliga hjälp hon får av hemtjänsten två-tre gången om dagen. Ja, det är hon, personalen är trevlig och duktig. Men man har en känsla av att de som styr i kommunen rätt vad det är kan ändra på saker och ting om man säger för mycket. Jag kanske får byta hemtjänstpersonal eller också drar de in något, som till exempel att få hjälp att handla i affären. Man har ju en känsla av att det är pengarna som styr. Bäst att vara tyst. Anna Fabricius Anna Fabricius har ett relativt nytt yrke, hon är äldrepedagog. Just nu arbetar hon med att bygga upp två trygghetsboenden inom Uppsala kommun och hon menar att kompetenskraven på dem som anställs för att arbeta med äldre måste ses över. Verksamhetschefens/ledningens grundsyn och arbetssätt är avgörande för hur verksamheten mår. Det krävs mycket av den som ska kunna arbeta med äldre människor, ofta också med Foto: Kerstin Elworth deras anhöriga, i svåra och känsliga situationer. Det handlar om ett värdigt möte ända fram till livets slut. Om inte vårdgivarna har tillräcklig mognad, kunskap, lyhördhet, intresse och beredskap så händer det att dåliga kulturer slår rot och att jargonger styr arbetsplatsen. Hur det kommer att fungera i äldreboenden är också beroende av den yttre miljön, säger Anna. Bygg inte på höjden! Det måste gå fort och lätt att komma ut på promenad i friska luften. Sist tar hon upp en ofta förbisedd fråga: Vill vi ha en äldreomsorg som håller god kvalitet och har en stabil medarbetargrupp måste vi höja statusen för dem som arbetar där. Och då handlar det om löpande kompetensutveckling, möjlighet till heltidsanställning och inte minst en bra löneutveckling, säger Anna. Anna-Lisa Palm Det var inte mitt eget beslut, det var vår Herre som hade ett mönster för mitt liv, förklarar 87-åriga Anna-Lisa Palm sitt val av äldreboende hos Birgittasystrarna i Djursholm. Anna-Lisa har varit lärare och skolledare i Göteborg och Stockholm och kom i kontakt med Birgittasystrarna i Vadstena i samband med sin konversion till Katolska kyrkan. Det blev en så positiv upplevelse att det kändes naturligt att söka sig till Djursholm när det var dags att komma till ro på ett äldreboende. Hon är glad över de sex år hon fått bo i Birgittaklostret. Jag brukar säga att systrarna har kärleksfötter, säger hon. De är glada och omtänksamma. Salongerna är be-

18 sid. 18 tema ålderdomen Foto: Morgan Elworth hagliga. Och så kan man promenera runt i parken. En viktig fördel är förstås mässorna i kapellet och reträtterna. Det är kanske inte lika många aktiviteter som på en del kommunala vårdhem men jag trivs med stillheten. Det är så många olika skriverier om äldrevården i tidningarna. Det viktiga är att man ser till individen. Mina systrar bodde på kommunala vårdhem sina sista år men de verkade också fungera mycket bra. Paret Lourdudoss Foto: Oddbjörn Andreassen Både Sebastian och Alphonsa Lourdudoss arbetar på KTH, Kungliga tekniska högskolan i Stockholm, han som professor, hon som koordinator. De är uppvuxna i katolska familjer i Indien och har varit aktiva i Vår frus katolska församling i Täby sedan I Indien är äldre människor mer respekterade än i västvärlden. Barnen tar på sig ansvaret att ta hand om sina åldrande föräldrar. Men också detta förändras med globaliseringen. Bara här och där finns det några få ålderdomshem som drivs av staten. Flera hem drivs av NGO, non governmental organisations, välgörenhetsorganisationer och privata företag. Nu för tiden har många rika pensionärer möjlighet att bo i privata pensionärshem. Men jag skulle gissa att mer än 90 procent bor hos sina barn. Även om många klagar är äldrevården i Sverige en av de bästa vi har sett. Men man borde respektera de äldre bättre. Inte bara staten utan också barnen och släktingarna måste ta ansvar. Kanske kunde barnen få "föräldrabidrag"? En tanke. Vi skulle gärna vilja vara med våra barn när vi blir gamla. Kanske inte i samma hus men i närheten. Vi skulle kunna hjälpa dem så länge vi orkar. Tanken att bo i ett ålderdomshem är nog lite främmande för oss. Marialegionen Från vänster: Ivanka Malic, Inge Maurins, Marie Thérése Thiaw, Franciska Niklasson Foto: Christofer Murray I Sankt Mikaels katolska församling i Växjö finns en av de där betydelsefulla besöksgrupperna som existerar här och där i landet. Franciska Niklasson är ledare för den lokala gruppen av Marialegionen, Maria barmhärtighetens Moder, där omtanken om nästan är en viktig del av spiritualiteten. Vid sin sida har hon Marie-Thérése Thaiaw från Senegal, Ivanka Malic och Ruza Vukoojo från Kroatien och Inge Maureens från Danmark. Alla har sina speciella kontakter och vill gärna knyta kontakt med människor på vårdhem och sjukhus som vill ha besök eller en tjänst utförd. Själv brukar jag bjuda hem en 90- årig arabisktalande kvinna en gång i veckan, berättar Franciska. Hon kan inte läsa så jag hjälper henne också med att gå igenom posten med brev, räkningar och sådant. Jag läser för henne och berättar lite vad som har hänt runt omkring. Jag tycker att det ger glädje och ett slags tillfredsställelse att få hjälpa andra på det här sättet och vill gärna rekommendera det. Eftersom jag inte har någon egen familj så känns det extra bra att ta hand om andra. Bim Clinell Min mamma var en kruttant, säger författaren Bim Clinell om sin mor som drog sitt sista andetag i mars, nästan 92 år gammal. Kanske var det kombinationen av hennes egen energi och envetenheten hos oss närstående som till slut resulterade i en fenomenalt välskött tillvaro för henne. Gamla och svaga måste få stöd av anhöriga och vänner för att inte viftas bort. Bims mor var verksam som skribent och föreläsare ännu när hon fyllt 80 år. Men efter en allvarlig artros och en uppskjuten knäoperation blev hon beroende av rollator och hemtjänst. Den fysiska hjälplösheten, samtidigt som intellektet var intakt, blev en svår omställning för mamman. Kommunens hemtjänstpersonal var mycket trevlig och hjälpsam, men det blev ett väldigt flöde av personal när bortåt ett par, tre dussin olika personer per månad fick ansvara för två dagliga besök. För varje ny person måste mamma förklara var allting fanns och hur allt fungerade. Hennes tillvaro förändrades från natt till dag i och med att möjligheten att välja andra hemtjänstföretag infördes i Uppsala. Hon behövde inte längre ta lugnande och hjärtpiller, personalen kom att bestå av ett litet fast team. Bim berättar om hur mammans egna önskningar nu kom att stå i fokus. Den sista tiden utökades hjälpen och i samråd med modern ersattes ett kortare besök med två timmar mitt på dagen då personalen, hennes änglar, bjöd på hemlagad mat till lunch.

19 tema ålderdomen sid. 19 Erland Olsson Foto: Bengt Harrsjö De hade så roligt ihop och mamma fick också bekanta sig med för henne nya kurdiska och andra exotiska rätter. Under den sista tiden fick mamman palliativ vård på Omtanken i Uppsala. Bim och hennes syster kunde sova över på avdelningen. Vi läste och småpratade i hennes rum, medan vi pysslade om henne så gott det gick. Mamma fick dö omgiven av nära och kära, på det sätt som döden ju vanligtvis inträder i åtskilliga andra kulturer. Erland Olsson var präst i Svenska kyr kan i 40 år innan han 1986 pensionerades, konverterade till Katolska kyrkan och flyttade tillbaka till sin hemö Gotland. Jag är en lyckligt lottad 91-åring, säger han. Jag har fyra döttrar på ön, tre barnbarn med familjer och åtta barnbarnsbarn. De går inte en dag utan att någon av dem ringer mig eller hälsar på. Nu har jag dessutom flyttat hem till en dotter och måg i Eksta. Erland använder rollator men är tacksam över att han i övrigt känner sig frisk. Han berättar att han har kontakt med många vänner i sin egen ålder som mest av allt plågas av ensamhet. Ständig värk kan vara svår men ensamheten, den är det värsta. Det borde vi kanske försöka hjälpas åt att lindra en smula, säger han. Min erfarenhet av äldrevården är positiv. När min hustru för några år sedan fick en stroke fick hon utomordentligt bra vård på kommunens vårdhem i Klintehamn. Texter: Kerstin Elworth och Margareta Murray-Nyman En ny födelse förestår oss alla En sista tanke i detta sammanhang. Den gäller något som säkerligen många bland er innerst inne vet. Själva döden är en tröst! Livet här på jorden, även om den inte vore en tåredal, skulle inte kunna erbjuda oss ett hem för alltid. Den skulle alltmer bli ett fängelse, en landsflykt (Salve Regina). Och så måste jag upprepa Helige Augustinus odödliga ord: Du har skapat oss till dig och oroligt förblir vårt hjärta tills det finner vila i dig. Så finns det inte å ena sidan de som är vigda åt döden och å andra sidan de som står i det så kallade livet. Det som förestår oss alla är en födelse, en förvandling vars födslovåndor vi liksom Jesus på Olivberget hyser fruktan för, men vars strålande utgång vi redan bär inom oss, sedan vi har blivit döpta in i Jesu död och seger (jämför Rom 6:3-6, Kol 2:12). Tillsammans med er alla vill jag låta vår betraktelse övergå i bön: Du som har varit mitt stöd alltifrån moderlivet förkasta mig inte i min ålderdoms tid (Ps 71:6, 9). Bistå oss i din godhet, bevara oss från synd och gör oss trygga i all oro, medan vi lever i hoppet om saligheten och väntar på vår Frälsares Jesu Kristi återkomst. Johannes Paulus II: Ihr seid ein Segen: Worte an die älteren Menschen Herder, 1981 Översättning: Karmel

20 sid. 20 man och kvinna... Syster Sofie o.p. har i sin bok Till man och kvinna skapade Han dem lyft fram vad Johannes Paulus II lärde om Kroppens teologi under sammanlagt 130 katekeser i samband med påvens onsdagsaudienser. Under hösten kommer hon att återge det viktigaste av innehållet för Km:s läsare. Kroppens teologi I Bakgrund Foto: Birgit Ahlberg-Hyse Ingen tycktes på allvar uppmärksamma den vitklädde mannen där han stod på sin balkong och talade till folkmassorna. Visst hurrade man och applåderade. Men hörde någon vad han sa? Vem insåg att det påven Johannes Paulus II föreläste om på sina onsdagsaudienser skulle komma att kallas för en tidsinställd teologisk bomb som skulle kunna explodera, med spektakulär effekt under Kyrkans tredje årtusende? (George Weigel i Jean-Paul II, témoin de l espérance, sidan 427) Nej, det hela var för invecklat. Den tidigare filosofiprofessorn hade varit en mycket fängslande lärare som föreläste fritt och spontant, men som högläsning blev hans stil långtråkig. Kvalificerad teologisk undervisning passade inte heller för sinnesstämningen hos de pilgrimer som stod på Peters platsen och viftade med flaggor i solskenet. Därför tycktes påvens undervisning gå spårlöst förbi en hel värld. Inte ens journalisterna höjde på ögonbrynen. Ändå handlade det om ingenting mindre än den längsta och mest djupgående utläggning om sexualiteten som någonsin gjorts av Kyrkans läroämbete. Beträffande innehållet är det ingen överdrift att tala om en revolution i synen på sexualiteten: från att ha betraktats som ett naturens verk vars syfte enbart var fortplantning förkunnades nu sexualiteten ingå i Guds plan för människans återlösning. Människokroppen skapad för att överföra till den synliga världen det mysterium som varit fördolt hos Gud i all evighet, och bli dess synliga tecken. Snart trettio år har gått sedan påven avslutade sina 130 katekeser om Kroppens teologi. Fortfarande är det få som känner till dem. När Johannes Paulus II nyligen saligförklarades skrev man i Sverige om vad han betytt för kyrkan internationellt och för världspolitiken samt om hans engagemang för mänskliga rättigheter. Men knappt ett ord om Kroppens teologi. Detta till trots måste den anses som ett av påvens allra största bidrag till eftervärlden. När den väl blir känd, skriver den ovan citerade biografen, kommer kroppens teologi troligtvis att betraktas som en vändpunkt, inte bara för katolsk teologi, utan också för modern idéhistoria. Påven delar in arbetet i två delar. Den första utgörs av tre evangelietexter där Kristus talar om Guds plan med den mänskliga kärleken: I. Skapelsen: Jesus hänvisar till begynnelsen, Matt 19:3-9. II. Syndafallet: Jesus talar om äktenskapsbrott i hjärtat, Matt 5: III. Kroppens uppståndelse och förhärligande, Matt 5: Den andra delen är en kommentar av Efesierbrevet 5:21 33 och behandlar äktenskapet som sakrament. Här utvecklar påven begreppet kroppens språk, genom vilket den sexuella föreningen mellan man och kvinna talar profetiskt om Guds mysterium. I avsnittet ingår en lång utläggning av Höga Visan samt en kommentar till Humanae vitae. I och med Kroppens teologi vänds ett nytt blad i kyrkans historia. Hädanefter är det inte möjligt att säga att kristendomen är emot sexualiteten eller mot njutning. Den är radikalt för, men för en sexualitet som motsvarar sanningen om vem människan är. Den sanning som Kristus uppenbarar. (Sammanfattning av kapitel II i Till man och kvinna skapade Han dem: En introduktion till Kroppens teologi, Artos).