RASSPECIFIK AVELSSTRATEGI FÖR DALMATINER Dalmatinern, är en gammal och mytomspunnen hundras. Vi är måna om att dess speciella egenskaper inte fördärvas eller glöms bort. Vår ambition är att informera och utbilda uppfödarna att tolka standarden korrekt så att de förstår rasens speciella särdrag och kan se vad som är rastypiskt både exteriört och mentalt. Dalmatinern är en urgammal ras, det finns avbildningar från långt före Kristi födelse där man kan se både levertecknade och svarttecknade dalmatiner på bild. Under århundraden/tusenden har rasen bevarats ganska intakt. Den särpräglade teckningen som är det minst dominanta anlaget när det gäller färgnedärvning gör att man inte kan blanda in andra raser, då försvinner prickarna. I Sverige tog intresset för rasen fart i och med att Ann-Marie Hammarlund årsskiftet 1953/54 köpte sin första dalmatiner - Kief, nästan den ende som fanns kvar från en liten kvarvarande stam med anor från början av 1900-talet. Ann-Marie Hammarlund var sedan under många decennier den tongivande inom rasen och bidrog starkt till dalmatinerns utveckling här i Sverige bland annat genom sina importer från England. Avkomlingar från hennes hundar finns i de flesta stamtavlor även idag. Dalmatinern kanske är mest känd för sina prickar men är dessutom en ras som har urvalsavlats för specifika mentala egenskaper och dessa vill vi också bevara.
Mentala egenskaper Exteriören finns klart definierad i rasstandarden men de mentala egenskaperna framgår inte lika tydligt. Enligt standarden: rasen skall vara utåtriktad, vänlig, varken skygg eller tillbakadragen, ej heller nervös eller aggressiv. Vad är en dalmatiner för oss? En dalmatiner är en uthållig, prickig följeslagare som under årtusenden lärt sig att följa människan som vän, arbetspartner och som anpassningsbar deltagare i människans liv. Det är en hund som skall ha en liten cirkel (kort individualavstånd) runt sin flockledare och som inte skall springa sin väg på jakt eller andra upptåg. Det är en utpräglad sällskaps- och familjehund med låg jaktinstinkt och den är som mest nöjd när hela flocken är samlad. Dalmatinern är en nyanserad och varnande vakthund som larmar när någon närmar sig bostaden, tomten eller bilen. Den tar sitt vaktande på stort allvar utan att på något sätt vara aggressiv. Dalmatinern är lättlärd och följsam men är ingen arbetande bruksras. Dalmatinern är också känd för sin förmåga att umgås med hästar och att den trivs i stallmiljö. I USA finns ett bruksprov för dalmatiner road-trial där man mäter just dalmatinerns förmåga att följa häst och vagn och häst och ryttare. Ovanstående egenskaper är typiska för dalmatinern, och uppfödarna bör i sitt avelsarbete arbeta för att bevara dessa egenskaper, som vi ser som ett kulturarv. Någon MH-rasprofil finns för närvarande inte men SDS:s målsättning är att utarbeta en under 2005-2006. Population Dalmatinerrasen har en population på 320 kullar med 1600 hundar under åren 1998-2004. De senaste åren har registreringarna av dalmatiner legat ganska konstant kring 200-250 per år. SDS har med hjälp av hos SKK tillgänglig statistik konstaterat att inavelskoefficienten under åren 1996 2002 ligger på 2,9 för den effektiva populationen. Den tillgängliga avelsbasen beräknat per årsskiftet 2003/2004 är 450 individer. Av dessa är endast 74 utnyttjade. Gränsvärdet för en varierat utnyttjad avelsbas på 450 individer är 100. Under rasens historia 45 år tillbaka i tiden har nya tillskott till genbanken kommit genom väl planerade importer, främst från England men även från USA. Inavel har inte varit något problem. De kennlar som bidragit mest till detta är Dallas och T-Cart. Med hjälp av SKK:s avelsprogram har vi konstaterat att avelsbasen minskat de senare åren. En avel med i första hand fokus på utställningsmeriterade hundar har åstadkommit detta. SDS rekommenderar sina uppfödare att öka den genetiska variationen genom att använda hundar med nya linjer i sin avel. Om problemen kvarstår efter några år kan man eventuellt använda sig av valpkullsrapporteringen som styrmedel.
Exteriör Dalmatinern skall vara en välbyggd hund med djup, lång bröstkorg, rejäl benstomme och välformade tassar. Rastypiska rörelser för en dalmatiner är vägvinnande, tydligt rytmiska och skall ge intryck av att hunden lätt och ledigt utan synbar ansträngning kan trava långa sträckor. Något som inte får glömmas bort när det gäller exteriören är bevarandet av en enhetlig rastyp. En korrekt typ finns väl beskriven i raskompendiet. Ett led i bevarandet av denna är utbildning och vidareutbildning av exteriördomare så att inte hundar av mindre god typ premieras. Klubben planerar exteriörbeskrivningar för att hos uppfödarna ytterligare befästa den korrekta typen och har som mål att inom den närmaste 5-årsperioden arrangera beskrivningstillfällen på olika platser i landet. Man bör dock ha i minnet att den genetiska variation man eftersträvar i alla raser också ger olikhet. Dalmatinerns teckning skall enligt standarden vara vit med svarta prickar eller vit med leverbruna prickar. Den leverbruna färgen är recessiv. Ett observandum för våra uppfödare är att arbeta för bevarandet av den svarta färgen. Den leverbruna färgen är idag överrepresenterad. Några riktlinjer för uppfödarna känns inte nödvändiga då så många andra faktorer i första hand måste beaktas vid aveln. Tänder Tandförluster förekommer inom rasen. SDS avser att i samband med specialutställningar och exteriörbeskrivningar från och med 2004 genomföra räkning av tänder på samtliga deltagande hundar. Detta görs för att ge en översikt över tandstatusen. Efter genomförd tandräkning utvärderas graden av problemet och eventuella åtgärder vidtagas. Hälsoläget Som underlag till avsnittet hälsoläget har försäkringsstatistik, hälsoenkät och uppfödarträffar använts. Hud Vi har funnit att hudproblem förekommer. Symptomen varierar mellan lindriga utslag till konstaterade fall av allergier/atopier. Underlaget i enkäten synes påvisa ett samband mellan hudproblem och typ av utfodring. Sjuka hundars symptom har i många fall lindrats eller försvunnit efter foderbyte. Problemen är av så olika art och diagnoserna så skiftande varför det är svårt att komma fram till en åtgärdsplan. En del av arbetet kan vara information till uppfödarna i näringslära och poängtera vikten av en korrekt utfodring. Vi anser att SDS planerade kullrapportering kommer att ge ett underlag för att ytterligare kunna komma tillrätta med problemet. Uppfödarna bör beakta detta i sin avelsplanering.
Hörseln Medfödd dövhet är ett inom rasen gammalt känt problem. Arvsgången är i nuläget okänd. Unilateralt hörande hund är att betrakta som kliniskt hörande. Specialklubben lägger inga restriktioner avseende avel eller försäljning av unilateralt hörande hundar. Sedan ett femtontal år finns i Sverige möjlighet att med s k BAER-test (Brainstem Auditory Evoked Response) testa hörseln. Specialklubben rekommenderar test av avelsdjur och att man vid val av avelsdjur undviker kombination av två unilateralt hörande hundar. Döva valpar är ett uppfödarproblem då defekten kan konstateras vid låg ålder. Döva valpar ska inte finnas till försäljning. Matstrupeförstoring Under åren har ett antal fall av matstrupeförstoring förekommit. Genom den planerade kullrapporteringen förväntar vi oss få en större kunskap om problemets utbredning. Därefter beslutas om lämpliga åtgärder. Defekten är ett uppfödarproblem då den kan diagnosticeras före leverans. HD Tillgänglig statistik visar att omkring 15 % av populationen höftledsröntgas varav cirka 95% är Ua d.v.s. grad A eller B. En viss höjning av antal hundar med grad C eller sämre har kunnat konstateras senaste åren vilket kanske kan hänvisas till det nya sederings- och avläsningssystemet. Ökningen bör ändå beaktas i avelsarbetet. SDS anser med hänvisning till statistiken att HD inte utgör något hälsoproblem inom rasen men att avel med hundar med grad C eller D ändå bör undvikas. Specialklubben rekommenderar uppfödarna att röntga avelsdjuren. ARDS (Adult Respiratory Distress Syndrome ) Detta ett syndrom som hittills inte har förekommit i Sverige. Symtomen drabbar hundar före nio månaders ålder och sjukdomsförloppet som innebär att lungfunktionen upphör har alltid dödlig utgång. SDS väljer att följa Norges rekommendationer som är att summan av föräldrarnas generationer skall vara minst 14 och inte närmare än 5 generationer till känd anlagsbärare. Urinsten Dalmatinern har en speciell njurfunktion, olik alla andra rasers. Det har dock visat sig att de inte har större benägenhet att utveckla urinsten än andra hundar. I de fall detta händer rör det sig vanligtvis om så kallade uratstenar. Utfodringen har betydelse för förekomsten av urinsten. PNP Några enstaka fall av PNP finns dokumenterade. Uppfödarna uppmanas att inte använda affekterade individer, deras föräldrar och eventuellt redan producerad avkomma i aveln samt att låta obducera hundar som avlidit i njursjukdom.
SAMMANFATTNING Arbetet med avelsstrategien har glädjande nog påvisat att dalmatinern är en frisk och sund hundras. Vi har ändå kommit fram till några sätt att strukturera upp avelsarbetet. Under processen har tankar formats kring kullrapportering. Genom ett protokoll sammanställs exteriör-och hälsoaspekter för hela kullen (antal födda, pålagda, döda, blaffor, döva m.m.) Detta följs sedan upp med individuella protokoll för valparna vid mellan 1 till 2 års ålder. Verifierade fall av anomalier ska rapporteras till avelsrådet. Kullrapportering kan vara ett sätt att kartlägga till exempel hudproblem, matstrupeförstoring och tandbortfall. Genomförandet av kullrapportering bör ske snarast, dock senast år 2005. Klubben skall med hjälp av exteriörbeskrivningar homonogenisera rastypen. Arbetet med exteriörbeskrivningar påbörjas under 2005. Under arbetet med RAS har fyra väl besökta lokala uppfödarträffar använts som vägar för hämta in information och för förankring av RAS. Vid dessa träffar har framkommit vikten av samarbete, öppenhet, utbyte av erfarenhet och utbildning av uppfödarna samt en god kommunikation med ett väl fungerande avelsråd/avelskommitté. Vidare har klubben inhämtat information från försäkringsbolag och även gjort en hälsoenkät som underlag för en överblick av hälsoläget. RAS har förankrats vid en central uppfödarträff i samband med årsmötet i april 2004.