Fältherren av Christer Boije af Gennäs 2015-05-10 1 Fältherren Nils Andersson Boije af Gennäs (c:a 1500-1568) Talangfull krigare och administratör som oftast kom ner på fötterna Nils Boije föddes på frälsegodset Gennäs I Pojo socken, i den finska delen av Sverige. Man var inte så noga på den tiden med att anteckna när barnen föddes, men ganska troligt var det år 1499 eller 1500. Nils var alltså bara några år yngre än Gustav Eriksson, han som senare skulle kallas Gustav Vasa. En person som Nils skulle få mycket att göra med framöver. Modern hette Brita Rötkersdotter och det var hon som ärvt gårdarna Dalkarlby och Gennäs. Fadern var Anders Karlsson till Bjurböle, som vi senare skulle kalla Tjockeboijen, eftersom det sägs att hans kraftiga figur så småningom hjälpte honom att undkomma Stockholms Blodbad. Nils hade en bror, Erik, som var ett par år äldre. I övrigt var det bara fem systrar; bra att ha när det gällde att knyta släktskapsband med andra familjer man kunde ha nytta av, men som inte räknades för övrigt. Även beträffande bröder så gällde regeln att var och en får klara sig själv. Pappa Anders, som kallades Anders Boijan, hade tagit över sköldemärket, som liknade tre ankarbojar på blå botten, efter sin svärfar Rötker Olofsson till Gennäs. Följaktligen beslöt familjen att, i stället för de gamla son-namnen, börja använda släktnamnet Boije af Gennäs Nils och hans bror Erik fick tidigt lära sig hur riddare krigade och slogs, men även hur man brukade jorden och styrde arbetet på det ganska välbeställda frälsegodset Gennäs. Båda kunskaperna var klart användbara i dessa tider. Vi vet inte riktigt hur det var med skolgången för pojkarna, men troligen sändes de till katedralskolan i Åbo. Där bedrevs undervisningen till stor del på latin. De blev bra på att läsa, räkna och skriva. Det var inte ovanligt att stormännens söner skickades till Uppsala Universitet för att bli studenter, men vi vet inte om Nils och Erik var där. Gustav Vasa satte själv aldrig stort värde på boklig bildning. På gården lärde de sig också att tala finska, eftersom det fanns hel del drängar och pigor, som kom från de finska trakterna. Annars var bygden var nästan helt svenskspråkig, men det var ont om arbetskraft och man anställde gärna finnar. Finska var inte var så dumt att kunna om man skulle bli militär, även om svenskan var herrarnas språk. Både Erik och Nils visade sig snart ha bra ledarförmåga, utan att vara alltför kaxiga. Anders Boijan kom hem till Gennäs från Stockholm sent i november 1520, efter att nätt och jämnt ha klarat sig undan vid Stockholms Blodbad i början på månaden. Läs om Tjockeboijen. Då hade unionskonungen Kristian II Tyrann nackat det mesta av svenska adelsfolket. Anders berättade förstås vad som hänt. Familjen beslöt att det var bäst att ligga lågt så länge, tills man såg vartåt det lutade. Kung Kristian hade satt den danske amiralen Sören Norby som styresman för hela den finska delen av Sverige, både till lands och sjöss. Det var samme man som hade haft befälet över vaktstyrkan som Anders smitit från vid Stockholms Blodbad. Sören hade bra koll på vad som hände i omgivningen, tack vare att danska slottsherrar behärskade alla slotten i Finlands län. När Gustav Eriksson så småningom lyckades kasta ut den danske kung Kristian från Stockholm, så höll Sören fortfarande fast vid Finland. Han trodde att han skulle kunna använda sina baser på Gotland och Finland för att återerövra Sverige åt den danske kungen. När det våren 1523 började gå bättre för Gustav Eriksson i kampen mot Kristian, hittar vi redan Nils Boije som en av Gustavs väpnare. Vid herredagen i Strängnäs maj-juni 1523, där Gustav valdes till kung, var Nils med bland representanterna för den finska landsändan. Gustav sände bröderna Erik
Fältherren av Christer Boije af Gennäs 2015-05-10 2 och Ivar Fleming att befria Finland från danskar och i den kampanjen deltog Nils. Viborg, det sista fästet för Sören Norby, föll i oktober samma år. Några år senare, 1527, i samband med reformationsriksdagen i Västerås, hittar vi Nils som småsven vid kung Gustavs hov. När Gustav i augusti 1530 besökte Finland, för att kolla upp klagomålen från bönderna om att adelsmännen skodde sig på deras bekostnad och försäkra sig om frälsets lojalitet, då var Nils Boije med honom. Gustav kollade själv räkenskaperna hos bröderna Fleming i Raseborg och annan storadel och fann mycket riktigt både oegentligheter och slarv. Gustav levererade grundliga utskällningar, hot om indragning av godsen och ännu värre straff. Han utnämnde den unge Nils Boije till fogde med uppgift att granska Flemings och andras böcker och ansvara för rusttjänstförhållandena i hela Finland. Nils verkställde bl a uppbörden av den så kallade klockskatten till betalning av lybska gälden (1530). Han fick också i ansvar av kung Gustav att försöka reglera handeln i Finland och att genomföra hans handelspolitik riktad mot hansestäderna. 1532 utnämndes han till ståthållare över hela Finland. Grevefejden Från denna mer eller mindre civila verksamhet kallades Nils vid Grevefejdens utbrott 1534. Han fick order att med sina trupper ansluta sig till lanttrupperna i Småland som sänts till danskamas hjälp. Följande år nämns han många gånger tillsammans med Söffrin Kijl, Jakob Bagge och Arvid Trolle bland dem, som kungen riktade sina befallningar till om krigföringen. Han var också bland dem som Gustav Vasa (19 sept. 1535) befallde Erik Fleming att bruka i krigsrådet, och han hade likaså befälet över de knektar och båtsmän, som under vintern avdelades till flottans bevakning. Vid demobiliseringen anlitades Nils Boije flitigt. Förrättningen avlöpte emellertid inte helt utan besvär: soldaterna begick övergrepp, och genast var kungen färdig att lägga skulden på Boije, som inte ridit omkring och hållit ordning utan du far snarerne met annen lösaktighet, thet föge duger (29 mars 1537). De hårda orden betydde dock inte, att kungen tröttnat på Boijes tjänster. Tvärtom vittnade nya nådevedermälen om att han tänkte fortsätta att använda sig av honom. Boije fick stora förläningar i Finland, som lades samman med hans egna gods Gennäs, som Nils fick i arvskiftet efter fadern 1537. Brodern Erik fick godset Dalkarlby i arvsskiftet. Även i Sverige fick Nils förläningar av kungen, bl a Våla socken i Uppland (nuvarande Östervåla), Biskopstuna i Roslagen, samt 1537 ett stenhus i Stockholm. Nackdelen med förläningar var ju förstås att kungen, likaväl som att dela ut dem, även kunde ta tillbaka dem. Denna möjlighet var något som Gustav ofta använde mot Nils och andra. Kung Gustav Vasa var ingalunda någon generös mysgubbe, snarare var han snål girigbuk som alltid strävade efter att föröka sitt eget. Han krävde hela tiden mer och mer av sina underlydande. Dessutom skrev han mängder av brev till dem. I bästa fall var breven sarkastiska, men oftast var det rak ordergivning eller utskällningar som avslutades med den hotande frasen vid vårt straff och vrede. Väckte man Gustavs vrede kunde straffet bli hur hårt som helst. Han var sjukligt misstänksam och kolerisk. Man gjorde bäst i att inte svara emot. Nils Boije gifte sig 1538 med Brita Kristersdotter, dotter till Krister Klasson Horn den äldre. Han fick så småningom inte mindre än tolv barn, alla med Brita. Helt naturligt ville Nils då dra ner på kringresandet och krigandet och ägna sig åt familj och gods.
Fältherren av Christer Boije af Gennäs 2015-05-10 3 Det dröjde inte länge förrän kung Gustav drog tillbaka en del av förläningarna. Nils beklagade sig hos kungen, och hänvisade till tidigare förtjänster, men fick den 19 juni 1540 svaret thertill äre I ganske tröge och uvillige och hållet så före, att så snart I blive gifte, då skall thet vara Eder strax fritt och medgivit att krype över en side och göre sedan ingen mere tjäniste. Men Gustav visste att han behövde Nils, som tydligen var en mångsidig talang: fogde, administratör, handelspolitiker och även krigare om så krävdes. Det verkar som om Nils Boije fungerade bra som lagledare och omgav sig med duktiga medarbetare, som han ledde till bra resultat, utan att han själv tog åt sig hela äran. Att han var god diplomat, både uppåt och nedåt framgår tydligt bl a av hans mellanhavanden med kungen, som säkert var en balansgång på slak lina. Tydligen hade han rykte som rättvis och hederlig, och strävade endast i mindre utsträckning efter att berika sig själv på andras bekostnad. Dessa egenskaper var inte så vanliga bland storfolket, då liksom nu. Nils fick ändå ett antal klagomål på sig vid Jacob Teits räfst 1556, men kungen viftade bort dem. Redan 1540 fick han tillbaka sin hemsocken Pojo och något senare Biskopstuna gård i Roslagen med underlydande som förläningar igen. Dackefejden Det dröjde inte länge förrän Nils Boije i Dackefejden fick göra skäl för dessa nya nådevedermälen. Från augusti 1542 deltog han både i striderna och de förhandlingar, som ledde till den överenskommelse med Dacke som Boije skrev under i november 1542. Från Gustavs sida var överenskommelsen bara ett trick. I juli följande år gjorde man slut på Nils Dacke och upproret. Liksom under grevefejden tillhörde Boije de närmaste åren den krets av förnäma officerare, som kung Gustav ställde sina order till. Han hade bl a befäl över kungens rytteri. Både under Dackefejden och vid de efterföljande bestyren vid övergången till fredliga förhållanden fick Nils Boije känna av kungens otålighet igen. Nils bror Erik skrev emellertid under Västerås arvförening 1544, genom vilken Sverige fick en ärftlig monarki på manssidan. Själv var Nils under tiden i Pommern i finansärenden på kungens uppdrag och förhandlade med hertig Filip av Pommern. Lugnet lägrade sig åter, vilket markerades av att kungen tog tillbaka en del förläningar igen. Boije beklagade sig, och frågade om kungen tänkt sig att han, Boije, skulle sälja hästarna för att försörja sig. Men han fick bara nya sarkasmer till svar från Gustav. Efter någon tid, den 24 augusti 1548, inbjöd emellertid kungen, med påtaglig vänlighet, Nils Boije med hustru och barn till Gustavs svågers, Sten Eriksson Leijonhuvud, bröllop. Det hette i brevet, att Nils Boije skulle sig dit förfoga görande dig glad med oss och flere våre gode män och vänner, som där då församlade bliva kunna. Kort därpå fick Boije nya förläningar, men som vanligt förväntades motprestationer. Han fick åter uppdrag i krigsförvaltningen och ansvar för åtgärder som syftade till att genomföra Sveriges handelspolitik för begränsa hansestädernas inflytande och han fanns också med på ett hörn då Helsingfors grundades. Ryska Kriget Under Ryska Kriget 1554-57 mellan Gustav Vasa och ryske tsaren Ivan den förskräcklige var Nils Boije åter i framskjuten befälsställning. Han kommenderade de 4000 knektar, som på hösten 1555 deltog i Jakob Bagges misslyckade expedition till Nöteborg. Efter återkomsten fick han på nytt göra tjänst vid rytteriet, och liksom under föregående krig gjorde man flitigt bruk av hans gedigna administrativa erfarenhet.
Fältherren av Christer Boije af Gennäs 2015-05-10 4 Då Gustavs son hertig Johan blev sin fars ställföreträdare i Finland 1556 hade Boije fortsatt förtroendeställning. Den 7 januari 1558 knöts han ännu närmare till Johan personligen, då han tillsammans med några andra av den finländska adelns främsta medlemmar avlade en särskild ed till Johan. Nils Boije avhöll sig emellertid försiktigtvis från att delta i hertigens ganska äventyrliga planer för Finlands ställning till riket. I juni 1560 var han med vid Gustav Vasas sista riksdag i Stockholm. Han bevittnade då kungens testamente och var bland testamentsexekutorerna efter kungens död. Vid Erik den XIV:s kröning 1561 blev han dubbad till riddare av S:t Salvatorsorden av den nyblivne kungen. I början av följande år lämnade han hertig Johans tjänst. Avskedet kan knappast ha berott på ovänskap eller onåd från hertigens sida, ty då Boijes gård Gennäs följande år 1563 eldhärjades, befallde Johan sin fogde i Raseborgs län att ge 8,600 flikar näver till hjälp för återuppbyggandet. Näver användes allmänt till taktäckning i området, vilket var en anledning till de ofta förekommande eldsvådorna. Troligare var att Nils Boije redan anade den uppseglande konflikten mellan bröderna kung Erik och hertig Johan. Han var tvungen att välja sida för att inte hamna i lojalitetskonflikt. Det fanns exempel på att Erik och hans illa beryktade medhjälpare Jöran Persson gripit personer ur Johans staber, torterat dem tills de erkänt de mest fruktansvärda brott och avrättat dem. Boije och ett antal andra ledande ur adeln på finska sidan avseglade alltså till Stockholm och inställde sig hos kungen. Fängslandet av hertig Johan Så kom det sig att Nils Boije var en av befälhavarna i den kungliga här, som tillfångatog Johan i Åbo år 1563. Hans namn och sigill återfinns både i anklagelseskriften, där hertigen uppmanas att kapitulera, och i lejdebrevet, som säkrade Johans och han maka Katarina Jagellonicas färd mellan Åbo och Stockholm, för vidare inspärrning på Gripsholms slott. En fångenskap som kom att vara i över fyra år. Som belöning för detta fick han flera förläningar av kung Erik, och han blev dessutom ståthållare på Åbo slott. Kungen var först betänkt på att nyttja Boije på en krävande och viktig post i Finland genom att göra honom till ståthållare i Viborg, men det slutade med att han på sommaren 1565 kallade Boije och några andra ur den ledande finska adeln till sig i Sverige. Antagligen ville Erik och Jöran Persson hålla ett öga på tänkbara Johan-sympatisörer. Boije ska då ha blivit riksråd; i alla fall deltog han i riksrådet vid minst ett dokumenterat tillfälle. Man befann då sig mitt i Nordiska Sjuårskriget (1563 1570), med Sverige på ena sidan och Danmark, Lübeck och Polen på andra sidan. Nye danske kungen Fredrik II gjorde anspråk på tronen i Sverige och anföll och ockuperade Älvsborgs fästning, vilket gjorde att Sverige inte längre hade någon hamn mot Västerhavet. All import och export måste gå via Östersjön och Öresund, som danskarna kontrollerade. För att motverka detta ville Erik inta Varberg, som hölls av danskarna. Kung Erik var otålig och våghalsig som härförare, men knappast strategisk och dessutom militärt okunnig. Han hade t ex ingen som helst förståelse för att man måste säkra försörjningslinjerna för styrkorna. Han satte nu Boije som högste befälhavare över den svenska hären. Samtidigt var Nils svåger Klas Kristersson Horn befälhavare över hela den svenska örlogsflottan. Horn lyckades efter ett tag få övertaget i Öresund.
Fältherren av Christer Boije af Gennäs 2015-05-10 5 Boije var lindrigt trakterad av att ha kung Erik hängande över axeln under fälttåget. Han ville hellre ha fria händer. Han och hans kollegor lyckades skicka bort Erik med motiveringen att de tyckte att han borde spara sin dyrbara person och inte leda kampen mot simpla danska adelspersoner. Erik drog sig undan, dock sedan han utfärdat en stående order om skoningslöshet mot fienden och civilbefolkningen. Hären skulle också bränna "både tvärs och ändelångs igenom". Erik var på det hela taget enblodtörstig person. Möjligen var det en egen talang eller också uppmuntrades han till detta av den gode rådgivaren Jöran Persson. Erövringen av Varbergs fästning Så fort kungen var ur vägen gick Boije till attack mot Varbergs stad, som föll efter fem timmars hård kamp. Svenskarna trängde in i staden, ihjälslåendes mest allt manfolk, som de i samma första heta överkommo; dock blev allt kvinnfolk, små barn och gamle män, som till motvärn odugelige voro, skonade. Ett ohyggligt blodbad och plundrande vidtog efter tidens sed. Det var en fruktansvärd massaker. De få överlevande drog sig innanför slottets murar. Två veckor senare beordrades Boije att belägra slottet för att försöka locka den danske härföraren Rantzau till undsättning och därigenom tvinga denne till ett fältslag. Den danske kommendanten på Varbergs slott, Hans Holk, avvisade kapitulation och försvarade sig framgångsrikt. Efter en våldsam artilleristormeld anföll svenskarna 15 september 1565 slottet syd- och sydöst ifrån. Efter två timmars strid lyckades de tränga in i slottet. Större delen av besättningen höggs ned. Svenskarna förlorade ca 60 man. Erövringen fick stor betydelse. Livsviktiga förnödenheter kunde nu sjövägen komma in i landet och export av svenska produkter ske västerut, något som var väsentligt för rikets hårt trängda ekonomi. Slaget har räknats till en av svenskarnas största segrar genom tiderna. Nils Boije af Gennäs, som hade genomfört kungens order att förstöra staden och erövra slottet, blev utnämnd till fältöverste. Han var 66 år gammal och troligen inte särskilt nöjd med all blodspillan. I alla fall så överlämnade han strax därefter befälet över hären till en yngre kraft, Jacob Henriksson Hästesko. Själv reste han hem till Gennäs för att vila upp sig. En dryg månad senare mötte hären danskarna igen vid Axtorna. Genom ett antal taktiska missgrepp, troligen föranledda av Eriks iver, fick den starka svenska hären, ledd av Hästesko, grundligt med stryk av den mycket mindre danska styrkan. Svenskarna förlorade bortåt 2000 man vid det slaget. Bohusiska Smällen I början av 1566 beslöt kung Erik att ett huvudanfall skulle riktas mot Bohus fästning, vid Kungälv i Bohuslän. Han satte Nils Boije som befälhavare igen. Kungen utnämnde också Nils Sture och Erik Stenbock som hjälp och rådgivare till Boije. Den 20 mars var belägringsartilleriet framme vid Bohus och den 23:e började man beskjuta murarna från Fontinberget norr om fästningen. Efter att ha avfyrat 2 820 kulor beordrade Nils Boije stormning klockan 6 på morgonen tre dagar senare. Med 10 fänikor (ca 5000 man) anföll svenskarna den bräsch som skjutits i muren. Tre gånger kastades de tillbaka av de danska och norska försvararna, men vid fjärde anfallet intogs huvudtornet "Röde Torn" och en svensk flagga placerades på toppen. Två försvarande danska landsknektar, Hans Sund och Jörgen Mekelberg, anmälde sig då frivilligt till en självmordsattack för att försöka spränga tornet. Genom att rulla ner en fullpackad krutkärra ner
Fältherren av Christer Boije af Gennäs 2015-05-10 6 till krutförrådet i tornets källare och antända med en kort stubin sprängdes tornet i luften. En krönikör skrev senare att "svenskarna blev som kråkor och andra fåglar förda upp under himmelen och icke en kom därifrån med livet". Cirka 250 svenska soldater beräknas ha funnits i tornet vid smällen. Luften gick ur de svenska attackerna och den danska huvudstyrkan närmade sig. Svenskarna drog sig tillbaka in mot Västergötland inför risken att bli tagna i ryggen av danskarna. Totalt hade svenskarna förlorat ca 2300 man under belägringen. Kung Erik XIV fick ett raseriutbrott vid nyheten om den misslyckade belägringen, och ersatte Nils Boije med Charles de Mornay, en man som senare hade oturen att bli avrättad av Eriks efterträdare Johan III. Befälhavarna ställdes inför rätta, men Nils Boije frikändes. Den som fick skulden var Nils Sture, som dömdes till döden för påstådda brott, bland annat för misslyckandet vid Bohus. Han spärrades in och mördades senare av den sinnessjuke Erik XIV personligen, i maj 1567 på Uppsala slott, under Sturemorden. Nils Boije reste hem till Finland och sitt Gennäs och utnämndes först till lagman och senare ståthållare över hela Finland i maj 1568. Han var då 68 år gammal och kände sig trött, utsliten och sjuk. Han tillträdde aldrig ämbetet utan dog i oktober samma år och begravdes i S:ta Maria kyrka i Pojo socken, inte långt ifrån Gennäs. Makan Brita dog c:a 1580. Erik XIV blev under tiden allt tokigare och i september samma år blev han avsatt av sin bror Johan. Nils Boije dog alltså i passande tid för att slippa konfronteras med den nye kungen, som han ju hade fängslat i Åbo fem år tidigare. Visserligen hade Nils då agerat på kung Eriks order, men det kunde ha blivit ett spännande möte. Men det kunde ha gått bra också. Maktskiftet blev ganska oblodigt. Endast Eriks rådgivare Jöran Persson råkade riktigt illa ut, antagligen helt välförtjänt. Johan avstod i stort sett från att ta hämnd på dem i adeln som hade tjänat Erik. Däremot fann han sig efter ett tag föranlåten att mörda sin bror Erik genom att låta lägga arsenik i ärtsoppan. Sägs det. Tea Helenelund 1951, boken Pojo sockens historia del I På bilden ser vi den stora Gennäs-gravstenen med Nils Boije och hans maka Brita Kristersdotter (Horn af Kanckas) avbildade. S:ta Maria kyrka i Pojo. Stenen täckte från början graven i kyrkogolvet, men står nu upprest i vapenhuset vid ingången till kyrkan. Inskriften har blivit skadad vid någon av de ryska ockupationerna av Finland.