1 Joh 4:9 Så uppenbarades Guds kärlek hos oss: han sände sin ende son till världen för att vi skulle få liv genom honom. Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder. Mina kära, om Gud har älskat oss så, måste också vi älska varandra. Ingen har någonsin sett Gud. Men om vi älskar varandra är Gud alltid i oss, och hans kärlek har nått sin fullhet i oss. Joh 3:16 Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom. Först tänker jag berätta om rånet som våra föräldrar begick. Sedan om morden, som inträffade senare. Det här är inte mina ord bäst jag säger det direkt det är ett citat. Det är de två första meningarna i Richard Fords skönlitterära bok Kanada. Boken har blivit en storsäljare och det har skrivits många, många recensioner om den runt om i världen. Jag har läst en del och konstaterar att väldigt få recensenter kan låta bli citera just de ord jag citerade. En del gör det nästan urskuldande, det är ju så förutsägbart att ha med dem, men ändå kan de inte låta bli. Normalt sett är det ingen bra berättarmetod att redan från början avslöja historiens klimax, hur det kommer gå. Men Ford gör det. Med hjälp av språket, personbeskrivningarna, och det sätt på vilket han fångar tidsandan lyckas han ändå hålla läsarens intresse uppe genom boken, när han berättar sig fram till de händelser han redan avslöjat ska komma.
Kanada är egentligen en tragisk berättelse. Berättelsens jag, tonårspojken Dell, blir lämnad helt ensam då föräldrarna hamnar i fängelse på grund av det där bankrånet. Han lämnar USA och blir placerad i Kanada för att börja ett nytt liv, utlämnad till människor utan förmåga till empati. Ändå är historien berättad med distans, utan självömkan. Det är som att Dell inte förstår hur synd det är om honom. Eftersom vi läsare märker att han berättar ur en vuxen, pensionärs återblickande perspektiv, anar vi också någonstans att livet ändå bar vidare. Kanada påminner om hur nära vi människor egentligen är varandra: hur lite det kan vara som gör att någon hamnar i kriminalitet eller utanförskap, medan en annan lyckas i livet. Åsa Beckman, skriver i sin recension i DN: Det Dell verkar förstå är att man aldrig fullt ut kan styra vad som händer i ens liv det enda man kan påverka är ens förhållningsätt till det. Fords inledningsmeningar må vara välciterade. Men jag vågar ändå påstå att de står sig slätt i antal citat jämfört med orden ur Joh 3:16 jag läste. Och denna gång kunde inte heller jag mostå att citera dem, trots att det kan verka förutsägbart. Evangeliet sammanfattat i Joh 3:16 är ett slags spegelvänd berättarteknik till Fords. Det avslöjar redan från början: det kommer gå väl! Vad du än gör, vad som än händer: du är älskad. Från framtiden blickar någon tillbaka och säger: du blir inte fördömd. När du börjar en ny dag, när du tar dig an en ny uppgift är inte den första frågan: Kommer du lyckas? utan Du vet väl att du är älskad? Om vi kan ta in det vilket bara är möjligt att göra
stundtals - gör det skillnad i hur vi förhåller oss till livet Jag är älskad. Det går ett stråk av evighet i mitt liv. Det är stort. Detta vill vi leva i Om detta vill vi berätta. Detta önskar vi fler skulle ta till sig. Det ÄR stort. Ändå är det bara början av trons mysterium. Nöjer vi oss med det har vi missat mycket. För evangeliet är mer än bara feelgood för mig själv och dig själv och alla andra individer. Det står inte Så älskade Gud dig i Joh 3:16 Det står Så älskade Gud världen. Och i 1 Joh står det Gud har älskat oss i plural. Guds räddning är inte i första hand individuell. Kärleken gäller världen. Människor tillsammans. Människor i samklang med skapelsen. Jag vet inte om du också har böcker i din bokhylla där redan titeln är så bra att du fått behållning tillräckligt av att bara läsa den. Boken är värd att spara, trots att den samlar damm och trots att du ärligt talat aldrig läst den från pärm till pärm - för att den talar till dig varje gång blicken faller på bokryggen. Jag har en sådan. Den tyska teologen Dorothee Sölle skrev 1997 en bok som sedan dess stått i min bokhylla och talat till mig med sin titel. Den heter Mystik und Widerstand mystik och motstånd och har undertiteln Du stilles Geschrei - du tysta skrik. Sölle skriver om ett antal mystiker, om sammanhang och sätt att göra mystika upplevelser/möten med Gud. Hon vill demokratisera mystiken, som hon säger, visa att det inte bara är vissa utvalda, en slags from elit, som kan göra innerliga gudsupplevelser. Det finns många sätt att möta Gud och Sölle ger några av dem varsina kapitel: naturen, erotiken, lidandet, gemenskapen, glädjen
Och så skriver hon om: att mystik ÄR motstånd. Hon visar att det är en fördom att tro att mystik - innerlighet, meditation, bön, fromhet eller vilket ord som funkar för dig - skulle vara att fjärma sig världen. En mystik upplevelse av att vara nära Gud eller ett Jesusmöte kan man få ensam i bön likaväl som mitt i en folksamling där man tillsammans med andra demonstrerar mot en orättvisa. Ora et labora arbeta och bed har min i långa tider sagt i klostren. Det hänger ihop: Inre bön - och motstånd mot orättvisor, att människor eller skapelse exploateras. Och så skriver Sölle: Mystik möjliggör gemenskap. Hon /mystiken/ måste och vill ut ur privatiseringen av glädje, lycka, enhet med Gud. Gudskärlekens dans kan man inte dansa ensam. En av vår tids stora utmaningar enligt Sölle är sambandet mellan globalisering och individualisering. Där lämnar mina tankar hennes och går vidare i egen riktning. Jag tycker nämligen att ordet globalisering lite för ofta ges negativ laddning. Det kan förstås vara dåligt det beroende på vad man lägger in i ordet. Globalisering och individualism är en farlig kombination de leder till att vi utnyttjar, exploaterar medmänniskor, skapelsen, för egen vinnings skull. När de vi gör illa, den miljö vi förstör, ligger bortom vårt synfält är det lättare att vara självisk. Däremot är globala relationer och personlig gudstro en möjlighet. Globalisering i meningen att få relationer också långt borta ökar insikten om att vi hör ihop. Att få vara med i kyrkan, inte minst Equmeniakyrkan, är en gåva på många sätt. En stor och viktig del i denna gåva är att vi får relationer med människor nära och långt bort. Kyrkan är världsvid! Det har vi sagt många gånger den här konferensen men det är faktiskt ganska häftigt.
Gå ut i hela världen Redan från allra första början var kyrkan gränslös. Genom tiderna har vi, kyrkans folk, och om igen misslyckats med att ta in det. Velat sätta gränser vid etnicitet, ålder, sexuell läggning. Delat upp i vi och dom. Men redan från början har vi, kyrkans folk också omtumlats, förvandlats av det världsvidas välsignelse. Människor från olika bakgrund har mötts, delat varandras berättelser och erfarenheter. Burit varandras kamp och glädje. Kunnat be för varandra. Möjligheten till sådan välsignelse har snarast ökat, inte minst i våra lokala kyrkor. Få av oss behöver resa långt för att möta människor med annan bakgrund än den egna. Nu finns världen i större utsträckning än förr här hemma. Kanske kan det tyckas att det här är klyschor. Behöver vi predika om det i våra kyrkor, berätta det i våra vardagsliv? Har inte alla redan hört vår baklängesberättelse det där avslöjandet som hela evangeliet tar sin utgångspunkt i, det som förvandlar mig, dig och världen: Gud är kärlek Vi ska älska varandra. Jo, men också nu gäller det att låta sig utmanas av det. Det är ingen snabb sak att ta till sig det i det egna livet. Också jag verkar kunna överraskas hur många gånger som helst i livet av budskapet, överväldigas som om jag aldrig förr hade hört det förr av orden: Du är älskad oavsett om du lyckas. Inte heller är det någon quickfix att låta det bli verklighet i gemenskapen i mänskligheten och skapelsen. Alldeles nyligen har EU valet påmint om att främlingsfientlighet och misstänksamhet mot människors olikheter är en realitet. Nyligen har FNs klimatpanel försett oss med rapporter om effekterna av klimatförändringarna, om hur framför allt fattiga människor påverkas och inte minst utmanat oss
genom att visa att vi fortfarande kan påverka utvecklingen om vi är beredda till snabba sänkningar av utsläppen. Ännu en gång får vi ta till oss och utmanas av orden: Så älskade Gud världen Om Gud har älskat oss så måste också vi älska varandra Då återstår bara den lilla nätta frågan hur? Ett av många möjliga svar får illustreras av en avslutande berättelse. En bilfirma gav för ett vid det här laget rätt många år sedan ett erbjudande: vi kunde få provköra en bil med navigator. På den tiden var det något nytt och spännande: i bilen fanns en apparat som visar en karta, och till kartan talade en röst som sa hur och vart man ska köra. Vi nappade på erbjudandet att pröva. Försäljaren, en trevlig kille, åkte med och satt i baksätet. Navigatorn lotsade oss ut på motorvägen. När vi närmade oss Göteborg det var till den trevliga staden vi skulle - sa navigatorrösten: Om tvåhundra meter, sväng vänster. Då hördes en annan röst från baksätet Ja, nu sa den vänster, men ni vet de håller på och bygger om här, så ta först nästa korsning. En stund senare annonserade navigatorrösten: Kör rakt fram, håll sedan höger. Då hördes den där rösten från baksätet igen: Det är nog bättre ni ligger kvar i vänsterfilen, vägarna är inte riktigt klara här När försäljaren i baksätet lite senare sa något i stil med: Här kommer en rondell, den är inte med i satelitsystemet än, men ni kan köra rakt fram kände jag mig föranledd att fråga om försäljaren också skulle ingå om vi köpte den där bilen. Det kändes som att det behövdes ett komplement till navigatorn
Av denna lilla erfarenhet lär jag mig just nu två saker. 1. Om vi vill att budskapet om kärleken ska nå fler och djupare, påverka världen mer, måste vi lyssna till många röster. Vi måste vägledas av de kloka, urskilja de destruktiva. Men om vi vill förstå evangeliets tilltal i år tid också lyssna till de ängsliga och rädda, som frestas tro att tryggheten finns i att bygga fler murar. 2. Kyrkan är världsvid. Det är tack vare att vi kan höra mångas kompletterande röster om Gud som vi kan förstå Gud bättre.