Den mest kompletta förteckningen i bokform av platser för fåglar i Närke. Rolf Hagström har under sin yrkesverksamma tid arbetat på Örebro Läns Landsting som psykiatriker. Efter pensionering har möjligheterna att utöva sina hobbyer: fotografering, fågelskådande och naturupplevelser med betoning på ornitologi ökat. Då han, liksom många andra, saknat en mer komplett förteckning över lokaler för fågeloch naturmiljöer i Närke startade han detta bokprojekt för att eliminera den bristen. Resultat återfinns i föreliggande bok. Förutom beskrivning av drygt 20 lokaler med kartor, vägbeskrivningar, GPS-angivelser, miljö- och fågelbilder berättar han om ringmärkning, fågelföreningar och fågelutsättningar. Bildmaterialet visar både miljöerna fåglarna vistas i och fåglar i närbild. En bra vägvisare för naturintresserade till sevärda platser. Åke Lorin - Redaktör för Fåglar i Närke Mötet med det vilda har alltid utövat en fascination på människor, antingen mötet präglats av skräck eller förtjusning. När personer som inte delar intresset för fåglar frågat mig vad det är för speciellt med dessa, så förstår jag knappt frågan! Djur och natur - hur kan man inte vara intresserad av sådant? Rolf Hagström rolf hagström plats för fågel rolf hagström plats för fågel
N innehåll Förord 3 Sjömosjön & Orrkilen 156 Innehåll 9 Olles hage, Karlslund & Lindbacka 164 Inledning 10 Ringmärkning 176 Stödprojekt 188 Oset & Rynningeviken 12 Forskning 194 Boglundsängen 32 Fågeldoktorn 202 Markasjön & Domarkärret 42 Föreningsliv 206 Kvismaren 52 Tysslingen 68 Koordinater 208 Kilsbergen 80 Litteratur 208 Björka lertag 88 Webbadresser 209 Reningsverksdammarna i Kumla 96 Slutord 213 Kvarntorpshögen 102 E Vibysjön & Sankängarna Garphyttans Nationalpark 110 118 Äsön 126 Segersjö 134 Klåvudden & Harge dammar 140 Västkärr & Skagershultamossen 148 8 9
västkärr och skagershultamossen 146 147
förbisedda lokaler Det här är två helt olika lokaler - den ena är som framgår av namnet en mosse, en högmosse, den andra inte ett kärr, utan snarast en konstgjord sjö. Västkärr ligger invid östra kanten av Skagershultamossen (mossen heter så enligt terrängkartan, men i en del annat material står det Skagershultsmossen) och i detta område pågår torvbrytning. I en äldre del av denna torvbrytning har man fyllt den gamla täkten med vatten och så har sjön Västkärr uppstått. Återigen alltså en framgångsrik lokal skapad av människor. Skagershultamossen har naturen själv fått fram och den innehåller ett naturreservat och ett fågeltorn. Högmossen är ett Natura 2000-område. En viss kartläsningsförmåga skadar inte om man ska hitta tornet, och jag föreslår att man har någon med sig som känner området, om man skulle få för sig att knalla ut på mossen. Det känns lite ostadigt. Istället för att chansa rekommenderas Likvägen (den väg man transporterade de döda till Tångeråsa kyrka i gången tid). Det är alltså en medeltida körväg som går genom reservatets sydligaste del och kommer fram i närheten av Västkärr. En tidig morgon den 7:e maj 2011 (Fågelskådningens dag) bemannade tre personer tornet vid Västkärr i en fågeltornens kamp. Vi var rätt nöjda med drygt 50 inräknade arter på denna lokal, men kampen mellan Sverige och Finland vanns överlägset av våra östliga grannar. västkärr 148 149
fakta Områdesbeskrivning Västkärr är en vattenfylld torvtäkt sedan drygt 10 år tillbaka, och ses nu som en mindre sjö. I närområdet pågår fortfarande torvbrytning. I vattensamlingen finns landformationer som bildar öar. Stränderna kantas nu av vassruggar. Skagershultamossen är en av Mellansveriges största högmossar. Här finns små gölar, fuktiga mossar, svajande gungflyn, svarta dråg och glesa kantskogar. Vegetationen består av typiska myrväxter. vägbeskrivning Västkärr: Följ väg 204 till vägskäl mot Binninge strax väster om Kvistbro kyrka. Fortsätt mot Tångeråsa kyrka, följ skyltningen mot Västkärr. När man kommer fram till Västkärr finns en liten träskylt, Fågeltorn. Sista biten (ca 500 meter) är en mycket dålig väg. Pytteliten ( 3 bilar ) parkeringsficka i närheten av tornet. Det går också att åka till Tångeråsa kyrka söderifrån, via vägen mellan Vretstorp och Fjugesta. Skagershultamossen hittar man lättast genom att åka väg 204 mellan Fjugesta och Svartå. Strax öster om Mullhyttan tar man av söderut vid skylt Bålby. Efter drygt 6 km hittar man skyltning mot reservatet. Infart mot Likvägen ligger ca 2,5 km söder om denna skylt. Parkera vid slutet av vägen och gå 300 meter till tornet. observationsplatser Västkärr (fågeltornet): Mitt på sjöns östra del finns ett fågeltorn med fin utsikt över vattenytorna och småöarna. Har finns ett vindskydd och en iordningställd grillplats. Skagershultamossen (fågeltornet): Högt torn med milsvid utsikt över mossen. Även Likvägen kan anses som en egen observationsplats. karaktärsarter Västkärr: skrattmås, andfåglar, mindre strandpipare, enkelbeckasin, grönbena. Sångsvan häckar i sjön. Rovfåglar av olika slag har observerats inklusive bivråk och pilgrimsfalk. Man kan också se mycket av de fåglar som observeras på Skagershultamossen. Skagershultamossen: Ljungpipare, tofsvipa, grönbena, storspov, trana, orre, gök, fiskgjuse, ormvråk, lärkfalk. Gölarna utgör häckningsplats för smålom. Sångsvan häckar också på mossen. På hösten är mossen en övernattningsplats för tranorna från Västernärke. anmärkningsvärda fynd Västkärr: Svarthalsad dopping, svart stork, svarthakad buskskvätta, ängshök och mindre gulbena. koordinater Eftersom det kan vara lätt att villa bort sig på mossen rekommenderas kunnigt sällskap och dessa koordinater: Västkärr (Fågeltornet) (1) N59,109406, E14,760334 Skagershultamossen (Fågeltornet) (2) N59,107723, E14,708632 150 151
större hackspett smålom 152 153
ringmärkning 174 175
en liten ring 200 år f.kr. lär en Quintus Fabius Pictor ha använt en märkt svala för att sända information till en belägrad stad. Ett försök i Tyskland på 1700-talet gick ut på att försöka ta reda på hur det nu var med svalorna och deras övervintring. Linné förde vidare uppfattningen att de övervintrade på sjöbotten. Det visade sig att det färgade garnet, som man fäst runt benen på svalorna och som skulle blekna av vattnet, inte hade ändrat färg när fåglarna åter sågs på våren, och man fick då söka en annan förklaring till deras mystiska försvinnande - kanske ett varmare land, kanske Italien? Falkenerare märkte sina fåglar för att klargöra vem ägaren var. Mot slutet av 1800-talet startade en mera vetenskaplig och storskalig märkning av fåglar med numrerade och adresserade ringar. 1899 märkte dansken Hans Christian Cornelius Mortensen 165 starar och året därpå 410, och avsikten var att försöka få ett grepp om stararnas flyttning. Hans arbete hade framgång och metoden spreds. 176 177
1911 presenterades metoden vid ett föredrag om fåglarnas flyttning och mötet gav en konservator vid namn Gustav Kihlén i uppdrag att märka fjällvråksungar sommaren 1912. De 76 fjällvråkar som märktes denna sommar är de första fåglar som märkts i Sverige. Ringmärkningsverksamheten centrerades med tiden till Naturhistoriska Riksmuseet i Stockholm, där den samlade Ringmärkningscentralen togs i drift 1960. Man kan ju tycka att det är lite ofint att förse fåglarna med den extra barlast som ringarna innebär, men tidigt kom man fram till aluminium som ett lämpligt material för att tillverka lätta, avpassade och hållbara ringar. Med tiden blir det ganska många ringar som sprids i naturen, och kanske finns det anledning att fundera över miljöaspekter på detta? De allra minsta ringarna (en kungsfågel väger ca 5 g och till den används den minsta storleken som väger 0,03g) görs fortfarande av nästan ren aluminium, medan andra ringar som behöver vara hårdare görs av en speciell legering. Därutöver finns ett antal specialringar med olika stängningsmekanismer. De vanligaste ringarna försluts med särskilda tänger av olika typ och storlek. Ringarna innehåller ett nummer och en adress. När man hittar en ringmärkt fågel kan man skicka ringen till ringmärkningscentralen på Riksmuséet. Där finns protokoll över märkningarna och ringmärkningstillfället för den aktuella fågeln som därmed kan identifieras, samtidigt som återfyndsplatsen registreras. Och vad ska nu allt detta vara bra för? Jo, alltså, det var ju det här med fåglarnas flyttningar. Tusentals fåglar märks årligen, återfynden är en bråkdel av detta. Kan det verkligen vara möjligt att dra några slutsatser ur detta material? Uppenbarligen går det, genom att man år efter år fortsätter ringmärkandet, att samla ihop data som visar på mönster - åtminstone för en del arter. Andra ger mycket få återfynd och då blir det värre. För svensk del har man ändå lyckats få ihop så mycket information att det finns en Svensk Ringmärkningsatlas i 3 delar, och den är färsk. Den första delen kom visserligen 2001 men del 2 och 3 år 2008 (se litteraturlistan ). Ovanstående faktareferat har jag naturligtvis hämtat ur denna guldgruva för fågelflyttningsintresserade. Hur har vi det då med ringmärkandet i Närke? Jodå, ringmärkarna finns här också. Venan är en märkplats, Kvismare fågelstation en annan. Därutöver finns några projekt med b.la. märkning av havsörn, kungsfiskare, pungmes, trastsångare, ugglor, tornfalksungar mm. Pungmesen är väl den mest exotiska av dessa, en art som så sakteliga spridit sig norrut. Både år 2010 och 2011 var observationerna av pungmes ovanligt få, vilket naturligtvis föranleder funderingar. kungsfågel 178 179
Småfåglar fångas med mjuka nät, som vittjas med korta mellanrum - ingen fågel skall sitta längre än nödvändigt. Emellanåt spelas en liten trudelutt upp på en bandspelare, ja, alltså, inte svensktoppen då, utan fågelsång, för att locka fram en del blygare individer. vår och höst på märkplatserna, men det gäller att vara upp med tuppen! Det är gryningen som gäller, och den kommer tidigare och tidigare - åtminstone på våren. När fågeln plockats loss stoppas den i en slags tygpåse tillsammans med sina medfångar. Innan fågeln får sin ring artbestäms den och inspekteras. Iakttagelserna görs systematiskt och noteras i ett protokoll där observationens nummer skall stämma med numret på den ring som fågeln skall ha. Andra ungar märks i boet - t.ex. ugglor och dagrovfåglar. Trädklättring kan då bli ett inslag i ringmärkningen, men naturligtvis finns det gränser, som Leif Sandgren, en av ringmärkarna, tyckte häromåret när jag erbjöd ett ormvråksbo ganska högt uppe i en björk. En skylift kanske hade varit på sin plats. Den som vill se fåglar på närmare håll än vanligt kan ansluta grönfink 180 181
VEMS TUR ÄR DET ATT KLÄTTRA? Det blev inget av med märkningen av kattuggleungarna i trädhålet - dom hann ut innan det blev dags. En lördag i juni blev det istället läge för ringmärkning av tornfalkungar i södra länsdelen (bekant för många som Viiby), där det finns ett antal holkar uppsatta. Teamet bemannades av Leif Sandgren, Björn Ander, Billy Lindblom och Tage Carlsson. Björn och Billy är något yngre än Leif och Tage. Gissa vilka som fick ge sig upp på stegen? När jag anslöt hade man redan avverkat en holk, och det var läge för lite förmiddagsfika. Nästa plats var holken som man kunde ta bort baksidan på. Den hade jag besökt tidigare tillsammans med Tage och fotograferat ungarna inifrån. Vi räknade då till 6 ungar men kunde det möjligen vara 7? När vi kom fram såg vi att ungarna hade växt till sig ordentligt. Och när alla var utplockade var det faktiskt sju stycken. Det visade sig när dagens resultat sammanfattats att tornfalkarna tycks ha haft en väldigt bra säsong. Totalt ringmärktes 35 st (277 sedan 1995). I ett par av holkarna var ungarna för små och i en holk fanns det visserligen ungar, men redan så stora att de flög iväg från boet när vi kom. Tornfalkarnas revir är inte märkvärdigt stora. De besökta holkarna rymdes inom en relativt begränsad yta. Holkarna är inte heller särskilt avancerade. Uppenbarligen tackar fåglarna och tar emot den erbjudna bostaden ändå. Under förutsättning att man väljer en lämplig biotop, och då passar jordbrukslandskapet väldigt bra. Basfödan är gnagare, och tornfalken finner sina byten genom att uppmärksamma fluorescens från gnagarnas avföring (Staffan Ulfstrand, Fågelliv). Poängen med ringmärkningen är ju som bekant att man vill lära sig mera om fåglars beteenden, och kanske framförallt om deras flyttvanor. Återfynden kan även ge en uppfattning om fåglars ålder. Tornfalken finns i stora delar av världen. Flyttmönstret vad beträffar de svenska fåglarna karaktäriseras av rörelser på bred front och med flertal olika mål. De flesta vinterfynden är från sydvästra Sverige, Danmark och Nordtyskland, men en del drar ända ned till Afrika. Troligen stannar de flesta svenska individer norr om Sahara, men den längsta kända förflyttningen är 6440 km och det sydligaste kända målet är Sierra Leone, så uppenbarligen passerar en del av våra tornfalkar Sahara för att övervintra i tropiska Västafrika (Svensk ringmärkningsatlas, vol 1, sid 171-177). Visst vore det spännande att få veta hur det går för de ungar som ringmärktes i södra Närke en sommardag 2010! tornfalk 182 183
MÄRKPLATS VENAN Jag fick följa med Leif Sandgren och Lennart Eriksson när de vittjade näten vid ett par tillfällen i början av oktober 2010. Vädret var tämligen grått, småblåsigt och temperaturen krävde värmande kläder. En del fåglar lär sig inte... visserligen är det trevligt med återfynd, men då ska det vara lite mera tid mellan fynden än timmar och dagar! Stjärtmesar, talgoxar och blåmesar satte sig fast i näten trots att de redan var ringförsedda. Dessa släpptes naturligtvis omgående. Omärkta fåglar lösgjordes varsamt från näten och placerades i transportpåsarna, och så snabbt upp till stugan för vägning, mätning och märkning - allt noga journalfört. Och sedan ut genom fönstret. För det ovana ögat kan det se lite obehagligt ut med fåglar intrasslade i nätmaskorna, men näten är specialgjorda för att inte skada fåglarna och märkarna är mycket varsamma när de plockar loss fåglarna. Så fort man är färdig med en insamlad omgång går man en runda igen, för att fåglarna som fångas inte skall sitta fast i näten längre än absolut nödvändigt. Ringmärkningen vid Venan/Rynningeviken 2010 blev inte som den brukar. Den förväntade flyttruschen uteblev, och man fick färre fåglar i näten än förväntat. Lennart och Leif spekulerade i förändrade flyttvanor som förklaring till detta. Ett annat alternativ var att häckningarna för många arter misslyckats, men av olika skäl bedömdes detta vara mindre troligt. Ändå passerades en ny milstolpe - 40 000 (en kungsfågel fick den äran) märkta fåglar sedan starten. Lite mera siffror: Totalsumman för året blev 1694 individer av 57 arter. 20 återfynd (kontroller) av fåglar märkta vid Venan har rapporterats till Ringmärkningscentralen, och några av dessa fåglar kom utrikes ifrån, med Portugal som längst bort liggande ringmärkningsplats. lennart eriksson, ringmärkare 184 185