Provet i historia 21.3.2012 några svarsförslag Det finns inga patentsvar på hur man borde svara på studentexamensfrågorna i historia, men här är några saker som man kunde ha tagit upp. Det är oftast inte så farligt om något saknas, eftersom essän bedöms som en helhet av sensorerna. (De här svarsförslagen har ingen koppling till studentexamensnämnden eller HYOL): 1. Hur styrdes antikens Rom, och vilka samhällsgrupper fanns det i det romerska riket? Ursprungligen styrdes Rom av en etruskisk kungadynasti, men år 509 före vår tideräkning kördes de sista etruskiska kungarna ut. Rom blev en republik med folkvalda ledare i nästan 500 år, men det var en liten klass av patricier som styrde i republiken. Överklassfamiljerna eller patricierna hade största makten och ägde jorden. Småbönder, hantverkare och annat enkelt folk kallades för plebejer och hade inte så stor makt i beslutsfattandet. Slavarna var en klass för sig och hade de minst attraktiva jobben i gruvor och jordbruk. I princip hade romerska folket (populus romanus) högsta makten i republiken, men i praktiken gled makten i republiken till patriciernas senat. Senaten var ursprungligen ett rådgivande organ av 300 patricier men blev Roms verkliga regering. Senatorerna valdes av folket för ett år åt gången. Högsta makten innehades av två årligen valda konsuler. Konsulerna var patricier och övervakade de övriga senatorerna och fungerade som överbefälhavare i krig. Så småningom gav patricierna eftergifter åt plebejerna. Plebejerna fick välja förtroendemän eller folktribuner som granskade senatens beslut och hade veto-rätt (rätt att förbjuda) mot senatsbeslut. Även konsulsämbetet öppnades senare för plebejer och slutligen år 342 före vår tideräkning bestämdes det att ena konsuln skulle vara plebej. Det fanns alltså en klasskillnad mellan jordägande patricierna och vanliga folket av plebejer. I flera hundra år pågick en politisk kamp mellan dessa samhällsklasser, men under slutet av republikens tid fick plebejerna allt mer inflytande i senaten och formellt upphävde man också förbud som förbjöd t.ex. äktenskap mellan patricier och plebejer. Vid kriser och krig kunde man ge makten för sex månader åt en konsul som då kallades för dictator. Under sista århundradena av republiken kunde maktlystna härskare utnämna sig till diktatorer på livstid, så som Sulla och Caesar.
När Rom expanderade och blev en stormakt fick arméerna allt större betydelse. Tidigare hade arméerna utgjorts av värnpliktiga soldater, men senare uppstod arméer av yrkessoldater. T.ex. Julius Caesar lyckades erövra hela Gallien, vilket gjorde honom populär bland soldaterna. Med lojala legioner kunde han hota senaten och republiken. Efter Caesar och några inbördeskrig var republikens tid slut och Rom blev ett imperium med en enväldig kejsare (från Caesar: Kaiser, Tsar, Keisari) från och med kejsar Augustus. Senaten blev ett rådgivande organ som inte hade någon verklig makt. 2. Staden Wigan i England a) Fabrikernas pipor berättar att det är en industristad. Mest kvinnor i bilden, en man med cylinderhatt syns i bilden. Klädseln tyder på att han är borgare och kanske en chef på fabriken. Bilden heter Dinner Hour, vilket kanske tyder på att kvinnorna är på lunchrast och jobbar på fabriken. b) Efter franska revolutionen fick kvinnor inte politiska rättigheter trots slagorden frihet och jämlikhet. Franska revolutionen gjorde kvinnan aningen friare i äktenskapet, men då Napoleon kom till makten och utfärdade lagsamlingen Code civil slogs det fast att mannen var kvinnans förmyndare. När industrialiseringen och urbaniseringen slog igenom kom kvinnor ofta från landsbygden till städerna där de sökte jobb i fabrikerna. På landsbygden arbetade även kvinnorna och det gjorde man också i staden. Man anställde gärna kvinnor och barn i fabrikerna, eftersom man kunde betala mindre lön åt dem. I borgarhemmen stannade kvinnorna oftast i hemmen och skötte om hushållet. Om mannens lön räckte till i arbetarklasshemmen kunde arbetarklassfrun också stanna hemma. I de borgerliga hemmen ansåg man det som kvinnans uppgift att skapa ett trivsamt hem som skulle hålla mannen borta från stadens liv och krogarna. Under 1800-talet började en del kvinnor främst ur den socioekonomiska över- och medelklassen - utbilda sig i högskolor och skaffa jobb som läkare och jurister. Man började också kräva rösträtt för kvinnor. I England uppstod suffragettrörelsen som krävde kvinnlig rösträtt. Nya Zeeland gav kvinnlig rösträtt år 1893, Finland 1907 och Sverige 1921. Under första världskriget var det en stor andel kvinnor som jobbade inom olika yrken i samhället på grund av att männen skickades till fronten. Krigsindustrin krävde arbetskraft och i och med att kvinnor deltog i stor skala i arbetslivet förändrades deras roll också i ekonomin och politiken efter första världskriget.
I t.ex. Sovjetunionen uppmuntrade man att kvinnor skulle ha jobb och samma rättigheter som männen. I Frankrike och Italien fick kvinnor rösträtt efter andra världskriget. Det var först under 1900-talet som kvinnorna började få liknande rättigheter som männen i samhället. 3. frihet, jämlikhet, broderskap Ståndssamhället avskaffades och ett medborgarsamhälle började utformas Med Napoleonkrigen spreds dessa tankar till olika delar av Europa En humanare lagstiftning och större friheter och jämlikhet, å andra sidan allmän värnplikt Efter Napoleonkrigen försökte man återinföra ståndssamhället i stora delar av Europa, men det gick inte längre att upprätthålla det gamla samhällssystemet Medelklassen (borgarna) fick större makt på bekostnad av adeln och prästerskapet vars status försvann då börden inte längre hade så stor skillnad Å andra sidan fick kvinnor inte rösträtt förrän 1900-talet I Europa, så friheten och jämlikheten var under slutet av 1700- och början av 1800-talet begränsad till en liten del av borgerskapet i vissa länder Upplysningstankarna spreds också med franska revolutionen, vilket påverkade vetenskapernas framsteg och inom konsten var nyklassicismen på gång, men romantiken började också komma fram under slutet av 1700- och början av 1800-talet som mottanke till upplysningens rationalism 4. Kriserna i Berlin och Kuba 1958-1961 ur de olika parternas synvinkel: Kuba: Castro och hans gerillatrupper tar makten och den konservativa diktatorn Batista blir avsatt USA har stött Batista men accepterar inte en kommunistisk stat vid sin bakgård Grisbukten: USA försöker landsätta exilkubaner och amerikanska trupper på Kuba men dessa misslyckas med operationen Sovjetunionen och Catros Kuba börjar samarbeta och Sovjetunionen skickar skepp med missiler till Kuba USA upptäcker dessa missiltransporter och kräver att Sovjetunionen backar ut Efter missilkrisen går Sovjetunionen med på att inte installera missiler på Kuba Kuba var först en seger för socialisterna (Castros regim och Sovjetunionen) och en förlust för USA, men efter missilkrisen lyckades USA tvinga Sovjetunionen att inte installera missiler på ön, vilket
blev en seger för USA och ett bakslag för Kuba och Sovjetunionen. Ett kärnvapenkrig kunde ha utlösts i värsta fall. I stället hittade man en kompromiss. I Berlin tillspetsades situationen under början av 1960-talet. Många östbor flydde till västsidan och DDR hade försett gränsen med övervakning och taggtrådar. Trots dessa ansträngningar fortsatte människor att fly till väst. I augusti 1961 började man under en natt bygga en mur runt hela Västberlin. Allierade trupper hade tidigare haft rätt att röra sig i hela Berlin men nu började DDR och Sovjetunionen sätta käppar i hjulen för de västallierade trupperna som ville besöka östsidan. Under hösten utspelade sig en krissituation mellan sovjetiska och amerikanska stridsvagnar som pekade mot varandra vid Brandenburg-porten. Inget krig uppstod, men muren byggdes runt Västberlin. USA:s och de västallierades zon var populärare att bo i, men Sovjetunionen och DDR lyckades med att för gott stänga gränsen till Västberlin med en mur som omringade västzonen. Trafiken blev nu mer begränsad, fastän några människor lyckades fly över och under muren. Förenklat kan man säga att i den kubanska missilkrisen fick USA sin vilja igenom att Sovjetunionen inte skulle installera missiler i sin bakgård, förutsatt att USA tog bort sina missiler som låg i Sovjetunionens närhet (bl.a. i Turkiet). I Berlin fick Sovjetunionen i DDR sin vilja igenom att stänga gränsen till Västberlin och att östborna skulle fly över till västsidan och att västallierade soldater skulle kunna röra sig till östsidan. 5. a) Burckhardt menade att individens roll betonades under renässansen. Agnes Heller har en mera konstruktiv bild där individen hade en roll i renässanskulturen, men som en del av det kollektiva. Heller betonar också det kollektiva samhällets roll (kanske ur en socialistisk synvinkel: Ungern 1967) och tar upp Engels idéer med renässansen som en revolution (från feodalism till kapitalism enligt marxismen). Svenska historikern Nordberg förkastar idén om renässansen som en epok då individen gjorde sig gällande. Han menar att individen var fortfarande bunden till det samfund där han (inte hon enligt Nordberg) levde i Florens, Siena och Venedig. Burckhardt anses ha introducerat begreppet renässans (från italienskans rinascimento pånyttfödelse) då han menade att den antika kulturen återupptäcktes efter medeltiden och då människan i humanismens anda började se individen och dess möjligheter. Ungerska samhällsvetaren Heller skrev sitt verk 1967 och har referat till Engels och innehållsmässigt kan man se en marxistisk
eller socialistisk syn på renässansen i Hellers uppfattning. Nordberg är kritisk mot framförallt den syn som Burckhardt hade om individualismen under renässansen och är därför kritisk eller revisionistisk i sina tankar. b) Återverkningar av renässansen i Europa under början av nya tiden: individen fick en större roll konstnärerna signerade sina verk med eget namn (individualism) konsterna utvecklades delvis enligt antika förebilder perspektiv i målarkonsten folkspråken började också få större spridning i framförallt skönlitteraturen (t.ex. Dante Alighieri och italienskan) på det politiska planet utvecklades stadsstater (framförallt i Italien) där bankerna och penningekonomin (familjen Medici i Florens) fick stor betydelse i jämförelse med medeltidens naturahushållning religionen hade fortfarande en viktig roll i samhället (Vatikanen som arbetsgivare för renässanskonstnärerna) men man återupptäckte framförallt de grekiska författarna och konstnärerna från antiken, även de latinska skrifterna från antiken spelade en viktig roll man började också fundera på alternativa världsbilder i motsats till den katolska synen på världen (var jorden platt eller rund?), men den vetenskapliga revolutionen tog en tid att gro, men under slutet av 1400-talet och början av 1500-talet gjordes upptäcktsresor som bevisade att jorden var rund och att det fanns andra världsdelar och kulturer som man inte vetat om, vilket också påverkade renässansen i Europa 7. Under senare hälften av 1700-talet inträffade det som man brukar kalla nyttans tidevarv. Framförallt den ekonomiska nyttan fick en stor uppmärksamhet, vilket också märks i rubrikerna från Åbo akademi. Nyttotänkandet var anknutet till upplysningstänkandet under 1700-talet och också delvis till den merkantilistiska ekonomin. Enligt merkantilismen försökte man maximera exporten och minimera importen samt sträva efter att det egna landet skulle vara så självförsörjande som möjligt. Därför försökte man också inom det egna landets gränser utveckla och effektivisera jordbruket vilket också märks i rubrikerna om svartvinbärsbuskar och om storskiftets nytta.
I Frankrike uppstod också en filosofisk inriktning av fysiokrater som menade att jordbruket var grunden till ett lands välfärd. I Sverige och Finland började man också under 1700-talet fundera mycket kring jordbruksfrågor. (Exempelvis fanns det en teori i Sverige att Storbritannien var ett rikt land p.g.a. fårskötseln.) 8. Kolonialväldet upphörde efter andra världskriget. Efter första världskriget hade Frankrike och Storbritannien vid sidan av andra länder fortsatt att ha sina kolonier, fastän vissa länder (som t.ex. Indien) hade uttryckt intresse av att bli självständiga. Efter andra världskrigets katastrof och ekonomiska nedgång var både Frankrike och Storbritannien försvagade och t.ex. i fallet Indien blev Storbritannien mer eller mindre tvunget att acceptera att den största av dess kolonier blev ett självständigt land efter andra världskriget. I fallet Indien spelade Mahatma Gandhi och hans passiva motstånd mot brittiska kolonialstyret en viktig roll. I många fall kunde kolonierna bli självständiga på fredliga vägar. Indien delades trots allt fort i Pakistan och Indien efter oroligheter och politiska konflikter mellan hinduer och muslimer. I andra delar av världen blev mindre länder också självständiga från sina europeiska kolonialmakter. Ibland fördes krig och Frankrike försökte föra krig i Indokina och Algeriet för en tid. Storbritannien och Frankrike gav trots allt bort sina kolonier framförallt under 1960-talet. Portugal var bland de sista att hålla fast vid sina kolonier ända fram till 1970-talet, men efter en statsomvälvning i Lissabon avslutades kolonialkrigen och de portugisiska kolonierna blev också självständiga. De gamla kolonialmakterna har hållit vissa små länder och öar som sina fortsättningsvis, men alla större länder har blivit självständiga efter andra världskriget. I vissa har det gått bättre och i andra sämre. Framförallt i Afrika hade man skapat kolonialgränserna utan att beakta hur olika etniska grupper fanns på kartan, vilket ledde till flera inbördeskrig och konflikter i Afrika då länderna blev självständiga. Kalla kriget spelade också en roll då många nya självständiga stater råkade ut för krig efter andra världskriget. Europeiska storbolag har fortfarande starka fotfästen i de forna kolonierna, så de ekonomiska vinsterna flyter också delvis fortfarande till Västvärlden i stället för att gynna befolkningen i tredje världen. Detta kalla nykolonialism alltså att de formella kolonierna har försvunnit men att västerländska bolag vinner ekonomiskt på de forna koloniernas råvaror och arbetskraft, medan de forna koloniernas befolkning förblir fattigt och förtjänar med låga löner västvärldens marknader. 10+.
a) Geografiska krigsmål: Östkarelen, det vill säga Viena (Vita havs Karelen i norr och öst) och Aunus (sydöstra Karelen ungefär mellan Ladoga och Onega) Målsättningar: att befria de finsk-ugrisktalande östkarelarna i Sovjetunionen och ansluta dem med Finland. Att ta tillbaka de förlorade områdena från Moskvafreden år 1940 och att förskjuta gränsen så att de finsk-ugrisktalande folken i Sovjetunionen ansluts till Finland. Det nämns också att man strävar efter ett Storfinland i samröre med tyska arméerna och att Finland deltar i en nyfördelning av Europa. Motiveringar: Mannerheim menar att han lovade när Finland blev självständigt att han inte skulle sätta svärdet i skidan innan folken i Viena och Aunus var befriade. Han ansåg sig i sitt tal hålla detta löfte år 1941. Ajan suunta menar att Finland kämpar tillsammans med Tyskland mot bolsjevismen och att områdena i Östkarelen hör till Finland och att gränsen klyver det finska folket itu. Därför skulle gränsen enligt Ajan Suunta flyttas. b) De vanliga soldaterna i dokumentet var inte så heta på gröten att gå över den gamla gränsen. Enligt brevet var åtminstone en del av soldaterna från en gränssocken och det sades att dessa hade förlorat mera i kriget än de flesta andra medelfinländarna. Antagligen hade soldaterna upplevt evakuering och förödelse i samband med vinterkriget. Det nämns att männen är beredda att försvara sitt fosterland men att de inte vill gå över den gamla gränsen. Antagligen upplevde de att det inte var värt att riskera liv i främsta linjen för att erövra sovjetiskt territorium som inte tidigare tillhört Finland. De vanliga soldaterna som låg bakom brevet hade alltså inga intressen att förskjuta gränsen längre österut än till den gamla gränsen som existerade före vinterkriget. c) Ekonomiska läget var svårt efter vinterkriget: evakuerade karelare skulle bosättas och den världspolitiska situationen gjorde det svårt för den finska ekonomin. Tyskland hade ockuperat Norge och Danmark och de baltiska staterna hade anslutits till Sovjetunionen år 1940. Finland var omringat av stormakterna. På grund av Sovjetunionens krav och fredsvillkor kunde Finland inte skapa ett statsförbund med Sverige och ryska soldater fick åka med tåg genom Finland till militärbasen i Hangö. Befästningsanläggningar måste också rivas ner på grund av ryska krav. Tyskland beslöt sommaren år 1940 att förbereda ett anfall mot Ryssland. Snart inledde Finland ett samarbete med Tyskland. Tyska permittenter från Nordnorge fick åka igenom Finland. Tyskland
sålde också vapen till Finland. Handelsavtal slöts länderna emellan, Finland sålde träprodukter och metaller och fick bland annat livsmedel och stenkol som importvaror. Avtalen med Tyskland åren 1940-1941 ansågs som en säkerhetsgaranti mot Sovjetunionen, men samtidigt bands Finland till Tysklands intressesfär. När Tyskland anföll Sovjetunionen sommaren 1941 meddelade Hitler i ett radiouttalande att Finland stred med Tyskland. Tyska trupper fanns i Finland. Den finska regeringen väntade vad som skulle hända, men efter att ryska bombplan anfallit finska städer beslöt den finska riksdagen att krigstillstånd rådde mellan Finland och Sovjetunionen. Vetamix 2013.