UTSKOTTET FÖR UTRIKESFRÅGOR, MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER, GEMENSAM SÄKERHET OCH FÖRSVARSPOLITIK

EUROPAPARLAMENTET UTSKOTTET FÖR UTRIKESFRÅGOR, MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER, GEMENSAM SÄKERHET OCH FÖRARSPOLITIK Meddelande till ledamöterna nr 11/2002 Angående: SACHAROVPRISET för tankefrihet 2002 Härmed bifogas en förteckning över de sex kandidaterna till Sacharovpriset för tankefrihet 2002 samt de motiveringar som inkommit till sekretariatet. Kandidaterna har i enlighet med reglerna för Sacharovpriset (PE 305.309/Pres.) nominerats av minst 25 ledamöter av Europaparlamentet. GENERALDIREKTORATET FÖR UTSKOTT, KOMMITTÉER OCH PARLAMENTARISKA DELEGATIONER 16 september 2002 AS/ls // CH/akö CM\471640.doc PE 320.195

Sihem Ben Sedrine och professor Saad Eddin Ibrahim (nominerade av Emma Bonino, Pasqualina Napoletano, Harlem Désir, Olivier Dupuis, Hélène Flautre och Roseline Vachetta) Befälhavare Ahmad Shah Massoud (nominerad av Cristiana Muscardini) Grigory Pasko (nominerad av Matti Wuori, Daniel Marc Cohn-Bendit, Monica Frassoni och Bart Staes) Oswaldo Jose Payá Sardiñas (nominerad av Concepció Ferrer och Arie M. Oostlander) Tunisien/Egypten Människorättsaktivister Afghanistan Freds- och frihetskämpe Ryssland Undersökande journalist Kuba Förkämpe för fredlig demokratisering (nominerad av Graham R. Watson och Cecilia Malmström) Kailash Satyarthi (nominerad av Luigi Vinci, Francis Wurtz, Luisa Morgantini m.fl.) Morgan Tsvangirai (nominerad av Geoffrey Van Orden) Indien Ledare för världsmarschen mot barnarbete Zimbabwe Oppositionsledare i Zimbabwe (nominerad av Enrique Barón, Jannis Sakellariou och Glenys Kinnock) Måndagen den 30 september 2002 skall kandidaterna presenteras i utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik. Tisdagen den 1 oktober 2002 skall utskottet rösta fram tre kandidater som skall föreslås för talmanskonferensen. Bland dessa kandidater skall talmanskonferensen sedan utse vinnaren av Sacharovpriset 2002. PE 320.195 2/11 CM\471640.doc

Sihem Ben Sedrine och Saad Eddin Ibrahim (nominerade av Emma Bonino, Pasqualina Napoletano, Harlem Désir, Olivier Dupuis, Hélène Flautre och Roseline Vachetta) Sihem Ben Sedrine Sihem Bensedrine är journalist, förläggare och f.d. vice ordförande för Tunisiska människorättsorganisationen (LTDH). Hon är även talesman för Nationella frihetsrådet i Tunisien (CNLT) som inte erkänns av myndigheterna. Hon driver dessutom bokförlaget Aloès, ger ut nättidningen Kalima (som är förbjuden i Tunisien) och är generalsekreterare för övervakningscentrumet OLPEC (Observatoire pour la défense de la liberté de la presse, de l'édition et de la création) som är anslutet till det internationella nätverket Reportrar utan gränser. Sihem Bensedrine är en outtröttlig frihets- och människorättsaktivist och har under många år trakasserats av den tunisiska polisen. Under våren 2001 tog hon på TV-kanalen Al Mustaquillah upp problemet med tortyr och korruption i Tunisien. Detta ledde till att myndigheterna arresterade henne för ärekränkning. Efter att ha hållits fängslad i 47 dagar släpptes hon ut mot borgen. Fastän hon dömts till ett flerårigt fängelsestraff återupptog hon efter frisläppandet sin kamp för demokrati och rättssäkerhet i Tunisien, och lade särskilt stor vikt vid att belysa orättvisorna i rätts- och fängelsesystemen. Professor Saad Eddin Ibrahim Professor Saad Eddin Ibrahim är en av de ledande förkämparna för demokratiska reformer i Egypten och dessutom en välkänd sociologiprofessor. År 1988 grundade han Ibn Khaldun-centrumet för utvecklingsstudier (ICDS), och har ända sedan dess lett detta Kairo-baserade institut som arbetar med forskning och samhällsengagemang. Enligt Middle East Times är Ibn Khaldun-centrumet ett horn i sidan till den egyptiska regimen. När hotet från de fundamentalistiska muslimerna minskade i mitten av 90-talet valde hans organisation att avvända uppmärksamheten från det våld som begåtts av muslimska extremister. I gengäld ägnade den större uppmärksamhet åt regeringens bristande reformvilja. Som generalsekreterare för den egyptiska oberoende valövervakningskommittén övervakade Ibrahim flera rösträkningar och konstaterade bland annat att regeringen gjorde sig skyldig till flera fall av lagbrott och valfusk i samband med parlamentsvalet 1995. Under sommaren 2000 arresterades han tillsammans med 27 av sina kolleger och åtalades av en statlig säkerhetsdomstol. Följande åtalspunkter riktades mot honom: konspiration för att korrumpera offentliga tjänstemän och hindra dem från att utföra sina arbetsuppgifter, avsiktlig spridning av falsk information för att svärta ner Egyptens rykte utomlands och bedrägeri mot Europeiska unionen, en anklagelse som enligt kommissionsledamot Patten var helt grundlös. Alla de som åtalades befanns skyldiga. När kassationsdomstolen upphävde denna dom den 6 februari 2002 hölls en ny rättegång som kännetecknades av många oegentligheter. Rättegången avslutades med att 63-årige Ibrahim dömdes till sju års straffarbete, en dom som var ett fruktansvärt slag mot den egyptiska människorättsrörelsen. CM\471640.doc 3/11 PE 320.195

Befälhavare Ahmad Shah Massoud (nominerad av Cristiana Muscardini) Den nationella alliansens delegation i UEN-gruppen i Europaparlamentet har, genom Cristiana Muscardini, vädjat om stöd till befälhavare Ahmad Shah Massouds (1953-2001) kandidatur till Sacharovpriset. Muscardini beskrev Massoud som under trettio år stod emot den sovjetiska invasionen, talibanerna och Osama bin Ladins legioner som en verklig fredens man eftersom han hade frihet och demokrati som sina livsmål. Han kämpade för att uppnå frihet inte enbart för sitt eget folk utan för alla folk som hotas av terrorism och fanatism. Massoud har genom sina uppoffringar kastat ljus över värderingar som tycks vara helt bortglömda bland många av dagens ungdomar. På hans grav kan man läsa följande: Han stred för friheten och mot varje form av fanatism: inget liv finns utan frihet. Här vilar en man som var som en ängel: följ honom sakta, hans namn är Massoud Massouds kandidatur till Sacharovpriset inlämnas inte av en politisk grupp, utan på personligt initiativ av olika ledamöter. Samtliga ledamöter har informerats om förslaget. PE 320.195 4/11 CM\471640.doc

Grigory Pasko (nominerad av Matti Wuori, Daniel Marc Cohn-Bendit, Monica Frassoni och Bart Staes) Grigory Pasko arbetade som undersökande journalist på den ryska Stillahavsflottans tidning, Boyevaya Vakhta. Hans artiklar handlade framför allt om kärnsäkerhetsfrågor inom Stillahavsflottan. Den 20 november 1997 arresterades han av den ryska säkerhetspolisen (FSB) anklagad för landsförräderi och spioneri. Han misstänktes bland annat för att ha begått dessa brott när han arbetade med japanska journalister och när han publicerade en mängd kritiska artiklar om miljösituationen i det ryska fjärran östern. Pasko tillbringade 20 månader i häktet under bedrövliga omständigheter innan Stillahavsflottans domstol i Vladivostok den 20 juli 1999 frikände Pasko från anklagelserna om landsförräderi. Han dömdes dock till tre års fängelse för missbruk av ställning (ett brott som han aldrig åtalats för) och frisläpptes genom allmän amnesti. Efter att båda sidor hade överklagat domen upphävde ryska högsta domstolens militärkollegium domen i november 2000 och återsände ärendet till Stillahavsflottans domstol för en ny rättegång. Den nya rättegången inleddes den 11 juli och avslutades den 25 december 2001 med att Pasko anklagades för landsförräderi. Han dömdes av militärdomstolen till fyra års straffarbete och togs i fängsligt förvar. Även i detta fall överklagade båda sidorna domen. Det fyraåriga straffet bekräftades dock av ryska högsta domstolens militärkollegium den 25 juni 2002 och Pasko avtjänar för närvarande detta straff. Den 10 september förflyttades Pasko från ett häkte till ett arbetsläger nordväst om Vladivostok. Han fick besked om att han skulle tillbringa tre veckor i en isoleringscell. Flytten till arbetslägret kommer att göra det svårare för Pasko att samtala med sin fru och sina advokater. Journalisten och miljökämpen Grigory Paskos fall har rönt stor internationell uppmärksamhet och domen har starkt kritiserats både i Ryssland och i övriga världen. Europaparlamentet har antagit flera resolutioner där kritik riktats mot fallet Pasko. Amnesty International adopterade i januari 2002 Pasko som samvetsfånge och sade att hans straff tycks vara en hämnd för hans artiklar som avslöjar den ryska flottans miljöskadliga verksamhet, till exempel vanan att dumpa kärnavfall. Pasko är den tredje samvetsfånge som Amnesty International adopterat i Ryssland. De två tidigare är Andrej Sacharov och Alexander Nikitin. Domen mot Pasko understryker problemen med kärnsäkerheten men väcker framför allt frågor som rör utvecklingen av yttrandefriheten och rättssäkerheten i Ryssland. Enligt miljöorganisationen Bellona saknar domen mot Pasko såväl saklig som rättslig grund. Enligt Bellona bör beviset mot Pasko ogiltigförklaras eftersom det inhämtades i strid med straffprocesslagen. Amnesty International och Internationella Helsingforsfederationen har även betvivlat att Pasko fick en rättvis rättegång och att domstolen var opartisk. Det faktum att Pasko ställdes inför en militärdomstol där höga officerare (som även är domarens överordnade) vittnade mot honom gör det högst berättigat att uttrycka dessa tvivel. Eftersom förhandlingarna har dragits i långbänk är det också troligt att det skett en kränkning av Paskos rätt att få ärendet löst inom en rimlig tidsperiod. På senare år har det ryska rättsväsendet ägnat ökad uppmärksamhet åt principerna i den ryska författningen och Europakonventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna. Bekräftelsen av den fällande domen mot Pasko måste dock betraktas som ett bakslag i denna utveckling. CM\471640.doc 5/11 PE 320.195

Oswaldo Jose Payá Sardiñas (nominerad av Concepció Ferrer och Arie M. Oostlander) Oswaldo Payá Sardiñas föddes den 29 februari 1952. Han är den femte av sju bröder och är gift med Ofelia Acevedo. De har tre barn som nu är 14, 13 och 10 år gamla. När han själv gick i skolan hade Oswaldo Payá en öppet kritisk inställning till regimen, vilket ledde till att hans frihet inskränktes. Vid 17 års ålder (maj 1969) dömdes han till straffarbete och skickades till Isla Pinos för att avtjäna sitt straff. Han blev kvar där till 1972. År 1972 skrev han in sig vid Havannas universitet, där han snart stämplades som en dissident och relegerades. Han fortsatte dock att studera vid en undervisningsanstalt som gav kvällskurser. Han hade svårt att hitta ett jobb eftersom han vägrat att gå med i det kubanska kommunistpartiet (PCC). Han tvingades sedermera att lämna sitt jobb som lärare på universitetsförberedande kurser då han inte följde kommunistpartiets anvisningar. Sedan dess är han ständigt bevakad av de statliga säkerhetsstyrkorna. Under 80-talet började han att arbeta för ministeriet för folkhälsa som specialist på elektromedicinsk sjukhusutrustning. Detta yrke utövar han fortfarande. År 1988 grundade Oswaldo Payá Movimiento Cristiano Liberación (MCL, Kristna befrielserörelsen), en fredlig icke-konfessionell oppositionsrörelse som ihärdigt krävt genomgripande politiska och ekonomiska förändringar för att göra det möjligt att upprätta en demokrati i det kubanska samhället. År 1990 begärde han en nationell dialog och inledde en namninsamling för att omvandla denna begäran till ett lagförslag i enlighet med artikel 86 i den kubanska författningen. Den 11 juni 1991 attackerade en folkhop, organiserad av regeringen, hans hem och satte stopp för namninsamlingen. Han tvingades nu att flytta in hos sina svärföräldrar. År 1992 utarbetade han ett övergångsprogram som innehåller en beskrivning av en fredlig väg för att omvandla det kubanska samhället. År 1993 börjar han återigen att samla in namnunderskrifter för att få till stånd en folkomröstning om övergångsprogrammet. År 1995 deltog Oswaldo som en av de fem organisatörerna av det kubanska rådet. År 1997 insamlade han, tillsammans med tio andra medlemmar i MCL, hundratals namnunderskrifter till stöd för sin kandidatur som företrädare i det nationella församlingen. Denna kandidatur godkändes dock inte av valberedningen. Mellan 1996 och 1997 utarbetade han Varelaprojektet. År 1998 främjade MCL offentligt detta projekt och började samla in namnunderskrifter för att få till stånd en folkomröstning. År 1999 utarbetade Oswaldo Payá, tillsammans med andra oppositionsledare, ett manifest med titeln Todos Unidos (Alla tillsammans). För första gången samlades oppositionen för att uppnå ett gemensamt mål. I mars 2001 sammankallade Todos Unidos hela oppositionen för att få in de 10 000 namnunderskrifter som krävs för att göra Varelaprojektet till ett lagförslag. I maj 2002 gick företrädare för gruppen Todos Unidos, under ledning av Oswaldo Payá, in på sekretariatet för Folkmaktens nationalförsamling och överlämnade 11 020 namnunderskrifter från väljare, vilket gjorde Varelaprojektet till ett lagförslag i enlighet med den kubanska författningen. Den 5 juli 2002 avbröts nationalförsamlingens ordinarie session tills vidare av Fidel Castro. Tjeckiens president Vaclav Havel nominerade i juni 2002 Payá Sardiñas till Nobels fredspris för hans fredliga insatser till förmån för demokratisering på Kuba. PE 320.195 6/11 CM\471640.doc

Oswaldo Payá Sardiñas är en lämplig kandidat till Sacharovpriset för tankefrihet 2002 av följande skäl: 1. Oswaldo Payá har utifrån sitt starka etisk-moraliska engagemang arbetat intensivt och konsekvent för att skapa ett fredligt och demokratiskt alternativ för det kubanska folket. Han har utfört detta arbete inifrån Kuba trots att han ständigt utsatts för förföljelse och trakasserier av den kubanska regeringen. 2. Oswaldo Payá har, i arbetet med att ta fram ett fredligt och demokratiskt alternativ, försökt bilda koalitioner och uppnå konsensus med de övriga oppositionspolitikerna. Härigenom har han aktivt bidragit till den nationella försoningen. 3. Oswaldo Payá är den bästa företrädaren för kampen för demokratisering på Kuba. Denna kamp måste få omvärldens erkännande och stöd för att den skall kunna överleva och växa i styrka. Oswaldo Payá är, och har alltid varit, en fredskämpe. Han har hela tiden visat okuvlig beslutsamhet för att se demokratin triumfera. Han är en symbol för kampen för de mänskliga rättigheterna på Kuba, vilket Andrej Sacharov var i Sovjet under totalitarismen. CM\471640.doc 7/11 PE 320.195

Oswaldo Jose Payá Sardiñas (nominerad av Graham R. Watson och Cecilia Malmström) Oswaldo Jose Payá Sardiñas föddes den 29 februari 1952 i Havanna, Kuba. Han är gift, har tre barn och är ingenjör. Payá Sardiñas fick en katolsk uppfostran och fortsatte att vara rättrogen katolik även efter 1959 då den kubanska regeringen allvarligt började att förtrycka kyrkans verksamhet i landet. Han anslöt sig därför aldrig till kommunistpartiet eller den kommunistiska ungdomsorganisationen i landet. Vid 16 års ålder rekryterades Payá Sardiñas till den kubanska armén och straffades för att han vägrade att delta i transporter av en grupp politiska fångar från ett fängelse till ett annat. Som straff skickades han till Isle of Pines för att utföra straffarbete i tre år. År 1987 grundade han Kristna befrielserörelsen, en fredlig icke-konfessionell oppositionsrörelse som ihärdigt krävt genomgripande politiska och ekonomiska förändringar för att göra det möjligt att upprätta en demokrati i det kubanska samhället. Trots att den intensivt motarbetats har Kristna befrielserörelsen blivit en av Kubas största oppositionsrörelser. Payá Sardiñas hem har angripits av folkhoper, och han har flera gånger arresterats och fängslats. Payá Sardiñas går för närvarande i spetsen för en bred koalition med oppositionella organisationer som har inlett en namninsamling (Varelaprojektet) för att få till stånd en nationell folkomröstning om politiska och ekonomiska reformer. Hittills har man redan fått in fler än 10 000 namnunderskrifter. Tjeckiens president Vaclav Havel nominerade Payá Sardiñas till Nobels fredspris i juni 2002 för hans fredliga insatser till förmån för demokratisering på Kuba. Oswaldo Jose Payá Sardiñas är en lämplig kandidat till Sacharovpriset för tankefrihet 2002 av följande skäl: 1. Han har outtröttligt arbetat för att upprätta ett fredligt och demokratiskt alternativ för kubanerna. Han har utfört detta arbete inifrån Kuba trots ständiga trakasserier och förföljelser från Castros regering. 2. Han har aldrig gjort avsteg från sitt starka etisk-moraliska engagemang för en fredlig medborgerlig omvandling av Kubas politiska kultur. 3. Han företräder en växande intern rörelse av kubaner för demokratisering som behöver omvärldens stöd och erkännande för att kunna överleva och växa i styrka. 4. Han har dessutom arbetat för att bilda koalitioner, uppnå konsensus och bygga broar mellan det kubanska folket och olika kubanska grupperingar. Härigenom har han aktivt bidragit till den nationella försoningen. Mot denna bakgrund är Oswaldo Payá idag för kubanerna vad Andrej Sacharov en gång var för ryssarna: ett civiliserat hopp om en fredlig demokratisering. PE 320.195 8/11 CM\471640.doc

Kailash Satyarthi (nominerad av Luigi Vinci, Francis Wurtz, Luisa Morgantini m.fl.) L Grundare av och ordförande för världsmarschen mot barnarbete, den enskilt största rörelsen inom det civila samhället med fler än 2 000 internationella och nationella icke-statliga organisationer och fackföreningar i omkring 140 länder. L Ordförande för den globala kampanjen för utbildning (GCE), det globala nätverket för lärarorganisationer och icke-statliga organisationer när det gäller frågan om utbildning för alla. L Grundare av och ordförande för Bachpan Bachao Andolan (BBA) / South Asian Coalition on Child Servitude (SACCS) vars verksamhet inleddes 1980 som en mass- och koalitionsrörelse för ett totalt avskaffande av barnarbete. L Ordförande för ett annat globalt organ: International Center on Child Labor and Education (ICCLE) i Washington, D.C. ICCLE är ett av de viktigaste organ som kämpar för att den amerikanska politiken skall ta verklig hänsyn till befolkningen på det södra halvklotet. L Ledde och främjade frisläppandet av över 60 000 barn som tvingats utföra farliga arbeten. L Utformade Rugmark, det första internationellt erkända märkningssystemet som garanterar att varan framställts utan barnarbete. L Bildade tre rehabiliterings- och utbildningsanstalter för f.d. barnslavar, vilket fick till följd att ledare och frihetskämpar uppkom bland offren för barnslaveriet. L Ledde och organiserade flera samhällsrörelser när det gäller barnarbete och utbildning, bland annat den 8 000 mil långa världsmarschen mot barnarbete som gick igenom fler än 100 länder, den 1 500 mil långa Shiksha Yatra (marschen för utbildning) och den 500 mil långa indiska marschen mot barnarbete, vilken genomkorsade landets hela längd och bredd. L Medlem i Unescos högnivågrupp om utbildning för alla, vilken består av vissa presidenter, premiärministrar och ledare för FN-organ. L Talade inför några av de största globala sammanslutningarna för bl.a. arbetstagare och lärare, kristna samfund, studentkonferenser som huvudtalare i frågan om barnarbete och utbildning. L Deltar i styrelsen och kommittén för flera internationella organisationer, bland annat i Center for Victims of Torture (USA) och Internationella arbetsrättsfonden (USA). Är verkställande styrelseledamot i International Cocoa Foundation med säte i Genève där han företräder det globala civila samhället. L Föddes den 11 januari 1954 i Vidisha i centrala Indien. L Inledde korståget mot barnslaveri efter att ha gett upp den lukrativa karriären som elingenjör 1980 CM\471640.doc 9/11 PE 320.195

Morgan Tsvangirai Ordförande för Rörelsen för demokratisk förändring ( MDC ) i Zimbabwe (nominerad av Geoffrey Van Orden) Morgan Tsvangirai har i många år kämpat för demokrati, yttrandefrihet och rättssäkerhet i Zimbabwe. Han leder det främsta oppositionspartiet i Zimbabwe, vilket inneburit enorma personliga risker. Tre gånger har han blivit utsatt för mordförsök, han har ständigt trakasserats och ofta hotats med arresteringar. Han har gått i spetsen för dem som står upp emot Mugabe-regimens politiska förtryck och korruption. Under det senaste året har Europaparlamentet starkt engagerats för demokratin i Zimbabwe, vilket bekräftas av de många resolutioner som antagits om den förfärliga situationen i detta land. Morgan Tsvangirai, som nu är 50 år gammal, är son till en murare. Han har sin politiska bakgrund i fackföreningsrörelsen och 1994 blev han generalsekreterare för Southern Africa Trade Union Co-ordinating Council. År 1997 blev han ordförande för den nationella konstitutionella församlingen. Han motsatte sig Mugabe-regimens våld och blev en viktig förkämpe för demokratiska normer och mänskliga rättigheter. Han avlade nyligen examen från John F. Kennedy School of Government vid Harvard University. Han grundade den breda Rörelsen för demokratisk förändring (MDC) 1999, valdes till dess ordförande i februari 2002 and har rakryggat förespråkat yttrandefrihet och mänskliga rättigheter. Han var MDC:s kandidat i presidentvalet i mars 2002 i Zimbabwe, då Mugabe blev omvald efter valfusk. Han är sedan 1978 gift med sin fru Susan och de har sex barn tillsammans. Morgan Tsvangirai står för lika möjligheter och likabehandling för samtliga zimbabwier. Han vill bygga en verklig deltagardemokrati där regeringen kan ställas till ansvar och är öppen för insyn. Han vill skapa ett enat, icke-rasistiskt, icke-sexistiskt och demokratiskt samhälle. Han anser att ett jordreformprogram är nödvändigt men att dess genomförande bör ske på ett sätt som är välordnat och mänskligt och som inte leder till ekonomisk destabilisering. Han har efterlyst fortsatta internationella påtryckningar på Mugabes regim eftersom Zimbabwe sjunker allt djupare ner i en politisk och humanitär katastrof. Det fordras stort mod för att ta ställning för demokrati, rättssäkerhet och yttrandefrihet i dagens Zimbabwe. Genom att tilldela Morgan Tsvangirai parlamentets prestigefulla Sacharovpris skulle Europaparlamentet på ett starkt sätt uppmuntra alla dem som strävar efter demokrati och goda styrelseformer inte bara i Zimbabwe utan över hela Afrika. PE 320.195 10/11 CM\471640.doc

Morgan Tsvangirai (nominerad av Enrique Barón, Jannis Sakellariou och Glenys Kinnock) Sedan 2000 har Europaparlamentet antagit flera resolutioner om den förfärliga situationen i Zimbabwe. Rättsstatens sammanbrott, de fruktansvärda brott mot de mänskliga rättigheterna som drabbar alla befolkningsgrupper i Zimbabwe och den katastrofala ekonomiska situationen har dokumenterats i detalj och pågår fortfarande. Även om jordfrågan har ägnats stor uppmärksamhet så är det verkliga problemet undertryckandet av de demokratiska rättigheterna och Mugaberegimens beslutsamhet att klamra sig fast vid makten till varje pris. Det som händer i Zimbabwe, som en gång var ett blomstrande land, kommer att vara ett exempel för alla afrikanska länder söder om Sahara och har direkta konsekvenser för grannländerna i södra Afrika. Den politiska oppositionen mot Mugabe har varit de som i första hand har utsatts för attacker från hans ZANU-PF aktivister. Oppositionspressen har utsatts för bombattentat och attacker mot kritiska journalister har blivit en vardaglig företeelse. I synnerhet har oppositionspolitiker i Rörelsen för demokratisk förändring (MDC) och deras anhängare utsatts för trakasserier, våldsamma hotelser, godtyckliga fängslanden och mord. Att under sådana omständigheter ta ställning för demokrati, frihet och yttrandefrihet fordrar ett oerhört mod. Som ledare för MDC personifierar Morgan Tsvangirai detta mod och kampen för verklig frihet i Zimbabwe. Morgan Tsvangirai är nu 49 år och föddes som son till en murare i de centrala delarna av det som på den tiden var Sydrhodesia. Han har sin bakgrund i fackföreningsrörelsen och blev 1994 generalsekreterare för Southern Africa Trade Union Co-ordinating Council. År 1997 blev han ordförande för den nationella konstitutionella församlingen. Han motsatte sig Mugabe-regimens våld och blev en viktig förkämpe för demokratiska normer och mänskliga rättigheter. Han grundade Rörelsen för demokratisk förändring 1999 och har varit konsekvent i kampen för yttrandefrihet och mänskliga rättigheter. Han har modigt mött oerhörda hotelser och överlevt ett mordförsök när en grupp våldsmän trängde sig in på hans kontor och försökte slänga ut honom från ett fönster på tionde våningen. I februari 2001 arresterades han för att han höll ett tal i vilket han hade kritiserat Mugabe-regimen. Morgan Tsvangirai står för lika möjligheter och likabehandling för samtliga zimbabwier. Han vill bygga en verklig deltagardemokrati där regeringen kan ställas till ansvar och är öppen för insyn. Han vill skapa ett enat, icke-rasistiskt, icke-sexistiskt och demokratiskt samhälle. Han anser att ett jordreformprogram är nödvändigt men att dess genomförande bör ske på ett sätt som är välordnat och mänskligt och som inte leder till ekonomisk destabilisering. Förra gången en person från ett land söder om Sahara fick priset var 1988 då Nelson Mandela delade det första priset. Morgan Tsvangirai skulle vara värdig och mycket lämplig som efterföljare i dessa fotsteg och har sagt att han skulle känna sig hedrad om hans kandidatur vore framgångsrik. Hans nominering skulle vara ett erkännande av hans personliga mod och hans engagemang för demokratin och skulle tjäna som inspiration för dem som lider av bristen på yttrandefrihet och mänskliga rättigheter, inte bara i Zimbabwe utan i hela Afrika. CM\471640.doc 11/11 PE 320.195