Vanliga forn- och kulturhistoriska lämningar i Marks kommun, och hur man känner igen dem En kortfattad guide och presentation

Vanliga forn- och kulturhistoriska lämningar i Marks kommun, och hur man känner igen dem En kortfattad guide och presentation Bygg- och miljökontoret

Bygg och miljökontoret Marks kommun, 511 80 Kinna Jerry Helliker: text, teckningar (fig 1, 2, 3, 4, 5, 14, 17, 31) och foto (omslaget, fig 21, 27, 28, ) Omslagsbild: rester av linbasta, Ramsholmen. Oktober 2008 Uppdaterad 2013

Innehållsförteckning Kategorier av lämningar att titta efter i fält 1 A. Gropar 1 B. Stenar 1 C. Formationer bestående av jord och torv 4 D. Linjära element 5 E. Stenröjda ytor 5 Forn- och kulturlämningar en kort genomgång 6 1 Inledning 6 2 Olika typer av forn- och kulturlämningar som förekommer i Marks kommun 6 2.1 Fyndplatser 6 2.2 Boplatser 7 2.3 Gravar 8 2.3:1 Gravar från stenåldern 8 2.3:2 Gravar från bronsåldern 9 2.3:3 Gravar från äldre järnåldern 10 2.3:4 Gravar från yngre järnåldern 12 2.4 Hällristningar 14 2.5 Offerkast 15 2.6 Fossil åker 15 2.7 Lågteknisk järnframställning 18 2.8 Färdväg 19 2.9 Bro 20 2.10 Källa med tradition 21 2.11 Brunn, källa 21 2:12 Fångstgrop 22 2:13 Kolningsanläggning 23 2.14 Bebyggelselämningar 26 2.15 Hägnad 30 2.16 Minnessten 30 2.17 Vägmärke 31 2.18 Gränsmärke 31 2.19 Täkt 32 2.20 Fornlämningsliknande bildning 33 2.21 Fornlämningsliknande lämning 33 3 Lag: KML (kulturminneslagen) 34 3.1 Fast fornlämning 34 3.2 Övrig kulturhistorisk lämning 35 3.3 Biotopskydd 35 4 Vem har ansvar för vad? 38 5 Webbadresser 39 6 Lästips 40 7 Bildkällor 41 8 Förkortningar 42 9 Koordinater 42 Tidstablå Omslagets baksida

Kategorier av lämningar att titta efter i fält Forn- och kulturlämningar kan ibland delas in i enkla morfologiska varianter som det kan löna sig att hålla utkik efter i fält. Det visar sig att dessa grundformer täcker in en hel rad olika forn- och kulturlämningstyper. På så sätt får man en sorts enkel checklista som kan användas ute i markerna. Lämningarna är i schemat indelade i fem huvudgrupper (A-E): Gropar, Stenar, Formationer av jord och torv samt Stenröjda ytor. A. Gropar Liten grop Ofta med vall runt om. Ofta i sluttning. Vid stick i gropens botten framkommer kol: Kolningsgrop (se kap 2.13) I sluttning med spår av ränna: Tjärdal (se kap 2.13) Små gropar kan även vara hål efter myrstackar eller borttagna stubbar Större eller mindre grop I välvd eller flack upphöjning av sand, jord eller torv: Plundringsgrop i grav I välvd eller flack stenansamling: Plundringsgrop i grav Ofta oregelbunden och ingrävd i lager av lera, sand eller grus: Täktgrop. Rund, eller fyrkantig, grävd, ofta kallmurad: Brunn Rund, fyrkantig, oregelbunden. Ibland bara ett vattenförande hål och ibland stensatt: Kallkälla. Större grop Med vall runt om. Kan ibland vara stensatt: Fångstgrop (se kap 2.12) B. Stenar Ansamling av stenar Välvd Vällagd välvd stenansamling med relativt jämnstora stenar och ibland vällagd kant med extra stenrad, oftast rund: Röse (grav) (se kap 2.3:2, 2.3:3 och 2.3:4) Slarvigt hopslängd, eller åtminstone mindre vällagd, välvd, ofta större stenansamling med olikstora stenar: Röjningsröse (se kap 2.6) Vissa röjningsrösen, ofta av något yngre datum kan dock vara vällagda. 1

Flack Vällagd flack stenansamling med relativt jämnstora stenar och ibland vällagd kant med extra stenrad. Kan ha olika form (rund, oregelbunden, oval, skeppsformig, kvadratisk, rektangulär, tresidig, treuddig d v s med tre spetsar och insvängda kanter): Stensättning (se kap 2.3:2, 2.3:3 och 2.3:4) Fig1. Övertorvad stensättning och stensättning, stenfylld Mindre vällagd flack stenansamling med ibland olikstora stenar. Ligger ofta i anslutning till andra liknande anläggningar: Röjningsröse av äldre typ (se kap 2.6) Låg upphöjd stenansamling med tre uddar eller spetsar Treudd. Finns en känd i Marks kommun idag (se kap 2.3:4) Låga kvadratiska eller rektangulära upphöjningar med stenar i Stensättningar. Rektangulära och kvadratiska stensättningar är ovanliga i våra trakter. En låg, ofta övertorvad fyrkantig upphöjning är med större sannolikhet en husgrund om inte kontexten påvisar annorlunda, till exempel läge vid ett känt gravfält (se kap 2.3:2, 2.3:3 och 2.3:4) Husgrunder Med mer eller mindre välbevarade rester efter spisröse Boningshus, kan ibland vara någon form av mindre industri, torklada, lintork eller liknande (se kap 2.14) Utan spisröse Oftast ekonomibyggnad, t ex ladugård eller lada (se kap 2.14) Enkel stensyllsrad Kan vara fundamentet till en enklare lada för förvaring av redskap eller liknande (se kap 2.14) Olika stenfundament, husgrunder, rester av stensatta rännor, rester av dammar i anslutning till befintliga eller uttorkade vattendrag Är oftast rester efter kvarnar. Kan ibland vara rester av andra vattendrivna industrianläggningar såsom vattensågar och stampar. Kvarnar indikeras också av kvarnstenar (se kap 2.14) 2

Stående stenar Enstaka stående stenar Enstaka stående stenar utan inskriptioner. Resta stenar, gravar från järnåldern. Särskilt om det finns andra järnåldersgravar i närheten. Resta stenar kan även vara uppställda på andra anläggningar (se kap 2.3:3, 2.3:4) Gränsmärken, gränsstenar. De kan variera i storlek och ibland kan de stå i grupp om fem, s k femstenarör. Vissa gränsstenar har en ca 10 x 10 cm stor fyrkant inristad. Detta tyder på att de sattes upp kring 1927, efter laga skiftets genomförande. Dessa fyrkanter kan man även hitta på flyttblock eller på berghällar (se kap 2.18) Stående stenar med inskriptioner Minnesstenar av olika slag (se kap 2.16) Milstolpar (se kap 2.17) Vägvisare och väghållningsstenar, d v s stenar som visade vilken sträcka av vägen en viss gård hade ansvaret att sköta (se kap 17) Med runor: runsten Stående stenar i grupp I formation (skeppsformig oval, rund, oregelbunden, rektangulär, kvadratisk) = stenkrets (grav) av något slag. Ibland kan det fattas stenar i stenkretsen, de kan ha tagits bort eller helt enkelt fallit omkull (se kap 2.3:3, 2.3:4) Fig 2. Skeppssättning och kvadratisk stenkrets sedda uppifrån Domarring. Om stenarna står i en ring, och särskilt om de är udda till antalet. Vanligaste typen av stenkrets i våra trakter (se kap 2.3:3, 2.3.4) 3

Fig 3. Domarring sedd uppifrån Konstruktion med inslag av stående stenar Flera flata stenhällar ihop, stående eller nedfallna. Hällkista, eller eventuellt järnåldersdös (finns bara en registrerad i Marks kommun). Hällkistan är mycket större och har fler och större hällar än dösen. Själva konstruktionen av hällar varierar i storlek från ca 3 m till uppemot 7 meter i längd (se kap 2.3:1) Fig 4. Rester av hällkista Hällkistorna kan vara fristående eller inlemmade i en stensättning av något slag. C. Formationer bestående av jord och torv. Vällagda högar, runda och regelbundna i strukturen Hög (grav). Ligger de tillsammans med flera andra likadana så kan de ingå i ett gravfält. De kan också ligga tillsammans med andra typer av gravar såsom stensättningar och resta stenar (se kap 2.3:3, 2.3:4) Fig 5. Hög och röse 4

Vissa högliknande bildningar kan också vara övertorvade jord- eller fyllnadsmassor. D. Linjära element Upphöjda eller i marknivå Färdväg (se kap 2.8) Vägbank (se kap 2.8) Stenmur (se kap 3.3 (6)) Hägnader: kan vara vallar av olika höjd och bredd (se kap 2.15) Nedsänkt i marken, dikesliknande Hålvägar Kan ibland förväxlas med grunda diken. Hålvägarna har dock ofta en annan sträckning och följer terrängen på ett helt annat sätt än diken (se kap 2.8) Gropavall. En lämning med en vall på ena sidan och ett dike på andra. Var en sorts hägnad för boskap. Den kan ibland på grund av sin utsträckning i rummet påminna om en hålväg (se kap 2.15) Dike E. Stenröjda ytor Avgränsad av terrass och/eller åkerhak Åkeryta. Kan vara av skiftande form och storlek. Kan ofta ses i samband med röjningsrösen (se kap 2.6) Utan synlig avgränsning Åkeryta. Kan vara av skiftande form och storlek. Kan ofta ses i samband med röjningsrösen (se kap 2.6) Avgränsade av vallar eller diken Åkeryta. Kan vara av skiftande form och storlek. Kan ofta ses i samband med röjningsrösen (se kap 2.6) Framkommer kol i botten Kolbotten (rest av kolmila). Vegetationen på en kolbotten avviker ofta från omgivningens (se kap 2.13) 5

Forn- och kulturlämningar - en kort genomgång 1 Inledning I följande handledning ges en kort genomgång av i kommunen vanligt förekommande forn- och kulturlämningar. I handledningen definieras de olika lämningstyperna och beskrivs kort vad gäller tidsställning och funktion. Vidare beskrivs deras utseende samt var i terrängen man kan hitta dem. Deras antikvariska status omnämns också. De olika lämningstyperna exemplifieras med valda objekt från kommunen och dess närområde. 2 Olika typer av forn- och kultur lämningar som förekommer i Marks kommun 2.1 Fyndplatser En fyndplats definieras som fyndplats för enstaka eller fåtal föremål/artefakter från förhistorisk tid, medeltid eller äldre historisk tid. Avser plats för fynd som man kan anta inte medvetet deponerats på platsen och/eller där det påträffats för få fynd för att området ska kunna bedömas som boplats. Avser inte sentida fynd. Fig 6. Plats för enstaka fynd kallas fyndplats. Exemplet visar en kärnyxa från jägarstenåldern. Fyndplatser kan klassas både som övrig kulturhistorisk lämning och som fast fornlämning. 6

2.2 Boplatser En vanlig fornlämningskategori som påträffas i många miljöer (i skog, på öppna fält, på stränder). En boplats definieras som en plats där man under förhistorisk tid vistats och där föremål, råämnen för bearbetning, byggnadslämningar, byggmaterial och/eller avfall lämnats kvar på marken. Stenåldersboplatser Stenåldersboplatserna kan variera i tid från de allra äldsta som är runt 13 000 år gamla till de yngsta som kan vara ca 3500 år i våra trakter. Det är inte alltid de varit platser där man bott, de kan lika gärna varit mer eller mindre tillfälliga aktivitetsytor där materiella spår av mänsklig verksamhet avsatts. Boplatserna är ofta belägna vid stränder eller forna strandlinjer. Vanligt är att boplatserna ligger på uddar eller näs. Påträffas ofta nära vattendrag. Boplatserna ligger inte sällan i skyddade lägen, ofta på sydsidan av någon kulle e dyl. På en stenåldersboplats påträffas oftast ett flertal lämningar såsom flintavslag, flintredskap, keramikskärvor och liknande. Är fynden enstaka så kallas platsen där de hittats för fyndplats. Fig 7. Olika typer av fynd från stenåldersboplatser Boplatser klassas som fast fornlämning. Exempel: Frisksportarudden, Örby, SoH VG 1640. Koordinater: x=6374487, y=1313497 7

2.3 Gravar Gravar är en högst varierande fornlämningskategori med ett stort tidsdjup och stor variation i utseende och läge. Ibland kan gravarna vara samlade i gravfält, d v s en lokal med minst fem förhistoriska gravanläggningar med ett inbördes avstånd av högst 20 meter. Alla förhistoriska gravtyper klassas som fasta fornlämningar. 2.3:1 Gravar från stenåldern Hällkista Hällkistan är en variant av stenkammargrav, d v s en förhistorisk gravanläggning (megalitgrav) bestående av en gravkammare med väggar och tak av hällar eller block. Fig 8. Humoristisk bild av hällkista i bruk Ibland kan hällkistan vara delvis nedsänkt i en stensättning. Ofta kan takhällarna och en del av de stående hällarna saknas. Både takhällar och stående hällar kan också vara nedfallna och helt eller delvis övertorvade. Hällkistorna varierar i storlek från ett par meter i längd upp till sju, åtta meter. Hällkistorna härrör sig från den senare delen av stenålder ca 2300 1800 f Kr eller från början av bronsåldern ca 1800 f Kr. Alla förhistoriska gravtyper klassas som fasta fornlämningar. Exempel: Kinna kyrkogård (restaurerad) Raä Kinna 52:1. Koordinater: x=6380228, Y=1313651 Ramsholmen (delvis raserad, i stensättning) Raä Örby 217:1. Koordinater: x=6373869, y=1313838 8

2.3:2 Gravar från Bronsåldern Röse Fig 9. Monumentalt bronsåldersröse Ett röse är en förhistorisk gravanläggning med markerat välvd profil, uppbyggd av stenar utan synlig inblandning av sand eller jord Bronsålderns stora gravrösen härrör sig ofta från den äldre bronsåldern. Marks största bronsåldersröse är Store Rör i Örby socken, det är 24 meter i diameter och 2,25 meter högt. Rösena från den här tiden är ofta monumentala och belägna i markerade höjdlägen. Ett röse kan liknas vid en stor hög med stenar. Röset är ofta vällagt med relativt jämna kanter. Storleken på stenarna är relativt lika. Den vanligaste formen är rund men även mer avlånga rösen, s k långrösen förekommer. Alla förhistoriska gravtyper klassas som fasta fornlämningar. Exempel: Store Rör, Örby, Raä Örby 50:1. Koordinater: x=6376528, y=1311541 Stensättning En stensättning definieras som en förhistorisk gravanläggning med flack eller svagt välvd profil. En stensättning är antingen uppbyggd av stenar utan större inblandning av jord och sand (stenfylld), till större delen uppbyggd av jord och sand (övertorvad) eller består den synliga delen endast av en kantkedja el. dyl. (ofylld). På övertorvade stensättningar kan enstaka till talrika stenar synas i ytan. Stensättningen blir vanlig som gravform under den yngre bronsåldern, 900 500 f Kr, och används sedan ända fram till slutet av den yngre järnåldern, ca 1050. Bronsålderns stensättningar ligger liksom rösena ofta i markerade höjdlägen. Bronsålderns stensättningar är ofta runda, men även mer oregelbundna former kan förekomma. Övertorvade stensättningar är ovanliga under den här tiden, de flesta består av jämnstora stenar. Alla förhistoriska gravtyper klassas som fasta fornlämningar. 9

2.3:3 Gravar från äldre järnålder Den äldre järnåldern varar från 500 f kr till 450 e Kr. Under den här tiden dyker ett flertal olika typer av fornlämningar upp, bland annat nya gravformer. Nu blir det också vanligt med gravfält istället för enstaka gravar. Gravarna och gravfälten ligger oftast på högre områden i terräng som domineras av lättare jordar, t ex rullstensåsar, moränpartier eller sandiga områden. De ligger gärna på något avstånd från de nutida bondbyarna, ofta i skogsmark och i äldre hagmark. Röse Den äldre järnålderns gravrösen liknar i stort de som finns under bronsåldern. Ibland kan de dock vara något mindre (ca 10 meter i diameter) och ligga lite lägre i terrängen. Hög Alla förhistoriska gravtyper klassas som fasta fornlämningar. Förhistorisk gravanläggning med markerat välvd profil och övertorvad yta som till större delen är uppbyggd av sand eller jord. Fig 10. Hög Högarna kan variera i storlek från ca 15 meter i diameter och 6 7 meter höga till ett par tre meter i diameter och kring en meter i höjd. Högar finns redan under bronsåldern men blir mer varierade i storlek under järnåldern. Alla förhistoriska gravtyper klassas som fasta fornlämningar. 10

Stensättning Fig 11. Stensättning Stensättningarna kan nu variera i form såsom skeppsformiga stensättningar, ovala eller triangulära, tresidiga eller treuddar. Vanligast är dock oansenliga runda stensättningar av jord- och stenfyllning, ofta med synliga stenar i ytan och ibland med kantkedja av stenar. Stensättningarna är ofta låga och kan vara svåra att upptäcka bland markens växtlighet. De kan lätt förväxlas med röjningsrösen, men är ofta mer vällagda och innehåller stenar av jämnare storlek. Alla förhistoriska gravtyper klassas som fasta fornlämningar. Resta stenar Från den här tiden kommer också en del av de resta stenar man kan hitta i markerna. De kan ibland stå för sig själva och ibland vara samlade i gravfält. Deras utseende och storlek kan variera avsevärt från ca en halv meter till flera meter i höjd. Alla förhistoriska gravtyper klassas som fasta fornlämningar. Stenkretsar Stenkretsar finns i olika former såsom runda (domarringar), ovala, skeppsformiga (skeppssättningar), rektangulära och kvadratiska. Stenkretsarna ligger ofta på samma platser som andra av tidens gravar. Stenkretsarna består av stenar eller ibland av block av olika skepnad (klumpstenar, hällar) och kan som nämnts ha flera former. Domarringar har mestadels udda antal stenar (vanligen sju eller nio). Alla förhistoriska gravtyper klassas som fasta fornlämningar. 11

2.3:4 Gravar från yngre järnålder. Den yngre järnålderns gravar är ofta samlade i gravfält. De ligger relativt nära dagens gårdar och jordbruksmarker. Röse Ofta mindre rösen (ofta under 10 meter i diameter) samlade i gravfält. Hög Alla förhistoriska gravtyper klassas som fasta fornlämningar. Mindre (ofta mindre än 10 meter i diameter)högar ofta samlade i gravfält. Vissa stora (större än 10 meter i diameter) högar. Fig 12. Höggravfält Alla förhistoriska gravtyper klassas som fasta fornlämningar. Stensättning Den yngre järnålderns stensättningar varierar också i storlek och form precis som deras föregångare under äldre järnåldern. De kan vara omkring två till tio meter i diameter och upp till en halvmeter höga. Rest sten De resta stenarna kan ibland stå för sig själva och ibland vara samlade i gravfält. Deras utseende och storlek kan variera avsevärt från ca en halv meter till flera meter i höjd. Alla förhistoriska gravtyper klassas som fasta fornlämningar. 12

Stenkrets Fig 13. Domarring Den yngre järnålderns stenkretsar varierar också i storlek och form precis som deras föregångare under äldre järnåldern. I vårt område är domarringar den vanligaste typen av stenkretsar. Alla förhistoriska gravtyper klassas som fasta fornlämningar. Exempel på olika järnåldersgravar i Mark: Stensättning, rund: Ramsholmen, Örby, Raä Örby 218:1. Koordinater: x=6373499, y=1313596 Stensättning, treudd. På gravfält i Attared i Örby. Raä Örby 110:1. Koordinater: x=6375403, y01316367 Rest sten: Skene, Raä Örby 10:1. Koordinater: x=6377488, y=1309845 Stenkrets: Attared, Örby, i gravfält kan man se 5 domarringar, Raä Örby 110:1. Koordinater: x=6375403, Y=1316367 Skeppsättning, fylld, Prekebo, Lönnåsen, Raä Öxabäck 2:1. Koordinater: x=6362516, y=1322620 Hög: Kungskullen, Berghem, Raä Berghem 5:1. Koordinater: x=6375636, y=1306814 13

2.4 Hällristningar En hällristning är en yta, på fast berg eller block, med en eller flera ristade, huggna, knackade eller slipade figurer eller obestämbara figurer och linjer. Fig 14. Figurristning från Kinnasten, Marks enda kända figurristning. De flesta hällristningar härrör sig från bronsåldern och den äldsta järnåldern Hällristningar kan återfinnas på lösa block, flyttblock, hällar och på fasta berget. De kan ibland återfinnas på eller i olika gravkonstruktioner som hällkistor och inre konstruktioner i gravrösen. Hällristningar kan bestå av figurristningar föreställande människor, skepp, djur, fotsulor m m. De kan också bestå av skålgropar, vilken är den vanligaste hällristningskategorin. I Marks kommun finns en känd figurristning samt ett otal skålgropsförekomster. Hällristningar klassas som fasta fornlämningar. Exempel, figurristning: Kinnasten, liten människofigur på block, Raä Örby 49:1. Koordinater: x=6380306, y= 1312185 Skålgropar Skålgropar är inhuggna gropar vilka kan variera i storlek från 5-10 mm upp till 300 mm i diameter och någon millimeter till ca 50 mm i djup. De återfinns på rundhällar, flyttblock, stenar och block. De kan också ses i kantkedjor på gravhögar, på bildstenar och på eller i hällkistor Fig 15. Block med skålgropar 14

Skålgropar klassas som fasta fornlämningar. Exempel: Öresten, stort block med 250 skålgropar på åkerholme, Raä Örby 83:1. Koordinater: x=6374892, y=1309578 2.5 Offerkast Ett offerkast är en samling av sten eller ris och kvistar som tillkommit efter hand vid platsen för en särskild händelse, t.ex. platsen för ett påstått brott eller för en olycka. Den förbipasserande kastade en sten eller pinne på platsen för sin välgång och för att blidka gengångare. De äldsta offerkasten kan härröra sig från förkristen tid eller tidig medeltid. Vanligast är dock att de härstammar från 1800- och 1900 talen. Offerkasten ligger ofta vid äldre vägsträckningar. Vissa kan på grund av omläggningar i vägnätet där människor passerar ligga långt från dagens vägsträckningar. Offerkasten består av ris eller stenar. Kan vara av varierande storlek, från knappt någon meter till tre till fyra meter i diameter och ett par meter i höjd. Offerkast klassas som fasta fornlämningar. Exempel: Skene, Raä Örby 23:1. Koordinater: x=6381452, 1310579 2.6 Fossil åker Fossil åker är varaktigt övergiven åkermark, formad genom äldre tiders brukningsmetoder. Med "fossil" avses en i terrängen synlig övergiven fas i odlingslandskapets framväxt. Åkermarken kan begränsas av t.ex. hak, terrasskanter eller diken. Omfattar även åkermark som fortfarande används om spåren efter äldre tiders bruk är mycket tydliga. Fossila åkrar har tidigare ofta klassats som övrig kulturhistorisk lämning, men numera klassas fler och fler av dem som fasta fornlämningar. 15

Odlingsytor, parceller De före detta odlingsytorna kännetecknas av att de är jämna och stenröjda. De kan ha ryggade, skålade eller terrasserade former. De skålformade åkrarna är företrädesvis kvadratiska eller något rektangulära. Oftast har de jordvallar runt, material som forslats dit efter mångårig ärjning (plöjning med årder). Fig 16. Fossil åker Ryggade åkrar är mer långsmala och har uppkommit vid plöjning med plog där jorden vänts inåt av plogens vändskiva. Åkrarna avgränsas ofta av breda fåror. Fossila åkrar har tidigare ofta klassats som övrig kulturhistorisk lämning, men numera klassas fler och fler av dem som fasta fornlämningar. Terrasser och åkerhak Terrasserade åkrar bildas när man plöjer i sluttningar så att jorden gradvis förflyttas från högre partier till lägre partier terrängen. Fig 17. Principskiss över åkeryta med åkerhak och terrasskant. Fossila åkrar har tidigare ofta klassats som övrig kulturhistorisk lämning, men numera klassas fler och fler av dem som fasta fornlämningar. Exempel: Ladulyckekullen i Ramsholmen, Raä Örby 250:1. Koordinater: x=6373865, y=1313830 16

Röjningsrösen Röjningsrösen är spår av stenröjning i markerna. De stenar som samlats ihop under sådant arbete kallas röjningsrösen. Dessa rösen kan vara av olika ålder och olika storlek. Ofta är de starkt övertorvade och övermossade när man ser dem idag. De äldsta röjningsrösena kallas ibland för hackerör och är rester av ett jordbruk med små åkrar som brukades med hackor och liknande lätta redskap. Hackerören ligger mestadels över den högsta kustlinjen på moränjord som är väldränerad och näringsrik, men stenig. Dessa röjningsrösen är ofta låga, upp till halvmetern och är runt 3-5 meter i diameter. De består av relativt små stenar vilka lätt kunde lyftas och kastas upp för hand. Fig 18. Hackerör Senare tiders röjningsrösen kan även ligga på lägre, mer tungarbetade jordar. Många ligger nära dagens odlingsmark. De är ofta större i omfång och består av större stenar. De yngre röjningsrösena består ibland av så stora stenar att dessa måste ha lyfts upp med någon form av maskin. Röjningsrösen har tidigare ofta klassats som övrig kulturhistorisk lämning, men numera klassas fler och fler av de äldre som fasta fornlämningar. I jordbruks mark har röjningsrösen biotopskydd. Exempel: Ramsholmen, område med röjningsrösen. Bra exempel på s k hackerör av den äldsta typen. Raä Örby 262:1. Koordinater: x=6373419, y=1313599 17

2.7 Lågteknisk järnframställning Avser lämningar efter olika moment i järnframställningen. Begreppet blästerugn används för lämning efter ugn för framställning av järn främst ur sjö- och myrmalm men även ur rödjord. En fällsten är en sten använd som städ för primärsmide (avlägsnande av slagg) av järnlupp. Fällstenen har oftast en flat ovansida och bär spår av bearbetning och slagg. Ett malmupplag är en upplagsplats för malm eller rödjord. En rostningsplats är en yta för rostning av malm (upphettning för avlägsnande av föroreningar, framförallt svavel). Rostningsplatsen på en järnframställningsplats är oftast iakttagbar genom kraftigt rödfärgad jord. Den rostade malmen är magnetisk, till skillnad från den orostade. Blästslagg har ofta kallats primitiv slagg i äldre beskrivningar och senare i regel betecknats som lågteknisk slagg. Fig 19. Blästugn Platser för lågteknisk järnframställning klassas som fasta fornlämningar. Slagg Lågteknisk slagg är ofta brunaktig till färgen, relativt luftig med blåsor i. Den är matt till färgen och oglasad. Slagg från medeltiden och framåt är oftast glasad och med en grön till grönblå färg i de förglasade partierna. Exempel: Ramsholmen, slaggfynd på strand av Öresjön där Dräggsjöbäcken mynnar ut. Koordinater: x=6374119, y=1313177 Hajom, Skallared, slaggvarp, Raä Hajom 19:1,2,3. Koordinater: x=6380827, y=1302973 Något senare järnframställning med exempel på slagg, masugnsrester, kolupplag, malm: Kolebäcksugnen i Fritsla, Raä Fritsla 5:1. Koordinater: x=6385254, y=1321224 18

2.8 Färdväg Begreppet färdväg definieras antikvariskt som äldre stig, väg och järnväg. Begreppet avser t.ex. pilgrimsvägar, kyrkvägar och fäbodvägar/-stigar men även hålvägar, kavelbroar samt äldre vägbankar och banvallar. Avser inte brukningsväg/markväg, inte heller färdvägar till sjöss. Hålvägar har uppstått genom att en "ränna" nötts upp genom användning och vattenerosion. Hålvägar är vanligast i lätteroderad och sluttande mark. De kan vara upp till ett par meter djupa och har ofta en v- eller u-formad profil. Kanterna på hålvägen bildar ibland vallar. Fig 20. Hålväg Färdvägar kan klassas både som fast fornlämning eller som övriga kulturhistorisk lämning beroende på lämningens ålder. Exempel: Fotskäl, Bönhult, välbevarade hålvägar. Raä Fotskäl 85:1. Koordinater: x=6376061, y=1298692. Kavelbro En kavelbro utgörs av en rad runda eller kluvna slanor/stockar lagda intill varandra tvärs över vägen/stigen för att uppnå bärighet för transport över t.ex. sank mark. Ibland är kavelbrons slanor lagda på underliggande stockar i vägens riktning. En vägbank är en äldre vägsträckning som är uppbyggd till en bank av sand, ris, slanor, grus, sten etc. Kavelbroar kan klassas både som fast fornlämning eller som övriga kulturhistorisk lämning beroende på lämningens ålder. Exempel på kavelbro: Björkesbacka, Raä Örby 192:1. Koordinater: x=6374281, y=1321652. 19

2.9 Bro En bro är ett byggnadsverk som leder väg, järnväg, kanal eller vattenledning etc. över ett hinder, såsom korsande väg, järnväg, vattendrag eller ravin. Det antikvariska begreppet bro avser äldre stenvalvbroar men även större och äldre träbroar. Avser inte kavelbroar, dessa återfinns under Färdväg. Avser även viadukt och akvedukt. Ett bra exempel på tre generationers broar kan man hitta vid Nödinge i Hajom. Här låg de nu borttagna resterna av en bro från 1800-talet på samma ställe som dagens bro. Ca 100 meter åt sydväst syns fundamenten till en ännu äldre bro som finns avbildad på en storskifteskarta från sent 1700-tal. Broar kan klassas både som fasta fornlämningar eller övriga kulturhistoriska lämningar. 1800 talets bro är Raä Hajom 16:1 (koordinater x=6378747, y=1303027), 1700-talsbron är SoH VG3665. Hällbro En vanlig men oftast bortglömd typ av bro är hällbroarna. De är relativt frekvent förekommande och de kan bestå av en stor häll eller flera mindre, då anordnade så att de överlappar varandra vilket innebär att de kan täcka ett relativt stort spann. De äldsta hällbroarna har anor ned i medeltiden, men de flesta tycks vara från 1800- och 1900 talen. Fig 21. Hällbro Hällbroarna kan leda över allt från åar och bäckar till mindre kanaler och diken. Ibland kan vattendraget de leder över vara uttorkat och utdikat sedan lång tid tillbaka. Hällbroar kan klassas både fasta fornlämningar eller som övriga kulturhistoriska lämningar. Exempel: Ramsholmen, hällbro över bäck (koordinater x=6373691, y=1313692), SoH VG6121. 20

2.10 Källa med tradition (hälsokälla, offerkälla m m) Definieras som en källa med tradition om källkult eller källa till vilken sägen eller namn är knutet. Man har druckit ur, tvättat sig eller offrat i källan. Offren bestod vanligen av metallbitar, mynt eller nålar. Samma källa kan ha använts i olika syften under lång tid. En speciell grupp är pilgrimskällorna, främst s.k. Sankt Olofskällor, som bl.a. återfinns längs pilgrimslederna till Nidaros (Trondheim). Många källor har använts ända sedan järnåldern eller medeltiden. Många har också mycket gamla traditioner som går att spåra i skriftliga dokument och muntlig tradition. Källorna kan variera väldigt i storlek och utseende. Vissa är stora murade konstruktioner, medan andra kan vara små öppningar i marken, stundtals markerade av mindre liggande hällar. Vissa källor är knappt synliga i terrängen emedan de är övervuxna av allehanda vegetation. Offer- och hälsokällor kan återfinnas både nära dagens bebyggelse och i mer obebyggda områden. De som ligger nära bebyggelsen är ofta väl kända i bygden. Fig 22. Offerkälla Källor kan klassas både som fast fornlämning eller övrig kulturhistorisk lämning. Exempel: Haraldskällan i Källäng i Fotskäl. Raä Fotskäl 41:1. Koordinater: x=6376044, y=1300044 2.11 Brunn, källa Grävt hål i marken för åtkomst till färskvatten eller ställe där grundvatten naturligt tränger fram ur jorden. Brunnar har vanligen väggkonstruktioner av sten eller flätverk av trädgrenar för att förhindra att brunnen slammar igen eller rasar samman. Brunnarna är ofta stensatta med naturstenar eller huggen sten och kan variera i form och storlek. De ligger ofta nära dåtida eller nutida bebyggelse. 21

Naturliga kallkällor har ibland fördjupats, rensats eller förstärkts vid kanten. Kallkälla avser främst sådana som nyttjats vid viste, boplats eller bebyggelse. Källorna kan variera väldigt i storlek och utseende. Vissa är större murade konstruktioner, medan andra kan vara små öppningar i marken, stundtals markerade av mindre liggande hällar. Vissa källor är knappt synliga i terrängen emedan de är övervuxna av allehanda vegetation. Brunnar och kallkällor klassas som fornlämning eller övrig kulturhistorisk lämning allt efter ålder och sammanhang. Brunnar ingår ofta i gårdstomter eller i lägenhetsbebyggelser, vilka de ofta indikerar. 2.12 Fångstgrop En fångstgrop är en grävd fallgrop för fångst av varg, älg och ren samt, i undantagsfall, för räv och björn. Fångstgroparna i södra Sverige är mestadels för fångst av varg och går för det mesta under beteckningen varggropar. I norra delarna av Sverige kan man hitta fångstgropar som härrör sig ända från stenåldern. I södra Sverige är de yngre, från yngre järnålder, medeltid och framåt. De flesta härrör sig från 1800- talet där de ingick i den tidens intensiva jakt på varg. Fig 23. Varggrop Fångstgroparna kan vara olika väl bevarade. Vissa kan vara helt hoprasade och bara synas som låga fördjupningar i marken. Andra är i bättre skick och är då ett par meter djupa och cirka tre till ibland mer än tio meter vida vid mynningen. Många fångstgropar har en tydlig vall längs kanten. Groparna kan vara antingen stensatta eller bara nedgrävda i jorden. Vissa har varit klädda med stockar vilka idag är bortruttnade. Fångstgroparna är ofta belägna på platser som begränsat bytesdjurens vägval, sålunda kan de ligga nära sjöstränder, mellan höjdryggar och vid näs. Klassas i allmänhet som fast fornlämning. Exempel: Svänasjö, Vargrop, Raä Örby 190:1. Koordinater: x=6373868, y=1320468 22

2.13 Kolningsanläggning En kolningsanläggning är en lämning efter framställning av träkol. Begreppet avser lämning efter framställning av träkol i grävd grop (kolningsgrop), i kolmilor (resmila och liggmila) och i ugnar för industriell kolning av trä. Kolningsgropar kan vara fångstgropsliknande, vid provstick påträffas dock kol- eller sotlager. Kolbottnens form är rund om den utgör en lämning efter resmila och rektangulär eller kvadratisk om den utgör en lämning efter liggmila. De äldsta kolningsanläggningarna kan klassas som fasta fornlämningar, de yngre som övriga kulturhistoriska lämningar. Kolningsgropar Kolningsgropen är den äldsta typen av kolningsanläggning och den som varit i bruk under längst tid. Den har anor ända sedan 500-talet f Kr. Kolningsgroparna är ofta små, någon meter i diameter och upp till någon meter djupa. De kan ibland ha en tydlig vall runt mynningen. Groparna kan vara svåra att upptäcka. Ofta ligger de på marker som sedan gammalt varit skogstäckta utmarker, en bit från gårdsbebyggelsen. Fig 24. Principskiss över kolgrop De äldsta kolningsgroparna kan klassas som fasta fornlämningar, yngre som övriga kulturhistoriska lämningar. 23

Kolbottnar (rektangulära, runda) Kolbottnar är lämningar av kolmilor, en typ av anläggning som var avsevärt större än kolningsgroparna. I tid härrör de sig från medeltiden och framåt. Den förmodat äldsta typen av mila är liggmilan, en anläggning där man använde liggande stockar som man kolade. Fig 25. Rektangulär kolbotten efter liggmila Den typ som anses vara yngst (från 1800 och början av 1900- talen) är resmilan där man använde resta stockar att kola från. En kolbotten ses ofta som en plan yta i terrängen, rund eller fyrkantig. Vegetationen på kolbottnen kan ofta avvika från omgivningens. Den runda kolbottnen härrör sig från en resmila och den fyrkantiga från en liggmila. Skrapar man i markvegetationen och förnan på en kolbotten så framkommer rikligt med kol. Kolbottnarna omges ibland av en vall eller en ränna. Klassas i allmänhet som övrig kulturhistorisk lämning. Exempel: För att se ett riktigt bra exempel på ett flertal kolbottnar bör man åka till Viskafors, SoH VG7402 m fl, ungefärligt läge, koordinater: x=6396100, y=1323300 24

Tjärdal och tjärgrop Tjärdalen och tjärgropen är i princip uppbyggda på samma sätt och består av en konisk tratt uppbyggd av timmer, stenblock och i sen tid av plåt. Skillnaden är att tjärgropen är nedgrävd i marken och tjärdalen är anlagd ovan mark. Resterna av en tjärdal syns ofta som en grund grop vartill leder någon form grund ränna. Eftersom tjärdalen anlades i sluttningar och rännans funktion var att leda iväg tjäran så är rännan synlig ovanför gropen som ligger något lägre i sluttningen. Tjärdalarna ligger i sluttningar i mark som varit, och ofta är, skogsmark med gott om tall. Tall utgjorde ofta råmaterial till tjära. Klassas i allmänhet som övrig kulturhistorisk lämning. Tjärugn Tjärugnen består av ett inre stensatt rum i vilket törveden staplas, omgivet av ett stensatt yttre rum där eldningen sker. Fig 26. Tjärugn 25

Tjärhäll och tjärsten Tjärhällen består av en berghäll med ristade rännor för tjärans transport till ett uppsamlingskar. Tjärstenen är en flat sten med ristade rännor och centralt på stenen finns ett hål genom vilket tjäran rinner till uppsamlingskaret. Tjärbränningen gjordes ofta i en uppochnervänd gjutjärnsgryta. Klassas i allmänhet som övrig kulturhistorisk lämning. Exempel: Sätila, Almered, SoH VG7053. Koordinater: ca x=6384990, y=1302108 (lämningen är av någon anledning klassad som ristning av Skog och Historia) tjärsten. 2.14 Bebyggelselämningar Bytomt/Gårdstomt En by- eller gårdstomt är en lämning efter en skattlagd eller mantalssatt bebyggelseenhet. Den indikeras av kulturlager, husgrunder eller andra lämningar. Gårdstomterna kan ha anor ända ned i medeltiden. Vanligt är gårdstomter från 1600-talet och framåt. En lämning av en by- eller gårdstomt kan ofta innehålla resterna efter ett eller flera bostadshus vilka man brukar kunna känna igen på spisröset, d v s resterna efter skorstensstocken som ofta är mer eller mindre ihoprasad och täckt av växtlighet. Vid gårdstomten kan man också iakttaga de mer eller mindre välbevarade grunderna av olika ekonomibyggnader såsom ladugården och olika lador och förrådsbyggnader. Resterna av en jordkällare brukar också finnas. På den öppna marken på gårdstunet kan finnas kvarvarande kulturväxter som äpple- eller körsbärsträd, syrensnår och prydnadsväxter. Murar och terrasser är också vanligt förekommande. Ofta hittar man en eller flera brunnar på eller nära tomten. Gårdstomter klassas ofta som fast fornlämning. Exempel: Ramsholmen, Skallareds gårdstomt, Raä Örby 248:1. Koordinater: x=6373584, y=1313192 Lägenhetsbebyggelse (torp, backstugor) Lägenhetsbebyggelse definieras som lämningar efter mindre bebyggelseenhet (jordbruksenhet), som inte skattlagts. Lämningarna kan bestå av husgrunder, kulturlager eller andra anläggningar. Begreppet torp används för bebyggelseenhet på enskilt ägd mark där nyttjanderätten upplåtits till torparen som avlöning mot fullgörande av vissa arbetsuppgifter. Uttrycket backstuga används för lämningar efter enkel bebyggelse på allmän mark. 26

Torplämning Det fanns flera typer av torp, varav de äldre tillkom under 1600- och 1700-talen (säteritorp och soldattorp). Den vanligaste typen kom dock att bli de s k allmogetorpen vilka fick sin största utbredning under första hälften av 1800-talet. En torplämning kan ofta kännas igen på den öppna marken på gårdstunet och på kvarvarande kulturväxter som äpple- eller körsbärsträd, syrensnår och prydnadsväxter. Resterna efter själva bostadshuset brukar man känna igen på spisröset, d v s resterna efter skorstensstocken som ofta är mer eller mindre hoprasad och täckt av växtlighet. Vid en torpruin kan man också iakttaga de mer eller mindre välbevarade grunderna av olika ekonomibyggnader såsom ladugården och olika lador och förrådsbyggnader. Resterna av en jordkällare brukar också finnas vid en torplämning. Ofta hittar man en brunn i närheten av torpet. Murar och terrasser är också vanligt förekommande. Fig 27. Torplämning: En torplämning klassas i allmänhet som övrig kulturhistorisk lämning ifall den inte är äldre än från år 1800, då den räknas som fast fornlämning. 27

Backstugelämning Backstugelämningen liknar ofta torplämningen med undantag av att man sällan ser spår av ekonomibyggnader utan bara av bostadshuset. Själva bostadshuset kan också vara mindre än torpets stuga. Ibland förekommer det backstugor som kan vara delvis ingrävda i en sluttning. Klassas i allmänhet som övrig kulturhistorisk lämning. Exempel: Ramsholmen. Backstuga delvis ingrävd i sluttning. SoH VG5861, ungefärlig koordinat x=6374000, y=1313916 Husgrund historisk tid Lämning eller ruin efter enstaka byggnad från historisk tid. Avser t.ex. ängslador, uthus, sommarladugårdar, rester efter byggnader på fiskelägen och stugor på övergivna visten. Ofta kan man i skog och mark hitta enstaka husgrunder som ligger lite för sig själva. Dessa brukar ofta föras till kategorin husgrund historisk tid. Enstaka jordkällare utan samband med gårds- eller torpruiner tillhör också den här kategorin. Klassas i allmänhet som övrig kulturhistorisk lämning. Ett intressant exempel på att objekt med den här klassificeringen kan ha en högst intressant historia är Skog och Historia objektet SoH VG3865 i Fotskäl. Vid närmare efterforskningar visade sig objektet vara grunden till en liten fattigstuga. Koordinater ca x=6377080, y=1301190 28

Kvarnlämningar Kvarnlämningar finns vid både större och mindre vattendrag. Äldre kvarnar var av endera typen hjulkvarn eller skvaltkvarn. En hjulkvarn hade ett stående vattenhjul där kraften från hjulet växlades över till de horisontellt liggande kvarnstenarna via olika former av kuggdrev. En skvaltkvarn hade ett mindre, liggande vattenhjul där kraften via en axel överfördes direkt till de liggande kvarnstenarna. En skvaltkvarn behövde inte tillgång till lika mycket vatten som en hjulkvarn så den kunde användas i avsevärt mindre vattendrag. Kvarnar har använts i vårt land åtminstone sedan medeltiden. Många kvarnruiner härrör sig från 1700 1800-talen. Kvarnlämningar kan bestå av lämningar av själva kvarnhuset, men också av rester av rännor, dammar och liknande. Kvarnstenar är en god indikator på förekomsten av en tidigare kvarn. Ibland är det enda som finns bevarat av en kvarn några lagda stenar vid ett vattendrag. Kvarnlämningar kan ofta ligga i anslutning till rester av vattendrivna sågar, stampar och liknande anläggningar. Fig 28. Kvarnsten. Kvarnruiner kan både klassas som fast fornlämning och som övrig kulturhistorisk lämning beroende på omständigheterna. Exempel: Vid Två skyttlar, Örby, i och vid Dräggsjöbäcken, rester efter flera kvarnar med kvarngrunder, rester av rännor och kvarnstenar. Vid Ekån, Istorp socken finns en restaurerad skvaltkvarn samt en rad kvarnruiner samt rester av dammar och rännor. En del av lämningarna finns registrerade som Raä Istorp 3:1. Koordinater: x=6359218, y=1299186 29

2.15 Hägnad En hägnad är en anordning för att hägna in och avskilja ett område eller för att binda samman det med andra. Begreppet avser hägnader med praktisk eller symbolisk funktion såväl som en kombination av dessa. Den praktiska funktionen kan avse att stänga inne/ute djur (att hindra eller styra deras tillträde till olika marktyper) medan det symboliska syftet kan ha avsett att separera eller binda samman olika landskapsrum. Omfattar hägnader från förhistorisk tid och historisk tid. Hägnader förekommer vid t.ex. markslagsgränser och fastighetsgränser, och kan bilda fägator. Stensträngar är utrasade hägnadsmurar och syns som en enkel eller flerradig, ibland flerskiktad, långsmal rad av stenar på marken. Hägnadsvallar har större höjd och bredd och kan vara uppförda i skalmursteknik. De kan även utgöras av annat material, som timmer och jord. Stensträngar av mer symbolisk karaktär förekommer ofta i anslutning till bronsålderns gravmiljöer och i traditionella fornborgslägen. Fig 29. Stensträng En variant av hägnad är gropavallen som består av en vall och ett dike. Gropavallarna är ca 3 4 m breda om man räknar både vall och dike. Vallen kan vara ca 0,5 m hög och diket ca 0,5 m djupt eller mer. Diket vetter mot det som var utmark då gropavallen anlades, det var där boskapen fanns som man ville stänga ute. Hägnader klassas oftast som övriga kulturhistoriska lämningar. 2.16 Minnessten Minnesmärke i sten av historisk person eller särskild händelse. Finns även minnesmärken i trä eller metall. Minnestenar klassas ofta som fasta fornlämningar. Exempel: Vid Kinnaborg står en minnessten med texten SVENSKARNA TILLBAKASLOGO I DENNA TRAKT VID MIDSOMMAR 1611 EN DANSK KRIGSHÄR. Raä Kinna 1:2. Koordinater x=6379891, y=1314662 30

2.17 Vägmärke Vägmärken kan vara stenar, skyltar eller stolpar uppsatta vid allmän väg som avståndsmarkeringar eller med skriftliga uppgifter om bl.a. avstånd till en viss plats t.ex. om avståndet till närmaste gästgiveri, stad etc. Milstolpar markerade hel-, halv eller kvartsmil och har ofta aktuell regents krönta namnchiffer. Ibland finns även aktuell landshövdings initialer. Väghållningsstenarna markerade gräns mellan vägsträckor med olika väghållare. De är vanligen av sten, men även trätavlor kan förekomma. En inskrift kan innehålla väghållningsstenens ordningsnummer utmed vägen, by- eller gårdsnamn, gårdens mantal, vägsträckans längd i alnar eller meter, gårdsägarens initialer, årtal och/eller riktningspil. Milstolpar och vägmärken är vanligen uppställda i ett postament av sten. Ibland kan postamentet vara det enda som är kvar. Fig 30. Milstolpe Vägmärkena hittas ofta på platser för äldre vägsträckningar som inte används idag. Ibland kan de även ha flyttats så att de ej står på sin ursprungliga plats. Äldre vägmärken klassas som fasta fornlämningar. Exempel: I Skene kan man se en milstolpe i kalksten med texten 1/2 MIL 1771. Stenen är flyttad och står idag ej på ursprunglig plats. Raä Örby 16:1. Koordinater x=6377981, y=1310545. 2.18 Gränsmärke Markering som utmärker gräns. Avser t.ex. markeringar för gränser mellan fastigheter, byar, socknar eller länder. Gränsmärken kan bl.a. bestå av enstaka stenar med eller utan postament, av större block, av rösen med eller utan mittsten och visarstenar, av gjutjärnstavlor. Ibland kan gränsmarkeringen ha inskriptioner med t.ex. kungamonogram, länsnamn, länsvapen, ägonamn, årtal. En variant av gränsmärke är det s k femstenaröret, en formation av fem stenar som ofta står där flera gränser sammanfaller. Består ofta av en sten i mitten medan de övriga står riktade längs med de gränser som sammanfaller i märket. 31

Fig 31. Gränsmärke, s k femstenarör Äldre gränsmärken och gränsmärken som står i gammal gräns som upphört klassas som fast fornlämning. Exempel: Gränsmärket Korshall, ett femstenarör som markerar gränsen mellan 5 socknar. Raä Berghem 90:1. Koordinater x=6380684, y=1307606 2.19 Täkt Torvtäkter En vanlig kategori kulturlämningar man inte så ofta tänker på är torvtäkterna. Dessa ligger ofta ottillgängligt i våtmarker och uppmärksammas därför ofta inte. De flesta av dem har tillkommit under 1800- och 1900-talen. Man hittar dem i mossar och liknande myrmarker. Torvtäkterna kan vara av olika form och storlek. Vanliga i våra trakter är s k torvgravar, rektangulära nedskärningar i torven, ett par meter breda och några meter långa. Klassas i allmänhet som övrig kulturhistorisk lämning. Exempel: det finns ett flertal tydliga torvgravar i mossen söder om lilla Ljungberget i Berghem, SoH VG 1971, koordinater x= 6375124, y= 1304656 32

2.20 Fornlämningsliknande bildning Naturbildning med fornlämningsliknande utseende. Bildningar är formade av naturen. Klassas som övrig kulturhistorisk lämning. 2.21 Fornlämningsliknande lämning Lämning med fornlämningsliknande utseende. Lämningar är skapade av människan. Klassas som övrig kulturhistorisk lämning. Exempel, Ramsholmen, strax NÖ om Skallareds gårdstomt, Raä Örby 156:1. Koordinater: x=6373627, y=1311320. Lämning som något liknar en stensättning eller röjningsröse. Lämningens funktion dock oklar. 33

3 Lag: KML (kulturminneslagen) Den lag som främst rör fornlämningar är kulturminneslagen. I kulturminneslagen (KML) anges bl.a. vad som är en fast fornlämning, hur stort område fornlämningen omfattar (fornlämningsområdet) och till vilken myndighet man vänder sig för att få tillstånd att undersöka och/eller göra ingrepp i en fornlämning. Kulturminneslagen innehåller även bestämmelser för skydd av värdefulla byggnader liksom kyrkliga kulturminnen och utförsel av vissa kulturföremål. Här anges att länsstyrelsen har tillsyn över kulturminnesvården i länet och att Riksantikvarieämbetet har ansvaret för kulturminnesvården i landet. 3.1 Fast fornlämning Genom KML har s.k. fasta fornlämningar ett automatiskt skydd. Detta innebär att en fornlämning har ett omedelbart skydd, utan att något myndighetsbeslut fattats. I kulturminneslagens andra kapitel, 1 anges vad som är fast fornlämning. "Fasta fornlämningar är följande lämningar efter människors verksamhet under forna tider, som har tillkommit genom äldre tiders bruk och som är varaktigt övergivna 1. gravar, gravbyggnader och gravfält samt kyrkogårdar och andra begravningsplatser 2. resta stenar samt stenar och bergytor med inskrifter, symboler, märken och bilder samt andra ristningar eller målningar 3. kors och minnesvårdar, 4. samlingsplatser för rättskipning, kult, handel och andra allmänna ändamål 5. lämningar av bostäder, boplatser och arbetsplatser samt kulturlager som uppkommit vid bruket av sådana bostäder eller platser, liksom lämningar efter arbetsliv och näringsfång 6. ruiner av borgar, slott, kloster, kyrkobyggnader och försvarsanläggningar samt av andra märkliga byggnader och byggnadsverk 34

7. färdvägar och broar, hamnanläggningar, vårdkasar, vägmärken, sjömärken och likartade anläggningar för samfärdsel samt gränsmärken och labyrinter 8. skeppsvrak, om minst etthundra år kan antas ha gått sedan skeppet blev vrak. Fasta fornlämningar är också naturbildningar till vilka ålderdomliga bruk, sägner eller märkliga historiska minnen är knutna liksom lämningar efter äldre folklig kult." I kulturminneslagens 2 kapitel står också bl.a. följande: 2 Till en fast fornlämning hör ett så stort område på marken eller på sjöbotten som behövs för att bevara fornlämningen och ge den ett tillräckligt utrymme med hänsyn till dess art och betydelse. Detta område benämns fornlämningsområde. 6 Det är förbjudet att utan tillstånd enligt detta kapitel rubba, ta bort, gräva ut, täcka över eller genom bebyggelse, plantering eller på annat sätt ändra eller skada en fast fornlämning. 10 Den som avser att uppföra en byggnad eller en anläggning eller genomföra ett annat arbetsföretag bör i god tid ta reda på om någon fast fornlämning kan beröras av företaget och i så fall snarast samråda med länsstyrelsen. Om en fornlämning påträffas under grävning eller annat arbete, skall arbetet omedelbart avbrytas till den del fornlämningen berörs. Den som leder arbetet skall omedelbart anmäla förhållandet hos länsstyrelsen. 12 Den som vill rubba, ändra eller ta bort en fast fornlämning skall ansöka om tillstånd hos länsstyrelsen". Man får inte använda metalldetektor på fasta fornlämningar utan tillstånd (Kulturminneslagen 2 kap. 18, 19, 20 ). Det finns dock vissa undantag, t.ex. får metallsökare användas i militär verksamhet eller myndigheters verksamhet för att söka efter annat än fornfynd. 3.2 Övrig kulturhistorisk lämning Övriga kulturhistoriska lämningar är de kulturlämningar som inte klassas som fasta fornlämningar. De har inget, eller sämre, lagskydd än fasta fornlämningar. Ligger de i skogsmark så kan de omfattas av hänsynsreglerna i skogsvårdslagen. Lagskyddet för övriga kulturhistoriska lämningar är inte är lika starkt som för fornlämningarna eftersom skogsvårdslagens 30 är en så kallad hänsynsparagraf. Skogsvårdslagen säger att hänsynen inte får innebära avsevärda svårigheter att bedriva skogsbruk på området. Men det är inte tillåtet att skada lämningarna! 3.3 Biotopskydd En del lämningar som klassas som övrig kulturhistorisk lämning kan på jordbruksmark räknas som biotoper som är skyddade enligt miljöbalken kap 7, 11. 35

Jordbruksmark är enligt miljöbalken sådan mark som används som åker, äng eller betesmark oavsett om fastigheten är taxerad som lantbruksenhet. Det kan även vara mark som ligger i långvarig träda. Biotopskydden är till för att skydda livsmiljöer för hotade djur- eller växtarter. De biotoper på jordbruksmark som är skyddade enligt bilaga 1 till förordning om områdesskydd enligt miljöbalken är: 1 Allé Lövträd planterade i en enkel eller dubbel rad som av minst fem träd längs en väg eller det som tidigare utgjort en väg eller i ett öppet landskap. Träden ska till övervägande del utgöras av vuxna träd. 2 Källa med omgivande våtmark i jordbruksmark Ett område i terräng där grundvatten koncentrerat strömmar ut och där den våtmark som uppkommer till följd av det utströmmande vattnet uppgår till högst ett hektar. 3 Odlingsröse i jordbruksmark På eller i anslutning till jordbruksmark upplagd ansamling stenar med ursprung i jordbruksdriften. 4 Pilevall Hamlade pilar i en rad som består av antingen a) minst fem träd med ett inbördes avstånd av högst 100 meter i en i övrigt öppen jordbruksmark eller invid en väg där marken mellan pilträden är plan eller upphöjd till en vall, eller b) minst tre träd, om vallen är väl utbildad, mer än 0,5 meter hög och två meter bred. Biotopen omfattar trädradens längd med den bredd den vidaste trädkronans projektion på marken utgör. Om vallen är bredare än trädkronornas projektion på marken, omfattar biotopen vallen i sin helhet. 36