Frågor och svar. om använt kärnbränsle

Frågor och svar om använt kärnbränsle 1

2

Innehåll Inledning... 5 Frågor om: Använt kärnbränsle... 7 Ansvar för slutförvaringen... 13 Hantering av det använda kärnbränslet idag... 19 Planer för slutförvaringen... 21 Transporter... 27 Berget... 29 Kapseln och tätningsmaterialet... 31 Grundvattnet... 35 Slutförvarsplatsen... 37 Internationell samordning... 39 Alternativa slutförvarsmetoder... 41 Olika slag av risker... 45 Information... 51 Ekonomi... 53 Ordförklaringar (av kursiverade ord i texten)... 57 3

4

Inledning I Sverige är det kärnkraftsföretagen som har ansvar för att det använda kärnbränslet hanteras och slutförvaras på ett säkert sätt. Kärnkraftsföretagen ska också svara för kostnader för detta, nu och i framtiden. Arbetet bedrivs i praktiken av Svensk Kärnbränslehantering AB, SKB, som ägs gemensamt av de fyra kärnkraftsföretagen. SKI är den myndighet som kontrollerar att kärnkraftsföretagen, genom SKB, tar sitt ansvar. När det gäller strålskyddsfrågor är Statens strålskyddsinstitut, SSI, ansvarig myndighet. En av SKIs uppgifter inom kärnavfallsområdet är att vart tredje år granska SKBs forskningsprogram kring hantering och slutförvaring av använt kärnbränsle och lämna förslag till regeringen på krav på kompletteringar. SKI övervakar också fortlöpande hur programmet genomförs. När SKB kommer in med sin ansökan om att bygga ett slutförvar för det använda kärnbränslet är det SKIs uppgift att granska ansökan och ge regeringen rekommendationer inför beslut om tillstånd. För att klara den uppgiften forskar SKI om säkerhet när det gäller kärnavfall. SKI övervakar säkerheten vid kärnavfallstransporter och kontrollerar att nationella och internationella säkerhetsbestämmelser följs. SKI ansvarar för det statliga finansieringssystemet som ska täcka kostnaderna för att hantera och slutförvara främst använt kärnbränsle och för att riva kärnkraftverken. SKI har också till uppgift att ge allmänheten insyn i det arbete som bedrivs för att kunna slutförvara använt kärnbränsle på ett säkert sätt. Allmänheten har en rättighet att bli informerad. Men för oss som arbetar med information är det inte alltid självklart hur den ska utformas. Ett sätt kan vara att utgå från de frågor om slutförvaring av använt kärnbränsle som människor ofta ställer. Det har vi gjort i den här broschyren. Vi hoppas att Du här kan få svar på några av de frågor som just Du undrar över och kanske oroar Dig för. Vi har strävat efter att svara sakligt och objektivt. På en del av frågorna finns det korta och entydiga svar. Andra frågor är svårare att besvara. Vi hoppas att den här broschyren ska bidra till att ge Dig en nyanserad bild av olika frågor kring slutförvaring av använt kärnbränsle. Kursiverade ord i texten förklaras i Ordförklaringar på sid 57. 5

6

1 Vad består det använda kärnbränslet av och hur förändras det med tiden? Frågor om använt kärnbränsle Det använda kärnbränslet består av urandioxid och ämnen som bildats när bränslet använts i reaktorerna. Urandioxid är en kemisk förening av uran och syre, en så kallad keram, som praktiskt taget är olöslig i vatten. Denna egenskap är fördelaktig om bränslet ska slutförvaras i berggrund som innehåller grundvatten. De övriga ämnena i bränslet är klyvningsprodukter och transuraner. Fyrtio år efter att bränslet tagits ut ur reaktorn, d v s vid den tid när industrin planerar att börja placera bränslet i ett slutförvar, består ett ton bränsle av ungefär följande mängder av olika ämnen: Med tiden avtar mängden radioaktiva klyvningsprodukter och mängden stabila klyvningsprodukter ökar motsvarande mycket. På mycket lång sikt, hundratusentals till miljontals år, har sönderfallet gått så långt att bränslet börjar likna det uran med dotterprodukter, inklusive radium och radon, som finns i naturliga uranförekomster. Även efter miljontals år innehåller dock bränslet radioaktiva ämnen som bildats vid dess användning i reaktorn. Detta gäller t ex neptunium-237 och jod-129 med 2 respektive 16 miljoner års halveringstid. 7

Frågor om använt kärnbränsle 2 Hur länge är använt kärnbränsle radioaktivt? 3 Hur lång tid tar det innan strålningen från använt kärnbränsle inte längre är farlig för människan? Det använda kärnbränslet kommer alltid att vara radioaktivt. Det är tillverkat av uran och det allra mesta uranet är kvar i bränslet även efter användning. Uran är radioaktivt och har så lång halveringstid, 4,5 miljarder år, att det fortfarande kommer att finnas kvar när vår sol slocknat. De radioaktiva ämnen som bildats medan bränslet använts i en reaktor har alla olika halveringstider, från mycket korta tider, mindre än sekunder, till miljontals år. Man kan därför inte ange någon typisk halveringstid för aktiviteten i bränslet. Man skulle kunna likna faran med strålningen från det använda kärnbränslet med faran från elektrisk ström. Man isolerar elektriska ledningar och apparater för att den som hanterar apparaterna inte ska få livsfarlig ström genom kroppen. Man placerar det använda bränslet innanför strålskärmar för att den som hanterar det inte ska få livsfarlig strålning genom kroppen. Detta gör man i CLAB (Centralt mellanlager för använt bränsle) genom att hantera och lagra bränslet under vatten. Från CLAB planerar man att transportera bränslet i behållare med tjocka väggar till slutförvaret. Enligt nuvarande planer kommer bränslet att placeras i slutförvaret inneslutet i täta kapslar, omgivna av lera under flera hundra meter berg. Strålningen från det använda kärnbränslet utgör därför knappast någon risk för andra människor än de som hanterar det. Dessa måste vara noggranna med strålskärmningen så att de inte utsätter sig för strålningsfara. Riskerna är annorlunda när det använda bränslet placerats i slutförvaret. Då måste man undvika att radioaktiva ämnen läcker ut från bränslet och förvaret och följer med grundvattnet till markytan eller till vattendrag. De skulle då senare kunna komma in i kroppen tillsammans med vad man äter eller dricker. Risken för skada beror i så fall på mängden av de radioaktiva ämnen man kan få i sig och som kan ge inre strålskador. Efter långa tider, hundratusentals till någon miljon år, har dessa strålningsrisker från ett slutförvar sjunkit i nivå till de risker som kan förknippas med naturliga förekomster av uran. Men även naturligt uran ger ju upphov till strålningsrisker, t ex genom att bilda radon som kan komma in i hus och brunnar. Svaret på frågan måste alltså bli att strålningen från använt kärnbränsle alltid kommer att utgöra en strålningsrisk, men att denna så småningom närmar sig risken från naturligt uran. Jämför också svaret på fråga 2. 8

4 Finns det metoder för att förkorta halveringstider? 5 Kan svenskt använt kärnbränsle användas för tillverkning av kärnvapen? Frågor om använt kärnbränsle Nej, halveringstiderna kan man inte påverka. Däremot är det möjligt att omvandla radioaktiva ämnen till andra ämnen med kortare halveringstid genom bestrålning med neutroner. På så vis skulle man teoretiskt kunna förkorta tiden för avklingning av radioaktiviteten hos använt kärnbränsle och kärnavfall. Men för att metoden ska få någon praktisk betydelse behövs mycket starka neutronkällor, starkare än dagens typer av kärnkraftsreaktorer. För närvarande finns inte någon praktisk metod att alstra så starka flöden av neutroner. En möjlighet att alstra mycket neutroner är att använda partikelacceleratorer strålkanoner eller maskiner som ger kärnpartiklar höga energier. Metoden som kallas transmutation studeras i flera länder, främst i USA, Japan och Ryssland. Man räknar dock med att det kommer att ta minst femton till tjugo år innan man ens kan bedöma om metoden är praktiskt användbar med framgång, d v s till rimliga kostnader och utan att skapa nya strålskyddsproblem. Den med nödvändighet stora energikostnaden skulle t ex kunna uppvägas genom att neutronbestrålning och kärnklyvning av tunga grundämnen i avfallet, t ex uran och plutonium, ger ett överskott av energi. Vad man då i praktiken uppnått skulle vara ett nytt sätt att utvinna kärnenergi. Se även svaret på fråga 75. I teorin ja, men i praktiken nej. Kärnladdningar kan vara antingen av uraneller plutoniumtyp. Uran till kärnladdningar tillverkas genom att naturligt uran anrikas. Vapenplutonium tillverkas genom att uran bestrålas i en reaktor under en kort tid, d v s månader istället för år, som ju gäller för kärnkraftsbränsle. För att kunna användas till kärnladdningar behöver det använda kärnbränslet upparbetas, d v s uran och plutonium skiljs åt. När man utvinner elenergi i kärnkraftsreaktorer bestrålas emellertid plutoniumet så länge att det får en isotopsammansättning som gör det besvärligt att utnyttja för vapentillverkning. Endast under förutsättning att naturligt uran är svåråtkomligt finns det någon anledning för den som vill tillverka kärnvapen att gå omvägen över använt kärnbränsle. 9

Frågor om använt kärnbränsle 6 Hur länge är det använda kärnbränslet varmt? 7 Ändras radioaktiviteten om temperaturen i slutförvaret höjs? 8 Kan värmen i det använda kärnbränslet användas för alternativ energianvändning? Värmeeffekten som avges per ton använt bränsle är ca: 10 000 W efter 1år 1 000 W efter 10 år 100 W efter 600 år 10 W efter 10 000 år Hur varmt bränslet blir beror på hur tätt det förvaras och hur bra det kyls. I ett slutförvar av KBS-3 typ avleds värmen genom kapseln, bentonitleran och det omgivande berget så att bränslet aldrig blir varmare än ca 80 C. Temperaturen sjunker med tiden så att bränslet efter 1 000 år är ca 60 C och efter 10 000 år ca 30 C. Fortfarande efter hundratusen år är förvaret någon grad varmare än det omgivande berget, som i det använda exemplet antagits hålla 15 C. Nej. Radioaktiviteten påverkas inte av avfallets temperatur. Ja, i teorin. Strålning avges vid det radioaktiva sönderfallet och strålningsenergin värmer bränslet. För allt det svenska använda kärnbränslet, ca 8 000 ton, blir värmeeffekten ca 8 000 kw efter 10 år och 2 400 kw efter 100 år. Detta är inga obetydliga värmemängder. Värmen skulle kunna användas för uppvärmning av exempelvis bostäder eller drivhus, men då måste byggnaderna ligga relativt nära, på kilometeravstånd, från den plats där kärnbränslet förvaras. Värmemängden motsvarar uppvärmningen av ca 1 300 småhus (räknat på en effekt av 6 kw/hus) efter 10 år och ca 400 småhus efter 100 år. I praktiken är det dock inte realistiskt ur säkerhetssynpunkt att tänka sig bostäder så nära den plats där använt kärnbränsle förvaras. Om bränslet 10

Frågor om använt kärnbränsle 9 Kan det i framtiden finnas möjlighet att utvinna lönsamma produkter ur det använda kärnbränslet? 10 Kan inte de radioaktiva ämnena i det använda kärnbränslet användas till t ex strålbehandling? 11 Hur stor kvantitet använt kärnbränsle blir det från en svensk reaktor? placerats i ett slutförvar djupt ner i berget är visserligen säkerheten för bebyggelsen tillgodosedd, men anordningar för utvinning av värme från bränslet skulle antagligen försämra förvarets långsiktiga säkerhet. Se också svaret på fråga 6. Använt kärnbränsle kan upparbetas, men detta är en mycket komplicerad och dyr process. De produkter man utvinner genom upparbetning är uran och plutonium. Dessa ämnen kan användas för att tillverka nytt kärnbränsle. Men detta lönar sig inte för närvarande. Överskottet av uran på världsmarknaden har gjort att priset sjunkit långt under de nivåer då upparbetning är lönsam. Vid fortsatt användning av kärnkraft kommer dock uranpriset att stiga förr eller senare. Det finns även andra ämnen som skulle kunna tas tillvara vid upparbetning. Det finns exempelvis ca 500 g rhodium och mer än 1 kg palladium per ton bränsle. De är tekniskt värdefulla ämnen, som är sällsynta i naturen, men det lönar sig inte att upparbeta bränslet bara för dessa ämnen. Jo, men det är enklare, säkrare och billigare att framställa strålkällor för olika medicinska eller tekniska ändamål genom att bestråla råmaterialet till strålkällorna med neutroner i en forskningsreaktor än genom upparbetning av använt kärnbränsle. Det blir i genomsnitt drygt 20 ton använt bränsle per år från var och en av de svenska reaktorerna. 11

Frågor om använt kärnbränsle 12 Hur många ton använt kärnbränsle uppstår i Sverige per år? Sammanlagt 260-270 ton använt bränsle tas ut per år från de tolv svenska kärnkraftsreaktorerna. Man räknar med att det sammanlagt kommer att genereras ca 8 000 ton använt kärnbränsle från det svenska kärnkraftsprogrammet. 12

13 Vem ansvarar för att hitta en slutförvarsplats? 14 Vem ansvarar för forskning kring slutförvaring? 15 Hur är arbetet med att finna en slutförvarsplats upplagt? Frågor om ansvar för slutförvaringen Reaktorinnehavarna har enligt lagstiftningen ansvaret för att hitta en plats, en metod och för att bygga ett slutförvar. För att lösa bl a denna uppgift har de bildat ett gemensamt ägt företag, Svensk Kärnbränslehantering AB, SKB. Som ett första led i platsvalsarbetet genomför SKB idag s k förstudier i flera kommuner. Det återstår dock flera steg innan en plats slutgiltigt kan väljas. Se även svaren på frågorna 15 och 16. Enligt lagstiftningen är det reaktorinnehavarna som har ansvaret att upprätta ett program för den allsidiga forsknings- och utvecklingsverksamheten. SKB kallar sitt forskningsprogram för FUD, vilket står för Forskning, Utveckling och Demonstration. SKI har bl a till uppgift att vart tredje år granska hur allsidigt SKBs forskningsprogram är och hur SKB genomför det. Utifrån SKIs bedömning tar regeringen sedan ställning till om forskningen uppfyller de krav som lagen ställer. Den forskning kring slutförvaring som bedrivs inom SKI och Statens strålskyddsinstitut, SSI, syftar till att säkerställa en hög egen kompetens hos säkerhetsmyndigheterna inför deras arbete med att granska en ansökan från SKB om att få bygga ett slutförvar. SKBs arbetssätt, som godtagits av både myndigheter och regering, är en flerstegsprocess. I det första steget genomför SKB förstudier i ett antal kommuner som deltar frivilligt. I förstudierna undersöks om det i kommunerna finns områden som skulle kunna vara intressanta för fortsatta studier. SKB utvärderar befintligt material om geologi, markanvändning, miljöpåverkan, transportförutsättningar och samhälleliga förhållanden. Det görs inga borrningar i detta steg, utan man utgår helt från befintlig kunskap. Sammanlagt planerar SKB att genomföra 5-10 förstudier innan man går vidare. Nästa steg i lokaliseringsprocessen är platsundersökningar som SKB ska genomföra på minst två platser. I platsundersökningarna görs borrningar i 13

Frågor om ansvar för slutförvaringen 16 Vilka tillstånd krävs för förstudier, platsundersökningar och detaljundersökningar? 17 Vem ger tillstånd till slutförvaring? berget för att utreda om det finns förutsättningar för att kunna bygga ett säkert slutförvar på platsen. Förutom borrningar kommer fördjupade studier av t ex transporter och miljöpåverkan att genomföras. I det tredje steget ska en detaljundersökning göras på en plats. I praktiken innebär det att en första del av slutförvaret byggs. Om platsen uppfyller olika krav följs detaljundersökningen av en demonstrationsfas då 5-10% av det använda kärnbränslet kommer att deponeras. Se även svaret på fråga 16. Förstudier och platsundersökningar kräver inga formella tillstånd av myndigheter eller regering. I samband med att förstudier genomförs medverkar emellertid myndigheterna på olika sätt i möten med t ex kommuner och länsstyrelser. På detta sätt kan myndigheterna svara på frågor och framföra synpunkter. Även om tillstånd inte krävs för förstudier och platsundersökningar har myndigheter och regering stora möjligheter att påverka dessa genom den granskning som vart tredje år görs av SKBs FUD-program. SKI och SSI har exempelvis föreslagit att forskningsprogrammet ska kompletteras på flera punkter innan platsundersökningar får påbörjas. Detaljundersökning däremot kräver tillstånd av regeringen enligt såväl kärntekniklagen som miljöbalken. Dessa tillstånd kommer att avse både slutförvarsmetod och lokalisering av anläggningen. Efter detaljundersökning kommer nya tillstånd att krävas för demonstrationsfasen, eventuellt fortsatt deponering och till sist inför förslutning av slutförvaret. Se även svaren på frågorna 14, 15 och 17. För att bygga ett slutförvar krävs tillstånd enligt flera lagar. Det är regeringen som gör den slutliga prövningen, enligt miljöbalken och kärntekniklagen, av den ansökan om lokaliseringstillstånd för ett slutförvar som lämnas in av SKB. Prövningen enligt kärntekniklagen bereds av SKI och denna prövning gäller enbart om anläggningen är säker eller inte. För att få tillstånd enligt miljöbalken krävs dock normalt att den berörda kommunens kommunfullmäktige accepterar lokaliseringen. Kommunen kan också använda den kommunala vetorätten och säga nej. 14

Frågor om ansvar för slutförvaringen 18 Vem granskar SKBs förstudier? 19 Kommer myndigheterna att ta någon hänsyn till om lokalbefolkningen inte vill ha ett slutförvar? 20 Kan beslut om slutförvar tas utan folkomröstning? För slutförvar för använt kärnbränsle har dock det kommunala vetot vissa begränsningar. Se även svaret på frågorna 15 och 19. SKI granskar inte enskilda förstudier men kommer att göra en granskning av samtliga förstudier och annat underlag inför övergången till platsundersökningar. De förstudier som slutförts eller där SKB redovisat preliminära slutrapporter har i de flesta fall granskats, helt eller delvis, av berörda kommuner. I samband med kommunernas granskningar har SKI i flera fall kommenterat specifika frågeställningar. Regeringen kan besluta om att ge lokaliseringstillstånd även om kommunfullmäktige i den berörda kommunen har använt sig av det kommunala vetot och sagt nej. Detta kan ske om regeringen bedömer att ingen lämpligare plats står att finna. Men för att regeringen ska kunna göra en sådan bedömning behövs ett omfattande bakgrundsmaterial och noggranna undersökningar gjorda på minst två platser. Teoretiskt finns alltså möjligheten att regeringen fattar beslut om lokalisering mot opinionen inom en kommun. I praktiken kan man ändå utgå från att den berörda kommunens och dess invånares inställning till slutförvaret kommer att vara en mycket betydelsefull faktor för beslutsfattarna. Varken nationell eller kommunal folkomröstning behöver hållas inför ett beslut om lokalisering av ett slutförvar. Som underlag för sitt beslut kan en kommun ändå vilja ordna folkomröstning. 15

Frågor om ansvar för slutförvaringen 21 Kan man inte betala kommuninvånare för slutförvaring på lämplig plats? 22 Vem garanterar att ett slutförvar inte läcker? 23 Hur kan man gardera sig mot misstag vid hantering och inkapsling av det använda kärnbränslet? I förhandlingssituationen mellan den utvalda kommunen och SKB kan man utgå från att kommunen kommer att ställa krav och önskemål på SKB som är förknippade med verksamheten. Som exempel kan nämnas vägbyggande, kraftförsörjning etc. SKB kommer också att framhålla de positiva effekter som kommer kommunen till del genom att arbetstillfällen skapas, bostäder och skolor byggs ut, fler skattebetalare kommer till kommunen etc. Någon direkt kompensation i form av betalning till närboende eller till alla kommuninvånarna har inte varit aktuellt i Sverige. Någon garanti i absolut mening att ett slutförvar aldrig, under några som helst omständigheter, kan komma att läcka kan ingen ge. Det operativa ansvaret att konstruera slutförvaret på ett säkert sätt har kärnkraftsföretagen genom SKB. Ansvaret för att godkänna eller underkänna har myndigheterna, främst SKI och SSI. Slutligen är det regeringen som fattar det avgörande beslutet om att ge tillstånd eller ej. Myndigheterna och regeringen ger sina eventuella godkännanden utifrån den gällande lagstiftningen. I princip kommer samma höga krav att ställas på tillverknings- och hanteringsprocesserna liksom på den personal som handhar dessa som de som idag gäller vid de svenska kärnkraftverken. Man kommer att göra ingående kontroller av alla steg i tillverkningen. Både kärnkraftsindustrin och myndigheterna har stor erfarenhet av sådan tillverkningskontroll från kärnkraftverken. Mycket höga krav kommer att ställas eftersom kapslarna ska kunna innesluta det använda kärnbränslet under mycket långa tidsrymder. 16

24 Finns det i Sverige kompetens inom geologi och teknik för att bygga ett slutförvar? 25 Vem avgör om det finns kompetent personal för att uppföra ett slutförvar? Frågor om ansvar för slutförvaringen I Sverige finns det många tekniker och naturvetare som arbetar, och under lång tid arbetat, med att få fram och förbättra metoderna för slutförvaring av använt kärnbränsle. Det råder ingen brist på denna typ av experter i Sverige. Hur kompetent denna grupp av experter är kan endast bedömas genom internationella jämförelser och Sverige har under lång tid legat internationellt väl framme. I Sverige har redan ett slutförvar byggts, slutförvaret för radioaktivt driftavfall från kärnkraftverken, SFR i Forsmark. Byggandet och driften av berganläggningen Äspölaboratoriet invid Oskarshamns kärnkraftverk ger också erfarenhet. De som har ansvaret för verksamheten har också ansvaret för att arbetet bedrivs av tillräckligt kompetent personal. SKB har det operativa ansvaret och kommer att konstruera och bygga det kommande slutförvaret med hjälp av olika konsulter och entreprenörer. SKI har tillsynsansvaret. Det innebär att SKI ska övervaka och kontrollera att arbetet utförs på ett kompetent sätt så att det fyller de krav som har ställts upp. 17

18

Frågor om hantering av det använda kärnbränslet idag 26 Hur förvaras använt kärnbränsle idag? Det använda bränslet förvaras idag dels vid kärnkraftverken i bassänger intill reaktorerna, dels i CLAB i underjordiska bassänger. CLAB är det centrala mellanlagret för använt kärnbränsle som byggts invid Oskarshamns kärnkraftverk. CLAB togs i drift 1985. I CLAB utanför Oskarshamn förvaras använt kärnbränsle i vattenbassänger. 27 Hur hanteras det använda kärnbränslet? Det använda kärnbränslet hanteras under vatten i reaktorerna och bränslebassängerna av människor men med hjälp av maskiner. 19

Frågor om hantering av det använda kärnbränslet idag 28 Hur länge varar mellanlagringen? 29 Hur stort utrymme krävs i ett mellanlager för att lagra använt kärnbränsle från en reaktors totala livstid? Enligt nuvarande planer kommer det använda kärnbränslet att mellanlagras i CLAB under ca 40 år. Under den tiden sjunker radioaktiviteten och därmed också värmen i bränslet, vilket gör att det blir lättare att hantera och slutförvara. Cirka 10x10 m, d v s 100 m 2 i vattenbassäng. Beräkningarna grundar sig på att reaktorn drivs i 30 år. Bassängen behöver vara åtminstone 12 m djup för att ge strålskärmning uppåt och nedåt. 20

30 Var ska det använda kärnbränslet slutförvaras? 31 Hur ska använt kärnbränsle slutförvaras? Frågor om planer för slutförvaringen Det kärnbränsle som använts i Sverige kommer att förvaras inom landet. Platsen är ännu inte bestämd, lokaliseringsprocessen pågår. Det är SKB som ansvarar för att hitta en lämplig slutförvarsplats. Se även svaret på fråga 15. Det finns ännu inget slutgiltigt beslut om vilken metod som ska användas för slutförvaringen. Den metod som är huvudalternativ kallas KBS-3. Den innebär att det använda kärnbränslet kommer att slutförvaras i den svenska berggrunden på Enligt KBS-3 metoden kommer det använda kärnbränslet att förvaras i kapslar av koppar och järn ca 500 m ned i berggrunden. Kapslarna kommer att bäddas in lera. 21

Frågor om planer för slutförvaringen 32 Hur stor kapacitet får ett slutförvar? 33 Vilken typ av inkapslingsmaterial ska användas? 34 Hur går det praktiskt till att placera det använda kärnbränslet i kapslar? ca 500 meters djup. Bränslet kommer att vara inkapslat i motståndskraftiga kapslar för att förhindra kontakt med grundvattnet. Kapslarna ska bäddas in i lera för att skyddas mot eventuella rörelser i det omgivande berget. Hur bergrummen i detalj ska utformas i denna typ av förvar är ännu inte beslutat. Det är Svensk Kärnbränslehantering AB, SKB, ett av kärnkraftsindustrin ägt bolag som ansvarar för att en lämplig slutförvarsmetod utvecklas. Slutförvaret måste till slut godkännas av regeringen. Slutförvaret kommer att byggas så stort att det rymmer allt använt kärnbränsle från de svenska kärnkraftverken. SKB planerar att bygga ut slutförvaret i etapper, varav den första etappen innebär en demonstrationsfas för 5-10% av den totala mängden använt kärnbränsle. Den totala mängden använt kärnbränsle från det svenska kärnkraftsprogrammet beräknas bli ca 8 000 ton. Det är inte bestämt ännu, men SKBs arbete inriktas på material som är motståndskraftiga mot bl a kemisk påverkan från grundvattnet. Avsikten med detta är att det ska ta mycket lång tid, 100 000-tals år, innan grundvattnet når in till bränslet. Det inkapslingsmaterial som studeras i Sverige är främst koppar eftersom det bedöms vara mycket motståndskraftigt mot påverkan från grundvattnet. Kapslarna kommer troligen att ha ett inre hölje av järn för att öka den mekaniska styrkan. SKB planerar att bygga en särskild inkapslingsanläggning. I denna, planerade, anläggning placeras bränslet i förtillverkade kapslar, ett lock svetsas på och sedan kontrolleras att kapseln och svetsen är felfria. Arbetet kommer att utföras fjärrstyrt eftersom strålningen kommer att vara mycket stark. För att utveckla metoder för förslutning, kontroll och hantering av kapseln driver SKB sedan 1998 ett kapsellaboratorium som ligger i Oskarshamn. 22

35 Var ska inkapslingsanläggningen ligga? 36 Vilken typ av berggrund ska slutförvaret byggas i? 37 Hur många och hur stora slutförvar behövs för att ta hand om kärnavfallet? 38 När startar slutförvaringen av använt kärnbränsle? Frågor om planer för slutförvaringen Det är inte bestämt, med SKB har föreslagit att inkapslingsanläggningen ska ligga i direkt anslutning till det centrala mellanlagret CLAB, som ligger i anslutning till kärnkraftverket i Oskarshamn. SKB måste dock redovisa alternativa lokaliseringar. Ett regeringsbeslut behövs innan anläggningen kan byggas. Enligt planerna ska slutförvaret byggas i det svenska urberget. Mindre lämpliga är bl a områden med brytvärda mineralförekomster och områden med stora sprickzoner. Även fjällkedjan och de sedimentära bergarterna i södra Sverige anses som mindre lämpliga. För det använda kärnbränslet kommer endast ett slutförvar att byggas. Det slutförvar som nu planeras dimensioneras för att ta hand om allt använt kärnbränsle från ca 30 års drift av de tolv svenska kärnkraftsaggregaten, ca 8 000 ton. För närvarande bedriver SKB arbete med att finna en lämplig plats för slutförvaret. Om vi i Sverige skulle bestämma oss för att fortsätta med kärnkraften längre än vad som tidigare planerats så behöver slutförvaret byggas ut eller så kan ännu ett slutförvar byggas. Det innebär inte några principiellt nya eller annorlunda problem att bygga ut ett slutförvar eller att bygga ännu ett. Det finns inte heller ett enda bästa berg för slutförvaringen som är det enda som kan godkännas. Den plats som väljs för ett slutförvar kommer sannolikt att vara en av flera praktiskt taget likvärdiga platser. Enligt SKBs planer kommer slutförvaringen att inledas under 2010-talet då den första etappen av slutförvaret ska vara klar för en inledande demonstrationsfas för 5-10% av den totala mängden använt kärnbränsle. Efter utvärdering av demonstrationsfasen kan man eventuellt fortsätta deponeringen av den resterande mängden bränsle. Det kommer att ta flera årtionden innan deponeringen av allt använt kärnbränsle kunnat genomföras. 23

Frågor om planer för slutförvaringen 39 Kan slutförvarets långsiktiga säkerhet demonstreras genom att man bygger ett litet förvar? 40 Hur många personer behövs för att sköta slutförvaret? 41 Kan man i efterhand ta upp det använda kärnbränslet från slutförvaret för upparbetning eller återanvändning? 42 Förvaras utländskt använt kärnbränsle inom Sverige? Nej, naturligtvis inte, och detta är inte heller syftet med den s k demonstrationsfasen. Under den första etappen får man dock erfarenhet av hur man t ex bör utforma tunnlar och deponeringshål och hur man deponerar kapslar i berget. Demonstrationsfasen ger dessutom ytterligare betänketid innan de slutliga besluten behöver tas. De investeringar i teknik och anläggningar som behöver göras redan för att genomföra den första etappen blir dock betydande. Under den mest intensiva byggnadsperioden beräknas ca 400-600 personer vara sysselsatta med anläggnings- och byggnadsarbeten. Därefter kommer ca 150 personer att vara sysselsatta vid slutförvaret under det inledande driftskedet då ca 5-10% av det använda bränslet kommer att deponeras. I det senare driftskedet när resterande mängd bränsle plus övrigt långlivat avfall ska deponeras, med start omkring år 2020, ökar personalstyrkan till ca 220 personer. Av dessa kommer ca 40 att arbeta med bergarbeten för nya deponeringstunnlar. Detta driftskede avslutas med förslutning av förvaret omkring år 2050. När förvaret är tillslutet räknar man med att det ska sköta sig själv, d v s att det inte ska behöva övervakas av någon personal på platsen. Ja. Det använda kärnbränslet går att ta upp om det är placerat i utrymmen som inte ligger djupare än någon kilometer ned i berggrunden. När slutförvaret byggs kommer man, enligt planerna, att borra eller spränga sig ned till ca 500 meters djup. Det arbetet går att upprepa, även om det kan bli komplicerat och dyrt. I syfte att utveckla metoder för att kunna återta deponerade bränslekapslar kommer SKB att genomföra tester i Äspölaboratoriet. Se även svaret på fråga 78. Ja, ca 24 ton använt blandoxidbränsle, s k MOX-bränsle, från Tyskland mellanlagras i CLAB och kommer att slutförvaras i Sverige. Detta bränsle tog Sverige emot 1987 i utbyte mot avfallet från ca 55 ton använt kärnbränsle 24

Frågor om planer för slutförvaringen 43 Om extra kapacitet finns i slutförvaret, skulle vi då ta emot använt kärnbränsle från utlandet? från Sverige. Det svenska bränslet hade skeppats från kärnkraftverken Ringhals och Barsebäck till upparbetningsanläggningen La Hague i Frankrike. Sverige skulle enligt kontrakt ha varit skyldigt att ta emot avfallet från denna upparbetning. I samband med att Sverige avvecklade sina övriga upparbetningskontrakt med det franska företag som äger och driver anläggningen i La Hague, uppstod frågan om lämplig slutförvaring av upparbetningsavfallet från dessa 55 ton. SKB skulle ha blivit tvunget att bygga särskilda utrymmen i slutförvaret för att ta hand om detta avfall. Använt kärnbränsle från tyska reaktorer upparbetas i stor utsträckning i Frankrike, men avfallet ska slutförvaras i Tyskland. För tyskarna var det inga tekniska svårigheter att förvara avfallet från ytterligare 55 ton använt kärnbränsle. Däremot skulle de ha behövt bygga ett särskilt slutförvar för det använda MOX-bränslet. SKB ansåg å sin sida att det inte fanns några tekniska svårigheter att slutförvara 24 ton använt kärnbränsle från Tyskland tillsammans med ca 8 000 ton använt bränsle från de svenska kärnkraftverken. Utbytet var därför till stor teknisk och ekonomisk fördel för båda parter. Den svenska regeringen bedömde läget på samma sätt och gav tillstånd till bytet. Nej. SKB planerar inte sina anläggningar för någon överskottskapacitet. Den svenska regeringen har förklarat att Sverige inte kommer att ta emot utländskt kärnbränsle för slutförvaring i Sverige. En utbytesaffär har gjorts med Tyskland, men i det fallet tog Sverige emot en mindre mängd tyskt använt kärnbränsle än den mängd svenskt använt bränsle vi överlät på dem att ta om hand. Det hävdas ibland att Sverige genom sitt medlemskap i EU kan komma att tvingas att ta emot utländskt kärnavfall för slutförvaring i Sverige. I kärntekniklagen anges dock att tillstånd inte får ges till slutförvaring av använt kärnbränsle från något annat land än Sverige. Även i andra länder finns motsvarande bestämmelser, t ex i Frankrike och Storbritannien. Det finns också en internationell avfallskonvention som säger att varje land har rätt att förbjuda förvaring av andra länders avfall. Sverige ratificerade konventionen sommaren 1999. Konventionen träder i kraft efter det att 25 länder har godkänt den. Se också svaret på fråga 42. 25