The Malta experience - november 2010 Till Malta i sydöstra Medelhavet reser man enklast med lågprisflyg (Norwegian) direkt från Kastrup, varje lördag. Det tar tre timmar. Har man andra ärenden på vägen hem kan det vara bättre att flyga till London Gatwick och därifrån tur och retur med Air Malta. Det tar tre timmar från London också, men då får man mat ombord så tiden går fortare Resan föranleddes av inbjudan från nyemigrerade brodern Ulf och svägerska Birgitta. Av förmodade klimatologiska och ekonomiska skäl (15 %) är Malta intressant att flytta till. Dessutom är landet fullpackat av historiska sevärdheter från de senaste 6 000 åren. Golf har man inte hållit på med lika länge, men hål i marken har man alltid gjort. Berggrunden är nån mjuk, gulaktig sandstenstyp och bearbetas med vanliga handverktyg, typ såg och borr. Alla hus och konstruktioner är av sten och gulaktiga. Alla talar engelska och de flesta kör på fel sida av vägen. Det finns bara så där en halv miljon Malteser och de har ett eget språk som låter som arabiska med vissa inslag av italienska. Bokstäverna är italienska men inte orden. Man är med i EU och använder Euro och alla verkar nöjda med det. The Malta Times har engelska bokstäver och man känner igen de flesta orden. Malteserna är tillräckligt många för att fylla hela sitt land, som i huvudsak består av två bebodda öar: Den sådär fem mil långa/breda Malta och den betydligt mindre Gozo i norr. En onsdag eftermiddag kom jag dit och nästan så fort vi satt oss på balkongen blev det mörkt. Huvudstaden Valetta var något upplyst och de passerande kryssningsfartygen ännu mer så vi såg maten, varandra och den gamla fästningen St Angelo riktigt bra ändå. Så här satt vi och åt varenda kväll utom den sista. Då var det lite svalt och blåsigt. Annars var det sådär 17 grader på kvällarna. På dagarna var det lite varmare och i solen var det alltid sommarvarmt. Den här fina lägenheten hyr mitt värdfolk, men deras avsikt är att hitta ett eget ställe. Min egen snabba analys av husmarknaden visar dock att det inte blir lätt att hitta en fastighet med motsvarande miljö och standard till ett rimligt pris. Det finns invandrarkomplex norr om Valetta, som har god standard och utsikt, men de har samma karaktär som motsvarande i Florida eller Provence. Här i den urgamla staden Isla/Senglea, som byggts vid den ännu äldre naturliga hamnen var det karaktär! Huset är på nåt sätt inbyggt i den gamla fästningsvallen (ringmuren). Tar man hissen upp till femte våningen och går ut på baksidan är man mitt inne i den gamla staden, med brödbutik, kyrka och allt annat som behövs. Puben ligger vid hamnpromenaden nedanför balkongen (till höger).
Hamnpromenaden är en återvändsgata, så biltrafiken är mycket begränsad. Norrut dominerar staden Valetta utsikten. På udden på andra sidan viken, till höger på bilden, ligger fästningen St Angelo. Staden i skydd av dess murar heter Birgo eller Vittorioso. Hit kom korsriddarna av Johanniterorden på 1500-talet efter att ha blivit utdrivna först från Jerusalem och sen från Rhodos. Efter att utstått den stora belägringen av turkarna under några månader i mitten av samma århundrade, bestämde man sig för att befästa också halvön norrut. Det blev fästningsstaden Valetta! Vid ett av caféerna nära vattnet, med utsikt över gamla (små) och nya (stora) båtar, intar man sitt morgonkaffe efter en stärkande promenad. Den här viken rymmer numera bara nöjesbåtar och mindre fiskebåtar, förutom några gondoler med utombordare som på fem minuter och en mindre summa pengar tar passagerare över till Valetta. Ulf och Birgittas gondoljär heter Joey. Han verkar mer pålitlig än sina kamrater i Venedig, men är inte lika vacker.
Efter en dags besiktning av de närmaste omgivningarna, några fastighetsobjekt, ett historiskt spektakel och ett krigsmuseum övergick vi till mer avlägsna turistmål. Vi åkte norrut med egen bil och tog färjan över till Gozo. Vi besökte öns berömda azurfönster och såg att det gick vågor. Strax intill försökte man återställa naturen efter att ha spelat in en film på stranden (Tre kungar). Där fanns också en liten innesluten vik med bara en trång tunnel som kontakt med stora havet. I Marsaforn intogs lunch i form av risotto med bläckfisk. Den senare hade nog badat i Medelhavet ty den eller nåt annat gav väldig sälta åt rätten. Öl hjälpte. Vi satt ute, vid havet. Mitt på ön hade man på den riktiga stenåldern byggt fina tempel av stora stenar (förstås, det var ju stenålder). De var prydda med runda symboler, som hål eller ristningar. Altare och fotbad fanns också. Förmodligen har det varit tak över och hemska ritualer inuti. Det finns flera liknande sådana här tempel på Malta. Här, i Ggantija (jo det betydde nåt med jätte) fanns två intill varandra. Tempelsalarna ligger anordnade fyra och fyra i klöverform. Vi kom inte hem förrän det var mörkt. På kvällen gick vi över till marinan på Vittorioso-sidan för en god middag. En tjeckisk ung man utstyrd som en av Napoleons soldater väckte vår nyfikenhet. Han var här för att var med och spela upp scener från kriget mellan sagde Napoleon och engelsmännen i början av 1800-talet. Mer om detta senare.
På tredje dagen sken (också solen) och vi gjorde bara en liten utflykt till Marsascala. En annan av dessa vackra vikar där man kan inta en god lunch, sittande ute vid havet. Det var en lördag. Denna dag genomfördes den första reenactment av nämnda strider mellan franska och brittiska ockupanter. Det var ett förfärligt smällande av svartkrut och bataljerande i gränderna kring torget i Vittorioso. När kvällsfukten kom blev det ibland bara pys i bössan. Stämningen var hela tiden laddad, eller åtminstone präglad av allt idogt laddande. Precis som i verkligheten blev fransmännen besegrade. Av detta skäl var det inga fransmän med på evenemanget. De som spelade franska soldater beordrades ljudligt på franska, men jag hörde att vicekorpralen översatte till tyska för att alla skulle vända om eller ladda om samtidigt. Kanonskotten var alldeles särskilt lyckade och öronbedövande bland husen. Jag såg inga hörselskydd, men det behövdes nog inte längre. Dock tänkte jag på våra futtiga smällar när det skjuts svensk lösen på Frisholmen i Carlshamn, när vi har vårt årliga reenactment av stadens grundande på Castellets dag. Dagen efter blev det alltså söndag, men inte vilodag. In i bilen för att titta på det inre av ön Malta.
Staden Mosta är berömd för sitt fina kyrktak, som förutom att vara osedvanligt vackert, har haft en osedvanlig tur. Under andra världskriget bombades Malta, eller egentligen hamnområdet i Valetta, mer än någon annan plats på jorden. Engelsmännen hade en stödjepunkt för sin medelhavsflotta här och tyskarna bombade. Nära Mosta fanns ett flygfält som också behövde bombas. En söndag, mitt under mässan, föll en stor bomb genom kyrktaket och skramlade ner på golvet inför de förskräckta församlingsborna. Flertalet tackade efteråt Gud för att han ingripit och saboterat tändröret, så att den inte briserade. Detta är sant ity såväl taket som bomben finns kvar. Den saboterande gudomen finns bara i relief. Efter detta vådliga äventyr, och var sin kopp kaffe, letade vi oss till den gamla huvudstaden Medina och tittade på det gamla castellet därstädes och ett nästan lika gammalt hus. Längre österut, mot Dingli, har man fin utsikt, såväl ut över havet som ner på detsamma. De maltesiska öarna består av ett platt, något lutande klippflak (jämför med Öland). Flaket är så där 200 meter i den höga kanten. Det stupar brant ner i havet i väster och närmar sig havet på en lägre nivå och med fler vikar i öster. Det är enklare att bada i öster.
På den västra sidan nära Maltas egen blåa grotta kan man sitta ute och äta lunch, vid havet. Till samma lunchställe, och samtidigt, anlände oplanerat några bekanta från Sverige, också bosatta på Malta. De hette Hans och Christina. De hade med sig en inneboende som hette Carl, som emellanåt levde skepparliv i den grekiska och kroatiska delen av Medelhavet. Alla var från Göteborg. På kvällen blev Ulf och hans bror utsläppta till den lokala puben för att titta på fotboll: Milan - Inter. Zlatan gjorde mål. En annan kväll gick vi på puben igen, nu för att titta på Malta spela EM-kval. När vi kom dit var puben tom, t.o.m. på personal, men efter att hämtat densamma från den närbelägna restaurangen fick vi igång TV-apparat och rätt match. Men inga Malteser tittade! Vi hade bespetsat oss på härligt lokal kvalstämning. Pub-ägaren besvarade vår undran med en fnysning och förklarade att visst var Malteserna fotbollsintresserade, så intresserade att de bara tittade på riktig fotboll, dvs Serie A och La Liga och sånt. Det dök upp några Malteser senare, men de valde faktiskt att titta på Argentina mot Brasilien. Jo, Malta förlorade, troligen beroende på bristande publikstöd. Måndagen ägnades åt Valetta. Först gjorde vi en flygtur landet runt. Det som lockade med denna tur var att den skedde med ett mindre sjöflygplan som startade från stora hamnbassängen. Flygplanet var en De Havilland Otter byggd i Canada för 50 år sedan, men den var moderniseraf med turbopropmotor.
Mer flygbilder: Den lilla pilen mitt i vänstra bilden pekar på Birgitta och Ulfs lägenhet i Senglea. Den högra bilden ger en översiktsbild av Valletta med omgivningar från norr. Den närmaste bebyggelsen heter Sliema med fästningsön Manoel Island. Därovan staden Valletta på den långsträckta udde som sträcker sig utåt vänster i bildens mitt. Bortom Valletta ligger Grand Harbour med de tre gamla städerna Kalkara, Birgo och Isla på uddar som sträcker sig mot Valletta. De gamla namnen Birgo och Isla byttes på 1500-talet till Vittorioso och Senglea, men det har inte riktigt trängt igenom ännu. Det var hamnområdet och de här uddarna som fick mest stryk under andra världskriget. Resten av dagen ägnades åt Valletta, med besök på historiska museet, kaféer, stormästarens hus, St Johns-katedralen och korsriddarnas gamla magnifika sjukhus. Sjuksalen är en av de största salarna jag sett! Här fanns mycket gammal arkitektur och fantastiska byggnader att se. Katedralens strama och enkla yttre kontrasterade starkt mot dess överdådiga inre. Golvet är berömt för att det består av korsriddares gravar utformade som meterstora vapensköldar i färgstark mosaik. Hela staden är förstås ett världsarv. Vi satt ute och åt lunch. Havet såg man i slutet av gatan. I skymningen kom vi hem och sen åt vi kvällsmat på balkongen. Tisdagen var inte så turistisk. Det blev besök på varuhus och datoraffär. Lunch hemma och hemmakväll på balkongen. Sista dagen inleddes med en lång morgonpromenad till the Norman House i Vittorioso.
Efter morgonkaffe på kajen blev det biltur till St Thomas Bay, en vik söder om Valletta. Där kunde man få härligt kaffe med dopp: Sålunda uppfriskade fortsatte vi till St Julians norr om Valletta. Ett modernt område med stora lägenhetskomplex, hotell och båthamn. Där kunde man sitta ute och äta lunch och titta på hav och båtar. Lite turistshopping i Sliema innan vi kom hem och fick sent eftermiddagskaffe på balkongen. Natten innan hemresedagen hörde jag att det regnade. Det var grått på morgonen när jag skjutsades till flygplatsen, men sen klarande det upp. Air Malta landade så småningom i London, återigen före tidtabell. Det var molnigt nästan hela vägen, men vi landade på Gatwick i solsken! Varmt tack till Birgitta och Ulf för en fantastisk vecka. Malta är ett härligt ställe och där finns mycket mer att se
The Malta experience - november 2010 Till Malta i sydöstra Medelhavet reser man enklast med lågprisflyg (Norwegian) direkt från Kastrup, varje lördag. Det tar tre timmar. Har man andra ärenden på vägen hem kan det vara bättre att flyga till London Gatwick och därifrån tur och retur med Air Malta. Det tar tre timmar från London också, men då får man mat ombord så tiden går fortare Resan föranleddes av inbjudan från nyemigrerade brodern Ulf och svägerska Birgitta. Av förmodade klimatologiska och ekonomiska skäl (15 %) är Malta intressant att flytta till. Dessutom är landet fullpackat av historiska sevärdheter från de senaste 6 000 åren. Golf har man inte hållit på med lika länge, men hål i marken har man alltid gjort. Berggrunden är nån mjuk, gulaktig sandstenstyp och bearbetas med vanliga handverktyg, typ såg och borr. Alla hus och konstruktioner är av sten och gulaktiga. Alla talar engelska och de flesta kör på fel sida av vägen. Det finns bara så där en halv miljon Malteser och de har ett eget språk som låter som arabiska med vissa inslag av italienska. Bokstäverna är italienska men inte orden. Man är med i EU och använder Euro och alla verkar nöjda med det. The Malta Times har engelska bokstäver och man känner igen de flesta orden. Malteserna är tillräckligt många för att fylla hela sitt land, som i huvudsak består av två bebodda öar: Den sådär fem mil långa/breda Malta och den betydligt mindre Gozo i norr. En onsdag eftermiddag kom jag dit och nästan så fort vi satt oss på balkongen blev det mörkt. Huvudstaden Valetta var något upplyst och de passerande kryssningsfartygen ännu mer så vi såg maten, varandra och den gamla fästningen St Angelo riktigt bra ändå. Så här satt vi och åt varenda kväll utom den sista. Då var det lite svalt och blåsigt. Annars var det sådär 17 grader på kvällarna. På dagarna var det lite varmare och i solen var det alltid sommarvarmt. Den här fina lägenheten hyr mitt värdfolk, men deras avsikt är att hitta ett eget ställe. Min egen snabba analys av husmarknaden visar dock att det inte blir lätt att hitta en fastighet med motsvarande miljö och standard till ett rimligt pris. Det finns invandrarkomplex norr om Valetta, som har god standard och utsikt, men de har samma karaktär som motsvarande i Florida eller Provence. Här i den urgamla staden Isla/Senglea, som byggts vid den ännu äldre naturliga hamnen var det karaktär! Huset är på nåt sätt inbyggt i den gamla fästningsvallen (ringmuren). Tar man hissen upp till femte våningen och går ut på baksidan är man mitt inne i den gamla staden, med brödbutik, kyrka och allt annat som behövs. Puben ligger vid hamnpromenaden nedanför balkongen (till höger).
Hamnpromenaden är en återvändsgata, så biltrafiken är mycket begränsad. Norrut dominerar staden Valetta utsikten. På udden på andra sidan viken, till höger på bilden, ligger fästningen St Angelo. Staden i skydd av dess murar heter Birgo eller Vittorioso. Hit kom korsriddarna av Johanniterorden på 1500-talet efter att ha blivit utdrivna först från Jerusalem och sen från Rhodos. Efter att utstått den stora belägringen av turkarna under några månader i mitten av samma århundrade, bestämde man sig för att befästa också halvön norrut. Det blev fästningsstaden Valetta! Vid ett av caféerna nära vattnet, med utsikt över gamla (små) och nya (stora) båtar, intar man sitt morgonkaffe efter en stärkande promenad. Den här viken rymmer numera bara nöjesbåtar och mindre fiskebåtar, förutom några gondoler med utombordare som på fem minuter och en mindre summa pengar tar passagerare över till Valetta. Ulf och Birgittas gondoljär heter Joey. Han verkar mer pålitlig än sina kamrater i Venedig, men är inte lika vacker.
Efter en dags besiktning av de närmaste omgivningarna, några fastighetsobjekt, ett historiskt spektakel och ett krigsmuseum övergick vi till mer avlägsna turistmål. Vi åkte norrut med egen bil och tog färjan över till Gozo. Vi besökte öns berömda azurfönster och såg att det gick vågor. Strax intill försökte man återställa naturen efter att ha spelat in en film på stranden (Tre kungar). Där fanns också en liten innesluten vik med bara en trång tunnel som kontakt med stora havet. I Marsaforn intogs lunch i form av risotto med bläckfisk. Den senare hade nog badat i Medelhavet ty den eller nåt annat gav väldig sälta åt rätten. Öl hjälpte. Vi satt ute, vid havet. Mitt på ön hade man på den riktiga stenåldern byggt fina tempel av stora stenar (förstås, det var ju stenålder). De var prydda med runda symboler, som hål eller ristningar. Altare och fotbad fanns också. Förmodligen har det varit tak över och hemska ritualer inuti. Det finns flera liknande sådana här tempel på Malta. Här, i Ggantija (jo det betydde nåt med jätte) fanns två intill varandra. Tempelsalarna ligger anordnade fyra och fyra i klöverform. Vi kom inte hem förrän det var mörkt. På kvällen gick vi över till marinan på Vittorioso-sidan för en god middag. En tjeckisk ung man utstyrd som en av Napoleons soldater väckte vår nyfikenhet. Han var här för att var med och spela upp scener från kriget mellan sagde Napoleon och engelsmännen i början av 1800-talet. Mer om detta senare.
På tredje dagen sken (också solen) och vi gjorde bara en liten utflykt till Marsascala. En annan av dessa vackra vikar där man kan inta en god lunch, sittande ute vid havet. Det var en lördag. Denna dag genomfördes den första reenactment av nämnda strider mellan franska och brittiska ockupanter. Det var ett förfärligt smällande av svartkrut och bataljerande i gränderna kring torget i Vittorioso. När kvällsfukten kom blev det ibland bara pys i bössan. Stämningen var hela tiden laddad, eller åtminstone präglad av allt idogt laddande. Precis som i verkligheten blev fransmännen besegrade. Av detta skäl var det inga fransmän med på evenemanget. De som spelade franska soldater beordrades ljudligt på franska, men jag hörde att vicekorpralen översatte till tyska för att alla skulle vända om eller ladda om samtidigt. Kanonskotten var alldeles särskilt lyckade och öronbedövande bland husen. Jag såg inga hörselskydd, men det behövdes nog inte längre. Dock tänkte jag på våra futtiga smällar när det skjuts svensk lösen på Frisholmen i Carlshamn, när vi har vårt årliga reenactment av stadens grundande på Castellets dag. Dagen efter blev det alltså söndag, men inte vilodag. In i bilen för att titta på det inre av ön Malta.
Staden Mosta är berömd för sitt fina kyrktak, som förutom att vara osedvanligt vackert, har haft en osedvanlig tur. Under andra världskriget bombades Malta, eller egentligen hamnområdet i Valetta, mer än någon annan plats på jorden. Engelsmännen hade en stödjepunkt för sin medelhavsflotta här och tyskarna bombade. Nära Mosta fanns ett flygfält som också behövde bombas. En söndag, mitt under mässan, föll en stor bomb genom kyrktaket och skramlade ner på golvet inför de förskräckta församlingsborna. Flertalet tackade efteråt Gud för att han ingripit och saboterat tändröret, så att den inte briserade. Detta är sant ity såväl taket som bomben finns kvar. Den saboterande gudomen finns bara i relief. Efter detta vådliga äventyr, och var sin kopp kaffe, letade vi oss till den gamla huvudstaden Medina och tittade på det gamla castellet därstädes och ett nästan lika gammalt hus. Längre österut, mot Dingli, har man fin utsikt, såväl ut över havet som ner på detsamma. De maltesiska öarna består av ett platt, något lutande klippflak (jämför med Öland). Flaket är så där 200 meter i den höga kanten. Det stupar brant ner i havet i väster och närmar sig havet på en lägre nivå och med fler vikar i öster. Det är enklare att bada i öster.
På den västra sidan nära Maltas egen blåa grotta kan man sitta ute och äta lunch, vid havet. Till samma lunchställe, och samtidigt, anlände oplanerat några bekanta från Sverige, också bosatta på Malta. De hette Hans och Christina. De hade med sig en inneboende som hette Carl, som emellanåt levde skepparliv i den grekiska och kroatiska delen av Medelhavet. Alla var från Göteborg. På kvällen blev Ulf och hans bror utsläppta till den lokala puben för att titta på fotboll: Milan - Inter. Zlatan gjorde mål. En annan kväll gick vi på puben igen, nu för att titta på Malta spela EM-kval. När vi kom dit var puben tom, t.o.m. på personal, men efter att hämtat densamma från den närbelägna restaurangen fick vi igång TV-apparat och rätt match. Men inga Malteser tittade! Vi hade bespetsat oss på härligt lokal kvalstämning. Pub-ägaren besvarade vår undran med en fnysning och förklarade att visst var Malteserna fotbollsintresserade, så intresserade att de bara tittade på riktig fotboll, dvs Serie A och La Liga och sånt. Det dök upp några Malteser senare, men de valde faktiskt att titta på Argentina mot Brasilien. Jo, Malta förlorade, troligen beroende på bristande publikstöd. Måndagen ägnades åt Valetta. Först gjorde vi en flygtur landet runt. Det som lockade med denna tur var att den skedde med ett mindre sjöflygplan som startade från stora hamnbassängen. Flygplanet var en De Havilland Otter byggd i Canada för 50 år sedan, men den var moderniseraf med turbopropmotor.
Mer flygbilder: Den lilla pilen mitt i vänstra bilden pekar på Birgitta och Ulfs lägenhet i Senglea. Den högra bilden ger en översiktsbild av Valletta med omgivningar från norr. Den närmaste bebyggelsen heter Sliema med fästningsön Manoel Island. Därovan staden Valletta på den långsträckta udde som sträcker sig utåt vänster i bildens mitt. Bortom Valletta ligger Grand Harbour med de tre gamla städerna Kalkara, Birgo och Isla på uddar som sträcker sig mot Valletta. De gamla namnen Birgo och Isla byttes på 1500-talet till Vittorioso och Senglea, men det har inte riktigt trängt igenom ännu. Det var hamnområdet och de här uddarna som fick mest stryk under andra världskriget. Resten av dagen ägnades åt Valletta, med besök på historiska museet, kaféer, stormästarens hus, St Johns-katedralen och korsriddarnas gamla magnifika sjukhus. Sjuksalen är en av de största salarna jag sett! Här fanns mycket gammal arkitektur och fantastiska byggnader att se. Katedralens strama och enkla yttre kontrasterade starkt mot dess överdådiga inre. Golvet är berömt för att det består av korsriddares gravar utformade som meterstora vapensköldar i färgstark mosaik. Hela staden är förstås ett världsarv. Vi satt ute och åt lunch. Havet såg man i slutet av gatan. I skymningen kom vi hem och sen åt vi kvällsmat på balkongen. Tisdagen var inte så turistisk. Det blev besök på varuhus och datoraffär. Lunch hemma och hemmakväll på balkongen. Sista dagen inleddes med en lång morgonpromenad till the Norman House i Vittorioso.
Efter morgonkaffe på kajen blev det biltur till St Thomas Bay, en vik söder om Valletta. Där kunde man få härligt kaffe med dopp: Sålunda uppfriskade fortsatte vi till St Julians norr om Valletta. Ett modernt område med stora lägenhetskomplex, hotell och båthamn. Där kunde man sitta ute och äta lunch och titta på hav och båtar. Lite turistshopping i Sliema innan vi kom hem och fick sent eftermiddagskaffe på balkongen. Natten innan hemresedagen hörde jag att det regnade. Det var grått på morgonen när jag skjutsades till flygplatsen, men sen klarande det upp. Air Malta landade så småningom i London, återigen före tidtabell. Det var molnigt nästan hela vägen, men vi landade på Gatwick i solsken! Varmt tack till Birgitta och Ulf för en fantastisk vecka. Malta är ett härligt ställe och där finns mycket mer att se