KRISTI FÖRKLARINGS ORTODOXA KYRKA Birger Jarlsgatan 98, Box 19 027, 104 32 Stockholm, tel. 08-15 63 16 www.ryskaortodoxakyrkan.se april juli 2014 Aktuellt Den helige Porfirius av Kavsokalivia Vårt liv Församlingsmötet den 18 maj 2014 Gudstjänst kungörelse Nuvarande Kristi Förklarings ortodoxa kyrka invigdes år 1907 och är förklarad för byggnadsminne. Kristi Förklarings ortodoxa församling grundades år 1617. Församlingen ingår i det Ryska Ortodoxa Ärkestiftet i Västeuropa, vars administrativa centrum, Ärkebiskop, Stiftsstyrelse och Teologiska institut Saint-Serge finns i Paris. Sedan år 1931 är stiftet upptaget i det Ekumeniska Patriarkatet i Konstantinopel. Ryska Ortodoxa Kyrkan - Kristi Förklarings ortodoxa församling är ett i Sverige registrerat trossamfund. Kristi Förklarings ortodoxa kyrkas församlingsblad sänds gratis till församlingens medlemmar, vilka erlagt församlingsavgiften 1200:-/år. Övriga som önskar få församlingsbladet bidrar till kostnaderna genom insättning på församlingens plusgiro 15 77 95-6
KRISTI FÖRKLARINGS ORTODOXA KYRKA april - juli 2014 Johannes Pulkanen Den helige Porfyrios av Kafsokalivia ett liv i glädjens tecken För två år sedan fick jag en present: en bok om starets Porfyrios av Kafsokalivia liv och lära på finska. När jag hade bokens första biografiska del började jag läsa den andra, om Porfyrios lära, men blev tvungen att lägga undan boken för ett långt tag: det kändes som att jag gick in i ett rum så heligt att jag knappt kunde vistas i det. Och ändå är starets Porfyrios, som blev helgonförklarad den 27 november 2013 och som fick den 2 december som sin festdag, en glädjens apostel. Denna artikel presenterar honom som person och litet av hans undervisning som kommande nummer av kyrkobladet kommer presentera mer grundligt. Ett fattigt barn Det blivande helgonet föddes år 1906 i Den Heliga Johannes By på ön Evia i Grekland. I dopet gav föräldrarna Eleni och Leonidas Bairaktaris honom namnet Angelos. Han var den fjärde av fem barn i en familj som levde i fattigdom. För barnens del innebar detta att skolgången blev knapp. Porfyrios, som vi i fortsättningen kommer att kalla honom, gick i skola under två år, men lärde sig enbart att stava pga magisterns många sjukdomsperioder det året och pga sin del av ansvaret för familjens försörjning. Redan i denna ålder fick han arbeta i en kolgruva och som fåraherde. En gång när han som sjuåring vallade familjens får stavade han sig igenom ett kort blad om 400-talshelgonets Johannes av Kojans (Calabytes) liv i Kristus efterföljelse. Denne lämnade föräldrahemmet i mycket unga år för att bli munk i fjärran trakter. Efter några år återvände han sedan till Konstantinopel för att leva som en för alla okänd fattig tiggare och eremit nära föräldrahemmet i en koja. Strax före sin tidiga bortgång i 25-årsåldern blev dock hans sanna identitet avslöjad. Trots att helgonets exempel grep tag i den unge Porfyrios, fick han aldrig tillfälle att göra precis som han. I stället skickades han, inte tio år fyllda, till att arbeta som affärsbiträde i Chalkidiki och senare i Pireus, Atens hamnstad, hos släktingar.
Helgonet själv beskriver dessa år borta från familjen som fyllda av arbete och glad lydnad till värdfamiljerna, förutom på en enda punkt: sin dolda längtan. Det var i Chakidiki och i synnerhet Pireus som han började inte bara drömma om livet på Athos, det heliga berget, utan också göra hemliga försök att resa dit med besök hos familjen som förevändning. En 12-årig lydnadsbroder på Athos Eftersom Porfyrios bara var ett barn hade han naturligtvis oddsen emot sig: en ung pojke har inte rätt att ens vistas på det heliga berget utan sin far. Trots detta lyckades hans tredje försök i 12-årsåldern. Porfyrios anlände till Tessaloniki sjövägen en lördag. Först på kvällen började munkar som ville resa till Athos samlas i hamnen under Porfyrios väntande ögon. Plötsligt blev han tilltalad av en respektingivande prästmunk med namnet Panteleimon. Denne frågade vart pojken var på väg. När Porfyrios svarade att han önskade arbeta på Athos, svarade han med att inbjuda pojken till det skete som han delade med sin bror Joannikos vid Kafsokalivia och sade att de kunde göra en munk av honom. Eftersom Porfyrios var så ung valde Panteleimon att presentera honom som sin systerson som han blivit tvungen att ta hand om efter systerns bortgång. Denna påhittade berättelse kallade han sann i Guds ögon: den grundade sig i Porfyrios kärlek till Kristus och hans önskan att tillbe honom på det heliga berget. Hos Panteleimon och Joannikos lade Gud grunden till Porfyrios nya liv. Trots att han fäste sig i synnerhet vid Panteleimon lydde han båda med en sådan iver och kärlek att det inte blev svårt för honom att anamma deras asketiska livstil. De blev som föräldrar för honom, speciellt efter att han kommit över sin initiala längtan efter sina närmaste hemma på Evia. I Kafsokalivia deltog Porfyrios i sketes sysslor och det andliga livet på ett sätt som i praktiken gjorde honom till en lydnadsbroder. Lydnaden i hans fall handlade naturligtvis om att göra det som bröderna ville, också när de inte var samstämmiga. Ibland betydde detta att Porfyrios fick utföra sysslor som verkade sakna mening, som t ex att flytta en stenhög fram och tillbaka efter deras motstridiga önskningar. Förutom övningen i lydnad handlade dessa år enligt hans egna ord om glädje och bön. Sin glädje uttryckte han först och främst i sången. Den kände han också under de nattliga gudstjänsterna, i bönen och i friheten med att alltid vara i rörelse inomhus och utomhus med händerna och kroppen. Enligt Porfyrios kan den som älskar inte stå stilla, han blir som en evighetsmaskin som slutar att veta om synden. Förstås hade detta också med bönen att göra. Förutom hymner och liturgiska böner lärde bröderna honom att be Jesus-bönen med hjälp av ett radband och att tillbe Gud med djupa bugningar. Ofta gjorde Porfyrios flera hundra sådana per dag. I alla lägen gladde han sig över att få fylla sitt sinne med allt det goda som han lärt sig i kyrkan och genom läsning. Det var först på det heliga berget Porfyrios fick lära sig att läsa på riktigt, med Psaltaren och Evangelierna som ABC-bok. Också läsningen förvandlade bröderna till en övning i lydnad: I stället för fädernas andliga undervisning, fick Porfyrios bara läsa Den Heliga Skrift, helgonens levnadsteckningar, den stora Oktoechos (en samling kyrkliga hymner) och Menaion (en gudstjänsthandbok).
En gång frestades han att ta fram den helige Symeon den Nye Teologens skrifter på egen hand. Efter att ha öppnat boken fick han dock så dåligt samvete att han trodde sig att ha förstört allting. I denna situation läkte Gud hans själ genom fader Panteleimons milda bemötande i bikten. Porfyrios blev vigd till rasoforos, en munk av lägsta graden, när han var 14 år. I sina drömmar hade han sett fram emot att ikläda sig i en ny kaftan (rason). I verkligheten fick han Panteleimons gamla hoplappade. För den unge var detta en svår men kortvarig prövning. Han visste redan att glädjen inte fanns i det yttre. Från Athos åter till Evia Tre år senare blev han vigd direkt till det stora schemat, till en munk av den högsta graden, en som skulle leva resten av sitt liv i bön och sträng askes enligt kyrkans och det heliga bergets traditioner. Dock var det något annat Gud ville. Först började det ske förändringar på det inre planet. Tidigt en morgon vid klockan halv fyra tog den unge munken sig till sketens huvudkyrka tillägnad den Heliga Treenigheten för att be i väntan på gudstjänsten. Precis när han satt sig undangömd under trappan i kyrkans narthex, inträdde också en av sketens eremiter, den ryske Demas som trodde sig vara ensam. När han började be Jesus-bönen med orden: Herre Jesus Kristus förbarma dig över mig, Gudaföderskan den allra heligaste fräls mig och göra bugningar kom han plötsligt i extas. Ljuset och nåden omringade honom på ett sätt som också kom Porfyrios till del och förändrade honom inifrån. Tidigare hade han bett Jesus-bönen, nu bodde bönen i honom på ett oförklarligt sätt. Efter det ordlösa mötet med Demas kom också en outsäglig glädje över Porfyrios och med det andliga profetiska klarseendets nådegåvor. Dessa hade han aldrig strävat efter att få och om dessa hade hans äldste aldrig berättat. Porfyrios beskriver tiden efter denna händelse: Jag förändrades på riktigt. Jag såg många saker, men talade inte om dem. Det hade jag inte rätt till pga att jag saknade en inre maning att göra så. Jag såg allting, uppmärksammade allting, kände allting. Tack vare min glädje nuddade inte fötterna marken. Min näsa öppnades, så att jag kände alla dofter; mina ögon öppnades, mina öron öppnades. Från långa avstånd kände jag igen saker. Jag kunde urskilja djuren, fåglarna, allting. Fågelkvittret berättade för mig om det var koltrast, sparv, bofink, näktergal, finch, rödhake eller trast. När mörkret avtog och natten blev till dag jublade jag över koltrastarnas och andra fåglars konsert. (Rakkauden haavoittama, Pyhän Kosmas Aitiolaisen Veljestö, 2011, s. 84, egen översättning) När Panteleimon upptäckte Porfyrios nya andliga klarseende manade de honom att inte prata om det med någon eller fästa någon vikt vid det så att saken inte skulle ge djävulen något tillfälle att snärja honom.
Trots att Porfyrios inte hade någon plan att lämna det heliga berget, var det det som hände. Inte långt efter dessa händelser fick många munkar som uppgift att insamla sniglar på den Prodromu- sketens område efter att det hade regnat. Porfyrios ämnade också gå, men Panteleimon förbjöd honom. Efter att Panteleimon lämnat sketen, gav dock Joannikos honom ordern att gå. I tre timmar fyllde Pofryrios sin ryggsäck som blev enormt tung. När han var klar och kvällen närmade sig började det också blåsa kallt från havet på ett sätt som förvandlade den redan fuktiga ryggsäcken till ett tortyrredskap. Vid en tidigare nedrasad bergsida hände både en olycka och ett mirakel. När ett nytt stenras begravde honom ändå till knäna skrek han fort Kära Gudsmoder och blev flyttad 20 meter upp till ett ställe som andra munkar kunde rädda honom från. Barfota tog han sig tillbaka till sketen med ryggsäcken i behåll. Händelsen gjorde att han insjuknade i luftrörskatarr och skadade sina njurar så allvarligt att han inte kunde fortsätta leva efter schemamunkarnas asketiska regim. Han blev tvungen att återvända till familjen på Evia efter sju år på Athos. Med stor sorg förbjöd Panteleimon sin bror att fira Liturgin i flera månader. Denne sörjde sitt misstag med bittra tårar och tillsammans sörjde de för förlusten. Porfyrios hade kommit till Athos utan tankar på att återvända hem och utan att ha kontaktat sin familj som trodde att han hade dött. Nu återvände han till sin hemby som en vuxen munk med ymnigt skägg som gjorde att ingen kände igen honom. Vid avslöjandet tog fadern nyheten med stor glädje, men modern med sorg. För henne var hans nya status en så stor förolämpning att hon vägrade att ta emot honom under sitt tak. Präst och biktfar I en kort tid bodde Porfyrios hos sin moster, men flyttade snart till ett nära beläget kloster som tillägnats den helige Harambolos. Dess igumen tog emot honom med stor glädje och såg till att han kunde återhämta sig från sjukdomen. Han lät också sin biskop Panteleimon veta att en munk från det heliga berget hade anlänt. Efter bara ett år var det denne som såg till att en annan biskop från Sinaiberget, Porfyrios III vigde honom till präst och gav honom sitt namn, det som vi känner. Från tiden på Athos hade han burit munknamnet Nikitas. Två år senare, när Porfyrios var 22 år, fick han också rätten att fungera som biktfader. I denna egenskap var han överdrivet sträng i början. Han läste en biktmanual från Athos i bokstavlig mening och förbjöd många att delta i Eukaristin i många år. Dock ändrade han sig efter att ha mött samma personer i bikten ett år senare: dessa hade tappat modet och slutat sträva efter att lära känna Kristus. I stället för hårda bud började han nu ge praktiska råd om vad de som kom till bikten skulle göra för att lära känna Honom. Dessutom använde han sig av de karismata som Gud hade gett honom på det heliga berget. Snart fick han ta emot till bikt dag och natt. Folk köade hela nätter att få tala med honom.
Denna kombination av gudomlig insikt och erfarenhet i omsorgen om människor utanför klostren kom också att känneteckna Porfyrios undervisning. Om den rätta ångern sade han t ex följande: Den sorg som behagar Gud innehåller glädje, och får oss att avancera. Den lämnar inte efter sig ångest som dödar själen. Medan egoisterna oroar sig över varje sak, är de ödmjuka inte ångestfyllda. De är fria och oberoende av alla och allt. En frihet som denna är möjligt enbart genom föreningen med Kristus. Våra sinnen behöver fungera efter hans lag. Var redo att ge upp ert eget för varje persons skull. Det är frihet. Där det finns kärlek finns det också frihet. När ni lever i Guds kärlek, lever ni i frihet (Ibid., s. 310). Samma betoning på kärlek präglade också det som han sade om den kristnes podvig, hennes andliga strävan: Själen helgas och blir ren när vi studerar fädernas ord, läser Psaltaren och Den Heliga Skrift, när vi sjunger de kyrkliga hymnerna och övar Jesus-bönen. / Ge er hän till dessa övningar och lämna allt annat. Vi kan lära oss att tillbe Gud lätt, utan blod. Det finns två vägar som leder till Gud: en svår och tung när vi kämpar brutalt mot det onda, och en lätt som handlar om att älska Gud. Många har valt den svåra vägen och och nått dygdernas höjd, de har utgjutit sitt blod för att förvärva Anden. Enligt mig är kärlekens väg kortare och tryggare. Följ ni den också. Det jag vill säga är att ni också kan avancera genom att läsa och be och genom att ha kärleken till Gud och Kyrkan som ert mål. Försök inte driva ut mörkret ur ert själs rum genom att strida. Borra i stället ett litet hål i dess vägg för ljuset att komma in. Då flyr mörkret. Detsamma gäller också begär och svagheter. Kämpa inte emot dem. Förvandla dem i stället till styrka genom att förakta det onda. Börja med iver sjunga troparier och kanons, tillbe Gud, och älska honom med brinnande kärlek. Aten, Milesi och åter till Athos Under åren på Evia började Porfyrios drömma om att återigen dra sig undan för att be ostört och att få utöva sin tjänst bland sjuka. Den första av dessa drömmar förverkligade han genom att flytta till Det Heliga Nikolaos kloster i det avlägsna Vatheia i Lakonia efter tolv år på Evia. Den andra gick i uppfyllelse tre år senare, år 1940. Genom en vän fick Porfyrios höra att en centralt belägen poliklinik i Aten sökte en präst till sin kyrka tillägnad den helige Gerasimos. Han intresserade sig utan att veta att biskopen redan valt en annan präst: en i England utbildad arkimandrit. Genom Guds omsorg var det ändå Porfyrios som fick tjänsten. Efter att poliklinikens ledare fått möta honom först ville de inte längre ha någon annan. Egentligen hade Porfyrios en helt fel bakgrund för en tjänst i huvudstaden: han saknade världslig bildning och förmåga att föra sig bland de mer kultiverade. Dock kompenserade det som han hade på insidan med råge för dessa brister. Hans inre var så väckt av Gud att han alltid kände stor glädje i att fördjupa sig i allt som hade med hans uppgifter att göra och mer därtill. Biodling, fjäderfän, framställning av rökelse, musikteori på avancerad nivå och medicin fanns bland hans intressen. Under sina 33 år i Aten blev han bland annat så duktig
på att diagnostisera sjukdomar att poliklinikens professorer sökte hans hjälp när den egna förmågan brast. Det var också under dessa år Porfyrios blev mer allmänt känd för den Gudsnärvaro som präglade han tjänst i kyrkan och honom som person. Trots att han själv led av många allvarliga sjukdomar blev han för många en källa till helande och upprättelse, ofta förmedlad genom telefonsamtal så som Kyriacos C. Markides författaren till det förträffliga The Mountain of Silence: A Search for Orthodox Spirituality (Doubleday, 2002) berättar: en morgon ringde telefonen hos en hieromunk på Athos som hade blivit utsatt för en allvarlig demonisk anfäktelse under sin nattliga bön. Under den hade han upplevt stark smärta i sin bröstkorg. På morgonen ringde telefonen och Porfyrios, som han inte var bekant med, introducerade sig och sade att han hanterat situationen väl, men blivit skadad i lungornas övre del på ett sätt som krävde besök hos läkare. Munken följde rådet och blev helt återställd (s. 99). Enligt de som var nära Porfyrios var händelser av detta slag vardag i hans liv. År 1955 började Porfyrios tillsammans med sin familj, inklusive den nu omvända modern, förvalta Den Helige Nikolaos kyrka i Kallisia tillsammans med en intilliggande kommersiell trädgård vid sidan av sin tjänst i Aten. Familjens gemensamma mål var att genom arbete införskaffa mark för ett framtida kvinnokloster som Porfyrios ville grunda. Klostret som Porfyrios grundade år 1979 i Milesi blev också hans sista långvariga hem innan har återvände till sketen i Kafsokalivia på det heliga berget år 1991 några månader innan han skulle avsomna. Där skrev han också sitt avskedsbrev den 4 juni 1991. I det uppmanade sina andliga barn att älska Gud och bad om deras förlåtelse och förböner. Och nu ber vi om hans, till Faderns, Sonens och den Helige Andens ära!
KRISTI FÖRKLARINGS ORTODOXA KYRKA april - juli 2014 VÅRT LIV ALLMÄNT FÖRSAMLINGSMÖTE DEN 18 MAJ 2014 Med kyrkorådets medgivande hålles det årliga mötet för medlemmarna i Kristi Förklarings ortodoxa församling söndagen den 18 maj 2014 direkt efter liturgin i kyrkan. Anm. 1. Alla i Sverige bosatta ortodoxa, ej yngre än 24 år och utan avseende till kön, ålder eller nationalitet och som genom sin skriftliga ansökan blivit införda i församlingsboken samt betalt den årliga församlingsavgiften, äger rätt att deltaga i församlingsmötet. Anm. 2. De som inte finns införda i församlingsboken äger inte rätt att deltaga i församlingsmötet även om de är kända som trogna gudstjänstbesökare och givmilda understödjare av kyrkan. Anm. 3. De församlingsmedlemmar som ännu inte hunnit erlägga församlingsavgiften för år 2014 1200 kr ombedes göra detta inte senare än 11 maj. De som lever under ansträngda ekonomiska omständigheter, kan erlägga medlemsavgiften uppdelad i mindre poster under hela året. D A G O R D N I N G: 1. Val av tre befullmäktigade att justera mötets protokoll. 2. Redogörelse av kyrkoherden för församlingens liv. 3. Ekonomisk redogörelse för 2013. 4. Budget för 2014. Den ekonomiska redogörelsen för år 2013 och budgeten för år 2014 finns tillgängliga i kyrkan fr.o.m. söndagen den 11 maj. Alla som vill deltaga i församlingsmötet bör dessförinnan ha bekantat sig med församlingens ekonomi. 5. Avslutning av Revisionskommitténs granskning. 6.Val av två medlemmar till kyrkorådet med anledning av att mandattiden har utlöpt för Per Olson och Kira Billman. Om någon vill föreslå andra kandidater skall valberedningen (Olga Andersson tel: 0709 41 01 11, Zoja Mejericher, tel. 08-530 33 881 eller Ljudmila Lindgren, tel. 0704 33 45 73) Kontaktas senast 14 dagar före församlingsmötet