1 Ove Bring Svensk fredspolitik efter 1814: Skiljedom, medling och fredsbevarande insatser Sedan det norska kriget avslutats genom konventionen i Moss i augusti 1814, inledde Sverige en fredspolitik som, med tur och skicklighet, hållit oss utanför krig i två sekel. Årtalet 1814 är vår utgångspunkt, men grunden till det fredspolitiska skiftet lades (som vi hört) två år tidigare, genom tronföljaren Bernadottes möte med den ryske tsaren i Åbo i augusti 1812. Karl Johan och Alexander I inledde ett förtroendefullt samarbete. 1812 års politik var en fredspolitik. Visserligen behövde Alexander en försäkran om svensk militär hjälp mot den invaderande Napoleon, och visserligen behövde Karl Johan ryskt stöd för sin målsättning att rycka loss Norge från Danmark, men på sikt ville båda parter säkra det nordiska området som ett fredligt hörn av Europa. Danmark, som hamnat på Napoleons sida i den stora konflikten, straffades med freden i Kiel i januari 1814. Kieltraktaten stadgade att Norge skulle lösgöras från danskt herravälde och underställas det svenska kungahuset. Norrmännen själva önskade dock bli oberoende och den 17 maj 1814 antog de en egen författning och utropade en egen kung, den danske prinsen Kristian Fredrik. Karl Johan kunde acceptera norskt självstyre och en norsk grundlag, men han kunde inte acceptera en norsk kung. Norge skulle uppgå i en union med Sverige (var tanken) och monarken skulle vara gemensam och komma från det svenska kungahuset. När dessa villkor inte accepterades av den norska sidan inledde Karl Johan ett mindre fälttåg mot vad som fanns av norsk armé och flotta i grannlandet. Fientligheterna började i juli 1814 och avslutades genom vapenstilleståndet och konventionen i Moss i augusti. Sverige hade på ett relativt oblodigt sätt markerat sin militära överlägsenhet och Kristian Fredrik tvingades lämna Norge. I november accepterade det norska stortinget unionen, och svenska förhandlare gick med på en klausul i den norska grundlagen att norsk trupp inte fick användas för anfallskrig utan Stortingets medgivande. Sedan detta stod
2 klart beslöt Stortinget att erkänna Gustav III: bror, den skröplige Karl XIII, som Norges konung, dock under namnet Karl II som en anpassning till den norska kungalängdens numrering. Karl Johan hade avstått från att fullfölja sitt fälttåg till en förkrossande svensk seger, något som hade varit helt möjligt. Han besparade därmed norrmännen en förödmjukande kapitulation. Förhandlingarna som följde, om den norska grundlagens anpassning till unionen, var i själva verket en form av förlikning. Karl Johan må ha haft flera skäl att gå varsamt fram, men ett viktigt motiv måste ha varit att han ville skapa goda förutsättningar för en fungerande union mellan två folk. Det norska folket skulle inte behöva uppleva unionen som ett olidligt tvång. Det norska inrikespolitiska självstyret accepterades. Karl Johan hade blivit värvad som tronföljare av dem som trodde att han, med Napoleons stöd, skulle kunna erövra Finland åter. Som fransman var han emellertid oberörd av den nostalgi som var kopplad till svensk historia och han var främmande för den mot Ryssland riktade revanschkänslan. Han hade, till skillnad från sina föregångare, en realistisk uppfattning om nationens resurser och var besluten att anpassa utrikespolitiken därefter. Sverige-Norge sågs som en statsbildning med naturliga gränser, mer så än de tidigare statsbildningarna Sverige-Finland och Danmark-Norge. Karl Johan utnyttjade den geopolitiska situationen till att konsolidera Sveriges position i det nordeuropeiska rummet. År 1818 dog Karl XIII och tronföljaren blev kung. Karl XIV Johan blev av politisk nödvändighet och klokhet en fredsvän, men som tidigare firad general bar han på en önskan att göra sig gällande i Europa. Ett sätt var att framträda som medlare i storpolitiken, en roll som lämpligen borde förenas med en utrikespolitisk linje av opartiskhet och neutralitet. I ett läge av internationell spänning utfärdar Karl Johan i januari 1834 den svensk-norska neutralitetsförklaring som ska gälla i händelse av krigsutbrott. Den första punkten i denna förklaring slog fast att Sverige-Norge under krig skulle avhålla sig från varje direkt eller indirekt deltagande i en konflikt. Det var en självvald neutralitet, deklarerad av en självsäker regent, som (implicit) stod
3 till förfogande som medlare. Något krigsutbrott ägde inte rum detta år, och inte heller de följande åren, men den nya politiken skulle bli av bestående värde. År 1844 dör Karl Johan och efterträds av sin son Oskar I. I Norden framträder skandinavismen som politisk kraft, främst förankrad bland studenter och intellektuella. Den byggde på tanken att de nordiska länderna med gemensam historia, gemensam kultur, och gemensam språklig referensram skulle utveckla en ömsesidig solidaritet. Samtidigt hade en tysk-nationell rörelse växt sig stark i den danske kungens hertigdömen Slesvig och Holstein som till största delen var tysktalande. Våren 1848 söker en tysk upprorsrörelse lösgöra hertigdömena från Danmark. Man begär militär assistans från Preussen och Tyska förbundet. Preussiska trupper anländer och tränger in i Jylland. I det läget sänder Oskar I, i en anda av skandinavisk solidaritet, sextusen man, svenskar och norrmän, till Danmark. Trupperna förläggs på Fyn, på behörigt avstånd från fronten, men som en reservstyrka för att ge den danska armén möjlighet till kraftsamling. Det är ett avsteg från neutralitetslinjen, men Sverige-Norge erbjuder sig samtidigt att spela en medlarroll. Regeringarna i London och St. Petersburg stöder alla medlingsförsök och sommaren 1848 medverkar svensk diplomati och kung Oskar personligen till vad som blir framgångsrika förhandlingar i Malmö. Ett stilleståndsavtal kommer till stånd i slutet av augusti. I juli 1849 behövs emellertid ett nytt stilleståndsavtal. Detta skulle leda till Sveriges första deltagande i en fredsbevarande operation. En stormaktskonferens i London beslutar att svensk trupp ska upprätthålla ordningen i norra Slesvig och att preussisktrupp ska göra samma sak i södra Slesvig. En svensk-norsk styrka på 4 000 man anländer till Flensburg i slutet av augusti 1849. Styrkan fick genast gripa in för att hantera skärmytslingar mellan danskar och tyskar. I början av juli 1850 sluter Danmark och Preussen fred baserad på status quo. De svensk-norska trupperna lämnar Slesvig senare samma månad. I efterhand framstår beslutet att ställa upp i en fredsbevarande roll som särskilt intressant.
4 Föga anade den svenska kungen att deltagande i fredsoperationer skulle bli en återkommande och viktig del i svensk utrikespolitik. Oskar I efterträddes av Karl XV och dennes utrikespolitik är mest känd för skandinavismens kollaps i samband med det tysk-danska kriget 1863 64. Kungens löfte om militärt bistånd till Danmark kunde inte infrias. Karl XV blev överkörd av sin egen regering som inte önskade några krigiska äventyrligheter. Hädanefter var det traditionell fredspolitik och neutralitet som gällde. När den första Rödakors-konventionen förhandlades fram i Genève i augusti 1864, var det naturligt för Sverige att snabbt ansluta sig. Temat om humanitet i krig intresserade Karl XV och vid en konselj på Stockholms slott i december samma år beslutar han om svensk ratificering av denna konvention till skydd för krigets offer. I år firar vi även detta jubileum, den internationella humanitära rätten i väpnade konflikter fyller 150 år. Principen om fredlig lösning av mellanstatliga tvister fick en skjuts framåt år 1872. Då avgjordes den s.k. Alabama-tvisten mellan USA och Storbritannien av en skiljedomstol i Genève. Storbritannien hade under det amerikanska inbördeskriget utrustat och sjösatt ångaren Alabama som attackerade och sänkte nordamerikanska handelsfartyg. Skiljedomstolen utdömde ett kraftigt skadestånd till USA och Storbritannien accepterade utslaget. I det civila samhället tog den spirande fredsrörelsen optimistiskt fasta på möjligheten till skiljedom som alternativ till väpnad konflikt. August Strindberg publicerade 1884 sin s.k. fredsnovell ( Samvetskval ), där middagsgästerna på ett pensionat vid Genèvesjön beundrar ett fyrverkeri där kvällshimlen lyses upp av Röda korsets röda och vita färger. En bricka med fyllda champagneglas bärs fram på terrassen. Den engelske pensionatsgästen tar ordet: Ladies and gentlemen, börjar han [och jag citerar honom och Strindberg], Ladies and gentlemen detta betyder, enligt vad jag av ingånget telegram fått veta, att den första internationella domstolen i Genève har slutfört sitt arbete; det betyder att ett krig mellan tvenne folk... är förhindrat, att hundratusen amerikaner
5 och lika många engelsmän kanske ha denna dag att tacka för att de ännu är i livet. Alabamastriden är löst till förmån, icke för Amerika, utan för rätten, icke till skada för England, utan till framtida väl [slut citat]. Samvetskval översattes till flera språk på olika fredsorganisationers initiativ. Den internationella fredsrörelsen var tidigt intresserad av Strindberg, och han av den. I Sverige hade Svenska Freds- och skiljedomsföreningen bildats 1883 och Strindberg anslöt sig till Stockholmsavdelningen där hans vän Hjalmar Branting ingick i styrelsen. Svenska Freds samlade ett åttiotal riksdagsmän som samfällt manade regeringen att stödja skiljedomstanken. I augusti 1898 överraskade tsar Nikolaj II av Ryssland omvärlden med ett förslag om en internationell fredskonferens. Målsättningen var rustningsbegränsningar och en mekanism för fredlig lösning av tvister. Bland annat föreslogs ett avtal om medling och skiljedom. I en svarsnot från Stockholm uttryckte Sverige-Norge sin djupa tillfredställelse över att just frågan om fredlig lösning av tvister stod så högt på dagordningen. Fredskonferensen sammanträdde i Haag sommaren 1899. Den nederländska huvudstaden hade valts därför att man uppfattade den som en neutral mötesplats i Europa. När konferensen avslutades var dess kanske viktigaste resultat en konvention om fredlig lösning av tvister och ett system för utseende av skiljedomare. Sverige-Norge anslöt sig till konventionen och till den s.k. Permanenta skiljedomstolen följande år. Den svensk-norska unionen gick denna tid mot en allvarlig kris och när den till slut upplöstes 1905 saknades inte militära spänningar. Historiker har till och med ställt sig frågan hur det kom sig att unionsupplösningen kunde ske på fredlig väg. Svaret var helt enkelt att de krafter på svensk sida som ville stoppa en norsk utbrytning med våld var för svaga. Den politiska majoriteten i Sverige insåg att en väpnad konfrontation mellan vad Oskar II kallade brödrafolken var otänkbar. Dessutom var kung Oskar och kronprinsen (den blivande Gustav V) klart emot en militär lösning.
6 Förhandlingar i Karlstad ledde till en överenskommelse om norsk självständighet, en demilitariserad zon och en klausul att alla tvistefrågor som inte rörde vitala intressen skulle hänskjutas till skiljedomstolen i Haag. 1907 ägde en ny fredskonferens rum i denna stad. Nu utvecklades framförallt krigets humanitära lagar, men dessutom uppdaterades skiljedomskonventionen från 1899. Den s.k. Permanent Court of Arbitration fick en fastare form. Denna skiljedomstol existerar än idag. I oktober 1909 kunde man notera en ny seger för skiljedomstanken då Sverige och Norge mottog och accepterade ett utslag från Haag. Tvisten rörde fiskegrundet Grisbådarna i utkanten av den bohusländska skärgården, ett område som var rikt på hummer. Gränsen mellan norskt och svenskt vatten hade länge varit oklar och blodiga drabbningar med åror och båtshakar sades ha förekommit mellan fångstmän. Domstolen fann att området hörde till Sverige, men vissa mindre kobbar tilldelades Norge. Det besynnerliga namnet Grisbådarna är i dag nästan lika välbekant i folkrättshistorien som fartygsnamnet Alabama. När årtalet 1914 närmade sig beslöt den norska och svenska fredsrörelsen att fira minnet av den hundraåriga freden genom resandet av ett gränsmonument vid Eda. Efter en arkitekttävling lät man uppföra en vit pelare av norsk granit. På sockeln inhöggs följande ord som långt tidigare yttrats av Oskar I: Hädanefter är krig mellan skandinaviska bröder omöjligt. Fredsmonumentet invigdes den 15 augusti 1914. Då var det första världskrigets utbrott ett faktum sedan två veckor. Den svenska freds- och neutralitetspolitiken under 1900-talet är väl känd. Under mellankrigstiden var politiker som Hjalmar Branting och Östen Undén svenska delegater i Nationernas Förbund (NF) och de spelade en stor roll som medlare. Branting fick Nobels fredspris 1921 och två år senare gjorde han en insats i den s.k. Korfu-affären, då han lyckades häva en italiensk ockupation av grekiskt område.
7 Östen Undén fungerade som skiljedomare i en gränstvist mellan Bulgarien och Grekland 1933. Den bulgariska tacksamheten var så stor att man i gränsområdet uppkallade ett berg efter honom. Berget fick det i geografiska sammanhang något ovanliga namnet Professor Undén. Efter andra världskriget grundades FN och en svensk, Folke Bernadotte, utsågs 1948 till medlare i Mellanösternkonflikten. Han föll på sin post, mördades av en judisk terroristliga i september det året. En annan svensk, Dag Hammarskjöld, utsågs till FN:s generalsekreterare 1953, och som sådan blev han tidigt en talesman för tvistlösning genom tredje part, som medling eller förlikning. 1959 sände han den svenske diplomaten Johan Beck-Friis att medla i konflikten om templet Preh Vihar mellan Thailand och Kambodja. Hammarskjöld föll också på sin post, i en flygkrasch 1961, möjligen blev hans plan nedskjutet. I modern tid har Gunnar Jarring, Olof Palme och Jan Eliasson framträtt som medlare. Men jag har valt att fokusera på de första hundra åren av svensk fredspolitik, därför att exemplen från denna tid är mindre kända och samtidigt ganska intressanta. Låt mig avsluta med en kommentar som kan falla sig naturlig i detta Bernadotte-bibliotek. Flera av den Bernadotteska kungafamiljens representanter har bidragit till den linje som vi här skisserat fredslinjen. Karl Johan lade grunden till en långvarig neutralitetspolitik som historiskt tjänat oss väl, som det brukar heta. Oskar I engagerade Sverige i en av de första fredsbevarande operationerna någonsin. Karl XV engagerade sig för den humanitära rätten i krig. Oskar II och kronsprins Gustav verkade för en fredlig lösning av unionskonflikten med Norge. Gustav V skulle sedan framgångsrikt motverka vissa försök att dra in Sverige i första världskriget. Mer skulle kunna sägas om dessa exempel men det får bli en annan gång. Jag tackar för uppmärksamheten.