Död men inte begraven

Lunds Universitet HOS422 VT 2007 Död men inte begraven - en essä om obegravda benrester från ett koncentrationsläger Sofija Svensson Etik inom osteologi och arkeologi Elisabeth Iregren

Innehållsförteckning 1. Förord 3 2. Bakgrund 4 3. Metod och material 4 4. Problemformulering 5 5. Religion 5 5.1.Judendomen om döden 5 5.2.Judendomen om begravning 5 5.3.Judendomen om minnesceremonier 5 6. Stutthof 6 6.1.Dåtid under naziregimen 6 6.2.Nutid under polska staten 7 7. Argumentation 7 7.1.För begravning 7 7.2.Mot begravning 9 7.3.Sammanfattning av argument 10 8. Min slutsats 11 9. Förslag till lösning 12 Källförteckning 13 Bilaga 2

1. Förord En tidig, regnig och kall vårdag 2001, åkte jag på studieresa till Polen för att besöka koncentrationslägret Stutthof. Målet med resan var att vi skulle få se levande historia, och lära oss någonting som vi aldrig skulle glömma bort. När vi först kom dit så möttes vi av en angenäm syn. En vacker tegelbyggnad fanns strax vid ingången, och framför den en liten fontän på en grästomt. Guiden berättade för oss, att detta var precis samma syn som fångarna fått möta när de först kom dit. Det gav intrycket av att vara ett trevligt ställe, och inte alls ett dödsläger. Det som fanns kvar att se på var bara en mycket liten del av hela lägret. Nästan alla barackerna var rivna. Det enda som vittnade om att de en gång funnits där, var hundratals husgrunder. I de baracker som fanns kvar hade det gjorts en övergripande utställning om lägrets historia. Det som togs upp var allt ifrån vilka kläder de hade på sig, till hur mycket mat de fick lov att äta varje dag. Jag kommer ihåg att det var kallare i barackerna än var det var utomhus. Det kändes nästan som att alla människor som en gång varit där fortfarande fanns kvar, som om de aldrig riktigt hade lämnat Stutthof. Det satt liksom i väggarna. Känslan av att vara där var underlig, och stämningen var låg. Jag visste inte riktigt vad jag skulle ha för känslor, jag kände mig väldigt tom. Varje synintryck tog jag in och lade på minnet. Precis innan vi gick in i lägret hade vi fått varsin ros som man fick placera på ett valfritt ställe. Jag lade min vid krematoriet, eftersom jag kände att varje människa har rätten att bestämma över vad som skall hända med kroppen efter döden. Efter krematoriet, fick vi titta på gaskammaren. Den var liten. Väggarna var blåfärgade av den giftiga gasen, och man kunde urskilja klösmärken efter fingrar. Sista anhalt på vår rundvandring var ett enormt minnesmonument i sten med uthuggna, plågade ansikten. Där fanns även skelettrester tillhörande fångarna som låg synliga inne i monumentet bakom en ruta av glas. Man kunde klart urskilja delar av kranium och långa rörben. När jag har tänkt tillbaka på mitt besök i Stutthof, har jag ofta återvänt till det ovan nämnda minnesmonumentet. Det gjorde ett otroligt starkt intryck på mig, även om jag inte förstod det just då, när jag var på plats. Nu i efterhand har jag funderat på om man verkligen får visa upp människor på ett sådant sätt. 3

2. Bakgrund Jag kom på tanken att skriva denna essä i samband med en föreläsning som handlade om den rättsliga processen omkring utlämnandet av Levin Dombrowsky. Levin Dombrowsky var en ung judisk man som tog livet av sig i Lunds stadshäkte den 25 september 1879. Hans kropp tillföll den Anatomiska Institutionen på universitetet, och användes i undervisningssyfte. Senare ingick han i en omfattande anatomisk samling, där man hade kranium med känd ålder, tillhörighet och kön. (http://sydsvenskan.se/lund/article99595.ece 070222). 2001 visades utställningen Underbara Fasansfulla Människa på Kulturen i Lund, där kranium visades upp från den ovan nämnda skelettsamlingen. Levin Dombrowsky var ett av dessa kranium. Malmös Judiska Församling tog illa vid sig av detta, och begärde att skallen skulle utlämnas till dem och begravas i vigd jord. Anledning till detta, var att det anses vara ovärdigt för en död människa med judisk härkomst att vara obegravd. De paralleller jag drar mellan mitt eget arbete och Levin Dombrowsky, är den etiska aspekten av att skelettmaterial finns obegravt och till allmän beskådan. I mitt fall så handlar det dock inte om ett material som kan eller skall användas i vetenskapligt syfte. Det handlar om benrester utav fångar som kommer från ett koncentrationsläger, och som nu används som en del av en utställning. 3. Metod och material Jag har till största delen använt mig av information från internet. Jag har hämtat all fakta om lägret hur det ser ut idag från deras hemsida www.stutthof.pl. De datum som jag har skrivit är i huvudsak hämtade från nationalencyklopedins hemsida, bortsett från ett, som kommer från en populärvetenskaplig tidskrift. Det jag skriver om Stutthof i nutid har jag inte läst om, utan sett genom att titta på deras hemsida. Jag har skickat frågor ned till museet och bett om svar på dessa senast den 20:e februari, men idag (7:e mars) har jag inte fått något svar. Frågorna som jag har skickat ner har främst handlat om minnesmonumentet (se bilaga). Till kapitlet om religion har jag använt mig av två böcker; Judendomens kärna av Leo Baeck och Praktisk judendom av Kjell Grape. Jag har även använt mig av muntliga uppgifter från Helmer Fischbein från Malmös judiska församling. Dessa uppgifter finns även i min argumentation. 4

4. Problemformulering - Har individerna i monumentet blivit objektifierade? 5. Religion 5.1 Judendomen om döden Enligt judendomen är alla lika inför döden. Det görs ingen skillnad på rik eller fattig. Alla kistor ser likadana ut och det finns inga blommor med under ceremonin (muntlig uppgift F:070222). Hela kroppen skall begravas, vilket innebär att kremering inte är tillåten. Människan är skapad till guds avbild, och för judarna står människan högst bland allt som är skapat (Baeck 1982:24f). Det finns ingen himmel och inget helvete. Jordelivet ses som en förgård till resten av livet där döden markerar slutet på jordelivet. Efter det följer det eviga livet, som även betecknas som friden. Det eviga livet, eller friden, är den stora förlikningen av det jordiska, det är fritt från allt ändligt, ofullkomligt och orent (Baeck 1982:29). 5.2 Judendomen om begravning Eftersom alla människor är lika inför döden, anses det ovärdigt att vara obegravd. Det är även en psykisk påfrestning för de anhöriga att behöva vänta på att den avlidne ska jordfästas. En begravning skall helst äga rum inom 24 timmar efter det att dödsfallet inträffat. Ceremonin får dock lov att uppskjutas i vissa fall, t.ex om dödsattest saknas, om rabbinen inte kan komma fram i tid eller om dödsfallet har inträffat precis före eller under en helgdag. Om dödsfallet inträffar sent på en fredag, måste man vänta till söndagen innan en begravning får äga rum. Detta eftersom lördagen, enligt judisk tideräkning, är den sjunde dagen, då man skall vila och inte utföra något arbete (Grape 1979:55, 118f). 5.3 Judendomen om minnesceremonier Det finns två viktiga saker man kan göra för att minnas den döda; läsa en åminnelsebön, Jizkor, och hedra årsdagen för dödsfallet, Jahrzeit. Det sistnämnda inträffar enligt judisk tideräkning (Grape 1979:123). Jizkor är en bön som skall läsas fyra gånger per år i synagogan. Bönen innehåller ett löfte om att ge bidrag till ett välgörande ändamål. Om man inte vill skänka något, vilket 5

man inte behöver göra, måste man utelämna den del i bönen där löftet ingår. Bönen läses främst för föräldrar, men även för far- och morföräldrar, äldre, makar, barn och för vänner (Grape 1979:123). Jahrzeit har instiftats för att hålla en anhörigs död i åminnelse. Ett ljus skall tändas i synagogan eller i hemmet, och det skall brinna i 24 timmar, fram till årsdagens slut. Även på denna dagen är det brukligt att ge ett bidrag till välgörande ändamål. Man besöker även graven, och i många hem brukar man läsa några kapitel ur Mishna, en del av Talmud, eller ur Toran (Grape 1979:123). 6. Stutthof 6.1 Dåtid - under naziregimen Stutthof är ett koncentrationsläger som ligger utanför staden Gdansk i Polen. Det grundades i september 1939, på en noga utvald plats nära kusten omgett av skog och sankmarker (http://www.popularhistoria.se/o.o.i.s?id=170&vid=381, 070213). I början var fångarna i lägret inte i huvudsak judar, utan politiska fångar från Polen, Sovjet, Norge och Danmark. Det dröjde ända fram till 1944 innan ett stort antal judar, främst kvinnor, kom till Stutthof från arbetsläger i Baltikum och från Auschwitz (http://www.ne.se/jsp/search/article.jsp?i_art_id=708363, 070206). Livet i lägret var svårt, många sjukdomar hemsökte fångarna och svälten var väl utbredd. Även slavlikt arbete, dålig hygien och både psykiskt såväl som fysiskt våld förekom. Förutom dessa livsförödande företeelser, dog en hel del av avrättningar genom beskjutning, hängning, kvävning i gaskammare och fenolinjektioner i hjärtat (www.stutthof.pl 070206). Uppskattningsvis fanns det ca. 115 000 människor i lägret. Av dem omkom runt 65 000, och 22 000 deporterades till andra läger. När de ryska trupperna började närma sig Stutthof sändes de flesta fångarna ut på dödsmarscher. De flesta dog eller avrättades under dessa långa vandringar. När lägret slutligen befriades den 9 maj 1945 fanns det endast ett hundratal personer kvar som lyckats överleva. (http://www.ne.se/jsp/search/article.jsp?i_art_id=708363, 070206). 6

6.2 Nutid under polska staten Idag ägs Stutthof av den polska staten, som har gjort om lägret till ett museum där de tar emot besökare. Man kan boka en guide eller gå själv och titta på utställningen som handlar om lägrets historia, om människorna som har levt där och om deras vardagliga sysslor. Denna utställning finns att beskåda i de baracker som finns bevarade. Många skolklasser från Sverige och andra länder åker dit för att få en levande historielektion. De får då gå runt i lägret tillsammans med en guide, och sedan titta på en film inne i en biosalong som en gång byggts för underhållning av de nazister som arbetet i lägret. Det hålls en rad minnesceremonier för att hedra minnet av en rad händelser, där bland annat gamla lägerfångar deltar. Om det är öppet för allmänheten att delta har jag inga uppgifter om. Ceremonierna som hålls utförs av kristna katolska/ortodoxa präster. De har bland annat årliga julmöten, årliga befrielsemöten, årsmöten för krigets början och årliga septembermöten där det ingår en helig mässa med en biskop närvarande. Vad jag har kunnat utläsa av de bilder som visas upp på hemsidan, så finns det inga ceremonier som hålls av judiska präster. Detta är lite underligt med tanke på att det är bekräftat att det har funnits judar i lägret (www.stutthof.pl 070222). Förutom de ovanstående nämnda mötena, hålls det även möten för ungdomar och konferenser för att utbilda historielärare. Överlag så verkar det som att mycket pengar och tid läggs ned på att utbilda allmänheten i någon form (www.stutthof.pl 070222). Under somrarna så hålls det något som kallas för summer camp, där människor får vara med och arbeta med underhållandet av lägret. Man rensar bland annat ogräs och restaurerar i viss mån de byggnader och konstruktioner som finns bevarade. Allt detta för att undvika att lägret förfaller och för att hålla det i så gott skick som möjligt (www.stutthof.pl 070222). 7. Argumentation 7.1 För begravning Av hänsyn till den religiösa tillhörigheten, oavsett vilken det är, borde benresterna begravas. Av hänsyn till människan i största allmänhet så borde de begravas (muntlig uppgift F:070222). Att individerna som visas upp i monumentet är avlidna har ingen betydelse. De är fortfarande kvar i lägret, och om benresterna inte begravs, kommer de troligtvis alltid att ligga där. Det handlar om människor som en gång har varit fångar i 7

Stutthof. Antagligen skulle de, om möjligheten hade funnits, ha flytt från lägret för att söka sig till en säker plats där de kunde fortsatt sina liv som de hade innan de blev berövade sin frihet. Finns det då verkligen någon rättvisa i att de efter sin död tvingas vara kvar i lägret? I den övriga utställningen som finns att beskåda presenteras de människor som en gång har varit fångar i lägret. Det finns kartor som visar vilka länder de kom från, kläder som de en gång har gått klädda i och symboler som visade vilken grupp de tillhörde. Själva lägret i sig självt är representativt för alla de människor som dött där. Man kan besöka en operationssal, matsal, sovsal och toaletter samt badrum. Det behövs inga skelett för att visa att människor faktiskt en gång har haft sina hem där. Detta förstärks av att man på väggar kan se klotter och rivmärken efter naglar. På något ställe kan man till och med se ett stort fotografi av en man som har hängt sig. Människorna är hela tiden närvarande. 8

Beroende på vilket sätt man väljer att tolka benresterna, får materialet olika innebörd. Det finns en risk för att de döda ses som troféer. Precis som att den duktiga jägaren har ett älghuvud uppsatt på väggen för att visa sin skicklighet, så ligger förintelsens offer väl synliga för allmänheten som en bekräftelse på en otroligt stor bedrift (muntlig uppgift F:070222). Istället för ett bevis på människans grymhet gentemot sina medmänniskor, kan det likväl vara ett bevis på vilken stor man Hitler var. 7.2 Mot begravning Det är viktigt att allmänheten får se svart på vitt vilken grymhet som människan själv är kapabel till. Det är viktigt att benresterna får ligga kvar, så att besökarna påminns om att människan är sin absolut största fiende. Vi måste dessutom ta lärdom av det som har hänt, så att vi aktivt kan förhindra att det någonsin händer igen! Utbildningen av allmänheten är nödvändig, eftersom det är den som i en demokrati väljer vem som skall leda folket. Skelettresterna är representanter för fångarna. De som en gång har försökt överleva, men misslyckats. Det finns idag levande historiekällor som berättar om livet i koncentrationslägrena, och dessa utgör en viktig del av utbildningen av allmänheten. Följaktligen borde det även finnas historiekällor som inte kan tala för sig själva, utan som får den betydelse man tillskriver dem personligen. Eftersom förintelsen ligger så nära vår egen tid, men ändå tillhör historien, så har den en enorm genomslagskraft. Det är lättare att för oss att relatera till något som hände under 1900-talets början, än till något som hände på exempelvis 1700-talet. Effekten av att visa upp människorester är utan tvekan stark. När man står inför monumentet är man tvingad till att bearbeta de känslor som uppkommer inombords. Man tar automatiskt ställning till om man tycker förintelsen är fel eller inte. Här är benresterna otroligt viktiga, eftersom människan är empatisk av naturen. Vi har förmågan att känna det andra människor känner eller en gång har känt. Man kan lättare leva sig in i fångarnas situation om man får se dem. De kan möjligtvis placeras ut på de platser i lägret som man nyligen har besökt. Skeletten ger uppenbarligen liv till lägret, på ett sådant sätt som inte är troligt om de inte fanns. Har man tvivlat på att förintelsen någonsin ägt rum, så gör man måhända inte det längre om man får se de individer som har omkommit i verkligheten, och inte bara på bild. 9

Namnen på individerna i monumentet känner man inte till. Inte heller deras nationella tillhörighet, religion, ålder eller kön. Det finns inga anhöriga, vad man vet, som kan ta illa vid sig av att deras släktingar inte är begravda (muntlig uppgift F:070222). Deras anonymitet gör dem till representanter för alla fångar, inte enbart för dem i Stutthof, utan för dem i alla former av läger som har funnits. Deras icke-existerande identitet stämmer väl överens med den som förekom i koncentrationslägrena. Man blev berövad på sina tillhörigheter, sitt namn och med detta även sina släktingar och rötter. Man upphörde att existera som person, istället blev man blev ett nummer i ett register. 7.3 Sammanfattning av argument Som religionen säger så görs det ingen skillnad på människor. Alla är lika inför döden. Är det då rätt att de som har överlevt förintelsen skall begravas enligt traditionen, medan de som inte har överlevt skall föregå som ett exempel på någonting genom att efter sin död exponeras. Om det nu är etiskt rätt att visa upp de individer i monumentet som en påminnelse till allmänheten, varför görs inte detta då i en större utsträckning? Det finns många etniska grupper som har blivit förföljda precis som judarna, varför visas inte deras offer upp på ett liknande sätt? Förutsättningen att det finns en tro på ett liv efter döden är en anledning till varför den avlidnes rätt till sin kropp bör respekteras (Petersson 1995:15). Som jag nämnt tidigare så 10

ser judarna jordelivet som en förgård till det eviga livet, som infinner sig först efter döden. En sak som dock talar emot att en begravning borde ske, är regeln om att judarna inte får lov att kremeras. Efter att jag har studerat fotot av benresterna, kan jag konstatera att ungefär hälften av de ben som visas upp är brända. Döden innebär rent vetenskapligt att medvetandet och alla kroppsliga funktioner upphör. Detta betyder att människoresterna inte har någon vilja som man kan begära respekt för (Petersson 1995:14). Detta omkullkastar religionens sätt att se på människans andliga liv. Beroende på vilken utgångspunkt man har så är det ett faktum att man kommer fram till två olika slutsatser. Frågan är vilken som är korrekt. Om man ser till det lidande som individerna har utsatts för, så är det mer etiskt rätt att gå enligt den religiösa aspekten. Om man ser till värdet av utbildning och påminnelse för allmänheten, så är det den vetenskapliga aspekten som är viktig. 8. Min slutsats Efter att ha arbetat med detta i en månad, anser jag att benresterna utan tvekan är objektifierade. Detta, eftersom de är en del av en utställning på ett museum, där allting har blivit ett objekt. Att benresterna ingår i ett minnesmonument har ingen betydelse. De ligger väl synliga för allmänheten att beskåda, och man kan klart och tydligt se att de är rester av människor. Det är inte rättvist mot varken de individer som benresterna tillhör, eller mot alla de som har överlevt att låta dem exponeras. Enligt min mening så finns det ingen anledning att på detta sätt påminna människor om förintelsen och dess offer. Kanske är det så i detta fallet att den konstnärliga friheten har fått gå före människans frid i graven? Låt de som berättar om sina upplevelser i koncentrationsläger få vara de som har överlevt. Det är viktigt att de får möjligheten att berätta, eftersom de är sina egna röster. Skelettdelarna har inga röster, och det finns ingen som kan berätta åt dem. De får den betydelse som vi själva ger dem, det är upp till var och en att göra sin egen tolkning. Detta behöver dock inte vara något negativt, men det passar sig bättre när det gäller text eller bild. Något man inte får glömma bort här, är att de en gång har varit människor med känslor. 11

9. Förslag till lösning Mitt förslag på en lösning till detta problem som jag har diskuterat, är att benresterna skall begravas. Ge dem den värdiga begravning under mark som de förtjänar, och låt istället minnesmonumentet i sig självt få bli en representant för de avlidna. Med detta förslag så följer det dock ytterligare ett problem; enligt vilken religion skall man begrava dem? Detta kan inte jag svara på, men om man samarbetar från olika håll, måste det komma fram en bra lösning på även detta. Som jag har nämnt tidigare så vet man inte vilka individerna i monumentet var. Deras nära och kära har kanske överlevt, men man vet tyvärr inte vilka de är. Dessa människor kommer någon gång också att kallas till livet efter detta, och varför då inte låta dem förenas där? Detta kräver dock att benresterna är begravda. 12

Källförteckning Internet www.ne.se: http://www.ne.se/jsp/search/article.jsp?i_art_id=708363 070206 www.popularhistoria.se: http://www.popularhistoria.se/o.o.i.s?id=170&vid=381 070213 www.stutthof.pl: www.stutthof.pl/en 070202, 070222 www.sydsvenskan.se: http://sydsvenskan.se/lund/article99595.ece 070222 Litteratur Baeck, Leo 1982. Judendomens kärna, Hillelförlaget, Stockholm Grape, Kjell 1979. Praktisk judendom, Hillelförlaget, Stockholm Petersson, Björn 1995. Forskningstillgänglighet kontra pietet: Etiska problem i samband med undersökningar av uppgrävda människoben, I Adams Barn, Red. Iregren, Elisabeth & Redin, Lars. Institute of Archaeology Report Series no.55.. Lund Samtal Helmer Fischbein, Malmös judiska församling 070222 13

Bilaga Frågor till muséet - vem är ansvarig för utställningen - varför vill man bevara Stutthof - vem är ansvarig för monumentet var har man hittat benen hur kom man på idén med att göra monumentet är det en viktig del av utställningen - varför begraver/begravde man inte benen istället - har monumentet väckt någon debatt om ja, berätta lite om nej, varför inte - kan monumentet i sig självt ses som en begravningsplats/minneslund - vad har reaktionerna på besökare varit som har sett monumentet - vilket syfte har benresterna har de blivit objektifierade vad representerar de 14