Hermeneutiksidan 130311 Rev 4 PA Hermeneutik - texttolkning Vi har presenterat resonemangen som lett fram till vårt svar på Jesu fråga Vem säger ni att jag är? Resonemangen bygger på att så långt som möjligt läsa Bibeln i översättning. På en särskild sida har vi tittat på hur det är möjligt att gå till väga när en översättning inte räcker till, när det går att läsa ut så mycket mer ur en text än vad som ryms i en kort mening på svenska. 1 Inga språk är exakta. Ord kan ha olika betydelser och även meningar kan förstås olika. I vissa fall är varken jämförelser mellan olika översättningar eller exegetiskt arbete tillräckligt för att klarlägga vad författaren av en viss bibelvers menat. Då får vi ta fram ett tredje verktyg ock tolka texten i ljuset av skriftens samlade budskap. Där den enskilda meningen i sitt sammanhang kan ges olika tolkningar, får skrift förklara skrift för att ge en biblisk helhet. Detta kallas hermeneutik. På den här sidan ska göras några hermeneutiska texttolkningar. De har alla det gemensamt att de handlar om huruvida det är rätt att kalla Jesus inte bara för Guds Son, utan rätt och slätt Gud. Jesus kallas för Gud När nya testamentet använder det grekiska ordet theos, gud, 2 om Jesus, sker det på lite olika sätt. Ibland är det självklart att theos syftar på Jesus. Ibland avgörs det av den grekiska syntaxen; meningsbyggnaden. Ibland får man tänka lite innan det blir uppenbart. Enkla citat Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss. (Joh 1:18) Syntaktiska avgöranden I flera verser avslöjar meningsbyggnaden att författaren uttryckligen kallar Jesus för Gud. De har det gemensamt att de har likartad uppbyggnad. De ser ut såhär: Artikel Substantiv1 vår Substantiv2 Genom att sätta en gemensam bestämd artikel framför två substantiv binds de båda ihop. Innebörden är att hela uttrycket med båda substantiven beskriver en och samma person. Både Paulus och Petrus använder den här språkliga finessen: tack vare nåden från vår gud och herre Jesus Kristus (2 Tess 1:12) medan vi väntar på att vårt saliga hopp skall infrias och vår store gud och frälsare Kristus Jesus träda fram i sin härlighet. (Tit 2:13) Från Simon Petrus, Jesu Kristi tjänare och apostel, till dem som genom rättfärdigheten hos vår gud och frälsare Jesus Kristus har fått samma dyrbara tro som vi. (1 Petr 1:1) Nåd och frid åt er i allt rikare mått genom kunskap om Jesus, vår gud och herre. (2 Petr 1:2) 3 1 Processen att 'läsa ut' ur en text kallas exegetik; sidan där sådant presenteras Exegetiksidan. 2 NT81 (förutom i Joh 1:1) stavar alltid Gud med stort G när det syftar på Fadern, men med litet g när det syftar på sonen; så att inga missförstånd ska uppstå vem som åsyftas. Det handlar inte om rangskillnad eller skillnad i egenskaper, som vi redan har sett på Exegetiksidan. 3 Här har jag sorterat om orden I NT81 för att de ska stämma med grekiskan. Konsekvent är såvitt jag vet på detta område endast den norska översättningen från 1988!
Lägg märke till att med en artikel före vardera substantivet betonas att det handlar om två olika personer: Då svarade Tomas: Min Herre och min Gud. 4 (Joh 20:28) Komplicerade citat Efter lite tankearbete syns det kanske att författaren av följande verser också kallar Jesus för Gud: Så haven nu akt på eder själva och på hela den hjord i vilken den helige Ande har satt eder till föreståndare, till att vara herdar för Guds församling, som han har vunnit med sitt eget blod. (Apg 20:28 i 1917 års översättning) Och erkänt stor är vår religions hemlighet: Gud 5 uppenbarades som jordisk varelse, rättfärdigades som andlig, skådades av änglarna, förkunnades bland hedningarna, vann tro i världen och togs upp i härligheten. (1 Tim 3:16) Jesus Kristus. Han är den sanne guden 6 och det eviga livet (1 Joh 5:20b) En naturlig tolkning Vad betyder det nu att det rent exegetiskt går att visa att minst fyra av Nya testamentets författare använder ordet theos on Jesus? Ordet theos självt ger inte mycket ledning. Det kan nämligen ha flera olika betydelser. Det kan handla om den ende sanne Guden (Israels Gud), om andra folks gudar (se Apg14:11-13) - ja till och med om Paulus själv (Apg 28:6). Jesus själv bidrar till ordbokens bild av att betydelsen av ordet inte är entydig: Jesus sade: Står det inte i er lag: Jag har sagt att ni är gudar? Lagen kallar alltså dem som fick Guds ord för gudar, och skriften kan inte upphävas. (Joh 10:34-35) Vad göra? Enda sättet att veta vilken av alla de möjliga betydelser ordet theos bär när det handlar om Jesus är att titta i de verser som ger bra förklaringar. De finns på Exegetiksidan! Till slut blir alltså den rimliga tolkningen att ordet theos faktiskt beskriver Jesus som Gud, eller om vi använder ett ålderdomligt språkbruk: Han är sann Gud! Hebr 1:8 Guds tron förblir evinnerligen Gud, din tron förbliver alltid och evinnerligen, och rättvisans spira är ditt rikes spira. Du har älskat rättfärdighet och hatat orättfärdighet; därför, o Gud, har din Gud smort dig med glädjens olja mer än dina medbröder Din tron, o Gud, består i evigheters evighet, och rättens spira är din kungaspira. Du har älskat rättfärdigheten och hatat orätten. Därför har Gud, din Gud, smort dig med glädjens olja mer än dina likar. Din tron är Gud i evigheters evighet, och rättens spira är din kungaspira. Du har älskat rättfärdigheten och hatat orätten. Därför har Gud, din Gud, smort dig med glädjens olja mer än dina likar. 4 På samma sätt som i 1 Kor 8:6 handlar det om två olika personer; något som hörs också i de två äldsta fornkyrkliga trosbekännelserna: vi tror på en enda Gud, Fader allsmäktig och på en enda Herre, Jesus Kristus (Nicea 325). 5 Ordet theos finns inte i alla handskrifter. 6 Se fotnot 2 ovan! Översättarnas val av stavning beror på vad de tror författaren menar.
Tre versioner av vad Fadern säger till Sonen i Hebr 1: 8; 1917 respektive 1981 års översättningar samt en hypotetisk version som är mer ordagrann. Den inledande satsen har inte något verb vare sig i hebréerbrevets grekiska text eller i det hebreiska originalet i Ps 45:7-8. Det innebär att vi genom att läsa grundtext inte kan se vilken av de tre föreslagna versionerna ovan som är mest korrekt. Det betyder att exegetiken som metod inte räcker till, en entydig betydelse kan inte läsas ut ur texten själv. Det betyder att valet av vilken version som är bäst kommer att avgöras av hur vi läser skriften som helhet, snarare än hur vi läser just den här versen i sitt eget sammanhang. För enkelhetens skull, låt oss välja mellan två olika alternativ: Gud är din tron Gud, din tron består Alltså ett alternativ till tolkning där Jesus kallas för Gud, och ett där han inte gör det. Genitiv som betecknar ursprung Det har föreslagits att en parallell och tolkningsnyckel till Hebr 1:8 finns i 1 Krön 29:23: Salomo besteg Herrens tron som kung efter sin far David. Han hade framgång, och hela Israel lydde honom. På Herrens tron sitter väl normalt Herren själv (se Jes 6:1): Det år då kung Ussia dog såg jag Herren. Han satt på en hög och upphöjd tron, och hans mantelsläp fyllde templet. Vad betyder det då att på Herrens tron sitter Salomo? Skriftens samlade vittnesbörd om Salomo som människa och Herren som Gud gör att det går att utesluta tolkningen att Salomo och Herren skulle vara en och samma person. Istället blir den rimliga förståelsen av uttrycket Herrens tron i 1 Krön 29:23 att Salomo ges sin makt och sin kungavärdighet av Herren och sitter på tronen på grund av delegerad auktoritet från Herren. Rent språkligt är uttrycket Herrens tron fullt möjligt att förstå som En tron från Herren. Det kan vara en form av genitiv som beskriver ursprung (istället för det vanliga possesiva, ägande genitivet som betyder att tronen ägs av Herren därför att Herren sitter på den). Vi kan använda genitiv för att beskriva ursprung i svenskan också: Bygdens son är ett exempel. Ett annat är Sveriges ambassadör; ett uttryck som betecknar någon som bemyndigats av konungariket Sverige. Finns det då någon parallell till 1 Krön 29:23 i Nya testamentet? Låt oss försöka med Luk 1:32: Han skall bli stor och kallas den Högstes son. Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron, Samma genitiv, samma tanke på ursprung; och den naturliga tolkningen är att Jesus ärver tronen från dess dynastiska ursprung, sin förfader kung David. Däremot går det här inte att resonera utifrån någon delgerad auktoritet. David är inte den som ger auktoritet åt Jesu herravälde, det gör Fadern. David är här Jesu föregångare som Israels konung, och i viss mån förebild på den kommande Messias. Nominalsats utan genitiv med i översättningen tillagt verb Hur parallella är då Hebr 1:8 till 1 Krön 29:23? De är tyvärr inte alls särskilt lika. För det första handlar GT-texten om människan Salomo medan Hebr 1:8 handlar om Guds Son och finns i ett sammanhang som säger att han är höjd över till och med alla änglarna. För det andra så har Hebr 1:8 inte rent språkligt det genitiv som kan betyda (auktoritetens) ursprung. Här står det inte att Jesus sitter på Herrens tron, vilket vore den parallell som krävs för att 1 Krön
29:23 ska kunna förklara Hebr 1:8. Finns det då någon annan tolkningsnyckel som bättre skulle kunna förklara betydelsen av Hebr 1:8 i dess mest bokstavliga språkdräkt Gud [är] din tron (grundtexten har inget verb)? Det skulle kunna vara en bild på Faderns kärlek till Sonen. En vacker bild; att Fadern tar Sonen i knät och upphöjer honom, som en parallell till vad Jesus säger att Anden ska göra (Joh 16:14). Däremot går det i ljuset av skriftens samlade vittnesbörd inte att göra en mer bokstavlig tolkning än så. För om Jesus bokstavligen har Gud som tron, om Gud har upphöjt honom över allting, då är Jesus inte längre Gud, utan Gud den högste, den mest upphöjde, den som Fadern underordnar sig och upphöjer högt över sig själv. Läser man resten av Skriften så ser man att det inte kan vara så. Fadern är den ende sanne Guden, den som är upphöjd över allting. Sonen förblir Hans Son. Svårbegripligt? Ta fram en stol och sätt dig på den och sitt där medan du mediterar på följande frågor: 1) Vem är överordnad - vad är underordnat i paret du stolen? 2) Vem är en person - vad är sak? 3) Vem är levande - vad är ett dött ting? Är det rimligt att ta med en gudsbild i sin teologi som gör Gud till en stol, en underordnad, förtingligad "sak" (läs Jesaja 44:14-20)? Endast då bör det naturliga valet vara att hävda den föreslagna bokstavliga översättningen Gud [är] din tron! Såväl NT81 som 1917 är alltså bra nog i skriftens samlade ljus. Jesus tillbes Människor faller ner för Jesus Särskilt läsare av äldre bibelöversättningar drar sig minnes hur människor kommer och tillber Jesus: Och de gingo in i huset och funno barnet med Maria, dess moder; och föllo neder och tillbådo honom; och uppläto sina håfwor och skänkte honom: guld, rökelse och myrrham. 7 Med Jesu skarpa reprimand till djävulen vid frestelsen i öknen att endast Gud ska tillbes, 8 verkar ju Bibelns budskap vara klart; Jesus måste vara gudomlig. 9 Emellertid har verbet proskuneo, som i reformationstidens översättning översattes tillbe, numera flera andra paralleller på svenska. Alla handlar om att ge någon sin hyllning. Men verbet används inte bara om att tillbe Gud, utan om all form av dyrkan och vördnad som i det antika samhället förekom ofta och i överflödande mått. Se vad NT81 har översatt stjärntydarnas besök i Betlehem: De gick in i huset, och där fann de barnet och Maria, hans mor, och föll ner och hyllade honom. De öppnade sina kistor och räckte fram gåvor: guld och rökelse och myrra. Lovsången till Lammet Uppenbarelseboken är ett eko av förbudet att tillbe någon annan än Gud. Vi kan t ex läsa: Jag, Johannes, är den som har hört och sett detta. Och när jag hade hört och sett det föll jag ner för att tillbe ängeln som hade visat det för mig. Men han sade till mig: Nej, inte så. Jag är Guds tjänare liksom du och dina bröder profeterna och alla de som tar vara på orden i denna bok. Gud skall du tillbe. (Upp 22:8-9) Och jag föll ner för hans fötter för att tillbe honom. Och han sade till mig: Nej, inte så! Jag är Guds tjänare liksom du och dina bröder, som har Jesu vittnesbörd. Gud skall du tillbe (19:10) 7 Matt 2:11 I Karl XIIs bibel som ett exempel 1611 års AV använder genomgående ordet worship. 8 Matt 4:10 eller Luk 4:8; vilka båda citerar 5 Mos 6:13. 9 Jämför reaktionen när Jesus talar om att han förlåter synder I Mark 2:5-12!
Och när dessa varelser hyllar och ärar och tackar honom som sitter på tronen och som lever i evigheters evighet, då skall de tjugofyra äldste falla ner inför honom som sitter på tronen och tillbe honom som lever i evigheters evighet (4:9-10) Samtidigt som lovprisningen till Gud den allsmäktige stiger likt rökelsen från templet; finns ett annat spännande avsnitt att läsa (se Upp 5:6-14): Och jag såg att mitt för tronen och de fyra varelserna och mitt för de äldste stod ett lamm, och det såg ut att ha blivit slaktat. Det gick fram och tog boken ur högra handen på honom som satt på tronen. Och när det tog boken föll de fyra varelserna och de tjugofyra äldste ner inför Lammet, var och en med en harpa och en guldskål fylld med rökelse, som är de heligas böner. Och de sjöng en ny sång: Du är värdig att ta boken, och bryta dess sigill, ty du har blivit slaktad, och med ditt blod har du friköpt åt Gud människor av alla stammar och språk och länder och folk. Du har gjort dem till ett kungadöme åt vår Gud, till präster åt honom. Och de skall vara kungar på jorden. Och jag såg, och jag hörde rösten av många änglar som stod runt tronen och varelserna och de äldste; deras antal var myriaders myriader, tusen och åter tusen, och de sade med hög röst: Lammet som blev slaktat är värdigt att ta emot makten och få rikedom och vishet och styrka och ära och härlighet och lovsång. Och allt skapat i himlen och på jorden och under jorden och på havet och allt som finns där hörde jag säga: Den som sitter på tronen, honom och Lammet tillhör lovsången och äran och härligheten och väldeti evigheters evighet. Och de fyra varelserna sade: Amen. Och de äldste föll ner och tillbad. Så ljuder den himmelska lovsången; först till Lammet enbart, sedan till både Gud och Lammet. Så verkar det, trots allt, som om Lammet är värt att tillbes! 2 Petr 1:4 Gudomliggörelse En sida hermeneutik om Jesus skulle inte vara fullständig utan fornkyrkans förnämsta bidrag. Resonemanget utgår ifrån evangelium, som formuleras med nyckelordet delaktighet (koinonia): Jesus blir delaktig av allt vårt för att vi ska bli delaktiga av allt hans. Vad är det vi nu ska bli delaktiga av? Det står i den bibelvers som citerats fler gånger än någon annan vers i teologiska böcker under kristenhetens första millennium, 2 Petr 1:4: Han har gett oss sina stora och dyrbara löften, för att ni tack vare dem skall bli delaktiga av gudomlig natur Så avgör Athanasius av Alexandria för alltid bråket med Arios: om vi ska bli delaktiga av gudomlig natur genom att ta del av Jesu natur vad för slags natur måste då inte Jesus ha?