STATSRÅDETS BESLUT OM BEVILJANDE AV UTSLÄPPSRÄTTER PER ANLÄGGNING

STATSRÅDETS BESLUT OM BEVILJANDE AV UTSLÄPPSRÄTTER PER ANLÄGGNING Givet i Helsingfors den 14 februari 2008 med stöd av 37 i lagen om utsläppshandel (683/2004) STATSRÅDETS BESLUT OM BEVILJANDE AV UTSLÄPPSRÄTTER PER ANLÄGGNING FÖR ÅREN 2008 2012 I ENLIGHET MED DIREKTIVET (2003/87/EG) OCH LAGEN OM UTSLÄPPSHANDEL (683/2004) SOM STIFTATS FÖR ATT GENOMFÖRA DIREKTIVET

2 BESLUTETS CENTRALA INNEHÅLL Statsrådet fattade den 22 februari 2007 beslut angående förslaget till Finlands nationella fördelningsplan för utsläppsrätter för utsläppshandelsperioden 2008 2012 vilket sändes till Europeiska gemenskapernas kommission. Det föreslogs att de utsläppsrätter som anläggningarna inom den handlande sektorn ska tilldelas under utsläppshandelsperioden 2008 2012 skulle motsvara 197,9 miljoner ton koldioxid. Således skulle det totala antalet utsläppsrätter enligt förslaget motsvara 39,6 miljoner ton koldioxid per år. Kommissionen fattade den 4 juni 2007 ett beslut angående Finlands nationella fördelningsplan gällande utsläppsrätter för utsläppshandelsperioden 2008 2012. Enligt kommissionens beslut ska den totala mängden utsläppsrätter per år minskas med 2,042109 miljoner ton koldioxid, vilket innebär att det totala antalet utsläppsrätter som årligen får fördelas motsvarar 37,557891 miljoner ton koldioxid. Kommissionen betraktar förändringar i vissa anläggningar som klassificerats som nya deltagare eller i deras verksamhet samt fördelningskriterierna för dessa som retroaktiva justeringar av mängden utsläppsrätter som tilldelas anläggningar vilka strider mot kriterierna. Enligt kommissionens beslut får projektmekanismer enligt Kyotoprotokollet användas inom utsläppshandelssystemet i en utsträckning som motsvarar högst 10 procent av de utsläppsrätter som beviljas var och en av anläggningarna. De fördelningskriterier som ingår i beslutet om beviljande av utsläppsrätter för utsläppshandelsperioden 2008 2012 har fastställts i lagarna 108/2007 och 1468/2007 om ändring av lagen om utsläppshandel (nedan även utsläppshandelslagen). De centrala punkterna i beslutet om beviljande av utsläppsrätter är som följer: Företag och anläggningar inom den handlande sektorn tilldelas utsläppsrätter i en mängd som motsvarar 187,789455 miljoner ton koldioxid under den andra utsläppshandelsperioden för EG:s system för utsläppshandel 2008 2012. Det årliga antalet utsläppsrätter skulle därmed vara 37,557891 miljoner. Under den andra utsläppshandelsperioden har tillämpningsområdet för utsläppshandelsdirektivet utvidgats något från den första utsläppshandelsperioden, varför behovet av utsläppsrätter är större än tidigare. Med beaktande av utvidgningen av tillämpningsområdet minskar antalet utsläppsrätter som årligen fördelas med 17 procent under den andra utsläppshandelsperioden i jämförelse med den första utsläppshandelsperioden 2005 2007. Jämfört med det uppskattade behovet är det antal utsläppsrätter som får fördelas omkring 22 procent mindre (Avsnitt 4.5). Av det totala antalet utsläppsrätter reserveras 7 miljoner utsläppsrätter att bli tilldelade till så kallade nya deltagare under den aktuella utsläppshandelsperioden. Antalet som reserveras för nya deltagare utgör cirka 3,7 procent av det totala antalet utsläppsrätter. De nya deltagarna tilldelas utsläppsrätter enligt särskilt fastställda fördelningskriterier efter anläggningstyp och bränsle (Avsnitt 6.4). Enligt lagen om utsläppshandel fördelas utsläppsrätterna avgiftsfritt. De anläggningar och de delar av deras produktion som hör till den handlande sektorn indelas även under den andra utsläppshandelsperioden i liknande undergrupper som under den första utsläppshandelsperioden utgående från deras verksamhet och produkter. Undergrupp A omfattar industriprocesser, undergrupp B industrins energiproduktion inom anläggningsom-

3 råden, undergrupp C produktion av fjärrvärme och kombinerad produktion av fjärrvärme och el, undergrupp D produktion av el genom kondenskraft och undergrupp E topp- och reservkraftverk för produktion av el. (Kapitel 5). Befintliga anläggningar tilldelas utsläppsrätter enligt den så kallade arvsmetoden, varvid anläggningarnas faktiska utsläpp under en tidsperiod som valts till referensperiod används vid beräkning av utsläppsrätterna. Som en allmän referensperiod har använts åren 1998 2002, men för undergruppen som gäller produktion av kondenskraft åren 2000 2003. Tidsperioderna som används som referens är de samma som under den första utsläppshandelsperioden 2005 2007. Förfarandet gynnar de anläggningar som har vidtagit åtgärder för att reducera utsläppen efter inledningen av referensperioden (Avsnitt 6.1). Vid beräkningen av utsläppsrätter används för de olika undergrupperna olika särskilt fastställda koefficienter för effektivitet och nedskärning. Som koefficienter för effektivitet används 0,91 för undergrupp A och 0,86 för undergrupperna B och E. Som koefficienter för nedskärning används 0,77 för undergrupp C och 0,31 för undergrupp D. Med särskilda koefficienter för effektivitet och nedskärning för de olika undergrupperna beaktar man utsläppshandelsdirektivets (2003/87/EG) krav på att det antal utsläppsrätter som fördelas ska avspegla förutsättningarna, även tekniska sådana, att minska utsläppen inom de verksamheter som fördelningsplanen omfattar. Därutöver har strävan med koefficienterna varit att beakta vilka möjligheter anläggningarna inom dessa undergrupper har att överföra kostnaderna för begränsningen av utsläpp och förvärvet av utsläppsrätter till priserna på slutprodukterna. Koefficienterna för effektivitet och nedskärning tillämpas på både befintliga anläggningar och nya anläggningar. De utsläppsrätter för utsläppshandelsperioden 20080 2012 som har beräknats utgående från fördelningskriterierna anpassas till det totala antalet utsläppsrätter som fastställs i beslutet om beviljande av utsläppsrätter genom att utsläppsrätterna för anläggningar i undergrupp D multipliceras med siffran 0,9882 (anpassningskoefficient). Användningen av anpassningskoefficient gör att det antal utsläppsrätter som fås utgående från fördelningskriterierna minskar (Avsnitt 6). Enligt kommissionens beslut av den 4 juni 2007 angående Finlands nationella fördelningsplan gällande utsläppsrätter får projektmekanismer enligt Kyotoprotokollet användas inom utsläppshandelssystemet i en utsträckning som motsvarar högst 10 procent av de utsläppsrätter som beviljas var och en av anläggningarna. Kommissionen tog inte ställning till frågan huruvida procentandelen kan vara olika för olika undergrupper på det sätt som Finland hade föreslagit. I punkt 25 i meddelandet från kommissionen Kompletterande riktlinjer för fördelningsplaner för EU:s system för handel med utsläppsrätter - perioden 2008 2012 (KOM(2005) 703 slutlig) anser kommissionen att medlemsstaterna själva kan välja om gränsen ska gälla för varje anläggning för sig, eller om den ska tillämpas på alla anläggningar tillsammans. Verksamhetsutövarna inom den handlande sektorn har en möjlighet att använda projektmekanismer för högst 7,316 procent av det totala antalet kalkylerade utsläppsrätter. Med kalkylerade utsläppsrätter avses det antal utsläppsrätter på vilka koefficienterna för effektivitet och nedskärning i de olika undergrupperna inte ännu tillämpats och inte heller anpassningskoefficienten, med vilken antalet utsläppsrätter som fördelas anpassas till det totala antalet (187,789455 miljoner utsläppsrätter). Det maximala antal utsläppsrätter som verksamhetsutövare kan få genom utnyttjande av mekanismer i förhållande till de beviljade utsläppsrätterna i varje undergrupp fås genom att den nämnda andelen (7,316 procent) divideras med koefficienterna för effektivitet och nedskärning i de olika undergrupperna samt med anpass-

ningskoefficienten. Om den maximala möjligheten att utnyttja mekanismer vore den samma för alla verksamhetsutövare i förhållande till det antal utsläppsrätter som beviljas, skulle det möjligheten att utnyttja mekanismer bli oproportionerlig mellan undergrupperna (Avsnitt 7). 4

5 INNEHÅLLSFÖRTECKNING BESLUTETS CENTRALA INNEHÅLL...2 1 Inledning...7 1.1 Bakgrund...7 1.2 Förslaget till nationell fördelningsplan för utsläppshandelsperioden 2008 2012...7 1.3 Kommissionens beslut angående förslaget till Finlands nationella fördelningsplan...9 1.4 Ändringar som följer av genomförandet av kommissionens beslut...11 1.5 Lagrum som ska tillämpas på beslutsfattandet...12 1.6 Beredning...13 1.7 Utlåtanden och allmänhetens synpunkter...14 2 Definitioner och begrepp i beslutet om beviljande av utsläppsrätter samt beslutets omfattning och underlag...18 2.1. Definitioner och begrepp...18 2.2 Omfattningen av beslutet om beviljande av utsläppsrätter...19 2.3 Underlag...20 3 Målen för minskningen av växthusgaser och utvecklingen för utsläppen i Finland...21 3.1 Mål för perioden 2008 2012...21 3.2 Utsläppens utveckling i Finland 1990 2006...21 3.3 Utsläppen år 2005 i förhållande till utsläppsrätterna och utsläppen år 2006...25 4 Bestämning av det totala antalet utsläppsrätter som ska fördelas...32 4.1 Till buds stående utsläppsenheter (AAU) och behovet av dem...32 4.2. Utgångspunkter för fördelningen av tilldelade utsläppsenheter (AAU)...34 4.3 Användning av mekanismerna i Kyotoprotokollet...35 4.4 Utsläppsutvecklingen och reduceringsåtgärderna inom den icke-handlande sektorn...36 4.4.1 Utsläppsutvecklingen inom den icke-handlande sektorn enligt WM-scenariot...36 4.4.2 Extra åtgärder för reducering av utsläppen inom den icke-handlande sektorn...40 4.5 Det totala antalet utsläppsrätter...41 5 Indelning av den handlande sektorn i undergrupper...45 6 Kriterier för fördelning av utsläppsrätter för perioden 2008 2012 på anläggningar och industriprocesser i olika undergrupper...47 6.1 Anläggningar som blivit färdiga 1997 eller tidigare...47 6.2 Anläggningar som blivit färdiga 1998 2004...50 6.3 Vissa specialfall...52 6.4 Nya deltagare...52 6.4.1 Nya deltagare under utsläppshandelsperioden 2005 2007...52 6.4.2 Nya deltagare under utsläppshandelsperioden 2008 2012...53 6.4.3 Befintliga anläggningar som ska betraktas som nya deltagare...55 6.5 Jämkning av antalet utsläppsrätter...55 6.6 Anpassning av kalkylerade utsläppsrätter till fördelbara utsläppsrätter...56 6.7 Antalet utsläppsrätter som beviljas varje undergrupp under utsläppshandelsperioden 2008 2012...56 6.8 Årlig registrering av utsläppsrätterna...58 7 Maximalt utnyttjande av projektbaserade mekanismer under utsläppshandelsperioden 2008 2012...59 8 Utsläppsrätter för anläggningarna på Åland...62

6 Bilaga 1 Bilaga 2 Bilaga 3 Bilaga 4 Bilaga 5 Fördelningskriterierna enligt lagen om utsläppshandel (ändr. 108/2007 och 1468/2007) och formlerna för beräkning av utsläppsrätter som beviljas anläggningar i olika undergrupper för perioden 2008 2012 Förteckning över de anläggningar som omfattas av utsläppshandelsdirektivet och lagen om utsläppshandel samt de utsläppsrätter som tilldelats anläggningarna och den maximala mängden projektenheter per anläggning som får användas Förteckning över remissinstanser Sammandrag över ansökningarna om jämkning och besluten angående dessa Besvärsanvisning

7 1 Inledning 1.1 Bakgrund Europaparlamentets och rådets direktiv (2003/87/EG) om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom Europa trädde i kraft den 25 oktober 2003 och utsläppshandeln i enlighet med detta inleddes i början av 2005. Direktivet (nedan utsläppshandelsdirektivet) förpliktar varje medlemsstat att utarbeta en nationell fördelningsplan för att begränsa utsläppen av växthusgaser och reglera handeln med utsläppsrätter. I planen ska staten presentera det totala antalet utsläppsrätter som den kommer att bevilja för perioden som anges i direktivet. I fördelningsplanen ska medlemsstaten också visa hur den tänker fördela utsläppsrätterna på de enskilda anläggningarna. Under den första perioden (2005 2007) och den andra perioden (2008 2012) gäller utsläppshandeln enbart koldioxidutsläpp från förbränning och vissa industriprocesser. Kommissionen har i sina riktlinjer för perioden 2008 2012 (KOM (2005) 703 slutgiltig) gjort en precisare tolkning av tillämpningsområdet för direktivet under den andra perioden. Till följd av detta utvidgas tillämpningsområdet för utsläppshandel i Finland så att det gäller bland annat petrokemiska krackningsugnar och stenullstillverkning. Sådan framställning av kimrök som kommissionen förutsätter förekommer inte i Finland. Enligt direktivet ska medlemsstaterna dela ut minst 90 procent av utsläppsrätterna avgiftsfritt i fördelningsplanen för 2008 2012. Enligt 15 i lagen om utsläppshandel (lagen om ändring av utsläppshandel 108/2007) delas alla utsläppsrätter i Finland ut gratis. Fördelningsplanen ska utformas utifrån objektiva och öppna principer. Planen får inte innebära att vissa företag eller verksamheter diskrimineras och den måste uppfylla kriterierna i bilaga III till direktivet. Enligt kriterierna ska det totala antalet utsläppsrätter fastslås så att det motsvarar medlemsstatens mål för minskningen av växthusgasutsläppen enligt Kyotoprotokollet, vilka ingår i Europeiska gemenskapens åtagande. Vid utarbetandet av fördelningsplanen ska hänsyn visas mot allmänhetens synpunkter samt möjligheterna, även tekniska sådana, för olika funktioner att minska sina utsläpp. Fördelningsplanen ska även fastslå hur nya deltagare har behandlats, och hur s.k. tidiga åtgärder har beaktats, ifall sådana ingår i planen. Den nationella fördelningsplanen anmäls till kommissionen och de övriga medlemsstaterna. Enligt direktivet kan kommissionen framföra anmärkningar mot förslaget till fördelningsplan eller förkasta förslaget ifall det inte uppfyller kraven i direktivet. Kommissionen fattade den 4 juni 2007 ett beslut angående förslaget till Finlands nationella fördelningsplan och presenterade sina krav på ändringar som skulle göras i den. Kommissionens beslut behandlas i mera detalj i avsnitt 1.3. De viktigaste punkterna i den nationella fördelningsplanen presenteras i följande avsnitt 1.2. 1.2 Förslaget till nationell fördelningsplan för utsläppshandelsperioden 2008 2012 Statsrådet fattade den 22 februari 2007 beslut angående förslaget till Finlands nationella fördelningsplan gällande utsläppsrätter för utsläppshandelsperioden 2008 2012 i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG och 34 i lagen om utsläppshandel (108/2007).

8 Företag och anläggningar inom den handlande sektorn föreslogs bli tilldelade utsläppsrätter i en mängd som motsvarar 179,9 miljoner ton koldioxid under den andra utsläppshandelsperioden (2008 2012) för EG:s system för utsläppshandel. Enligt förslaget skulle antalet utsläppsrätter per år därmed uppgå till 39,6 miljoner utsläppsrätter. Under den andra utsläppshandelsperioden har tilllämpningsområdet för utsläppshandelsdirektivet utvidgats något från den första utsläppshandelsperioden, varför behovet av utsläppsrätter är större än tidigare. Med beaktande av utvidgningen av tillämpningsområdet skulle antalet utsläppsrätter som årligen fördelas enligt förslaget minska med 14 procent under den andra utsläppshandelsperioden i jämförelse med den första utsläppshandelsperioden. Jämfört med det uppskattade behovet skulle det antal utsläppsrätter som fick fördelas vara omkring 18 procent mindre. Det föreslogs att utsläppsrätter i enlighet med utsläppshandelslagen skulle tilldelas gratis. Av det föreslagna totala antalet utsläppsrätter, dvs. 197,9 miljoner utsläppsrätter, föreslogs 7 miljoner utsläppsrätter bli reserverade för att bli tilldelade till så kallade nya deltagare under den aktuella utsläppshandelsperioden. Antalet utsläppsrätter som föreslogs bli reserverade för nya deltagare utgjorde cirka 3,5 procent av det totala antalet utsläppsrätter. De nya deltagarna föreslogs bli tilldelade utsläppsrätter enligt särskilt fastställda fördelningskriterier efter anläggningstyp och bränsle. Bestämmelser om fördelningskriterierna för de utsläppsrätter som ingår i förslaget till nationell fördelningsplan finns i lagen om ändring av lagen om utsläppsrätter (108/2007). De anläggningar och de delar av deras produktion som hör till den handlande sektorn föreslogs även under den andra utsläppshandelsperioden bli indelade i liknande undergrupper som under den första utsläppshandelsperioden utgående från deras verksamhet och möjligheter till utsläppsreduktion. Undergrupp A omfattar industriprocesser, undergrupp B industrins energiproduktion inom anläggningsområden, undergrupp C produktion av fjärrvärme och kombinerad produktion av fjärrvärme och el, undergrupp D produktion av el genom kondenskraft och undergrupp E topp- och reservkraftverk för produktion av el. Vid beräkningen av utsläppsrätter föreslogs att olika särskilt fastställda koefficienter för effektivitet och nedskärning skulle användas i de olika undergrupperna. Koefficienten för effektivitet föreslogs bli 0,95 för undergrupp A och 0,90 för undergrupperna B och E. Koefficienten för nedskärning förslogs bli 0,80 för undergrupp B och 0,33 för undergrupp D. Med särskilda koefficienter för effektivitet och nedskärning för de olika undergrupperna skulle utsläppshandelsdirektivets krav på att det antal utsläppsrätter som fördelas ska avspegla förutsättningarna, även tekniska sådana, att minska utsläppen inom de verksamheter som fördelningsplanen omfattar, bli beaktat. Därutöver var strävan med koefficienterna att beakta vilka möjligheter anläggningarna inom dessa undergrupper har att överföra kostnaderna för begränsningen av utsläpp och förvärvet av utsläppsrätter till priserna på slutprodukterna. Det föreslogs att koefficienterna för effektivitet och nedskärning skulle tillämpas på både befintliga anläggningar och nya anläggningar. Verksamhetsutövarna inom den handlande sektorn förslås få en möjlighet att använda projektmekanismer för högst 11,7 procent av det totala antalet kalkylerade utsläppsrätter. Med kalkylerade utsläppsrätter avses det antal utsläppsrätter på vilka koefficienterna för effektivitet och nedskärning i de olika undergrupperna inte ännu tillämpats och inte heller anpassningskoefficienten, med vilken antalet utsläppsrätter som fördelas anpassas till det totala antalet utsläppsrätter (197,9 miljoner utsläppsrätter). Det maximala antal utsläppsrätter som verksamhetsutövare kan få genom utnyttjande av mekanismer i förhållande till de beviljade utsläppsrätterna i varje undergrupp fås genom att den nämnda

9 andelen (11,7 procent) divideras med koefficienterna för effektivitet och nedskärning i de olika undergrupperna samt med anpassningskoefficienten. Om den maximala möjligheten att utnyttja mekanismer vore den samma för alla verksamhetsutövare i förhållande till det antal utsläppsrätter som beviljas, skulle det möjligheten att utnyttja mekanismer bli oproportionerlig mellan undergrupperna. Utnyttjandet av projektmekanismer skulle enligt förslaget svara genomsnittligt för 15 procent av den totala mängden utsläppsrätter som föreslogs bli beviljade. Förslaget till nationell fördelningsplan innehöll även en förteckning över anläggningarna och de utsläppsrätter som föreslås bli tilldelade var en av dessa. Handels- och industriministeriet anmälde i enlighet med 36 i lagen om utsläppshandel förslaget till nationell fördelningsplan till verksamhetsutövarna i fråga samt till Europeiska gemenskapernas kommission och de övriga medlemsstaterna i unionen omedelbart efter det att statsrådet fattat sitt beslut. 1.3 Kommissionens beslut angående förslaget till Finlands nationella fördelningsplan Kommissionen meddelade den 4 juni 2007 sitt beslut angående förslaget till Finlands nationella fördelningsplan av utsläppsrätter för utsläppshandelsperioden 2008 2012. Kommissionen har gjort sin bedömning av förslaget till Finlands nationella fördelningsplan i enlighet med de riktlinjer som den antagit i sitt meddelande av den 29 november 2006. År 2005 var utsläppen inom den handlande sektorn exceptionellt låga, endast 33,1 miljoner ton koldioxid. Åren 2001 2004 varierade utsläppen inom den handlande sektorn mellan 39 och 49 miljoner ton och de faktiska utsläppen inom den handlande sektorn år 2006 var 44,6 miljoner ton. Kommissionen har beaktat de exceptionella väderförhållanden som rådde i Finland år 2005 vilka innebar en ovanligt stor nettoimport av elektricitet och produktion av vattenkraft i Finland. Under de år då produktionen av vattenkraft är stor, är nettoimporten av elektricitet från den nordiska elmarknaden betydande. Å andra sidan är Finland en betydande nettoexportör av elektricitet till samma marknad under de år då produktionen av vattenkraft på den nordiska elmarknaden är låg. Den ökade nettoexporten av el från Finland grundar sig närmast på den ökade produktionen av kondenskraft i Finland medan den ökade nettoimporten å sin sida har samband med den minskade elproduktionen vid de finska kondensanläggningarna. Kommissionen konstaterar i sitt beslut att skillnaden mellan de normala utsläppen från kondenskraftproduktionen för år 2005, dvs. 9,095524 miljoner ton, och de faktiska utsläppen från kondenskraftproduktionen, dvs. 3,3 miljoner ton, är 5,795524 ton. Kommissionen har justerat de verifierade utsläppen inom den handlande sektorn år 2005 genom att addera 5,795524 miljoner ton till de verifierade utsläppen. Kommissionen har vidare justerat Finlands koldioxidintensitet enligt PRIMESmodellen. Nedan de viktigaste kraven på ändringar i Finlands nationella fördelningsplan som kommissionen har presenterat och kommentarerna därtill: 1) Den totala mängd utsläppsrätter som ska fördelas i handelssystemet ska minskas med 2,042109 miljoner ton koldioxidekvivalenter per år, dvs. det totala antalet utsläppsrätter per åt uppgår till 37,557891 miljoner ton. 2) Andelen utsläpp från de anläggningar som tillkommer i systemet under perioden 2008 2012, dvs. förbränningsprocesser för den petrokemiska industrin och framställningen av stenull, får vara högst 0,4 miljoner ton per år (ingår i den totala mäng-

10 den enligt punkt 1). För deras del ska de uppgifter om utsläppshistoria som ska användas vid fördelningen av utsläppsrätter vara verifierade av en oberoende kontrollör. 3) Kommissionen tolkar en rad förändringar gällande vissa anläggningar som klassificeras som nya deltagare och deras verksamhet samt fördelningskriterierna för dessa som en retroaktiv justering (ex post) av mängden utsläpp som tilldelats anläggningarna vilken strider mot kriterierna. Bland sådana justeringar nämns särskilt förändringar i produktionskapaciteten vid massa- och pappersfabriker och förändringar vid oljeraffinaderier. Dessutom tolkar kommissionen även jämkningen av antalet utsläppsrätter och anpassningen av kalkylerade utsläppsrätter till fördelbara utsläppsrätter som retroaktiva justeringar som strider mot den grundläggande principen för ett handelssystem med tak. När det gäller de sistnämnda baserar sig kommissionens beslut på ett missförstånd, eftersom anpassningskoefficienten och jämkningen tilllämpas vid beslut om beviljande av utsläppsrätter enligt artikel 11.2 i utsläppshandelsdirektivet. 4) Den maximala sammanlagda mängden av projektmekanismer som får användas av verksamhetsutövare i handelssystemet, uttryckt som en procentandel av fördelningen av utsläppsrätter till varje anläggning, får vara högst 10 procent. Enligt kommissionens beräkningar var Finlands förslag 15 procent av den totala mängden utsläppsrätter. Kommissionen tar inte ställning till frågan huruvida olika procentandelar kan tilllämpas på olika undergrupper så som Finland har föreslagit. 5) De mängder utsläppsrätter som avses bli tilldelade varje anläggning som är belägen inom Ålands territorium ska inkluderas i förteckningen över anläggningar. Dessa mängder ska presenteras i den nationella fördelningsplanen beräknade enligt samma fördelningskriterier som anges i lagen om utsläppshandel. I kommissionens beslut konstateras att den nationella fördelningsplanen får ändras utan förhandsgodkännande från kommissionen om ändringen består av justeringar av anläggningsspecifika tilldelningar inom ramen för den totala mängd som ska tilldelas anläggningar som förtecknas i planen, om ändringen görs till följd av högre datakvalitet eller för att minska den andel utsläppsrätter som ska fördelas gratis. Frågan om statsstöd behandlas under punkterna 20 och 30 i motiveringarna till kommissionens beslut. Motiveringarna baserar sig delvis på missförstånd, men av dem framgår dock att kommissionen möjligen kommer att tolka övertilldelningen av utsläppsrätter som sådant statsstöd som är oförenligt med den gemensamma marknaden. I skäl 20 konstateras att kommissionen vill särskilt peka på att en tilldelning som överskrider de prognostiserade utsläppen inte kommer att kräva motprestationer med miljöfördelar från mottagarna. På det här stadiet kan kommissionen därför inte utesluta att stöd som ges inom ramen för tilldelningen kan befinnas vara oförenligt med den gemensamma marknaden i fall det skulle bedömas i enlighet med artiklarna 87 och 88 i EG-fördraget. Dessutom konstateras i skäl 30 att om Finland skulle ändra sin nationella fördelningsplan på ett ickediskriminerande sätt enligt artikel 2 i detta beslut och vederbörligen tar hänsyn till kommissionens bedömningar i skäl 20, anser kommissionen att allt potentiellt stöd troligen är förenligt med den gemensamma marknaden om stödet skulle granskas i enlighet med artiklarna 87 och 88 i fördraget.

11 1.4 Ändringar som följer av genomförandet av kommissionens beslut Kommissionens beslut angående förslaget till Finlands nationella fördelningsplan förutsätter ändringar i den totala mängden utsläppsrätter som föreslagits bli tilldelade enligt förslaget till nationell fördelningsplan, i definitionerna på nya deltagare och i de fördelningskriterier som gäller dem samt i det maximala antal projektmekanismer som får användas. Enligt kommissionens beslut ska de totala utsläppsrätterna skäras ned med 2,042109 miljoner ton koldioxid per år, vilket innebär att de totala utsläppsrätterna uppgår till 37,557891 miljoner ton per år. Utsläppshandelslagens bestämmelser om fördelningskriterierna för utsläppsrätter för utsläppshandelsperioden 2008 2012 har ändrats så att minskningarna i utsläppsrätterna enligt kommissionens beslut har fördelats ganska jämnt på de olika undergrupperna. De minskningar som kommissionens beslut förutsätter har verkställts genom att de koefficienter för effektivitet och nedskärning för de olika undergrupperna vilka fastställts i utsläppshandelslagen och förslaget till nationell fördelningsplan har ändrats enligt följande: förslaget till fördelningsplan beslutet om beviljande av utsläppsrätter A industriella processer 0,95 0,91 B industrins energiproduktion 0,90 0,86 C fjärrvärmeproduktion inkl. el 0,80 0,77 som produceras i samband därmed D kondensel 0,33 0,31 E reserv- och toppkraftverk 0,90 0,86 Kommissionen betraktar ändringar i vissa anläggningar som definierats som nya deltagare och i deras verksamhet och i fördelningskriterierna för dem som förbjudna förändringar i efterhand av de utsläppsrätter som tilldelats en anläggning. Bestämmelserna om nya deltagare och de fördelningskriterier som gäller för dessa finns i lag. Kommissionen har tolkat en del av ändringarna i de anläggningar som i lagen definieras som nya deltagare och i deras verksamhet och de fördelningskriterier som gäller för dessa som förbjudna justeringar i efterhand. I lagen om utsläppshandel har således de bestämmelser som handlade om de förbjudna förändringarna i efterhand av tilldelningen av utsläppsrätter upphävts. Beslutet om beviljande av utsläppsrätter inbegriper alltså inte de bestämmelser om nya deltagare som upphävts genom lag 1468/2007. Enligt kommissionens beslut får den maximala andelen projektmekanismer som kan användas uppgå till högst 10 procent av de utsläppsrätter som tilldelats var och en av anläggningarna. Enligt kommissionens beräkningar var Finlands förslag 15 procent av de totala utsläppsrätterna. Kommissionen tar inte ställning till frågan huruvida procentandelen kan variera från en undergrupp till en annan på det sätt som Finland föreslagit. När det gäller användningen av projektmekanismer innebär kommissionens beslut att den totala mängd projektenheter som de verksamhetsutövare som ingår i systemet för handel med utsläppsrätter kan använda motsvarar i genomsnitt 3,7557 miljoner ton per år. Eftersom kommissionen inte tog ställning till de maximala mängder projektenheter som får användas per anläggning eller under-

12 grupp kan ändringen göras i beslutet om beviljande av utsläppsrätter. Därför var det inte nödvändigt att ändra utsläppshandelslagens bestämmelser om att den maximala mängden projektenheter beräknas på basis av de kalkylerade utsläppsrätterna. Den totala mängden projektenheter som får användas minskar i förhållande till de utsläppsrätter som ska beviljas jämfört med förslaget till fördelningsplan för samtliga undergruppers del. 1.5 Lagrum som ska tillämpas på beslutsfattandet Enligt 37 1 mom. i lagen om utsläppshandel fattar statsrådet beslut om beviljande av utsläppsrätter sedan Europeiska gemenskapernas kommission har behandlat förslaget till nationell fördelningsplan. Enligt 38 i lagen om utsläppshandel (108/2007) ska av beslutet om beviljande av utsläppsrätter framgå: 1) de faktorer som avses i 35 1 5, 7, 8 och 9 punkten justerade, 2) de ändringar som Europeiska gemenskapernas kommission har föreslagit i det nationella förslaget, 3) anläggningarna samt de utsläppsrätter som ska beviljas dem jämte motiveringar, 4) det maximala antalet projektenheter verksamhetsutövarna kan använda i varje enskild anläggning för att fullgöra sin skyldighet enligt 49 1 mom. under hela utsläppshandelsperioden. Beslutet om beviljande av utsläppsrätter ska innehålla följande i 35 1 5, 7, 8 och 9 punkten i lagen om utsläppshandel (lag 108/2007) angivna uppgifter vars riktighet har kontrollerats: - det totala antalet utsläppsrätter jämte motiveringar, - metoden för fördelning av utsläppsrätter, - fördelningskriterierna för utsläppsrätter jämte motiveringar, - antalet utsläppsrätter som ska reserveras för nya deltagare, - fördelningskriterierna för de utsläppsrätter som ska fördelas på nya deltagare jämte motiveringar, - vilken andel av det totala antalet utsläppsrätter som årligen bokförs på verksamhetsutövarens konto för respektive anläggning i det nationella registret, - de kriterier som avgör det maximala antalet projektenheter som verksamhetsutövaren kan använda för att uppfylla sitt åtagande enligt 49 1 mom., samt - hur de åsikter och yttranden, som framförts om förslaget, har beaktats. Om fördelningskriterierna för utsläppsrätterna för utsläppshandelsperioden 2008 2012 föreskrivs i 3 b kap. i lagen om utsläppshandel (lagarna 108/2007). För genomförande av kommissionens beslut har den ovan nämnda lagen om utsläppshandel ändrats genom lag 1468/2007. Enligt ikraftträdelsebestämmelsen för lag 1468/2007 tillämpas lagen på beslutet om beviljande av utsläppsrätter för utsläppshandelsperioden 2008 2012 och på besluten om beviljande av utsläppsrätter för nya deltagare. I enlighet med 39 i lagen om utsläppshandel ska beslutet om beviljande av utsläppsrätter delges de verksamhetsutövare som beslutet gäller samt tillställas utsläppshandelsmyndigheten för anteckning i registret. Arbets- och näringsministeriet offentliggör beslutet elektroniskt. Arbets- och näringsministeriet anmäler beslutet om beviljande av utsläppsrätter till Europeiska gemenskapernas kommission.

13 1.6 Beredning Finlands beredskap och vilja att genomföra en konsekvent politik som uppfyller landets internationella åtaganden om att begränsa utsläppen av växthusgaser har stakats ut bl.a. i statsrådets redogörelse till riksdagen om energi- och klimatpolitiken (SRR 5/2005 rd, 24.11.2005) och i riksdagens svar på redogörelsen (EkUB 8/2006 rd, 2.6.2006). Den nationella strategi för verkställandet av Kyotoprotokollet som redogörelsen beskriver bygger på såväl nationella åtgärder som införandet av utsläppshandel inom EU och flexibilitetsmekanismerna i Kyotoprotokollet för att Finland ska kunna fullgöra de internationella åtagandena. Med flexibilitetsmekanismer avses gemensamt genomförande (Joint Implementation, JI) i en annan industristat enligt artikel 6 och mekanismen för ren utveckling (Clean Developoment Mechanism, CDM) i ett utvecklingsland enligt artikel 12 samt utsläppshandel mellan stater enligt artikel 17 i Kyotoprotokollet. I enlighet med redogörelsen förvärvar staten utsläppsenheter för totalt 12 miljoner ton genom att utnyttja Kyotoprotokollets flexibla mekanismer för perioden 2008 2012. En ministerarbetsgrupp för klimat- och energipolitiken som statsminister Matti Vanhanens första regering utnämnt ansvarade för beredningen av en strategi för energi- och klimatpolitiken och ledde beredningen av den nationella fördelningsplan som krävs enligt utsläppsdirektivet samt handlagt fördelningsplanen innan den godkänts av statsrådet. Handels- och industriminister Mauri Pekkarinen var ordförande för ministerarbetsgruppen, där miljöminister Stefan Wallin (fram till den 31 december 2006 Jan-Erik Enestam), finansminister Eero Heinäluoma (fram till den 22 september 2005 Antti Kalliomäki), kommunikationsminister Susanna Huovinen (fram till den 22 september 2005 Leena Luhtanen) och jord- och skogsbruksminister Juha Korkeaoja varit övriga medlemmar. Ministerarbetsgruppen tillsatte en bistående arbetsgrupp bestående av tjänstemän från kommunikationsministeriet, jord- och skogsbruksministeriet, utrikesministeriet, finansministeriet, miljöministeriet och handels- och industriministeriet, som hade hand om ordförandeposten. Handels- och industriministeriet tillsatte den 9 december 2004 en arbetsgrupp med uppgift att utarbeta fördelningskriterier enligt vilka utsläppsrätterna skulle beräknas och fördelas mellan anläggningar och industriprocesser i förslaget till nationell fördelningsplan för utsläppshandelsperioden 2008 2012 i enlighet med EU:s utsläppshandelsdirektiv (2003/87/EG). Arbetsgruppen utsåg inom sig en separat lagsektion. Arbetsgruppen lämnade sin rapport den 25 april 2006. Utgående från arbetsgruppens framställning vidarebearbetades förslagen inom handels- och industriministeriet. I arbetsgrupperna ingick representanter för de ministerier som är centrala för klimatpolitiken och representanter för energikonsumenterna och energiproducenterna. Handels- och industriministeriet tillsatte den 1 april 2005 en arbetsgrupp med uppgift att utarbeta ett förslag i form av en regeringsproposition om de ändringar som måste göras i lagen om utsläppshandel gällande sådana rättigheter och skyldigheter för verksamhetsutövarna i EU:s system för utsläppshandel som hänför sig till användning av projektmekanismer enligt Kyotoprotokollet. Arbetsgruppens förslag till regeringsproposition om ändring av lagen om utsläppshandel blev klart den 30 november 2005. Enligt förslaget fastställs i förslaget till nationell fördelningsplan till vilken maximal procentuell andel av de kalkylerade utsläppsrätterna för respektive anläggning under hela utsläppshandelsperioden som en verksamhetsutövare kan använda projektenheter som erhålls från Kyoto-projektmekanismerna. Regeringens finanspolitiska ministerutskott behandlade förslaget till fördelningsplan den 14 september 2006 och ministerarbetsgruppen för klimat- och energipolitik godkände den 29 september 2006 det utkast till fördelningsplan för Finland som sändes till Europeiska kommissionen för god-

14 kännande. Statsrådet fattade beslut angående förslaget till nationell fördelningsplan den 22 februari 2007. För genomförande av kommissionens beslut angående Finlands nationella fördelningsplan utarbetades som tjänsteuppdrag vid handels- och industriministeriet i juni 2007 ett utkast till statsrådets beslut om beviljande av utsläppsrätter och ett utkast till regeringens proposition med förslag till lag om ändring av utsläppshandelslagen. De viktigaste riktlinjerna i propositionen och beslutet behandlades i den klimat- och energipolitiska ministerarbetsgrupp som hade tillsatts av statsminister Matti Vanhanens andra regering. 1.7 Utlåtanden och allmänhetens synpunkter 1.7.1 Förslaget till nationell fördelningsplan Handels- och industriministeriet begärde den 30 juni 2006 utlåtanden över både utkastet till ett förslag till nationell fördelningsplan och utkastet till regeringsproposition om ändring av lagen om utsläppshandel av de ministerier som är viktiga i sammanhanget, av andra myndigheter och intressegrupper samt av landskapet Åland. Likaså i enlighet med 41 i förvaltningslagen gavs allmänheten en möjlighet att komma med åsikter och frågor med anknytning till utsläppshandeln antingen skriftligen eller per e-post genom ett meddelande som publicerades på handels- och industriministeriets webbsidor den 30 juni 2006. Utkastet till regeringsproposition om ändring av lagen om utsläppshandel ansågs allmänt taget vara berett med sakkunskap. Ändringsförslagen hänförde sig till enskilda paragrafer, förutom de som gällde koefficienter för effektivitet och nedskärning i olika undergrupper. De utlåtanden som avgivits över utkastet till den föreslagna fördelningsplanen lyfte fram det totala antalet utsläppsrätter, fördelningskriterierna och särskilt koefficienterna för effektivitet och nedskärning för olika undergrupper, andelen för nya deltagare och fördelningskriterierna för den samt fastställandet av gränsen för användningen av Kyotoprotokollets projektmekanismer som centrala temaområden. Medan propositionen med förslag om ändring av lagen om utsläppshandel ännu bereddes bad handels- och industriministeriet med ett brev daterat den 30 maj 2006 de företag och anläggningar som omfattas av lagen om utsläppshandel om uppgifter enligt 32 i lagen om utsläppshandel (108/2007) utgående från vilka utsläppsrätterna per anläggning kunde beräknas. De föreslagna antalen utsläppsrätter per anläggning som hade beräknats utgående från dessa uppgifter sändes till verksamhetsutövarna för granskning i enlighet med 41 i förvaltningslagen innan förslaget till fördelningsplan lades fram. Ett utkast till förslag till nationell fördelningsplan för utsläppsrätter för Finland, som bearbetats på basis av utlåtandena, exklusive utsläppsrätter per anläggning, sändes till Europeiska gemenskapernas kommission den 11 oktober 2006 och lades ut på handels- och industriministeriets hemsidor så att det blev tillgängligt för allmänheten. Regeringens proposition med förslag till ändring av lagen om utsläppshandel (RP 161/2006 rd) avläts till riksdagen den 29 september 2006 och lades efter detta ut på riksdagens webbsidor så att den blev tillgänglig för allmänheten. Statsrådet fattade den 22 februari 2007 ett beslut om Finlands nationella fördelningsplan för utsläppshandelsperioden 2008 2012. Förslaget till nationell fördelningsplan innehöll också en för-

15 teckning över anläggningarna och de utsläppsrätter som enligt planerna ska tilldelas var och en av anläggningarna. Enligt 36 i lagen om utsläppshandel underrättade handels- och industriministeriet ifrågavarande verksamhetsutövare samt Europeiska gemenskapernas kommission och övriga medlemsländer i Europeiska unionen om förslaget till nationell fördelningsplan omedelbart efter att statsrådet har avgett sitt beslut i saken. Därutöver offentliggjorde ministeriet det nationella förslaget till fördelningsplan i elektronisk form och beredde verksamhetsutövarna och allmänheten möjlighet att framföra åsikter om förslaget till fördelningsplan. 1.7.2 Beslutet om beviljande av utsläppsrätter Handels- och industriministeriet begärde den 5 juli 2007 utlåtanden över utkasten till statsrådets beslut om beviljande av utsläppsrätter och till regeringens proposition om ändring av lagen om utsläppshandel, som utarbetats utgående från förslaget till nationell fördelningsplan och kommissionens beslut av den 4 juni 2007 angående den, av de ministerier som är centrala i detta sammanhang och av andra myndigheter och intressegrupper samt av landskapet Åland. Utkasten sändes också för kännedom till verksamhetsutövarna och lades fram till påseende för allmänheten på ministeriets webbplats. Allmänheten bereddes på detta sätt tillfälle att uttrycka sin åsikt om utkasten. Företag som representerar den energiintensiva industrin motsatte sig förslaget att göra ytterligare nedskärningar inom industrin. De remissorgan som representerar den energiintensiva industrin motiverade sina ställningstaganden både med att det finns små möjligheter att minska utsläppen och med synpunkter som anknyter till en försvagning av konkurrenskraften. Enligt remissinstanserna innebär minskningen av mängden råvarubaserade utsläpp i praktiken produktionsnedskärningar. Högre elpriser orsakar också betydande kostnader för industrin. Den nedskärning som nu genomförts för undergrupp A anses med beaktande av förhöjda elpriser strida mot målet om att trygga verksamhetsförutsättningarna inom industrin. Inom den energiintensiva industrin är det på grund av den globala konkurrensen inte möjligt att överföra kostnaderna på priserna. Vid inriktandet av ytterligare nedskärningar ska det beaktas hur priset på utsläppsrätten kan överföras på verksamhetsutövarens försäljningspriser. Enligt skogsindustriföretagen är energiproduktionen en del av den integrerade produktionen och inte en separat produktion, varför deras utsläpp ska behandlas som processutsläpp (undergrupp A). I utlåtandena från företagen inom energibranschen ansågs nedskärningarna i den gällande lagen och i ändringsförslagen i för stor grad belasta energiproduktionsanläggningar och avsevärt försvaga verksamhetsbetingelserna inom sektorn, varför förslagen ansågs vara orättvisa, strida mot principen om att de som förorenar betalar i EU:s miljöpolitik och inte vara objektiva och jämlika på det sätt som förutsätts i direktivet. Enligt remissinstanserna finns det inom fjärrvärmeproduktionen inte tekniska eller ekonomiska möjligheter att minska utsläppen. Remissinstanserna ansåg vidare att propositionsutkastet också stred mot utsläppshandelsdirektivets mål att främja produktionen av kombinerad el och värme. Finsk Energiindustri rf och de flesta företagen inom energibranschen föreslog att den så kallade anpassningskoefficienten ska tillämpas på alla undergrupper och inte enbart på kondenselektricitet, dvs. undergrupp D. De flesta verksamhetsutövare som producerar kondenselektricitet ansåg att den gällande lagen och propositionerna ogrundat och i strid med direktiven missgynnar kondenselektricitet och de elföretag som är beroende av dessa och att de strider mot bestämmelserna om statsstöd enligt artikel 87 i EGfördraget och principen om förbud mot diskriminering enligt punkt 5 i bilaga III till utsläppshan-

16 delsdirektivet. Propositionerna ansågs gå hårt åt de elföretag och konsumenter som använder kondenselektricitet på landsbygden och inom övrig glesbygd samtidigt som de stöder industrin. Likaså ansågs propositionerna förvränga konkurrensen inom energibranschen som verkar inom den handlande sektorn, mellan den handlande sektorn och den icke-handlande sektorn samt mellan aktörerna på EG:s inre marknad. Propositionerna ansågs ha betydande ekonomiska skadeverkningar för verksamhetsutövarnas verksamhet. Enligt gjorda beräkningar skulle tilläggskostnaderna för kondenselektriciteten uppgå till 108 163 miljoner euro om året, dvs. 540 810 miljoner euro under perioden 2008 2012. I utlåtandena har det konstaterats att vissa finländska elbolag lämnat in en klagan över statsstödet till EG-kommissionen. Remissorganen kräver att alla verksamhetsutövare jämlikt ska delta i minskningen av utsläppen. I september 2007 begärde kommissionens generaldirektorat för konkurrens av finländska myndigheter uppgifter i anslutning till klagomålet över processindustrins statsstöd. Klagomålet gällde Finlands nationella fördelningsplan för utsläppshandelsperioden 2008 2012. Enligt klagomålet leder den ojämlika behandlingen av olika undergrupper till ojämställdhet samt till övertilldelning av utsläppsrätter i fråga om vissa undergrupper (undergrupperna A och B) och undertilldelning av utsläppsrätter i fråga om undergrupp D. Handels- och industriministeriet lämnade ett svar till kommissionen med anledning av klagomålet i oktober 2007. 1.8 Ansökan om utsläppsrätter Enligt 33 i lagen om utsläppshandel (lag 108/2007) ska verksamhetsutövaren ansöka om utsläppsrätter genom en ansökan som ställs till statsrådet. I ansökan ska anges till vilka delar de uppgifter som verksamhetsutövaren lämnat in för beredningen av förslaget till nationell fördelningsplan har ändrats. I ansökan anges inte det antal utsläppsrätter ansökan gäller. För utsläppshandelsperioden 2008 2012 skulle ansökan ges in inom två månader efter det lagen om ändring av utsläppshandelslagen 108/2007 trätt i kraft. Lagen trädde i kraft den 12 februari 2007. Vid handels- och industriministeriet utarbetades anläggningsspecifika beräkningar utgående från ansökningarna om utsläppsrätter och eventuella tilläggsförfrågningar i anslutning till dessa. Verksamhetsutövarna bereddes genom ett brev daterat 25.10.2007 tillfälle att kontrollera beräkningarna av utsläppsrätter och riktigheten av de uppgifter på vilka dessa grundade sig samt att uttrycka sin åsikt om beräkningarna om anläggningsspecifika utsläppsrätter före den 16 november 2007. I kalkylerna togs ännu inte någon hänsyn till jämkningen av antalet utsläppsrätter enligt 31 r i utsläppshandelslagen. I beräkningarna beaktades varken koefficienterna för effektivitet och nedskärning för de olika undergrupperna eller anspassningskoefficienten enligt 31 s. 1.9 Beslutets uppbyggnad I det första kapitlet av beslutet om beviljande av utsläppsrätter beskrivs bakgrunden till planen, hur den beretts och hur synpunkter från allmänheten har beaktats. I kapitel 2 beskrivs begrepp och utsläppshandelssystemets omfattning samt underlag. Kapitel 3 handlar om Finlands och EU:s utsläppsmål enligt Kyotoprotokollet. I kapitel 4 fastställs det totala antalet utsläppsrätter, i kapitel 5 beskrivs uppdelningen av den handlande sektorn i undergrupper och i kapitel 6 fastställs fördelningskriterierna för utsläppsrätter för enskilda anläggningar och industriprocesser. I kapitel 7 behandlas företags maximala användning av projektmekanismer och i kapitel 8 meddelas antalet utsläppsrätter som ska tilldelas anläggningar på Åland och beskrivs fördelningen av behörighet mellan riket och landskapet vad gäller fördelning av utsläppsrätter.

17 I beslutet om beviljande av utsläppsrätter ingår bilagor, som har sammanställts i anslutning till beredningen av förslaget till nationell fördelningsplan. I bilagorna kompletteras principerna för förslaget och de beskrivs mera detaljerat. I bilaga 1 beskrivs fördelningsgrunderna och beräkningsformlerna för de utsläppsrätter som beviljas enskilda processer och anläggningar i de olika undergrupperna för perioden 2008 2012. I bilaga 2 presenteras de anläggningar som omfattas av tillämpningsområdet för lagen om utsläppshandel samt de utsläppsrätter som beviljas per anläggning och den maximala mängden projektenheter som var och en av anläggningarna får använda. I bilaga 3 finns en förteckning över de organ av vilka utlåtande har begärts den 5 juli 2007 över utkastet till beslut om beviljande av utsläppsrätter och utkastet till regeringens proposition om ändring av lagen om utsläppshandel. Av samma remissinstanser begärdes utlåtande över förslaget till fördelningsplan som blivit klart den 30 juni 2006. Det scenario över utvecklingen av utsläpp som utgjorde bilaga till förslaget till nationell fördelningsplan har inte fogats till beslutet om beviljande av utsläppsrätter eftersom det totala antalet utsläppsrätter och den maximala mängden projektenheter som får användas baserar sig på kommissionens beslut av 4.6.2007. I bilaga 4 finns ett sammandrag över ansökningarna om jämkning och besluten angående dessa. I bilaga 5 finns en besvärsanvisning.

18 2 Definitioner och begrepp i beslutet om beviljande av utsläppsrätter samt beslutets omfattning och underlag 2.1. Definitioner och begrepp De begrepp som används i beslutet om beviljande av utsläppsrätter för perioden 2008 2012 har definierats i 31 b i lagen om utsläppshandel (108/2007). Enligt utsläppshandelsdirektivet ska alla förbränningsanläggningar med en tillförd effekt på mer än 20 MW (utom anläggningar som bränner problemavfall och kommunalt avfall) och vissa industriprocesser ha tillstånd att släppa ut växthusgaser. Utsläppstillstånd beviljas av den nationella utsläppshandelsmyndigheten, som enligt lagen om utsläppshandel i Finland är Energimarknadsverket. Om tillstånd för utsläpp av växthusgaser bestäms i 2 kapitlet i lagen om utsläppshandel. Verksamhetsutövare beviljas ett visst antal utsläppsrätter genom ett beslut av statsrådet som ska grunda sig på den nationella fördelningsplanen. Bestämmelserna om beviljande av utsläppsrätter finns i 4 kap. i lagen om utsläppshandel. Bilaga I till utsläppshandelsdirektivet och 2 och 3 i lagen om utsläppshandel innehåller en förteckning över de verksamheter som utsläppshandeln omfattar. Till dessa hör bland annat förbränningsanläggningarna i energibranschen, oljeraffinaderier, koksverk, stålindustri (rostverk och sinterverk för malm, järn- och stålverk), mineralindustrier som till sin kapacitet överskrider en viss gräns (tillverkning av kalk, cement, klinker, glasfiber och keramiska produkter) samt skogsindustri (tillverkning av massa, papper och kartong). Kommissionen och olika medlemsstater har under utsläppshandelsperioden 2005 2007 gjort divergerande tolkningar av omfattningen för begreppet förbränningsanläggning enligt bilaga I till utsläppshandelsdirektivet. Kommissionen anser att begreppet förbränningsanläggning omfattar alla förbränningsprocesser, medan en stor del av medlemsstaterna, inklusive Finland, har låtit EU:s system för utsläppshandel omfatta endast sådana pannor och enheter vid förbränningsanläggningar som inte är fast knutna till industriprocesserna. Kommissionen har i sina riktlinjer för de nationella fördelningsplanerna för perioden 2008 2012 och i de ställningstaganden den framfört i klimatförändringskommittén under kommissionen förutsatt att förbränningsprocesserna omfattas av EU:s system för utsläppshandel vid integrerade stålverk, i framställningen av eten och propen inom den petrokemiska industrin, i framställningen av stenull och kimrök samt, om den tillförda effekten överstiger 20 MW, i offshoreproduktion av olja och gas. Kommissionen utgår från att de nämnda förbränningsprocesserna ingår i de nationella förslagen till fördelningsplan för perioden 2008 2012. Tillämpningsområdet för lagen om utsläppshandel (108/2007) har utvidgats så att det även omfattar förbränningsprocesser enligt kommissionens riktlinjer. Lagens tillämpningsområde omfattar förbränningsprocesser med en sammanlagd tillförd effekt på mer än 20 MW vid eten- och propenenheterna samt en butadien-enhet som är fast ansluten till dessa vid en petrokemisk anläggning. Tilllämpningsområdet kommer även att omfatta förbränningsprocesser med en tillförd effekt på mer än 20 MW vid framställning av stenull och kimrök. Finland har ingen produktion av olja eller gas, och numera inte heller framställning av kimrök.

19 Anläggningar, som enligt bestämmelserna i ett miljötillstånd utfärdat i enlighet med miljöskyddslagen (86/2000) följer kraven som gäller avfallsförbränningsanläggningar, faller utanför tillämpningsområdet för lagen om utsläppshandel (108/2007). Därmed utesluts endast sådana förbränningsanläggningar för avfall som avses i 2 4 punkten i förordningen om avfallsförbränning samt samförbränningsanläggningar för obehandlat blandat kommunalt avfall och samförbränningsanläggningar för problemavfall. I beslutet om beviljande av utsläppsrätter har den handlande sektorn i enlighet med 17 och 31 a i lagen om utsläppshandel (108/2007) delats in i undergrupper utifrån typen av verksamhet eller produkter. Dessa undergrupper är avsedda att vara så homogena som möjligt och kriterierna för tilldelning av utsläppsrätter lika för anläggningar som ingår i samma grupp. Undergrupperna beskrivs i kapitel 5. I vissa fall kan delar av en anläggning eller process höra till en annan undergrupp än anläggningens eller processens huvudsakliga verksamhet. När utsläppsrätterna för en anläggning eller process beräknades beaktades detta så att utsläppsrätterna för delarna bestämdes enligt de formler som gäller för respektive undergrupp. Till exempel beräknas antalet utsläppsrätter för ett värmekraftverk, som utöver värme och elektricitet producerar kondenskraft, separat för de två produktionssätten, och det totala antalet utsläppsrätter för kraftverket fås som summan av de framräknade utsläppsrätterna. Under utsläppshandelsperioden 2008 2012 har verksamhetsutövarna möjlighet att använda så kallade projektenheter som de förvärvat genom projektbaserade mekanismer i stället för utsläppsrätter varje år när de återlämnar till utsläppshandelsregistret det antal utsläppsrätter som motsvarar koldioxidutsläppen. Med projektbaserade mekanismer avses gemensamt genomförande, JI-projekt, i en annan industristat enligt artikel 6 och projekt enligt mekanismen för ren utveckling, CDM-projekt, i ett utvecklingsland enligt artikel 12 i Kyotoprotokollet. Med projektenheter avses utsläppsminskningsenheter (Emission Reduction Unit, ERU) från JI-projekt och certifierade utsläppsminskningar (Certified Emission Reduction, CER) från CDM-projekt. En projektenhet motsvarar ett ton koldioxidekvivalenter eller en utsläppsrätt. Verksamhetsutövaren kan medverka i projekt, antingen som aktiv deltagare eller finansiär, och därigenom få projektenheter. En verksamhetsutövare kan också köpa projektenheter av andra företag eller på marknaden. Ett alternativ som står till verksamhetsutövarnas förfogande är att investera kapital i olika koldioxidfonder för att senare få projektenheter. Lagen om utsläppshandel (108/2007) innehåller inte bestämmelser om det nationella beslutsfattandet för projektverksamhet och inte heller om rättigheter och skyldigheter för företag som medverkar i projektverksamhet. Bestämmelser om detta ingår i separat lag om användning av Kyotoprotokollets flexibla mekanismer (109/2007). Lagen om användningen av mekanismerna gäller även andra verksamhetsutövare än de som omfattas av lagen om utsläppshandel. 2.2 Omfattningen av beslutet om beviljande av utsläppsrätter Beslutet om beviljande av utsläppsrätter omfattar de verksamheter och anläggningar som nämns i bilaga I till utsläppshandelsdirektivet och 2 och 3 i lagen om utsläppshandel (683/2004 och 108/2007). Dessutom omfattar beslutet i enlighet med artikel 24 i utsläppshandelsdirektivet och 4 i lagen om utsläppshandel vissa anläggningar som huvudsakligen är avsedda för produktion av fjärrvärme och som ingår i ett fjärrvärmenät. Det är fråga om anläggningar som har en effekt på högst 20 MW och som ingår i ett fjärrvärmenät där minst en anläggning har en effekt på mer än 20 MW och denna anläggning huvudsakligen är avsedd för produktion av fjärrvärme (s.k. opt-in anläggningar). Detta förfarande motiveras med att alla företag och anläggningar som producerar vär-

20 me för samma fjärrvärmenät på detta sätt behandlas lika. Anläggningar som ingår i samma nät körs nämligen enligt prioriteter som bestäms utifrån de rörliga kostnaderna. Om bara en eller en del av anläggningarna omfattades av utsläppshandeln, kunde denna därför påverka deras inbördes ekonomiska driftsprioriteter och konkurrensläge. För utsläppshandelsperioden 2005 2007 ansökte Finland hos kommissionen om tillstånd att inbegripa dessa anläggningar i fördelningsplanen. Om kommissionen under den tidigare utsläppshandelsperioden godkänt att en anläggning omfattas av systemet för utsläppshandel, lämnas ingen ansökan om godkännande på nytt, såvida inte kommissionen särskilt kräver detta. 2.3 Underlag I samband med beredningen av fördelningskriterierna skickade handels- och industriministeriet ut en statistisk enkät till verksamhetsutövare den 30 maj 2006. Handels- och industriministeriet begärde av de företag och anläggningar som omfattas eller som under den andra utsläppshandelsperioden kommer att omfattas av lagen om utsläppshandel uppgifter enligt 32 3 mom. (108/2007) och 33 i lagen om utsläppshandel (108/2007) för beräkning av antalet utsläppsrätter per anläggning. Dessa uppgifter och de uppgifter som lämnats i ansökan om utsläppsrätter jämte justeringar har använts i detta beslut om beviljande av utsläppsrätter. Verksamhetsutövarna ombads lämna uppgifter om bränsleanvändning, CO 2 -utsläpp, produktionskapaciteter och energiproduktion under perioden 1998 2005. I beslutet om beviljande av utsläppsrätter har dessutom som uppgifter om de enskilda verksamhetsutövarna och undergrupperna använts verifierade uppgifter om faktiska utsläpp åren 2005 och 2006. Beslutet om beviljande av utsläppsrätter har tillgodogjort sig av statistisk information om olika utsläpp av växthusgaser totalt och per sektor. Uppgifterna ingår i den nationella inventeringen av växthusgaser, som lämnas till sekretariatet för FN:s klimatkonvention och EG:s kommission. Den sammanställs och publiceras av Statistikcentralen, som fungerar som nationell inventeringsmyndighet. Den senast publicerade inventeringen gavs ut i december 2007. Inventeringen offentliggör inte information för specifika företag och anläggningar.