1 AVFALLSPLAN FÖR NYNÄSHAMNS KOMMUN 450-2 Antagen av kommunfullmäktige 2000-08-31, 87.
2 Avfallsplan Sida 1 Vision 2 Avgränsningar och styrmedel 1 2.1 Lagar 1 2.1.1 Gällande renhållningslagstiftning 1 2.1.2 Nationella avfallsmål 2 2.1.3 Miljöbalken 2 2.1.4 Rivningsplan enligt plan- och bygglagen 3 2.1.5 Deponiskatt 4 2.1.6 Hantering av kyl- och frysskåp 4 2.1.7 Renhållningsförordning 4 2.1.8 Förordning om batterier 5 2.1.9 Producentansvar 5 2.1.9.1 Producentansvar för förpackningar 6 2.1.9.2 Producentansvar för returpapper 8 2.1.9.3 Producentansvar för däck 8 2.1.9.4 Producentansvar för bilar 8 2.1.9.5 Frivilligt producentansvar i byggsektorn 9 2.1.9.6 Förslag på producentansvar för elektriska och elektroniska produkter 9 2.1.10 Andra styrmedel 11 2.1.11 EUs arbete på avfallsområdet 12 2.2 Lokal agenda 21 14 2.3 Kommunens ansvar 14 3 Kommunens mål för avfallshanteringen 17 3.1 Övergripande mål 17 3.2 Konkreta mål och åtgärder 18 4 Handlingsplan 22 4.1 Hushållsavfall 22 4.1.1 Hushållens farliga avfall 25 4.1.2 Säck- och kärlsopor 28 4.1.2.1 Metall & restavfall 28 4.1.2.2 Förpackningar och returpapper 32 4.1.2.3 Komposterbart och brännbart avfall 36 4.1.3 Grovsopor 38 4.1.4 Skärgården 41 4.1.5 Framtida måluppfyllelse och den påverkan det ger på avfallshanteringen 42 4.2 Restaurang- och storköksavfall 44 4.3 Park- och trädgårdsavfall 45 4.4 Bygg- och rivningsavfall samt jord- och schaktmassor 47 4.5 Avfall från energiutvinning 51 4.6 Avfall från behandling av avloppsvatten 52 4.6.1 Avfall från behandling av kommunalt avloppsvatten 52 4.6.2 Slam från slutna tankar och slamavskiljare 54
3 4.6.3 Latrin 55 4.7 Handel- och industriavfall 57 4.7.1 Branschspecifikt avfall 57 4.7.2 Ej branschspecifikt avfall 57 4.8 Farligt avfall 61 5 Utvärdering av hur förändringar i avfallshanteringen påverkat miljö och omgivning 63 5.1 Metall & restavfallssortering 63 5.2 Inlämning och sortering av grovavfall vid återvinningscentraler 64 5.3 14-dagars hämtning 64 5.4 Producentansvar 65 5.5 Kärlhämtning 65 5.6 Ökad källsortering och ökad återvinning av komposterbart och brännbart avfall 66 6 Kostnader 67 7 Gamla deponier
4 En vision om det framtida samhället i Nynäshamn Nynäshamn kommuns vision är ett framtidens samhälle, som fungerar enligt kretsloppsprincipen med ekologisk uthållighet och i ekologisk balans. Sopmängden har radikalt minskats. Ett Nynäshamn i ekologisk balans, tar inte ut mer naturresurser än vad som skapas på nytt av naturen. Där är utsläppen till luft och vatten liksom de synliga soporna från hushåll och företag, inte större än vad som kan tas om hand, återanvändas, återvinnas och brytas ned i naturen. De tekniska kretsloppen är slutna och kommunen är i hög grad självförsörjande med näringsämnen och material. Det kemiska jordbruket har ersatts av ett uthålligt jordbruk, där bonden ställt om till ekologiska principer för odling. Kemiska bekämpningsmedel har ersatts med biologiska. Handelsgödsel har i princip ersatts med näring av organiskt material från hushållen. Biogas har blivit ett viktigt bränsle för uppvärmning och transporter. Samhället har utvecklat en mångfald och flexibilitet när det gäller att ta hand om och återvinna näringsämnen och material från samhället och leda in dem i hållbara kretslopp. Faktor 10, en minskning av vår resursförbrukning till en tiondel av dagens förbrukning, är inte längre en hypotes, utan verklig i stort sett inom alla samhällsområden. Ett högre medvetande och en högre kompetens om miljö och liv har utvecklats bland invånarna i Nynäshamn. Detta har påskyndat utvecklingen i riktning mot ett uthålligt samhälle. Det finns också ett kunnande och en motivation bland invånarna som håller i gång processen och säkerställer en fortsatt positiv samhällsutveckling.
5 2.1 Lagar 2.1.1 Gällande renhållningslagstiftning Avfallshanteringen styrs av den samlade renhållningslagstiftningen, kompletterad med bland annat kommunens lokala föreskrifter. Dessutom förekommer andra typer av styrmedel, såsom ekonomiska och informativa. De viktigaste lagar och förordningar för avfallshanteringen i Nynäshamn kommun som äger tillämpning 2000 är: Lagar: Miljöbalken (SFS 1998:808) Plan- och bygglagen (SFS 1987:10) Förordningar: Renhållningsförordning (SFS 1998:902) Förordning (SFS 1998:941) om kemiska produkter och biotekniska organismer Förordning (SFS 1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd Förordning (SFS 1996:971)om farligt avfall Förordning (SFS 1997:645) om batterier Förordning (SFS 1994:1205)om producentansvar för returpapper Förordning (SFS 1997:185) om producentansvar för förpackningar Förordning (SFS 1998:944) om förbud m m i vissa fall i samband med hantering, införsel och utförsel av kemiska produkter Förordning (SFS 1994:1236) om producentansvar för däck Förordning (SFS 1997:788)om producentansvar för bilar Lokala föreskrifter: Renhållningsordning för Nynäshamn kommun Lokala hälsoskyddsföreskrifter för Nynäshamn kommun Tidigare hade kommunerna ansvar för bortforslingen av allt avfall från hushållen och för bortforslingen av farligt avfall från företag. Förändringar har dock införts beträffande förpackningar och returpapper samt farligt avfall. Författningsändringarna har lett till ett ökat ansvar för producenterna och minskat för kommunerna. Följande gäller: Från den 1 oktober 1994 har kommunerna ej längre ansvar för de avfallstyper som faller under så kallat producentansvar såsom förpackningar, däck och returpapper. Från den 1 januari 1995 är det kommunala transportansvaret för farligt avfall från yrkesmässig verksamhet upphävt (SFS 1994:1130). Kommunerna kan dock, med stöd av renhållningsförordningen (SFS 1998:902), besluta att behålla transportmonopolet för detta avfall. I Nynäshamn har kommunen beslutat sig för att inte behålla ett fortsatt kommunalt transportansvar. Det innebär att farligt avfall i fortsättningen får transporteras av olika entreprenörer godkända av länsstyrelsen.
6 Ansvaret för det farliga avfall som hushållen lämnar in på återvinningscentraler och miljöstationer ligger kvar på kommunerna. Från den 1 januari 1995 har kommunerna ansvar för omhändertagande av kylmöbler. Bortforsling får, enligt 9 renhållningsförordningen (SFS 1998:902), endast ske i kommunens försorg. Kommunerna har lagstadgad skyldighet att utarbeta och antaga avfallsplaner omfattande alla avfallsslag i kommunen och att bedriva tillsyn på avfallsområdet. Efter 1 januari 1996 skall planerna lämnas till länsstyrelsen som skall sammanfatta planerna i länet och rapportera om läget till Naturvårdsverket. År 1988 fick länsstyrelserna i uppdrag av regeringen att göra regionala miljöanalyser. Dessa fick stort genomslag och Naturvårdsverket tog därför tillsammans med Boverket fram en Strategi för regional miljö (STRAM). Någon formell skyldighet för länsstyrelserna att utarbeta en regional miljöanalys finns inte, men de flesta länsstyrelser har gjort detta. I de regionala miljöanalyserna, till exempel den för Stockholms län, är avfallsfrågorna en viktig del. 2.1.2 Nationella avfallsmål Riksdagens övergripande mål inom avfallsområdet är att: avfallets innehåll av hälso- och miljöfarliga ämnen skall minimeras främst genom åtgärder i produktionsledet, avfallets mängd skall minimeras genom åtgärder i både produktions och konsumtionsledet, avfall som uppkommer skall återanvändas eller återvinnas i största möjliga utsträckning, mycket hårda miljökrav ska ställas på omhändertagande av avfall som inte kan återvinnas. 2.1.3 Miljöbalken Den 1 januari 1999 trädde den nya miljöbalken med förordningar i kraft. Syftet med miljöbalken är att samordna miljöskyddslagstiftningen för att göra den mer överskådlig och att införa samma grundregler för användning av mark och skydd för miljön, oberoende av vilken typ av verksamhet eller åtgärd som utförs. I och med att miljöbalken trädde i kraft upphörde renhållningslagen att gälla. De bestämmelser som rör avfallshanteringen finnas nu i kapitel 15 i miljöbalken. Huvuddragen i miljöbalken: Femton av de viktigaste lagarna, bland annat renhållningslagen, hälsoskyddslagen, naturresurslagen, miljöskyddslagen och lagen om kemiska produkter, samlas i en gemensam balk i lagboken och ersätter dagens lagstiftning med olika krav och straff för samma verksamhet. En definition av avfall som överensstämmer med den definition som gäller inom EU införs i balken.
7 Reglerna om producentansvar utökas i balken med möjlighet att kräva information om vilka ämnen och material som ingår i en vara som omfattas av producentansvar. Regionala miljödomstolar ersätter vattendomstolarna och koncessionsnämnden. Dess beslut kan överklagas till miljööverdomstolen, som inrättas under Svea Hovrätt i Stockholm. Bestämmelser om miljökvalitetsnormer införs i miljöbalken. Regeringen får för att skydda människors hälsa eller miljön föreskriva om sådana normer. Miljökvalitetsnormer är föreskrifter om lägsta godtagbara miljökvalitet på mark, vatten, luft eller naturen i övrigt för vissa geografiska områden eller för hela landet. Normerna får avse bland annat högsta eller lägsta förekomst i naturen av kemiska produkter eller biotekniska organismer som inte får överskridas eller underskridas efter en viss tidpunkt. Myndigheter och kommuner skall se till att miljökvalitetsnormer som har meddelats uppfylls när de planerar och planlägger, prövar tillstånd, godkännanden, dispenser och anmälningsärenden, utöver tillsyn och meddelar föreskrifter. Miljöorganisationer som bedrivit verksamhet tre år och med minst 2 000 medlemmar får överklaga miljöbeslut. Ansvaret för att ta hand om förorenade områden utökas och dagens obligatoriska miljöskadeförsäkring kompletteras med en saneringsförsäkring. 2.1.4 Rivningsplan enligt plan- och bygglagen Kommunerna kan sedan den 1 januari 1996 ställa krav på så kallad selektiv rivning och kontroll på återvinning av rivningsavfallet efter ändringar i Plan- och bygglagen (PBL). I Nynäshamn är det miljö- och samhällsbyggnadsförvaltningen som beviljar rivningslov och godkänner rivningsplaner. Ändringen i PBL innebär bl a att en rivningsanmälan (och normalt en rivningsplan) krävs för rivning av byggnad eller del av byggnad, även om rivningslov ej erfordras. När rivningsplan krävs får arbetet inte påbörjas förrän byggnadsnämnden godkänt planen. Det förekommer två typer av rivning: 1) Rivning av byggnader (när byggnader rivs helt eller delvis). Enligt PBL ställs krav på selektering av rivningsmaterialet i samband med rivning av byggnader och delar av byggnad. 2) Rivning i byggnader (när byggnadsmaterial och installationer rivs ut ur byggnader). Även vid rivning inom byggnader i samband med ändring av planlösning, installationer etcetera kan vissa krav ställas på selektering av rivningsmaterialet enligt Boverkets Byggregler. Här kan endast krav ställas på begränsad selektering. En del byggföretag sorterar byggavfall enligt egen miljöpolicy och då är den mer omfattande än de statliga föreskrifternas krav. Rivningsplanen ska visa hur rivningsmaterialet kommer att hanteras samt hur miljöfarliga och miljöskadliga material tas om hand. Rivningen skall utföras så att olika material kan omhändertas var för sig. I en rivningsplan skall normalt redovisas:
8 inventering av byggnaden, bland annat förekomsten av miljö- och hälsofarligt material, ohyra, virkesförstörande insekter eller hussvamp i förekommande fall vilka byggnadsdelar som ska återanvändas hur rivningsmaterialet kommer att sorteras och återvinnas var för sig hur miljöfarligt och miljöskadligt material tas om hand och utrotningsmetod då bekämpning av ohyra fordras hur rivningsarbetet ska utföras risker och skyddsåtgärder transport- och arbetsorganisation 2.1.5 Deponiskatt Den 13 april lämnade regeringen sin proposition 1998/99:84 Lag om skatt på avfall till riksdagen. Propositionen innehåller ett förslag till beskattning av avfall som deponeras. Avsikten är att skapa ett ekonomiskt incitament för aktörerna i branschen att utveckla alternativa behandlingsformer och undvika deponering. Planerat ikraftträdande för deponiskatten är den 1 januari år 2000. Huvuddragen i deponiskatteutredningen: Utredningen omfattar alla avfallsslag. Vissa avfallslag kommer dock att undantas från skatt. Anläggningar som undantas från skatt är dels de som deponerar mindre än 50 ton/år, dels anläggningar som endast tar emot rena naturmaterial (gråberg, jord, sten etc). Skatten kommer att vara utformad som en så kallad nettodeponiskatt, det vill säga allt avfall som tas om hand på en deponeringsanläggning blir skattepliktigt och avdrag får göras för det avfall som inom en viss tidsrymd förs ut från anläggningen. Skattenivå: 250 kr/ton avfall som tillförs deponin. 2.1.6 Hantering av kyl- och frysskåp Från och med den 1 januari 1995 gäller att allt avfall som utgörs av kasserade kylmöbler ska hanteras på sådant sätt att utsläpp till luft av CFC och HCFC inte sker. Lagändringen innebär att kommunerna från årsskiftet 1995 har totalansvaret för hela hanteringskedjan när det gäller kylmöbler; insamling, mellanlagring, transporter, destruktion och återvinning av CFC och HCFC. Det betyder att avfallslämnaren själv inte får transportera kasserade kylmöbler, utan dessa skall hämtas av kommunens avfallsentreprenör. Det finns ett flertal lagar och förordningar som reglerar hanteringen av CFC och HCFC. 2.1.7 Renhållningsförordning Renhållningsförordningen (SFS 1998:902) ersatte den tidigare renhållningsförordningen (SFS 1990:984) den 1 januari 1999. Renhållningsförordningen (SFS 1998:902) innehåller bland annat:
9 Definition av avfall. Hantering och bortskaffande av avfall som utgörs av elektriska eller elektroniska produkter. Detta avfall får deponeras, förbrännas eller fragmenteras endast efter godkänd förbehandling. Denna del av förordningen har ännu ej trätt i kraft, utan börjar gälla den dag som regeringen bestämmer. Bortskaffande av brännbart och organiskt avfall. Från och med den 1 januari år 2002 skall brännbart avfall förvaras och transporteras bort skilt från annat avfall, utsorterat brännbart avfall får inte heller deponeras. Från och med den 1 januari år 2005 får inte organiskt avfall deponeras. Tillstånds- och anmälningsplikt för transport och hantering av avfall. 2.1.8 Förordning om batterier Förordningen (SFS 1997:645) om batterier trädde i kraft den 1 januari 1998. Syftet med denna förordningen är att förhindra utsläpp i miljön av kadmium, kvicksilver och bly från batterier. Från och med 1 januari 1998 ska alla kasserade batterier samlas in. Kommunerna har fått ansvaret för att samla in, sortera och transportera bort alla batterier. Batterier kan även lämnas in hos vissa återförsäljare, som sedan lämnar dem vidare till kommunens insamlingssystem. Detta är i så fall ett frivilligt åtagande från återförsäljarens sida. Återförsäljare som saluför apparater med inbyggda miljöfarliga batterier är dock skyldiga att ta emot dessa då de tjänat ut. Kasserade apparater med inbyggda miljöfarliga batterier kan även lämnas in via kommunens insamlingssystem. I 13 förordning om batterier (SFS 1997:645) ges kommunerna möjlighet att föreskriva att miljöfarliga batterier ska vara demonterade från apparater med inbyggda batterier innan de lämnas till avfallsentreprenören. Detta kan föreskrivas genom en ändring i renhållningsordningen. Ur de insamlade batterierna ska de miljöfarliga batterierna sorteras ut och transporteras till särskilda anläggningar för bortskaffande eller återvinning av kvicksilver, kadmium och bly. Den avgift som producenterna betalar till batteriinsamlingen ska täcka kostnaderna för informationsspridning, sortering och bortskaffande/återvinning av miljöfarliga batterier. Kostnaderna för insamling och transport får kommunerna stå för. Undantagna från det kommunala insamlingsansvaret är kasserade blybatterier med en vikt över tre kilogram, till exempel bilbatterier. Dessa är återförsäljarna skyldiga ta emot och transportera till anläggning för återvinning eller bortskaffande. 2.1.9 Producentansvar År 1999 finns fyra gällande förordningar om producentansvar: - Förordning (SFS 1994:1205) om producentansvar för returpapper - Förordning (SFS 1994:1236) om producentansvar för däck - Förordning (SFS 1997:185) om producentansvar för förpackningar - Förordning (SFS 1997:788) om producentansvar för bilar
10 De två förstnämnda förordningarna trädde i kraft den 1 oktober 1994. Förordning (SFS 1997:185) om producentansvar för förpackningar trädde i kraft 1 juni 1997 och ersatte då förordningen (SFS 1994:1235) om producentansvar för förpackningar, som trädde i kraft den 1 oktober 1994. Förordning (SFS 1997:185) om producentansvar för bilar trädde i kraft den 1 januari 1998. Med producentansvar avses att producenterna, dvs de som tillverkar, importerar eller försäljer en vara eller en förpackning, har ett ansvar för att ta hand om dessa när de tjänat ut. Det långsiktiga syftet med producentansvar är att det ska leda till en mer miljöanpassad produktutveckling, materialcykler i samhället, bättre användning av restprodukter och minimal deponering. 2.1.9.1 Producentansvar för förpackningar Producenterna hade i den föregående förordningen, förordning (SFS 1994:1235) om producentansvar för förpackningar, kravet på sig att agera så att de senast den 1 januari 1997 hade nått de återvinningsnivåer som regeringen bestämt. Naturvårdsverket har utvärderat hur återvinningsmålen klarades fram till 1 januari 1997 (Rapport 4748 Har producenterna nått målen?): Förpackningsslag Återanvändning eller materialutnyttjande, exklusive biologisk behandling, i viktprocent krav 1 jan 1997 resultat Förpackningar av aluminium, dock inte dryckesförpackningar 50 % 19 % Förpackningar av papp, papper och kartong 30 % 45 % Förpackningar av wellpapp 65 % 81 % Förpackningar av plast, dock inte dryckesförpackningar av PET 30 % mer än 30 % Förpackningar av stålplåt 50 % 54 % Returförpackningar av glas för öl och läsk fyllda i Sverige 95 % återanvändning 98 % Returförpackningar av glas för vin och sprit fyllda i Sverige 90 % återanvändning 80 % Övriga förpackningar av glas 70 % 72 % Dryckesförpackningar av aluminium 90 % 92 % Dryckesförpackningar av PET 90 % återanvändning 90 % materialåtervinning 97 % 77 % I förordning (SFS 1997:185) om producentansvar för förpackningar ställs nya återvinningskrav på producenterna. Producenterna skall se till att förpackningsavfall senast den 30 juni 2001 tas om hand enligt följande:
11 Slag av förpackningsavfall Återvinning i viktprocent Förpackningar av aluminium, dock inte dryckesförpackningar 70 % materialutnyttjande Förpackningar av papp, papper och kartong 70 %, dock minst 40 % materialutnyttjande Förpackningar av wellpapp 65 % materialutnyttjande Förpackningar av plast, dock inte flaskor för konsumtionsfärdig dryck av PET 70 %, dock minst 30 % materialutnyttjande Förpackningar av stålplåt 70 % materialutnyttjande Förpackningar av glas 70 % materialutnyttjande Dryckesförpackningar av aluminium 90 % materialutnyttjande Dryckesflaskor av PET 90 % materialutnyttjande Förpackningar av trä 70 % återvinning, dock minst 15 % materialutnyttjande Förpackningar av övriga material 30 % återvinning per material, dock minst 15 % materialutnyttjande per material För dryckesförpackningar av aluminium eller flaskor för konsumtionsfärdig dryck av PET gäller i övrigt: lagen (1982:349) om återvinning av dryckesförpackningar av aluminium lagen (1991:336) om vissa dryckesförpackningar. Retursystem för glasflaskor av öl, läsk, vin och sprit har funnits sedan länge. Idag administreras systemen för glas, aluminium och PET av ett antal bolag: Svenska Bryggareföreningen AB (returglas för öl och läsk samt transportförpackningar i plast för dessa), Vin & Sprit AB (returglas för vin och sprit), AB Svenska Returpack (dryckesförpackningar av aluminium och PET). Retursystemet för glas för vin och sprit håller på att avvecklas sedan 1 januari 1998 på grund av att andelen returglas minskat. Producenterna för förpackningar har organiserat sig i särskilda materialbolag som administrerar insamling och återvinning. Materialbolagen är Svensk Glasåtervinning AB (engångsglas), Svensk Kartongåtervinning AB (kartong- och pappersförpackningar), RWA Returwell AB (wellpapp), Svenska Metallkretsen AB (metallförpackningar), Plastkretsen AB (plastförpackningar) och Svensk EPS Återvinning AB (EPS-plast). För att finansiera insamlingssystemet, tas avgifter ut på förpackningarna - ibland direkt hos tillverkaren, vilket är fallet för bl a wellpapp, men som huvudregel hos fyllare och importörer. Avgifterna är viktbaserade, vilket ska stimulera till en strävan att minska mängderna av materialen - tunnare glas, tunnare folier osv. I slutledet betalas avgifterna av konsumenten. Idag uppskattas kostnaden till ca 150 kr per hushåll och år. Materialbolagen för förpackningar av plast, metall, kartong och wellpapp har bildat ett särskilt dotterbolag, REPA-registret, som administrerar avgifter. Materialbolaget för glas tar in avgifter på egen hand och är därför ej anslutet Repa-registret. Materialbolagen ska inte vara vinstgivande. Avgifterna ska täcka kostnaderna för insamling och återtagning. En liten del av avgifterna för vissa materialslag avsätts till forskning på området.
12 2.1.9.2 Producentansvar för returpapper I förordning (SFS 1994:1205) om producentansvar för returpapper regleras producenters skyldighet att samla in och ta hand om returpapper. Producenterna skall se till att 75 viktprocent av de tidningar som konsumeras i Sverige senast år 2000 samlas in som returpapper för att materialåtervinnas eller tas om hand på ett annat miljömässigt godtagbart sätt. Med returpapper avses i denna förordning avfall av tidningar. Med tidningar jämställs tidskrifter, direktreklam, telefonkataloger och liknande produkter av papper. Med producent avses i denna förordning den som yrkesmässigt för distribution inom Sverige: - tillverkar eller importerar sådant papper som tidningar trycks på, - trycker eller låter trycka tidningar, - importerar tidningar 2.1.9.3 Producentansvar för däck I förordning (SFS 1994:1236) om producentansvar för däck regleras producenternas skyldighet att på ett miljömässigt godtagbart sätt ta hand om däck som tjänat ut. Syftet är att, av alla däck som årligen återlämnas, skall - 60 % efter den 31 december 1996 och - 80 % efter den 31 december 1998 inte deponeras. Enligt materialbolaget Svensk Däckåtervinning AB, SDAB, skrotades 1996 totalt ca 56 000 ton däck, varav ca 48 000 ton däck samlades in. Den del av skrotdäcken som inte deponerades uppgick därmed till drygt 85%. Detta innebär att målet i förordningen om producentansvar för däck mer än väl uppfylldes. Med producent avses i denna förordning den som yrkesmässigt tillverkar, importerar eller säljer däck. Med producent avses även den som yrkesmässigt tillverkar, importerar eller säljer fordon och redskap som är försedda med däck. 2.1.9.4 Producentansvar för bilar Den 1 januari 1998 trädde förordning (SFS 1997:778) om producentansvar för bilar i kraft. Den innebär att bilproducenter är skyldiga att ta emot alla uttjänta bilar av egen tillverkning eller import för skrotning. Uttjänta bilar av egen tillverkning eller import som registrerats från och med 1 januari 1998 ska utan ersättning tas emot av bilproducenten. Producenten ska underlätta för dem som vill lämna uttjänta bilar och anvisa lämpliga ställen för mottagning av sådana bilar. För att underlätta återanvändning och återvinning ska bilproducenterna redovisa vilka material, komponenter och kemiska produkter som ingår i bilen. Producenterna ska se till att material och komponenter från
13 bilarna återanvänds, återvinns (materialåtervinning eller i andra hand energiutvinning) eller tas om hand på annat miljömässigt godtagbart sätt. Varje bilproducent skall, räknat som genomsnitt per år, uppnå följande mål för återanvändning och återvinning: - minst 85 % av bilarnas tjänstevikt senast från och med år 2002 och - minst 95 % av bilarnas tjänstevikt senast från och med år 2015. 2.1.9.5 Frivilligt producentansvar i byggsektorn Våren 1994 meddelade Kretsloppsdelegationen att den enligt riktlinjerna i den så kallade kretsloppspropositionen avsåg att utforma ett producentansvar för byggvaror. För att skapa ett brett och samordnat engagemang från byggsektorns intressenter beslöt ett antal organisationer att skapa ett eget samarbetsorgan. I oktober 1994 konstituerades detta - Byggsektorns Kretsloppsråd. Byggsektorns Kretsloppsråd fick en struktur baserad på fyra grupperingar inom byggsektorn: Byggherrar och fastighetsägare, arkitektföretag och tekniska konsultföretag, byggindustri och byggmaterialindustri. Arbetet i Kretsloppsrådet har lett fram till byggsektorns gemensamma handlingsplan "Miljöansvar för byggvaror inom ett kretsloppssamhälle - ett utvidgat producentansvar". Handlingsplanen överlämnades till kretsloppsdelegationen i december 1995. De övergripande målen med byggsektorns handlingsplan är att begränsa negativ miljöpåverkan och främja långsiktig hushållning med naturresurser. Åtagandet är förankrat inom byggsektorn genom ett omfattande remissförfarande. Byggsektorn har frivilligt åtagit sig att: öka kompetensen och kunskapsnivån i miljöfrågor och intensifiera redan påbörjade utbildningsinsatser, begränsa framtida miljöproblem genom att i tidiga skeden - vid produktutveckling, planering, och projektering - miljöanpassa byggnadsverk och byggnadsprocesser, utforma och tillhandahålla byggvarudeklarationer snarast, dock senast under 1997, i samband med revidering kretsloppsanpassa branschstandarder, avtal och dokument, som till exempel AMA, senast under 1998, identifiera farligt avfall från nybyggnad, underhåll, ändring och rivning samt källsortera detta för att avfallet skall kunna omhändertas på ett miljöriktigt sätt, källsortera restprodukter senast under 1997, bland annat för att förbättra förutsättningarna för återvinningsindustrin, se till att avfall endast lämnas till avfallslämnare godkända enligt byggsektorns regler, till år 2000 halvera byggsektorns avfallsmängd till deponi samt följa upp handlingsplanens åtagande.
14 Byggsektorns frivilliga åtagande ligger i linje med såväl kretsloppspropositionens intentioner som med PBLs utveckling mot minskad detaljstyrning och ökat ansvar för byggherren att nå önskade resultat. 2.1.9.6 Förslag på producentansvar för elektriska och elektroniska produkter Elektriska och elektroniska produkter innehåller många kända miljöfarliga ämnen som kadmium, kvicksilver, bromerade flamskyddsmedel, bly samt klorparaffiner och många i varuproduktionen tidigare oanvända ämnen med okända effekter på hälsa och miljö. I stort sett alla elektroniska produkter innehåller kretskort. Det är den komponent i de elektriska och elektroniska produkterna som har den största mångfalden av ingående ämnen och föreningar. I följande tabell redovisas några för miljön kritiska komponenter i de elektriska och elektroniska produkterna. Komponent Kretskort Katodstrålerör Laddbara batterier Plastkåpor Displayer Kvicksilverbatterier och kvicksilverbrytare Gamla kondensatorer Miljöproblem Nästan samtliga grundämnen förekommer exempelvis de miljöfarliga ämnena bly, brom, antimon, silver, krom, barium, kvicksilver, kadmium, beryllium. 1 kg bly per TV ger stort blytillskott till deponierna. Dessutom finns sällsynta grundämnen i ytskiktet. Står för en stor del av tillskottet av kadmium till teknosfären. Står för stora tillskott av bromerade flamskyddsmedel och antimon. Kan innehålla mycket hälso- och miljöfarliga ämnen. Ger stora mängder kvicksilver i främst de historiska produkterna. Innehåller ofta PCB i de "historiska produkterna. Förslag på producentansvar för uttjänta elektriska och elektroniska produkter Förslag finns på att införa ett producentansvar för uttjänta elektriska och elektroniska produkter. Producenterna, det vill säga de som yrkesmässigt tillverkar, importerar eller säljer elektr(on)iska produkter, ges enligt förslaget om producentansvar följande skyldigheter: ta hand om avfall som utgörs av elektriska och elektroniska produkter, informera om sitt ansvar, lämna upplysningar som rör produkterna och samråda med berörda kommuner om skyldigheternas fullgörande.
15 Förslaget till förordningen innebär att en producent blir skyldig att kostnadsfritt återta en uttjänt produkt för varje såld produkt. Däremot får inte producenterna ansvar för att ta emot uttjänta produkter om inget nyförvärv görs. Producenterna skall se till att de produkter som tas emot återanvänds, återvinns eller hanteras på annat sätt som är godtagbart ur miljösynpunkt. Informationsoch upplysningsplikten innebär att producenten dels ska informera om hur produkten kan lämnas in dels lämna upplysningar om innehållet i en produkt. Dessutom skall producenterna samråda med de berörda kommuner som begär det. Samrådet skall syfta till att finna ändamålsenliga sätt att samordna producenternas ansvar med kommunens renhållningsskyldighet. Sådant elektronikavfall som innehavaren vill göra sig av med utan att köpa en ny motsvarande produkt berörs inte av producentansvaret utan är en del av hushållsavfallet. Samtidigt som producentansvaret träder i kraft kommer även ett förbud mot deponering, förbränning och fragmentering av avfall som utgörs av uttjänta elektriska och elektroniska produkter och som inte behandlats av godkänd demonterare och sorterare, att införas.
16 Detta förbud, som redan finns beslutat om i 13 renhållningsordningen (1998:902), träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Detta innebär att även kommunerna kommer att bli tvungna att utveckla ett insamlingssystem för detta avfall, parallellt med producenterna. Kommunerna kommer inte få något ansvar för att ta hand om industrins elektronikavfall. Producentansvaret föreslås träda i kraft den 1juli 2001. 2.1.10 Andra styrmedel Ekonomiska styrmedel Exempel på ekonomiska styrmedel kan vara subventioner och skatter, differentierade renhållningstaxor och behandlingsavgifter samt panter och retursystem. En utgångspunkt vid utformandet av ekonomiska styrmedel är principen om att förorenaren skall betala. Den principen formulerades och antogs 1972 av OECD som den så kallade Polluter Pays Principle. Tre år senare antog även EG:s ministerråd en resolution om samma princip. För att med hjälp av ekonomiska styrmedel stimulera till en minskning av avfallsmängderna och en effektivare resursanvändning kan man antingen lägga en skatt på de råvaror som utnyttjas vid produktionen eller en skatt på avfall. Skatterna kan dessutom kombineras med subventioner av miljömässigt bra lösningar. För att kunna stimulera till en ökad återvinning av avfallet har kommunerna möjlighet att differentiera avfallstaxorna. I en majoritet av Sveriges kommuner, däribland Nynäshamn, används någon form av differentierade taxor. Informativa styrmedel Oavsett val av styrmedel krävs det alltid någon form av information. Kunskapen om att det finns en ny lag eller en ny skatt på området måste nå ut till den tänkta målgruppen. Information kan även användas som ett styrmedel i sig då informationen av egen kraft är tänkt att verka i en viss riktning. Informativa styrmedel kan till exempel vara informationsbroschyrer, TV-reklam, utbildning, rådgivning eller miljömärkning. Syftet bakom miljömärkning är att peka ut de produkter som är bäst ur miljösynpunkt inom en viss produktgrupp. Miljömärkningen är relativ och innebär inte någon garanti för att produkten är helt ofarlig för miljön. Företagen deltar på frivillig väg i miljömärkningssystemen. Ett exempel på miljömärkningssystem är den nordiska Svanmärkningen som i Sverige förvaltas av SIS (Standardiseringskommissionen i Sverige), andra är Naturskyddsföreningens falk och EU:s blomma. Offentlig upphandling Med en miljöanpassad upphandling menas att göra inköp där hänsynen till miljön bedöms som ett viktigt kriterium vid val av produkter. Sådana kriterier kan vara att produkten framställts med låg miljöbelastning eller att produkten är utformad så att det finns en möjlighet att återvinna den. Naturvårdsverket arbetar med förslag på riktlinjer för miljöanpassad upphandling.
17 Miljövarudeklarationer Miljövarudeklaration är ett system som ger information om en varas miljöpåverkan under hela livscykeln och hur en vara skall tas om hand när den tjänat ut. Grundtanken är att mottagaren utifrån denna information själv skall kunna väga in miljöaspekterna vid inköp. Deklarationen kan till exempel vara ett hjälpmedel vid offentlig upphandling av varor och för industrin vid upphandling från underleverantörer. Ett internationellt standardiseringsarbete pågår för att utarbeta gemensamma principer för innehållet i miljövarudeklarationer. EMAS och ISO 14001 Från 1 januari 1995 gäller en lag (1994:1596) i Sverige om frivillig miljöstyrning och miljörevision i enlighet med EUs förordning om frivillig miljöstyrning. Företag som vill ansluta sig till EMAS måste bland annat göra en intern miljöutredning, anta en miljöpolicy och genomföra miljörevisioner. En parallell utveckling är miljöledningssystem enligt ISO 14001. Ett företag kan få sitt miljöarbete certifierat genom att uppfylla standarder för bland annat miljöstyrningssystem, miljörevision och miljömärkning. Syftet med miljöstyrningsinstrument är att få en effektivare användning av råvaror och energi, ett minskat slöseri och en bättre avfallshantering hos företag och andra verksamheter. Miljöinvesteringar skall ske på ett mer effektivt sätt och på sikt leda till sänkta kostnader för företaget. 2.1.11 EUs arbete på avfallsområdet Genom Sveriges inträde i EU skall även EUs regelverk beträffande avfallshantering införlivas i svensk lagstiftning. Grunderna i EUs avfallspolicy är omhändertagandestegen, som anger i vilken prioritetsordning avfall skall hanteras. Principen säger att avfallsarbetet i första hand skall leda till att mängden uppkommet avfall minimeras. Det avfall som ändå uppkommer skall i första hand återanvändas eller materialåtervinnas och i andra hand förbrännas med energiutvinning. Deponering skall ses som en sista utväg i avfallshanteringen. De principer som i övrigt styr avfallshanteringen är den så kallade Polluter Pays Principle (PPP), som innebär att förorenaren alltid ska betala avfallshanteringen, självförsörjandeprincipen, som innebär att länderna var för sig ska ha kapacitet att ta hand om sitt eget avfall, och närhetsprincipen, som innebär att avfall skall tas om hand på närmast möjliga anläggning för att minska transporterna. På avfallsområdet finns en rad olika direktiv och förordningar. Här följer en kort beskrivning av de viktigaste. Ramdirektivet om avfall Det så kallade ramdirektivet om avfall (75/442/EEG ändrat genom 91/156/EEG) innehåller en rad övergripande regler för avfallshanteringen. I korthet kan sägas att ramdirektivet innehåller bestämmelser om hur hanteringen av avfall skall kunna kontrolleras och hur avfall skall tas om hand utan risk för människors hälsa och miljö.
18 För att säkerställa en hög miljöskyddsnivå och en effektiv kontroll måste företag som tar hand om och återvinner avfall omfattas av tillståndsplikt och inspekteras. För att avfallet skall kunna övervakas, från det att det uppkommer tills det slutligen bortskaffas, bör även andra företag såsom insamlare av avfall, transportörer och avfallsmäklare omfattas av tillståndsplikt eller registreringsskyldighet och bli föremål för tillsynsåtgärder. Åtgärder skall vidtas för att minska avfallsmängderna och avfallets innehåll av skadliga ämnen. För det avfall som ändå uppkommer skall åtgärder vidtas som främjar återanvändning och återvinning. I direktivet har vissa begrepp på avfallsområdet, till exempel avfall, hantering av avfall, insamling, återvinning och bortskaffande, definierats. För att ytterligare förtydliga vad som avses med avfall utifrån ramdirektivet har en förteckning över avfall upprättats (94/3/EG). Förteckningen, som benämns Europeiska avfallskatalogen (EWC), är ett komplement till ramdirektivet där olika avfallsslag räknas upp utifrån deras ursprung. För att uppnå målen skall alla medlemsländer upprätta planer för avfallshanteringen. Direktivet om farligt avfall I direktivet om farligt avfall (91/689/EEG) definieras farligt avfall utifrån avfallets egenskaper och ursprung. Direktivet innehåller bestämmelser om krav på tillstånd för anläggningar som behandlar farligt avfall samt regler för nationella transporter av farligt avfall. Till direktivet om farligt avfall finns en förteckning över vad som är att betrakta som farligt avfall (94/904/EEG). Förteckningen bygger på den tidigare nämnda EWC-listan och utgör en bindande minimilista över vad som skall anses vara farligt avfall. Förordning om övervakning och kontroll av transporter inom, till och från europeiska gemenskapen Förordning (EEG) 259/93 om övervakning och kontroll av transporter inom, till och från europeiska gemenskapen reglerar handel med avfall inom EU och export och import av avfall ut ur och in i EU. Direktiv om förpackningar och förpackningsavfall Enligt direktivet (94/62/EG) om förpackningar och förpackningsavfall skall system införas som innebär att använda förpackningar och förpackningsavfall kan returneras så att återvinning kan ske. Direktivet anger nivåer för återvinning och materialutnyttjande som skall uppfyllas på nationell nivå. Direktiv om förbränning av farligt avfall Direktivet (94/67/EEG) om förbränning av farligt avfall syftar till att fastställa åtgärder och förfaranden för att förhindra eller, om detta inte är möjligt, i möjligaste mån minska de skadliga effekterna på miljön från förbränning av farligt avfall. Förbränning av hushållsavfall Förbränning av hushållsavfall regleras genom två direktiv, direktiv (89/369/EEG) om förhindrande av luftförorening från nya kommunala avfallsförbränningsanläggningar och direktiv (89/429/EEG) om minskning av luftförorening från befintliga kommunala avfallsförbränningsanläggningar. De båda direktiven gäller all förbränning av hushållsavfall och liknande avfall.
19 Deponering av avfall Arbete pågår inom EU med ett direktiv om deponering av avfall. Syftet med direktivet om deponering är att sörja för bestämmelser, förfarande och vägledning för att så långt det är möjligt förebygga och förhindra de negativa effekter på miljön, särskilt föroreningar av ytvatten, grundvatten, mark och luft och de risker för människors hälsa som följer av avfallsdeponering. Direktivet innehåller föreskrifter om tekniska standarder för deponering av avfall för att skydda, bevara och förbättra miljökvalitén samt anger de krav som deponier måste uppfylla vad beträffar lokalisering, villkorsreglering, skötsel, kontroll, avslutning samt förebyggande av och skyddsåtgärder mot varje miljöhot på både kort och lång sikt. I direktivet definieras tre olika deponiklasser och typer av avfall som kan tas emot vid deponier av de olika klasserna 2.2 Lokal Agenda 21 1997 antog kommunfullmäktige Lokal Agenda 21 för Ekokommun Nynäshamn. Arbetet med den lokala agendan har pågått under en lång tid för att få kommuninnevånare, organisationer och andra att känna sig delaktiga i beslutet och dess bakgrund. Tankesättet har också genomsyrat arbetet med avfallsplanen. I de första styckena i målet för agendan står: Ekokommun Nynäshamn ska verka för ett samhällsbyggande som innebär en långsiktig ekonomiskt och ekologiskt hållbar utveckling i kommunen. En ekologisk helhetssyn, hushållning med naturresurser och kretsloppstänkande skall vara centrala begrepp för all verksamhetsplanering. Andra mål inom Agenda 21 som är tillämpbara på avfallshanteringen säger att i det hållbara samhället: - inordnas människans verksamhet i naturens kretslopp. - används bara förnyelsebara material. - upphör användandet av miljöskadliga ämnen. - länkas allt material in i ett kretslopp. Kommunen har också beslutat inom ramen för Agenda 21-arbetet att den nya avfallsplanen ska inriktas mot: minskade transporter, utökad lokal hantering, utveckling av biologiska behandlingar. Av beslutet framgår också att det är viktigt för att nå ett gott resultat med avfallshanteringen att alla känner sig delaktiga i ett arbete för en bättre miljö. Det är också viktigt med taxor som är konstruerade så att egen insats premieras. 2.3 Kommunens ansvar Följande avfallslag är kommunalt ansvar i Nynäshamn kommun: Hushållsavfall: komposterbart avfall, brännbart avfall, metall & restavfall, farligt avfall, grovsopor, trädgårdsavfall, kyl- och frysskåp. Slam från enskilda avloppsanläggningar Latrin (som inte komposteras vid fastigheten) Farligt avfall från företag Batterier (insamling, sortering, vidaretransport)
20 Kommunens avfallsentreprenör är SRV återvinning AB. Högriskavfall inom sjukvården tas om hand av landstinget. Följande avfallsslag är producentansvar: Förpackningar (som inlämnats vid återvinningsstation eller -central): pappers- och kartongförpackningar, wellpapp plastförpackningar glasförpackningar metallförpackningar (i Nynäshamn ska metallförpackningar läggas i kärlet för metall & restavfall och hämtas vid bostaden) Returpapper (som inlämnats vid återvinningsstation eller -central) Däck (som lämnats in hos återförsäljaren) Bilar Entreprenör för producenterna av förpackningar och returpapper är SRV återvinning AB. Entreprenör för däckproducenterna är Ragn-Sells AB. Det kommunala ansvaret respektive producentansvaret för de här uppräknade avfallsslagen innefattar odelat ansvar för: insamling transporter omhändertagande information Ett undantag är batterier där ansvaret är uppdelat mellan kommunen och producenterna. Ansvaret för insamling och transporter av metall & restavfall är samordnat mellan kommunen och producenterna. Producenterna har ansvaret för metallförpackningarna medan kommunen har ansvaret för det övriga metall & restavfallet. Införandet av ett producentansvar har lett till diskussioner kring kommunernas framtida roll och gränsdragningen mellan kommunernas och producenternas ansvarsområden. Kommunens uppgift blir även i fortsättningen att ta hand om det avfall som inte omfattas av producentansvar samt de avfallsfraktioner som av olika anledningar inte lämnas till producenternas insamlingssystem. Den viktigaste uppgiften för kommunerna är att utveckla sorteringen och omhändertagandet av detta avfall ur behandlingssynpunkt. Det innebär att utveckla omhändertagandet för det avfall som är lämpligt att behandla med biologiska behandlingsmetoder eller förbränna och den minskande mängd avfall som skall deponeras. Men kommunens roll i avfallshanteringen begränsar sig inte endast till att vara utövare av avfallshanteringstjänster och som anläggningsägare. Kommunen skall även bevaka att avfallshanteringen sker med beaktande av både miljö- och hälsoaspekter. Det finns således miljömässiga
21 motiv bakom kommunernas arbete, men även hygieniska motiv som att undvika hälsorisker som följd av felaktig avfallshantering, smittspridning eller skadedjursangrepp. Kommunen utövar även tillsyn över insamling och hantering av avfall. Kommunen skall även planera för all avfallshantering inom kommunen. I varje kommun ska det finnas en avfallsplan. Avfallsplanen ska innehålla uppgifter om allt avfall inom kommunen och om kommunens åtgärder för att minska avfallets mängd och farlighet. En annan viktig uppgift är den fysiska planeringen som rör utbyggnaden av avfallshanteringen (anläggningar, insamlingsbehållare och återvinningsstationer). Kommunerna har ett övergripande ansvar för information till hushållen om källsortering samtidigt som producenterna har ett informationsansvar för sin insamling. Det finns därför behov av samordning av informationen mellan dessa båda parter för att budskapet till kommuninvånarna skall bli så enhetligt och tydligt som möjligt. I Nynäshamn kommun är SRV återvinning AB avfallsentreprenör åt både kommunen och producenterna. Detta förhållande underlättar givetvis möjligheten att samordna avfallsinformationen till kommuninvånarna. De avfallsslag för vilka producentansvar gäller är inte kommunalt ansvar. Det innebär att kommunen inte har något ansvar för insamling, transport, behandling, information mm, utan detta ansvar ligger på producenterna av de olika varorna och förpackningarna. Producenterna är med andra ord ansvariga för till exempel utplacering, tömning och renheten vid återvinningsstationerna. För det avfall för vilket producentansvar gäller men som inte samlas in av producenterna gäller dock kommunalt ansvar. Den centrala tillsynen över efterlevnaden av de förordningar som berör avfall utövas av Naturvårdsverket. Regional tillsyn utövas av Länsstyrelsen och den lokala tillsynen inom kommunen av miljöoch samhällbyggnadsnämnden.
22 3 Kommunens mål för avfallshanteringen Utifrån visionen om att återskapa ett ekologiskt samhälle i Nynäshamns kommun har följande övergripande mål formulerats för avfallshanteringen. 3.1 Övergripande mål De övergripande målen med avfallshanteringen i Nynäshamns kommun är att: Uppkomsten av avfall skall minskas. För det avfall som ändå uppkommer gäller att återanvändning och återvinning liksom annan hushållning med material, råvaror och energi skall främjas så att ett kretslopp uppnås. Avfallshanteringen skall kännetecknas av god resurshushållning, minimal miljöbelastning och bidra till en bättre miljö. Den skall ha en god hygienisk standard och erbjuda en behovsanpassad service av god kvalitet. Verksamheten skall utföras till rimliga kostnader, som står i relation till nyttan, samt ge en god arbetsmiljö. För att nå dessa övergripande mål krävs ett stort engagemang och miljömedvetande hos alla som vistas och producerar avfall i Nynäshamns kommun. I många fall måste invanda beteenden ändras. Redan vid tillverkning och inköp av varor måste ansvar tas för det avfall som dessa varor kommer att ge upphov till. Planens giltighet är till och med år 2005. I samband med revideringen av planen måste alla mål följas upp.uppföljning kommer även att ske under resans gång med nyckeltalen i kommunens årsredovisning. Miljö- och samhällsbyggnadsnämnden är ansvarig för att uppföljningen sker. För att uppnå de övergripande målen i Nynäshamns kommun skall: De producerade avfallsmängderna minskas. Avfallets innehåll av hälso- och miljöfarliga ämnen minskas. Resurserna som finns i avfallet skall tas tillvara, i första hand genom återanvändning, i andra hand genom återvinning av material och i tredje hand genom energiutvinning. Näringsämnena i den biologiskt lättnedbrytbara delen av avfallet skall om möjligt återföras till jordbruket. Deponeringen ska successivt minska och säkrare deponier utvecklas för den icke återvinningsbara delen av avfallet. De viktigaste åtgärderna för att uppnå detta är att: Arbeta för och utveckla insamlingssystem som ger en hög utsortering av farligt avfall och metall & restavfall samt material för återvinning. Utveckla taxestyrningen för att minska mängderna avfall samt öka sorteringsgraden och sorteringskvalitén. Öka informationen, avfallsmedvetandet och motivationen att delta i källsortering och återvinningsaktiviteter. Dessutom skall: Avfallshanteringen utvecklas till att bli så enkel och bekväm som möjligt för de som producerar avfall, utan att göra avkall på de uppställda målen. Avfallshanteringstjänsterna anpassas efter olika kunders behov och önskemål.
23 För att nå de högt ställda miljömålen i Nynäshamns kommun krävs ett kontinuerligt arbete med att effektivisera och utveckla avfallshämtningen och -transporterna så att miljöbelastningen blir så liten som möjligt, öka återvinningen, informera och utbilda för en ökad avfallsmedvetenhet samt utveckling av nya behandlingsmetoder för olika typer av avfall. Avfallsmängderna i allmänhet och mängderna miljö- och hälsofarligt avfall i synnerhet skall minskas och det avfall som inte går att återvinna måste tas om hand på ett, för omgivningen, så tillförlitligt och säkert sätt som möjligt. Med en effektiv källsortering kan alla avfallsfraktioner tas till vara på bästa möjliga sätt. Genom att sortera avfallet där det uppkommer, vid källan, erhålls en högre sorteringskvalitet. I vissa fall måste dock källsorteringen kompletteras med ytterligare sortering, till exempel vid behandlingsanläggning. För att uppnå en avfallshantering med minimal miljöbelastning och största möjliga tillvaratagande av resurserna i avfallet måste varje avfallsfraktion omhändertas på, för fraktionen, bästa möjliga sätt utifrån de förutsättningar som råder. I Nynäshamn kommun innebär det att hushållsavfallets olika fraktioner skall hanteras enligt följande: Allt farligt avfall skall, för att inte förorena andra fraktioner, sorteras ut och därefter behandlas på ett miljöriktigt sätt. Metall & restavfall skall sorteras ut för att inte förorena andra fraktioner, för återvinning av metallerna och för miljöriktig behandling av restavfallet. Returpapper och förpackningar som lyder under producentansvar skall sorteras ut för att, i första hand, materialåtervinnas. Biologiskt lättnedbrytbart avfall skall sorteras ut så långt det är möjligt och i första hand rötas, för återföring av näringsämnen i ett kretslopp till jordbruket. Biogasen som bildas vid rötning skall i första hand utnyttjas som fordonsgas. Sorterat brännbart avfall, fritt från föroreningar, energiutnyttjas för uppvärmning av bostäder. Tack vare att avfallet är fritt från kemikalier, tungmetaller och metaller kan slaggen återvinnas istället för att deponeras. Grovsopor sorteras så långt det är möjligt på återvinningscentraler eller vid behandlingsanläggning för högsta möjliga återvinning. För övrigt avfall gäller att allt farligt avfall skall sorteras ut, för att behandlas på ett miljöriktigt sätt och inte förorena andra fraktioner. Vidare skall så mycket som möjligt av de återvinningsbara fraktionerna sorteras ut och återvinnas för att ta tillvara resurserna i avfallet och minska deponeringen. För att uppnå detta skall avfallet källsorteras så långt det är möjligt. Som komplement till källsortering finns även sortering vid behandlingsanläggning. 3.2 Konkreta mål och åtgärder Återvinning av hushållsavfall Mål År 2000 skall minst 85 % av hushållsavfallet återvinnas genom tillvaratagande av näringsämnen, energi och/eller material. År 2002 skall återvinningen ha ökat till 90 %. Tre år senare år 2005 skall återvinningen ha ökat till 93 %.