GP 1990-06-20 Idag invigs utställningen om jagarna som kapades vid Färöarna. Då stod Sveriges neutralitet på spel Idag är det 50 år sedan en svensk jagarflottilj kapades i en vik på Färöarna av engelska högsjöjagare. Händelsen vållade förstås svåra förvecklingar och hotade att dra in neutrala Sverige i kriget. Vid krigsutbrottet 1939 fanns uppenbara brister i marinens förmåga att skydda den viktiga handelssjöfarten utmed våra kuster med bestyckade fartyg. I början av 1940 lyckades den svenska regeringen få köpa fyra jagare från Italien. Det var snabba och lätta enheter, som skulle tjänstgöra bland annat i konvojtrafiken. Men hemtagningen blev dramatisk. Följefartyget Patricia förde ner de svenska besättningarna till
italienska marinbasen La Spezia och sedan startade färden hemåt. Genom Tysklands ockupation av Danmark och Norge samt Frankrikes sammanbrott och evakueringen av den brittiska expeditionskåren vid Dunkerque kom resan att ta fyra månader. Eskadern utsattes för flyganfall med bombfällning och den 20 juni 1940 anvisades eskadern ankarplats i en vik på Färöarna. Engelsmännens bestämmelser för ankring gjorde att bara det yttersta svenska fartyget hade fritt skjutfält. När brittiska högsjöjagare dök upp och krävde fartygen i beslag kunde eskaderchefen, kommendörkapten Torsten Hagman, inte göra annat än kapitulera. Britternas fartyg var mer än dubbelt så stora och hade dubbla bestyckningen. Den svenska eskaderchefen hade också följefartyget Patricia att ta hänsyn till hon hade kvinnor och barn ombord och låg direkt i eldriktningen. Hans kloka beslut gjorde att Sverige hölls utanför en direkt krigsaktion I dag invigs en utställning om den dramatiska händelsen ombord på jagaren Småland i Göteborgs hamn. SVEN ULLGREN 1990 Jagardramat blev utställning Stockholm (TT): I en isolerad vik på Färöarna utspelades sommaren 1940 ett drama som så när hade dragit in Sverige på Tysklands sida i kriget. På Churchills direkta order tvingade engelsmännen under vapenhot befälhavaren för en svensk jagareskader att lämna ifrån sig sina
fartyg. Först efter högljudda diplomatiska protester återlämnades jagarna. Historien om de fyra jagarna har alltid tystats ner av de militära myndigheterna. Hade det inte varit för två kamratföreningar som uppstod efter resan är det troligt att allt begravts i glömska. Nu finns hela historien om jagarna att se på Sjöhistoriska museet i Stockholm samtidigt som kamratföreningarna gett ut en bok inför jubileet. Det stod vid krigsutbrottet 1939 klart att Sverige skulle få svårt att värna sin neutralitet med den krigsmakt vi hade. Bristerna fanns inte minst inom, flottan och försvarsminister Per Edvin Sköld beslöt att krigsfartyg av minst jagares storlek måste köpas från utlandet. Italien var ännu inte indraget i kriget och eftersom vi tidigare köpt flera fartyg därifrån kom förhandlingarna snabbt igång.
Den 21 januari 1940 var alla kontrakt klara för köp av fyra jagare två av äldre typ och två fullt moderna, bara sex år gamla. Militärledningen var mycket otålig att få hem jagarna. Ett bevis på hur oerhört viktigt köpet var visar namnfrågan. Svenskarna hade tänkt sig de nordiska namnen Mode och Magne på de två modernaste jagarna men italienarna lät förstå att man skulle uppskatta mer latinska namn. Fartygen döptes raskt efter urromarna Romulus och Remus. Besättningarna till dem och till Puke och Psilander, de båda äldre jagarna, sändes till Italien på Svenska Lloyds Patricia. Den 27 mars 1940 överlämnades jagarna till Sverige och den 13 april låg fartygen klara för hemfärd i flottbasen La Spezia. Marinledningen bestämde att de av säkerhetsskäl inte skulle passera Engelska kanalen utan runda de brittiska öarna. Resan inleddes den 14 april. Den 2 juni nådde eskadern Cobh på den irländska sydkusten. De sammanstrålade med tankern Castor, och Patricia fick ta ombord 118 svenskar passagerare från fartyg som sänkts under det första krigsåret. Den 19 juni kom fartygen till Färöarna. På morgonen den 29 juni upptäckte de svenska utkikarna tre stora engelska jagare utanför fjorden. Klockan 7.15 anlände den brittiske divisionschefen Caslon till Hagman på Puke. Han kom med ett ultimatum de svenska jagarna skulle på order av den engelska regeringen beslagtagas. Orsaken var brittiska farhågor om att jagarna skulle hamna i tyskarnas händer. Allt motstånd och försök till radiokontakt med Sverige skulle slås ner med vapenmakt, varnade Caslon. Hagman avvisade kraven. När engelsmännen lämnat Puke kallade Hagman de övriga fartygscheferna till krigsråd. När man objektivt bedömde sina chanser såg man att de brittiska jagarna var fullt stridsberedda och dubbelt så stora som de svenska. Det var uppenbart att svenskarna skulle bli skjutna i småbitar
innan de var stridsklara och ute på öppet vatten. Alla var eniga om att man måste förhandla. Det var nödvändigt att komma i kontakt med den svenska regeringen. Gav upp Hagman gick därför med på att lämna ifrån sig jagarna och på Puke hissades signalen för total utrymning. Våra signalister tvivlade på signalen, de trodde det var övning, säger Nils-Hugo Lilja, då 19-årig telegrafist på Puke, nu en av krafterna bakom utställning och bok. Besättning fördes över på Patrica och Castor som den 21 juni lämnade Färöarna. Så fort fartygen nått fritt vatten telegraferade Hagman till marinchefen. Några timmar senare kom svaret "Återgå Thorshamn. Återfordra energiskt jagarna." Patricia och Castor gjorde helt om och på morgonen dagen efter var man tillbaka i Thorshamn och lämnade följande meddelanden till engelsmännen: "Min regering har kraftfullt protesterat och det är att förvänta att jagarna återlämnas. För min egen del fordrar jag dem åter och är beordrad att stanna här tills de är återlämnade." Några dagar senare kom beskedet att jagarna skulle återlämnas. Fartygen hade av engelsmännen förts till Orkneyöarna och ankrats upp i närheten av basen Scapa Flow. Engelsmännen hade under transporten utsatt fartygen för stor skadegörelse, t o m plundring. Svenskarna skickade en nota på nära 900 000 kronor som betalades utan prut. Dokument visar att premiärminister Churchill personligen bar ansvaret för kapningen av jagarna. I efterhand har det visat sig att han ganska snabbt insåg misstaget och därför böjde sig för den svenska regeringens protester.
Äran åter I Göteborg hölls förhör med Hagman. Han fick frågan om han ansåg sig ha uppehållit "den svenska flottans anseende och flaggans ära". Han ansåg sig i det läge han hamnat i agerat riktigt, oberoende av reglemente och instruktioner. Protokollet från förhöret översändes till Gustav V med ÖB:s påpekande att ärendet "med hänsyn till krigsmaktens anseende" borde föras till krigsrätt. Så skedde och fältkrigsrätten granskade samtliga tillgängliga dokument och hörde de berörda. Slutsatsen blev dock att JK inte fann anledning att väcka talan mot Hagman. Han hade inte begått något fel, men som en besättningsman säger han förlorade äran. Enligt männen bakom utställningen har dock Torsten Hagmans ära, och på så sätt även deras, nu återupprättats, drygt 20 år efter Hagmans död. Jagarolyckan på Hårsfjärden. Jagarolyckan på Hårsfjärden. Ur flottans neutralitetsvakt 1939-1945 På förmiddagen den 17 September 1941 låg 1.a Jagardivisionen utom Stockholm förtöjd vid jagarbryggan vid Märsgarn. Klas Uggla låg närmast bryggan, därefter Klas Horn och ytterst Göteborg. Stockholm befann sig på Mysingen under ingående mot Hårsfjärden, där fartygschefen avsåg att förtöja utanför Göteborg omkring 1030. De vid Märsgarn förtöjda jagarna var samtliga avsläckta. Ånga erhölls från panncentralen i land och elektrisk ström från transformatorhuset intill jagarbryggan.
Vid vedettbåtsbryggan, närmast syd jagarbryggan, låg Kaparen och Snapphanen, även de avsläckta och med ånga från land. Längre sydvart låg depåfartyget Svea, ankrad och akterförtöjd. Närmast nord jagarna vid den så kallade proviantkajen låg en del trängfartyg, bland annat ångfartyget Viking. Till ankars på Hårsfjärden befann sig pansarskeppen Sverige, Drottning Victoria och Tapperheten samt lasarettsfartyget Prins Carl. En grupp S12 ur 2.div F 2 utförde under förmiddagen anfallsövningar mot pansarskeppen. Anfallen insattes på låg höjd österifrån över Märsgarn och de därmed förtöjda jagarna. Kl 0958 inträffade en våldsam explosion ombord på Göteborg, omedelbart följd av en likadan på Klas Horn. Det var de stridsladdade torpederna i de aktra tubställen som hade detonerat. (Söndersprängda delar från torpederna hittades efter olyckan ett par hundra meter från olycksplatsen). En häftig brand utbröt midskepps och i de aktra överbyggnaderna på de båda jagarna och brinnande olja flöt ut i Märsgarnsviken och hindrade alla försök att från sjösidan bogsera bort de brinnande fartygen och bärga den innanför liggande Klas Uggla, som till en början var relativt oskadd. Klas Horn sjönk klockan 1010 och Göteborg fem minuter senare. Båda jagarna bröts itu och sjönk med mittskeppspartiet först och för och akterstävarna sist. Klas Uggla antändes kl 1025 av brinnande olja och sjönk kl 1115. Då jagarna legat på botten en stund detonerade de i kastare och fällare akterut placerade sjunkbomberna, varigenom akterskeppen trasades sönder, vilket senare försvårade bärgningsarbetet och den tekniska utredningen. Vid olyckan förolyckades 33 man ur jagarnas besättningar. Att icke fler människoliv gick till spillo berodde på en rad lyckliga omständigheter. Sålunda var hälften av besättningarna på Klas Horn
och Göteborg permitterade. Flertalet av den ombordvarande delen av Göteborgs besättning stod vid explosionsögonblicket o kö för läkarbesiktning på Klas Horns back och alltså i skydd av jagarens bryggkomplex. Klas Ugglas besättning hade beklädnadsvård under förmiddagen, varför flertalet uppehöll sig under däck förut i fartyget. På grund av dessa dispositioner befann sig ovanligt få människor ovan däck på jagarna, när explosionerna inträffade. Att fartygen låg förtöjda vid land bidrog även till att de överlevande utan större svårighet kunde rädda sig undan den brinnande oljan och detonationerna. Personskadorna bland de överlevande besättningsmedlemmarna var förvånansvärt små. Några blessyrer lades om i Klas Horns sjukhytt av läkare och sjukvårdare innan jagaren sjönk och ett fåtal lätt skadade fördes till Prins Carl. Såvitt känt fick inte någon allvarligt men av sina skador. Den 10 juni 1943 gjorde fältkrigsrätten vid kustflottan följande slutliga uttalande om olyckan: "Vid överblickande av utredningsmaterialet framstår det såsom anmärkningsvärt, att explosionen i tiden sammanfallit både med att flygplanen befunnit sig i närheten av jagarna och att instruktion pågått vid aktra tubstället på Göteborg. Utredningen synes dock visa, att sannolikt ingendera av tänkbara orsaker (ofrivillig avfyrning av torped eller tappat föremål från flygplan), har med olyckan att skaffa. Som en sammanfattning uttalar fältkrigsrätten, at möjligheten av den inträffade
explosionsolyckan förorsakats av en olyckshändelse av något slag, samt att särskilt på grund av antaglig orsak till olyckan icke kunnat utpekas, övervägande sannolikhet talar för att den orsakats genom uppsåtlig skadegörelse, vars förövare dock inte kunnat anträffats. Fältkrigsrätten avskriver förty målet från vidare handläggning". Jagarna bärgades genom Neptunbolagets försorg under våren och sommaren 1942. Medan Klas Uggla utrangerades på grund av för stora skador reparerades de två övriga jagarna och Göteborg och Klas Horn trädde åter i tjänst den 18 September respektive 25 December 1943. Källa Flottans neutralitetsvakt 1939-1954