1 Djurens bikt för prästen Vid iakttagelsen att de flesta människor felbedömer sin begåvning Förord Jag har länge ansett att det inte finns något mer allmänt eller större misstag, eller ett misstag som får värre följder för människornas umgänge med varandra, än de felbedömningar av sina egna gåvor de är benägna att göra. Jag kände en stammande ålderman i London, en flitig kafébesökare, som när en färsk tidning bars in alltid var den förste att gripa den och läsa högt ur den för sina medkamrater; men han gjorde det på ett sätt som var lika obegripligt för de närvarande som för honom själv. Hur många som utger sig för att vara lärda avslöjar inte sig själva genom att lägga ut texten om just de delar av vetenskapen som de är minst förtrogna med? Detsamma gäller för varje annan kunskap eller merit. Att döma av hur många som sysslar med rim poem på från en halv sida upp till tjugo som publiceras varje minut, måste det finnas åtminstone femhundra poeter i London, förstäderna inräknade; hälften så många kaféoratorer, frånräknat prästerskapet; fyrtiotusen politiker; och fyratusenfemhundra djupt lärda män, för att inte nämna kvickhuvudena, baktalarna, de smarta herrarna och kritikerna, alla lika illitterata och oförskämda som en förstadshora. Vad ska vi tänka om de finklädda kurtisörer, stolta över sina egna defekter, som ter sig än gräsligare genom att till sina dräkter välja kontraster som scharlakansrött och guld och som har vad de kallar tupéer på huvudet, och det övriga snobberiet hos en modern sprätt, allt för att göra intryck på kvinnorna; några av dem med puckelrygg, andra knappt halvannan meter långa och med varje drag i sina anleten förvridet. Jag har sett många av dessa banala nollor inleda konversation med lärda personer och hela tiden och i varje mening göra den ena grova blundern efter den andra, utan att lyckas förmedla en enda idé som är värd att en förnuftig varelse ägnar den en tanke; därvid rör de ständigt ihop all kronologi och geografi och då till och med samtida fakta. Enligt mina beräkningar har London elva infödda narrar av kategorin sprätt och glop mot en likadan hos oss i Dublin; dessutom har två tredjedelar av våra narrar flyttat dit och naturaliserats där. Därigenom överträffar denna förväxta huvudstad, London, oss i fråga om tillgången på dummerjönsar med fyrtio mot en. Och för att skämma ut osss ytterligare finns det inte en enda framstående narr, född eller uppväxt i Irland, som gör något väsen av sig i den där berömda metropolen, det vill säga om inte Londonpressen är mycket partisk eller bristfällig. Å andra sidan saknar London sällan ett dussin narrar, som det uppfostrat på egen hand; de är i ropet en halv vintersäsong tillsammans och hörs sedan aldrig av mer, utan ger plats för en ny uppsättning. Så har det oavbrutet gått pål sedan åtminstone trettio år, det är bara generationerna och modet som har skiftat. Presentation av poemet Bakgrunden till följande poem är den allmänna dårskap, som griper människorna när det gäller att bedöma de egna egenskaperna och förtjänsterna; vari författaren gör sin egen art en stor ära, då han nästan jämställer dem med vissa djur; vari han i själva verket som han uppriktigt bekänner är alltför partisk, och då har han ändå sänkt sig så lågt som han gärna kunnat, genom att särskilt nämna fyra djur: vargen, åsnan, svinet och apan, alla lika
2 illasinnade, utom den sistnämnda, som överträffar människan i slughet. Så stor är människans högfärd. En gång i tiden talade djuren; den gåvan fick de av naturen (de lärde säger: djuren har den talangen ännu kvar), och de var lika fasta i tron som folk är nu i sin religion. Det hände sig, när pesten bröt ut, att de blev frommare än förut, och djurens konung (nej, det är fel: de fyrfota djurens, för all del) 10 lät utgå en proklamation till hela sin djuriska nation: var undersåte måste bekänna för prästen sina synder. Denna ukas blev åtlydd prompt och villigt som ju var ganska rätt och billigt med bikt kan syndarn sig hugsvala. Den fromma vargen började tala: Ack, gode fader: jag har syndat helt visst (som många andra), ja, stor är min brist. 20 Låt mig bekänna: sistlidne fredag min fasta likt en usling bröt jag. Dock trotsar jag allt lömskt förtal, ty aldrig har jag något kval min nästa berett; nej, alltför god är jag att leva på stöld eller blod. En annan bikt gav åsnan sen: han skämtade jämt, och gav skämt igen; en spjuver var han, och det med besked: han lämnade aldrig en dumbom i fred. 30 Med sina vänner skämtade han (väl långt gick kanske skämtet ibland). Mot all kritik fanns ett försvar: att han ett boret kvickhuvud var var det en synd, då måste man beskylla naturen i första hand. Ett fel han fann med stort besvär: sex tum för korta öronen är: om de varit lagom långa blott, han audiens hos konungen fått. 40 Och stämmans charm var helt fatal, ty han var djurens näktergal.
3 Med ånger i hjärtat gav svinet sin bikt: han yvdes över sin skönhet och vikt. Han höll en ganska sträng diet och ville inte äta sig fet; på smulor från andra levde han gott och gladde sig åt sin enkla lott. I hela församlingen är han den bäste granne man finna kan. 50 Hans vaksamhet behagar ej alla, men ingen bör ju till lättja förfalla. Den härmlystna apan började prata om onda tungor, som jämt hördes gnata. De kritiker hade målet förfelat som sade att hans allvar var spelat: han kämpade hårt för en hög moral men möttes jämt av hätskt förtal. Han insåg (och beklagade det) att sådant nit sågs som indiskret. 60 Han hade upptäckt (det måste han bikta) att nutiden fann hans krav för strikta. Dock ger en era, så fräck och fri, en stoiker skäl till raseri. Arenan anträddes så av en get. Han ursäktade sin skägglöshet; helt oerfaren verkade han, men sa: Naturen gör vad den kan. Jag umgås föga med damer, och så. Det är nog bäst. Så kan det gå. 70 Dock måste han göra var ovän besviken, för skälet var inte nån brist i fysiken, och kall av naturen var han ej, nej, fromt han hade beslutat sig (liksom en munk som ej vill falla) att vara kysk en gång för alla. Det löftet höll han styvt på, vår get, i tävlan med var präst och asket. Berättelsen vi hört blir sann, om den tillämpas på människan. 80 Vi medger motvilligt att vi fått ett fåtal småfel på vår lott; dock ser vi dem som dygder blott, som vi bedriver till övermått. Juristen svär: Det har aldrig hänt att jag har skinnat en klient. Hans avgift är blygsam; det står han för (kollegernas tvivel ej honom rör).
4 Mot fattiga är han full av nåd och ger dem alltid gratis råd, 90 och det fast hans förlust blir stor femhundra pund per år, han tror. Vart fall tar lång tid för hans skrå, själve Job skulle tröttnat, som de håller på, men ingen annan jurist kan visa sån skärpa och snabbhet, för kännarn en lisa. Han vill inte gärna skryta, men han närmar sig faktiskt fulländningen: hans fall tar aldrig mer än ett år, och tar de mer, är saken svår. 100 Den usling, som med kryperi söker en tjänst, som går honom förbi, tar bladet från munnen och ger sin version: att smickra är inte hans fason; den flyktiga gunsten söker han ej, vill inte vara en köpt lakej. Hans brott är det att ha tänkt fel och bara ha sett till landets väl. Det upptog ministrarna illa, minsann, men ångra sitt brott förmådde ej han. 110 Jag fjäskar aldrig, säger prästen så, inte ens om jag ett stift skulle få. Han läser böcker vareviga dag, därav hans tärda anletsdrag. Om han vore världsklok, fick han nog sitt stift som tack för allt sitt knog; då finge han behålla sin syn och kunde höja sitt tack mot skyn. Men han är också en envis en, och vill bara befordra dugliga män: 120 i kyrkan, tycker han, passar blott den som är religiös och människovän. På det vill han bygga sin karriär, men ack chimäriskt det hoppet är! Tro på doktorn, om ni kan; han säger han är en modig man, som syndat (Vår Herre hjälpe hans själ): han väcktes vid midnatt, men likväl så steg han upp och begav sig ut på stan för att hjälpa en fattig suput; 130 han frälste den tiggaren från graven och inte begärde han pengar av en. Men Satan snärjer Adams söner, för doktorn glömde (en synd) sina böner. En svaghet har vår hedersman:
5 han spelar gärna präst ibland. Hans patienter drivs till ånger med bibelcitat och andliga sånger. Kan han ej bota på jordiskt vis, försöker han med himmelsk spis. 140 Men prästerskapet tar anstöt därav och ställer mer formella krav och blir den doktorns belackare: stämplar honom som kvackare, som hycklare, amatör och bluff. Men doktorns attityd är tuff. I kyrkan egen bänk han har, att prisa Gud är alltid snar och tackar Honom hjärtligt för maten när det vankas kött på faten. 150 Två gånger om dagen kallar han samman sitt husfolk till fromsint bönegamman; besöker aldrig ett apotek: att ta medicin är en farlig lek. För all kritik står mannen pall: hans konst är ingen födkrok, men ett kall. Han värnar om alla i sin flock och mutar aldrig en ladys kock. Det ingår ej i hans praktik att värva någon domestik 160 som honom hos godsägarn rekommenderar: så lågt är det bara busar som agerar. Statsmannen svär så fromt för sin del: Min ärlighet är mitt största fel. Från lömska avsikter är han fri, kan därför ej alltid stå vännerna bi. Hans ledares ära, nationens väl och alls inga whig- eller toryskäl är allt den statsmannen tänker på, men ändå stöds han blott av få! 170 Och fast förtalad på alla vis har han satt stopp för propån om accis. Han anser att en fast armé är skadlig, fast han skymfats för det. I varje läge strävar han att osjälviskt tjäna kung och land. Om någon post är svår att besätta, är valet av honom det enda rätta. Var post kan han med triumf bekläda och sina enkla rivaler bräda. 180 De löften han gett är heliga: dem inför han raskt i ett prydligt PM. Hans fiender hävdar av elakhet, att det han söker är popularitet.
6 Ja, det är sant att folket förstått att allt han ville var innerligt gott. Nu har han dess kärlek prövat på; den var väl både si och så. Som rik han kom till hovet en gång, men lyckan varit honom vrång. 190 Hans kassa blir alltmera svag, bankrutten närmar sig var dag. Snart är det slut på det han har, då har han inga pengar kvar och det är dags för tiggarstaven. Han står ett tuppfjät ifrån graven. Ack, att Hans Majestät blott skrev för honom ett litet nådebrev och äntligen lät honom dra sig tillbaka (en njutning han länge önskat smaka) 200 då skulle hans bokföring be besked om att tiotusen strukit med. Han erkänner, om också det ter sig fräckt, att aldrig han gynnat sin egen släkt. Att hovet fylls med anförvanter släktingar till höga tanter den orättvisan hans vrede väcker. Hans egen moral de andras bräcker: för honom är hans land hans mor och varje man av heder hans bror. 210 Själv handlade han kanske fel när han ej sökte för egen del något stöd hos de rika eller höga, och släkt och vänner betydde föga: han sökte sig till de kunniga och visa. All själviskhet var han van att risa: han såg till andras fördel jämt och tog sin egen mer på skämt. Falskspelarn svär: Jag hatar spel (en timme kan han ju slå ihjäl); 220 det är nog bäst, för han är så svag i spelet, att varenda dag hans guld rinner bort i rasande fart (ruinen hotar uppenbart). Det finns en bondfångarklubb, som är bra (han säger) på tusen knep att bedra: att mixtra med kort och fixa en tärning och mången annan välment gärning. Hans pengar försvinner, han vet nog hur: när han är drucken är det hans tur: 230 kamraterna samvetsgrant honom plundrar (blott oskulden sig över det förundrar).
7 Jag måste medge en tvekan här om vad sensmoralen av detta är. Historien är inte sann och så absurd som tänkas kan. Jag ville kunna väcka opp från Elyséen den fablande Aesop och anklaga honom för förtal av den fyrfota ras han anser så skral: 240 för alla utom människan vet vad de kan och inte kan, men vi, som försummar förnuftets lag, tar fel på oss själva varje dag. Har åsnan försökt att spela Cupido eller härma den trogna hunden Fido som hoppat opp i husses knä för ett russins skull? Så gör bara ett fä. Nej, Aesop visste vad åsnan gör: den är ingen människoimitatör 250 när ägarn kallar, borta den är. Den äter tistlar, säckar bär. Författaren syftar antar jag på det vinglösa djuret med fötter två. Det var en komplimang när Aesop sa så: det visar tydligt hur det kan gå: fast människorna vill sig högst placera kan djur till människor degenerera.... Djurens bikt för prästen skrevs troligen 1732 och publicerades som ett anonymt småtryck 1738. Denna tolkning är gjord från Jonathan Swift: The complete poems, Penguin Books 1983. EC 2010