Aktivitet 4 Utveckla modell för samarbete och gemensam revision mellan fylke/landsting och primärkommuner eller mellan primärkommuner 1. Inledning 1.1 Bakgrund och syfte Denna PM är ett resultat av aktivitet 4 inom ett interregionalt samarbetsprojekt avseende kommunal revision. Aktiviteten avser samverkan mellan kommuner och landsting kring revision. Syftet med projektet beskrivs i ansökan på följande sätt; Klarlägga förutsättningarna för och om möjligt göra försök med ett institutionaliserat samarbete mellan kommuners (inklusive landstings) revisorer för att planera och genomföra gemensamma revisionsprojekt, upphandling och/eller anställning av sakkunniga, genomförande av utbildning och informationsinhämtning etc. I ansökan beskrivs den förväntade nyttan och målen; Öka utbytet av de anslag som medborgarna i respektive kommun genom fullmäktige avsätter för revision av den kommunala verksamheten. Utbytet förväntas öka genom gemensam upphandling/anställning av yrkesrevisorer, att kostnader delas vid samtidig och gemensam granskning av viss verksamhet, t ex äldreomsorg, i de samarbetande kommunerna samt vid andra gemensamt genomförda aktiviteter såsom utbildning, informationsinhämtning etc. Det ökade utbytet torde bli mest pågligt i små och medelstora kommuner där revisionsanslaget beloppsmässigt är förhållandevis litet. De bättre förutsättningar för kvalitetsutveckling och kvalitetssäkring av revisionen som skapas genom samarbete mellan deltagande kommuners och landstings revisorer ökar också revisionens förmåga att fungera som ett kommunaldemokratiskt instrument, d v s ökar förmågan att ge kommunens och
landstingets medborgare kunskap om hur det demokratiska uppdraget från dem sköts. 1.2 Genomförande Underlagen till denna PM har inhämtats med stöd av intervjuer av ledande tjänstemän verksamma inom den norska distriktsrevisionen samt genom dokumentstudier. Aktivitetsansvarig har varit Bo Basun, revisionschef i Landstinget Västernorrland. Företrädare för kontrollutvalgen i de tre fylken som deltar i projektet har i samband med utbildningar och konferenser bidragit med värdefulla synpunkter och iakttagelser i fråga erfarenheterna av distriktsrevision. År 2004 genomfördes i Sverige en utredning om den kommunala revisionen i syfte att stärka de förtroendevalda revisorernas ställning. En del av utredningen behandlar frågan om kommunernas samverkan kring revision. Med hänvisning till utredningens resultat och övervägande har en kommunalrättslig utredning i denna del inte bedömts vara nödvändig. 2. Behovet av samverkan kring kommunal revision 2.1 Utvecklingen i Norge I Norge har viktiga grunddag i dagens kommunala revision formats av erfarenheterna från krigsårens ockupation 1940-talet då revisionen var statlig och underlagd inrikesdepartementet. Den positiva värderingen av revisionen under denna tid anses bero på att revisionen var helt självständig i förhållande till kommunerna. Ett förslag till lagändring 1946 syftade till en fortsatt stark statligt inflytande men istället kom bestämmelser om distriktsrevision samt en reglering av statens tillsyn över revisionen. Den norska statens inflytande över den kommunala revisionen har fortsättningsvis varit betydande även om kommunrevisionen enligt gällande regelverk är kommunestyrets 1 eget kontrollorgan. Det statliga inflytandet understryks av att statsmakten har förbehållit sig rätten att utforma instruktioner och anvisningar för kommunrevisorns arbete och ansvar. Att välja distriktsrevision som organisationsform var i början särskilt vanligt bland mindre kommuner medan större kommuner och fylken oftare valde att bilda egna revisionskontor. Distriktsrevision är ur den norska kommunallagens perspektiv ett eget rättssubjekt men ses ändå som likvärdig med egenproduktion för de deltagande kommunerna. 1 Kommunestyret motsvaras i Sverige av kommunfullmäktige
Det har därför inte ansetts nödvändigt att upphandla revision, d v s utsätta distriktsrevisionen för konkurrens. De vanligaste motiven för bildandet av distriktsrevisioner var följande; små kommuner saknar ekonomiska möjligheter att anställa egna yrkesrevisorer utvecklingen inom kommunerna ställer krav på specialistkompetens det finns stora behov av samverkan Under 1990-talet har ett stort antal distriktsrevisionsenheter slagits samman till större enheter. Det fanns i början av perioden över 200 distriktsrevisioner vilket kan jämföras med ca 85 enheter 1998. Enheternas omfattning i fråga om antal ingående kommuner och fylken varierar. Det finns distriktsrevisioner som omfattar upp till 18 kommuner men också enheter som enbart reviderar ett fylke. Antalet anställda inom distriktsrevisionen varierar allt från två anställda upp till ett 80-tal personer. Fram till 2003 fanns ett 80-tal distriktsrevisioner som svarade för revisionen i cirka 450 kommuner och två fylken. Övriga fylkeskommuner och de åtta största kommunerna hade vid samma tidpunkt eget revisionskontor (ca 25 kontor). En orsak till att antalet distriktsrevisioner under 1990-talet minskade i antal och att varje enhet därmed fick ansvar för fler kommuner var en strävan att ge revisionen möjlighet att utvikle expertise og styrke det faglige miljöet. Under perioden fram till 1993 var yrkesrevisorerna antingen som anställda av kommun/fylke eller av en distriktsrevision de som svarade för all kommunal revision. Någon förtroendevalda revisorer fanns inte och kommunerna/fylkena kunde inte anlita privata revisorer (revisionsföretag) annat än i särskilda fall. Efter en förändring i den norska kommunlagen1993 är alla kommuner och fylkeskommuner skyldiga att inrätta kontrollutvalg. Kontrollutvalgen utses av kommunestyret eller fylkestinget. Medlemmarna/ledamöterna i kontrollutvalgen är alltså politiker och kan därmed sägas motsvara de i Sverige förtroendevalda revisorerna. För närvarande finns cirka 500 kontrollutvalg. Kontrollutvalgen och distriktsrevisionen respektive de egna revisionskontoren har mellan 1993 och 2004 varit sidoordnade organ med rätt att genomföra revision av kommuner och fylkeskommuner. Den kommunala revisionen i Norge har jämfört med svenska förhållanden relativt sett mera resurser även om uppgiftssammansättningen i respektive revision inte är helt jämförbar.
2.2 Utvecklingen i Sverige Kommunal revision i Sverige har i många avseende formats av Svenska kommunförbundets organisatoriska föregångare Svenska stadsförbundet och Landskommunernas förbund som i slutet på 1930-talet erbjöd sina medlemmar revisorer och konsulenter för budget, bokslut och revision. Vid denna tid sköttes kommunernas angelägenheter i stort sett av de förtroendevalda som ofta saknade tillgång till egna tjänstemän. Det fanns därför ett behov av kvalificerade tjänster inom ekonomi och revision. Efter olika organisatoriska förändringar bildades Svenska kommunförbundet i slutet av 1960-talet och några år senare en särskild revisionsavdelning. Till skillnad från andra delar av förbundet finansierades revisionsavdelningens verksamhet via direkta avgifter från kommunerna. Kommunförbundets revisionsavdelning verkade i huvudsak i små och medelstora kommuner. De större kommunerna och landstingen hade i allmänhet egna revisionskontor. I början på 90-talet ombildades revisionsavdelningen till ett aktiebolag, Komrev AB, med Svenska kommunförbundet som ägare. Detta företag överläts 1998 till Öhrling, Coopers & Lybrand som är ett privatägt revisionsföretag med motiveringen att förbundet inte skulle driva ett eget företag när det fanns en fungerande marknad för revisionstjänster. Komrev har historiskt sett verkat som en svensk motsvarighet till den norska distriktsrevisionen med skiljer sig organisatoriskt genom att vara ett rikstäckande företag. En annan viktig skillnad jämfört med situationen i Norge har varit att yrkesrevisorer i Sverige arbetar på uppdrag av kommunernas förtroendevalda revisorer som har det formella och faktiska ansvaret för revisionen. Genom förändringarna i den norska kommunallagen så har kontrollutvalgen fr o m 2004-07-01 ett ansvar som motsvarar de förtroendevalda revisorerna i Sverige. Under de år Komrev ägdes av Svenska kommunförbundet svarade man, tillsammans med företrädare för de större kommunerna och landstingen, för utvecklingen av revisionsarbetet och även för samverkan i olika avseenden. Ett exempel på konkreta resultat av denna samverkan är t ex framtagandet av skriften God revisionssed som första gången publicerades 1992. Den goda seden är ett komplement till den svenska lagstiftningen kring kommunal revision. Under den långa tidsperiod när Svenska kommunförbundets revisionsavdelning/komrev svarade för revisionen i flertalet kommuner genomfördes årligen länsvisa konferenser i syfte att medverka till erfarenhetsutbyte och kompetensutveckling för förtroendevalda revisorer.
Andra exempel på samverkan var att Komrev tog ofta initiativ till gemensamma granskningsuppdrag i näraliggande kommuner. Motivet för detta var både att den medgav intressanta jämförelser men också det innebar ett bättre resursutnyttjande. Dagens samverkan är i stort sett densamma som tidigare. Marknadens revisionsföretag bjuder regelbundet in förtroendevalda revisorer till seminariedagar och länsvisa konferenser. Andra viktiga aktörer är den revisionsenhet som finns inom förbundet Sveriges kommuner och landsting och STAREV. Det finns också flera nätverk som organiserar förtroendevalda revisorer i syfte underlätta gemensam fortbildning men också till konkret samverkan i granskningsarbetet. En svårighet är att små och mindre kommuner har begränsade resurser för revision vilket i kombination med höga krav från lagstiftarens sida innebär att kvaliteten i granskningsarbetet blir lidande. Många kommuner har inte resurser för att granska all verksamhet årligen och än mindre för att genomföra kvalificerad förvaltningsrevision. I Väst-Sverige har fem mindre kommuner genom ett särskilt avtal bildat SAMREV kommuner i revisionssamverkan. Syftet är enligt utredningen att uppnå en ökad effektivitet i revisionsarbetet, att skapa bättre förutsättningar för samverkan i revisionsfrågor, att begränsa kostnaderna för sakkunnigt biträde samt att höja beställarkompetensen. SAMREV innebär också gemensam finansiering av en sakkunnig. Denne är anställd av en av kommunerna men biträder även de förtroendevalda revisorerna i de fyra andra kommuner som avtalat omfattar. 3. Kort beskrivning av norsk distriktsrevision och de interkommunala sällskapen (IKS) Den 1 juli 2004 förändrades förutsättningarna för revisionen av norska kommuner och fylken. Förutom att kontrollutvalgen har fått utökade uppgifter och ett tydligare ansvar för den kommunala revisionen medger det nya regelverket att privata revisorer (revisionsföretag) reviderar kommuner och fylken. Genom att tillåta privata revisionsföretag att verka som yrkesrevisorer/sakkunniga inom kommunsektorn skapas förutsättningar för en konkurrensutsättning av den kommunala revisionen. Kontrollutvalgen har med den nya lagstiftningen fått en beställarroll och är nu det överordnade organet som avgör vad som skall granskas. Yrkesrevisorerna har, oavsett organisationsform, nu en mera begränsad operativ roll. Det är fortsatt yrkesrevisorerna som svarar för den faktiska revisionen. Kommuner och fylken är skyldiga att tillse att kontrollutvalgen har det administrativa stöd de behöver i form av en särskild sekreteriatsfunktion. Denna stödjande funktion kan organiseras på flera sätt och
kontrollutvalgen kan ha egna anställda eller samverka med andra kommuner och fylken. Det är med andra ord möjligt för kontrollutvalgen att samarbeta kring sekreterarfunktionen genom att bilda interkommunala sällskap (IKS) eller på avtalsbasis i ett s k interkommunalt samarbete. Den kommunala revisionen kan som framgått organiseras på tre olika sätt; eget revisionskontor, interkommunala sällskap (IKS) eller med stöd av privata revisorer (revisionsföretag). Den nya lagstiftningen innebär att kommuner och fylkeskommuner måste ombilda sin distriktsrevision till interkommunala sällskap eller till aktiebolag. Detta skapar en konkurrenssituation vilket resulterat i flera sammanslagningar av distriktsrevisionsenheter. Ungefär hälften av de egna kontoren har redan fusionerats med omgivande distriktsrevisioner och enligt uppgift kan antalet distriktsrevisioner komma att halveras d v s uppgå till mellan 30 och 40 enheter. Distriktsrevisionen kan organiseras antingen som interkommunala sällskap (IKS) eller som aktiebolag. Med IKS menas en sammanslutning där ingående kommuner och fylken bildar ett företag som är en egen juridisk person. Övergången till flera stora interkommunala sällskap sker samtidigt som lagstiftaren medger privata revisionsföretag att revidera kommuner och fylken vilket sannolikt innebär en ökad konkurrens. Det är dock oklart hur gällande regler kring offentlig upphandling respektive förbudet för kommuner att gynna enskilda företag ( t ex IKS) påverkar nuvarande organisation av den kommunala revisionen. Om de interkommunala sällskapen bedöms vara en del av en marknad kan det innebära att kommunerna tvingas upphandla revisionen och därmed utsätta de egna företagen för konkurrens. Ett nyligen framlagt förslag i stortinget innebär att kravet på ombildning av distriktsrevisionsenheter till interkommunala sällskap eller aktiebolag upphävs. Om lagförslaget antas skulle revisionen kunna organiseras på ytterligare ett sätt; som interkommunalt samarbete/egen juridisk person enligt kommunallagens 27. Motivet för föreslagen ändring är att det råder oklarhet om interkommunala sällskap (IKS) skulle kunna stå i strid med förbudet för kommuner att gynna enskilda företag. 4. Utredningen Att pröva och granska ansvar i kommuner och landsting Hösten 2003 tillsatte den svenska regeringen en utredning med uppdrag att göra en översyn av den kommunala revisionens förutsättningar och funktionssätt. I uppdraget har bland annat ingått att analysera möjligheterna till samarbete kring revisionen mellan kommuner och landsting.
Utredningens betänkande Att pröva och granska ansvar i kommuner och landsting överlämnades till regeringen oktober 2004. Följande redovisning av utredningens övervägande baseras på betänkandets kapitel 13 med rubriken Samarbetet i revisionen behöver stärkas. 4.1 De förtroendevalda revisorernas samverkan De förtroendevalda revisorernas samverkan sker på olika sätt. I flera län finns nätverk som tillkommit i syfte att möta behovet av marknadsneutrala mötesplatser för erfarenhetsutbyte och gemensam kompetensutveckling men också för att utveckla god revisionssed. Dessa nätverk har ofta en enkel och informell struktur. Annan samverkan sker i ideella föreningar eller i projektform. Som exempel på föreningar nämner utredningen STAREV som organiserar kommuner och landsting med egna revisionskontor och FFR Föreningen för förtroendevalda revisorer i Mellannorrland. Föreningarnas uppgift är att i stort sett desamma som nätverken anger; att samarbeta kring kvalitetsutveckling, god revisionssed samt att erbjuda utbildning och erfarenhetsutbyte. Samarbete i projektform syftar främst till att granska frågor eller områden som berör både kommuner och landsting, t ex gränslandet mellan landstingets sjukvård och kommunernas äldreomsorg. Andra granskningsområden som utredningen nämner är redovisnings- eller internkontrollfrågor. Denna form av samarbete skiljer sig från de som nämns ovan genom att yrkesrevisorerna är involverade. Utredningen påpekar att projekt ofta förordas av yrkesrevisorerna då det innebär praktiska och ekonomiska fördelar. Utredningens samlade bedömning är att en väl utvecklad samverkan mellan revisorer i kommuner och landsting har många fördelar. Det ger goda möjligheter till ökat kunskaps- och erfarenhetsutbyte. Det är också ett sätt att få ut mer av begränsade revisionsresurser. 4.2 Samarbete om sakkunniga (yrkesrevisorer) Förtroendevalda revisorer i Sverige är skyldiga att anlita sakkunniga (yrkesrevisorer) för det faktiska granskningsarbetet vilket innebär att man efter ett upphandlingsförfarande anlitar externa revisionsföretag. Större kommuner och hälften av landstingen har egna revisionskontor men även de anlitar extern kompetens i varierande omfattning. I utredningen redogörs för SAMREV (se avsnitt 2.2) och konstaterar att ett samarbete där en sakkunnig är anställd delvis i en kommun och delvis i en annan är möjlig. Däremot sägs att en kommun inte kan ha en sakkunnigresurs som kommunen helt eller delvis erbjuder andra kommuner. Det är enligt utredningen inte tillåtet att bygga upp en permanent överkapacitet som inte främst är avsedd för de egna kommunmedborgarna..
4.2 Utredningens överväganden och förslag Utredningen noterar att kommunallagen i sin nuvarande utformning inte innehåller någon närmare reglering av samarbete mellan kommuner och landsting ifråga om revision. En tänkbar väg skulle kunna vara att använda sig möjligheten att bilda kommunalförbund något som utredningen inte förordar med hänvisning till att det blir en alltför komplicerad lösning. En annan möjlighet som berörs är samordnad upphandling men det alternativet har nackdelen att en kommun/landsting inte direkt kan utnyttja personal från annan kommun/landsting. Mot denna bakgrund föreslår utredningen att kommunallagens revisionskapitel kompletteras med en bestämmelse som innebär att kommuner och landsting får erbjuda varandra tjänster som sakkunniga i revisionsarbetet. Utredningen vill att kommuner och landsting skall få sluta avtal om att tillhandahålla sakkunnigt biträde till varandras revisorer. Den lagtext som föreslås har följande lydelse; Kommuner och landsting får sluta avtal om att tillhandahålla sakkunnigt biträde till varandras revisorer Det som enligt utredningens betänkande kan tala emot föreslagen förändring är att det skulle kunna få effekter för det privata näringslivet. Av de överväganden som görs framgår att dessa effekter bedöms som små eller försumbara. Däremot anser utredningen att eftersom avtal av detta slag innebär ett utbyte av ekonomiska tjänster som skall regleras är lagen om offentlig upphandling tillämplig. Av utredningens författningskommentar framgår att föreslagen bestämmelse innebär att en vidgning av den kommunala kompetensen och att den formellt ger kommuner och landsting möjlighet att tillhandahålla sakkunnigt biträde över hela landet. Syftet är dock främst att närliggande kommuner och landsting skall kunna bistå varandra. 5. Samverkan kring kommunal revision fördelar och nackdelar Samverkan kring kommunal revision kan ske på många nivåer. De föroch nackdelar som redovisas här syftar på en samverkan där berörda kommuner/landsting har en avtalad samverkan med en gemensam resurs som alla deltagare kan nyttja.
5.1 Fördelar och möjligheter med samverkan Samnyttjande av kompetens Kommunal verksamhet har med åren blivit alltmer komplex och ofta krävs ingående kunskaper om både speciallagstiftning och det arbete som utförs. Som exempel kan nämnas kommunernas ansvar för omsorgen om äldre och handikappade och för barnomsorg och skola. Andra exempel på komplexa organisationer är hälso- och sjukvården. Men förutom kunskaper om verksamheten i sig behöver de förtroendevalda revisorerna tillgång till olika specialister som kan granska kommunernas ekonomiska förhållanden. Med samutnyttjande av kompetens kan granskningsarbetet genomföras mera effektivt och hög kvalitet. Delade kostnader för revision Med samverkan kan kostnaderna för anlitande av kvalificerade revisorer delas med flera. När anlitade revisorer/specialister genomför sitt uppdrag kan de använda sig av gemensamma underlag och därmed sänka kostnaderna jämfört med en situation där samma uppdrag genomförs för sig i varje kommun. Det finns inneboende stordriftsfördelar med en samtidig granskning av verksamheter i näraliggande kommuner. Jämförelser underlättas/möjliggörs Samverkan med andra kommuner Underlättar jämförelser av olika slag. Det finns i denna del en kvalitativ effekt av samverkan som annars inte är möjlig att uppnå utan tillskott av resurser. Samarbete kring revision i sig utvecklande Med samverkan kan de förtroendevalda revisorerna få en bredare bild av den egna verksamheten och därmed bättre möjligheter att bedöma granskningsresultaten i den egna kommunen. En annan tänkbar effekt är att granskningsuppdragen kan formuleras bättre som ett resultat av gemensamma diskussioner. Resultaten får ökad tyngd/berör flera Resultaten av en granskning som berör flera kommuner får en ökad tyngd och betydelse för berörda kommunledningar eftersom de även innehåller aktuell och jämförbar information från andra näraliggande kommuner. Resultaten av en granskning för flera kommuner kan även vara intressanta ur ett regionalt perspektiv. Säkrad tillgång till kvalificerad kompetens Genom samverkan kan små och mindre kommuner säkra tillgången till kvalificerad kompetens genom att förfrågningsunderlaget blir så pass omfattande att det blir intressant även för revisionsföretag verksamma i
storstadsregionerna. Med gemensamma resurser får kommunerna möjlighet att anlita spetskompetens. 5.2 Nackdelar och hinder vid samverkan Tillkommande kostnad för administration (gemensam resurs) En samverkan kring revisionen förutsätter att kommunerna avsätter resurser för olika administrativa uppgifter däribland upphandling av kvalificerade revisorer. Att upphandla revision tar tid. Det är möjligt att samverkan innebär att denna faktor får ökad betydelse. Tid för samordning/planering ökar Att tillsammans med andra förtroendevalda revisorer samordna och planera för revision förutsätter att man kan avsätta tid för möten. Granskningar som omfattar flera kommuner kräver sannolikt viss tillkommande planering vilket berör både de förtroendevalda revisorerna, yrkesrevisorer och berörda förvaltningar. Viss anpassning till andras behov/intressen vid prioritering av granskningar (inte säkert att behoven är desamma) Även om kommunerna bedriver en verksamhet som i många avseenden är likartad behöver det inte innebär att behoven av granskning alltid är desamma. En samverkan kring revision kommer från tid till annan att innebära att de förtroendevalda revisorerna i en enskild kommun får göra avkall på de egna prioriteringarna. Denna nackdel behöver dock inte innebära att granskningsresultaten är ointressanta. Krav på kompetent stöd svårt i praktiken utan sakkunnigstöd (t ex ställs krav på upphandling av yrkesrevisorer) För att kunna uppnå väntade fördelar med samverkan krävs sannolikt tillgång till en särskild sakkunnig som kan bistå de förtroendevalda revisorerna främst vid den sakmässiga värderingen av anbuden. 6. Sammanfattande bedömning och rekommendationer 6.1 Överväganden Det övergripande syftet med aktivitet 4 är att klargöra förutsättningarna för ett mera institutionaliserat samarbete mellan de svenska kommunernas förtroendevalda revisorer med utgångspunkt från de norska erfarenheterna av distriktsrevision. I de föregående avsnitten har kortfattat redogjorts för uppbyggnaden av den kommunala revisionen i Norge och Sverige. Redogörelsen har haft fokus på respektive lands erfarenheter av samarbete och saknar en mera noggrann beskrivning av t ex gällande lagstiftning. Förhoppningsvis har läsaren fått en inblick i de skillnader som finns men också likheter.
Finns det då en möjlighet att införa norsk distriktsrevision i Sverige? Ur ett kommunalrättsligt perspektiv är det fullt möjligt för intresserade kommuner att bilda ett kommunalförbund med uppgift att svara för revisionen för förbundets medlemmar. Som redovisats i avsnitt 4 har utredningen Att granska och pröva ansvar i kommuner och landsting funnit det alternativet som alltför komplicerat men det är uppenbart en framkomlig väg. Bortsett från att det ur ett kommunalrättsligt perspektiv är möjligt återstår frågan ändå om det är en realistiskt med tanke på den marknadssituation som råder inom kommunal revision i Sverige. Den norska modellen baseras på att det stora flertalet av yrkesrevisorerna är verksamma inom distriktsrevisionen eller vid kommunernas egna revisionskontor. I Sverige är merparten av yrkesrevisorerna anställda vid något av de privatägda revisionsföretagen. Den institution d v s Komrev som via sin dåvarande ägare Svenska kommunförbundet i viss mån svarade för samverkan motsvarande den som finns i Norge är numera privatägt. En mera intressant diskussion är att analysera om de norska erfarenheterna av samverkan kring revision kan tillämpas i Sverige trots olikheter i organisation och miljö (konkurrens). Det finns uppenbarligen många fördelar med den samverkan som sker inom norsk kommunal revision. De främsta argumenten för samverkan är att kostnaderna kan delas med andra och att även små och medelstora kommuner kan säkerställa tillgången till högt kvalificerad revision. Andra fördelar med samverkan är att den bidra till att utveckla revisionen, att granskningsresultaten får en ökad tyngd och att intressanta jämförelser blir möjliga. De hinder som finns för samverkan är att den ställer krav på tid och resurser samt att förtroendevalda revisorer från ett antal kommuner måste komma överens om att samverka. Ett sådant ställningstagande innebär en omedelbar kostnad som först på sikt resulterar i intäkter i form av flera revisionsrapporter. Det är sannolikt även så att det finns en ovana att samarbete vilket i sig skapar hinder ( så brukar vi inte göra ). En icke oväsentlig faktor är att de förtroendevalda revisorerna är fritidspolitiker med låg ersättning och därmed kanske ser svårigheter i att etablera nya arbetsformer som dessutom kan innebära krav på att de själva får avsätta mer tid. En väsentlig frågeställning är om samverkan på detta sätt skulle stå i konflikt med gällande regelverk t ex lagen om offentlig upphandling. Frågan berörs i utredningen Att granska och pröva ansvar i kommuner och landsting men utmynnar endast i ett konstaterande att lagen om
offentlig upphandling gäller. Vad detta konkret innebär förefaller fortsatt vara oklart. Eftersom kommunal revision i Sverige i stora delar sker med stöd av upphandlad kompetens från privatägda revisionsföretag innebär en etablering av samverkan på ovan angivet sätt att företagens förutsättningar förändras. Vad detta kan få för inverkan är svårt att bedöma men det är inte orimligt att tänka sig att det finns ett visst motstånd mot att de förtroendevalda revisorerna genom samverkan skapar nya förutsättningar för den kommunala revisionen. Det kan dock också vara så att de större uppdrag som skapas genom samverkan blir intressantare för revisionsmarknadens aktörer. Det är ur marknadens perspektiv mera intressant med ett uppdrag som har en stor volym än fem mindre revisionsuppdrag eftersom det begränsar de administrativa kostnaderna. 6.2 Slutsatser och rekommendationer En slutsats som kan dras efter ovanstående genomgången av möjligheter och hinder ifråga om samverkan kring revision är att det finns många tydliga fördelar med samverkan. Den norska modellen är i modifierat skick tänkbar även i Sverige men det förutsätter i så fall att man bildar ett kommunalförbund. En enklare väg att uppnå de fördelar som den norska modellen medger är sannolikt att etablera en samverkan kring revisionen som kan komma att vara möjlig med det förslag som lämnats av utredningen Att granska och pröva ansvar i kommuner och landsting. Vår rekommendation är att deltagarna i Interregprojektet aktivt sprider information om fördelarna med en etablerad samverkan. Vidare rekommenderas att de i projektet deltagande svenska landstingen genom informationsspridning (t ex till Sveriges kommuner och landsting/revisionsenheter och andra) arbetar vidare för att på sikt få till stånd en sådan samverkan.