1. INLEDNING...3 2. ALLMÄNT OM KYRKOGÅRDAR OCH BEGRAVNINGSPLATSER...5

1. INLEDNING...3 2. ALLMÄNT OM KYRKOGÅRDAR OCH BEGRAVNINGSPLATSER...5 HISTORIK... 5 VEGETATION... 6 GRAVVÅRDAR- EN ÖVERSIKTLIG UTVECKLING... 7 Gravstenar...7 Dekor...9 LAGSTIFTNING... 9 Lagen om kulturminnen m.m. (SFS 1988:950)...9 Begravningslagen (SFS 1990:1144)...11 Förordning om områdesskydd enligt miljöbalken m.m. (SFS 1998:1252)...11 Plan- och bygglagen (SFS 1987:10)...11 3. KARLSHAMNS ÄLDSTA KYRKOR OCH BEGRAVNINGSPLATSER...12 4. HVILANS BEGRAVNINGSPLATS...15 BYGGNADER... 17 Det äldre begravningskapellet...17 Huvudbyggnad (nya kapellet)...17 Klockstapeln...18 BEGRAVNINGSOMRÅDET OCH INHÄGNADER... 19 UTVIDGNINGAR... 19 HÄGNADER OCH GRINDAR... 21 MINNESLUNDEN... 22 Begravning i blomsterängen...22 VEGETATION... 23 BEGRAVNINGSPLATSENS ÄLDSTA DEL... 23 Kvarter och gångar...23 Gravplatser...23 Gravvårdar...24 Kasserade gravvårdar...25 5. INVENTERING AV DEN ÄLDSTA DELEN AV HVILANS BEGRAVNINGSPLATS...26 DOKUMENTATIONEN AV GRAVVÅRD OCH GRAVPLATS... 26 ÖVERGRIPANDE BESKRIVNING AV DE 16 ÄLDSTA BEGRAVNINGSKVARTEREN... 28 Tron...28 Hoppet...30 David...31 Daniel...33 Abraham...34 Job...35 Simon...35 Markus...36 Lukas...37 Jakob...38 Petrus och Petrus annex...40 Matteus...41 Johannes...43 Adam...44 Lot...45 Elias...46 6. RÅD FÖR FRAMTIDA BEVARANDE...48 7. KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING...51 ARKIV... 51 LITTERATUR... 51

2 Länsstyrelsen Blekinge Län

1. INLEDNING Föreliggande rapport är en del inom ett av Länsstyrelsen i Blekinge Län påbörjat projekt med kulturhistoriska dokumentationer av kyrkogårdar och begravningsplatser. Projektet omfattar inte sådana begravningsplatser som är varaktigt övergiva och därmed klassas som fornminnen. Kyrkogårdar är ofta anläggningar med en lång historia. Genom deras framväxt och utveckling över tid utgör de värdefulla kulturmiljöer. Det är viktigt att dessa miljöer vårdas och bevaras inför framtiden på ett föredömligt sätt. För att göra detta möjligt krävs det ett samspel mellan församlingen och kulturmiljövårdens aktörer. Denna rapport ska fungera som underlag både för församlingens fortsatta skötsel av begravningsplatsen/kyrkogården och som beslutsunderlag åt länsstyrelsen när man hanterar tillståndsärenden som rör begravningsplatserna/kyrkogårdarna. Kyrkogårdar och begravningsplatser är miljöer som ständigt genomgår mer eller mindre omfattande förändringar. Det råder en problematik angående hur man ska handskas med äldre gravvårdar när gravrätten återgår till upplåtaren. Många äldre områden har förändrats under modern tid för att underlätta den praktiska skötseln. Utveckling bör ske på ett sätt som tar hänsyn till den befintliga miljön och de värden och kvaliteter den besitter. Föreliggande arbete är ett kunskapsmaterial och avsikten är att det ska kunna ligga som grund för framtida underhållsarbeten och förändringar. Dokumentationen och inventeringen av Hvilans begravningsplats i Karlshamn ägde rum 1992-1993 av Marika Lindquist. Detta material har bearbetats till rapportform under våren/sommaren 2002 av undertecknad, bebyggelseantikvarie på länsstyrelsen i Blekinge. Materialet var i utkastform och har korrekturlästs och kompletterats med bildmaterial. Vissa språkliga ändringar har förekommit. Lindqvists övergripande inledningskapitel som i viss mån omfattade lagstiftning som har hunnit bli inaktuell, har ersatts med nuvarande kapitel 2. Detta kapitel finns som inledning på samtliga kyrkogårdsrapporter framställda på länsstyrelsen 2001/2002 och är författat av undertecknad samt kollegan Anna-Karin Skiöld. Detta kapitel är uppbyggt utan notapparat. Lindqvists noter hade i utkastet fallit bort till stora delar. Jag har därför valt att endast redovisa noterna i kapitlet Karlshamns äldsta kyrkor och begravningsplatser där notförteckningen var intakt. Rapporten har även kompletterats med kapitel 6, skrivet av undertecknad. Det bildmaterial som Lindqvist hänvisar till i marginalerna på utkastet har av tidsskäl inte använts. Ofta hänvisas till bildmaterial på arkiv, eller fotomaterial som inte har funnits tillgängligt för undertecknad. Den som önskar ha tillgång till originalutkastet bör ta kontakt med länsstyrelsen i Blekinge för vidare information. Mia Jungskär (red.) Karlskrona 2002-06-24 Länsstyrelsen Blekinge Län 3

4 Länsstyrelsen Blekinge Län

2. ALLMÄNT OM KYRKOGÅRDAR OCH BEGRAVNINGSPLATSER HISTORIK En kyrkogård skiljer sig från en begravningsplats på så sätt att den ligger i direkt anslutning av en kyrkobyggnad. Många begravningsplatser ansluter endast till ett begravningskapell. Den text som nedan sammanfattar kyrkogårdarnas historia rör i stor utsträckning även begravningsplatser vad gäller gravskick och utformning. I förhistorisk tid var det vanligt med både jordbegravningar och brandgravar, men när kristendomen infördes förbjöd man brännandet av kroppar. De döda begravdes vanligen i närheten av sina gårdar innan skicket med kyrkogårdar blev utbrett. Under medeltiden hade oftast varje kyrka en egen kyrkogård, om än liten och obetydlig. Först begrov man varje byalag för sig, men det övergick till att man delade in kyrkogården för olika hemman. Kyrkogården hade vanligen en omgärdning som kunde bestå av träbalkar som täcktes av ett spåntak. Omgärdningen kallades bogårdsmur, men har på senare tid fått namnet kyrkogårdsmur. År 1764 kom ett kungligt påbud att kallmurade gråstensmurar skulle omgärda kyrkogårdarna, och i början av 1800-talet tillät man att de murades i kalkbruk om de täcktes med tegel eller skiffer. Den medeltida kyrkogården bestod troligen av gräs eller ängsmark där de besuttnas gravvårdar stod uppställda i form av sarkofager, hällar, tumbor och stenkors. Marin Luther föreslog redan på 1500-talet att man skulle flytta kyrkogårdarna utanför städerna och göra dem till rum för andakt och begrundan, men detta kom inte att förverkligas förrän på 1800-talet Då infördes förbud mot att uppföra stadskyrkogårdar eftersom det ansågs ohygieniskt och sattes i samband med vattenföroreningar. På 1500- och 1600-talen hände det att kyrkogårdsmurar revs och området fick växa igen eller användas som betesmark. Först under 1700-talet började man att visa större intresse för kyrkogårdarna och lägga mer energi på att planlägga dessa. Innan 1800-talet var det vanligast att folk som inte var av högre stånd begrovs i anonyma allmänningar kring kyrkan, medan de rika kunde få begravas inne i kyrkan eller strax utanför. Det var också bara de rika som hade egentliga gravstenar. På allmänningarna kunde graven märkas ut genom en liten kulle, ett träkors eller inte alls. Det var vanligt att man begravde i skift. Det innebar att man lade de döda i allmänningarna bredvid varandra allt eftersom. När platsen var full kunde man återigen begrava folk där man hade börjat. Fram till slutet av 1700-talet placerade man de ben man grävde upp när man återanvände marken i benhus. Sedan kom skicket att låta benen vila i evig tid, vilket har lett till att vi idag begraver på olika djup för att ändå kunna använda marken mest effektivt. Det innebar att det inte fanns något större behov för utvidgning av kyrkogården förrän framåt 1800-talet. Då ökade också efterfrågan efter enskilda gravplatser samtidigt som befolkningsantalet steg. Under 1700-talet och framförallt 1800-talet började man uppföra mer strikta och välplanerade kyrkogårdar. Strax innanför kyrkogårdens gräns, som ofta bestod av en mur, kunde det vara tätt planterat med träd, vanligen lindar. Detta kallas trädkrans och ses som en kvarleva från 16-1700-talens franska trädgårdsstil. De olika gravkvarteren på större kyrkogårdar avskildes vanligtvis med häckar till lagom stora ytor. Länsstyrelsen Blekinge Län 5

År 1815 lagfästes en förordning med anvisningar för nya begravningsplatser. De skulle anläggas utanför städer och byar och vara uppbyggda med kvarter, symmetriska gångar och trädplanteringar. Enligt samma förordning upphörde officiellt rätten för den som ville begravas inom kyrkobyggnadens murar. Detta ledde till att fler gravvårdar restes utanför kyrkan. Det ansågs finare att begravas så nära kyrkan som möjligt, och den södra sidan var av högre status än den norra. Under den senare hälften av 1800-talet blev det allt vanligare för vanligt folk att skaffa sig en egen gravplats med gravvård. Samtidigt blev de rikas gravvårdar allt mer pompösa för att hävda sig i mängden. Från mitten av 1800-talet började man att anlägga kyrkogårdar influerade av de engelska parkerna. Man skapade miljöer som såg naturliga ut och som inte alls hade den tidigare strikta symmetrin. En bit in på 1900-talet växte intresset för naturliga begravningsplatser och skogskyrkogårdar anlades som i större utsträckning tog tillvara på befintliga växtförhållanden och topografi. I och med att man började använda maskiner anpassades kyrkogårdarna till deras mått och krav. Gräs kom allt mer att dominera nyanläggningar och många grusgravar såddes in samtidigt som staket och häckar togs bort för att underlätta skötseln. Kremering har varit vanligt i förhistorisk tid, men förbjöds i och med kristendomens införande och blev inte vanligt igen förrän en bit in på 1900-talet. Idag är antalet kremeringar i förhållande till jordbegravningar i Sverige ca 80/20. Denna siffra kan dock variera stort i landet och i mindre landsortsförsamlingar kan förhållandena vara de omvända. Bruket att begrava i minneslund blev gällande först 1958. Det har fått stor genomslagskraft under det sena 1990-talet, även om minneslunden fortfarande inte är populär på stora delar av landbygden. Det är ett billigt och praktiskt sätt att ha en vacker minnesplats där de anhöriga själva inte behöver stå för underhållet. En tanke med minneslundar är anonymiteten, att man ska känna en samhörighet i kollektivet och att de sörjande kan dela sin sorg med andra i samma belägenhet. Väljer man att begravas i en minneslund så väljer man bort att resa ett personligt monument, alla blir lika inför döden, fattig såväl som rik. Idag finns det dock ett motstånd till det helt opersonliga i ett kollektivt gravskick. På flera håll experimenterar man idag med att göra lundar där platsen för den enskildes aska märks ut med en liten plakett, även om det därtill finns en gemensam gravvård. Detta motsäger egentligen mycket av grundtanken med minneslundar. Anledningen bakom är att det har funnits önskemål från de sörjandes sida att ha en plats, en specifik punkt där de vet att den begravne ligger. VEGETATION Vegetationen som idag återfinns på våra kyrkogårdar i form av träd, häckar och buskar är, i förhållande till kyrkogårdens ofta höga ålder, väldigt ung. Fram till 1800-talet fanns det ont om planerad vegetation på begravningsplatserna. Utvecklingen som har skett under de senaste tvåhundra åren har satt sin prägel på kyrkogårdarna och gjort dem till de gröna rum som vi känner dem idag Följande faktorer som har påverkat kyrkogårdens vegetation nämns i boken Kyrkogårdens gröna kulturarv: Hälso- och hygienaspekter sundhet Park- och trädgårdsideal arkitektur 6 Länsstyrelsen Blekinge Län

Kyrkans liv och lära teologi Myndighetsförordningar funktionalitet Lokala traditioner ekonomi Innan den strukturerade vegetationen infördes på begravningsplatserna fanns där ofta högt och vildvuxet gräs samt betande kreatur. Under medeltiden var det inte ovanligt att kyrkogården, vid sidan om sin funktion som begravningsplats, även kunde vara en plats för kontakter t.ex. handel. Klosterväsendet under medeltiden hade stort inflytande på framväxten av våra trädgårdar och därigenom har influenserna kommit att överföras även på kyrkogårdar och begravningsplatser. När kyrkogårdarna växte i skala blev det mer eller mindre nödvändigt att införa ett gångsystem. Träd planterades till en början främst av hygieniska skäl, då man ansåg att de hade en renande inverkan. De blev sedan en del i ett, för kyrkogården, nytt formspråk. Hängande arter planterades och kom att kallas sorgträd. Efter 1850 blev det allt mer vanligt att även landsbygdskyrkogårdarna fick en mer vårdad och prydlig karaktär. GRAVVÅRDAR- EN ÖVERSIKTLIG UTVECKLING Traditionen att resa gravvårdar har en lång historia. Det har förekommit allt från likträn och dödsbrädor till gravkor, hällar och stenkistor. Träkors har varit vanliga under en lång period, framförallt när det gällde begravningar på allmänningarna, men någon stilutveckling är svår att följa då de sällan finns bevarade. Även järn har varit vanligt material till gravvårdar. I Sverige finns bevarade vårdar av smidesjärn från sent 1600-tal. De rätt få bevarade smideskorsen i Blekinge är enkla och försedda med stora namnplåtar av järn. Under 1800-talet kom gravvårdar av gjutjärn som en industriprodukt. Framförallt rör det sig om kors och staket, men det finns även exempel på gjutjärnshällar. Kring sekelskiftet 1900 var murgrönegravar vanliga, det är kullar försedda med murgröna som märker ut gravplatsen. Ytmaterialet på gravplatserna kan skilja sig markant åt. Idag är det vanligast med gräsbetäckta gravar när man anlägger nya gravplatser, medan grus var ett vanligt ytmaterial under det sena 1800-talet. Mönsterkrattning av gruset är en tradition som till viss mån har levt kvar till våra dagar. Valet av ytmaterial har även påverkats av lokala förhållanden och under senare tid av önskan om en mer rationell skötsel. Gravvårdarnas utseende följer ofta lokala traditioner. Innan gravkatalogernas uppkomst (se nedan) präglades gravvårdarnas utseende av vilka hantverkare som fanns i trakten, men även senare kan man se lokala särdrag. Orsaken är att många söker inspiration på kyrkogården när de ska välja gravvård. Gravstenar Kortfattat kommer här att tas upp gravstenarnas utveckling. Även om det fortfarande förekommer flera andra sorters gravvårdar, är gravstenen idag den vanligast förekommande. Fram till mitten av 1800-talet höggs gravstenarna för hand och representerade ett hantverk. I och med den ökande efterfrågan växte det under slutet av århundradet fram en stenindustri som maskinellt kunde producera ett allt större antal gravvårdar. Så Länsstyrelsen Blekinge Län 7

småningom började man även ge ut kataloger, ur vilka man kunde välja en vård som passade och låta hugga in en personlig inskription. Dessa bestod nästan uteslutande av polerad svart granit. Praktfulla gravar kunde omgärdas av stensocklar eller järnstaket, ofta markerade de då en hel familjegrav. Gravplatsen kunde också omgärdas av låga häckar av till exempel buxbom eller liguster. Gravstenarna har följt med de allmänna stilriktningarna i såväl formspråket som i dekoren. Man kan se inslag av jugend under det tidiga 1900-talet, som sedan övergå till klassicism och funktionalism. Efter andra världskriget kom en bestämmelse från kyrkogårdsnämnder runt om i landet om att införa maxhöjd på gravstenarna. Detta resulterade i att de svällde ut på bredden istället för att markera sin status i höjden. Följaktligen blev låga, breda gravvårdar kännetecknande för perioden. EXEMPEL PÅ GRAVVÅRDAR UNDER 1800-1900-TALEN Bild 1: Gravstenens utveckling 1800-1900-tal. 8 Länsstyrelsen Blekinge Län

Under 1960-talet blev stenarna allt mer enkla och strikta, oftast rektangulära, helt släta och med en enkel inskription. Dekor begränsas till ett kors eller kanske en list. Idag så väljer man istället friare former, många föredrar natursten. Bland granitstenar har den röda blivit allt vanligare. Det är framförallt ekonomin som styr valet av gravvård. Kvadratmeterpriset på stenen är högt, vilket i sin tur leder till att man sällan väljer riktigt stora stenar. Begravningsfirmorna har oftast ett billigt standardsortiment som masstillverkas. Det innebär att man har litet utrymme för egna förändringar. Vill man påverka själv får man räkna med att kostnaderna blir mycket högre. Dekor Det är vanligt med dekor på gravvårdar, antingen huggen eller gjuten. Även träkorsen kunde vara målade och försedda med symboler. När gravkatalogerna infördes kom en uppsjö av slingor och blomsterrankor vilka kritiserades under början av 1900-talet för att vara smaklösa och schablonartade. Förr var det vanligare med kristna symboler eller bibelcitat. Idag har sekulariseringen lett till att många väljer andra symboler som de förknippar med den avlidne, det kan vara allt från tallar, båtar och soluppgångar till nallebjörnar och hjärtan. Ofta kan de ha en grund i kristen ikonografi, men står oftare för den avlidnes personlighet. En båt kan till exempel vara tecken på den eviga resan, men samtidigt kan det stå för att den avlidne tyckte om havet. Fram till i mitten av 1900-talet var det vanligt att skriva titlar på gravvårdarna. Detta gör att de utgör en viktig källa till traktens socialhistoriska utveckling. Det har även funnits en tradition i att, inte minst på landsbygden, skriva hemort eller gårdsnamn i inskriptionerna. Detta ger gravvårdarna en lokalhistorisk förankring och ortsnamn och gårdsnamn som ofta lever via muntlig tradition blir på detta sätt dokumenterade och bevarade som historiska dokument. Kanske ligger de massproducerade gravstenarna till grund för att man istället väljer att sätta en identitet på stenen med hjälp av symboler. LAGSTIFTNING Genom lagstiftning finns det möjlighet att styra en kyrkogårds utveckling och förändringar. Med olika lagar regleras allt från gravplatsens utformning till förfarandet av begravningsplatsens vegetation. Församlingen har ett stort ansvar för sin kyrkogård. Den kommunala byggnadsnämnden utför viss prövning och länsstyrelsen kontrollerar så att de kulturhistoriska intressena tillvaratages och gör tillståndsprövningar när det rör väsentliga förändringar. Lagen om kulturminnen m.m. (SFS 1988:950) Lagen om kulturminnen m.m. benämnes även Kulturminneslagen (KML). I den står att det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda vår kulturmiljö och ansvaret för detta delas av alla. Alla kyrkor och kyrkogårdar byggda eller anlagda fram till 1939 och ett begränsat urval kyrkor byggda efter 1939 skyddas av KML. Enligt KML, 4 kap., skyddas de kulturhistoriska värdena i kyrkobyggnader, kyrkotomter, kyrkliga inventarier och begravningsplatser. Länsstyrelsen Blekinge Län 9

Lagen om kulturminnen m.m. 4 kap. Kyrkliga kulturminnen BEGRAVNINGSPLATSER 11 I vården av en begravningsplats skall dess betydelse som en del av vår kulturmiljö beaktas. Begravningsplatserna skall vårdas och underhållas så att deras kulturhistoriska värde inte minskas eller förvanskas. 12 Begravningsplatser enligt detta kapitel är sådana områden eller utrymmen som avses i 1 kap. 1 begravningslagen (1990:1144). Bestämmelserna om begravningsplatser omfattar också sådana byggnader på begravningsplatsen som inte är kyrkobyggnader samt fasta anordningar såsom murar och portaler. Lag (1990:1146). 13 I fråga om en begravningsplats som anlagts före utgången av år 1939 krävs tillstånd av länsstyrelsen 1. för att utvidga eller på något annat sätt väsentligt ändra begravningsplatsen, 2. för att där uppföra någon ny byggnad eller fast anordning eller riva eller väsentligt ändra befintlig byggnad eller fast anordning. Länsstyrelsen får ställa de villkor för tillståndet som är skäliga med hänsyn till de förhållanden som föranleder ändringen. Villkoren får avse hur ändringen skall utföras samt den dokumentation som behövs. Lag (1999:304). 14 Om riksantikvarieämbetet beslutar det, skall bestämmelserna i 13 tillämpas också i fråga om en begravningsplats som tillkommit efter utgången av år 1939, om begravningsplatsen ligger invid en kyrkobyggnad som uppförts dessförinnan eller är märklig genom sitt kulturhistoriska värde. 15 Om det på en begravningsplats eller i en byggnad på en begravningsplats som ägs och förvaltas av en borgerlig kommun finns föremål av kulturhistoriskt värde, tillämpas bestämmelserna i 6, 7, 9 och 10 också på sådana föremål. Kommunen skall därvid ansvara för förteckningen samt förvaringen och vården av föremålen. I stället för vad som sägs i 7 skall i förteckningen anges om ett föremål ägs eller förvaltas av någon annan än kommunen. Det är länsstyrelsens uppgift att pröva ärenden om begravningsplatsen ska genomgå en väsentlig förändring. Enligt boken Kyrkogårdens gröna kulturarv kan väsentliga förändringar innebära: borttagande eller genomgripande ändring av hägnad, ändring av material eller färgsättning på anordning inom begravningsplatsen, ändring av inredning och konstnärlig utsmyckning i ceremonirum samt konstnärlig utsmyckning utomhus med undantag för sådana betydelselösa ändringar som endast avser att tillgodose vissa praktiska behov, ändring av vegetationens arkitektoniska och rumsskapande karaktär, större ändringar av gravkvarter och vägsystem inom gravplatsen, åtgärder som i sig själva inte är väsentliga men som har betydelse för anläggningens helhetsverkan om de upprepas såsom borttagande av gravramar, staket och dylikt kring gravplatser, ändrad vägbelysning, anläggande eller ändring av elektrisk belysning. 10 Länsstyrelsen Blekinge Län

Vad gäller gravvårdar och gravhällar inne i kyrkan gäller 4 kapitlet 6 som lyder: Inventarier av kulturhistoriskt värde, som hör till kyrkobyggnad eller annan kyrklig byggnad, kyrkotomt eller begravningsplats, skall förvaras och vårdas väl. Begravningslagen (SFS 1990:1144) Begravningslagen innefattar bestämmelser som kan vara av stor vikt för en kyrkogårds utformning. Enligt begravningslagen (kap. 7 26) har gravrättsinnehavaren rätt att bestämma gravanordningens utseende och beskaffenhet. Detta gäller även gravplatsens utsmyckning och ordnande. Bestämmanderätten kan begränsas av upplåtaren för att uppnå en god gravkultur. Det är sedan gravrättsinnehavaren som har ansvaret för att gravplatsen hålls i ordnat och värdigt skick. En gravrätt får upplåtas för 15-50 år och kan sedan förlängas. I 7:e kapitlet om gravrätt står i 37:e paragrafen: Om en gravanordning har tillfallit upplåtaren och den är av kulturhistoriskt värde eller av något annat skäl bör bevaras för framtiden, skall upplåtaren om möjligt lämna kvar den på gravplatsen. Om gravanordningen ändå måste föras bort från gravplatsen, skall den åter ställas upp inom begravningsplatsen eller på någon annan lämplig och därtill avsedd plats. Detta innebär ett stort ansvar för församlingen vad gäller förfarandet av äldre gravanordningar. Förordning om områdesskydd enligt miljöbalken m.m. (SFS 1998:1252) Kyrkogårdens vegetation kan skyddas genom miljöbalkens 7:e kapitel som förtydligas i Förordningen om områdesskydd enligt miljöbalken m.m. ( 5 och bilaga 1). Alléer skyddas där genom biotopskyddet, och med allé menas Lövträd planterade i en enkel eller dubbel rad som består av minst fem träd längs en väg eller i ett i övrigt öppet landskap. Träden skall till övervägande del utgöras av vuxna träd. De vanligt förekommande trädkransarna som omgärdar en kyrkogård får härigenom ett lagligt skydd. Utbyte av träd kan förekomma om alléns karaktär bevaras. I denna förordning klargörs även att det är länsstyrelsernas ansvar att se till att biotopskyddet efterlevs. Plan- och bygglagen (SFS 1987:10) Kyrkogårdsförvaltningen måste söka bygglov hos den kommunala byggnadsnämnden enligt Plan- och bygglagen (PBL) för de ärenden som faller utanför den statliga tillsynen genom KML. Enligt kapitel 8 i PBL krävs bygglov för att uppföra byggnader inom begravningsplatser eller göra tillbyggnader. Det krävs också bygglov för att anordna en ny begravningsplats eller i väsentlig grad ändra den befintliga. Länsstyrelsen Blekinge Län 11

3. KARLSHAMNS ÄLDSTA KYRKOR OCH BEGRAVNINGSPLATSER Vid 1600-talets mitt fanns vid kusten i Blekinge ett fiskeläge som hette Bodkula / Bodkull/ Bodekull. 1 Invånarna tillhörde Asarums socken i Bräkne härad. 2 Kyrkan låg i Asarum. Fiskeläget beviljades stadsrättigheter 1664 och därmed aktualiserades också frågan om en egen kyrka. 1665-1666 uppfördes en offentlig byggnad av korsvirke på "Fisktorget" i nuvarande kvarter Arboga, det sk tullhuset. 3 Bottenvåningen inrymde tull- våg- och packhus medan övervåningens stora sal under några år -ovisst hur länge -främst kom att användas som kyrka. Salen brukades även som rådhussal intill dess att rådhuset byggts (korsvirkesbyggnaden väster om torget det sk Asschierska huset). 4 Stora salen kan ha varit identisk med den "stora stufwa" som skulle uthyras som gudstjänstlokal för 12 daler per halvår, enligt ett kontrakt mellan magistraten och Pehr Persson. Identisk eller inte, därom är historikerna oense. Att övervåningens stora sal, såsom kyrksal, endast var att betrakta som provisorium är man överens om, men i vilken utsträckning -för hur lång tid? Byggde man en träkyrka -en interimskyrka, ytterligare ett provisorium, vid 1670- talets första hälft för att redan 1681 lägga grunden till den nuvarande Karl Gustavs kyrka, invigd 1702? Lektor, fil dr Hilding Rosengren betvivlade detta 1918 medan Armin Tuulse 1960 ansåg sig ha bevis som bekräftar att en korsformad träkyrka uppförts på Fisktorget norr om tullhuset. Ett dramatiskt interludium, som kanske kan försvara tesen om en träkyrka och förklara det snabba agerandet i förberedelserna inför den nya kyrkan av sten, skulle danskarnas anfall av staden 1677-78 kunna vara, varvid Karlshamns första klockstapel brann ner till grunden. 5 Denna tidiga kyrka (träkyrka eller ombyggt och restaurerat tullhus) revs troligtvis 1722, men upptages ännu långt senare på kartor över Karlshamn. Kyrkoherden i Mjällby övertog äganderätten till den förfallna eller rivna träkyrkan 1722 för att återanvända virket till den prästgårdsbyggnad som han lät uppföra. 6 Inte osannolikt är tullhuset i överensstämmelse med denna träkyrka, där kyrkan inrymdes i tullhusets övervåning. 7 Uppgifter som talar för detta är bl a placeringen av "träkyrkan" på en karta av 1748, där den tycks ligga på samma plats som tullhuset. Enligt en äldre källa som citeras av Tuulse, "var träkyrkan 'så långt från jorden, att man hade under henne Sjöwågen och Tullpackhus'". Därefter antar Tuulse man har förväxlat träkyrkan med den äldsta gudstjänstlokalen, nämligen just tullhuset. Kanske har ingen förväxling skett! Vidare frågar man sig varför ritningarna till träkyrkan inte finns bevarade. Förklaringen kan finnas i det faktum att det var ritnigarna till tullhuset som inte togs tillvara. Det skulle ju förefalla troligare än att man förlorade ritningarna till sin kyrka. 8 En källa som dock mera styrker påståendet om en korsformad kyrka på 1 Rosengren, H (karta vid s.15) 2 Roosvall, SvK Bill 50f 3 Tuulse, A s. 268 4 Rosgren, H s. 28, s. 134f, bild 111 / Tuulse A, s. 268 5 Rosgren, H s. 111/ Tuulse, A s. 184 6 Tuulse, A s. 182 7 Rosgren, H (karta vid s. 28) s. 134f 8 Tuulse, A s. 182 12 Länsstyrelsen Blekinge Län

Fisktorget, är en karta från 1720. Kartan visar att en korskyrka, med anmärkningen "Den gamla numera förfaline stadskyrkan", fanns här vid denna tid. Staden Bodekull hade 1666 erhållit namnet Carlshamn efter konung Karl X Gustav som även kom att ge namn åt stenkyrkan. Den uppfördes i centrala Karlshamn efter ritningar av Eric Dahlbergh, fortifikationsofficer, arkitekt mm. De grundläggande ritningarna var dock av okänd hand. Borgmästare Christopher Schröder var den starkt pådrivande kraften, inte minst i initialskedet, och också den som mest aktivt verkade för en kyrka av sten. En stenkyrka var önskvärd, enligt Schröder, dels av estetiska skäl men även och kanske främst för att bättre förmå undvika eldens härjningar. 9 Borgerskapets 1680 års beslut om en korsvirkesbyggnad revs därmed upp. Det var även Schröder som Bild 2: Begravningsplats på Boön engagerade Eric Dahlbergh som arkitekt. Han hade bl a tidigare ritat flera fortifikationsanläggningar. Valet av Dahlbergh vittnar om de anspråk man måste kunna ställa på kyrkan i Karlshamn, nämligen att den i orostider även skulle kunna fungera som fästning. Det finns flera exempel på att kyrkor byggdes som försvarsanläggningar längs kusten i de forna danska provinserna. 10 Några genomgripande förändringar i de grundläggande ritningarna företogs inte eftersom grunden till kyrkan redan var lagd när Dahlbergh engagerades. 11 Sex utvalda gravstenar som den gamla kyrkan inrymde, flyttade strax därefter hit, en av dem härrör från det tidiga året 1674. 12 Kyrkan Karl Gustavs egen historia berörs inte här. Även Hospitalskyrkan och Garnisonskyrkan i Karlshamn har försvunnit. 13 Hospitalskyrkan inrymdes i ett hospital, en träbyggnad som uppfördes 1725 vid norra stadsporten. Kyrksalen utvidgades vid mitten av 1700-talet och fick samtidigt fast inredning. Altartavlan (olja på duk), som förlänats Hospitalskyrkan finns bevarad. Garnisonskyrkan, av timmer, låg på Kastellet. Ritningar från 1742 finns i förvar. 14 9 Tuulse, A s. 202 10 Bucht, E s. 17 11 Tuulse, A s. 202 12 Tuulse, A s. 182 13 Tuulse, A s. 184f 14 Tuulse, A s. 183 Länsstyrelsen Blekinge Län 13

Till Garnisonskyrkan hörde en garnisonskyrkogård, numera en ödekyrkogård på Boöns norra del. Den är kvadratisk till formen och liten, 20x20 m, inhägnad med en kallmur av gråsten. I NV finns en grind av smidesjärn mellan enkla grindstolpar. Vid ingången finns upplysningen "Garnisonens begravningsplats 1658-1865 Vårda och bevara minnena". Bland fåtalet gravstenar med läslig inskription, finns till väster om ingången, en liggande gravsten över "Commendanten och Riddaren Herr W. Gyllenskepp 21/4 1784-29/2 1836". Kyrkogården omtalas tidigast i en kunglig resolution av år 1693. 15 I resolutionen framgår det just att det redan vid denna tid var brukligt att begrava soldater där. Utanför den muromgärdade garnisonskyrkogården finns på Boön ytterligare två större gravplatser. De ligger åtskilda från varandra och båda pryds av stora liggande stenar samt kätting som omgärdning. Även underfarsoten 1710-11 begravdes många på Boön. 15 Tuulse, A s. 190 14 Länsstyrelsen Blekinge Län

4. HVILANS BEGRAVNINGSPLATS "Nya kyrkogården" numera kallad Hvilans begravningsplats, är belägen i norra delen av Karlshamn. Den invigdes i september 1879 16, varvid den gamla kyrkogården vid Karl Gustavs kyrka successivt kom att överges. Platsen man hade valt låg ca 1,5 km norr om norra stadsporten. Pesten och koleran, som så sent som 1857 drabbat staden, utgjorde den främsta orsaken till utlokaliseringen. 17 Trots att smittorisken ansågs mycket allvarlig, ville de smittade ogärna begravas och på pest- och kolerakyrkogården, belägen utanför (nordost om) stadskärnan. Att anhöriga ombesörjde annan begravningsplats var inte ovanligt vilket naturligtvis bidrog till smittspridningen. År 1860, vid ett angeläget besök i staden av biskop Thomander, underströks vikten av en snar lösning på behovet av ny begravningsplats. Det skulle ändå dröja nära två decennier innan den "nya kyrkogården" utanför stadens gränser invigdes. 18 Under tiden skulle man livligt diskutera valet av lämplig begravningsplats. Den, vid 1860-talets början, utvalda marken var delar av f.d. gården Gustavsborg. Marken ägdes nu av staden och byggnaderna tillhörde hälso- och sjukvården i Karlshamn där de utgjorde "anstalt för sinnessjuka". 19 En av två alternativt föreslagna begravningsplatser (a), varav båda tillhörde "Gustavsborgs inegor" skulle komma att utgöra en del av den mark som invigdes 1879. Även de resterande delarna av kyrkogården lär ha tillhört gården Gustavsborg, allt enligt denna karta och i enlighet med kartan över den ursprungliga begravningsplatsen, tryckt 1879. 20 Det andra föreslagna markområdet (b), i söder, kom aldrig att ingå i begravningsplatsens område. Enligt Rosengren, och senare Tuulse, övergavs hela planen om Gustavsborgs ägor p g a att en järnväg enligt dem skulle komma att korsa den projekterade begravningsplatsen. 21 Järnvägen drogs dock enbart över den ena av de både alternativa begravningsplatserna (b), varför ett område (a), om 4,2 tunnland, kvarstod intakt. Av dessa 4,2 tunnland ingick ca två tunnland som en del av den 1879 invigda marken. Ytterligare ett område var vid mitten av 1860-talet aktuellt som begravningsplats, nämligen den s k Borgmästarevången. Denna plats låg närmre - strax nordost om -stadskärnan. 22 Ett brev, signerat O A Blix daterat i oktober 1865 och ställt till Kyrkorådet i Carlshamn, behandlar framför allt dräneringsfrågan som p g a den vattensjuka marken här i trakten, var ett stort problem. 23 Sammantaget med övrig mark, vilket den ursprungliga kartan över begravningsplatsen visar, bör det ha varit en yta om ca 5 tunnland, eller ca 2,5 ha, som invigdes 1879. Området som planterades med träd och häckar, låg på "Norra Wång" och gränsade i söder till Gustavsborgs mangårdsbyggnad och dess norra flygel. 16 Tuulse, A s. 188 17 Rosengren, H s. 181 18 Rosengren, H s. 179f 19 Rosengren, H s.181 20 Karta av 1864, Karlshamns församling samt karta 1879, Kyrkogårdsförvaltningen i Karlshamn 21 Rosengren, H s.179/ Tuulse, A s. 188 22 Rosengren, H s. 181, band 4 s. 135 23 Brev, landsarkivet i Lund Länsstyrelsen Blekinge Län 15

Utvidgningen av Hvilans begravningsplats, sammantaget med den äldsta delen från sent 1800- tal, ger oss en klar bild av hur kyrkogårdsidealen förändrats fram till idag. Den äldsta delen, den del som här inventerats, visar utvecklingen fram till 1940-talet med inslag av yngre vårdar. Den individuella karaktären både vad gäller gravplatsens form och inskription, dominerar helhetsbilden som dock vid närmare betraktande bitvis kan te sig homogen. Vegetationen och gångsystemen är endast måttligt förändrade. Bild 3: Karta över Hvilans kyrkogård. 16 Länsstyrelsen Blekinge Län

Bild 4: Det gamla kapellet från 1912. Foto från väster. BYGGNADER Det äldre begravningskapellet År 1912 uppfördes ett litet begravningskapell på den dåvarande begravningsplatsens norra del enligt ritningar i nygotisk stil av domkyrkoarkitekten Theodor Wåhlin (1864-1947). Numera är detta äldre begravningskapell centralt beläget efter flera utvidgningar mot norr. Kapellet, av fogstruket rött tegel och enkupigt taktegel, består av ett långhus, ett smalare kor i öster samt ett förrum i väster. I norr finns ett förvaringsrum. Interiören är enkel med öppen takstol, vitkalkade väggar och golv av kalksten. Det runda fönstret i koret har dekorerats med glasmålningar av stiliserade blommor, samt med färgat blyinfattat glas. Väggmålningar i kapellet uppvisar stjärnor, lie, timglas samt fackla med krans - allt efter konstnären Karl Alfred Bergmans (f 1891) förslag 1926. Av inredningen kan nämnas väggfasta bänkar med ryggstycken i nygotisk stil, tillkomna 1914. Byggnaden används för närvarande inte. Huvudbyggnad (nya kapellet) Huvudbyggnaden med Hvilans kapell, krematorium och administration, samt ekonomibyggnad. Åren 1937-38 uppfördes den nuvarande huvudbyggnaden med kapell och krematorium på begravningsplatsens östra del - på höjdryggen med nordsydlig sträckning. Arkitekt var Mogens Mogensen (f 1900). Kapellet har ett litet kor i öster och ett enkelt altare. Ovanför altaret finns en relief som föreställer den välsignande Kristus. Altartavlan av konstnären Gunnar Torhamn (1894-1965) är utförd i marmorstuck mot förgylld botten. Han har även utfört de religiösa motiv som kan uppvisas under, respektive efter en begravningsakt. Motiven är fästade Länsstyrelsen Blekinge Län 17

Bild 5: Huvudbyggnaden med det nya kapellet. Foto från väster. på ett par stora svängportar som skiljer koret från församlingsrummet. Under jordfästningarna står portarna på vid gavel, varvid endast innersidorna visas mot församlingen. Man ser här bilder i lågrelief som framställer ungdomen och ålderdomen. Portarnas baksidor visar målningar över Kristi Himmelsfärd. Byggnaden utvidgades 1952, enligt ritningar av arkitekt Mogensen. 1970-1971 tillbyggdes den administrativa delen liksom personalutrymmen som dels inryms i huvudbyggnaden dels finns i anslutning till ekonomibyggnaden, belägen i direkt anslutning till begravningsplatsen. Arkitekt var Per Friberg (f 1920). År 1985 företogs en genomgripande restaurering av huvudbyggnad och ekonomibyggnad varvid bl.a. krematoriets ugn totalrenoverades. Klockstapeln Rakt söder om huvudbyggnaden, på en höjd invid banvallen, reser sig den fyrbenta klockstapeln. Materialet är huvudsakligen limträ och trä. Den är ritad av arkitekt Anders Thörnqvist (f1950) och uppförd 1985 i samband med de ovannämnda om- och tillbyggnaderna. Dessförinnan (1937 till 1985) var klockstapeln sammanbyggd med kapellet. Ringningarna upplevdes som störande och klockan fick sin nuvarande placering i den nyuppförda klockstapeln. Har det någonsin funnits någon klockstapel här tidigare? Om så är fallet bör den ha stått på höjden här i öster - varför anskaffade man annars denna höjdrygg redan vid begravningsplatsens anläggande 1879? Om det däremot inte fanns någon klockstapel före 1937, har med all sannolikhet kyrkklockorna i Karl X Gustav ringt till begravning. 18 Länsstyrelsen Blekinge Län

BEGRAVNINGSOMRÅDET OCH INHÄGNADER Begravningsplatsen utbreder sig huvudsakligen väster om huvudbyggnaden. Norr om denna byggnad ligger minneslunden och blomsterängen. Området i sin helhet gränsar i söder till järnvägen och i väster till Eric Dahlbergsvägen. I norr följer området Bragegatans sträckning och i nordost Frejagatans. I öster gränsar Hagalundsvägen. Själva begravningsplatsen, som anlagts på plan mark, avgränsas i söder dels av en höjd dels av ett inhägnat område med en ekonomibyggnad. I sydväst och väster reser sig en grässlänt samt en kallmur av jordsten och sprängsten. Här finns även det gamla redskapsskjulet med f. d. personalutrymmen. I norr avgränsas begravningsplatsen dels av en parkeringsplats dels av Ringvägen. I öster reser sig en höjdrygg som naturlig avgränsning. Där är huvudbyggnaden med Hvilans kapell, krematorium och administration belägna. Bild 6: Klockstapeln från 1985. Foto från nordost. UTVIDGNINGAR Begravningsplatsen har vid åtskilliga tillfällen utvidgats för att nu omfatta ovannämnda 44 begravningskvarter, 13 hektar. Den äldsta delen utgörs av de 16 kvarter som är belägna längst i söder, närmast stadskärnan. De ursprungliga kvarterens utsträckning nådde i norr upp mot en grusgång som löper via det gamla begravningskapellet. Området i sin helhet sträckte sig dock upp mot den kallmur av jordsten och sprängsten som utgjort begravningsplatsens tidigaste inhägnad. Entrén låg tidigast i det sydvästra hörnet, vilket kan avläsas i murens halvmåneform som ursprungligen fortsatt söderöver ett par meter, där nu järnvägsvallen tagit vid. På 1910-talet utvidgades begravningsmarken med ett område lika stort som det befintliga, fem tunnland. Utvidgningen skedde norröver, upp mot stenmuren. År 1912 uppfördes det gamla begravningskapellet i samband med utvidgningen. På 1930-talet togs ytterligare mark i anspråk norröver. Ägorna hade en gång tillhört granngården Körmöllegården, möjligtvis var så fallet ännu på 1930-talet. Ägarförhållandet är oklart liksom köpeskillingen. Murens avgränsning mot norr blev därmed inaktuell varför den till stora delar revs ner. Murens nord-sydliga sträckning i öster står dock kvar som vittnesbörd om en av begravningsplatsens tidigaste gränser. Kvar är även här murens hörn mot nordost och i Länsstyrelsen Blekinge Län 19

anslutning några meter som visar den forna nordliga gränsen. Åren 1937-38 uppfördes det nya kapellet på höjden i öster. På 1940- talet togs ytterligare mark i anspråk norröver. Vid mitten av 1960-talet tillkom områden i norr, öster och söder, bland annat två fastigheter belägna i söder respektive nordost. Fastigheten i söder, kallad villa Hvilan, kom att ge begravningsplatsen nytt namn. Från att tidigare benämnts Karlshamns nya kyrkogård kom platsen nu att heta Hvilans begravningsplats. Villa Hvilan revs 1981-82. Fastigheten i nordost med mark, mangårdsbyggnad, ladugård och uthus, undantaget mangårdsbyggnaden och möjligen uthuset, kom att ingå i begravningsområdet. Ett köpekontrakt av den 17/11 1966 mellan dödsbona efter August och Olivia Sonesson, Karlshamn, och Karlshamns församling berättar om försäljningen av "den ladugårdsbyggnad som är belägen å församlingen tillhöriga stadsägan nr 669 i Karlshamn för ett pris av 1.500 kronor". Med andra ord var marken redan tidigare i församlingens ägo. Den synes ha ingått i begravningsområdet alltsedan en tid tillbaka. Ladugårdsbyggnaden inköptes för att rivas. 1971 utvidgades begravningsplatsens område mot norr och öster, medan fastighetsgränserna från 1966 i stort kvarstod och fortfarande gäller. Karlshamns stadsfullmäktige hade under åren fram til11966 beslutat om upplåtelse eller överlåtelse av mark inom begravningsplatsens område till församlingen, troligtvis utan att några upplåtelse- eller fångeshandlingar utfärdats. Det rör sig om fyra tillfällen, den 30/11 1877, 11/10 1906, 17/6 1930 och den 29/9 1961. I en skrivelse till stadsfullmäktige av den 31/5 1965, anför ordföranden i kyrkorådet. kyrkoherden Folke Axelsson med anledning härav "att stadsfullmäktige måtte snarast reglera äganderätten till kyrkogårdsområdet enl. av länsstyrelsen nu fastställd stadsplan". Marken som successivt tagits i bruk för begravningsplatsens ändamål, hade alltså först vid mitten av 1960-talet, genom författandet av regelrätta handlingar, övergått till Karlshamns församling. Stadsfullmäktige fattade beslut i frågan den 24/6 1965, varvid nya kartor utfärdades och antogs den 17/3 1966 hos Länsstyrelsen i Blekinge. De olika beteckningarna i begravningsplatsens domäner slogs strax därpå samman till den gemensamma beteckningen stg 669. I beslut av 1994 kallas stg 669 framgent för Karlshamn 3:5. 20 Länsstyrelsen Blekinge Län

Bild 7: Den södra entrén. Foto från söder. HÄGNADER OCH GRINDAR "Nya kyrkogårdens" ursprungliga port låg i det sydvästra hörnet. Kartor från 1879 och 1942 visar porten som en knappt halvcirkelformad entré vars södra hörn skars av när järnvägen breddades på 1940-talet. Förmodligen är de grindar som har funnits här desamma som de som nu finns i södra porten. Den entrén måste ha tillkommit senare, troligtvis på 1940-talet i samband med banvallens breddning. Porten i söder är ca sju meter bred och har två öppningar, en större och en mindre, båda försedda med grindar tillverkade på 1800-talet. Grindarna består av gjutjärn och är målade svarta. De har kors-, blad- och liljedekorationer samt en utsmyckning bestående av en lagerkrans fästad på den stora grindens mittersta kors. Den större porten flankeras av stora slipade granitstolpar ca 2,5 meter höga. Muren kröner i söder en grässlänt. Hägnaden utgör en effektiv avskärmning mot den trafikerade Drottninggatan. I samband med att mera mark i norr togs i anspråk 1931, torde den gamla norrmuren ha rivits, för att eventuellt återuppföras som en längre norrgående gräns i väster. Muren som nu kröner grässlänten i väster kan antas ha tillkommit på 1940-talet i samma skede som porten i sydväst flyttar några meter mot nordost. Eventuellt kan grässlänten även bestå av gråsten från den gamla muren mot norr. Den nordvästra entrén är tillkommen samtidigt som den nyare muren mot väster, i direkt anslutning och i samma stil. Stenmuren i entrén formar här en välkomnande halvcirkel. Porten är försedd med smäckra gjutjärnsgrindar. Den större ingången flankeras av två meter höga granitstolpar, grovt huggna. Stängslet, som strax intill nordvästra entrén tar vid, löper som gräns dels mot Bragegatan i norr, dels mot Frejagatan i nordväst och Hagalundsvägen i öster. Länsstyrelsen Blekinge Län 21

Den norra entrén, som tillkom under 1960-talet, ansluter Bragegatan. Här släpps biltrafik in på området. Grindarna till de båda öppningarna är liksom de äldre grindarna av svart järn, men i enklare utförande. Entrén ansluter en parkeringsplats i norr. Entrén i öster ansluter Hagalundsvägen och är den port som leder in de flesta besökarna till begravningsplatsen och dess huvudbyggnad. Intill denna finns en stor parkeringsplats. Ett område i söder, gränsande mot banvallen, har upplåtits åt begravningsplatsens praktiska skötsel med bland annat ekonomibyggnader och parkeringsplats för personalen. MINNESLUNDEN Minneslunden anlades 1977 på höjden strax norr om huvudbyggnaden och väster om forna Hästhagen. Lunden är präglad av sitt höga läge, med utsikt över hela begravningsplatsen. I minneslunden sprids askan av de döda för vinden. Begravning i blomsterängen Som alternativ till minneslund och kistbegravning, skapades 1993 en möjlighet att dels få en anspråkslös gravplats, som inte ställer krav på de efterlevande, dels ger de efterlevande möjlighet att gå till den särskilda plats för kontemplation som en urna med den anhöriges aska kan förmedla. Bild 8: Minneslunden. Foto från norr. 22 Länsstyrelsen Blekinge Län

VEGETATION Den naturliga trädvegetationen och alléerna bidrager till att ge begravningsplatsen sin speciella karaktär. Alléerna, som består av lind, planterades då begravningsplatsen togs i bruk, dvs på sent 1870- eller 80-tal. Kyrkogårdens arkitektoniska utformning understryks av rygghäckar som består av thuja occidentalis. Dessa dominerar den norra delen av begravningsplatsen och är planterad i samband med utvidgningarna på 1930- talet. Längst i norr finns en björkallé och på det område som anlades på 1960-talet, i begravningsplatsens norra gräns, växer en vegetationsbarriär bestående av bok. Norr om minneslunden ligger blomsterängen, anlagd 1993, insådd med för Blekinge naturligt förekommande örter. Inom den äldre delen av begravningsplatsen, finns en variationsrik växtlighet med bland annat thuja, cypress, rhododendron, buxbom, bokhäckar, rosenbuskar, spirea, hängask, björk och pil. Bild 9: Allé av lindar på den gamla delen av begravningsplatsen. Foto från öster. BEGRAVNINGSPLATSENS ÄLDSTA DEL Kvarter och gångar Begravningsplatsens äldsta del omfattar 2,7 hektar. Den formar sig som en triangel med spetsen i söder och inrymmer 16 begravningskvarter. De är indelade efter ett rutnätsmönster med breda grusgångar. Mitt på området öppnar sig en cirkelformad plats som utnyttjas för begravningsplatsens utsmyckning. Kvarteren bär bibliska namn och namn med kristen anspelning: Tron, Hoppet, David, Daniel, Abraham, Job, Simon, Markus, Lucas, Jakob, Petrus, Matteus, Johannes, Adam, Lot och Elias. Kvarteren Abraham, Simon och Johannes har under senare tid återupplåtits vad gäller kvarterens centralare delar. Däremot finns de äldre gravar som löper utefter gångarna bevarade, varigenom kvarterens säregna karaktärer till stora delar bibehållits. Gravplatser De äldsta gravplatserna omgärdas i hög grad av stenramar eller av kantbuxbom. I mindre utsträckning, med likväl anslående, är järnstaket, kättingar, murar eller klippta häckar. De omgärdade gravplatserna är i stor utsträckning täckta med singel, grus eller Länsstyrelsen Blekinge Län 23

krossmaterial och visar ibland upp särpräglade planteringar. Övriga gravplatser är så gott som uteslutande gräsbevuxna. Gravvårdar Gravvårdarna uppvisar stora variationer i fråga om form, material, utsmyckning och storlek. Dominerar gör dock den resta vården i mörk granit med polerad framsida, dekorerad med ett latinskt kors och en kortfattad inskription. Ljusare granit är långt ifrån lika vanlig och den röda graniten förekommer endast i enstaka vårdar. Bild 10: Polerad gravsten i svart granit i kvarteret Petrus. Gravvårdar med en mera konstfullt uthuggen dekoration består i allmänhet av marmor eller sandsten. De är relativt få till antalet. Av gjutjärn består de flesta gravvårdar som utgörs av urnor samt ett mindre antal gravvårdsdekorationer. Korsen består i nästan lika stor utsträckning av gjutjärn som av sten. Stenkorsen är något vanligare förekommande, framförallt gäller detta små kors av marmor. Hvilans begravningsplats uppvisar en viss variationsrikedom vad beträffar de monument som kan härledas ur graven som bostad 24. Bild 11: Små marmorkors i kvarter Elias. Foto från öster. 24 se vidare Lindal, G (red. anm.) 24 Länsstyrelsen Blekinge Län

Bild 12: Slänten med de kasserade gravvårdarna. Foto från väster. Här finns ett flertal hällar, några gravkapelliknande miniatyrer i nygotisk stil, en enklare variant i vitmålad sten, en lokal variant av en mindre tumba med fritak på kolonner. Materialet i den sistnämnda, armerad betong, vittnar om 1930-talets mode i byggbranschen. Helheten påminner oss om Karlshamns store byggmästare vid denna tid. Här finns också en liten barntumba i vitmålad gjutjärn samt en rektangulär stenkantsformation som skulle kunna härledas till den nedsänkta tumbans gavlar, men förutan den karakteristiska betäckningen/hällen. Kasserade gravvårdar Ett område i begravningsplatsens sydöstra del, i kvarteret Adam, har upplåtits åt de kasserade gravvårdarna. Det rör sig om ca 30 st. (27 st. 1993), som alla står mot en slänt som reser sig vildvuxen med glest växande lövträd på höjden ovanför. 25 25 Antalet var likande år 2002. Detta beror på att kasserade gravvårdar får stå kvar ute på begravningsplatsen. Mycket få gravplatser återupplåts eftersom efterfrågan på gamla gravplatser är mycket låg. Gravvårdarna försvinner därmed inte från begravningsplatsen. En del är vända med baksidan utåt för att det ska ge ett mer anonymt intryck när de visas för återupplåtelse. (red. anm.) Länsstyrelsen Blekinge Län 25

5. INVENTERING AV DEN ÄLDSTA DELEN AV HVILANS BEGRAVNINGSPLATS De 16 äldsta kvarteren på Hvilans begravningsplats har inventerats. Nedan beskrivs respektive kvarters karaktäristiska drag samt översiktligt och i antal, de olika uttrycksformer som i inventeringen huvudsakligen bedömts vara värdefulla eller mycket värdefulla. DOKUMENTATIONEN AV GRAVVÅRD OCH GRAVPLATS Inventeringen omfattar den äldsta delen av Hvilans begravningsplats. Gravplatser vars vårdar uppvisar dödsår som ej är äldre än 1939, har dock uteslutits ur inventeringen. Dessa yngre gravvårdar med inskription av årtal, utgör knappt 5 %. Undantagna är också den knappa procent som saknar dödsår och vars form och utseende i övrigt, tydligt röjer att de är yngre än 1940. Totalt har 576 gravplatser och 650 gravvårdar inventerats. Av dessa har ett antal intressanta och representativa gravplatser och gravvårdar valts ut som kulturhistoriskt värdefulla eller mycket värdefulla. De gravplatser som pekats ut har främst en kulturhistorisk intressant omgärdning eller vegetation eller utgör en anläggning som i sin helhet är värdefull. 50 % av gravplatserna har bedömts vara värdefulla. Den förhållandevis höga siffran beror på att samtliga gravplatser som omgärdats med stenram här är medräknade, och dessa utgör ett stort antal. Gravplatser som omgärdats med järnstaket, kedjor, stenmurar, häckar eller annan särpräglad plantering har oftast ansetts vara värdefulla. Knappt 7 % av gravplatserna har bedömts som mycket värdefulla. I dessa fall rör det sig om gravplatser som dels kan ha en utmärkande omgärdning, dels kan visa fram en samstämmighet med gravvården. I vissa fall påverkas bedömningen i denna riktning om gravplatsen tillhör någon välkänd Karlshamnsprofil eller -släkt. Kriterierna som ligger till grund för en urskiljning av gravvårdarna är många. De utvalda vårdarna kan vara av hög ålder, tidstrogna i form och material, ha ett stilhistoriskt intressant utförande eller intressant dekor, en lokal särprägel eller vara unika. Även vårdens höjd (minst 1,5 m) har här räknats in bland de kriterier som kan ge vården en status som värdefull. Då är det främst begravningsplatsen som helhet betraktad som beaktats, med sin typiska silhuett som uppkommit på grund av vårdarnas varierande storlek. Inskriptionerna på gravvårdarna är ofta av värde vid en bedömning. Framför allt gäller det yrkestitlarna som här tydligt speglar Karlshamns karaktär av sjöfart och handel men även hantverk och industri. Även dess forna roll av högre utbildningsort synliggörs. Inte minst uppenbaras en stad som förut kanske varit sydöstra Sveriges mest betydande ort i ovannämnda näringar. Med beaktande av att staden senare har fått stå tillbaka till förmån för den av huvudstaden gynnade residensstaden Karlskrona, bör dess historia vara av stort värde för både självkänsla och självkännedom hos nuvarande Karlshamnsbor och för kommande generationer. Gravvårdarna, men även gravplatserna, utgör därvidlag ett värdefullt, påtagligt, lättillgängligt kollektivt minne, som aldrig kan tappas bort så länge de bevaras. 26 Länsstyrelsen Blekinge Län