Terror Made in America eller USA i krig mot terrorismen Den 11 september 2001 En gatubild från det brinnande World Trade Center. Knappast någon enskild händelse under efterkrigstiden har så i grunden skakat det amerikanska samhället, som terrorattackerna den 11 september 2001. Det började med att ett flygplan som en projektil träffade ett av World Trade Centers två jättelika tvillingskyskrapor. Det åstadkom en kolossal explosion med en våldsam värmeutveckling som följd. Människor som kunde följa skådespelet blev först alldeles förstummade. Sedan utbröt skräck och panik. Vad var det som hade hänt? Var det en olyckshändelse, en terrorattack eller hade det blivit krig? Chocken blev inte mindre när ett annat flygplan 15 minuter senare på exakt samma sätt rände in i det andra av World Trade Centers tvillingtorn.
En flygbild som ännu tydligare visar förödelsen. Människorna som uppehöll sig i de båda byggnaderna försökte i panik ta sig ned i trapphusen. De var rökfyllda och förmörkade, eftersom elektriciteten hade slutat att fungera. Värmeutvecklingen gjorde att människor kände att de höll på att kvävas till döds. Några desperata människor valde att slänga sig ned från kanske femtionde våningen i hopp om att ett mirakel skulle kunna rädda dem. Till slut störtade de båda byggnaderna samman. Förödelsen blev total. Sammanlagt 3000 människor omkom i denna katastrof. Det var inte bara World Trade Center, den amerikanska kapitalismens högborg, som hade utsatts för ett förödande angrepp. Ett tredje plan hade störtat in i en del av försvarshögkvarteret Pentagons femkantiga byggnad i Washington. Ytterligare ett fjärde plan hade störtat över Pennsylvania. Ingen vet vart planet var på väg. Antagligen skulle det till Vita Huset eller kanske
till Capitolium i Washington. USA:s politiska, militära och ekonomiska centra hade som det verkade vid ett och samma tillfälle utsatts för ett angrepp. Krig mot terrorismen President Bush förklarar krig mot terrorismen i världen.president George W. Bush höll ett första tal efter attacken på en militärbas. Han var påtagligt skakad. Det stod snart klart för den amerikanska statsledningen vilka som låg bakom terrorattackerna. Enbart en terrororganisation med stora resurser kunde tänkas ha utfört dem. Alla misstankar riktades mot Al Qaida. Det som nu hade hänt i USA fick aldrig mera hända. President Bush manade till krig mot all terrorism, som han såg som ett hot mot hela världsordningen. För honom med hans starka kristna tro kändes det som om USA nu skulle leda ett korståg mot själva ondskan i världen.
Usama Bin LadenAl Qaida leddes av den rike saudiern Usama bin Laden. Han höll sig gömd i Afghanistan, men den 7 oktober framträdde han. På en inspelad video, förklarade han, att han inte tog på sig skulden för attentaten den 11 september, men han prisade dem som hade utfört detta dåd: Här har vi Amerika, drabbat av Gud på ett av sina mest sårbara ställen. Dess största byggnader förstördes, prisad vare Gud för det. Här har vi Amerika uppfyllt av fruktan från norr till söder och från väster till öster. Prisad vare Gud för det. Vad Amerika får smaka idag är mycket lite av det som vi fått smaka i årtionden. Jag svär vid Gud / / att varken Amerika eller folket som lever där kommer att få känna någon trygghet förrän vi har trygghet i Palestina, och inte förrän alla otrogna arméer har lämnat Muhammeds land, prisad vare Han. Afghanistan En bild från Afghanistan som sedan slutet av 1970-talet befunnit sig i krig. Efter Al Qaidas terrorattack den 11 september 2001 gav kongressen president Bush fullmakt att använda allt nödvändigt och lämpligt våld för att bekämpa terrorismen. Endast en kongressledamot gick emot förslaget. Samtidigt godkände kongressen att ett extraanslag på 40 miljarder dollar skulle satsas på militärutgifter.
Redan den 12 september hade den västliga försvarsalliansen NATO bestämt att dess medlemsländer nu skulle tillämpa artikel 5 i deras stadgar: Ett angrepp mot ett land inom alliansen betraktades som ett angrepp mot alla medlemsländerna. I ett krig mot terrorismen var Storbritannien berett att helt stödja USA. Tyskland och Frankrike uttalade sitt principiella stöd för USA, men de var inte beredda att sätta in några militära insatser. Varken Ryssland eller Kina sade sig ha något emot en gemensam kamp mot all terrorism i världen. Liksom arabstater som Algeriet, Libyen och Saudiarabien. Till och med Pakistan ställde upp trots att det där fanns en stark islamistisk opposition. USA och dess allierade skulle nu angripa Afghanistan. Det var där Al Qaida hade sin bas. Landet leddes av en talibanregim. Talibanerna hade tvingat alla icke-muslimer i Afghanistan att bära ett gult märke. I detta land fick inte kvinnor gå i skolor eller arbeta utanför hemmet. I detta land var det förbjudet att lyssna på radio och se på TV. I oktober började amerikaner och britter att med flyg angripa Afghanistan. I november sände de in marktrupper och tillsammans med talibanregimens motståndare i Afghanistan - den norra alliansen fick de mycket snabbt kontroll över landet. En regering tillsattes ledd av en exilpolitiker vid namn Hamid Karzai. Men USA fick inte tag i Usama bin Laden. Han var spårlöst försvunnen. Än idag svävar vi i okunnighet om var han är. Al Qaida var inte heller krossat. Talibanerna hade tvingats bort från makten, men många av deras ledare hade undkommit. I Afghanistan råder fortfarande krigstillstånd. Krig mot Irak Muhammed El Baradei och Hans Blix ledde en FN-kommission som inte kunde styrka att Irak hade kemiska eller nukleära massförstörelsevapen. I ett tal i kongressen den 29 januari 2002 förklarade president Bush att kriget mot Afghanistan bara var en början. Nu skulle kriget vidgas mot vad som kallades "ondskans axelmakter". Det stod klart att Irak skulle bli ett nytt mål för USA:s krigföring. Några dagar senare lade presidenten fram ett förslag till budget för 2003, där militärutgifterna skulle ökas med 48 miljarder dollar eller med 13,7 procent. Saddam Husseins regim var inte utan anledning starkt ifrågasatt. Stora befolkningsgrupper, som kurderna i norr och shiiterna i söder, hade systematiskt förtryckts. All politisk opposition mot Saddam var förbjuden och han injagade skräck också i sina närmaste medarbetare. Men anledningen till att Bush ville få till stånd en militär uppgörelse mot Irak var en annan. Det fanns uppgifter om, att Husseins regim hade utvecklat farliga nukleära, kemiska och biologiska
massförstörelsevapen, som kunde vara ett hot mot världsfreden. Enligt den amerikanska statsledningen stödde dessutom Hussein den terrorism som riktade sig mot USA. USA hade redan en gång tidigare invaderat Irak. Efter ett nio år långt och kostsamt krig med grannlandet Iran hade Saddam bestämt sig för att Kuwaits oljefält i brand 1991. Amerikanska trupper på väg mot Irak.invadera det oljerika Kuwait. Angreppet kom den 2 augusti 1990. Sex dagar senare var landet annekterat. USA hade viktiga oljeintressen att bevaka i Kuwait. Dessutom fanns i Washington en rädsla för att Saddam Hussein skulle försöka få militär kontroll över arabvärlden. USA fick FN:s uppdrag att leda ett krig mot Irak. En armé på 600 000 man mobiliserades av främst amerikanska trupper. Den 16 januari 1991 började USA sin flygoffensiv mot Irak. Världen häpnade över de precisionsbombningar som amerikanarna lyckades genomföra mot främst Bagdad. Den 24 februari inledde de amerikanska markstridskrafterna sin offensiv. Det tog inte lång tid förrän den irakiska armén gav upp. Men Saddam Hussein tilläts sitta kvar vid makten. När president Bush år 2002 beskyllde Saddam Husseins regim för att i hemlighet ha utvecklat massförstörelsevapen var det många som tvivlade. Men Bush lyckades få kongressen att anta en lag den 11 oktober 2002 som gav honom befogenheter att vidta nödvändiga militära åtgärder mot Irak. Men förtroendet för Bush var alls inte lika överväldigande som det tidigare hade varit. Presidenten fick majoritet i representanthuset med 296-133 och i senaten med 77-23. USA:s allierade var också betydligt mera reserverade vid detta tillfälle. Både Tyskland och Frankrike ställde sig avvisande till ett amerikanskt angrepp mot Irak. FN hade skickat vapeninspektörer till Irak under ledning av svensken Hans Blix. Men president Bush var ovillig att ge dessa vapeninspektörer den tid de krävde. I mars månad 2003 angrep amerikanska
trupper Irak. Storbritannien deltog i detta anfall med stora truppenheter. Andra länder som deltog i angreppet var Polen, Spanien och Danmark. Kriget blev en ny amerikansk styrkedemonstration. Miljonstaden Bagdad föll utan några allvarliga strider. Men om kriget hade varit en stor triumf för USA, skulle det visa sig att det efterföljande fredsarbetet inte alls ledde till några framgångar för amerikanarna. För flertalet irakier var amerikanarna och deras allierade endast en främmande ockupationsmakt. President Saddam Hussein satte sig i säkerhet innan amerikanarna fick full kontroll över Bagdad. Men till slut lyckades de ändå gripa honom. Han hade flytt till sin hemstad Tikrit. Den 13 december 2003 hittade amerikanska soldater honom gömd i en jordhåla utanför staden. Med illa dold förtjusning kunde USA:s Irakchef Paul Bremer inför världspressen förklara: We got him!. En rättegång mot Hussein startade på hösten 2005. Den 5 november 2006 kunde domstolen meddela att den hade dömt Saddam Hussein till döden. Han ansågs skyldig till den första åtalspunkten, avrättningen av 148 shiamuslimer i Dujail. Till mångas stora överraskning verkställdes domen redan den 30 december innan övriga åtalspunkter hade tagits upp. Läget i Irak är utom kontroll På detta dramatiska sätt beskrev en svensk tidning i en rubrik dagsläget i Irak i slutet av april månad 2005. Trots 140 000 amerikanska soldaters närvaro ökade antalet attentatsförsök i landet till 70 om dagen. Enligt en uppgift som president Bush lämnade i december 2005 hade vid denna tidpunkt över 30 000 civila irakier dött sedan den amerikanska invasionen. En stor del av terrorattackerna riktade sig mot dem som hade samarbetat med ockupationsmakten. Polisskolor och polishögkvarter utsattes för återkommande bombdåd. Våldet har också riktat sig mot alla inhemska politiska grupper som velat skaffa sig inflytande över samhällsutvecklingen.
En bilbomb har sprängts i Bagdad 2005. En av många bilder från en stad i totalt kaos. Till allt detta kom de religiösa motsättningarna mellan fundamentalistiska grupper av sunniter och shiiter. President Bush lyckades 2006 få igenom ett beslut i den amerikanska kongressen som innebar en förstärkning av den amerikanska närvaron i Irak med ytterligare 40 000 man. Genom att öka antalet flygangrepp lyckades den amerikanska militären i Irak minska antalet terroristattacker under 2007. Ayatollornas Iran Khomeini tillbaka i Iran 1979. Från en presskonferens på Teherans flygplats.för att förstå händelseutvecklingen i den islamiska världen under de senaste årtiondena är det nödvändigt att gå tillbaka till vad som hände i Iran 1979. Fram till dess betraktade man Iran som en av Mellersta Österns mest stabila stater. Iran styrdes av shahen Muhammed Reza Pahlavi som var mycket västerländskt orienterad. Det gamla samhället tyngt av islamiska traditioner ville han lämna bakom sig. Landets gamla konstitution, som slog fast att Iran var en islamisk stat blev ersatt av en ny författning 1963. Senare förklarade shahen att amerikanska biståndsarbetare överhuvud inte behövde följa iransk lag. Det senare väckte häftiga protester från en av landets
ayatoller i Qom, Ruhollah Khomeini. Han förklarade att i Iran måste alla utgå från Sharians lagar och de religiösa traditioner som fanns i landet. Khomeinis kritik ledde till att han landsförvisades. I 15 år levde han i landsflykt, först i Irak och sedan i Paris. I sin exil skrev han en skrift med titeln Teorin om hur man styr ett land och om islamiskt ledarskap. När kritiken mot shahen tilltog i slutet på sjuttiotalet, höll han tal till landets rättrogna muslimer och uppmanade dem att göra revolt mot regimen. Talen bandades och kopierades i hundratals exemplar och spreds över hela Iran. De folkliga protesterna mot shahen tvingade denne till slut att lämna landet. När ayatolla Khomeini senare återvände till Teheran var hans anhängare i extas. Utan tillstymmelse till leende mötte han dem med sin allvarstyngda blick. Under Khomeinis ledning förvandlades Iran till en fundamentalistisk stat, där det shiitiska prästerskapet hade den politiska makten. Samhällslivet skulle anpassa sig efter religionens lagar - inte tvärtom. Som första stat i världen förkastade Iran FN:s allmänna förklaringar om de mänskliga rättigheterna. Det var Sharian som gällde ingenting annat. I Iran var det inte längre landets parlament som fattade beslut om nya lagar. Det var ayatollerna i det så kallade väktarrådet, som skulle tolka lagen utifrån Koranen och andra religiösa urkunder. All opposition i landet slogs ned brutalt. I Iran fick ingen kvinna visa sig utan slöja efter Khomeinis maktövertagande. Kvinnornas roll var i hemmet. De skulle inte delta i samhällslivet, inte ta anställning eller ägna sig åt högre studier. Regimen tillät de mest brutala bestraffningar mot kvinnor som bröt mot islams tabun. Myndigheter ingrep inte om en uppretad m Salman Rushdie änniskohop stenade en ung ogift kvinna till döds, som hade haft ett förhållande med en man som inte hennes familj accepterade. I den religiösa staten Iran blev USA snabbt "Den Stora Satan". I oktober månad 1979 spreds ett falskt rykte, att den cancersjuke shahen skulle tas in på ett amerikanskt sjukhus. Detta var tillräckligt för att en stor folkmassa skulle tränga in i den amerikanska ambassaden i Teheran och ta 63 ambassadtjänstemän och deras familjer som gisslan. Ett försök från USA att frita dessa människor misslyckades helt. Först efter åtskilliga månaders fångenskap släpptes gisslan. Det blev snart uppenbart för alla att Irans ayatoller hade bestämt sig för att genomföra en andlig revolution som inte stannade upp vid några nationsgränser. De var fast beslutna att överallt i världen hårt och skoningslöst attackera alla som bröt mot islams lagar. Khomeini utfärdade en fatwa över den berömde indiske författaren Salman Rushdie som skrivit romanen
Satansverserna. Regimen uppmanade alla nitälskande muslimer att döda Rushdie. Denne tvingades hålla sig gömd under sju års tid i väntan på att fatwan mot honom upphävdes. Ayatolla Khomeini avled 1989 i en ålder av 87 år. En bild från Khomeinis begravning 1989. Under hela hans regeringstid utkämpade landet ett krig mot Saddam Husseins Irak. Miljontals människor klädda i svart följde hans kista genom Teherans gator. Säkerhetspolisen sprutade vatten ur brandslangar för att lugna ned anhängarna när de ryckte och slet i hans kista. Till slut var säkerhetspolisen tvungen att öppna eld mot människomassan och en helikopter tog ombord kistan. Israel Hur ayatollernas fundamentalistiska revolution påverkat händelseutvecklingen i den islamiska världen ser man tydligt om man studerar palestiniernas frigörelsekamp i Israel. 1948 hade den judiska staten Israel bildats. Det blev omedelbart krig mellan denna nya statsbildning och dess arabiska grannstater. Staten Israel överlevde, men för palestinaaraberna slutade det hela i en tragedi. Många tvingades lämna sina hem och fick som flyktingar bosätta sig på Västbanken eller i Gaza. Först 16 år efter det att staten Israel hade bildats skapades PLO, den palestinska befrielseorganisationen. Organisationen kontrollerades de första åren hårt av den egyptiske presidenten Nasser, som inte accepterade någon Yassir Arafatterrorverksamhet riktad mot Israel. Men ett tredje krig mellan Israel och arabstaterna 1967 det så kallade sexdagarskriget förändrade dramatiskt situationen. Kriget medförde att Israel bland annat fick kontroll över Gaza och Västbanken. Arabvärlden var svårt skakad av sexagarskriget och mera militanta krafter fick ta över ledningen för PLO.
Organisationens nye ledare blev Yassir Arafat, som hade skapat motståndsgruppen Fatah. I fortsättningen blev det vanligt att olika PLO-grupper gjorde attacker in i Israel. Men PLO:s terrorverksamhet ledde inte till några framgångar. Arafat fick inte den uppbackning av arabstaterna som han hade önskat sig. När PLO byggde upp baser i Jordanien, drevs de ut ur landet av den jordanska armén under september månad 1970. 1979 kom nästa stora bakslag för Arafat. Egypten valde att sluta separatfred med Israel. Under 1970-talet hade Libanon varit centrum för PLO. Men 1982 gick israelerna till attack mot Beirut. Vid de palestinska flyktinglägren Sabra och Shatila lät israeliska soldater kristen libanesisk milis kallblodigt mörda kanske 2 000 palestinska flyktingar. PLO-ledningen fick upprätta ett nytt centrum i Tunis långt från händelsernas centrum. Det som vände utvecklingen i positiv riktning för palestinierna var Intifadan. Det hela började som ett folkligt uppror 1987 i Gaza. Plötsligt som på en given signal var alla människor ute och demonstrerade sitt missnöje mot den israeliska ockupationen av området med stenkastning och bensinbomber. Sedan spred sig oroligheterna till Västbanken. Israelerna verkade inledningsvis lika överraskade som världen i övrigt, men snart gick den israeliska försvarsmakten till en snabb och våldsam motoffensiv. Efterhand blev motståndet alltmera organiserat av Hamas en islamistisk organisation. Hamas bedrev terrorverksamhet, men också omfattande socialt hjälparbete. De som tidigare hade organiserat sig inom PLO hade ofta haft en sekulär samhällssyn. Inte sällan hade de starka vänstersympatier. Nu leddes det palestinska motståndet av islamister. Hamas medlemmar var sunniter, men de fick trots detta massivt stöd från Iran. Därifrån fick de pengar, vapen och annat som gjorde att de kunde fortsätta sin kamp. Irans ledare var beredda att ge alla sitt stöd som ville verka för en islamistisk revolution i den muslimska världen oavsett om de var shiiter eller sunniter. Beslutet om en palestinsk myndighet har förhandlats fram. Yassir Arafat utnyttjade intifadan till sin fördel. PLO erkände överraskande staten Israels existens. För första gången påbörjades fredsförhandlingar mellan PLO och den israeliska regeringen. Den 13 september 1993 slutfördes förhandlingarna i Washington mellan Arafat och de israeliska ledarna. Nu skapades en palestinsk myndighet som omfattade Gaza och delar av Västbanken. På sikt skulle en palestinsk stat bildas. Men än återstod många svåra frågor att förhandla om. Palestinierna gjorde anspråk på en del av Jerusalem och de ville att judiska bosättningar på Västbanken skulle försvinna.
Under Arafats sista regeringsår var Ramallah ofta militärt belägrat av israeliska trupper. Men det blev inga nya uppgörelser. Den israeliske premiärministern Yitzak Rabin som varit drivande i fredsprocessen blev mördad i ett attentat 1995. Yassir Arafat installerades som president över den palestinska myndigheten i Ramallah. Men han lyckades på inget sätt skapa en fortsatt fredsdialog med Israel. År 2000 återupptog palestinierna intifadan. Israelerna svarade med vedergällningsattacker. År 2003 omringade israeliska stridsvagnar Arafats presidentpalats och utsatte det för häftig beskjutning. På hösten 2004 avled Arafat efter en lång tids sjukdom. Han efterträddes då av Mahmoud Abbas. Fatahrörelsen kontrollerar idag inte mer än Västbanken. Under juni 2007 utbröt regelrätta strider i Gazaremsan som ledde till att Hamas fick total kontroll över detta område. USA har alltsedan staten Israels tillkomst konsekvent stött denna stat. Efter den palestinska splittringen har den amerikanska statsledningen försökt skapa en fredsdialog med Fatah-ledningen, medan man konsekvent försökt isolera Hamas. Den 19 december 2008 bröts en sex månader lång vapenvila som ingåtts mellan Hamas och Israel. Detta ledde omedelbart till raketattacker från Gaza mot den israeliska staden Ashkelon några mil längre bort. Israel svarade med en tre veckor lång massiv vedergällning som lade delar av Gaza i ruiner. Islamismen Efter andra världskriget föreföll utvecklingen i Mellanöstern bli som överallt annars i tredje världen. Det uppstod där nationella rörelser ofta med en radikal vänsterinriktning, som började kämpa för sina länders självständighet. Arabvärldens mest kände ledare vid denna tid var Egyptens president Gamal Abdul Nasser. För honom var det viktigt att hålla religionen åtskild från det politiska livet. Många trodde att arabvärlden liksom västvärlden var på väg att bli alltmera sekulariserad. Men revolutionen i Iran 1979 har visat att utvecklingen snarast är på väg i motsatt riktning. I den muslimska världen har det alltmera blivit religionen som präglar samhällslivet. Och religionen ges en fundamentalistisk tolkning. Islam kan vara fredlig eller icke-fredlig precis som kristendomen och alla andra religioner. Ordet islam betyder "underkastelse". Det är nära knutet till salaam, ordet för "fred". Flertalet muslimer tar avstånd från terror. De tror inte att våldet löser några problem. Men klart är att islam under de senaste årtiondena blivit en alltmera påtaglig politisk kraft. Lika uppenbart är det, att det ur denna rörelse vuxit fram politiskt extrema organisationer, som med våld har velat förverkliga islam och införa sharialagarna.
Hur ska man förklara den växande fundamentalismen inom islam? I den muslimska världen har befolkningstillväxten under de senaste årtiondena varit mycket stor. Åtskilliga har fått lämna landsbygden för att söka sig till de stora städerna. För många av dessa människor har islam blivit länken tillbaka till den trygga värld de tvingats lämna. Knappast någonstans i den islamska världen finns någon demokrati. I en situation, när missnöjet mot samhället inte har kunnat kanaliseras politiskt, har människor vänt sig till religionen. En stor del av medlemmarna i de militanta terrornätverken visar sig också komma från Europa. Känslan av utanförskap har självklart förstärkts hos många muslimer, när de på detta sätt tvingats leva i kulturer där de ofta har känt sig diskriminerade. Change År 2008 skedde ett historiskt val. Demokraten Barack Obama valdes som den första färgade presidenten i USA:s historia. I alla sina tal återkom han till ordet "change". Men förändringarna vad gäller USA:s politik i Mellanöstern har varit ganska små. Det finns förhoppningar om att USA nu ska kunna minska ned sin militära närvaro i Irak. Enligt planen ska amerikanarna helt ha lämnat landet den 1 januari 2012. När det gäller Afghanistan har Obamaadministrationen tvärtom satsat på en ökad närvaro i området. Allt i förhoppning att detta på sikt ska kunna leda till ett snabbare tillbakadragande. Men stora förändringar har skett i arabvärlden - inte minst på den senaste tiden. Stor arbetslöshet, kraftigt ökade matpriser och omfattande korruption från statsledningen ledde i december 2010 till omfattande demonstrationer i Tunisien. Dessa protester som blev alltmera våldsamma tvingade president Ben Ali bort från makten den 14 januari. Detta utlöste en våg av liknande folkliga uppror i andra arabländer. President Mubarak som styrt Egypten sedan 1981 med hjälp av undantagslagar tvingades avsäga sig makten den 11 februari 2011 efter jättelika demonstrationer på Tahir-torget i Kairo. Vart utvecklingen är på väg kan man bara spekulera över. Men så mycket står klart att en mäktig demokratirörelse sveper över arabvärlden. Det är också påtagligt att islamistiska krafter som Muslimska Brödraskapet i Egypten valt att hålla en mycket låg profil. USA som känt sig tvingade att stödja många totalitära regimer i området för att där kunna behålla sitt inflytande har också intagit en mycket avvaktande hållning när dessa regimer börjat vackla. Till detta ämne får vi säkert anledning att återkomma många gånger under de närmaste månaderna.
USA:s väg Många menar att USA:s största problem idag inte primärt är hur landet ska kunna lösa sina åtaganden i Mellanöstern. USA: s största problem är hur landet ska kunna ha kvar sin ekonomiska styrka, så att det också i framtiden kan spela rollen som världens supermakt. 2008 drabbades landet av en djupgående ekonomisk kris, som negativt påverkat hela världsekonomin. Till detta kommer att USA:s statsbudget är i kraftig obalans. George W. Bush valde som president att minska skattetrycket i landet trots alla ökade militärutgifter. Budgetunderskottet steg under hans åtta år vid makten från 5600 miljarder dollar till 9000 miljarder dollar. Det motsvarar den amerikanska statens totala budget under tre år. I det ekonomiskt bekymmersamma läge USA har hamnat i har Barack Obama lyckats genomföra en mycket viktig social reform. Som enda land i västvärlden har det i USA fram till nu saknats ett offentligt sjukförsäkringssystem. 50 miljoner amerikaner har i detta avseende varit oförsäkrade. Enligt en beräkning har detta lett till att det varje år har dött 100 000 personer därför att de inte har haft råd med någon sjukvård. Men i mars månad 2010 godtog representanthuset med knapp majoritet ett offentligt sjukförsäkringssystem. Det förhållandet att denna reform kommer att medföra höjda skatter fick motståndarna av sjukförsäkringssystemet att rikta häftig kritik mot Obama. I den upphetsade kongressdebatten fanns det talare som satte likhetstecken mellan ökade skatter och kommunism. Vart är USA på väg? Det finns de som säger att det stora landet i väster nu har kommit fram till en skiljeväg. För att lösa USA:s problem både på hemmaplan och ute i världen räcker det inte längre med att skapa ett krismedvetande hos amerikanerna. Nu måste de inse att de nått en punkt där individens krav på frihet måste få stå tillbaka för de övergripande samhällsmålen. Men många amerikaner vägrar att acceptera detta resonemang. För dem har alltid det amerikanska samhällets styrka varit att det har slagit vakt om individens frihet. Om samhället inte löser medborgarnas problem då gäller det för dem snarare att förstärka än att försvaga individens personliga frihet. Detta blev fullt tydligt i 2010 års kongressval, då man kunde konstatera att Obamas administration misslyckats med att snabbt vända den ekonomiska utvecklingen. Valet blev en stor framgång för republikanerna med deras mera konservativa och traditionsbundna samhällssyn. De lyckades skaffa sig en majoritet av mandat till representanthuset, något som kraftigt har försvagat Obamas maktposition.