Domstolarna och mäns våld mot kvinnor

Domstolarna och mäns våld mot kvinnor Ett utbildningsmaterial för personal inom rättsväsendet, hälso- och sjukvården, socialtjänsten och kriminalvården

Innehåll Domstolarna och mäns våld mot kvinnor Domstolarna och våld mot kvinnor... 1 Grov kvinnofridskränkning... 3 4 kap. 4 a Brottsbalken... 4

Domstolarna och våld mot kvinnor Domstolarna och mäns våld mot kvinnor Domstolens första kontakt med ett mål där fråga är om våld mot en kvinna av en närstående man relationsvåld sker i de flesta fall genom en ansökan om stämning. Stämningsansökan är den handling som initierar en process och åklagaren skall i ansökan uppge den tilltalade, eventuell målsägande (brottsoffret), den brottsliga gärningen samt de bevis åklagaren önskar åberopa och vad han vill styrka med varje särskilt bevis. I de fall mannen varit häktad 1 är målet redan påbörjat i domstolen men sedan den av domstolen beslutade tiden för att väcka åtal gått ut (oftast två veckor från häktningsbeslutet) måste åklagaren inge en ansökan om stämning (annars skall den misstänkte friges). Innan målet kommer in till domstolen har kvinnan varit i kontakt med polis och åklagare samt, många gånger, med såväl hälso- och sjukvården som socialtjänsten. Dessa aktörers speciella funktioner samt bemötande av kvinnan som brottsoffer framgår av övrigt utbildningsmaterial vartill här hänvisas. Mål där den tilltalade 2 inte är frihetsberövad får som regel inte någon förtur annat än om den tilltalade är under 21 år. 3 Även om mål om relationsvåld formellt sett inte är ett mål med förtur, bör sådana mål handläggas snarast. Är det misstänkte häktad gäller särskilda tidsfrister. Målet skall i så fall sättas ut inom en vecka från det att ansökan om stämning kom in till tingsrätten. Sedan målet kommit in till tingsrätten sätts det ut till huvudförhandling. Vid planeringen inför huvudförhandlingen tar rätten ställning till om den tilltalade skall ha någon offentlig försvarare (om någon sådan inte redan är förordnad) och om något målsägandebiträde skall förordnas för den tilltalade (om detta inte redan har skett). Målsägandebiträde kan förordnas av domstol på begäran av målsägande. Ett förordnande kan komma i fråga så snart förundersökning inletts. Biträdets uppgift är att ta till vara målsägandens intressen i målet samt lämna stöd och hjälp. Till huvudförhandlingen kallas den tilltalade, hans offentliga försvarare, åklagaren, målsäganden, målsägandebiträdet samt eventuella vittnen. Huvudförhandlingen inleds med yrkanden från åklagaren (åklagarens gärningspåstående, dvs. vilken/eller vilka gärningar åklagaren anser att den tilltalade skall dömas för) samt den tilltalades inställning till dessa yrkanden (dvs. om han erkänner eller förnekar helt eller delvis vad åklagaren lägger honom till last). Därefter följer sakframställningar, bevisning och slutpläderingar. Huvudförhandlingen är som huvudregel offentlig, dvs. allmänheten har rätt att närvara som åhörare. Vid vissa typer av grövre brott framför allt sexualbrott kan rätten besluta att förhandlingen skall äga rum inför stängda dörrar, dvs. allmänheten har inte tillträde till förhandlingen. 4 Vid huvudförhandlingen skall domstolen ta ställning till om den tilltalade är skyldig till den eller de gärningar som åklagaren påstår. Domstolen är bunden av åklagarens gärningsbeskrivning (dvs. vad åklagaren i stämningsansökan påstår att den tilltalade gjort) och får således, oavsett vad som kommer fram vid förhandlingen, bara döma för gärningar som ryms inom gärningspåståendet. Vid huvudförhandlingen presenteras eventuell skriftlig bevisning, ofta rätts- 1 Är någon på sannolika skäl misstänkt för brott, för vilket är stadgat fängelse i ett år eller mer, kan han häktas (av rätten, i allmänhet på yrkande av åklagaren) om risk finns att han avviker, undanröjer bevis eller på annat sätt försvårar sakens utredning eller fortsätter sin brottsliga verksamhet. Häktning kan ske även i vissa andra fall. 2 Den som är misstänkt för ett brott kallas sedan åtal väckts mot honom för tilltalad. 3 Mål mot den som inte har fyllt tjugoett år skall alltid behandlas skyndsamt (29 lagen [1964:167] med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare). 4 5 kap. 1 och 2 RB samt 9 kap. 16 sekretesslagen. 1

Domstolarna och mäns våld mot kvinnor intyg avseende skador samt bilder. Vidare sker förhör med målsäganden och den tilltalade samt med eventuella vittnen. Förhöret med målsäganden (brottsoffret) och i vissa fall även med vittnen kan ske i den tilltalades utevaro. 5 Rättens avgörande skall grundas på vad som kommit fram vid huvudförhandlingen. Inget annat material får ligga till grund för rättens ställningstagande. Finner rätten att det genom den bevisning som förekommit är styrkt/utrett att den tilltalade begått gärningen/gärningarna skall rätten bestämma straff för brottet/brotten. Våld mot kvinnor misshandel - är ett s.k. artbrott och påföljden blir därför vanligen fängelse för misshandel. I de fall misshandeln och/eller övrig brottslighet bedöms som grov kvinnofridskränkning är fängelse i sex månader minimistraffet och möjligheterna med hänsyn till ändamålet med bestämmelsens om grov kvinnofridskränkning att använda alternativa påföljder begränsade. Den möjlighet som finns att i viss utsträckning tillämpa icke frihetsberövande påföljder är framför allt samhällstjänst. Samhällstjänst har formen av en särskild föreskrift vid skyddstillsyn eller villkorlig dom. 6 Villkorlig dom eller skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst skall dömas ut i fall där ett fängelsestraff annars skulle kommit i fråga. Längden av det alternativa fängelsestraffet skall anges i domslutet. Rätten skall såsom särskilda skäl för att döma till villkorlig dom eller skyddstillsyn kunna beakta att den tilltalade har samtyckt till att den villkorliga domen eller skyddstillsynen förenas med en föreskrift om samhällstjänst och en sådan föreskrift är lämplig med hänsyn till den tilltalades person och övriga omständigheter. Det maximala antalet timmar samhällstjänst är 240; det är i vissa fall möjligt att kombinera samhällstjänst med böter. (Det maximala antalet timmar samhällstjänst, dvs. 240, motsvarar ett fängelsestraff om 11 månader.) 5 Om det finns anledning anta att ett vittne [en målsägande] av rädsla eller annan orsak inte fritt berättar sanningen på grund av parts eller någon åhörares närvaro,, får rätten förordna att parten eller åhöraren inte får vara närvarande vid förhöret. 36 kap. 18 och 37 kap. 1 rättegångsbalken. 6 Prop. 1997/98:96. 2

Grov kvinnofridskränkning Domstolarna och mäns våld mot kvinnor Den 1 juli 1998 infördes i 4 kap. Brottsbalken (BrB) en ny paragraf, 4 a 7, med bestämmelser om grov fridskränkning resp. grov kvinnofridskränkning. Enligt paragrafens första stycke gällde att den som begick brottsliga gärningar enligt 3, 4 och 6 kap. BrB mot en närstående eller tidigare närstående person skulle dömas, om gärningarna varit led i en upprepad kränkning av personens integritet och varit ägnade att allvarligt skada personens självkänsla, för grov fridskränkning till fängelse, lägst sex månader och högst sex år. Om gärningarna begicks av en man mot en kvinna som han är eller har varit gift med eller som han bor eller har bott tillsammans med under äktenskapsliknande förhållanden skulle han i stället dömas, enligt paragrafens andra stycke, för grov kvinnofridskränkning till samma straff. I en dom den 19 mars 1999 (NJA 1999 s. 102) prövade Högsta domstolen (HD) bestämmelsen om grov kvinnofridskränkning. I domen som inte var enhällig tog HD ställning till innebörden av kravet på att gärningarna skall ha varit ett led i en upprepad kränkning av offrets integritet. Enligt HD skall därvid dessa gärningar ses som en enhet. Av bestämmelsens lydelse följde, enligt domstolen, att det för straffansvar måste finnas ytterligare handlingar som innefattar kränkning. Det kan alltså inte vara tillräckligt enbart med de åtalade gärningarna. Vad som i praktiken kan bli aktuellt enligt domstolen är närmast förut begångna brott för vilka den tilltalade tidigare fällts till ansvar; härmed jämställs bl.a. fall då åtalsunderlåtelse skett eller strafföreläggande har godkänts. HD fann inte något hinder med hänsyn till principen ne bis in idem (dvs. att man inte får döma två gånger över samma sak se 30 kap. 9 RB) mot att beakta gärningar, för vilka den tilltalade tidigare dömts, vid bedömande av huruvida de åtalade gärningarna utgjort ett led i en upprepad kränkning av kvinnans integritet. Dessa tidigare gärningar kan enligt HD ses som ytterligare kränkningshandling(ar) utöver vad de åtalade gärningarna innebär. HD framhöll att sådana ytterligare kränkningar ligger vid sidan av de gärningar för vilka den tilltalade skall dömas och att de tidigare gärningarna endast skall tjäna till att belysa de förhållanden under vilka de i målet åtalade gärningarna har ägt rum. HD uttalade att den tilltalade alltså inte på nytt skall dömas för de tidigare prövade gärningarna men att de kan sägas bidra till att kvalificera de åtalade gärningarna. Dock gjorde HD den bedömningen att gärningar som begåtts före ikraftträdandet av 4 kap. 4 a BrB inte borde få på detta sätt beaktas, eftersom retroaktiva inslag bör undvikas vid tillämpning av strafflag. I den aktuella domen fanns inte några ytterligare kränkningshandlingar som kunde beaktas vid sidan av de tre misshandelsgärningar som begåtts efter den nya paragrafens ikraftträdande varför HD, redan på grund härav, anförde att gärningarna skulle bedömas som misshandel och inte som grov kvinnofridskränkning. Genom ändringar i bestämmelsen i 4 a BrB som trädde i kraft den 1 januari 2000 8 ändrades paragrafens lydelse. Efter ändringen skall det för straffansvar vara tillräckligt att de åtalade gärningarna tillsammans utgjort en upprepad kränkning av brottsoffrets integritet och att de har varit ägnade att allvarligt skada hans eller hennes självkänsla. Detta har skett genom att det i paragrafens första stycke anges att var och en av gärningarna skall ha utgjort led i en upprepad kränkning. 7 Prop. 1997/98:55, bet. JuU13. 8 Prop. 1998/99:144 3

Domstolarna och mäns våld mot kvinnor 4 kap. 4 a Brottsbalken (i dess lydelse den 1 januari 2000) Den som begår brottsliga gärningar enligt 3, 4 eller 6 kap. mot en närstående eller tidigare närstående person, döms, om var och en av gärningarna utgjort led i en upprepad kränkning av personens integritet och gärningarna varit ägnade att allvarlig skada personens självkänsla, för grov fridskränkning till fängelse, lägst sex månader och högst sex år. Har gärningar som anges i första stycket begåtts av en man mot en kvinna som han är eller har varit gift med eller som han bor eller har bott tillsammans med under äktenskapsliknande förhållanden, skall i stället dömas för grov kvinnofridskränkning till samma straff. 4