Återberättad efter H. C. Andersen av Martin Harris Illustrerad av Anna Friberger Det var sommar, och kornet stod gult och havren grön. Höet var slaget, och där gick storken på sina långa röda ben och pratade egyptiska, för det språket hade han lärt sig av sin mor. Omkring åker och äng låg stora skogar, och mitt i skogarna djupa sjöar; ja, det var verkligen härligt ute på landet. Mitt i solskenet låg en gammal herrgård med djupa kanaler runtom, och från muren ner till vattnet växte stora skräppeblad, som var så höga, att små barn kunde stå raka under de största. Det var lika vilt därinne som i den djupaste skog, och där låg en anka på sina ägg. Hon skulle ruva ut sina små ankungar, men nu var hon nästan trött på det, för det tog så lång tid och hon fick sällan besök. Bild Anna Friberger 2004 En originalproduktion från Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2004 Illustrationerna är gjorda i gouache Repro av Kipro, Malmö Till slut sprack det stora ägget. Pip, pip! sa ungen och vältrade sig ut. Tryckt av Eurolitho, Italien 2004 Men oj, vad han var stor och ful, tänkte ankmamman. Ingen av de andra ser 1:a upplagan Ankungen_inl 4 04-04-30, 11.51.24 sån ut. Är det verkligen en ankunge? Eller kan det vara en kalkon? ISBN 91-638-4054-5 www.bonniercarlsen.se Men så, äntligen sprack äggen, det ena efter det andra. Pip, pip! sa ungarna och stack ut sina små huvuden. Rapp, rapp! sa ankmamman. Ni är väl här allesammans? Nej, jag har inte fått alla än. Det största ägget ligger där ännu. Hur lång tid ska det ta? suckade hon och la sig ner igen. Ankungen_inl 5 04-04-30, 11.53.10
Den stackars ankungen blev biten, knuffad Dagen därpå var det ett välsignat vackert väder. Solen sken på alla de gröna skräppebladen. Ankmamman tog med sig alla sina ungar ner till kanalen. Med ett plask hoppade hon i det härliga vattnet, och alla de små hoppade i efter henne. Vattnet slog över huvudet på dem, men de kom strax upp igen och flöt så fint. Till och med den fula, grå ungen simmade bra. Nej, det är inte en kalkon, sa hon, se bara så fint han rör benen och så rak han håller sig. Det är min egen unge. Egentligen är han r ett förfärligt oväsen i ankgården. ändå rätt vacker, när man tittar noga på den! Rapp! Rapp! Kom, så här går det till i världen! sa ankmamman. Rör nu med på benen! mig så Se ska så! jag Böj presentera nu på er i ankgården, men håll er nära och säg rapp! mig så ingen trampar på er och akta er för katten! det gjorde de, men de andra ankorna tittade på dem och sa högt: så! Nu ska vi ha det följet här också, som om vi Det inte var var ett många förfärligt nog oväsen ändå. Och i ankgården. den ena ankungen ser ut. Han kan vi inte tåla! rax flög en anka fram och bet honom i nacken. t honom vara, sa hans mamma, r ju ingen illa!, men han är för stor och ovanlig, an som bet honom, och därför n tufsas till. Ja, så här går det till i världen! sa ankmamman. Rör på benen! Se så! Böj nu på halsen och säg rapp! Och det gjorde de, men de andra ankorna tittade på dem och sa högt: Se så! Nu ska vi ha det följet här också, som om vi inte var många nog ändå. Och fy, som den ena ankungen ser ut. Han kan vi inte tåla! Och strax flög en anka fram och bet honom i nacken. Låt honom vara, sa hans mamma, han gör ju ingen illa! Ja, men han är för stor och ovanlig, sa ankan som bet honom, och därför ska han tufsas till. Den stackars ankungen blev biten, knuffad och gjord narr av, både av ankorna och av hönsen.
Så gick det den första dagen, och sen blev det bara värre och värre. Den stackars ankungen blev jagad av dem alla, till och med hans syskon var elaka mot honom, och de sa alltid: Bara katten ville ta dig, ditt hemska spektakel! Även pigan, som skulle ge djuren mat, sparkade till honom med foten. Då sprang han iväg och flaxade över staketet. De små fåglarna i buskarna for förskräckta i vädret. Det är för att jag är så ful, tänkte ankungen, blundade och flydde så fort hans korta ben bar honom! Till slut kom han till den stora mossen där vildänderna bodde. Här låg ankungen hela natten, han var så trött och sorgsen. Om morgonen kom vildänderna och tittade på den nya kamraten. Ankungen vände sig åt alla sidor och hälsade så gott han kunde. Du är innerligt ful! sa vildänderna, men det kan då göra oss detsamma, bara du inte gifter in dig i vår familj. Den stackarn, han tänkte verkligen inte på att gifta sig, kunde han bara få lov att ligga i vassen och dricka lite mer mossvatten så var han glad. Ankungen_inl 10 04-04-30, 11.58.32 Men så kom två vildgäss eller rättare sagt unga gåskarlar. Hör på kamrat, sa de, du är så ful att vi tycker bra om dig. Vill du slå följe med oss och bli flyttfågel? Strax här bredvid i en annan mosse ligger det några välsignat söta vildgäss, allesammans fröknar, som kan säga rapp! Till och med du som är så ful kan göra lycka där! Ankungen_inl 12 04-04-30, 11.58.42
Piff! Paff! ljöd det i detsamma ovanför och båda vildgässen föll döda ner i vassen, och vattnet blev blodrött. Det var en stor jakt och jägarna låg runtomkring mossen. I gyttjan kom jakthundarna, klask, klask! Det var en förskräcklig upplevelse för den stackars ankungen. Den vände på huvudet för att få in det under vingen, och just i detsamma stod en förfärligt stor hund tätt intill den. Tungan hängde långt ut ur gapet på honom och ögonen lyste otäckt och hemskt. Han böjde ner sin dreglande nos rakt mot ankungen, visade sina skarpa tänder och plask! gick han sin väg utan att ta den. O, gudskelov! suckade ankungen, jag är så ful att inte ens hunden biter mig! Och så låg den alldeles stilla medan haglen ven i vassen och det knallade skott på skott. Först långt frampå dagen blev det stilla, men den stackars ungen vågade ännu inte resa sig. Den väntade i flera timmar innan den såg sig om och skyndade sig bort från mossen allt vad den förmådde. Sommaren gick och det blev höst. Löven i skogen blev gula och bruna, blåsten tog fatt i dem så de dansade runt och luften blev kall. Molnen hängde tunga av hagel och snöflingor. Den lilla ankungen hade det verkligen inte bra. Ankungen_inl 14 04-04-30, 11.16.02 En kväll, solen gick just ner så vackert, kom två stora vackra fåglar ut ur buskarna. Ankungen hade aldrig sett något så vackert. De var alldeles skinande vita och hade långa smidiga halsar. Det var svanar. De utstötte ett förunderligt ljud, bredde ut sina långa vingar och flög bort från de kalla nejderna till varmare länder, till öppna sjöar. Ankungen_inl 15 04-04-30, 11.16.08 Ankungen_inl 16 04-04-30, 11.16.10
De steg så högt, så högt, och den fula lilla ankungen blev så underlig till mods. Den snurrade runt och sträckte på halsen och utstötte ett sånt högt skrik efter dem, att han själv blev rädd. När han inte längre kunde urskilja dem dök han ända ner till botten, och då han kom upp igen, var han inte riktigt sig själv längre. O, han kunde inte glömma de vackra, lyckliga fåglarna. Vintern kom, och blev så kall. Ankungen måste simma omkring i vattnet för att hindra det att frysa till, men för var natt blev hålet som den simmade i mindre och mindre. Till sist blev han så utmattad att han låg alldeles stilla och frös fast i isen. Ankungen_inl 17 04-04-30, 11.16.16 Tidigt nästa morgon kom en bonde. Han fick syn på ankungen, slog sönder isen med sin träsko, och bar den sen hem till sin hustru. I hemmets värme började ankungen att kvickna till. Ankungen_inl 18 04-04-30, 11.16.17 Men barnen ville leka med den och ankungen trodde att de ville göra honom illa. I rena förskräckelsen for han upp i mjölkbunken, vidare över smörtråget och sist ner i mjöltunnan och upp igen. Så han såg ut! Ankungen_inl 19 04-04-30, 11.16.23 Med bondkvinnan och barnen efter sig, flydde han ut i den hårda vinterkölden igen och gick nästan i dvala. Ankungen_inl 20 04-04-30, 11.16.25 Ankungen_inl 21 04-04-30, 11.16.31
Äntligen blev det vår! Ankungen fällde ut sina vingar, de brusade starkare än förr och bar honom framåt med kraft. Innan han visste ordet av var han i en stor trädgård med doftande syrener. Mitt i låg en underbar sjö, där två ståtliga vita svanar simmade omkring. Ankungen gömde sig i en buske. Han greps av ett underligt svårmod när han såg de vackra fåglarna. Om jag simmar bort till dem, tänkte han, kommer de att hugga ihjäl mig för att jag är så ful. Men hellre blir jag dödad av de vackra svanarna, än biten och knuffad av alla andra! Ankungen simmade fram med huvudet nedböjt mot vattenytan och väntade på döden men i vattnet såg den plötsligt sin egen spegelbild. Han var inte längre en otymplig svartgrå fågel, ful och otäck. Han var en svan! De stora svanarna simmade runt omkring honom och strök ömt över honom med näbben. Glädjen jublade i hjärtat på honom och han tänkte: Så här lycklig trodde jag aldrig att jag skulle kunna bli, då jag var den fula ankungen! Ankungen_inl 22 04-04-30, 11.16.33