Gröna planer för dagens kyrkogårdar Zandra Nordberg MOVIUM RAPPORT 2:2007
Gröna planer för dagens kyrkogårdar Zandra Nordberg Projektarbete för kursen Förvaltning av kyrkogårdens gröna kulturarv Text: Zandra Nordberg Foto: Zandra Nordberg SLU 2
Innehållsförteckning INNEHÅLLSFÖRTECKNING...3 INLEDNING...4 DEN VIKTIGA GRÖNSKAN...5 BEHOVET AV GRÖNA PLANER...5 TRÄDPLANENS BESTÅNDSDELAR...7 TRÄDREGISTRET...7 TRÄDVÅRDSPLANEN...8 PLANTERINGSPROGRAMMET...9 VÅRD AV BEFINTLIGA TRÄD...9 NYPLANTERING...13 KYRKOGÅRD FÖR HÅLLBAR UTVECKLING...15 AVSLUTNING...20 KÄLLHÄNVISNINGAR...21 3
Inledning De flesta svenska kyrkogårdar står i dagsläget inför ett flertal nödvändiga förändringar. Även om varje enskild kyrkogård har en egen karaktär och unik historia är dagens problemställningar och möjliga tillvägagångssätt likartade. Denna uppsats strävar efter att klarlägga och sammanfatta de väsentligaste aspekterna gällande dagens kyrkogårds gröna frågor och förhoppningsvis bringa klarhet i deras möjliga lösningar. Vi upplever nog lätt kyrkogårdens gröna beståndsdelar som eviga och oföränderliga, men verkligheten är en helt annan. Att träd växer, åldras och dör ofta med allt annat än behag har blivit än tydligare nu i och med almsjukans framfart. Träd, häckar och buskage drabbas dessutom ofta av alltför nitisk eller alltför håglös skötsel. Ökad medvetenhet om kultur, natur och miljö leder också till divergerande uppfattningar om rätt och fel på kyrkogården. För ökad biodiversitet önskas en naturlig och gärna något vildvuxen kyrkogård som kan bli en grönkil mellan olika grönområden och fungera som en spridningskorridor för olika arter, medan kulturmiljövården vill värna om att bevara kyrkogården så som den varit förr, alltså i ett statiskt tillstånd där naturen enligt gängse praxis hålls i strama tyglar. Om man vill låta kyrkogården ingå i ett naturligt, ekologiskt sammanhang uppstår således ofta konflikter med kulturhistoriska värden. Även funktionaliteten kan anses hotad om naturliga förlopp får alltför fritt spelrum, med till exempel vingliga plattsättningar och eventuellt allmänfarliga träd som följd. Är det möjligt att finna en gyllene medelväg mellan de olika krav som ställs på dagens kyrkogårdar? Går det att upprätta en plan för kyrkogårdens grönska som kan fungera som guide för kommande planering, där hänsyn tas till både biologiska och kulturhistoriska värden och inte minst till kyrkogårdens upplevelsevärden? Den här uppsatsen vill propagera för ett mer utbrett helhetstänkande i de gröna frågorna och uppmuntra till ett större samarbete mellan kyrkogårdsförvaltning och kommun. Genom samarbete med kommunen kan en gemensam policy för de gröna aspekterna upprättas, varvid detta samförstånd kan förkroppsligas i en kyrkogårdsgrönplan. Denna kan ligga till grund för kyrkogårdsförvaltningens fortsatta planeringsarbete med trädplaner: trädregister, trädvårdsplaner och trädplanteringsprogram. Detta långsiktiga planeringsarbete bör kunna resultera i större biologisk mångfald, bättre bevarade kulturhistoriska värden, bättre ekonomi och miljötänkande. Jag skulle redan nu vilja understryka att även om de olika planerna betecknas med träd som prefix är det viktigt att i de olika delarna också notera och beakta också övriga vegetationselement. Häckar, buskage och planteringsytor bör även de bokföras och inventeras kontinuerligt. För enkelhetens skull använder jag dock de vedertagna termerna fortsättningsvis. 4
Den viktiga grönskan Våra kyrkogårdar hör till landets mest välskötta parkanläggningar och deras grönska är den av allmänheten kanske allra mest uppskattade. Träden och anläggningarna börjar dock i många fall uppnå aktningsvärd ålder, och krav på mer rationell skötsel kolliderar med de gamla trädens behov av ökade omsorger. Kyrkogårdens grönska utgör dock ett unikt kulturarv som bör tas tillvara, vårdas och utvecklas. I dagsläget är situationen ofta sådan att läget börjar bli kritiskt - träden står inför att jämnas med marken eller bevaras, beroende på vems åsikt man lyssnar på. Det ekonomiskt mest rationella alternativet är troligtvis totalsanering genom avverkning och nyplantering. Det kan dock vara på sin plats att försöka lära av tidigare misstag, eftersom kyrkogårdsskötseln från mitten av 1900-talet och framåt alltmer gått ut på rationaliseringar, inte sällan med mer eller mindre misslyckat resultat. 1950-1970 reducerades vården av de befintliga kyrkogårdarna ofta till att handla om just rationell skötsel. Till exempel utgick man ofta ifrån att friväxande häckar skulle vara mindre skötselintensiva än klippta, varvid befintliga häckar fick växa ohämmat och tidigare formklippta partier vid nyplantering ersattes med friväxande. Det visade sig dock att friväxande häckar behövde lika mycket vård som klippta, vilket ledde till ringa vinst gällande kostnadseffektiviteten med grav förvanskning av gestaltningsidén som påföljd. Under 70-80-talet förvanskades ursprungliga kyrkogårdsmiljöer ytterligare genom att gräsmattor bredde ut sig på områden avsedda för helt andra ändamål. De senaste årens rationaliseringar har lett till att många av kyrkogårdarnas träd beskurits så hårt att de ger ett stympat och pinat intryck, ingrepp som säkert skett i bästa välmening, till exempel för att lyfta fram en kyrksilhuett eller för att trädens kronor blivit alltför täta och skuggande (Bucht, et al: Slå vakt om kyrkogårdens grönska!). Den här typen av felaktiga åtgärder leder inte sällan till att träden försvagas och lättare ansätts av sjukdomar, vilket på sikt leder till en förtidig död. Alternativet till de senaste decenniernas ihärdiga rationaliseringar är kontinuerlig uppsikt och vård av gamla träd och övrig grönska. Det är dock omöjligt att slå fast en generell policy om hur all vegetation på alla kyrkogårdar ska skötas. Varje kyrkogårds grönska är unik och bör så förbli. Något som däremot bör vara en generell policy är upprättandet av långsiktiga planeringsunderlag för skötseln av kyrkogårdarnas gröna kulturarv. Behovet av gröna planer I samband med kyrkogårdarnas skötselplaner påtalas ofta behovet av trädplaner, eller ännu mer specifikt: trädvårdsplaner. Dessa begrepp återkommer jag till, men dessförinnan skulle jag vilja uppmuntra kyrkogårdsförvaltningarna till att upprätta grönplaner! Enligt gängse praxis utformas oftast en grönplan på kommunal nivå och är ett dokument som visar hur man ämnar bevara och utveckla parker och grönområden både kort- och långsiktigt. Grönplanen är ett omfattande planeringsunderlag, som med utgångspunkt i grundliga inventeringar och analyser föreslår bevarande- och utvecklingsstrategier för de gröna aspekterna. En traditionell kommunal grönplan kan till exempel baseras på grundutredningar av biologisk mångfald samt rekreativa och kulturhistoriska värden. Grönområden är nödvändiga för att fungerande ekosystem ska kunna existera i stadsmiljö, och de skapar också attraktiva och upplevelserika närmiljöer för människor. Grönområden utgör stadens lungor och har en utjämnande inverkan på 5
klimatet. De medför ett gott lokalklimat med renare luft. Gröna skyddszoner minskar dessutom effekten av vind och buller och fungerar som luftfilter. Park- och naturområden har en viktig social och rekreativ funktion eftersom de möjliggör ett stort antal aktiviteter: de kan erbjuda stillhet och avkoppling, frisk luft samt möjlighet till motion och mänskliga möten. Grönområdenas form skapar sammanhängande grönstrukturer med organiserade ytor, vilket kan anses vara bra för människors mentala hälsa, då detta bidrar till att skapa trygghet och igenkännande. Dessa områden är också en viktig del av vår kulturhistoria och kan ibland genom sin gestaltade miljö förmedla sin tids sociala och politiska strömningar (Flatholm: Trädplanens ABC). Som synes är grönplanens beståndsdelar inte bara en angelägenhet för staden i allmänhet, utan också för kyrkogårdsmiljön i synnerhet. Mitt förslag är att en kyrkogårdsförvaltning kan ta avstamp i kommunens mer generella utredningar och i enlighet med kommunens riktlinjer utarbeta en policy för den framtida förvaltningen. Denna policy bör tillämpas i praktiken genom att man upprättar en kyrkogårdsgrönplan, som tas fram i samarbete med flera instanser, gärna genom till exempel samråd mellan kyrkogårdsförvaltningen, kommunen, länsstyrelsen och länsmuseerna. Den kan då bli ett gediget planeringsunderlag, som utgående från omsorgsfulla inventeringar presenterar bevarande- och utvecklingsstrategier för den specifika kyrkogårdens gröna miljöer. Den kan också vara ett strategiskt underlag vid till exempel planering och lokalisering av nya byggnader och gravkvarter eller vid utvidgning av kyrkogården. Kyrkogården kan erbjuda stillhet och avkoppling, upplevelsen av naturens årsskiftningar och ge möjlighet till mänskliga möten, som här under ett blommande körsbärsträd Den med kommunen samstämmiga policyn bör förankras ytterligare till den specifika kyrkogården genom en för platsen unik trädplan, gärna kompletterad med ytterligare information om övrig vegetation, som häckar, buskage, perenn- och lökytor, gräsmattor och övriga levande arkitektoniska element. 6
Trädplanens beståndsdelar En trädplan föds inte över en natt. Det är ett långsiktigt, ständigt pågående projekt som kräver noga övervägda strategier. En trädplan blir aldrig färdig. Dess mål är att säkerställa återväxt och utveckling för ett specifikt trädbestånd genom inventeringar och analyser. Huvudsyftet med en trädplan är att uppnå ett friskt, vuxet trädbestånd med goda estetiska kvalitéer och för att åstadkomma detta krävs kontinuerlig ny- och återplantering. Då man vill göra ändringar som rör kyrkogårdens växtlighet bör i regel en erfaren fackman kontaktas. Även länsantikvarien på länsstyrelsen kan tillfrågas om man är osäker på ifall det krävs tillstånd för åtgärden. Vegetationen är oftast vald och planterad efter en plan där de rumsskapande effekterna är ett viktigt element. Fel vård av befintlig grönska eller ändring av grönstrukturen får konsekvenser som löper långt in i framtiden. Det kan också, ur ett kulturhistoriskt perspektiv, vara värdefullt att man i valet av ersättningsväxter håller fast vid de historiskt förankrade växtsorterna eller sådana arter som har traditioner på orten. Trädplanen är ett handlingsprogram, ett strategidokument, som reglerar när, var och hur åtgärder ska sättas in. Den bidrar även på detta sätt till att bevara och utveckla även kulturarvet. För att dagens gröna kulturmiljöer ska kunna upplevas av kommande generationer krävs att gamla och sjuka träd ersätts av nya så att kontinuitet uppnås. Trädplanen bör bestå av tre delar för att bli ett fullgott dokument med breda tillämpningsmöjligheter - den bör innehålla ett trädregister, en trädvårdsplan och ett planteringsprogram. Trädregistret upprättas utgående från en omsorgsfull inventering av alla de träd planen omfattar. Trädvårdsplanen reglerar hur befintliga träd skall skötas i enlighet med den mer övergripande policyn som kyrkogårdsförvaltningen kommit fram till i samarbete med kommunen. Planteringsprogrammet ger riktlinjer för hur trädbeståndet ska hanteras på lång sikt. Termerna är hämtade från Anna Flatholms Trädplanens ABC och nedanstående avsnitt om trädplaner är en sammanställning av de idéer som där presenteras. Trädregistret Trädplanens bas är en inventering av trädbeståndet och resulterar i ett upprättat register över träden. Detta register är nödvändigt för att trädbeståndets tillstånd och utveckling ska kunna värderas. Utgående från registret görs prognoser, diagnoser och analyser. Ett trädregister är dock inget evigt dokument, utan bör ges en giltighetstid om max ett par år. Kontinuerlig uppdatering är avgörande för hela trädplanens giltighet, men efter att den grundläggande, första trädinventeringen genomförts kan den kontinuerliga kontrollen koncentreras till de träd man funnit vara särskilt värdefulla och de som man behöver hålla under extra uppsikt. Dock bör hela trädbeståndet återinventeras med stor noggrannhet med i förväg bestämda intervaller, och till såväl kontinuerlig kontroll som återinventeringar bör resurser avsättas och inplaneras i budgeten. Vid inventeringen utmarkeras varje träd på en karta och ges ett eget nummer. Träden artbestäms, och även om det kan vara svårt att identifiera namnsorten är det av stor vikt för kunskapsbasen, då man i framtiden måste fatta beslut om åtgärder. I speciellt knepiga situationer bör en expert anlitas. Ett typexempel på en sådan situation är då man vill komplettera en befintlig allé, eftersom det är synnerligen viktigt att man ersätter med exakt rätt sorts träd. Denna kunskap är då relevant inte bara av estetiska hänsyn, utan också ur kulturhistoriskt perspektiv, om man vill bibehålla platsens kontinuitet. 7
Artbestämningen ger också information om artsammansättningen, vilket är viktigt vid upprättandet av trädplanens tredje del, planteringsplanen. Ett mångfaldigt trädbestånd har många goda konsekvenser, medan ett mer homogent lider större risk för sjukdomar och drabbas av större skada i fall av sjukdom. Genom att se vilka arter som i nuläget är över- respektive underrepresenterade kan man genom en mer varierad artanvändning minska risken för framtida skadegörarepidemier. Träden kan vidare delas in i åldersklasser, till exempel <25 år, 25-50 år och >50 år. Denna åldersindelning är också till stor hjälp vid upprättandet av planteringsprogrammet, som till stor del baseras på trädbeståndets ålderssammansättning, eftersom en varierad sådan krävs för att säkerställa god återväxt, samtidigt som den ekologiska balansen förbättras. Också trädens vitalitet dokumenteras. Vitaliteten beskriver trädens hälsotillstånd, och kan till exempel indelas i fyra olika klasser: friskt, nedsatt kondition, dåligt och döende. Denna vitalitetsbedömning ligger till grund för vilka träd som bör undersökas närmare, kanske av en arborist, och ger svar på vilka träd som bör få mer omfattande vård och vilka som bör avverkas. Eventuella övriga aspekter som kan påverka det allmänna hälsotillståndet bör också noteras, såsom mekaniska skador, sjukdomar och angrepp av skadegörare. Trädvårdsplanen Ett viktigt instrument för kyrkogårdsförvaltningen är trädvårdsplanen, som genom sin långsiktiga karaktär hjälper till att mildra tvära kast mellan olika uppfattningar om hur trädvård ska bedrivas. Dess långsiktighet och kontinuitet gör den till ett viktigt underlag för budgetarbetet, då en stor del av annars plötsliga och oväntade utgifter härigenom är prognoserade eller förutbestämda. Utgående från trädregistret noteras vilka åtgärder som ska vidtas och vid vilken tidpunkt dessa ingrepp ska göras. För nyplanterade träd gäller till exempel att trädstöd och uppbindning bör ses över minst en gång per år, gärna en gång innan växtsäsongen startar och ytterligare en gång inför vintervilan. För juvenila träd bör man finna information om hur och när uppbyggnadsbeskärning ska ske - oftast är behovet av denna störst de tio första åren efter plantering. Också instruktioner om när formbeskärning och hamling ska starta bör finnas i dokumentet. Ibland har man av estetiska skäl valt att plantera träd tätt intill varandra för att uppnå önskad gestaltningseffekt, varvid man i trädplanen bör finna information om när och hur vissa träd ska avlägsnas, till exempel vartannat träd i en allé då de uppnått viss storlek eller ålder. För äldre träd bör det finnas vägledning om när det är lämpligt att avlägsna döda och döende grenar. Med vissa intervaller skall formbeskurna och hamlade träd skäras in, en gång vartannat år har visat sig vara lämpligt för hamlade träd ur såväl estetisk som biologisk synvinkel. Även friväxande träds kronor bör beskäras och gallras med vissa tidsintervaller (Bucht: Kyrkogårdens gröna kulturarv). Trädvårdsplanen bör också innehålla instruktioner om särskilda säkerhetsbeskärningar och säkerhetsåtgärder, speciellt för vissa träd som bedöms särskilt värda att bevaras. Det är viktigt att man redan på förhand fattat beslut om exakt hur mycket vård ett enskilt träd kan anses vara värt, eftersom kyrkogårdens träd bör ses som ett kulturarv, något att värna om och utveckla. Vård av mycket gamla och sjuka träd är kostsamt, och sådana träd bör efter övervägande eventuellt tas bort och ersättas med nya. Ett dött eller döende träd kan dock vara ett både estetiskt och ekologiskt tillskott om det växer på rätt ställe. I dessa frågor är det viktigt att trädplanen har sin grund i den för kyrkogården specifika kyrkogårdsgrönplanen, eller 8
med kommunens mer generella grönplan. Det är viktigt att kyrkogårdens gröna miljöer sätts i ett större sammanhang, där deras såväl kulturhistoriska som ekologiska aspekter, lika väl som de estetiska och praktiska hänseendena, värderas och beaktas. Det är också viktigt att man i förväg fattar beslut om hur man ska förhålla sig i fall av nya sjukdomsepidemier. Ska man bekämpa eller låta naturen ha sin gång? När almsjukan konstaterades i Sverige räknade man initialt, enligt erfarenheter från England, med en 80-90 procentig förlust av almar under en tioårsperiod ifall inga åtgärder vidtogs. Sverige utfördes dock heltäckande bekämpning vilket medförde att förlusterna troligtvis halverades. Beräkningar har visat att man genom kontinuerlig inventering, avverkning och destruktion av smittat virke kan reducera antalet smittade träd till 10-20 % av det totala almbeståndet under motsvarande tidsrymd (Olsson, Svensson och Åkesson: Efter almsjukan). Sådana åtgärder är alltså kostsamma, men kanske är det ett pris värt att betala för att få behålla en del av våra gamla träd? Planteringsprogrammet Planteringsprogrammet är trädplanens nyckel till framtiden. En god trädplan visar hur trädbeståndet kommer att förändras över tiden och förutspår vilka insatser som kan komma att behövas. Med ett fullgott planteringsprogram garanteras återväxten och utvecklingen av parkmiljön och den kulturhistoriska kontinuiteten säkerställs. Det kan vara en mycket god idé att kartlägga framtida åtgärder, till exempel nyplantering, på ett tidigt stadium för att kunna samordna med andra anläggningsarbeten i närmiljön. God framförhållning kan innebära ekonomiska fördelar, men framförallt kan man åstadkomma en god växtmiljö. Man bör försöka koordinera planteringsarbeten med kyrkogårdens övriga anläggningsarbeten för att till exempel undvika mekaniska skador på träd eller packskador av planteringsbäddar. Planteringsprogrammet fungerar som den långsiktiga planeringens huvudsakliga redskap. Trädplanteringsprogrammets riktlinjer bör - utgående från trädbeståndets art- och ålderssammansättning - ange hur föryngring i olika miljöer ska gå till och redogöra för när, var, hur och vilka arter bör planteras. Vid nyplantering är det viktigt att väga olika för- och nackdelar emot varandra. Förespråkare från kulturmiljövården strävar efter att bevara kyrkogårdarnas karaktär och den sammansättning av arter som är historiskt förankrad på platsen. Dessa kan i vissa fall rentav förespråka en rigorös användning av historiska namnsorter, fastän det i dagsläget finns nya hybrider och kloner som är härdigare eller mer resistenta mot sjukdomar. Ytterligare en nackdel med denna önskan att bibehålla gamla traditioner är att det i allmänhet, enligt historiskt bruk, endast förekommer ett begränsat antal arter på våra kyrkogårdar. Förespråkare för ett mer ekologiskt förhållningssätt talar för större variation, vilket gynnar den biologiska mångfalden. Fler arter innebär dessutom större gestaltningsmöjligheter. En del kulturmiljöer är dock mycket beroende av enhetligt växtval, till exempel alléer och trädrader, och här bör man inte kompromissa med de kulturhistoriska kraven, men i övrigt bör man försöka uppnå en balans mellan estetik, kulturmiljövårdshänsyn och ekologi. Vård av befintliga träd Vården av kyrkogårdens befintliga träd bör i stort sett helt regleras av trädvårdsplanen. På så sätt kan man lätt på förhand förutse när större insatser krävs 9
och i god tid budgetera för dessa åtgärder. I denna finner man uppgifter om regelbundna kontroller och besiktningar av träd, samt uppgifter om årligen återkommande vårdinsatser. Nedanstående text om de befintliga trädens skötsel är en sammanställning av Klaus Vollbrechts artikel Beskärning och vård av kyrkogårdens träd i Kyrkogårdens gröna kulturarv. Trädvårdens viktigaste faktor är korrekt beskärning. Denna bör inledas redan när träden är mycket unga, men det är viktigt att ta hänsyn till art och sort vid beskärning då olika trädslag har mycket olika behov. Målsättningen bör vara att värna om trädartens identitet, dess naturliga form. Då det gäller formbeskärning av träd är däremot formspråket viktigare än naturlig skönhet - beskärningen blir ett sätt att åstadkomma önskvärda arkitektoniska kvaliteter. Då man gestaltar med formbeskurna träd är det av största vikt att välja arter som är särskilt lämpade för sådana åtgärder och att börja beskärningen i god tid. Då det gäller formbeskärning av träd är formspråket viktigare än naturlig skönhet - beskärningen blir ett sätt att åstadkomma arkitektoniska kvaliteter, men kraven på korrekt, kontinuerlig skötsel ökar markant. I allmänhet kan man nästan alltid korrigera träd som utvecklas fel med hjälp av skicklig beskärning. Ofta bör man gå tillväga genom att vid flera tillfällen utföra många små ingrepp, hellre än att göra några enstaka större. De flesta problem vi upplever hos vuxna och gamla träd är just utebliven vård i deras ungdom, menar Vollbrecht (Bucht: Kyrkogårdens gröna kulturarv). Olika trädarter bör beskäras under olika tider. Generellt sett är ändå sommarbeskärning oftast att föredra, då träden direkt kan reagera på beskärningen och börja valla in skadan. Särskilt känsliga träd, som annars riskerar att blöda ihjäl, bör alltid beskäras under juli, augusti och september, populärt kallat JAS. Till dessa hör till exempel lönn, björk, valnöt och avenbok. För att försäkra sig om korrekt 10
beskärningsperiod bör man alltid kontrollera fakta för den specifika arten i vedertagna källor, alternativt kontakta expert. Det är särskilt angeläget att kontinuerligt kontrollera trädets utveckling de tio första åren efter plantering, men allra mest intensiv är vården de tre-fyra första åren. På våra kyrkogårdar kräver speciellt lind och lönn noggranna beskärningsinsatser i ungdomen. Beroende på trädart kan man senare övergå till längre tidsintervaller för kontroller och åtgärder. Grenar med spetsig grenvinkel bör avlägsnas helt eller kortas in över en utåtriktad sidogren. Dubbelstammar måste avlägsnas redan hos unga träd och likaledes för tätt placerade grenar som kan komma att orsaka skavskador. Längs med gångar och vägar - där det är viktigt att man kan komma fram med fordon, men också för de besökandes trivsel - är det speciellt viktigt att man gynnar toppskottets tillväxt, så att trädet tidigt får en genomgående stam. Denna krävs för att man ska kunna stamma upp trädet så snart som möjligt, men det får inte göras alltför tidigt utan i takt med trädets tillväxt. För tidig uppstamning kan hämma trädets grovlekstillväxt, men väntar man för länge tillfogar man trädet stora sår som kan bli inkörsport för sjukdomar. Formbeskärning av vegetationselement har gamla traditioner på våra kyrkogårdar. Genom formbeskärning och hamling kan man åstadkomma starka arkitektoniska effekter och skapa trädvolymer som får rum på kyrkogårdens begränsade utrymmen. Just formbeskärning och hamling är två biologiskt acceptabla metoder förutsatt att man startar då träden är unga. Det är viktigt att sedan konsekvent och regelbundet fortsätta beskärningen. Redan vid gestaltningen av kyrkogårdsmiljön ska man vara medveten om att formbeskärning kostar mycket pengar och att man förbinder sig till skötselåtgärder som ska fortgå så länge planetringen finns. Ur ekonomiskt och estetiskt hänseende kan det därför i många fall vara bättre att välja en trädart som genom sitt naturligt regelbundna eller strama växtsätt kan åstadkomma önskad effekt, till exempel olika pelar-, pyramid- och klotformer. Dessa kan åstadkomma spännande arkitektoniska effekter utan regelbunden beskärning. Det är också värt att ha i åtanke att träd som hamlas eller formbeskärs regelbundet varje år åldras mycket snabbare än friväxande träd, då de förlorar mycket energi med de grenar som skärs bort. Träden anses dock må bättre om man beskär dem vartannat år snarare än årligen. Det kan ofta vara bättre att välja en trädart som genom sitt naturligt regelbundna eller strama växtsätt kan åstadkomma önskat arkitektoniskt uttryck, speciellt ur ekonomiskt och estetiskt hänseende. På bilden syns exempelvis en allé av pyramidavenbok, som åstadkommer en spännande effekt utan regelbunden beskärning. 11
Ett exempel på mindre krävande träd är kyrkogårdens solitärträd, som oftast har en avvikande karaktär genom att vara paraplyformade eller hängande. Dessa behöver, trots sin relativt komplicerade arkitektur, föga skötsel. Som juveniler bör eventuellt toppskottet bindas upp för att trädet ska komma att uppnå önskad höjd och viss gallring av konkurrerande grenar kan behövas. Dessa träd har dock en relativt kort livslängd, vilket gör att det är viktigt att med god framförhållning planera var, hur och när deras ersättare bör planteras. Att träd ofta växer sig större än avsett är nog välkänt. De kan då komma i konflikt med andra intressen och deras vara eller icke-vara kan bli föremål för häftig debatt. Den typen av situationer kan stävjas genom att man i god tid beskär träden innan de uppnår en för platsen olämplig volym och höjd. Stammens förlängning i kronan och huvudgrenarna bör då kortas in intill en kraftigt utåtriktad sidogren, och ju tidigare en sådan kronreduktion sker, desto mindre sår tillfogas trädet. Rutinmässig beskärning av träd bör vara att avlägsna döda grenar, likaså tätt sittande, skavande grenar. På solsidan får träd ofta kraftigare tillväxt än på skuggsidan, vilket medför obalans som på sikt kan äventyra hela trädet. Här bör man vara särskilt uppmärksam och korta in grenar kontinuerligt innan det tippar över ända. Träd är respektingivande och uppskattas ofta högt. Samtidigt behandlas de ofta, på grund av rationella skötselkrav, som utbytbara byggnadskomponenter. Träd bör vårdas med respekt och förståelse för att därigenom belöna oss med sin närvaro och friska grönska i många år. Man bör undvika att överdrivet gallra äldre träds kronor. Kvarvarande grenar i en för hårt gallrad krona blir stormkänsliga och bryts alltså lätt i hårt väder, vilket kan medföra risker för liv och egendom, men också förorsaka grava fläkskador som i värsta fall förkortar trädets livslängd betydligt. Det största problemet idag är den brutala stympning, ofta felaktigt benämnd beskärning, som sker av träd som anses vara för stora. Dessa handlingar beror troligen mestadels på bristande kunskap om hur träd fungerar och vilka åtgärder som är försvarbara ur ett biologiskt hänseende. Ett stort problem idag är den brutala stympning, ofta felaktigt benämnd beskärning, som sker då träd anses ha blivit för stora. Oftast ligger bristande framförhållning och okunskap bakom ingreppen. 12
Kunskap och god framförhållning är A och O när det gäller god trädvård, men Vollbrecht påpekar att god trädvård också kan handla om att våga fatta beslut om att avlägsna träd som inte längre fungerar i sin miljö. Sådana beslut kan ofta uppfattas som drastiska och bör därför i god tid delges församlingen och övriga berörda parter. Resultatet av sådana åtgärder kan, om de är välplanerade och väl underbyggda, på sikt bidra till att återge kyrkogården dess ursprungliga karaktär. Nyplantering Nyplantering av träd på kyrkogården bör i stort sett helt regleras av trädplanteringsplanen. På så sätt kan man lätt på förhand förutse när större insatser krävs och i god tid budgetera för dessa åtgärder. I denna finner man uppgifter om när, var och hur åter- och nyplanteringar bör ske. Tumregeln vid nyplantering av vegetation bör vara: rätt växt på rätt plats. Detta innebär att man bör ta hänsyn till platsens geografiska läge och lokalklimat. På grund av en ökad internationalisering ökar risken att man frestas använda billigt, utländskt växtmaterial som inte alls passar de lokalklimatologiska förhållandena. Däremot borde svenska E-plantor vinna större insteg på marknaden. Dessa är arter och sorter som bedöms vara särskilt värdefulla och lämpade för svenska förhållanden. När det gäller den här typen av kvalitetsfrågor vid inköp av växtmaterial visar det sig oftast att dyrare sorter eller välkända frökällor vinner i det långa loppet. Hänsyn måste tas till platsens markförhållanden. Är marken torr eller fuktig, sur eller basisk, näringsrik eller fattig? Finns det risk för jordtrötthet, med andra ord, vilka växter har funnits på platsen tidigare? Speciellt växtfamiljen Rosaceae, till exempel oxel, rönn och hagtorn, far illa av att planteras på samma ställe igen. I dessa fall rekommenderas jordbyte som förbättrar den nyplanterade vegetationens möjligheter till god etablering. Är jorden porös eller packad? Just packningsskador är ett ofta dolt fel, som kan ruinera många års vegetationsetableringsförsök. Avenbok och bok är extra sårbara för denna typ av markförhållanden. Omgivande byggnader och växtlighet bör beaktas såtillvida att man undviker omedelbar eller framtida konkurrens om utrymme, ljus, näring och vatten. Försiktig beskärning och gallring av de befintliga trädens kronor ger, om nödvändigt, ökad tillgång på ljus för nyplanteringarna. Man bör också ta reda på hur den tänkta arten ska etableras, om etablerings- eller uppbyggnadsbeskärning behövs eller alls är att rekommendera. I detta sammanhang kan det vara angeläget att ta hänsyn till ortens lokala tradition och historia, passar de tänkta arterna in i kulturmiljön? Är det alls lämpligt att ersätta gamla namnsorter med nya i den här typen av kulturmiljöer? En trädplantering är en långsiktig investering och därför bör växtplatsen utformas omsorgsfullt. Växtbetingelserna bör optimeras, då det oftast är trångt på kyrkogårdarna och utrymmesbrist är skadligt för träden, samtidigt som de på grund av otillräckliga planteringsgropar kan förorsaka ansenliga skador med sina rötter. Att plantera ett träd där det inte ryms eller där växtbetingelserna är alltför ogynnsamma är slöseri med resurser ur ekonomisk, ekologisk och estetisk synvinkel. Ett träd som ges en bra växtplats, gott om utrymme och goda odlingsbetingelser står bättre emot stress, sjukdomsangrepp och andra hot och innebär på lång sikt en stor tillgång för kyrkogården. Återplanteringen på en kyrkogård bör ske i sådan takt att träden inte minskar till antal eller volym. Denna ständigt pågående föryngring förstärker kyrkomiljöns karaktär, utvecklar förhoppningsvis kyrkogårdens artsammansättning och tar vara på lokala särdrag för att behålla platsens unika karaktär. Träd har en stor 13
betydelse då det gäller att skapa en platsidentitet. De skapar stämningar och karaktärer, och med deras hjälp skapas strukturer för platsen. På äldre kyrkogårdar dominerar vegetation som har främst rumsskapande funktion. Stråk och siktlinjer kan framhävas med alléer och trädrader. Knutpunkter och riktmärken betonas med solitärträd eller trädgrupper. Avgränsningar kan åstadkommas med hjälp av trädrader, häckar eller kanske helt enkelt övergången från en sorts vegetation till en annan. Solitärträden, som oftast har en avvikande karaktär, spelar en stor roll för hur en besökare orienterar sig på kyrkogården, då deras karakteristiska form kontrasterar mot omgivande växtlighet. Då en allé behöver förnyas kan man gå tillväga på främst tre olika sätt. Man kan fälla och plantera träden etappvis. Nackdelen med detta är att det blir stor skillnad mellan gamla, fullvuxna träd och små, nyplanterade träd. Denna skillnad är av såväl visuell som rumslig karaktär och är inte heller förenlig med alléns kulturhistoriska värden, där allén alltsen sin plantering varit av jämn höjd och volym och alltså gett ett homogent intryck. Man kan också välja att plantera i de luckor som uppstår mellan träd då döda eller sjuka träd tas bort. Detta alternativ har i stort sett samma nackdelar som föregående, då alléns både visuella och rumsliga kvaliteter förvanskas. Metoden bör främst tillämpas om trädbeståndet i stort sett är intakt och friskt, men avståndet mellan de befintliga träden är avgörande för hur bra detta lyckas. De befintliga träden konkurrerar oftast så hårt med de nyplanterade träden att nyplanteringen i regel misslyckas, med döda eller mycket svaga nya alléträd som följd. Ett alternativ till detta är att fälla två befintliga träd och i denna lucka plantera ett nytt alléträd, som då oftast klarar konkurrensen. Nackdelen med ett sådant handlingssätt är dock att alléns kulturhistoriska värden förvanskas, då allén i framtiden består av felaktigt antal träd samt har oregelbundna avstånd träden emellan. Ett tredje tillvägagångssätt är att alla träd ersätts på en gång, vilket ger planteringen ett enhetligt uttryck och på sikt åstadkommer en kulturhistoriskt korrekt allé, med träd av homogen ålder och jämna planteringsavstånd. Nackdelen med detta förfarande är det ofantliga tomrum som uppstår då en fullvuxen allé fälls, ett tomrum som små nyplanterade träd inte fyller ut inom ens en snar framtid. Vilken metod man än väljer bör man i god tid informera allmänheten om hur man ämnar gå tillväga (Bucht: Kyrkogårdens gröna kulturarv). Då alla träd i en allé ersätts på en gång får planteringen ett enhetligt uttryck. På bilden är de nya träden planterade där de gamla träden stått de gamla stubbarna syns ännu. 14
En inte helt oäven metod kan vara att i god tid, om utrymme finns, plantera en ny trädrad eller allé, gärna i angränsning till den befintliga. Detta bör ske med mycket god framförhållning och gärna med relativt vuxna träd för att snabbt åstadkomma en god rumslighet. Sedan kan man välja att låta den gamla allén stå kvar så länge som det av hälsoskäl kan anses försvarbart, varvid träd som hotar att vålla skada på liv och egendom fälls allteftersom. På detta sätt åstadkommer man en miljö som gynnar biologisk mångfald, samtidigt som den gamla alléns rumslighet bibehålls in i det längsta. Då dess sista träd väl faller kommer detta inte som någon överraskning för allmänheten, utan kan kanske snarare ses som ett steg framåt i rätt riktning. Generellt sett kan man säga att man uppnår en bättre utveckling av träd som samplanteras i en gemensam, större jordvolym, än om de planteras var för sig i egna planteringsgropar. Dessa planteringar kan åstadkommas genom så kallade skelettjordar, där makadam packas tätt och blandas med planteringsjord. På så sätt åstadkommer man sammanhängande jordvolymer som till och med kan tåla belastning i form av trafik. Med andra ord minskas risken för packningsskador. Om man inte använder sig av skelettjord, bör man åtminstone försäkra sig om att den mark som finns rakt under kronan, kronprojektionen, skyddas från packskador. Skelettjordarna förbättrar syreomsättningen i jorden, vilket minskar rötternas benägenhet att gå in i ledningar eller gå nära markytan och därigenom förstöra markens ytskikt. Ovanpå en sådan skelettjord kan man ha såväl planteringar som hårdgjorda ytor. Planteringsytor eller andra genomsläppliga ytskikt medför att man med hjälp av trädgroparna kan ta hand om dagvatten, vilket i sig kan medföra att behovet av ledningar i marken minskar (Flatholm: Trädplanens ABC). Skador på just ledningar kan bäst undvikas genom välgenomtänkt växtval. Man bör undvika snabbväxande arter, som till exempel olika pilarter, och istället satsa på arter med så lite utbrett och aggressivt rotsystem som möjligt. En växtbädd ska vara så pass rymlig att rötterna kan växa obehindrat i åtminstone en riktning. Genom skyddsåtgärder, som till exempel bruk av fiberduk, kan man skydda känsliga områden från närgångna trädrötter. Risken för skador på träd kan minskas med några relativt enkla åtgärder. Genom att plantera träd på större avstånd från vägar som saltas, och dessutom se till att markytan lutar bort från trädstammen, avvärjs saltskador åtminstone delvis. För att öka växtbäddens skydd kan man höja kantstenen eller till och med ha dubbla kantstenar. Om man planterar salttåliga buskar och perenner intill träden minskas anrikningen av salt ytterligare. Mekaniska skador på träd orsakas främst genom påkörning, men kan enkelt mildras genom kraftiga stamskydd. Om man undviker att ha gräsmatta ända in till trädstammen, och istället har till exempel en perennyta kring trädet, minskas risken för påkörning med gräsklippare. Personalen måste givetvis informeras om vikten av att inte skada träden (Flatholm: Trädplanens ABC). Kyrkogård för hållbar utveckling Då det gäller kyrkogårdar finns stora möjligheter att åstadkomma miljöstrategier som bidrar till ett mer uthålligt samhälle. Också här gäller tumregeln rätt växt på rätt plats. Välplanerad växtanvändning minskar på betydande sätt de skötselinsatser som krävs. Ett storvuxet, starkväxande träd på en trång plats kräver till exempel mycket, helt onödig, skötsel. Naturliga pelar-, pyramid- och klotformer behöver ingen beskärning 15
alls jämfört med andra arter som måste tuktas och formklippas för att uppnå önskad arkitektonisk effekt. Närings- och vattenkrävande arter planterade där det är näringsfattigt och torrt behöver ständigt underhåll med bevattning och gödsling. Träd med aggressiva rötter förstör ledningar och andra konstruktioner under mark, likaväl som ytbeläggningar, som då behöver kontinuerligt underhåll. Genom att välja rätt växtmaterial minskas skötseln och sålunda också skötselkostnaderna, och därigenom minskas också utsläpp till stor del, då man minskar flera av de åtgärder som kräver nyttjande av maskiner. Rätt växt på rätt plats har också en geografisk tillämpning. Enligt gammal sed hämtade man förr kyrkogårdens träd i de lokala omgivningarna. Detta hade som följd att kyrkogårdarnas växtmaterial i regel hade en god härdighet för platsens lokalklimat. Bruk av närproducerat växtmaterial har man ofta goda förutsättningar att ta upp även idag! Om en kyrkogårds trädbestånd blivit överårigt, så att de enskilda träden drabbats av många och svåra skador med stora luckor som följd, kan det vara nödvändigt och önskvärt att totalsanera. Det skapas dock en enorm tomhet efter de gamla träden, och att ersätta dessa med välvuxna träd på en hel kyrkogård innebär stor ekonomisk belastning. Också då man till exempel planterar i luckor i en allé bör de nya träden ha en viss storlek och volym för att fylla den tomma platsen. Stamomfånget bör enligt Vollbrecht vara minst 20-25 cm, och topphöjden 3-5 m. Sådana träd finner man till höga kostnader på kontinenten, men förutom de höga kostnaderna och onödiga miljöbelastande transporter råder det dessutom tveksamhet kring de nya trädens proveniens: är de härdiga i vårt klimat eller kommer de att utvecklas dåligt, bli svaga individer och kanske rentav dö? Alternativet är att i god tid ta kontakt med en pålitlig, närbelägen plantskola och där kontraktsodla de träd man småningom har behov av. Ett ännu bättre alternativ är att kyrkogårdsförvalningen avsätter närbelägen mark och där odlar sina framtida allé- och solitärträd. Utgående från de prognoser och analyser som genomförts i trädplanen bör man kunna utläsa när det är dags att nyplantera, och vilka arter det är rekommenderat att man begagnar sig av. Vollbrecht rekommenderar att en odling av träd i trädbank bör startas minst 10-20 år före en renovering. Inköp av små plantor som får växa till sig på plats är en god investering för framtiden, men kräver vård och skötsel av kunnig personal. Kyrkogårdsförvaltningen får på så sätt en unik chans att påverka sitt växtmaterial, då man genom beskärning och vård kan åstadkomma exakt den typ av träd man önskar sig på en given plats. Det är också viktigt att de unga träden omplanteras och rotbeskärs med 3-4 års intervall. Om man använder sig av hemodlade träd kan de nya träden på detta sätt ha uppnått ansenlig storlek och förlusten av de gamla träden blir mindre märkbar (Bucht: Slå vakt om kyrkogårdens grönska!) Odling i trädbank är speciellt viktig eftersom en del kulturmiljöer är beroende av enhetliga trädplanteringar, till exempel alléer. På detta sätt får man beredskap inför framtiden, när sjukdomar och åldersfaktorer kan gå hårt åt denna typ av homogena planteringar, genom att redan ha ett gott ersättningsbestånd av homogen kvalitet. Ur ett mer ekologiskt och biologiskt perspektiv är det dock önskvärt att införa en större biologisk mångfald på våra kyrkogårdar. Trots att man ur ett klimatologiskt hänseende kan ha ett stort antal arter på en kyrkogård, väljer man i regel ett relativt begränsat antal trädarter. I Syd- och Mellansverige hittar vi mestadels lind, medan björken dominerar i norr. Att linden används i så stor utsträckning beror på tradition och lämplighet, då den tål formbeskärning och hamling som få andra träd. Linden uppvisar också en otrolig förmåga att generera nya rötter, vilket ju på en kyrkogård, med tanke på de ofrånkomliga grävarbetena, är en mycket viktig 16
egenskap. I Skåne förekom tidigare ofta alm, men dess existens är nu starkt hotad. Man bör avstå från nyplantering tills resistenta arter eller sorter har framtagits säger Klaus Vollbrecht i Kyrkogårdens gröna kulturarv. Här är det värt att nämna att de namnsorter av alm som man tidigare hoppades vara mer resistenta mot almsjukan, så som Dodoens Lobel och Plantijn, visat sig bara föga eller inte alls mer motståndskraftiga än övriga sorter. Den kanske senaste i raden av hybrider, 'Nanguen' (Lutèce ), som släpptes 2002, verkar dock lovande, vilket på sikt innebär att man eventuellt snart i framtiden kan börja återplantera alm (se Forest Health in France s rapport från 2002 för mer information). I trädplanteringsplanen är det alltså önskvärt att man formar långtgående strategier för att uppnå ett trädbestånd som uppvisar mångfald och heterogenitet gällande art- och ålderssammansättning. Trädarter som är goda alternativ till de annars så vanliga lindarna, almarna och björkarna är till exempel ask, avenbok, ek, lönn, oxel och poppel. Det är också önskvärt att kyrkogårdsförvaltningen i nära samarbete med kommunen reder ut den specifika kyrkogårdens roll i kommunens grönstruktur - fungerar den som en grönkil, är den en del av de gröna spridningskorridorer som gynnar den biologiska mångfalden? I dagsläget har länsstyrelser och kommuner dessutom, om det befinns föreligga skäl därtill, fått möjlighet att teckna naturvårdsavtal med fastighetsägare. Naturvårdsverket preciserar inte exakt vilka miljöer eller situationer som lämpar sig för tecknande av naturvårdsavtal eller vilka som inte gör det. Förhoppningen är att länsstyrelserna ska se dessa nya avtal som ytterligare en möjlighet till att skydda och sköta värdefulla naturområden (se Naturvårdsverkets Vägledning för länsstyrelsernas arbete med naturvårdsavtal för mer information). Kyrkogården har stora möjligheter att vara en grönkil i stadens grönstruktur. Genom att låta vissa partier få mer tät, varierad vegetation och växa friare kan kyrkogården fungera som en grön spridningskorridor och gynna den biologiska mångfalden. 17
En mer varierad art- och ålderssammansättning på kyrkogårdarna påverkar den lokala biodiversiteten positivt, men det kan också vara värt att utreda huruvida även död ved borde få finnas kvar. Döda eller döende träd gynnar exempelvis 542 rödlistade insektsarter (Ehnström, Jonsell, Weslien: Rödlistade vedinsekter var finns de?). Vilka trädslag de gynnas av varierar från art till art, men exempelvis ek, bok, björk och asp har många rödlistade arter, medan linden befrämjar relativt få arter. De flesta arterna utnyttjar ved som finns i stammen. Dessa skulle till exempel gynnas om man istället för total avverkning bevarar en högstubbe, exempelvis då man står i begrepp att fälla ett träd vars krona anses innebära allmänfara. Så kallade hålträd hyser totalt 107 arter, och dessa träd hotas idag ofta av avverkning för att de börjar se åldriga ut. Här är det viktigt att man tar kontakt med en erfaren fackman som kan bedöma om träden faktiskt utgör allmänfara eller ej, då en eliminering innebär ett hårt slag mot biodiversiteten. Även andra, gamla och grova träd bör noga inspekteras innan avverkning, då flest rödlistade arter, 411 st, lever i grov ved. För ek räknas till exempel en meter eller mer i diameter som grov ved. Bevarandet av döda eller döende träd måste dock sammanvägas med kulturhistoriska, funktionella och estetiska kvaliteter - det kanske inte kan rekommenderas att huvudalléerna eller området kring kyrkan eller kapellet innehåller alltför stora kvantiteter död ved. Att bevara gammal ved, i det här fallet gamla almstubbar, gynnar den biologiska mångfalden, samtidigt som besökaren kan minnas de gamla trädens dignitet. Att som på bilden låta klätterväxter klänga på de gamla stubbarna kan dessutom ge en estetisk kvalité till det biologiska förloppet. Enligt Naturvårdsverket används idag i stor utsträckning en gemensam värdegrund där bevarandeåtgärder beskrivs och motiveras genom en sammanlagd bedömning av trädmiljöernas natur-, kultur- och upplevelsevärden. För att uppnå en långsiktig och framgångsrik bevarandestrategi för biologisk mångfald krävs ett helhetstänkande som särskilt beaktar kulturlandskapets trädmiljöer. Gamla träd kan anses vara nyckeln till bevarandet av en mängd hotade växter och djur och är en viktig del av det biologiska kulturarvet. Med särskilt skyddsvärda träd avses; jätteträd; träd grövre än 1 m i diameter på det smalaste stället under brösthöjd, mycket gamla träd; gran, tall, ek och bok äldre än 200 år, samt övriga trädslag äldre än 140 år och grova hålträd; träd grövre än 40 cm i diameter i brösthöjd med utvecklad hålighet i 18
huvudstam. Sådana särskilt skyddsvärda träd finner man främst i parker och på kyrkogårdar. Det finns cirka 3000 kyrkogårdar i landet varav cirka 2500 landsortskyrkogårdar och av dessa har många höga naturvärden. Det är just parker och kyrkogårdar som utgör de viktigaste miljöerna för rödlistade arter i trädbärande marker i södra Sverige, enligt analyser av biotopfaktabasen som ArtDatabanken utfört under 2002 (Naturvårdsverket: Åtgärdsprogram för särskilt skyddsvärda träd i kulturlandskapet). Andra åtgärder inom den gröna sektorn som gynnar biologisk mångfald och uthållig utveckling är till exempel minskad utbredning av gräsmattor, då dessa kräver relativt extensiv vård och skötsel, i form av bevattning, gödsling och klippning. Överdriven gödsling kan bidra till övergödning av våra vattendrag och extra bevattning är ett oönskat energiresursslöseri. Klippningen av gräsmattan genererar onödiga utsläpp vid extensiv skötsel. Samtidigt är en homogen gräsmatta ingen god grund för biologisk mångfald. Ett alternativ är att till exempel låta valda delar av kyrkogården få växa fritt där det är lämpligt och bilda naturlik ängsmark. Man kan också välja att låta bli att klippa alltför tätt intill större träd, vilket har god inverkan på biodiversiteten, samtidigt som det minskar risken för påkörningsskador. Ofta finns det dessutom områden som inte är riktigt lämpade för gräsmattor, till exempel mycket skuggiga platser, där ett alternativ till gräsmatta är en större sammanhängande planteringsyta med till exempel marktäckande, skuggtåliga perenner och buskar. Denna planteringsyta blir då synnerligen lågintensiv skötselmässigt i alla fall jämfört med motsvarande yta som gräsmatta - och samtidigt gynnas de ekologiska systemen av detta. Slutligen skulle jag vilja rekommendera att man tillvaratar de växtrester som uppstår vid den kontinuerliga skötseln gräsklipp, löv, ogräsrens och vedartade inslag från beskärningsåtgärder. Även om områdena för komposteringsverksamheten kan bli ganska omfattande innebär ett sådant kretsloppstänkande stora positiva effekter för miljön. Dels slipper man de obligatoriska bortförselavgifterna, varvid också onödiga transportutsläpp elimineras. Dels fungerar komposterna som fina biotoper för alla de arter som trivs i förmultnande organiskt material, vilket gynnar biodiversiteten. Och som extra bonus alstrar komposterna garanterat närproducerad, näringsrik mylla när det är dags för jordförbättringsarbeten en mylla som är gratis och som aldrig behövt transporteras någonstans. 19
Avslutning Sammanfattningsvis kan man konstatera att möjligheterna att utveckla ett helhetstänkande i kyrkogårdsförvaltningens gröna frågor är många och goda. Det finns redan en hel del information i kommunerna, i deras grönplanearbeten och på länsmuseerna och länsstyrelsen. Genom till exempel samråd mellan berörda instanser kan man upprätta en kommuntäckande policy för de gröna aspekterna. Detta samförstånd kan sedan förkroppsligas i en kyrkogårdsgrönplan, som kan ligga till grund för kyrkogårdsförvaltningens fortsatta planeringsarbete. Utgående från kyrkogårdsgrönplanen kan man upprätta trädregister, trädvårdsplaner och trädplanteringsprogram. Härigenom fås goda insikter i det aktuella trädbeståndets artoch ålderssammansättning, dess styrkor och svagheter, och hur dessa aspekter kan förbättras. Detta ligger sen till grund för hur man ska bedriva den vård och skötsel som gamla sjuka träd behöver hur mycket omsorg bör man lägga ner på ett gammalt träd? Hur mycket är det värt? Här bör man finna en sammanvägning av biologiska, kulturhistoriska, funktionella och estetiska värden. I planteringsprogrammet dras sedan de långsiktiga riktlinjerna upp för kyrkogårdens fortsatta utveckling. Här finns stora möjligheter till kostnadseffektivisering genom alternativ för minskad skötsel och närproducerat växtmaterial alternativ som ofta också innebär mindre negativ miljöpåverkan i det långa loppet. Kunskap och god framförhållning är A och O när det gäller god trädvård, och tumregeln bör vara rätt växt på rätt plats för att minska resursslöseriet. Detta långsiktiga planeringsarbete bör alltså kunna resultera i större biologisk mångfald, bättre bevarade kulturhistoriska värden, bättre ekonomi och miljötänkande. 20