Dokument från Riksarkivet Det är i Riksarkivets läsesal som affären Anthelius kommer till liv. Riksarkivets lokaler på Fyrverkarbacken i Stockholm ser vid ett första påseende mest ut som en mellanstadieskola från 70-talet: en gedigen men ganska oansenlig byggnad i rott tegel, två eller våningar hög. Men skenet bedrar. Det vi ser ovan jord är bara en bråkdel, för det är i underjorden kanske till och med under Mälarens yta som skatterna gömmer sig: tre åttavånings höghus nedsprängda i urberget, fyllda till brädden. Här finns hyllkilometer med historiska dokument. Som i en gammaldags gymnasieaula sitter forskarna i den luftiga, väl upplysta läsesalen, med huvudena böjda över sina uppgifter. För förstärka intrycket av skrivning övervakas allt i salen från katedern; här är det kanske inte så mycket fusk som man håller ögonen på. Det är ju ovärderliga handlingar som allmänheten kan komma hit och läsa. En annan skillnad från gymnasietiden är de vita bomullsvantarna som alla bär för att skydda dyrgriparna vi bläddrar i. Här talar man i viskningar och rör sig tyst för att inte störa. Mitt beställda verk Liber Causarum är inget mindre än originalprotokollen från förhören och rättegången mot
Anthelius och Bähr i Svea Hovrätt. Luntan från 1624 har väckts ur sin vila, den har åkt hiss från vem vet vilken våning där nere i underjorden och nu kommer den åkande på vad som mest liknar en serveringsvagn, Riksarkivets tjänsteman har som vi alla sina vita vantar på. Det känns helt riktigt. Dokumenten har bundits till en otymplig bok, ett par decimeter tjock och av poröst papper. Det gäller att öppna och bläddra försiktigt, med viss möda leta fram det ställe där Antheliusaffären börjar; 1600-talstexterna tar sin tid att hantera. Lättläst är det oftast inte. Men det är en omskakande känsla att bläddra bland brev och protokoll. Man ryser. Och det är inte bara för att det är svalt i läsesalen. Svea Hovrätt enligt Erik Dahlberg Här finns hela rättegången mot de två svenska katolikerna. Alla förhör prydligt redovisade, ofta med sekreteraren Anders Bengts mycket vackra handstil. (Ändå är det inte alltid det hjälper att handstilen i sig är lättläst, 1600-talssvenskan kan ändå vara svårtydd). Här finns redogörelsen för jesuiten Schachts resa till Sverige dag för dag (med alla namnen på svenska orter på latin). Anthelii bekännelse, Bährs bekännelse, hustru Krögers bekännelse. Här finns frågorna som skulle ställas vid tortyren av de anklagade i rikskansler Axel Oxenstiernas egen skrymmande handstil. Och i god byråkratisk tradition redogörelsen för deras plågade svar. Så småningom bläddrar jag fram breven som de anklagade skrev
till varandra i olika skeden av historien: Jöran Bährs tårdrypande brev till kungen skrivet man kan undra varför? på franska. Jesuiten Schachts brev till lutenisten, och svaret häpnadsväckande lättläst och begripligt. [Klicka på breven nedan för större versioner.] Hustru Krögers brev Engel Krögers brev, mödosamt ihopplitat för att ge maken Zacharias Anthelius en hälsning och kanske någon tröst. Brevet till hennes man i fångtornet är odaterat så vi vet inte när det skrevs exakt, men det troliga är att det när han redan hade suttit fängslad en tid. Man kan se att det är ett brev skrivet av en ovan brevskrivare. Texten är svårläst, vissa ord omöjliga (i alla fall för den ovane) att identifiera, det är ihoptryckt, handstilen är liten och spretig. Bläckplumparna vittnar om att Engel har kämpat, med texten och kanske också med tårarna när hon skrev. Kuvertet är en annan sak: där kan möjligen Engel ha fått någons hjälp med adresseringen Till Min Hjärtans Käre Man, M Zacharias Hon berättar att både hon själv och barnen har hälsan, det finns formuleringar som antyder att det inte är så lätt att klara allt på egen hand; hon skulle gärna vilja skicka sin man något men det är inte
möjligt just nu. Avslutningsvis: en hälsning till jesuiten (vars vistelse i hemmet hon inte varit glad åt). Eftersom brevet finns med i hovrättens handlingar är det möjligt att hennes tröstens rader aldrig nådde Zacharias där han satt i cellen. Hovlutenisten Veraldis brev År 1624 finns inte många katoliker i Sverige utöver någon utländsk ambassadpersonal knappt några. Kanske är hovlutenisten Veraldi den ende? Det dröjer en tid med till slut har ändå de svenska katolikerna beslutat att de ska ta kontakt med lutenisten och erbjuda honom sin gemenskap. Fader Schacht har skrivit honom ett brev från Tälje och här är Veraldis svar daterat den 22 mars 1624: ett vänligt brev, skrivet på modermålet italienska, inte på latin. Han säger sig vara glad över kontakten, adresserar brevet till min högt ärade vän herr Schacht i Tälje och avslutar med att kyssa mottagarens hand per fine li biagio la mano. Men det allra mest slående med brevet är dess absoluta läsbarhet. Det är så tydligt att det kunde ha varit skrivet idag! Språket är översvallande som brukligt var, men orden är moderna (ner till minsta accent), handstilen likaså. Fullt läsbart även för den vars italienska är lite rostig.
Fader Schacht skriver tillbaka Den reguljära postgången mellan Stockholm och Tälje var inte långsammare 1624 än den är idag 390 år senare. Snarare tvärtom. Ett brev levererades på dagen och redan följande dag den 23 mars svarar jesuiten till min särskilde och trogne vän, herr Giovanni Battista Veraldi. Han skriver på latin, dåtidens lingua franca för bildade människor. Brevet har något skyndsamt för att inte säga jäktat över sig, vilket med tanke på omständigheterna inte är så konstigt. Handstilen och språket inte lika lättytt som i lutenistens brev (dessutom har bläcket blekts med åren). Jag vet inte när jag kan återkomma till Stockholm skriver Schacht, tydligt angelägen ändå att italienaren ska få ett snabbt svar. Så snart det passar Zacharias reser jag. Han står till de svenska katolikernas förfogande, för deras skull och för att vinna ytterligare någon för gud är han beredd att utsätta sig för livsfara om det krävs ego in causa illorum omne vitae periculum subire paratus sum, et me impendam et superimpendam ut quosdam Deo lucrifaciam.
Mäster Anthelius bekännelse Man tog snabbt itu med dem som gripits till att börja med Anthelius och jesuiten Schacht. Trots att de gripits mitt i påsken kunde frågan inte vänta, de blev ingående förhörda (kungen deltog själv vid några tillfällen) och efter förhören fick de skriva under sina bekännelser. Det här är sista sidan (av totalt tre) i Zacharias Anthelius egenhändigt utskrivna bekännelse. Han erkänner sig vara katolik men nekar bestämt till anklagelserna om spioneri. Han har aldrig arbetat emot den svenska kronan. Anthelius är en studerad karl, han behärskar såväl svenska som latin obehindrat och säkert också tyska, men någon kunglig skrivare är han inte; han har inte odlat den yviga, vackra handstil som sekreterarna ofta har. Stilen är lite plitig, 1600-talsstavningen är som vanligt egensinnig (några stavningsregler i modern bemärkelse fanns inte, man använde bokstäver lite som det föll sig). Resultatet är rätt svårläst. Men underskriften hugger tag i en: Usle och äländige fånge, dock af hjärtat trogne undersåte. Zacharias Anthelius. Det var så Anthelius såg sig själv, från början till slutet. Det skulle visa sig att hovrätten och kungen inte delade den uppfattningen.
Jöran Bährs franska brev När de suttit flera månader i fångtornet, när alla förklaringar var uttömda, alla utvägar till nåd och frigivning prövats och misslyckats tar Jöran Bähr till ett sista knep: han skriver ett brev till sin kung, Gustav II Adolf. Här tar han fram sin vackraste sekreterarhandstil och sitt yvigaste språk. Han kryddar brevet med ett övermått av betygelser om trohet och lojalitet, han höjer kungen till skyarna och ber om nåd; alla hans ägodelar har tagits ifrån honom, han har lidit tortyr och en lång vistelse i den kalla cellen. Nu slänger han sig för sin barmhärtige och kraftfulle konung och ber ur sin djupaste misär ödmjukast om nåd. För ett nutida öra klingar det överdrivet, men sådan var 1600-talets stil: tårarna flödade, sinnena rann ständigt över såväl i glädje som sorg och inte minst i ilska. Man bangade inte alls för det svulstiga. Valet av språk blir också ett tecken på Bährs desperation. Han skriver till sin kung på franska. Redan under Karl I:s tid hade Frankrike seglat upp på den svenska horisonten som ett intressant område; en köpare av svenska varor, kanske också en tänkbar allierad. För att kunna odla kontakter behövdes språkkunnigt folk och Jöran Bähr var en av de unga män som fått ett kungligt stipendium för att studera i Frankrike.
Därav franskan. Han hänvisar inte bara till de tjänster som hans far, mäster Melchior, en gång gjort kronan. Det är som om han med brevet ville säga: se vad jag kan, se hur rätt det var att kosta på mig! Jag är en man för framtiden! Att märka är också att Jöran Bähr aldrig, inte ens i detta sista brev, avsvär sig sin katolska tro. Något svar per brev från kungen fick aldrig Jöran Bähr. Och heller inte den nåd han bad om.