Flodkräftan i Östergötland Förvaltningsplan för flodkräfta (Astacus astacus) i Östergötlands län

Flodkräftan i Östergötland 2007 Förvaltningsplan för flodkräfta (Astacus astacus) i Östergötlands län

LÄNSSTYRELSEN ÖSTERGÖTLAND Titel: Författare: Utgiven av: Hemsida: Beställningsadress: Flodkräftan i Östergötland 2007 Förvaltningsplan för flodkräfta (Astacus astacus) i Östergötlands län Tommy Karlsson Länsstyrelsen Östergötland http://www.e.lst.se Länsstyrelsen Östergötland 581 86 Linköping Länsstyrelsens rapport: 2008:2 ISBN: 978-91-7488-209-4 Upplaga: 150 ex Rapport bör citeras: Karlsson, T. 2008. Flodkräftan i Östergötland 2007 Förvaltningsplan för flodkräfta (Astacus astacus) i Östergötlands län. Rapport 2008:2. Länsstyrelsen Östergötland. Omslagsbilder: Lämplig sjö för flodkräfta. Foto: Tommy Karlsson Flodkräfta. Foto: Per-Erik Larson POSTADRESS: BESÖKSADRESS: TELEFON: TELEFAX: E-POST: WWW: 581 86 LINKÖPING Östgötagatan 3 013 19 60 00 013 10 31 18 lansstyrelsen@e.lst.se e.lst.se Rapport nr: 2008:2 ISBN: 978-91-7488 209-4

Förord Den rapport som du håller i handen är resultatet från en uppföljning av förekomsten av flodkräfta inom Östergötlands län. Redovisningen ger inte en fullständig bild av förekomsten eftersom en total inventering av länets samtliga sjöar inte har varit ekonomiskt möjlig att genomföra. Det är dock länsstyrelsens uppfattning att förutsättningarna är mycket begränsade för att ytterligare sjöar i länet har bestånd av flodkräfta. Möjligtvis kan det finnas ytterligare sjöar, främst i länets norra delar. Rapporten är framtagen i syfte att vara en förvaltningsplan för flodkräfta och kommer att i enlighet med förordningen (1974:1716) om fisket, vattenbruket och fiskerinäringen översändas till Fiskeriverket för godkännande. Rapporten är den tredje i ordningen som länsstyrelsen har producerat för att beskriva läget och utvecklingen för flodkräftan inom länet. Resultatet är tyvärr mycket nedslående. Av de 38 redovisade sjöarna med förekomst år 2001 kunde endast 15 stycken beläggas med förekomst vid uppföljningen år 2007. Under uppdateringen 2007, av tidigare kända förekomster, gick det tyvärr inte att få fram uppgift om förekomsten i 12 stycken sjöar. Bortfallet kan därför vara så stort som 60 % men i bästa fall endast 40 % mellan åren 2001 och 2007. Länsstyrelsen avser att under innevarande år besluta om skyddsområden för flodkräfta. I samverkan med berörda fiskerättsägare kommer sedan lämpliga åtgärder att genomföras i syfte att minska risken för ytterligare utslagning av de kvarvarande flodkräftsbestånden. Per-Erik Larson Länsfiskekonsulent

INNEHÅLLSFÖRTECKNING SAMMANFATTNING...2 BAKGRUND OCH SYFTE...3 FLODKRÄFTANS BIOLOGI OCH UTBREDNING...3 HOT MOT FLODKRÄFTAN...4 KRÄFTPEST...4 SIGNALKRÄFTAN...4 ANDRA PARASITSJUKDOMAR...6 IMPORT AV LEVANDE KRÄFTOR FÖR KONSUMTION OCH AKVARIEBRUK...7 PREDATION...7 ÖVERFISKNING...7 FÖRSURNING...8 FÖRGIFTNING BIOCIDER OCH METALLUTFÄLLNINGAR...8 ÖVERGÖDNING...8 FYSISKA INGREPP...8 FLODKRÄFTANS SITUATION I ÖSTERGÖTLAND...8 UTVECKLING AV FLODKRÄFTA, KRÄFTPEST OCH SIGNALKRÄFTA AVRINNINGSOMRÅDESVIS...8 FLODKRÄFTANS STATUS OCH FRAMTID I LÄNET...13 BEVARANDE AV FLODKRÄFTAN I ÖSTERGÖTLAND...13 SKYDDSOMRÅDEN...14 BEVARANDEÅTGÄRDER...15 REFERENSER...18 1

Sammanfattning Sveriges enda naturligt förekommande sötvattenskräfta flodkräftan, Astacus astacus, har under 1900- talet minskat kraftigt och är sedan 2005 rödlistad som starkt hotad (EN). Den enskilt största anledningen till artens tillbakagång är sjukdomen kräftpest vilken i dagsläget huvudsakligen sprids genom den introducerade signalkräftan, Pasifastacus leniusculus. För att försöka bevara flodkräftan i Sverige har ett särskilt åtgärdsprogram tagits fram av Fiskeriverket och Naturvårdsverket. I Östergötlands län har förekomsten av flodkräfta kartlagts vid tre tillfällen. Av kända flodkräftsvatten i länet höll 42 vatten bestånd av arten 2001, 33 vatten 2003 och 18-30 vatten 2007. Siffran från 2007 anges som ett intervall eftersom det i 12 vatten saknas belägg för förekomst av flodkräfta 2007. Antalet förekomstlokaler för flodkräftan i Östergötlands län 2007 är således minst 18, men förmodligen fler då det är mindre sannolikt att flodkräftan skulle dött ut i samtliga av de övriga 12 vattnen. Det finns antagligen också ett antal ej kända flodkräftsvatten i länet. Detta antal är dock begränsat och det verkliga antalet vatten med flodkräfta i länet torde inte överskrida 50. De kvarvarande flodkräftsvattnen i Östergötland är spridda över stora delar av länet och karaktäriseras av att de är belägna högt upp i sina avrinningsområden, relativt avsides belägna och/eller saknar egentliga förbindelser med andra sjöar. Under perioden 2001-2007 har, beroende på hur många vatten som arten finns kvar i 2007, i genomsnitt 2-4 av de kända flodkräftsvattnen försvunnit per år. Fortsätter flodkräftan att försvinna i samma takt kan den vara utdöd i Östergötland inom 5-15 år, och om arten ska kunna bevaras i länet krävs det att bevarandeåtgärder sätts in snarast. Samtliga flodkräftsvatten i Östergötland där ej signalkräfta förekommer föreslås därför bilda skyddsområden med särskilt regelverk och med specifika åtgärdsplaner. Regelverk och åtgärder inom skyddsområdena syftar till att förhindra signal- och pestspridning till området, samt att på andra sätt öka förutsättningarna för att kunna bevara flodkräftan, som t ex kalkning och kontroll/övervakning av kända hot. 2

Bakgrund och syfte Flodkräftan, Astacus astacus, är den enda sötvattenlevande storkräfta som förekommer naturligt i Sverige. Under 1900-talet har flodkräftan minskat kraftigt och man räknar med att omkring 95 % av bestånden i Sverige har slagits ut. Sedan 2005 är arten klassad som starkt hotad (EN) i Sverige på ArtDatabankens rödlista (Gärdenfors 2005). Flodkräftan är globalt rödlistad som sårbar (VU) (Sket 1996). För att försöka bevara flodkräftan i Sverige har ett särskilt åtgärdsprogram tagits fram av Fiskeriverket och Naturvårdsverket (Söderbäck & Edsman 1998). Till åtgärdsprogrammets viktigaste delmål hör att kartlägga och avgränsa de vattenområden där det finns förutsättningar för ett långsiktigt bevarande av flodkräftan. Föreliggande rapport utgör en sammanställning av den kända kunskapen om flodkräftan i Östergötlands län, ger förslag på avgränsningar av vattenområden där det finns förutsättningar för ett långsiktigt bevarande av arten (s k hänsyns- och skyddsområden), samt ger förslag på bevarandeåtgärder i dessa områden. Länsstyrelsen Östergötland har tidigare gett ut två rapporter om flodkräftan i länet (Lerner 2001, Ekberg 2003). I Lerner (2001) redovisas kräftprovfiske i åtta sjöar och ett vattendrag av Länsstyrelsen Östergötland 2001. Vidare sammanställs kunskap som har inhämtats genom telefonintervjuer med fiskerättsägare, via Länsstyrelsens register över utplanteringstillstånd, samt från Svensk författningssamling och Östergötlands läns allmänna kungörelser. Ekberg (2003) bygger på kunskapen sammanställd i Lerner (2001) med en uppdatering av kunskapläget för flodkräftan i länet genom telefonintervjuer med fiskerättsägare. Informationen om flodkräftans situation i Östergötland i föreliggande rapport bygger på den kunskap som sammanställts i de tidigare rapporterna med en uppdatering av kunskapsläget för flodkräftan i länet genom telefonintervjuer med fiskerättsägare, samt genom kräftprovfiske av Länsstyrelsen Östergötland i ett vatten. Flodkräftans biologi och utbredning Flodkräftan förekommer i många olika typer av vatten, från små bäckar till stora sjöar, i vilka de uppehåller sig grunt och strandnära. För att flodkräftan ska kunna etablera sig i ett vatten krävs det dock relativt fasta bottnar med stort inslag av sten, rötter och dylikt. Dessa element är nödvändiga för att flodkräftan ska ha möjlighet att söka skydd för predatorer såsom mink, abborre och ål. Möjlighet att söka skydd är extra viktigt då kräftan ömsar skal, vilket hos vuxna kräftor sker 1-2 gånger om året. För att flodkräftor ska kunna ömsa skal krävs också en viss kalciumhalt i vattnet. De lokala klimatbetingelserna är en annan avgörande faktor för etablering av flodkräfta. Perioden med vattentemperatur över 10 C är avgörande för om reproduktionen ska lyckas och begränsar flodkräftans utbredning mot norr och mot högre höjdlägen. Flodkräftan blir könsmogen vid 3-7 års ålder och parar sig i september-oktober. Honan bär den befruktade rommen fram till kläckningen, vilken sker i juni-juli. Flodkräftan är liksom andra kräftarter en omnivor. Den kan således livnära sig på både animalisk och vegetabilisk föda. Genom sitt omnivora levnadsätt anses sötvattenkräftor kunna strukturera den littorala näringsväven; det finns flera exempel på förändringar i ekosystemet efter utbrott av kräftpest (t ex Nyström et al. 1996). Man anser att flodkräftan invandrade till Sverige 9500-8000 f kr, då en väldig insjö täckte Östersjö-bäckenet, den s.k. Ancylussjön. Den naturliga nordgränsen i Sverige går nu genom mellersta Värmland, sydöstra Dalarna och södra Hälsingland. Wasakungarna var under 1500-talet mycket intresserade av kräftor och inplanteringar skedde genom kungarnas försorg, bl. a. med tyska kräftor i Kalmar län. Omfattande inplanteringar av flodkräfta har sedan pågått under hundratals år med en kulmination under 1900-talet då särskilt Domänverket och skogsbolagen satte ut kräftor i tusentals vatten. De flesta utsättningarna misslyckades dock beroende på att t ex klimatet var för kallt men ändå har många vatten fått fiskbara bestånd. Utbredningen i norr har genom dessa utsättningar vidgats och sträcker sig nu i ett smalt bälte längs Norrlandskusten men även långt in i flera av älvarna (Figur 1). 3

Ovanstående text bygger på information från Westman et al. (1992) och Söderbäck & Edsman (1998) om ej annat anges. Hot mot flodkräftan Kräftpest Orsaken till flodkräftans kraftiga nedgång och det allvarligaste hotet mot den i dag är kräftpest. Kräftpest orsakas av en vattensvamp, Aphanomyces astaci, som växer inne i kräftans skal. Den är så gott som alltid dödlig för en flodkräfta. Kräftpestsvampen har förmodligen sitt ursprung i Nordamerika, varifrån den spridits till Europa med människans hjälp. Till Sverige kom kräftpestsvampen 1907 via smittade kräftor från Finland som släpptes i Mälaren. Återkommande kräftpestepidemier har sedan dess drabbat Sverige med undantag för Öland, Gotland samt fastlandet norr om Dalälven. Dessa områden har varit och är med undantag för två vattensystem norr om Dalälven, fria från pest. Kräftpestsvampen förökar sig endast asexuellt med hjälp av zoosporer. Zoosporerna fungerar som spridningsenheter och kan aktivt röra sig till en ny värd. Utan värd överlever zoosporen endast några få dagar varefter den svälter ihjäl. Eftersom kräftpestsvampen är värdspecifik innebär detta att den så att säga tar död på sig själv vid angrepp på flodkräfta p g a brist på näringssubstrat. En sjö som drabbats av kräftpest är således pestfri efter de 2-4 veckor det tar för kräftpestsvampen att döda sjöns alla kräftor. Detta resonemang gäller dock bara för mindre sjöar, i mer komplexa vattensystem och rinnande vatten kan kräftpestsvampen leva kvar under lång tid. Genom vandring av kräftor från icke pestsmittade avsnörda vikar till de delar av vattnet som härjas av pest, ges pestutbrottet nytt bränsle. Kräftpestsvampens spridning inom och mellan vattensystem är dåligt undersökt. Känt är dock att spridning inom ett vattensystem främst sker genom att kräftor smittar varandra. Detta bevisas av att pesten ofta stoppas av vandringshinder och kräfttomma sjöar. Spridning av kräftpest mellan olika vattensystem antas ske genom att pestdöda kräftor och kräftdelar från smittade kräftor transporteras av fåglar, mink och människor. Andra sätt för kräftpestsvampen att spridas mellan vattensystem är förflyttning av fiskeredskap och betesfisk mellan olika vatten. Förutsatt att inga kräftrester finns i redskapen anses emellertid pestspridning med fångstredskap mindre trolig eftersom en viss koncentration av pestsporer krävs för att kräftpest ska bryta ut. Vidare kan pestspridning ske genom transport av stora vattenvolymer vid t ex fiskutsättningar. Det har konstaterats att zoosporer av kräftpestsvampen tillfälligt kan överleva på regnbågslax. I dag sprids förmodligen kräftpest till största delen med inplanterade signalkräftor. Ovanstående text bygger på information från Westman et al. (1992), Fiskeriverket (1993) och Söderbäck & Edsman (1998). Signalkräftan Då stora delar av Sveriges flodkräftbestånd slagits ut av kräftpest föddes tankarna att ersätta de utslagna bestånden med pestresistenta kräftarter från Nordamerika. För detta ändamål valdes signalkräftan Pasifastacus leniusculus, som är både ekologiskt och utseendemässigt mycket lik flodkräftan. Signalkräfta infördes på försök till Sverige 1960. Försöket slog väl ut och 1969 gav fiskeristyrelsen tillstånd till mer omfattande inplanteringar av signalkräfta. Eftersom signalkräftan har samexisterat med kräftpestsvampen under mycket lång tid har ett normalt parasit/värdförhållande utvecklats. Ett sådant förhållande innebär att parasiten inte dödar sin värd annat än när värdens immunförsvar är nedsatt. Signalkräftan kan således vara bärare av kräftpestsvampen utan att själv dö av den. Kräftpestsvampen har påvisats både hos signalkräftor odlade i Sverige och direktimporterade signalkräftor. Det faktum att signalkräftan i stort sett alltid är bärare av kräftpest innebär att pesten blir permanent i de vatten där signalkräftan planteras in. I sådana vatten är därför återetablering av flodkräfta omöjlig. I vissa vatten finns dock samexisterande populationer av flod- och signalkräfta. Dessa har sannolikt uppkommit genom inplantering av pestfria signalkräftor i vatten där inte alla flodkräftor dött. 4

Flod- och signalkräftans ekologi är mycket lika. Vid jämförande studier mellan flodkräfta och signalkräfta i Finland och Sverige har dock signalkräftan visat sig ha en större förmåga för populationstillväxt genom att den blir könsmogen tidigare, tillväxer snabbare och har större rommängd än flodkräftan (Söderbäck 1995, Westman et al. 1993). Söderbäck (1991) har visat att signalkräftan också är aggressivt dominant över flodkräftan. Dessa egenskaper gör signalkräftan konkurrensstarkare vid samexistens med flodkräfta. Det ska dock tilläggas att signalkräftans överlägsenhet i tillväxthastighet gentemot flodkräftan ofta överdrivs. Vid en studie av längden för tre år gamla kräftor i 7 sjöar med flodkräfta och 9 sjöar med signalkräfta, visade sig flodkräftan i genomsnitt till och med ha tillväxt något snabbare är signalkräftan, 9,1 cm respektive 8,6 cm (www.krafta.nu). Studien visar också att tillväxten hos kräftor varierar kraftigt mellan olika vatten, förmodligen beroende på temperaturförhållanden och tillgång på föda. Många signalkräftbestånd i landet ger god avkastning, men i många vatten finns också problem med stora mellanårsvariationer och dvärgbestånd (Fiskeriverket 2007). Inplantering av signalkräfta utgör således ett stort hot mot flodkräftan; pestsmittade signalkräftor smittar flodkräftor med pest medan pestfria signalkräftor på sikt kan konkurrera ut flodkräftan. För inplantering av signalkräfta har det alltid krävts tillstånd. Lagstiftningen har dock ändrats ett antal gånger. Under 1980-talet och början av 90-talet gavs i många fall tillstånd till inplanteringar i vatten med glesa bestånd av flodkräfta. Denna praxis infördes i lagstiftningen 1988 då utsättning av signalkräfta förbjöds i vatten med fiskbara bestånd av flodkräfta (fiskbara bestånd = >1 kräfta/redskap och natt). Under perioden 1983-1994 ökade antalet legala utsättningar av signalkräfta kraftigt vilket accelererade spridningen av kräftpest. Många glesa bestånd av flodkräfta ersattes då med signalkräfta, och signalkräftans utbredning i Sverige utökades avsevärt. 1994 skärptes lagstiftningen för inplantering av signalkräfta genom att förbjuda inplantering i vattenområden där arten i dag saknas. Tidigare hade utsättning av signalkräfta förbjudits på Öland och Gotland (1985), samt norr om Dalälven (1988). Före dessa årtal hade dock utsättning beviljats för två vatten på Öland och två vatten norr om Dalälven. 2001 skärptes lagstiftningen för inplantering av signalkräfta ytterligare genom att endast tillåta inplantering i vattenområden där tidigare tillstånd finns. De legala inplanteringarna av signalkräfta har kraftigt begränsat möjligheterna att återetablera flodkräftan. I dagsläget torde dock illegala utsättningar av signalkräfta utgöra det största hotet mot flodkräftan. Förmodligen har en stor del av pestutbrotten sedan början av 1980-talet orsakats av illegala signalkräftsutsättningar. Det sker också en naturlig spridning av signalkräfta från tillståndsgivna utsättningar, vilket orsakar oönskade etableringar av arten. Under senare år har signalkräftor påträffats i Östersjöns kustområden, flera kilometer från närmaste vattendrags mynning. Detta innebär att signalkräftan skulle kunna sprida sig till norra Sverige via kustvandringar. Eftersom kräftpest och signalkräftor i stort sett saknas norr om Dalälven utgör detta ett allvarligt hot mot norra Sveriges bestånd av flodkräftor. Studier har dock visat att signalkräftor inte kan ömsa skal i bräckt vatten. Det har också konstaterats att signalkräftor kan rymma från dammar och förflytta sig flera tiotal meter på land. Signalkräftan finns idag spridd över hela södra Sveriges fastland upp till Dalälven (Figur 1). Dessutom finns ett fåtal förekomstlokaler vardera på Öland, Gotland och norr om Dalälven. Ovanstående text bygger på information från Westman et al. (1992), Fiskeriverket (1993), Söderbäck & Edsman (1998) och Bohman et al. (2006) om ej annat anges. 5

Figur 1. Till vänster flodkräftlokaler i Sverige, uppskattningsvis knappt 1 000 lokaler år 2007 (blå prickar). Till höger signalkräftlokaler i Sverige, uppskattningsvis mer än 3 500 lokaler år 2007 (röda prickar). Källa: Patrik Bohman, Fiskeriverket, Sötvattenlaboratoriets kräftdatabas. Vid denna rapports tryckning pågår uppdatering av kräftdatabasen och den data som ligger till grund för kartorna kan i vissa fall vara inaktuell. Kartorna ger dock en god översiktlig bild av kräftarternas utbredning i Sverige. Andra parasitsjukdomar Förutom kräftpestsvampen finns ett antal andra parasiter som kan smitta flodkräftan. Av dessa torde Psorospermium haeckelii, Saprolegnia parasitica och porslinssjuka Thelohania contejani, utgöra de allvarligaste hoten mot flodkräftan i svenska naturvatten. P. haeckeliis tillhör en grupp organismer med en unik position mellan svampar och primitiva djur. Dess fullständiga livscykel är inte känd och dess skadlighet för kräftor är dåligt utredd. Man har dock visat att P. haeckelii påverkar kräftans immunförsvar negativt. Pestsmittade signalkräftor som smittats med P. haeckelii har dött av akut kräftpest (Thörnqvist & Söderhäll 1993, Gydemo 1996). Dock visar studier från Finland och Norge inga klara samband mellan P. haeckelii och kräftornas kondition (Henttonen m.fl. 1995, Taugbøl & Skurdal 1995). Att parasiten är vanligt förekommande indikerar den finska studien (Henttonen m.fl. 1995). Parasiten förekom i alla vatten där mer än 50 kräftor hade insamlats. Av okänd anledning har antalet P. haeckelii-infekterade flodkräftbestånd i Sverige ökat kraftigt sedan början av 1980-talet (Fiskeriverket 1993). Signalkräftan har visat sig kunna fungera som vektor för P. haeckelii till flodkräftan (Gydemo 1996). 6

S. parasitica är närbesläktad med kräftpestsvampen och uppträder som en sekundär parasit s efter skador eller andra sjukdomar (Fiskeriverket 1993). S. parasitica orsakade under 1991-1992 åtminstone två fall av massdöd av flodkräftor i Sverige (Fiskeriverket). Orsaken till utbrotten är oklar men nedsatt immunförsvar hos kräftorna genom någon form av stress är en sannolik förklaring. Porslinssjuka orsakas av den encelliga organismen Thelohania contejeani. Då en kräfta drabbas av porslinssjuka blir stjärtmuskulaturen porslinslik till färgen eftersom de normala cellerna ersätts av patogenens celler (Melin 2007). Import av levande kräftor för konsumtion och akvariebruk Dagens lagstiftning skall i princip förhindra att främmande kräftarter och kräftsjukdomar kan nå naturvatten (Söderbäck & Edsman 1998). Lagstiftningen är dock i praktiken mycket svår att efterleva på grund av exempelvis svårigheter vid artbestämning. Dessutom ändrades reglerna för import av konsumtionskräftor 1997 nu gäller gränskontrollen endast kräftor från länderna utanför EU. Det är också alltid svårt att garantera att kräftor avsedda för konsumtion och akvariebruk inte når naturvatten. Kräftor har stor benägenhet att rymma och kan överleva relativt länge på land. Import av levande kräftor innebär således ett stort hot mot flodkräftan då de kan nå vatten med flodkräfta och där sprida sjukdomar. Predation De viktigaste predatorerna på flodkräfta är mink Mustela vison och fiskar som abborre Perca fluviatilis och ål Anguilla anguilla. Minken är en från Nordamerika införd art. Kräftor kan utgöra en mycket viktig del av minkens föda; 80-100 % av minkens sommarföda kan bestå av kräftor. Det är sålunda sannolikt att minkpredation kan decimera ett kräftbestånd kraftigt. Minken kan dock knappast utrota flodkräftan från ett vatten, men ett glest flodkräftbestånd ökar risken för illegal utsättning av signalkräfta. Minken kan också fungera som vektor för kräftpesten och sprida den förbi vandringshinder. Ålen anses vara en av kräftans allvarligaste fiender i svenska sjöar. Eftersom det naturliga uppsteget av ål varit mycket litet under senare tid är ålen den enda viktiga predatorn vars förekomst kan regleras genom administrativa beslut om inplantering. För kräftyngel och mindre kräftor är antagligen abborren den allvarligaste predatorn. I och med att abborren är så allmän orsakar den sannolikt kräftbestånden de största förlusterna. Vid måttlig försurning ökar ofta abborrtätheten p g a. minskad konkurrens från mer försurningskänsliga fiskarter. Abborren kan därför motverka återetablering av flodkräfta i kalkade vatten. Ål och abborre kan liksom minken indirekt hota flodkräftan genom att öka risken för illegala utsättningar av signalkräfta. Ovanstående text bygger på information från Nyström & Rönn (1990), Westman et al. (1992), Fiskeriverket (1993) och Söderbäck & Edsman (1998). Överfiskning 1994 ändrades den svenska lagstiftningen rörandes kräftfiske (Söderbäck & Edsman 1998). Minimimåttet på 9 cm slopades och kräftfiske tilläts året om från att före 94 endast varit tillåtet från början av augusti till sista december. Många fiskevårdsområden har dock egna bestämmelser som liknar den tidigare regleringen. I vatten som saknar sådana bestämmelser finns en risk för överfiskning. Ett hårt fisketryck kan starkt decimera ett vattens kräftbestånd. Många av de kvarvarande flodkräftbestånden är svaga p g a intensivt fiske. Det är dock knappast möjligt att utrota ett kräftbestånd genom fiske. Det hot ett hårt fiske utgör är snarare indirekt; ett vatten med ett svagt bestånd av flodkräfta löper stor risk för illegala utsättningar av signalkräfta. Möjligheten till fiske 7

kan även förbättra förutsättningarna för att bevara flodkräftan genom ett lokalt intresse för bibehållandet av ett fiskbart bestånd. Försurning Lågt ph kan orsaka skador hos kräftor som störningar i saltbalansen och förändringar i förmågan att tillgodogöra sig syret i vattnet (Appelberg & Odelström 1990). Vidare är kräftans kalciumupptag reducerat vid ph 6, och i stort sett helt blockerat vid ph 5 (Söderbäck & Edsman 1998). Äldre flodkräftor saknas därför i svenska vatten om ph understiger 5,5 och de börjar minska om ph understiger 6,0 (Degerman & Lingdell 1993). Vid ph under 5,8 börjar man upptäcka förändringar i reproduktionen. Bland annat släpper fler romkorn från honan. Om romkornen släpper från honan kan de inte utvecklas. Dessutom ökar dödligheten i de första yngelstadierna (Appelberg & Odelström 1990). En bidragande orsak till att flodkräftan drabbas hårt vid försurningen av sjöar är att de i huvudsak uppehåller sig i sjöarnas strandzon. Denna del av sjön är oftast mer utsatt för försurningspåverkan än centralt belägna delar av sjön. Strandzonen drabbas hårt av det sura vattnet från snösmältningen på våren eftersom smältvattnet innehållet en högre koncentration urlakade metaller, främst toxiskt aluminium (Lydersen & Löfgren 2000). Förgiftning biocider och metallutfällningar Kräftor är mycket känsliga för gifter i vattnet (Söderbäck & Edsman 1998). Potentiella gifter som kan drabba kräftor är olika typer av biocider och herbicider. Dessa sprids främst på jordbruksmark, på banvallar och vägrenar, men även på skogsmark via permitinbehandlade skogsplantor. I försurade vatten är vissa typer av aluminiumjoner skadliga för flodkräftor, speciellt vid ph-värden under 6 (Nyström & Rönn 1990). Övergödning I sjöar och vattendrag som utsätts för hög näringsbelastning förekommer kräftor mycket sparsamt (Söderbäck & Edsman 1998). Främst beror det på den kraftiga sedimentation som en hög växtplanktonproduktion bidrar med. Sedimentationen resulterar i att flodkräftans skyddande hålrum blir otillgängliga p g a igenfyllning. Övergödning kan också leda till syrebrist på vintern. För att kräftor långsiktigt skall kunna leva i ett vatten krävs det att syremättnaden är över 65 procent (Nyström & Rönn 1990). Som de flesta vattenlevande organismer klarar kräftan en försämrad vattenkvalitet under en kortare tid. Större kräfthannar har dessutom förmågan att kunna överleva även i dåliga vatten. Fysiska ingrepp Då flodkräftorna i en sjö återfinns på mellan 0,5 och 3 meters djup drabbas de lätt om vattennivån förändras (Westman et al. 1992). En dygnsreglering där vattenståndet förändras 1-2 dm kan drabba kräftbestånden hårt (Söderbäck & Edsman 1998). Främst försvinner kräftornas bytesdjur, men risken för förfrysning ökar också för kräftorna. Särskilt hårt drabbas de yngsta åldersklasserna då de oftast förekommer inom de översta decimetrarna av strandzonen. Permanenta sjösänkningar kan göra att de strandnära bottnarna blir helt otillgängliga för kräftor och som regel minskar kräftbeståndet efter en sjösänkning. Kräftorna är också känsliga för olika rensningsföretag, som muddringar och dikningar. Följderna kan bli att försurande eller övergödande ämnen läcker ut samt att vattnet grumlas. Både ökad grumlighet och surchocker kan slå ut delar av bestånden (Westman et al.1992). Flodkräftans situation i Östergötland Utveckling av flodkräfta, kräftpest och signalkräfta avrinningsområdesvis Underlaget för beskrivningen av kräftsituationen i de olika avrinningsområdena har hämtats från resultat av provfisken, ur länsstyrelsens arkiv, ur Svensk författningssamling, ur 8

Östergötlands läns allmänna kungörelser samt genom muntliga kontakter. För huvudavrinningsområdenas gränser se figur 2. Nyköpingsåns avrinningsområde (65) Kräftpest bröt 1939 ut i Målsjön, Mellantvarn och Långtvarn. Tisnaren och Hunn fick kräftfiskeförbud 1940. De flesta förbuden var borttagna 1951. För Hunn och Magnehultsån fanns åter restriktioner för fiske 1960 och förbuden upphävdes 1965. Tisnare kanal drabbades åter av kräftpest 1969. I augusti 1980 upptäcktes kräftpest i sjön Östjuten. Koktvång och fångstförbud gällde även under 1981 för bland annat sjöarna Mellantvarn och Långtvarn. Koktvånget utökades under september 1981 med flera sjöar i anslutning till Ålsjön med anledning av pestens vidare spridning i systemet. De första signalkräftsutsättningarna i systemet gjordes i Hunn 1969. Magnehultesjön följde 1972. Därefter dröjde det till början på 80-talet innan några mer vatten fick tillstånd att utplantera signalkräfta. De flesta utsättningar har dock skett från och med mitten på 1980- talet och framåt. Totalt har ett 30-tal utsättningstillstånd för signalkräfta lämnats sedan 1969. Inom avrinningsområdet finns ett känt flodkräftsvatten som föreslås utgöra skyddsområde. Sedan 2003 har ett flodkräftsvatten utgått. Kilaåns avrinningsområde (66) Kräftpesten drabbade Kilaån hösten 1977 och under 1977-1978 var det fångstförbud för de delar av Kilaåns vattensystem, som var belägna inom Östergötlands län. Det ansågs 1980 att förbuden inom Kilaåns vattensystem skulle kunna hävas. Från 1990 fram till april 2001 har utplanteringstillstånd för signalkräfta i åtta vatten givits. Inom Kilaåns avrinningsområde finns ett känt flodkräftsvatten som föreslås utgöra skyddsområde. Norra Bråvikenstrandens avrinningsområden [Mellan Kilaån och Motala Ström](66/67) Kräftpesten drabbade avrinningsområdena 1994. Då avlystes Ågelsjön, Nedre Glottern och Gransjön som kräftpestsmittade. 1996 hade besluten upphört att gälla. I området har tillstånd givits för inplantering av signalkräfta i ett 10-tal vatten. Det första vattnet var Lilla Älgsjön, vilken fick tillstånd tre år i rad med början 1970. Därefter dröjde det ända till 1986 innan nästa tillstånd för inplantering gavs. Signalkräftorna har därefter spridit sig i systemet och sedan 2001 har arten etablerat sig i bland annat sjöarna Nedre Herrgölen, Bärsjön och Stocksjön. Inom avrinningsområdet finns två kända flodkräftsvatten vilka föreslås utgöra skyddsområden. Sedan 2001 har ett flodkräftsvatten utgått på grund av pest. Motala Ströms avrinningsområde (67) Ysundaån, Finspångsån och övriga nordliga åsträckor Ysundaån (biflödesordning 67-4) drabbades av kräftpest 1938 och förbudet mot kräftfiske fanns kvar till 1951. 1978 infördes förbud efter konstaterad pest i Lotorpsån och Börgölsån. Finspångsåns (biflödesordning 67-5) gren Emmaån samt sjöarna Storsjön och Lyren drabbades av kräftpest 1952 och kräftfiskeförbud fanns kvar till och med 1960. Emmaån drabbades 1968 av kräftpest och förbudet utvidgades 1970. År 1972 var grenarna Emmaån, Kvarnsån, Storån och Hättorpsån drabbade. De sista förbuden hävdes 1976. I Ysundaåns avrinningsområde har signalkräfta utplanterats i 10 vatten. Det första tillståndet gavs 1989. I Finspångsåns avrinningsområde har signalkräfta inplanterats i 44 vatten. Det första tillståndet gavs 1969. I denna norra del av Motala ströms avrinningsområde finns sex kända flodkräftsvatten, varav fem föreslås utgöra skyddsområden. I ett av flodkräftsvattnen konstaterades signalkräfta 2006, sannolikt från illegal inplantering. Signalkräftan i detta vatten tycks inte 9

bära på kräftpest då flodkräfta fångades 2007. Ett flodkräftevatten har utgått sedan 2001 och ytterligare ett sedan 2003. Stångån Denna gren av Motala Ström var bland de första vattnen att drabbas i Östergötland. Fångstförbud fanns redan 1929. Åsunden drabbades 1941. Under 1950-talet kom pesten till Stångån för andra gången. Därefter har den funnits där fram till dess att signalkräftor började utplanteras på 1970-talet. I Stångådelen fick nio vatten tillstånd under 1970-talet. Under 1980-talet tillkom runt 40 nya vatten. Totalt har tillstånd för signalkräfta lämnats för drygt 80 vatten. Sjön Täftlången fick 1998 tillstånd att utplantera flodkräfta. Provfiske utfördes i Länsstyrelsens regi sommaren 2000. På 50 burar fångades 1 signalkräfta. Vattnet är således inte längre lämpligt för flodkräfta. Sen 2001 har signalkräftor påträffats i sjöarna Trehörn och Tolen. Inom Stångåns gren av Motala ström finns tre kända flodkräftsvatten vilka föreslås utgöra skyddsområden. Sedan 2001 har tre flodkräftevatten utgått. Svartån Liksom Stångån var Svartån bland de första vattnen att drabbas av pest i Östergötland. Fångstförbud fanns för huvudfåran redan 1929 då bland annat Boren drabbades. Boren drabbades även av kräftpest 1948 och var en av de sjöar där de första utplanteringarna av signalkräftor gjordes 1969. Dock visade det sig att en stor mängd av signalkräftorna även drabbades av kräftpest, med stora fula fläckar i skalet. Då onormalt många signalkräftor drabbades uppmärksammades detta av Sötvattenslaboratoriet som utförde provfisken. Dessa visade att de onormala angreppen fanns över hela sjön. En av teorierna som föreslogs var att höga metallhalter i sjön Borens vatten skulle ha stressat kräftorna så att de utvecklade kräftpest. Detta gick dock inte att bekräfta (Fürst & Boström 1978). I Sommen bröt pesten ut 1932 för första gången och under 1950-talet för andra gången. Totalt har tillstånd för utplantering av signalkräfta givits för cirka 120 vatten. Det första tillståndet för signalkräfta gavs 1970. Åtta kända flodkräftsvatten finns inom området vilka föreslås utgöra skyddsområden. Sedan 2001 har två flodkräftsvatten utgått på grund av förekomst av signalkräfta. Övriga delavrinningsområden inom Motala Ströms avrinningsområde Tåkern drabbades av pest 1930. För Vårdsbergsån vid Ginkelösa fanns uppgifter om att både signalkräfta och flodkräfta samexisterade. Ett provfiske utfört av länsstyrelsen sommaren 2000 gav 26 signalkräftor och en lake på 55 burar. Således är inte detta vatten ett flodkräftvatten. Kvarnsjön ansågs som flodkräftvatten men under ett provfiske utfört av länsstyrelsen sommaren 2000 fångades 16 signalkräftor. Avrinningsområden mellan Motala Ström och Söderköpingsån (67/68) Ingen information om kräftpest har kunnat hittas. Signalkräftor började utplanteras under andra halvan av 1980-talet och tillstånd har lämnats för 12 vatten. Inga kända flodkräftvatten finns i området. Söderköpingsåns avrinningsområde (68) Göta kanal-sträckan inom Söderköpingsåns avrinningsområde var bland de första vattnen som fick förbud 1929. Storån har drabbats av kräftpest vid flera tillfällen. De första restriktionerna kom i slutet av 1930-talet och de hävdes runt 1945. Nya restriktioner trädde i kraft från 1952. Höverns avloppså drabbades 1953 och förbudet hävdes 1961. Hövern drabbades av pesten 1968 medan Lången drabbades av pesten 1969. Fångstförbud infördes 10

1970. Storån drabbades av pest 1972 på sträckan från utloppet ur Hövern till Nybble kraftverk. Hövern och Lången hade fångstförbud fram till och med 1975. Under 1991 tillkom en del förbud i avrinningsområdet, då sjöarna Lilla och Stora Borken, Risten, Strålången, Såken och Hemgölen fick fångstförbud. Signalkräfta utplanterades i Hövern 1970, samt i Lången och Storån 1976. Merparten av utplanteringarna har skett under de sista åren på 1980-talet och under 1990-talet. Totalt har ett drygt 40-tal utplanteringstillstånd givits för vatten i avrinningsområdet. Två av dessa gällde för flodkräfta. Inom avrinningsområdet finns sex kända vatten med flodkräfta, vilka föreslås utgöra skyddsområden. Avrinningsområden mellan Söderköpingsån och Vindån (68/69) Kräftpesten drabbade under 1995 Sävsjön med tillrinnande vattendrag samt utflödet ner till Valdemarsviken. I avrinningsområdena mellan Söderköpingsån och Vindån tilläts de första utplanteringarna av signalkräfta under slutet av 1980-talet. Fram till i dag har det lämnats tillstånd för nio vatten. Ett flodkräftsvatten har utgått sedan 2003 och idag är inga vatten med flodkräfta kända från avrinningsområdet. Vindån (69) Kräftpest kunde 1992 konstateras på flodkräftor i Vindåns vattensystem. Ett av de drabbade vattnen var Storsjön. Lången fick tillstånd att utplantera signalkräfta 1970, men det bildades aldrig något bestånd i sjön. Övriga sju vatten där tillstånd för utplantering av signalkräfta har givits, har fått sina tillstånd under 1990-talet. Sedan 2001 har signalkräfta påträffats i tre flodkräftsvatten och idag är ett vatten med flodkräfta känt från avrinningsområdet. Avrinningsområden mellan Vindån och Storån (69/70) År 1985 undersöktes kräftor från Grävsjön varvid kräftpest inte kunde konstateras. Det fångstförbud som infördes året innan upphävdes därför. Inga utplanteringstillstånd har utfärdats för de delavrinningsområden mellan Vindån och Storån, vilka ligger i Östergötlands län. I området förekommer inga kända flodkräftvatten. Storåns avrinningsområde (70) Sjöarna Övre och Nedre Virken ansågs kräftpestsmittade 1994 och belades med kräftfiskeförbud. Förbudet upphörde 1995. För Storåns avrinningsområde kom det första tillståndet för inplantering 1990. Tillstånd har givits för utplantering av signalkräfta i 20 vatten och för flodkräfta i två vatten. Inom avrinningsområdet finns ett kändt flodkräftsvatten, vilket föreslås utgöra skyddsområde. Sedan 2001 har två flodkräftsvatten utgått på grund av förekomst av signalkräfta. Avrinningsområden mellan Storån och Botorpsströmmen (70/71) Ingen information om kräftpest har hittats. För de delavrinningsområden mellan Storån och Botorpsströmmen, vilka ligger i Östergötlands län har inga utplanteringstillstånd utfärdats. Inga kända flodkräftvatten förekommer i området. Botorpsströmmens avrinningsområde (71) Ingen information om kräftpest har påträffats. Sex tillstånd för utplantering av signalkräfta har utfärdats, de flesta under 1990-talet. Inga kända flodkräftvatten förekommer i området. 11

Emåns avrinningsområde (74) För Silverån från Boen till länsgränsen infördes fångstförbud 1963. Från år 1967 gällde förbudet från Gransjön till länsgränsen. 1973 upphävdes detta förbud. Inom den lilla del av Emån som är belägen i Östergötland län har tre vatten fått tillstånd för inplanteringar. De första vattnen fick tillstånd 1985. Inga kända flodkräftvatten förekommer i området. Figur 2. Östergötlands läns huvudavrinningsområden. 12

Flodkräftans status och framtid i länet År 2007 är 30 vatten kända där flodkräfta finns, alternativt kan finnas kvar. Det är nämligen bara 18 vatten där förekomst av flodkräfta konstaterats under 2007. I ett av dessa vatten har dock signalkräfta påträffats vilket sannolikt innebär att flodkräftebeståndet är dödsdömt. För övriga 12 flodkräftsvatten har antingen inget fiske genomförts under 2007 (10 vatten) eller så har fiske genomförts 2007 (två vatten), men med negativt resultat. Anledningen till att två vatten där flodkräfta ej har fångats vid fiske 2007 ändå betraktas som möjliga förekomstsjöar är att fiske skett vid enstaka tillfälle och/eller med ett mindre antal burar, vilket innebär att det är vanskligt att bedöma huruvida flodkräfta finns kvar eller inte. Antalet förekomstlokaler för flodkräftan i Östergötlands län 2007 är således minst 18, men förmodligen fler då det är mindre sannolikt att flodkräftan skulle dött ut i samtliga av de övriga 12 vattnen. Det finns antagligen också ett antal ej kända flodkräftsvatten i länet. Detta antal är dock begränsat och det verkliga antalet vatten med flodkräfta i länet torde inte överskrida 50. De kvarvarande flodkräftsvattnen i Östergötland är spridda över stora delar av länet, endast Mjölby, Vadstena och Ödeshögs kommuner saknar kända förekomster av flodkräfta. Störst antal flodkräftsvatten finns i Boxholms kommun med sju vatten, följt av Norrköping och Åtvidaberg som har fem respektive fyra vatten. Huvuddelen av vattnen karaktäriseras av att de är belägna högt upp i sina avrinningsområden. En stor del av vattnen är också relativt avsides belägna och/eller saknar egentliga förbindelser med andra sjöar. Dessa karaktärsdrag innebär att vattnet löper mindre risk att smittas av kräftpest och koloniseras av signalkräfta, och är sannolikt starkt bidragande orsaker till att vattnen kunnat behålla bestånd av flodkräfta. Vid Länsstyrelsens första kartläggning av flodkräftans situation i länet (Lerner 2001) redovisas 38 vatten med känd aktuell förekomst av flodkräfta och vid uppdateringen två år senare (Ekberg 2003) 32 vatten. Om man antar att de flodkräftsvatten som upptäckts efter det att respektive rapports publicerats också hållit flodkräfta tidigare, samt beaktar att ett av de vatten som anges som förekomstvatten 2001 och 2003 med dagens kunskap sannolikt aldrig haft något bestånd av flodkräfta blir siffrorna något högre. Av de aktuella och utgångna flodkräftsvatten som är kända 2007 höll 42 vatten bestånd av arten 2001 och 33 vatten 2003. Utifrån dessa siffror kan utdöendehastigheten för flodkräftan i länet beräknas. Under perioden 2001-2007 har, beroende på hur många vatten som arten finns kvar i 2007, i genomsnitt 2-4 av de kända flodkräftsvattnen försvunnit per år. Fortsätter flodkräftan att försvinna i samma takt kan den således vara utdöd i Östergötland inom 5-15 år. Minskningstakten är liknande i Jönköpings och Örebro län (Melin 2007, Journath Pettersson 2006) och det föreligger en betydande risk att flodkräftan inom en tioårsperiod har försvunnit från stora delar av södra Sverige. Bevarande av flodkräftan i Östergötland Situationen för flodkräftan i Östergötlands län är mycket bekymmersam och om arten ska kunna bevaras i länet krävs det att bevarandeåtgärder sätts in snarast. Som tidigare nämnts bedöms det som nödvändigt att identifiera och avgränsa vattenområden där det är möjligt att långsiktigt bevara flodkräftan (Söderbäck & Edsman 1998). Inom dessa skyddsområden gäller särskilt regelverk och åtgärdsplaner upprättas för varje enskilt skyddsområde. I Östergötland föreslås samtliga flodkräftsvatten där ej signalkräfta förekommer bilda skyddsområden. Uppbyggnad, avgränsning och regelverk för skyddsområdena beskrivs under Skyddsområden nedan. De åtgärder som föreslås i skyddsområdenas åtgärdsplaner beskrivs under Bevarandeåtgärder nedan. Förutom att kända flodkräftsvatten utfärdas som skyddsområden, bör det i Östergötland genomföras en inventering för att hitta de vatten som hyser flodkräfta men i dagsläget är okända. Inventeringen bör riktas mot vatten som dels är belägna i områden där inga tillstånd till utplanteringar av signalkräfta givits och inga illegala signalkräftvatten är kända, dels är belägna högt upp i sina avrinningsområden. I de sjörika kommunerna Finspång, Motala och Ydre är relativt få flodkräftsvatten kända. Här kan det finnas ej kända vatten med flodkräfta att upptäcka. 13

Skyddsområden Uppbyggnad och avgränsning Länsstyrelsen Östergötland har valt att använda den skyddsområdesmodell som utarbetats av Länsstyrelsen i Jönköpings län (Melin 2007). Varje område består här av två delar med olika skyddsstatus, skyddsområde samt ett omgivande hänsynsområde. Skyddsområdet utgörs av de aktuella sjöarna med bestånd av flodkräfta och har ett högre skydd än omgivande hänsynsområde. Det högre skyddet består i av Fiskeriverket särskilt utformade föreskrifter, vilka beskrivs under Lagstiftning. Gränserna för de preliminära skyddsområdena har i möjligaste mån dragits efter gränserna för det delavrinningsområde flodkräftsjön/sjöarna ligger i. Då detta inte varit möjligt på grund av förekomst av signalkräfta inom delavrinningsområdet har gränserna huvudsakligen dragits efter andra strukturer såsom vägar och stigar. I några fall har två angränsande skyddsområden fått en relativt lång gemensam gräns. Då har de slagits ihop till ett gemensamt skyddsområde. I ett fall ligger ett flodkräftvatten nära gränsen till ett annat avrinningsområde, varvid delar av det avrinningsområdet tagits med i skyddsområdet. Detta för att undvika spridningsrisk från signalkräftor som annars skulle kunna planteras in i det kräfttomma området. Inom många skyddsområden ligger sjöar där inga uppgifter om kräftförekomst av någon art finns. Dessa sjöar är medtagna antingen för att det är olämpligt att plantera ut signalkräfta i dem, på grund av spridningsrisken, eller för att närheten till befintliga flodkräftvatten medför möjliga flodkräftbestånd i sjöarna. Lagstiftning Den lagstiftning som främst berör bevarandet av flodkräftan är förordningen (1994:1716) om fisket, vattenbruket och fiskerinäringen samt Fiskeriverkets föreskrifter (FIFS 2001:3) om odling, utplantering och flyttning av fisk. Inrättandet av skyddsområden för flodkräfta har lagligt stöd i nämnd förordning (1994:1716) och förordning 2005:462, där det anges att länsstyrelsen får besluta att ett visst område skall utgöra skyddsområde för att hindra spridningen av kräftpest. Ett beslut om skyddsområde skall vara grundat på en av länsstyrelsen upprättad och av Fiskeriverket godkänd förvaltningsplan för flodkräfta. Enligt förordningen om fisket, vattenbruket och fiskerinäringen krävs tillstånd för utplantering och odling av kräftor. Enligt Fiskeriverkets föreskrifter om odling, utplantering och flyttning av fisk får tillstånd till utsättning av signalkräfta meddelas endast i vatten som står i direkt förbindelse (samma vattenområde) med vatten där tidigare lagliga utsättningar genomförts och där signalkräfta förekommer idag. Med direkt förbindelse avses att inga vandringshinder för signalkräfta finns mellan de aktuella vattnen. Under 2007 har Fiskeriverket dessutom beslutat om att införa två nya paragrafer i föreskrifterna (FIFS 2004:37) om fiske i sötvattensområdena, 2 kap, Fiskemetoder Särskilda bestämmelser för Vättern (FIFS 2007:39), för att minska risken för illegal inplantering av undermåliga signalkräftor från Vättern till andra vatten. Vidare finns det i förordningen om fisket, vattenbruket och fiskerinäringen bestämmelser för att förhindra spridningen av kräftpest: Det är förbjudet: 1. att utan föregående desinfektering använda redskap för kräftfiske i ett vatten om redskapet tidigare använts för fiske i ett annat vatten, 2. att förvara eller kasta kräftor eller delar av kräftor i annat vatten än det där de fångats, 3. att i ett vatten rengöra eller kasta emballage i vilket kräftor från ett annat vatten har förvarats. För att förhindra spridning av kräftpest får länsstyrelsen besluta att ett visst område skall anses kräftpestsmittat. Inom ett område som har förklarats kräftpestsmittat är det förbjudet att: 14

1. fånga kräftor, 2. saluhålla, sälja, köpa eller transportera okokta kräftor, 3. använda fisk som betesfisk i ett annat vatten än det där den fångats. Fiskeredskap, båtar, maskiner eller andra föremål som har använts i ett vatten inom ett område som har förklarats kräftpestsmittat får inte transporteras till någon annan sjö eller något annat vattendrag inom området eller föras ut ur området utan föregående desinfektering. Länsstyrelsen Östergötland tillämpar ovan beskrivna lagstiftning i hänsyns- och skyddsområden på följande sätt: Inom hänsynsområden är det förbjudet att: Utan föregående desinfektering använda fiskeredskap, båtar, maskiner eller andra föremål som har använts i vatten utanför området, Förvara eller kasta kräftor eller delar av kräftor i ett annat vatten än där de fångats. I ett vatten rengöra eller kasta emballage i vilket kräftor från ett annat vatten förvaras. Utplantera signalkräfta. Inom skyddsområden är det dessutom förbjudet att: Saluhålla, sälja, köpa eller transportera okokta kräftor som inte härrör från området Använda fiske som betesfisk i ett annat vatten än det där den fångats (om betesfisken ej föregåtts av nedfrysning). Plantera ut fisk som härstammar från vatten med signalkräfta. Bevarandeåtgärder Enligt åtgärdsprogrammet för flodkräfta (Söderbäck & Edsman 1998) ska åtgärdsplaner upprättas för varje enskilt skyddsområde. En sådan plan bör omfatta: Åtgärder som är möjliga att genomföra för att förhindra signal- och pestspridning till området. Andra åtgärder som kan öka förutsättningarna för att kunna bevara flodkräftan, som t ex kalkning och kontroll/övervakning av kända hot. En handlingsplan i händelse av pestutbrott inom skyddsområdet. Nedan följer en genomgång av hur dessa åtgärder kan genomföras. Åtgärder för att förhindra kolonisation av signalkräfta och kräftpest Information För att minska de illegala utsättningarna av signalkräfta är det viktigt att upplysa allmänheten om det stora hot detta utgör mot flodkräftan. Information om hur pestspridningen kan minskas genom desinfektion är också en viktig åtgärd. Fiskeriverket och Naturvårdsverket har tagit fram en broschyr om flodkräftan, signalkräftan, kräftpest och vad allmänhet och fiskerättsägare kan göra för att minska risken att sprida kräftpest. Samma myndigheter har också skapat en hemsida som behandlar de vanligaste myterna som finns kring kräftor (www.krafta.nu). Vidare är det av yttersta vikt att fiskerättsägare och andra berörda parter informeras och engageras vid skapandet av skyddsområdet och åtgärder i detsamma. För att minska risken för tjuvfiske, vilket innebär en stor risk för pestspridning, kommer dock Länsstyrelsen att vara restriktiv när det gäller detaljinformation till allmänheten om vilka vatten som hyser flodkräfta. Desinfektering För att förhindra eventuell pestspridning med fiskeredskap bör någon av följande desinfekteringsmetoder användas: Fullständig torkning genom: 15

-i bastu minst 70 C i minst fem timmar (stora föremål) eller minst en timme (små föremål) -genom långvarig soltorkning eller lufttorkning Tvättning eller nedsänkning i T-röd (3 delar sprit: 1 del vatten). Fångstredskap bör hållas nedsänkta i minst 20 minuter. Frysning -10 C under minst ett dygn. Kokning under lock minst 5 minuter. Föremålet skall vara nedsänkt i vattnet. Vandringshinder Då det inte sällan finns signalkräfta längre ner i de avrinningsområden där flodkräfta förekommer, är en viktig åtgärd att förhindra naturlig spridning av signalkräfta uppströms. Dammar, slussar och vattenfall fungerar ofta som vandringshinder för kräftor. Även kräftovänliga sträckor i ett vattensystem såsom sedimentrika sjöar och starkt försurade vatten kan förhindra spridning av kräftor. Vidare kan det i åltäta områden, genom ålens predation, skapas näst intill kräftfria zoner (se Lessmark 2000). Saknas vandringshinder mellan ett skyddsområde och vatten med signalkräfta kan det bli aktuellt att aktivt anlägga vandringshinder. Anläggande av vandringshinder kan betraktas som vattenverksamhet enligt 11 kap. 2 miljöbalken. För vattenverksamhet krävs som huvudregel tillstånd av Miljödomstolen enligt 11 kap. 9 miljöbalken. Från och med den 15 maj 2007 omfattas vissa vattenverksamheter av anmälningsplikt istället för tillstånd. Vilka dessa är framgår utav förordning (1998:1388) om vattenverksamhet m.m. Anmälan skall göras till Länsstyrelsen som är tillsynsmyndighet. Enligt 11 kap. 12 miljöbalken behövs dock inte tillstånd eller anmälan då det är uppenbart att varken enskilda eller allmänna intressen skadas genom vattenverksamhetens inverkan på vattenförhållandena. För att förhindra pestspridning mellan olika flodkräftsvatten vid pestutbrott går det även att tillgripa vandringshinder av mer tillfällig art än de som beskrivits ovan. I Fiskeriverket (1993) anges följande metoder: Genom att kalka så att ett ph-värde på minst 10,5 uppnås under ett dygn kan en tillfälligt kräftfri zon skapas. Metoden har provats vid två tillfällen och då stoppat pestspridning. Med elspärr (strömförande wirar) kan en kräftfri zon skapas även i större vattendrag. En elspärr kan också användas under betydligt längre tid än en kalkspärr. Metoden har provats vid två tillfällen och då stoppat pestspridningen. En kräftfri zon skapas genom att sprida ut pestsmittade kräftor. För att förhindra att pesten sprids utanför zonen kan elspärrar användas. Metoden har provats vid två tillfällen och då stoppat pestspridningen. Eliminering av signalkräftor För att stoppa spridning av signalkräftor till skyddsvärda flodkräftbestånd finns det ett behov av att kunna utrota signalkräftan i vissa vatten. De metoder som kan användas är: kraftig höjning av phvärdet, återförsurning av försurade sjöar, förgiftning, torrläggning under vintern så att det blir tjäle på botten (Fiskeriverket 2007, Melin 2007). Att försöka slå ut ett kräftbestånd genom hårt fiske är oftast dömt att misslyckas då alltid några individer lyckas överleva. Försök pågår dock med att fiska ut signalkräftebestånd i några vatten i Värmland och Hälsningland (Fiskeriverket 2007). Att några kräftor överlever kan också göra att ovan nämnda metoder misslyckas, vilket också har varit fallet vid flera försök att eliminera signalkräftsbestånd genom att höja ph-värdet kraftigt (Melin 2007). På Gotland utrotades 2001 ett bestånd av signalkräfta med gift (Karlsson & Wäglind 2003). I Norge planeras eliminering av det enda kända beståndet av signalkräfta, förmodligen genom en kombination av torrläggning och kemisk behandling (Johnsen et al. 2007). Då metoderna för eliminering av signalkräfta medför stora konsekvenser för alla andra organismer i vattnet kräver denna åtgärd noggranna överväganden från fall till fall, och bör begränsas till mindre, slutna vatten. 16