Jag vet egentligen inte om jag är döpt

Jag vet egentligen inte om jag är döpt Egentligen vet jag inte om jag är döpt, men eftersom jag är både konfirmerad och gift i kyrkan måste jag väl vara det. Jag döptes nog på Allmänna BB i Stockholm år 1922. Vi bodde i Sofia församling. Samma sak var det med min storasyster, hon döptes på södra BB i samband med sin födelse. Mina föräldrar talade aldrig om det och jag frågade aldrig. Pappa dog tidigt. Men nu efteråt är jag ledsen att jag aldrig frågat. Det hade jag velat göra. När min lillebror föddes var det annorlunda. Det slogs på stora trumman, syddes dopdräkt och han döptes i Högalidskyrkan. Jag tror att det berodde på att mamma delade rum med kyrkoherdens fru på BB. De bestämde nog där att det skulle bli dop i Högalidskyrkan. Mamma var ung när hon och pappa gifte sig. Eftersom pappa hade en baptistisk bakgrund vigdes de hemma och pappa döptes och konfirmerades i samband med vigseln. Min make var god vän med en kyrkoherde i Stockholm så när vår äldste son föddes döptes han i kyrkoherdens hem. Den yngste sonen döptes i samband med sin konfirmation. Men mina fyra barnbarn och två barnbarnsbarn är alla ordentligt döpta som små. Man tänker ju ibland på vad dopet egentligen innebär. Det är inte bara en namngivning utan ett tecken på att man tillhör Guds församling. Ingrid Halldén

I dopet knyts jag in i ännu ett sammanhang Jag döptes när jag var några månader gammal i Skinnskattebergs kyrka. Det var nog en självklarhet i vår släkt att döpas som barn. Min faster bar mig till dopet och farfar som var kyrkoherde döpte. Släkten var där. På den tiden skedde inte dopen i samband med högmässan utan vi hade en egen gudstjänst. Min farmor och farfar betydde mycket för mig som barn. Farmor var den som bad med mig vid sängkanten, farfar tog mig med i olika sammanhang. Hos dem socialiserades jag också in i kyrkan. Det första jag tänkte om dopet var att det gav mig en tillhörighet, det vi idag kallar för ett nätverk. Jag hittade tidigt den tillhörigheten i kyrkan. Den samhörigheten gav mig sedan också en tillit Jag är döpt i Jesu namn. Att leva i nåden var något jag fick med mig från barnsben. När jag kom upp i tonåren fick dopet och tillhörigheten ännu en dimension. Kallelsen att vara till för andra. Dopet säger att jag lever inte bara för min egen skull utan också för andra. Vi hör ihop. Som vuxen tänker jag ofta på våra liv som är så fyllda av både liv och död. Inte bara den kroppsliga döden, ibland kan man helt enkelt känna sig själsligt död. I dopet knyts jag in i ännu ett sammanhang, nämligen Jesu liv, död och uppståndelse. Dopet ger mig ett hopp och en framtid. Thomas Söderberg

Jag är glad att mina föräldrar tog det beslutet Vi bodde inne i stan men jag döptes i en liten kyrka på landet när jag var fyra månader gammal. Jag vet inte varför mina föräldrar valde just den kyrkan, jag tror inte att det hade med någon speciell präst att göra. Möjligen hörde den till församlingen där vi bodde. Det var ett litet dop, bara närmaste släkten, men jag döptes tillsammans med min mammas kusins barn så vi var flera. Jag antar att jag döptes mest därför att det var en tradition. Mina föräldrar gick aldrig i kyrkan men ändå var det självklart. Vi har ett fotoalbum från när jag var liten och där finns bilder från dopet. Som liten var jag försynt, tyst och ganska förnöjd. Så när det skulle tas bilder vid dopet gäspade jag. Och prästen, som annars var rätt seriös, skrattade åt det. Det syns på korten. Där syns det också att det var allvarsamt med många mörka kostymer. Jag tror mycket har förändrats sedan dess. Dopen är mer lustfyllda nu, de barn som är med får ta aktivare del och det händer mer. När jag var 7-8 år döptes min lillasyster. Jag minns inte så mycket men kommer ihåg den långa, vita dopklänningen. Jag vet inte om det beror på mitt dop men redan på dagis kom jag med i kyrkans barnkör. Det är jag glad för, där triggades mitt musikintresse. Vad mitt dop betyder för mig idag är svårt att säga. Det var ju inget aktivt val men jag är glad att mina föräldrar tog det beslutet. Det känns som om man är en del av en gemenskap. Max Salo

Alla kändes väldigt nära och delaktiga Det var Cathrine som vigde oss. Vi tycker att hon är en så lugn och härlig person. Hon tycker att det är viktigt att den känsla som vi vill få fram förmedlas samtidigt som hon ger av sin tro. Därför känns hon lite som vår egen präst. Det var naturligt att be henne döpa våra barn. Barnen döptes i trädgården i vår sommarstuga, William 2007 och Matilda 2010. Vi valde platsen därför att vi ville ha ett litet och personligt dop, där vi tillsammans med släkt och vänner skulle kunna ha en glad och avslappnad tillställning. Vi skrev en egen tackbön där vi med personliga ord fick berätta om tacksamheten för våra barn. Två kusiner sjöng och vid Matildas dop hjälpte William till att hälla upp dopvattnet. Dopet känns som en fin sed. Ett speciellt minne från Williams dop var att när dopet skulle börja hällde regnet ner. Cathrine bjöd därför in alla gäster i det lilla tält som vi satt upp över altaret. Det gjorde att alla kändes väldigt nära och delaktiga i dopet. William själv sov sig mest igenom dopet. Matilda var lite äldre när hon döptes så hon var själv lite mer medveten.. Det var roligt att skriva tackbönen själv. Det gör att man får en stunds eftertanke på vad som faktiskt är viktigt och betyder mycket för oss. Vi minns dopen som två viktiga milstolpar i livet. De har gett oss fina och roliga minnen som vi ganska ofta pratar med våra vänner och släktingar om. Familjen Ouchterlony

På något sätt kändes det som en nystart Jag döptes på påsknatten för två år sedan i en isvak i sjön Oppäsen intill Finnåkers kursgård. Det var en oerhört häftig känsla. Egentligen har jag inte varit speciellt troende eller aktiv i kyrkan. Mina föräldrar sa att det var upp till oss, vi får bestämma oss själva när vi blir vuxna. Kontakten med kyrkan fick jag via rollspelsrörelsen, jag började åka på läger och kom med i Camelot som är en rörelse för rollspelare inom Svenska kyrkans Unga. Där träffade jag Hasse och Cissi som båda är präster. När vi en gång pratade om dop sa jag, halvt på skoj, att ska jag döpas får det bli i en isvak. Sen började tanken mogna hos mig, kanske ville jag bli döpt. För två år sedan var det dags. Direkt efter påsknattsmässan gick vi tillsammans från kapellet upp till sjön och där döptes jag. Det var kallt så till förberedelserna för dopet fanns också att hacka en väg ut i isen. Det var nervöst och det var kallt. Men det var framförallt väldigt stämningsfullt med alla människor som var där, facklorna och musiken. En mäktig känsla! Vad betyder mitt dop nu efteråt? En svår fråga. Men på något sätt var det en nystart. Livet började på nytt. Det var mycket jag kände att jag kunde lämna. Allt gammalt jag inte ville ha kvar dränktes den påsknatten däruppe i sjön. Tobias Högström

Samuels gudmödrar ska finnas med under hans liv Alla sa att det var en fin kyrka och det var det verkligen. Med en Jesusstaty i lego. Vi hade dop en söndagseftermiddag tillsammans med våra egna gäster. Efteråt hade vi dopkalas i kyrkan. Vi ville bjuda ihop alla som varit med i hans liv ända sedan han låg i magen. Det är många som följt vår resa. Många som längtat, som funnits med och stöttat. Ja, Samuel var så efterlängtad. Nu fick vi samlas och fira att han finns indöpt i Svenska kyrkan. Så har han den grunden. Sen får han välja själv. Vi är inte ens medlemmar i kyrkan. Som regnbågsfamilj gick vi ur på 90-talet. Vi skulle ändå inte få gifta oss i kyrkan. Men nu har det förändrats, kanske är det dags att gå med igen. Man tänker också annorlunda nu när Samuel finns. Det var lite nervöst att stå där framme under dopet. Det kom så mycket folk och man vill att allt ska fungera. Man minns egentligen inte så mycket och Samuel skrek de första minuterna. Men prästen sa så mycket vettigt. Hon pratade om olika slags familjer och hon pratade om Samuels gudmödrar. De ska finnas till hands under hans liv. De är några han alltid kan ringa. Så att han har någon mer än sina mammor. Gudmödrarna ska komma ihåg hans födelsedag och hans dopdag. Ja, de ska finnas med i hans liv Familjen Norberg

Det är viktigt att ge barn det ljusa Vi gifte oss i domkyrkan och samtidigt döptes Marilyn. Det var den kyrka vi hade mest koppling till tillsammans. När Eric föddes var vår första tanke att han skulle döpas i samma kyrka. Men det blev samma präst istället. Hon hade flyttat till den församling där vi bor nu och vi ville gärna att hon skulle döpa Eric. Så nu har barnen varsin kyrka. Marilyn säger att det här är min domkyrka och när vi passerar Skerike säger vi till Eric att det där är din kyrka. Vi ville ha en välkomstceremoni för Eric, precis som Marilyn fått sin fest i domkyrkan. Det känns också viktigt med de andliga aspekterna av livet. Få lyfta fram tacksamheten och miraklet med ett barn. Och få göra det tillsammans med släkt och vänner. Vi hedrar hans ankomst, vi gör det för honom. Det finns också många fina, nya psalmer. Vi sjöng Py Bäckmans lilla liv och det sker ett under. Eric har en gudfar som är Ngalas bäste vän och Marilyn har en gudmor som är Cecilias bästa vän. Det var viktigt att välja någon som står oss nära och som kan vara en vän för livet. De har båda en väldigt speciell relation till sina respektive gudbarn. Det finns så många fina symboler kring dopet, som till exempel dopljuset. Att få hålla kvar vid var inte rädd för mörkret var ljus! Det är viktigt att ge barn det ljusa. Familjen Talla

För att berätta om Guds kärlek och nåd döper vi Hur förstår vi det som rör de allra djupaste och viktigaste delarna av livet? Hur målar vi bilderna av våra upplevelser och erfarenheter? Ett sätt är att dela berättelser med varandra. Ord är en märklig skapelse. De har så många ansikten och sidor. Ord kan vara som ett ljus i ett mörkt rum. De kan fastna i ens huvud och betyda så mycket att de kan bära hela ens vardag. Ibland kan orden vara svåra att finna för att beskriva just det jag känner och upplever. Att ord kan ha olika stilar vara stora eller små, flödande eller strikta behöver inte spegla deras innersida. Så därför ska vi aldrig sluta säga de viktiga orden! De ljusa orden! Som människa eller som kyrka. Gud behöver dina ord och din röst. Och skapelsen och människorna behöver dem också. I den här utställningen berättar sju personer eller familjer om sitt eller sina barns dop. Har du också tankar eller berättelser att dela? Skriv några rader i den bok som hör till den här utställningen, så får berättelserna fortsätta delas. Därför har Gud en kyrka på jorden som ett verktyg för Guds mission, Guds uppdrag. För att berätta om Guds kärlek och nåd döper vi. Vi försöker tolka livet på gott och ont utifrån en tro på Guds närvaro. Biskop Thomas Söderberg