{ skatt } MARKNADSM PÅ AKTIEÄGA från moderbolag till dotterbolag VAD UTGÖR MARKNADSMÄSSIG RÄNTA PÅ AKTIEÄGARLÅN FRÅN ETT MODERBOLAG TILL ETT DOTTERBOLAG OCH VILKEN BETYDELSE FÖR RÄNTESÄTTNINGEN HAR DEN KONTROLL SOM TILLKOMMER ETT MODERBOLAG SOM LÅNGIVARE? CFOWORLDS GÄSTKRÖNIKÖR GUIDAR. A V R O B E R T T R A N Q U I L L I
ÄSSIG RÄNTA RLÅN har förvaltningsrätterna gått på Skatteverkets linje. Tre av förvaltningsrättsdomarna har redan överprövats av kammarrätten i Stockholm. Kammarrätten undanröjde i samtliga fall förvaltningsrätternas domar och medgav de låntagande bolagen fulla ränteavdrag motsvarande räntenivåer om 13 till 16,5 procent. ör närvarande pågår ett stort antal processer avseende avdragsrätt för ränta på aktieägarlån som lämnats från ett moderbolag till ett dotterbolag. Den tvistiga frågan i ärendena är vad som utgör marknadsmässig ränta. Gemensamt för samtliga fall är att Skatteverket vägrat avdrag för del av räntan som betalats till moderbolaget med hänvisning till att den insyn och kontroll som tillkommer ett moderbolag som långivare medför att kreditrisken blir lägre och påverkar räntesättningen. Till stöd för sin talan har Skatteverket åberopat en dom från Högsta förvaltningsdomstolen, RÅ 2010 Ref. 67, den så kallade Diligentiadomen där domstolen slagit fast att ett lån från ett svenskt moderbolag till ett helägt svenskt dotterbolag har särdrag som påverkar kreditrisken och därmed räntan och som saknas när långivare och låntagare är fristående från varandra. Ett antal domar har avkunnats i förvaltningsrätterna och i samtliga fall utom ett F cfo wo rl d. cfoworld.idg.se DEN HÄR ARTIKELN syftar till att ge en bakgrund till processerna och en beskrivning av vilka regler som gäller avseende avdragsrätt för ränta. I artikeln behandlas vidare den rättsutveckling som skett med anledning av Diligentiadomen. Jag kommer även att redogöra för de ovan nämnda kammarrättsdomarna och avsluta artikeln med några personliga reflektioner. Om vi bortser från de nya reglerna om ränteavdragsbegränsningar som infördes från årsskiftet 1 januari 2013 kan man säga att avdragsrätten 39
{ s k att } för ränta finns reglerad i två bestämmelser i inkomstskattelagen, här förkortat IL, i den allmänna huvudregeln i 16 kap. 1 IL och i den så kallade korrigeringsregeln i 14 kap. 19 IL. ENLIGT DEN ALLMÄNNA huvudregeln, 16 kap. 1 IL, är ränteutgifter som en skattskyldig har i sin näringsverksamhet avdragsgilla. Avdragsrätt föreligger oavsett om räntan betalas till en extern bank eller på ett aktieägarlån till ett moderbolag. Av allmänna principer följer att avdragsrätt endast medges för ränta som är marknadsmässig. Någon bestämmelse för vad som utgör marknadsmässig ränta eller hur en marknadsmässig ränta ska fastställas finns inte i inkomstskattelagen utan en bedömning måste göras beroende på omständigheterna i varje enskilt fall. I de fall räntan överstiger vad som anses vara marknadsmässigt kan Skatteverket vägra avdrag för överräntan. Det är den skattskyldige som har bevisbördan för att räntan är marknadsmässig. Kan den skattskyldige inte visa att rän- tan är marknadsmässig medges således inte avdrag för ränteutgiften. Enligt korrigeringsregeln, 14 kap. 19 IL, som tar sikte på internationella gränsöverskridande förhållanden, har Skatteverket möjlighet att korrigera ett företags skattemässiga resultat om resultatet av en näringsverksamhet blir lägre till följd av att villkor avtalats som avviker från vad som skulle ha avtalats mellan sinsemellan oberoende parter. I sådana fall ska resultatet beräknas till det belopp som det skulle ha uppgått till om sådana villkor inte funnits. KORRIGERINGSREGELN UTGÖR en specialbestämmelse som har företräde framför generella regler vid beräkningen av en näringsverksamhets resultat. Själva lagtexten ger inte någon närmare ledning för tillämpningen av regeln men av såväl praxis som förarbeten framgår att ledning kan hämtas från OECD:s riktlinjer för internprissättning. Vid tillämpning av korrigeringsregeln är det, till skillnad från den allmänna huvudregeln i 16 kap. 1 IL, Skatteverket som har bevisbördan för att en felprissättning har ägt rum. Kan Skatteverket inte visa att räntan är felprissatt föreligger således full avdragsrätt för ränteutgiften. Utöver dessa två bestämmelser har det avkunnats ett antal domar på området. Bland annat kom ett avgörande under
2010 från Högsta förvaltningsdomstolen RÅ 2010 Ref. 67, den så kallade Diligentiadomen. Domen har fått central betydelse för rättsutvecklingen då Skatteverkets i samtliga processer åberopat domen till stöd för sin uppfattning. Vidare har ett par domar från Kammarrätten i Stockholm avkunnats som får anses ha viss vägledande betydelse och som enligt mig begränsar prejudikatvärdet av Diligentiadomen. Såväl Diligentiadomen som kammarrättsdomarna behandlas närmare i det följande. DILIGENTIADOMEN RÅ 2010 REF. 67. Den 28 juni 2010 avgjordes Diligentiamålet i Högsta Förvaltningsdomstolen. I målet prövades frågan om marknadsmässig ränta på ett koncerninternt lån från ett svenskt moderbolag till ett helägt svenskt 41 Domen har fått central betydelse för rättsutvecklingen. dotterbolag. I korthet var omständigheterna i målet följande: Under 2000 förvärvade livförsäkringsföretaget Skandia Liv, i denna artikel kallat enbart Skandia, samtliga aktier i det noterade fastighetsbolaget Diligentia AB. Vid förvärvet innehade Diligentia fastigheter om ett bokfört värde om cirka 10 miljarder kronor och externa banklån om cirka 6 miljarder kronor. Räntan på banklånen uppgick till cirka 4,5 procent och säkerhet hade ställts för lånet i form av pant i fastighetsbeståndet. I samband med en intern omstrukturering återbetalades Diligentias banklån och ersattes med ett internlån från moderbolaget Skandia. Internlånet hade en löptid om tio år och en fast ränta som uppgick till 9,5 procent, mot tidigare 4,5 procent. Lånet var vidare amorteringsfritt och Diligentia ställde till skillnad från tidigare ingen säkerhet för lånet. I målet kom Högsta förvaltningsdomstolen fram till att avdrag endast kunde medges för vad som bedömdes motsvara en marknadsmässig ränta. Vid bedömningen av vilken ränta som kunde anses marknadsmässig beaktade Högsta förvaltningsdomstolen att låntagaren var ett helägt dotterbolag till långivaren och att långivaren hade full kontroll över dotterbolaget (i jämförelse med en extern cfo world. cfoworld.idg.se
{ skatt } långivare som typiskt sett bara har viss insyn) och angav att, lån från moderbolag till dotterbolag har särdrag som påverkar kreditrisken och därmed räntan och som saknas när långivare och låntagare är fristående från varandra. Vid lika villkor i övrigt kan därför den vid beskattningen godtagbara räntan inte utan vidare bestämmas till vad som skulle ha ansetts marknadsmässigt om långivaren hade varit extern. Mot denna bakgrund fann Högsta förvaltningsdomstolen att kreditrisken i detta fall varit lägre än om låneavtalen hade ingåtts mellan oberoende parter. Högsta förvaltningsdomstolen gjorde ingen egen prövning av själva räntenivån utan fastställde den ränta som underinstanserna kommit fram till. Bolaget medgavs i konsekvens härmed avdrag för en ränta motsvarande 6,5 procent. I en sådan situation kan moderbolagets kontroll över dotterbolag i princip anses utgöra en indirekt säkerhet för lånet. Även om detta inte har kommit till direkt uttryck i domskälen måste det enligt min mening vara på denna grund som Högsta förvaltningsdomstolen kommit fram till sitt domslut. RÄTTSUTVECKLING TAXERINGSREVISIONER OCH PROCESSER. Sedan Diligentiadomen har Skatteverket genomfört ett stort antal taxeringsrevisioner där man med hänvisning till Diligentiadomen urskiljningslöst underkänt avdrag för räntor på efterställda koncerninterna aktieägarlån. De räntenivåer som har ifrågasatts har legat på nivåer mellan 9,5 och 16,5 procent. Taxeringsrevisionerna har i flera fall resulterat i avgöranden i förvaltningsrätterna, främst i Stockholm i fem mål men UTGÅNGEN I MÅLET är enligt min mening inte kontroversiell utan logisk och kan till stor del förklaras av att det långivande svenska moderbolaget var ensam långivare och att kontrollen över dotterbolaget medförde att moderbolaget kunde säkerställa att dotterbolaget inte skulle ta upp några konkurrerande (externa) lån eller genom pantsättning ställa några säkerheter. Vid avsaknad av externa lån föreligger därmed ingen konkurrens med moderbolagets rätt till dotterbolaget eller dess tillgångsmassa.
ARLANDA EXPRESS, ATTENDO OCH AHLSELL. De tre mål som överprövats av kammarrätten i Stockholm avsåg MEIF Stockholm AB närmare känt som Arlanda Express, Attendo AB och Ahlsell AB. I samtliga avgöranden undanröjde kammarrätten förvaltningsrätternas domar och medgav de låntagande bolagen fulla ränteavdrag för räntor på nivåer mellan 13 och 16,5 procent mot Skatteverkets yrkade 8 till 8,5 procents ränta. I DET FÖLJANDE HAR jag av förenklingsskäl valt att behandla de tre målen tillsammans och redogöra för de kollektivt. I allt Kammarrättsdomarna utgör ett steg i rätt riktning. 43 även i ett mål i Göteborg och i ett mål i Uppsala. Med undantag för ett av målen har förvaltningsrätterna i stor utsträckning gått på Skatteverkets linje och avslagit överklagandena. Samtliga domar i förvaltningsrätterna har överklagats till kammarrätten och tre av målen har redan varit föremål för prövning. I samtliga fall gjorde kammarrätten en annan bedömning än förvaltningsrätten och undanröjde förvaltningsrättens domar och medgav fulla ränteavdrag. Arlanda Expressdomen överklagades inte av Skatteverket och har därmed vunnit laga kraft medan Attendodomen överklagats till Högsta förvaltningsdomstolen. Sannolikt kommer även Ahlselldomen att överklagas av Skatteverket. Huruvida prövningstillstånd kommer att meddelas i de överklagade målen återstår att se. Nu under våren väntas Kammarrätten i Stockholm överpröva ytterligare två avgöranden från förvaltningsrätten avseende NIAM och Finnveden, som båda har begärt muntlig förhandling. Vi som följt rättsutvecklingen sedan Diligentiadomen är glada över de kammarrättsdomar som kommit. Kammarrättsdomar har inte samma prejudikatvärde som en dom i Högsta förvaltningsdomstolen men de utgör ett steg i rätt riktning och återställer ordningen något efter den rättsosäkerhet som skapats genom Skatteverkets beslut och förvaltningsrätternas domar. väsentligt är målen likartade men vissa skillnader i omständigheter föreligger mellan dem. Alla tre målen har något förenklat följande förutsättningar gemensamma: De avser internationella förhållanden där långivaren är ett utländskt moderbolag och låntagaren ett svenskt dotterbolag. Förekomsten av externa lån och långivare. Säkerheter har ställts för lånen i form av pant i samtliga tillgångar. De externa långivarna har genom omfattande och långtgående kontrollfunktioner och kovenantkrav tillförsäkrat sig betydande kontroll över låntagaren. Aktieägarlånen har varit de mest efterställda lånen och saknat säkerhet. Huvudfrågan som är densamma i de tre målen är huruvida det finns förutsättningar att med stöd av korrigeringsregeln i 14 cfo world. cfoworld.idg.se
{ skatt } kap. 19 IL justera långivarens skattepliktiga resultat, eller med andra ord uttryckt: sänka räntan. Till skillnad från Diligentiamålet som avsåg inhemska förhållanden avser de tre målen internationella låneförhållanden där långivaren är ett utländskt moderbolag och låntagaren ett svenskt dotterbolag. SKATTEVERKET HAR I MÅLEN, något förenklat beskrivet, framfört följande argument till stöd för sin talan: Koncernförhållandet och den insyn och kontroll som tillkommer ett moderbolag som långivare minskar kreditrisken och påverkar räntan. Vid fastställandet av marknadsmässig ränta på aktieägarlånen har Skatteverket utgått ifrån att: Aktieägarlån ska jämställas med lån med säkerhet. Räntenivåerna bör jämföras med räntan på externa lån eller något vägt genomsnitt. Jämförelse bör, i förekommande fall, göras med andra interna lån. Mezzaninelån kan, i förekommande fall, inte användas som bas för jämförelse Räntenivån bör jämföras med svenska marknadsräntor då lånet är i svenska kronor. Räntesättningen bör utgå från de räntenivåer som koncernen normalt betalar på externa lån i den bedrivna rörelsen. I SKÄLEN FÖR KAMMARRÄTTENS avgörande anger kammarrätten följande, något förenklat beskrivet: Bevisbördan för att en felprissättning föreligger åvilar Skatteverket. Det åligger således Skatteverket att göra sannolikt att räntorna inte varit marknadsmässiga. Skatteverket har framfört diverse påpekanden om hur en marknadsmässig ränta bör fastställas men inte närmare motiverat eller förebringat någon utredning till stöd för sina resonemang om varför eller på vilket sätt de jämförelserna som Skatteverket för fram är relevanta. Skatteverket drar paralleller med externa banklån, som enligt kammarrätten inte kan tjäna som utgångspunkt vid bedömningen av vilken ränta som kan anses armlängdsmässig. Ledning får istället hämtas från vad som framkommit om förutsättningarna vid upptagandet av det aktuella lånet och den omfattande utredning som åberopats av den skattskyldige. Skatteverket har baserat en stor del av sin argumentation i målen på Högsta Förvaltningsdomstolens avgörande i Diligentiamålet och gjort gällande att insyn och kontroll som tillkommer ett moderbolag som långivare medför att kreditrisken på lån till dotterbolag blir lägre, vilket därmed påverkar vad som kan anses vara marknadsmässig ränta. Skatteverket har dock inte visat på hur den insyn och kontroll
som tillkommer ett moderbolag som långivare minskar kreditrisken i förevarande fall, utan Skatteverkets argument i denna del består i huvudsak av argument kring varför ett moderbolags insyn och kontroll generellt påverkar kreditrisken på lån till dotterbolag. Diligentiamålet avsåg förhållanden som markant avviker från omständigheterna i förevarande fall, främst genom att ingen extern belåning fanns. I de förevarande fallen förekommer externa lån och långivare som har förhandlat till sig långtgående kontrollfunktioner som begränsar låntagarens egen beslutanderätt över bland annat verksamheten och förpliktelser. MED DETTA SOM detta som bakgrund gjorde Kammarrätten följande bedömning: Vad som kommit till uttryck i Diligentiadomen får anses ha ett begränsat värde för den bedömning som ska göras i förevarande mål. Skatteverket har enligt kammarrättens mening inte presenterat någon konkret utredning avseende hur man kommit fram till att moderbolagens faktiska insyn och kontroll i de förevarande fallen medför att en armlängdsmässig ränta på aktieägarlånen ska anses vara 8 8,5 procent istället för 13 16,5 procent. Skatteverket har i kammarrätten snarare givit uttryck för att insyn och kontroll är faktorer som inte går att kvantifiera. Kammarrätten anger vidare att de beräkningar eller synpunkter som Skatteverket fört fram inte kan användas som jämförelse när, som i förevarande fall, de aktuella lånens villkor skiljer sig åt i flera relevanta avseenden, bland annat vad gäller formella säkerheter samt rätten till återbetalning. Inte heller i övrigt har Skatteverket presterat någon utredning som kan användas för en relevant jämförelse i enlighet med vad som följer av OECD:s riktlinjer. Mot bakgrund av detta fann kammarrätten, till skillnad från förvaltningsrätten, att Skatteverket inte gjort sannolikt att räntan inte varit marknadsmässig. Skatteverket har därmed inte fullgjort sin bevisbörda. Grund för att med stöd av korrigeringsregeln justera resultatet förelåg därmed inte. AVSLUTANDE KOMMENTARER. Skatteverket och förvaltningsrätterna har enligt min mening dragit alltför stora växlar på Diligentiadomen, dess räckvidd och dess prejudikatvärde. Enligt min uppfattning ger 45 cfo world. cfoworld.idg.se
{ skatt } Diligentiadomen uttryck för en princip vad avser insyn och kontroll som är begränsad till inhemska förhållanden och situationer där extern belåning saknas. Rättsfallet har därmed enligt min uppfattning ett högst begränsat prejudikatvärde och kan inte åberopas i internationella förhållanden. Uppfattningen tycker jag bekräftas av kammarrättsdomarna. terlängtade avgöranden. Domarna skickar ett tydligt budskap till Skatteverket att man inte har gjort sin hemläxa och att man byggt sina processer på undermåliga utredningar och alltför långtgående slutsatser om Diligentiadomen och betydelsen insyn och kontroll. I avvaktan på närmare vägledning från Högsta förvaltningsdomstolen är kammarrättsdomarna klargörande och ett steg i rätt riktning för att återställa ordningen efter den rättsosäkerhet som skapats med Skatteverkets alla beslut och förvaltningsrätternas svårförståeliga domar. Attendodomen har som nämnts ovan överklagats av Skatteverket till Högsta förvaltningsdomstolen och min förhoppning är att målet tas upp till prövning. Eftersom målet i stor utsträckning är ett bevismål är det dock oklart om Högsta förvaltningsdomstolen kommer att meddela prövningstillstånd i målet. För rättstillämpningen vore det klart önskvärt. Den rättsfråga som skulle kunna motivera prövningstillstånd är frågan om huruvida principen om insyn och kontroll som kommit till uttryck i Diligentiadomen även är tillämplig på korrigeringsregeln i 14 kap. 19 IL och gränsöverskridande förfaranden. Det är emellertid en fråga som jag anser att kammarrätten implicit besvarat nekande. Enligt min uppfattning är principen om insyn och kontroll som kommer till uttryck i Diligentiadomen, inte förenlig Domarna skickar ett tydligt budskap till Skatteverket. FÖR OSS SOM FÖLJT rättsutvecklingen i förvaltningsrätterna sedan Diligentiadomen är kammarrätten i Stockholms domar ef- med korrigeringsregeln och the separate entity approach. Inom ramen för OECD:s riktlinjer, som är vägledande för tolkningen av bestämmelsen, finns inte utrymme att beakta ett moderbolags insyn och kontroll över sitt dotterbolag vid bedömningen av vad som kan anses utgöra marknadsmässig ränta i en gränsöverskridande situation. EN SÅDAN TOLKNING skulle snarare stå i direkt strid med OECD:s riktlinjer som anger att vid fastställande av armlängdspriser ska varje enskilt bolag i en multinationell koncern ses som en enhet för sig vid bedömningen av deras avtal med varandra (the separate entity approach). Vad Högsta förvaltningsdomstolen anser i frågan återstår dock att se och förutsätter i ett första steg att prövningstillstånd beviljas i Attendomålet. Därefter kan rättsfrågan tas upp för prövning.