En reseberättelse från Fredericton, Kanada

Umeå Universitet Sjuksköterskeprogrammet, 180 hp En reseberättelse från Fredericton, Kanada Jennifer Di Fazio Lisa Mannelqvist

Min och Jennifers resa till Kanada började tidigt på morgonen den 9 september. Vårt plan gick 06.35 och skulle först ta oss till Charles du Galle flygplatsen i Paris. Där skulle vi vänta i cirka 4 timmar innan nästa plan skulle ta oss vidare till Montreal. Flygplatsen i Paris är inget att hurra för, den är stor, oorganiserad och de flesta var otrevliga eller nonchalanta. I alla fall så gick flygningen till Montreal väldigt smidigt. Vi åt i princip hela tiden och tittade på film. Maten ingick. Väl framme, så fick vi vänta ytterligare 6 timmar på planet som skulle ta oss till Fredericton. Det var dryga timmar. Planet visade sig sedan vara ett propellerplan med bara 18 platser. Vi hamnade bredvid en nödutgång och blev ansvarig för den. Väldigt skrämmande, men vi var jätte trötta och sov hela resan. Vår koordinator i Fredericton, Gisele Gallibois hade sett till att Sari, en kanadensisk sjuksköterskestudent (som var i Sverige vt-10) hämtade oss när vi landade i Fredericton. Hon och hennes pojkvän, Alex körde oss till Rosary Hall där vi skulle bo de kommande 9 veckorna. Vi kom runt 23.30 och ingen öppnade dörren först. Till slut, när vi blivit inbjudna att sova hos Sari och Alex så öppnades dörren. Vi skulle få bo i en kvinnlig sovsal den första natten, men den visade sig vara full på grund av objudna gäster. Det slutade med att jag och Jennifer fick sova i ett enkelrum skavfötters på en ca 90 cm madrass. Dagen efter fick vi vårt riktiga rum, med dubbelsäng. Ankomsten Vi kom till Kanada en torsdag kväll och praktiken skulle inte börja förrän på måndagen. På fredagen hade vi träff med vår koordinator Gisele. Vi var lagom trötta när hon mötte upp oss på Rosary Hall redan kl 11 på förmiddagen. Hon såg att vi behövde frukost och tog oss till ett ställe tvärs över gatan. Efter frukosten så körde hon oss förbi till kliniken, så att vi skulle hitta dit på måndagen. Fredericton är för övrigt en väldigt lätt stad att hitta i. En stor huvudgata, som går genom hela stan, sedan är alla andra gator väldigt raka också. I alla fall så blev jag förvånad när jag först såg kliniken. Det är ett väldigt gammalt och nedgånget hus. Inte alls som jag är van att se Sveriges vårdcentraler. Vi åkte sedan upp på campus för att titta oss omkring och för att träffa Silke Klenk, som är ansvarig för alla utländska studenter. Silke berättade hur vi skulle ordna med studentid, få tillgång till bibliotekets service m.m. University of New Brunswick (UNB) är ett

väldigt vackert campus med härlig miljö, stora pampiga byggnader. Det är nog större än Umeå, trots att de bara har runt 3000 studenter. VFU- The Community Health Clinic Som sagt tidigare var huset kliniken låg i väldigt nedgånget och litet. Det var inte mycket större inne. Jag fick en liten hemmiljö känsla när jag klev innan för dörrarna. Första dagen skulle vi infinna oss 8.30. Vi blev lite smått chockade när vi kom till kliniken och blev visade till ett litet konferensrum, där det redan satt 10 (!) kanadensiska studenter. Vi blev där informerade om att vi skulle gå ut i grupper om 3 stycken och sätta oss in i hur det kan kännas att vara hemlös. Alla grupper fick olika scenarion, vår grupp var en tjej som hade drogproblematik och nu ville bryta upp från det livet. Hon hade därför lämnat sin kille, som även var hennes försörjare och hade inga anhöriga att vända sig till då dessa också missbrukade. Det var upp till vår grupp att hitta lösningar på hennes akuta bostads problem, som t.ex. besöka härbärgen, kvinnoorganisationer och stans soppkök för att få mat. Vi fick inte ha några tillhörigheter med oss under dagen. Vi var ute mellan 8.30 15.30. Det var väldigt intressant och lärorikt. Första veckan på kliniken var jobbig, då vi satt i långa möten med de två kanadensiska studentgrupper som var där. Sjuksköterskeutbildningen i Kanada har ett annat upplägg mot för Sverige. Den är på fyra år, fast man kan läsa in den på två år om man redan har en examen. Då läser studenterna även på sommaren. När sjuksköterskestudenterna är på VFU, så läser de dessutom andra kurser parallellt. Det kan vara så mycket som fem kurser samtidigt. Det innebär att på en 8 veckors praktik period så är de runt fem dagar sammanlagt på klinik. Det är också flera studenter på en handledare. Kliniken hade totalt 19 studenter, vilket var och är mycket på den lilla ytan och patienter. Vi var varje dag 4-5 studenter, så vi fick turas om att förbereda patienterna inför att träffa nurse practitioner (jmf distriktssköterska) eller läkaren. Det vi gjorde då var att fråga patienten varför de sökte vård, anamnes, puls, blodtryck och vikt. Några enstaka blodprov förekom samt att det var ganska mycket BCG-vaccinationer. Det har att göra med att största delen av patienterna är immigranter. De patientgrupperna som oftast sågs på kliniken var immigranter, hemlösa, kvinnor och de utan husläkare. På tisdagar och torsdagar var läkaren på plats och då var det till största del metadon dagar.

Metadon är ett narkotikaklassat läkemedel som tas för att minska abstinens besvären när en person vill/ska sluta missbruka. Patienter med ett före detta missbruk kom för att göra övervakade urinscreeningar och träffa läkaren och eventuellt kuratorn. Detta för att höja eller sänka metadon dosen, eller förnya receptet. Jag hade fördomar inför den första metadon dagen, men de försvann lika fort. För dessa dagar var de mest roliga, trevliga och stressiga dagar på kliniken. Denna patientgrupp var den mest trevliga och ödmjukaste. På onsdagar så var det grillning på klinikens gård. De var två hemlösa som hjälpte till att iordningställa och grilla som betalning fick de matkuponger. Alla var inbjudna och för det mesta var det samma människor som dök upp. Man kunde välja att äta där eller att ta med sig. Efter grillningen fick jag och Jennifer följa med Rich, en kille som jobbade med hemlösa. Vi gick då runt på stan och sökte efter personer som satt och tiggde pengar. Vi gick fram och pratade med dem, informerade om kliniken och informerade vart de skulle vända sig för bostads- och ekonomisk hjälp. De kanadensiska studenterna var ute i grupper i högstadieskolor varje onsdag och pratade om ledarskap, alkohol och drogprevention. Vi fick följa med en onsdag, vilket var väldigt intressant och roligt. De kanadensiska studenterna gjorde också pass på ett manligt härbärge och i soppkök som en del i deras placering. Även detta fick vi följa med på. När vi var på härbärget så tog vi blodtryck, puls och blodsocker på de som ville, men informerade även om kliniken. På soppköket fick vi hjälpa till att förbereda dagens sallad och sedan diska under serveringen. Vår handledande sjuksköterska var Stacie Taylor som är nurse practitioner. Hon var och är en helt fantastisk handledare och person. Hon var väldigt flexibel och öppen. Jag kände inte mig rädd att ta upp om det uppstod ett problem. Jag kände att jag växte in i rollen som sjuksköterska, då hon lät oss vara väldigt självgående. Som sagt tidigare så var det en chock att vara så många studenter på en och samma klinik samtidigt och vissa dagar blev väldigt långtråkiga. Det för att vi inte hade samma teoretiska uppgiftsbörda som de kanadensiska studenterna samt att vi var tvungen att dela på de patienter som droppade in. Efter runt två veckor var det riktigt roligt och jag kände ett stort utbyte av kliniken. Det är ett tillfälle som jag kommer ihåg extra och det

var när jag och Jennifer självständigt fick handleda två kanadensiska studenter vid en BCG-vaccination. Vår koordinator Gisele var väldigt duktig på att se till att vi fick vara med om så mycket som möjligt. Vi talade om att vi var mycket intresserade av urinvånarnas kultur och fick då möjligheten att delta i en sweat lodge. Det är en urgammal indiansk tradition som innebär att man sitter tillsammans i vad som ser ut som en igloo gjord av filtar. Utanför brinner en eld för att värma de stenar som senare ska in i lodgen. Det är alltså väldigt varmt, som en bastu ungefär samt att det är becksvart. Stenarna symboliserar bortgångna förfäder. Kvinnan som höll i detta heter Maggie och är helt fantastisk på att berätta historier. Sweat lodgen bestod av fyra ronder, i första sjöng Maggie traditionella sånger, i andra ronden bad vi för oss själva, i tredje bad vi för nära och kära och i sista sjöng Maggie igen. Det hela avslutades med att vi åt tillsammans i Maggies kök. En helt fantastisk upplevelse som jag inte skulle vilja vara utan. Rosary Hall Vi hade hört både positivt och negativt om Rosary Hall innan vi åkte, men det som gjorde att vi valde att bo här var att det var minst tre gånger billigare än att bo på campus. Sen så låg det närmare kliniken. Det var ju lite strul första dagen, men sedan fungerade det utan problem. Föreståndaren Akshay är väldigt hjälpsam och fixar med det mesta. Vårt rum var fräscht och badrummet likaså. Nu bodde vi väl i anslutning till det badrum som ansågs som det fräschaste i huset, så det kunde ibland vara kö. Köket var också fullt utrustat, så man behöver inte släpa med en vattenkokare som vi gjorde. Akshay hittade ständigt på aktiviteter så det fanns stora möjligheter att träffa massor med folk. När vi bodde där var det ofta full belagt och det var till största del studenter, men också de som var på genomresa. Träffade människor med alla slags nationaliteter som Brasilien, Australien, Tyskland, USA, Kanada m.fl.

Fritid Vi var där i nio veckor, så vi kände inte lika stor press att hela tiden vara i gång. För vi var ganska jetlaggade första veckan. Utbudet skiljer sig nog lite åt beroende på vilken årstid man väljer att åka. Vi var ju där tidig/sen höst, men överlag tycker jag att det fanns ett rikt utbud av kultur och sportaktiviteter, trots att det är en liten stad. På lördagar gick vi på Farmer s market (jmf Bondens marknad) och handlade, åt samosas och bara njöt. Vi hyrde en bil via Rosary Hall hos Hertz och fick då bra rabatt. Vi hade turen att få låna en GPS av vår koordinator Gisele, vet inte hur vi hade klarat oss annars. Vi körde till Quebec City för att övernatta ett dygn. Hade några få timmar på dagen i gamla Quebec och det var lite för lite. Otroligt vacker och trevlig stad. Vi åkte sedan vidare till Montréal där vi stannade i tre dagar. Montréal är en av de största städerna i Kanada, trafiken är galen. Jag tycker dock att de flesta var snälla i trafiken när de märkte att man inte var därifrån. Vi spenderade mesta av tiden till att shoppa downtown, där den mesta av shoppingen är belägen. Vi gjorde ett besök till old Montréal och besökte då Basilica de Notre Dame. En otroligt vacker katedral, som du inte får missa. Bra att veta: Människorna i Fredericton är vänliga och otroligt hjälpsamma. Att bo på Rosary Hall även om placering uppe vid sjukhuset. Buss eller taxi på morgonen och promenad hem. Det är mycket billigare än att bo på campus. Ett måste på farmers market är Samosas (typ friterade piroger med olika fyllning dock var den starkt kryddade vegetariska godast). Booster juice på Regent Mall Tim Hortons. Bra och billigt kaffe. Happy Bakery. Gott kaffe, fikabröd och lunch.

Stanna 9 veckor om du kan och har möjlighet. Passa på att resa. Kanada är enormt till ytan. Att hyra bil är relativt billigt. Det är ofta halva priset på helgerna. Billigare försäkring om du är över 25. Obegränsade fria mil om du hyr via Rosary Hall, fråga Akshay. Lisa Mannelqvist och Jennifer Di Fazio Ssk 1/08